av Sten Tolgfors Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa. ”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans […]
Månatliga arkiv: oktober 2016
Uppdragstaktik
Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.
Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”
De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.
Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.
Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.
I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik.
Stridens karaktär
Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:
– Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,
– Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,
– Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,
– Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,
– Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,
Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.
Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.
För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.
Chefens och den enskildes betydelse
Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.
Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.
2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.
2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.
2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.
I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.
Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940.
Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.
Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.
Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.
Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.
Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.
Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”
Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.
Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.
3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.
15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.
Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.
Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten. Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.
Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.
Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.
Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.
Människosyn
Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.
Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.
I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.
Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.
Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.
Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.
Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.
Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.
Förutsättningar
Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.
Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.
1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).
2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.
Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.
3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.
Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”
Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”
Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.
4. Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.
Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”
Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”
5. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.
6. Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.
Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.
7. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.
Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).
Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.
Passar uppdragstaktik överallt?
Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet. Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.
Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör.
En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.
Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.
Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.
Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.
Framtiden
Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.
Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor. Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.
Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:
– Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,
– Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,
– Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,
Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.
Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.
Avslutning
Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.
Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.
Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.
Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat
Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.
Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av ”omfall”.
Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.
Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.
Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”
De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]
Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.
Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.
I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik.
Stridens karaktär
Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:
– Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,
– Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,
– Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,
– Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,
– Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,
Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.
Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.
För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.
Chefens och den enskildes betydelse
Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.
Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]
2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.
2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.
2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.
I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.
Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]
Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.
Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.
Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.
Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.
Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.
Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”
Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.
Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]
3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.
15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.
Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.
Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten. Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.
Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]
Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.
Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.
Människosyn
Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.
Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.
I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.
Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.
Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.
Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.
Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.
Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.
Förutsättningar
Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.
Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.
1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).
2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.
Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.
3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.
Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”
Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”
Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.
4. Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.
Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”
Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”
5. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.
6. Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.
Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.
7. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.
Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).
Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.
Passar uppdragstaktik överallt?
Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet. Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.
Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör.
En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.
Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.
Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.
Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.
Framtiden
Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.
Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor. Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.
Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:
– Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,
– Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,
– Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,
Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.
Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.
Avslutning
Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.
Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.
Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.
Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.
Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.
Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga
Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).
Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.
För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.
Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.
De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.
Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.
Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.
Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.
Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.
Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.
För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.
Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.
Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.
Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.
För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.
Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.
Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.
Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.
Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.
Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.
Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.
De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.
Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.
Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).
Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.
Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).
Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.
Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?
Röd Oktober Del 1 – Omslagspunkt
Sammanfattning
De senaste 9 dagarna får beskrivas som en omslagspunkt i de säkerhetspolitiska relationerna och hur den fortsatta säkerhetspolitiska agendan kommer utvecklats. Relationsmässigt, mellan USA och Ryssland, på den diplomatiska nivån har en tydlig bottennivå noterats i paritet med de mest spända situationerna under det kalla kriget, relationerna mellan Ryssland och de Västeuropeiska länderna har sedan tidigare varit kraftigt spända. Det kommer, bedömt, ta en mycket lång tid innan något som kan likna avspända relationer inträder.
