Sammanfattning
Den ryska Norra Marinen förefaller tillförts materiel för att upprätta tillfälliga hamnar, som minst förefaller 450 m kajelement tillförts, ett särskilt förband har även upprättas inom den Norra Marinen för handhavandet av denna materiel samt upprättande av tillfälliga hamnar. Införandet av denna materiel samt upprättandet av förbandet skapar handlingsfrihet för den ryska Norra Marinen, dels genom att ett rörligt baskoncept kan tillämpas, dels genom att det norra militärdistriktet (MD N) kan välja platser som tidigare ej medgetts för att kunna upprätta t.ex. inhämtnings- och verkanssystem, samt utnyttja civila fartyg för materiel- och trupptransporter till platser som saknar adekvata fasta installationer för i- och urlastning. Detta kan i förlängningen innebära ett förändrat operativt mönster i det Ryska Arktis.
Analys
Den 06OKT2017 publicerades i tidningen Izvestija en mycket intressant artikel som berörde den ryska Norra Marinen (NM). Artikeln kom beröra förmågan att upprätta tillfälliga hamnanläggningar. Enligt Izvestija skall det inom NM under 2016 upprättats ettförband för att, dels handha denna form av materiel, dels kunna upprätta tillfälligahamnanläggningar. Förbandet förefaller ha två olika flytande kajelement som kan nyttjas för att skapa de tillfälliga hamnarna, projekt 16181 och 15163,1 tillverkade av ”Aktiebolaget för skeppsbyggnad och reparation” (fritt översatt).
Militärhistoriskt är det sannolikt vid Operation Overlord d.v.s. de västallierades landstigning, 06JUN1944, längs den franska kusten under andra världskriget som tillfällig hamnmateriel nyttjades för första gången, i större omfattning. De s.k. Mulberry hamnarna kom placeras vid två platser längs den franska Normandiekusten.2Efter enbart två veckor hade de västallierade enbart en tillfällig hamn att utnyttja, då den ena blåst sönder vid en kraftig storm.3Denna lösning kom visa på hur logistiken vid en landstigning och efterföljande utvidgning av s.k. brohuvud kan genomföras när ingen hamn finns tillgänglig och inte kan besättas inom en rimlig tid.
Enligt Izvestija skall den tillfälliga hamnmaterielen kunna nyttjas för ett antal olika typfall inom NM, tre stycken kan identifieras i Izvestijas artikel. Det första typfallet är att upprätta tillfälliga hamnområden, där fartyg kan bunkra under en väpnad konflikt.4 Här får det antas att NM ser en möjlighet att de fasta hamnområdena kan vara utslagna, alternativt är platser som är under bevakning och därmed förenklas bekämpningen av fartyg som närmar sig de. Därutöver skapar det svårigheter för en motståndare att kunna bekämpa logistikorganisationen för NM, då detta system medger rörliga bunkrings- och laddningsområden (BOLO).
Det andra typfallet är förtöjningsmöjligheter vid öar i Arktis.5 Har kan det antas att användandet av denna tillfälliga hamnmateriel medger ett mer rörlig uppträdande, då öar som ej har permanenta hamnanläggningar kan nyttjas. Därmed ökar även NM förmåga att placera ut t.ex. sensor- och/eller verkanssystem över en betydligt större yta, samt agera mer rörligt d.v.s. befinna sig ett antal dygn på en ö för att därefter byta till en ny ö osv. Det tredje typfallet som nämns är utnyttjande av dessa tillfälliga hamnar för olika ändamål i fredstid,6 här kan antas att de kan nyttjas vid t.ex. forskningsexpeditioner o.dyl.
Ett fjärde typfall går även att identifiera, som ejomnämns i Izvestija artikel, vilket är att den tillfälliga hamnmaterielen givetvis går att nyttja vid landstigningsoperationer. Dock krävs det, sannolikt även i de övriga typfallen, att pontonbromateriel o.dyl. måste användas för att möjliggöra förflyttning från kajelementen intill land och vissa fältarbeten för att kunna ansluta till vägnät o.dyl. på motsvarande sätt som de s.k. Mulberry hamnarna anordnades under Operation Overlord 1944.
Ur ett operativt och till del strategiskt perspektiv, blir det andra och fjärde typfallet mycket intressant att studera. Vad som går att utläsa genom öppna källor är att landstigningsförmågan med specialtonnage d.v.s. farkoster som är anpassade för landstigningsoperationer är väldigt begränsad för den ryska marinen, främst inom NM, Östersjömarinen (ÖM) och Stilla havet Marinen (StHM), inom Svarta havet Marinen (SvHM) är förmågan något bättre.7 Detta är även något som påtalats ett flertal gånger i olika analytiska sammanhang av både tankesmedjor, statliga institutioner men även privata bedömare.
Ur ett historiskt perspektiv kan det noteras, att redan under de kalla kriget bedömdes det tillgängliga specialtonnaget för landstigningsoperationer inom ÖM som bristfälligt. Dock antogs den Sovjetiska varvskapaciteten vara av sådan art att de snabbt kunna tillverka specialtonnage. Därtill ökades förmågan med de civila RORO-fartygens införande, där samtliga fartyg i grunden ägdes av Sovjetunionen, om än att de genomförde civila transporter.8Ryssland förefaller i nutid även säkrat upp civil transportkapacitet för den ryska flottan, genom att vid behov kunna överföra civilt tonnage till den ryska flottan.9
Nackdelen med civila tonnage är dock att det krävs infrastruktur för att kunna genomföra i- och urlastning på ett adekvat sätt