Bedömt försöker Ryssland flytta fram sina positioner i Östersjöregionen under de kommande två (2) till tre (3) månaderna, för att påvisa att man är den dominerande makten, i regionen. Detta hör samman med att Ryssland anser de baltiska staterna tillhör dess intressesfär, det s.k. ”nära utlandet”. Tidsmässigt är detta den mest gynnsamma tidpunkten för Ryssland att genomföra ett sådant agerande, då ett beslutsvakuum kommer råda i USA fr.o.m. nu intill dess att den nyvalda presidenten har tagit över posten i USA. Därtill kommer USA och NATO fr.o.m. Januari 2017 påbörja styrketillförsel enligt tidigare beslut, till de baltiska staterna samt Polen.
Analys
Allmänt. De senaste 9 dagarna har uppvisat totalt sett försämrad situation vad avser relationerna mellan främst, å ena sidan Ryssland och å andra sidan USA, så till den grad att Rysslands ambassadör numera talar om frystarelationer mellan länderna, vilket får ses som att man träffat samma nivå som under det kalla kriget då de sämsta relationerna uppstod. En lång rad olika saker har skett, vad som vid första anblick kan te sig som slumpartade händelser som ej hänger samman. Väljer man dock att strukturera om dem, så ser man att fyra huvudlinjer där händelser sker just nu kan identifieras, nämligen inom det diplomatiska området, agerande med fjärrstridsmedel, militär övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad.
Dessa fyra huvudområden kommer beröras nedan i inlägget med ett antal olika händelser. Därefter kommer ett försök till att nå en slutsats till varför allt detta sker just nu och vad syftet bakom det kan vara. Likt tidigare vill jag betona att detta är en bedömning, det behöver ej vara såsom jag beskriver, därtill vill jag påtala att bedömningen på intet sätt är knuten till Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet, utan är ett högst enskilt försök till att strukturera upp skeden som kan påverka vårt närområde.
Diplomati. Den 03OKT2016 upphävde Rysslands President, Vladimir Putin, det avtal som tecknats mellan USA och Ryssland avseende, avyttrande av vapenklassat plutonium, totalt skulle de båda staterna, enligt avtalet, avyttra 34 ton vapenklassat plutonium. Avtalet upphävs för Ryssland anser att, dels USA har agerat ovänligt emot dem, dels för att det har uppkommit ett hot gentemot den strategiska stabiliteten p.g.a. det ovänliga agerandet gentemot Ryssland. Därtill dess åtagande att efterleva avtalet,1 då USA ej avser bygga ett kraftverk för att tillverka s.k. mox-bränsle, utan vill tillämpa en annan metod som innebär utspädning, något som Ryssland ej anser är tillräckligt.2
Ryssland kan tänka sig återgå till det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. Därtill vill Ryssland att USA kompenserar Ryssland för dess motsanktioner gentemot USA sanktioner av Ryssland och avslutningsvis att USA uppvisar en tydlig plan för hur avyttrandet av vapenplutoniumet skall genomföras.3
Den 05OKT2016 kom Ryssland även upphäva ett ingånget samarbetsavtal med USA avseende kärnkraft- och energiforskning. USA kom att frysa detta samarbetsavtal, 2014, utifrån den rådande händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland anser att de nu rådande ovänliga aktiveten som genomförs av USA, gentemot Ryssland, framtvingar detta upphävande av det ingångna avtalet, som en motåtgärd till den amerikanska aktiviteten.4 Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, var ansvarig för upphävandet av avtalet, i den förklarande texten, så framför även Ryssland att de kan tänka sig återuppta samarbetet om relationerna mellan USA och Ryssland förbättras. Därtill så upphävs även samarbetet mellan Rosatom och det amerikanska energidepartementet.5
Den 07OKT2016 kom USA att anklaga Ryssland för att cyberoperationer riktad mot, dels demokraterna i USA, dels för att på detta sätt påverka det amerikanska valet som genomförs den 08NOV2016. Enligt inrikessäkerhetsdepartementet så skall denna form av aktivitet ej vara ny för Ryssland, utan de hävdar att Ryssland genomfört liknande operationer även i Europa och Euroasien. Därtill hävdar de även att enbart den högsta ledningen i Ryssland kan ha godkänt, dessa aktiviteter riktade mot USA.6 Den 11OKT2016 meddelades att USA President, Barack Obama, överväger en rad motåtgärder gentemot Ryssland och att det är möjligt att dessa motåtgärder kan genomföras som dolda operationer.7
Den 07OKT2016 kom även USA utrikesminister, John Kerry, begära att en utredning om krigsbrott inleds m.h.t. Ryssland och Syriens agerande, där Kerry säger att både Ryssland och Syrien systematiskt genomför angrepp mot sjukhus i syfte att terrorisera civila, i det pågående inbördeskriget i Syrien.8Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, bemötte detta utspel av USA utrikesminister, genom att påtala att Ryssland snart kan tänkas rösta om man ej bör bryta de diplomatiska kontakterna med USA utrikesminister.9
Den 07OKT2016 kom även Duman att ratificera det avtal som upprättas mellan Syrien och Ryssland om att under obegränsad tid, möjliggöra deployering av ryska luftstridskrafter i Syrien. Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, kom den 09OKT2016 påtala att Ryssland, dels hade personal vid Syriska flygbaser, dels har förmågan att skydda sin personal. Detta var som svar på att USA kan tänkas överväga att angripa syriska flygfält.10
Den 09OKT2016 uttalade sig Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, i ryska kanal 1, där han påtalade att han hade noterat en ökad grad av amerikansk fientlighet gentemot Ryssland. Därtill påtalade han att USA hade genomfört ett antal aggressiva steg gentemot Ryssland som hotar dess nationella säkerhet, därtill skadar rysk nationella intressen. Han påtalade även att relationerna mellan USA och Ryssland kraftigt försämrats. Han framförde även att grundfundamentet i USA politik gentemot Ryssland, numera, är russofobi. Han framförde även att allt detta hade lett fram till en atmosfär av misstro som på vissa sätt var mer farlig och oförutsägbar än det kalla kriget.11
Finland och USA undertecknade 07OKT2016 en avsiktsförklaring om fördjupat bilateralt försvarssamarbete mellan de båda länderna. Avsiktsförklaringen förbinder ej parterna till något, det vill säga det innehåller t.ex. inte några försvarsåtaganden mellan de båda länderna. I sammanhanget är det intressant att notera att Finländskt luftrum förefaller kränkts av ryskt stridsflyg den 06OKT2016 vid två tillfällen, Ryssland tillbakavisar anklagelserna att de skall ha kränkt det finska luftrummet.12
Fjärrstridsmedel. Både estländska13 och amerikanska14 källor gör gällande att Ryssland har förflyttat det ballistiska missil systemet Iskander, NATO benämning SS-26, till Kaliningrad Oblast under V640. Enligt officiella ryska uttalanden är systemet överfört, för att genomföra övningsverksamhet.15 Iskander systemet har, officiellt, två (2) gånger tidigare, i samband med övningar 2014 respektive 2015,16 transporterats till Kaliningrad Oblast och under övningstiden varit grupperad där, för att sedan återtransporteras och återgå till sin ursprungsgruppering.
Iskander systemet har sedan 2008 nyttjats som ett ”strategiskt spelkort”,17 då man från rysk sida vid ett flertal tillfällen påtalat att en utplacering av systemet kan ske, som ett motsvar på västligt agerande. Dock kommer Iskander systemet på sikt, senast 2018-19, finnas operativt i Kaliningrad Oblast, då man successivt byter ut äldre markrobotsystem mot det nyare Iskander systemet.18 Med retoriken som utnyttjas får det ses som troligt att man kan tidigarelägga en utplacering, för att påvisa missnöje i någon sakfråga från rysk sida, då Ryssland upprepade gånger använder utplacering av Iskander som ett argument, främst gentemot ballistiskt missilförsvar.
Ryssland har sedan 2014 övat med Iskander systemet i Kaliningrad Oblast, varvid en tillfällig överföring av systemet för övning under 2016, är fullt logisk. I sammanhanget är dock Polen samt Litauens oro över den tillfälliga överföringen av Iskander systemet, intressant att notera.19 Om denna oro beror på att man misstänker en tidigarelagd permanent basering, eller om det hör samman med det generellt försämrade säkerhetspolitiska läget, är dock oklart. När Iskander systemet för första gången, officiellt, tillfälligt överfördes till Kaliningrad Oblast inom ramen för en övning, 2014, så förefaller Polen även oroats20 på samma sätt som de oroades över den nyss, 25-31AUG2016, genomförda beredskapskontrollen i Ryssland.21
Vad avser rysk fjärrbekämpningsförmåga i Östersjöregionen är det intressant att notera den ukrainska militära underrättelsetjänstens uppgifter, om en möjlig överföring av korvetterna Serpukhov och Zelenyy Dol från Svarta Havsmarinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM), där man bl.a. hänvisar till social oro hos familjerna till sjömännen på korvetterna över beslutet.22 De båda korvetterna tillhör Buyan klassen, varvid de kan bära kryssningsroboten Kalibr. I sammanhanget är det intressant att notera att de båda korvetterna blev operativa hos SHM, så sent som, i december 2015.23 Så sent som i augusti 2016 bekämpade de mål, med Kalibr kryssningsrobotar, i Syrien från sina patrullområden i Medelhavet.24
Enligt den ukrainska militära underrättelsetjänsten, skulle förflyttningen genomföras på Rysslands inre vattenvägar från Svarta Havet till Östersjön, något som får ses som fullt möjligt. Vad som dock talar emot detta är att de båda korvetterna passerade Bosporen 05OKT2016 för att ingå i den ryska Medelhavseskadern.25Givetvis kan det vara så att fartygen fortfarande skall förstärka upp Östersjömarinen, antingen efter de deltagit i operationer med Medelhavseskadern eller så kommer de förflytta sig på en gång till Östersjön, då det mest troligt skulle tagit för lång tid att förflytta fartygen på de inre vattenvägarna, men även kan ha inburet ingrepp på fartygen, för att möjliggöra denna transport, vilket även skulle tagit tid i anspråk att genomföra.
Fartyg som kan bära Kalibr kryssningsrobotsystemet finns redan nu i Östersjön, dock ingår de i, de provturskommandon, PTK, som finns för testkörning av fartygen innan överlämning, formellt, sker till någon av de ryska marinerna. Varvid dessa fartyg, dels ej är fullt pårustade för att kunna genomföra strid, dels är det provtursbesättningar varvid deras stridsvärde för att lösa stridsuppgifter får, bedömt, ses som låg. Givetvis finns, troligtvis, möjligheten att snabbt på rusta dessa fartyg och flytta någon besättning till dem, men sannolikheten för detta får ses som låg.
Styrkeuppbyggnad. Ryssland har under de gångna två (2) till tre (3) veckorna, genomfört en styrkeuppbyggnad dels i Syrien, dels i Medelhavet med dess Medelhavseskader. Därtill förefaller den stora ökningen skett under den första veckan, V640, i oktober.26 Enligt fortfarande obekräftade uppgifter så kommer Rysslands enda hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, omgruppera från Murmansk till Medelhavet med start i mitten av oktober, hangarfartyget kommer lösa uppgifter under fyra (4) till fem (5) månader.27
Inom ramen för den pågående ryska övningsverksamheten i oktober månad så har även ett okänt antal MIG-29 SMT omgrupperats från Kursk Oblast till Kaliningrad Oblast. Stridsflygplanen kommer under övningen genomföra samövning med Östersjömarinens luftstridskrafter d.v.s. dess SU-27 samt SU-24 flygplan som finns baserad i Kaliningrad Oblast.28Därtill har även Iskander systemet, mängden är okänd, överförts inom ramen för övningsverksamheten till Kaliningrad Oblast.29 Som tidigare nämnts så finns även möjligheten att två (2) Buyan korvetter kan tänkas vara under förflyttning till Östersjöregionen, varvid detta markant skulle öka Rysslands förmåga till fjärrbekämpning, vilket får ses som en styrkeuppbyggnad.
I mitten av oktober kommer de ryska luftlandsättningstrupperna även genomföra en större samövning med Egypten. Storleken på det ryska deltagandet, i övningen, varierar mellan olika källor, från hundratalet30 upptill 5,000 luftlandsättningssoldater.31Förflyttar Ryssland upptill 5,000 luftlandsättningssoldater kommer man, under en kort tid byggt upp en ansenlig styrka i Mellanöstern, om än under en begränsad tidsperiod. Vad som även kommer visas, vilket får ses som det viktigaste i den övningen, är att man har förmågan att genomföra strategisk deployering av större luftlandsättningsförband, utanför Rysslands gränser.
Överföringen av ytterligare luftvärnsrobotsystem, S-300, av Ryssland till Syrien, gör att Ryssland i dagsläget, bedömt, har förmågan att upprätta ett flygförbudsområde över Syrien om de så vill. Därtill den kommande operationen med Admiral Kuzentsov i Medelhavet gör att Ryssland i mitten eller slutet av oktober, 2016, kommer ha en mycket kapabel förmåga att lösa olika former av uppgifter i Medelhavsregionen, inom luft- och sjöarenan. Stämmer uppgifterna om upptill 5,000 luftlandsättningssoldater, bedömt i mitten/slutet av oktober månad, kommer denna kapabla förmåga även omfatta markarenan.
Enligt NRK som hänvisar till Adresseavisen, har USA genomfört en framställan om att få basera cirka 300 marinkårssoldater i Norge, detta skall vara en stridande enhet då bedömt ett kompani.32 USA har sedan tidigare personal stationerad vid Marinkårens förrådskomplex i Tröndelag.33Tanken USA förefaller ha kring baseringen är att på, bedömt, sex (6) månaders basis rotera in personal och genomföra utbildningsinsatser, på motsvarande sätt som man tänkt genomföra i t.ex. de Baltiska staterna.34 Varvid, per se, det kan ses som en tillfällig basering och ej en permanent sådan, då det ej är samma enhet som är placerad där över tiden.
Övningsverksamhet.Ryssland delgav 03OKT2016 att de påbörjat den årliga höstmanövern, som skall pågå mellan 03-15OKT2016 samt en avslutande del under slutet av oktober, 2016. Totalt skall över 300 olika enheter delta i övningsverksamheten, som skall genomföras vid över 120 övningsområden, därtill skall även mobiliseringsberedskap kontrolleras vid enheterna. Förband som deltog i årets, 2016, strategiska övning, Kavkaz-2016 kommer ej omfattas av övningarna enligt de inledande uppgifterna som presenterades.35Några exakta datum för genomförandet av den andra och avslutande delen har ej hittats, historiskt så kommer den bedömtgenomförs under perioden för de två (2) avslutande veckorna av oktober månad.
Inom MD V, skall en större flygövning genomföras, under oktober mellan vilka datum är okänt, som omfattar cirka 1,000 individer och över 100 luftfarkoster. Samtliga flygförband inom MD V kommer på något sätt beröras av övningen, därtill skall mobiliseringsberedskap samt krigsduglighet bedömas av förbanden.36Detta innebär att flygövningen har potential att växa i omfattning, då samtliga förband på ett eller annat sätt skall kontrolleras, då den faktiska siffran på luftfarkoster och individer i det ryska luftförsvaret inom MD V är betydligt högre än den aviserade mängden som skall övas.37
Utöver en större flygövning i MD V, rapporterar man även om att en ledningsövning är påbörjad inom MD V, totalt omfattas cirka 2,500 individer av övningen, samt olika sambandssystem kommer även utnyttjas i övningen.38 Det man rapporterar om avseende övningsverksamheten, kan tyda på att man bygger upp sambandsvägar, på ett motsvarande sätt som genomfördes dels under mobiliseringskontrollen tidigare i år, 2016, dels som den större beredskapskontrollen som genomfördes under våren 2015 som omfattade hela Ryssland.
Den 04OKT2016 respektive 06OKT2016, startade beredskapskontroll för två (2) stycken markrobotbrigader utrustade med Iskander systemet i MD V. Övningsmålsättningarna för de båda brigaderna förefaller skilja sig åt, den ena brigaden skall öva preventiva insatser mot för en motståndare kritiska mål, den andra brigaden skall öva förflyttning över längre avstånd för att där öva enkel och multipel avfyring vid ej rekognoserade avfyringsplatser. Totalt över 1,000 individer ur de två markrobotbrigaderna.39
Mellan den 07-20OKT2016 genomför de ryska luftlandsättningstrupperna tillsammans med sina motsvarigheter i Belarus samövningar. Ryssland deltar med en bataljonsstridsgrupp ur luftlandsättningstrupperna, som skall uppgå till cirka 200 individer vilket får ses som att det i sådant fall är en reducerad bataljonsstridsgrupp.40 Totalt förefaller samövningen uppgå till över 1,200 individer som övar från de båda länderna. Övningen kommer bl.a. omfatta patrullering av den gemensamma unionsgränsen.41
Vad avser västliga övningar utgör SHAPE, Supreme Headquarters Allied Powers Europe, kontinuerliga sammanställning av NATO och enskilda NATO länders större övningar den bästa källan till information. Vad avser oktober månad förefaller det enbart vara två övningar som är av större karaktär. Den ena är Joint Warrior 2016, som genomförs i Storbritannien under perioden 08-22OKT2016 och är en övning som arrangeras av Storbritannien med deltagande av dels NATO länder, dels partnerskapsländer till Storbritannien. I slutet av Oktober genomför NATO, övningen Trident Juncture 2016, som pågår mellan 25OKT2016-03NOV2016. Övningen genomförs i Italien och syftar till att öva NRF/VJTF.42
Diskussion. Var är det då som händer? Följer man nyhetsflöden o.dyl. så kan man lätt tro att en väpnad konflikt är under uppsegling. Det är något jag vill nedtona, min bedömning just nu är att ingen av parterna, här avses Ryssland och USA, har dels något intresse av en väpnad konflikt eller aktivt söker det, dels har något att vinna på det. Dock vill jag understryka att som situationen är just nu, kan en incident mycket snabbt, eskalera till en konflikt, då den diplomatiska situationen samt retoriken inom respektive länder, uppmålar en möjlig väpnad konflikt.
Rysslands agerande gentemot USA bör sättas i perspektivet att man nu utnyttjar, dels den kraftigt kaotiska valrörelse med skandaler som de båda partierna i USA har, dels det traditionella maktvakuum som uppstår under dryga två (2) till tre (3) månader vid det amerikanska presidentvalet, här avses den avslutande valmånaden samt perioden intill dess att den nya presidenten övertar styret. Detta agerande får i grunden ses som att man försöker flytta fram sina positioner, här avses att skapa en bild av Ryssland som en maktfaktor.
USA s.k. pivot gentemot Asien, får anses varit en avgörande faktor som legat till grund för att Ryssland kan, försöka, flytta fram sina positioner, i främst dess västra närområde, och agera på ett sådant sätt att de kan skapa en bild av sig själva som en maktfaktor. Därtill USA egen försvagade säkerhetspolitiska roll som de intagit under de senaste två till tre åren, där passivitet får anses vara en ytterligare faktor som legat till grund. Att Ryssland har för avsikt att flytta fram sina positioner, här avses bli en stark aktör som de övriga större aktörerna, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland m.fl. skall ta hänsyn till, är inte okänt, det är något Rysslands President framför relativt ofta i olika sammanhang.
USA motagerande som man får säga har kommit nu, bör sättas i perspektivet att det som kan beskrivas som ett ”underrättelsekrig”, mellan Ryssland och USA, som pågått under ett längre tag, nu har kommit upp till ytan och konsekvenserna av det börjar nu synas i olika sammanhang, därtill som svar på Rysslands agerande i Syrien. Däremot får det nog anses som relativt troligt att USA ej kommer genomföra några aktiva steg i någon riktning för att möta upp Ryssland, förrän den nya amerikanska presidenten är installerad i januari.
Kan man dra några slutsatser av ovanstående, i grunden ser det ut som slumpvisa händelser och skeden som, dels pågått under en längre tid, dels tagit fart under de senaste två veckorna. Jag vill hävda att man kan det och det finns en spårbarhet i det vi ser och det är ej så slumpartat som det kanske kan te sig vid första anblicken.
I grunden är det i dagsläget, minst, fyra operationslinjer som Ryssland arbetar utefter, det är, diplomatiska medel, militära maktmedel som jag väljer att dela in i fjärrstridskrafter, övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad. Sett till geografiska tyngdpunktsområden förefaller det vara Syrien samt Östersjöregionen som fokus ligger vid, varav Syrien är det tydligaste som ger utslag på olika former av förstärkningar.
Rysslands intressesfär utgör i huvudsak det de benämner det s.k. ”nära utlandet”. Där t.ex. de baltiska staterna ingår. Givetvis har Ryssland strategiska intressen i Syrien/Mellanöstern vilket till del kan förklara den styrkeuppbyggnad vi dels har sett, dels kommer se under de kommande veckorna i den regionen. Dock sett till beröringsytor o.dyl. så är de baltiska staterna närmre samt bedömt viktigare, vilket kan jämföras med Ryssland agerande gentemot Ukraina 2013 då ett frihandels- och samarbetsavtal skulle undertecknas med EU.
Från och med Januari 2017 så inträffar två avgörande faktorer som kommer minska Rysslands förmåga att påverka de baltiska staterna, dels tillträder en ny amerikansk president som tidigare nämnts, dels kommer NATO och USA förstärkningsåtgärder i de baltiska staterna på allvar börja ta fart, som nämnts i tidigare inlägg på denna blogg. Detta gör att Rysslands utrymme att på olika sätt flytta fram sina positioner, eg. agera så att man uppfattas som en maktfaktor i Östersjöregionen är fr.o.m. nu intill januari 2017.
Ytterligare en faktor som indikerar att Östersjöregionen blivit ett tyngdpunktsområdeär den tidigareläggning av permanent militär närvaro med 1,5 år som genomförts av svenska Försvarsmakten på Gotland. Varvid jag vill hävda att Östersjöregionen är det faktiska tyngdpunktsområdet, för det agerande vi ser nu och kommer se framgent, under de kommande två (2) till tre (3) månaderna.
Sett utifrån de operationslinjer som framkommit kommer vi troligtvis se en intensifiering i Östersjöregionen under senare delen av Oktober, fr.o.m. V642, i takt med att den pågående höstmanövern går in i ett avslutande skede, då man förefaller vilja kombinera militära maktmedel i bakgrunden, tillsammans med de diplomatiska utspelen. Därefter kommer fokus flyttas över till Syrien, för att därefter igen flyttas över till Östersjöregionen, m.h.t. att stridsvärdeshöjande åtgärder måste genomföras på de militära förbanden, efter den genomförda höstmanövern.
Avslutningsvis så kan det konstateras att relationerna mellan USA och Ryssland träffat en låg nivå i paritet med de sämsta nivåerna under det kalla kriget. Dessa relationer kommer ärvas av den som blir President i USA. Bedömt kommer det ta en mycket lång tid innan relationerna kommer normaliseras, bottennivån kan de troligtvis ta sig upp från inom ett år, men inom en överskådlig tid bör man räkna med att relationerna f.r.om. nu kommer vara mycket dåliga och mycket väl kan träffa på ytterligare bottennoteringar.
Slutsats
Det ryska agerandet vi ser just nu, syftar till att flytta fram sina positioner, etablera sig som en tydlig maktfaktor, i bedömt Östersjöregionen. Detta görs, med fyra olika metoder eller operationslinjer om man så vill, genom uppvisande av fjärrstridsmedel, militära övningar, styrkeuppbyggnad och diplomatiska ageranden, som koordineras. Agerandet kommer öka gradvis för att bedömt nå sin kulminationspunkt i slutet av november eller början av december månad 2016.
Sannolikheten att en, avsiktlig, väpnad konflikt uppstår i Östersjöregionen får anses som låg. Sannolikheten att en incident kan uppstå, får fortsatt ses som hög. Sannolikheten att en incident övergår till en eskalering får ses som förhöjd.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftenposten 1(Norska)
Defensenews 1(Engelska)
Department Of Homeland Security 1(Engelska)
IHS Jane’s Defence Weekly 1(Engelska)
Interfax 1 (Ryska)
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Royal Navy 1(Engelska)
Ryska Kanal 1 1 (Ryska)
Ukrainska Försvarsministeriet 1(Ukrainska)
Slutnoter
1 TASS. Putin orders suspension of plutonium utilization deal with US — decree. 2016. http://tass.com/politics/903673 (Hämtad 2016-10-12)
2 Svenska Dagbladet. Putin bryter avtal med USA: ”Hotfulla handlingar”. 2016. http://www.svd.se/putin-bryter-avtal-med-usa-hotfulla-handlingar (Hämtad 2016-10-12)
3 TASS. Russia may restart plutonium deal if US cancels Magnitsky Act. 2016. http://tass.com/politics/903792 (Hämtad 2016-10-12)
4 TASS. Russia suspends another nuclear deal with US due to Washington’s unfriendly steps. 2016. http://tass.com/politics/904464 (Hämtad 2016-10-12)
5 TASS. Russia suspends cooperation with US in nuclear, energy sectors. 2016. http://tass.com/politics/904430 (Hämtad 2016-10-12)
6 Department Of Homeland Security. Joint Statement from the Department Of Homeland Security and Office of the Director of National Intelligence on Election Security. 2016. https://www.dhs.gov/news/2016/10/07/joint-statement-department-homeland-security-and-office-director-national (Hämtad 2016-10-12)
7 Reuters. Rascoe, Ayesha. Gardner, Timothy. Mason, Jeff. Obama to consider ’proportional’ response to Russia hacking. 2016. http://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-russia-obama-idUSKCN12B2G0 (Hämtad 2016-10-12)
8 The New York Times. Gordon, Michael R. Sengupta, Somini. John Kerry Calls for War Crimes Investigation of Russia and Assad Government. 2016. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/john-kerry-russia-syria-assad.html (Hämtad 2016-10-12)
9 TASS. Russians may soon ask Foreign Ministry to cease contacts with Kerry, spokeswoman says. 2016. http://tass.com/politics/905021 (Hämtad 2016-10-12)
10TASS. State Duma ratifies deal on Russian air task force’s indefinite deployment in Syria. 2016. http://tass.com/politics/904927 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says can protect its Syria assets if U.S. carpet bombs. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-idUSKCN1290G2 (Hämtad 2016-10-12)
11 Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says U.S. actions threaten its national security. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-idUSKCN1290DP (Hämtad 2016-10-12)
12YLE. Brunell, Eva. Finland och USA utvidgar sitt militära samarbete. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/finland-och-usa-utvidgar-sitt-militara-samarbete(2016-10-12)
YLE. Langh, Sara. Det här ryska planet kränkte Finlands luftrum på torsdag kväll. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/det-har-ryska-planet-krankte-finlands-luftrum-pa-torsdag-kvall(Hämtad 2016-10-12)
TASS. Russian Defense Ministry denies incidents involving Su-27 fighter over Gulf of Finland. 2016. http://tass.com/defense/904891(Hämtad 2016-10-12)
13 Eesti Rahvusringhääling. Cavegn, Dario. Russia transporting Iskander missile system to Kaliningrad. 2016. http://news.err.ee/v/news/2bed3823-08be-4918-be4c-4e427422981e/breaking-russia-transporting-iskander-rocket-system-to-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
Eesti Rahvusringhääling. Vahtla, Aili. Cavegn, Dario. Ilves: Russia’s use of force tactics has reached our region. 2016. http://news.err.ee/v/news/f4ac951c-40d2-4a51-8cc6-65d06b5b2442/ilves-russias-use-of-force-tactics-has-reached-our-region– (Hämtad 2016-10-12)
14 Reuters. Landay, Jonathan. Russia moving nuclear-capable missiles into Kaliningrad: U.S. intelligence official. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-idUSKCN1272EH (Hämtad 2016-10-08)
15 Reuters. Solovyov, Dmitry. Russia says moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad for drills. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
16 Eesti Rahvusringhääling. Russian military concludes a surprise drill in Kaliningrad. 2014. http://news.err.ee/v/news/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ff/russian-military-concludes-a-surprise-drill-in-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
TASS. Ballistic missile systems to be redeployed to Russia’s westernmost region — source. 2015. http://tass.ru/en/russia/783204 (Hämtad 2016-10-12)
17 British Broadcasting Corporation. Russia to move missiles to Baltic. 2008. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7710362.stm (Hämtad 2016-10-12)
18 TASS. Iskander-M missile systems to be deployed in Kaliningrad region till 2018. 2015. http://tass.ru/en/russia/795113 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Osborn, Andrew. Russia seen putting new nuclear-capable missiles along NATO border by 2019. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-europe-shield-idUSKCN0Z90WT (Hämtad 2016-10-12)
19 British Broadcasting Corporation. Russia deploys nuclear-capable missiles in Kaliningrad. 2016. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-37597075 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
20 British Broadcasting Corporation. Russia Baltic military actions ’unprecedented’ – Poland. 2014. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-30429349 (Hämtad 2016-10-12)
21 The Washington Post. Russia calls snap military drills, raising concern in Poland. 2016. https://www.washingtonpost.com/world/europe/russia-calls-snap-military-drills/2016/08/25/553fe99e-6ac2-11e6-91cb-ecb5418830e9_story.html (Hämtad 2016-10-12)
22 Holovne upravlinnya rozvidky Ministerstva oborony Ukrayiny. Osoblyvosti rozvytku obstanovky na tymchasovo okupovanykh terytoriyakh Ukrayiny (09 – 15 veresnya 2016 roku). 2016. http://gur-mou.gov.ua/ua/content/osoblyvosti-rozvytku-obstanovky-na-tymchasovo-okupovanykh-terytoriiakh-ukrainy-16-09-2016.html (Hämtad 2016-10-12)
23 Navy Recognition. Two More Project 21631 Buyan-M Class Corvettes With Kalibr Missiles for Russia’s Black Sea Fleet. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/year-2015-news/december-2015-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/3349-two-more-project-21631-buyan-m-class-corvettes-with-kalibr-missiles-for-russias-black-sea-fleet.html (Hämtad 2016-10-12)
24 Navy Recognition. Video: 2 Project 21631 Buyan-M Class Corvettes Launched Kalibr Missiles to Strike Targets in Syria. 2016. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/2016/august-2016-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/4293-video-2-project-21631-buyan-m-class-corvettes-launched-kalibr-missiles-to-strike-targets-in-syria.html (Hämtad 2016-10-12)
25 IHS Jane’s Defence Weekly. Ripley, Tim. Russia sends cruise missile ships to Mediterranean. 2016. http://www.janes.com/article/64460/russia-sends-cruise-missile-ships-to-mediterranean(Hämtad 2016-10-09)
26 Reuters. Stubbs, Jack. Tsvetkova, Maria. Exclusive: Russia builds up forces in Syria, Reuters data analysis shows. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-exclusive-idUSKCN1271YO (Hämtad 2016-10-12)
27 TASS. Aircraft carrier to reinforce combat capabilities of Russian task force in Mediterranean. http://tass.com/defense/901272(Hämtad 2016-10-12)
Interfax. ”Admiral Kuznetsov” otpravitsya v Sredizemnomor’ye v seredine oktyabrya. 2016. http://www.interfax.ru/world/530158(Hämtad 2016-10-12)
28 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Letchiki MiG-29SMT aviasoyedineniya ZVO pod Kurskom itogovuyu proverku budut sdavat’ na aerodromakh v Kaliningradskoy oblasti. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098570@egNews (Hämtad 2016-10-12)
29 Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
30 TASS. First drills of Russian, Egyptian paratroopers to be held in mid-October. 2016. http://tass.com/defense/905038 (Hämtad 2016-10-12)
31 Krizis v otnosheniyakh: Rossiya znayet, chem otvetit’ na plan ”B” SSHA, [online video], 2016, https://youtu.be/qFQZkx_-G6I?t=18m, (Hämtad 2016-10-12)
32Norsk rikskringkasting. Avis: Amerikanske soldater kan bli stasjonert på Værnes. 2016. https://www.nrk.no/trondelag/avis_-amerikanske-soldater-kan-bli-stasjonert-pa-vaernes-1.13171599(Hämtad 2016-10-12)
33 Defensenews. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/land/vehicles/2015/09/19/uk-returns-sights-8×8-armored-vehicle/72365238/(Hämtad 2016-10-12)
34Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag – forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag—forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-10-12)
35 TASS. Main checks of 2016 start on October 3 in over 300 Russian military units. 2016. http://tass.com/defense/903637 (Hämtad 2016-10-12)
36 TASS. Final check kicks off in all air units in Russia’s Western Military District. 2016. http://tass.com/defense/905338 (Hämtad 2016-10-12)
37 The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 197.
38 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Svyazisty ZVO vpervyye razvernuli radioreleynuyu liniyu svyazi obshchey protyazhennost’yu do 1000 km v ramkakh taktiko-spetsial’nogo ucheniya. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098830@egNews(Hämtad 2016-10-12)
39 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnaya brigada TSVO podnyaty po trevoge v ramkakh kontrol’noy proverki za 2016 uchebnyy god. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098325@egNews(Hämtad 2016-10-12)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnoye soyedineniye podnyato po trevoge v Ivanovskoy oblasti v ramkakh itogovoy proverki. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098563@egNews(Hämtad 2016-10-11)
40 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Rossiyskiye desantniki otpravlyayutsya v Respubliku Belarus’ na sovmestnoye ucheniye. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098386@egNews(Hämtad 2016-10-12)
41 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V techeniye mesyatsa rossiyskiye i belorusskiye desantniki primut uchastiye v dvukh sovmestnykh ucheniyakh. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098375@egNews(Hämtad 2016-10-12)
42 Supreme Headquarters Allied Powers Europe. NATO Exercises. 2016. http://shape.nato.int/nato-exercises (Hämtad 2016-10-12)
Supreme Headquarters Allied Powers Europe. Allied National Exercises. 2016. http://shape.nato.int/allied-national-exercises(Hämtad 2016-10-12)
Royal Navy. Major military exercise comes to Scotland. 2016. http://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2016/october/07/161007-major-military-exercise-comes-to-scotland(Hämtad 2016-10-12)
Den operativa larmstyrkan
I flertalet diskussioner och samtal som jag har deltagit i, förekommer ifrågasättanden av de lättare manöverförbandens existensberättigande i dagens och morgondagens konfliktmiljö och nationella försvar. En återkommande åsikt är att de lätta förbandens eldkraft och skyddsnivå är alldeles för låg i förhållande till vad en potentiell fiende kan tänkas möta oss med. Jag är av åsikten att det är ett enformigt och linjärt sätt att se på stridsfältet och våra förbands duellvärde.
Jag avser att med detta inlägg ge min bild av varför ett lätt skytteförband sammansatt med ett helikopterförband kan vara ett intressant spelkort för den som försöker lösa problematiken som Sveriges geografi, infrastruktur och militära organisation ger vid handen, och som konflikters ibland korta och intensiva tidslinjaler förvärrar. Jag kommer lägga fram tankar om en möjlig stående operativ larmstyrka, som förhållandevis snabbt skulle kunna lufttransporteras och därefter verka var helst inom riket när läget så kräver.
Detta inlägg har legat och pyrt som utkast under en längre tid, och fick extra aktualitet efter insättandet av den operativa reserven på Gotland från den 14:e september. Jag har gjort ett medvetet val att inte gå in i detalj avseende tillgång på gränssättande personal och materiel. Inte heller ingående förbands specifika förmågor, begränsningar eller förutsättningar. Så enkelt vill jag inte göra det för den som lägger pussel, och jag uppmanar eventuella kommentar-skribenter att iaktta samma försiktighet! Vidare har jag av praktiska skäl valt att avgränsa inlägget till markarenan, trots att jag är väl medveten om arenornas ömsesidiga beroende av varandra. För detta ber jag den vidsynte läsaren om ursäkt!
 |
| (Bild 1: Jägarsoldater ur 31.lskbat och helikoptrar ur 2. hkpskv) |
Operativ kontext
ÖB redovisade i Försvarsmaktens delårsrapport 2016 att ”det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet [har] förändrats och försämrats”. Den militära aktiviteten i norra Europa är fortsatt hög, vilket tillsammans med andra faktorer kan leda till att säkerhetspolitiska konflikter och kriser i vårt närområde snabbt kan blossa upp. Troligtvis med vad som kan uppfattas vara plötsliga och oförutsägbara händelseutvecklingar. Det kan därför anses vara av stor vikt att Sverige bland annat kan uppvisa trovärdig militär närvaro som snabbt kan vara på plats i de geografiska områden som berörs.
Gotland är ett sedan århundraden välkänt militärstrategiskt viktigt område i Östersjön. ÖB:s beslut att från den 14:e september omgruppera den operativa reserven(Ett pansarskyttekompani ur 42. mekaniserade bataljonen) till Gotland, samt tidigareläggandet av 18. stridsgruppens etablering på ön, bör därför ses i ljuset av detta. Ett i sanning konkret sätt att öka den markoperativa förmågan på Gotland, samt höja tröskeln för den som eventuellt leker med tanken på att genomföra militära operationer mot och från ön.
Flertalet andra militärstrategiskt viktiga områden (Stockholm/Mälardalen, Skåne/Blekinge, Göteborg) ligger tillsammans med Gotland i de södra delarna av landet. Tyvärr ser jag att framtida förutsättningar riskerar att göra det svårt för Armén att i ett tidigt skede agera tillräckligt snabbt i flera av dessa riktningar. Framför allt med de mekaniserade bataljoner av 122/90-typ som återfinns i Skövde, Boden och Revingehed och som utgör merparten av Arméns markstridsförband. Bland annat blir behovet av operativ transport för dessa förband svårt att tillgodose, då Försvarsmaktens logistiska förutsättningar fortfarande kämpar med det organisatoriska och materiella arv som det internationella fokuset gav oss. Sveriges geografi och samhällets övriga infrastrukturella omständigheter lägger här dessutom lök på laxen, avseende möjligheten till snabb transport mellan olika möjliga operationsområden. Den operativa reservens omgruppering till Gotland bör därför av flera skäl inte användas som ett exempel på hur Armén snabbt kan flytta tyngre markstridsförband till en annan del av riket.
Det råder ingen tvekan om att det är dessa mekaniserade förband som kommer att behövas för att slå ihjäl den fiende som landstiger på svenskt territorium. De kommer däremot att med största sannolikhet kräva flera dygn på sig för att mobiliseras/aktiveras och därefter förflytta sig från sina fredsgrupperingar till det aktuella operationsområdet. Under tiden som detta sker kan en angripande fiende etablera sitt brohuvud i relativ lugn och ro, vilket försämrar oddsen för de svenska mekaniserade förbandens kommande strid.
På markarenan måste Armén alltså ha möjligheten att kunna agera tidigt och med kort varsel, särskilt i det kritiska skede som infinner sig strax innan, eller i början av, en konflikt.
Förutsättningar
 |
| (Bild 2: Ungefärlig flygtid från Karlsborg.) |
Förbandstyper som tillsammans har förutsättningar att kunna leva upp till de krav på korta aktiverings- och reaktionstider som jag ovan har beskrivit, finns redan idag gripbara i Linköping och i Karlsborg. I Karlsborg finns den 31. lätta skyttebataljonen(lskbat) ur K 3, och i Linköping 2. helikopterskvadronen(hkpskv) ur Helikopterflottiljen.
Karlsborg och Linköping är centralt lokaliserade i södra Sverige och med utgångspunkt från dessa platser har man godtagbara flygavstånd med helikopter till tidigare nämnda områden(se bild 2). Linjen Karlsborg-Linköping har därför ett geografiskt fördelaktigt läge för ett förband som snabbt skall kunna agera i någon av dessa riktningar ur fredsgruppering. Särskilt om det dessutom färdas genom luften och inte är fjättrad vid bojor i form av terräng/geografi, vägar, flygfält och hamnar.
2. hkpskv byggs runt helikoptertypen UH-60M/Helikopter 16(HKP16) och bedriver normalt verksamhet till stöd våra för armé-, marin och flygvapenförband, samt andra statliga myndigheter. HKP16 är en helikopter som i grunden tagits fram för stöd till markförband i alla tänkbara konfliktnivåer och är i stort optimal för transport av personal och materiel i alla väder och ljusförhållanden.
31. lskbat är av skyttebataljonstyp och är därför särskilt lämpad att användas vid lägre konfliktnivåer i bruten terräng och i bebyggelse, för att tidigt etablera militär närvaro och förneka fienden att ta viss nyckelterräng. Förbandet kan efter förberedelser även försvara tagen terräng samt (bland annat) fördröja/störa en högteknologisk fiende.
31. lskbat är lätt utrustad(relativt de mekaniserade förbanden) och helikoptertransportabel. Detta innebär att det efter helikoptertransport kommer att brista i fordonstillgång och splitterskydd. Förbandet är på grund av dessa organisatoriskt inbyggda svagheter inte primärt ett anfallsförband, och skall inte ses i det ljuset. Förbandets offensiva förmåga ligger i att man genom helikoptertransport snabbt kan röra sig över stora ytor och att man därför kan uppträda på, för fienden, oväntade platser och på överraskande tidpunkter. Efter helikoptertransport övergår förbandet av förklarliga skäl till att i huvudsak vara ett förband av defensiv natur. Denna defensiva natur förstärks av god förmåga till pansarbekämpning.
Den operativa larmstyrkan
Båda förbanden är med större delar kontinuerligt tjänstgörande och därmed i princip direkt gripbara vid behov. Denna förhållandevis höga tillgänglighet ger förutsättningar för att ett sammansatt förband ur 2. hkpskv och 31. lskbat tidigt skulle kunna vara på plats i ett uppkommet operationsområde, som en form av larmstyrka på den operativa nivån.
Ett tidigt insättande av denna operativa larmstyrka skulle kunna ta initiativet från fienden och i förlängingen ha möjlighet att förhindra, förändra, försvåra eller fördröja fiendens planer. Det skulle därigenom möjliggöra för Armén att ta striden ur ett bättre utgångsläge än om fienden har fått genomföra sin verksamhet ostörd. Med ett helikoptertransportabelt skytteförband från Karlsborg, väl samövat med helikopterförband från Linköping, har vi alltså idag möjligheten att sätta samman ett verktyg som kan lösa upp flera operativa knutar:
- Att snabbt kunna förflytta markstridsförband av kompanistridsgrupp upp till bataljons storlek, direkt från fredsgruppering till ett operationsområde, i syfte att uppvisa trovärdig militär förmåga och närvaro…
- … för att därigenom snabbt kunna höja den markoperativa tröskeleffekten för ett angrepp mot Sverige.
- Om fiendens invasionsföretag ändå kommer, förvägra fienden viss nyckelterräng…
- … och därmed fördröja/störa fienden, i syfte att vinna tid för ytterligare förband ur Armén att aktiveras och tillföras.
31. lskbat och 2. hkpskv är dessutom byggklossar som finns på plats redan idag, vilket inte enbart gör min tankelek konkret och tillgänglig, utan även ekonomiskt fördelaktig då inga större investeringar eller ekonomiska omfördelningar skulle krävas. En tråkig men nog så viktig faktor i dagens läge. Denna operativa larmstyrka, i form av ett sammansatt förband ur K 3 och Helikopterflottiljen, skulle dessutom kunna förstärkas med relativt små medel genom följande ”enkla” åtgärder:
- Förtätning av antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater på 31. lskbat, i syfte att göra en större del av bataljonen direkt gripbar.
- Utöka antalet samövningstillfällen för 2. hkpskv och 31. lskbat, i syfte att utveckla gemensamma rutiner och tillvägagångssätt.
- Utöka gemensam planerings- och fältövningsverksamhet, i syfte att underlätta framtida operationer och skapa en samsyn kring taktiska och operativa utmaningar.
- Ge möjligheter för växeltjänstgöring mellan förbanden, i syfte att knyta kontakter över förbandens befälskadrar och därigenom skapa en gemensam ”bärvåg”.
- Förstärkning och förtätning av infrastruktur och organisation, för att ytterligare öka förbandens tillgänglighet.
Slutsatser
Morgondagens konflikter kommer att ställa fortsatt höga krav på ett svenskt försvar. Vi kommer att behöva kunna genomföra militära operationer i hela spektrat, från fredstid till fullt utvecklat mellanstatligt krig, under vad som kan förutsättas vara snabba och svårtydda händelseförlopp. Fienden kommer inte att bjuda oss på möjligheten att i lugn och ro aktivera och mobilisera våra markstridskrafter. Armén bör därför enligt mig ha substantiella komponenter med förmåga att, likt Flygvapnet och Marinen, kunna agera snabbt och direkt ur fredsgruppering.
Genom ett trovärdigt agerande i en potentiell konflikts initiala skeden kan vi rubba fiendens genomförande- och planeringscyklar, förneka honom förhandsläget och därigenom störa eller hindra hans genomförande. Ett snabbt och påtagligt agerande från svensk sida skulle i förlängningen kunna innebära att den uppkomna krisen inte växer till en konflikt, utan kvävs i sin linda.
Skulle fienden ändå fullfölja ett militärt angrepp kan den operativa larmstyrkan, genom att tidigt ta upp striden med fienden, vinna tid för övriga markstridskrafters aktivering/mobilisering. Armén kan därmed genomföra fortsatta operationer ur ett mer tacksamt utgångläge.
Häri finner jag det lätta manöverförbandets tydliga relevans. I linjen Karlsborg-Linköping återfinns rätt förutsättningar för ett sammansatt förband som redan ur fredsgruppering skulle kunna svara upp på de höga krav på tillgänglighet, operativ rörlighet och uthållighet som morgondagens konflikter kommer att ställa på Försvarsmakten.
Ur redan idag existerande förbandsstrukturer och ekonomiska ramar skulle vi med relativ enkelhet kunna skapa en trovärdig operativ larmstyrka för morgondagens konflikter. Helikoptertransporten kommer att vara dess skydd, tillgängligheten dess eldkraft!
 |
| (Bild 3: Framtidens operativa larmstyrka?) |
Nytänkande behövs
av Magnus Haglund Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU. Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och […]
VDV gör comeback i Egypten
En under oktoberkriget 1973 utslagen egyptisk T-55 (sovjetisk stridsvagnstyp).
Det har under de senaste dagarna gjorts flera uttalanden i Moskva om att ryska luftlandsättningstrupper (VDV) för första gången kommer att skickas till Egypten för att där öva. I ett av Rysslands viktigaste TV-nyhetsprogram sades det att antalet deltagande VDV-trupper kommer vara fem tusen. Därmed har den sovjetiska VDV-närvaron i Egypten 1973 aktualiserats.
Om verkligen fem tusen VDV-soldater skickas vore det en milstolpe i Egyptens militära samarbete med Ryssland, bara knappt överträffad av Egyptens övertagande av de två helikopterbärande amfibiefartyg av Mistral-klass som ursprungligen skulle ha ingått i den ryska flottan (Egypten har även köpt de tillhörande ryska helikoptrarna). Det finns dock skäl att tvivla på de ryska TV-uppgifterna eftersom vare sig det ryska försvarsministeriet eller TASS har talat om mer än ett hundraltal VDV-soldater dvs ett kompani.
Oavsett antalet står det klart att VDV snart är en aktör i områden som inte varit aktuella för förbandet på flera decennier. Den första boken på svenska som beskriver VDV i Egypten under sovjetisk tid är den reviderade (andra) upplagan av Ryska elitförband. Inte mindre än sju VDV-divisioner gjordes den 24 oktober 1973 – alltså under oktoberkriget – redo för att flygas till Egypten. Det är en uppgift som varit känd i väst länge – betydligt mindre känt är att VDV hade övat väldigt konkret för en skarp insats, genom att några månader tidigare flytta minst ett VDV-regemente till Egypten. För mer om denna ännu i stort sett okända VDV-insats – se den nya upplagan, dvs. Ryska elitförband och specialvapen.
Den mörknande framtid är vår
av Lars Wedin Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För […]
NATO-debatten och säkerhetsdilemmat
av Mats Bergquist Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i […]
Ny dimension?
Reflektion
Onekligen inleds oktober månad, 2016, med säkerhetspolitiska skiftningar. Ryssland kom, 03OKT2016, att upphäva sitt deltagande i det avtalsom slöts 2000 och trädde i kraft 2010 mellan Ryssland och USA avseende ländernas avyttrandeav 34 ton vapenplutonium. Skälet för avtalets upphävande är enligt Ryssland, ett uppkommet hot mot den strategiska stabiliteten, som kräver att åtgärder vidtas för att skydda Ryssland, samt USA ovänliga åtgärder mot Ryssland, därtill USA oförmåga att efterleva avtalet.
Ryssland kan tänka sig återgåtill det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. En förklaring som ges till upphävandet av avtalet, är att USA enligt Ryssland, genomfört en lång rad åtgärder sedan dess undertecknande som gravt förändrat den strategiska stabiliteten.
USA å sin sida komden 03OKT2016, avsluta samtalen med Ryssland avseende försöken att återskapa en vapenvila i Syrien. USA kom även framföra att Ryssland förlorat all trovärdighet då de gått med på åtaganden som de ej haft någon avsikt att följa. Samtal kommer dock fortsatt föras mellan USA och Ryssland för att undvika vådabekämpning av de respektive staternas förband som genomför operationer i Syrien. Det Amerikanska utrikesdepartementet kom även påtalaatt det ej var ett lätt beslut, att upphäva samtalen, därtill framförde man att Ryssland intensifierat attacker mot civila områden i Syrien. I sammanhanget är det värt att notera att USA redan 29SEP2016 påtaladeatt man var mycket nära att avsluta samtalen med Ryssland.
Rysslands utträde av det ingångna avtalet om att göra sig av med vapenklassat plutonium, får ses som sekundärt då både Ryssland och USA har tillräckligtmed kärnvapen för att förgöra varandra ett antal gånger om, varpå produktion av nya vapen med detta plutonium föga spelar någon roll. Utan upphävandet av avtalet, är snarare att ses som en ”bärraket” i att skicka ett strategiskt budskap gentemot USA och övriga västvärlden. Där budskapet i grund och botten är, avbryt det ni håller på med.
Vad som gör valet av tidpunkt för upphävande av avtalet, samt framförandet av detta strategiska budskap intressant, är den ryska militära verksamheten. Den 03OKT2016, påbörjades även slutövningsperiodenför de vinterinryckande soldaterna. Varpå över 300 ryska militära förband kommer öva mellan 03OKT2016 och 15OKT2016 och en avslutande period i slutet av oktober månad. Därtill kommer de ryska väpnade styrkorna, även, under den aktuella perioden kontrollera mobiliseringsberedskapen. Detta följer dock ordinarie mönster i den ryska övningsverksamheten, dock är det intressant val av tidpunkt för framförande av ett strategiskt budskap, då en stor mängd förbanden är fältgrupperade.
De ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, påbörjar samtidigtövningsverksamhet som omfattar 76. och 98. luftlandsättningsdivisionen från Pskov respektive Ivanovo. Övningen kommer genomföras mellan 03OKT2016 och 10OKT2016 samt omfatta cirka 5,000 luftlandsättningssoldater. Övningen kommer genomföras i länen, Pskov, Ivanova, Kostroma och Jaroslavl med tyngdpunkt under 05-07OKT2016. Totalt kommer 2,500 soldater luftlandsättas med fallskärm, i sammanhanget är det intressant att notera att det ryska försvarsministeriet framhäver att denna övning är av rutin karaktär.
Således har ett försämrat säkerhetspolitiskt klimat uppstått, något som tyvärr börjar bli en återkommande upprepning, dock är sättet som det framförs på nytt, varpå det tål att framföras. Att USA kommer gå med på några av de av Ryssland framförda kraven får ses som högst osannolikt, vilket Ryssland mycket väl vet. Dock får det ses som ett tydligt budskap som framförs med militära maktmedel i bakgrunden till både USA och övriga västländer, någon form av gräns har passerats för Ryssland, i och med dagens ryska utspel får det ses som att en ny dimension har öppnats.
Vad som är oroväckande är att både Ryssland och USA börjar få, färre och färre s.k. ”strategiska kort” att lägga i sitt agerande för att framföra ståndpunkter, det vill säga för att få tyngd bakom dem. Då samtliga kort är lagda på bordet, får det ses som högst troligt att världen återigen har hamnat i en väldigt liknande situation som präglade en stor del av efterkrigstiden, 1945 t.om. 1991.
Have a good one! // Jägarchefen
Krönikor upphör!
Efter två år är min tid som krönikör på Expressen nu över. Det har varit en för mig mycket givande tid och jag tror att mina krönikor bidragit till att öka läsarnas kunskapsnivåer om både försvar och säkerhetspolitik, liksom om informationskrigföring som varit ett återkommande ämne. I och med ny grad och ny befattning i Försvarsmakten, upphör dock mina krönikor i Expressen.
Under hösten 2014, i spåret av kriget i Ukraina och det allt allvarligare säkerhetsläget, kontaktades jag av Expressen som undrade om jag ville skriva för tidningen som krönikör. Man ville även lyfta in min blogg på tidningens hemsida, vilket jag avböjde eftersom jag ville ha kvar den under full kontroll. Jag tackade ja till tjänsten som krönikör efter att först ha samrått med Försvarsmaktens dåvarande informationsdirektör, Erik Lagersten. Erik hade inte något att erinra så länge det framgick tydligt att det var jag själv som stod för krönikorna och att det på intet sätt var Försvarsmaktens ståndpunkt. Det förenklade också att jag vid tidpunkten var studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning.
Jag spenderade mitt andra år på den högre stabsutbildning i Storbritannien på den brittiska motsvarigheten till kursen. När mitt skrivande efter ett drygt halvår in på kursen blev känt, möttes jag av mycket förvånade reaktioner från kurskamraterna. För de flesta framstod det som helt ofattbart att man som aktiv officer kan delta i försvarsdebatten och man uttryckte också att det var något som djupt saknades i hemländerna. De brittiska officerarna uppmuntrades av chefer och politiker att delta i diskussioner och sociala medier, men fann möjligheterna till detta vara minimala p.g.a. förhållningsreglerna. Samtidigt rasade en intensiv debatt i landet om ansvaret för Irakkriget och hur det kom sig att man från militärt håll aldrig kritiserat planerna på att gå in i Irak, eller de orealistiskt låga resurser som tilldelats för uppgiften. Någon offentlig debatt fanns aldrig innan eller under kriget och resultatet kan idag skönjas genom ett antal böcker om den tidens aktiva generaler som alla försöker utröna vem som borde ha sagt ifrån och varför så inte gjordes (se t.ex. denna).
I Sverige har vi ett öppnare debattklimat där yttrandefriheten har en av de starkaste ställningarna i svensk grundlag (ta t.ex. vår meddelarfrihet som saknas i många länder). Det öppnar för en intelligentare och bättre debatt som i sin tur leder till klokare beslut. Att jag under två år som officer kunnat skriva krönikor om säkerhetspolitik och försvar för en av landets största tidningar, är ett av de yttersta exemplen på det.
Detta öppna debattklimat och vår yttrandefrihet är saker som vi i Sverige ska vara mycket stolta över och också värna. Vårt samhälle skulle dock må mycket bättre av att fler tjänstemän och beslutsfattare släpptes fram i debatten, särskilt på lägre nivåer. Det är där sakkunskaperna finns och den verkliga informationen innan den förvanskats på sin väg upp genom ett antal filter. Precis som skoldebatten behöver lärare och sjukvårdsdebatten sjukvårdspersonal, behöver försvarsdebatten deltagande även av sakkunskapen i form av aktiva officerare, soldater och sjömän. De problem som dagens försvarspolitiker och Försvarsmakten kämpar med att rätta till med ett allt värre omvärldsläge som fond, kan till stor del tillskrivas 00-talets brist på försvarsdebatt och att de som då visste bättre inte ville yttra sig.
Jag är fullständigt övertygad om att de krönikor jag skrivit i Expressen och Niklas Wiklund i SvD och BLT, har bidragit till en bättre och intelligentare försvarsdebatt. Delar av allmänheten som annars inte skulle komma i kontakt med dessa frågor har nu kunnat ta del av information, problematik och skeenden inom de områdena, vilket varit av stor vikt med tanke på de gångna två årens omvärldsutveckling.
Jag vill tacka alla er som läst mina krönikor under de gångna två åren och Expressen som erbjöd mig tjänsten. Framförallt vill jag tacka Erik Lagersten som trodde på både mig och idén. I sann föregångsmannaanda vågade han ta initiativet och säga ja till något som nu både gynnat försvarsdebatten och samhället. Alltför många andra hade valt den enkla och säkrare vägen att säga nej.
Nu, när jag slipper ständigt överhängande deadlines, kommer jag istället att kunna koncentrera mig på att skriva djupare artiklar till tidskrifter, liksom denna blogg som tyvärr alltmer fått ligga i träda under de gångna två åren.
Kommentar till debatten om Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete
Av René Nyberg En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap. Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter […]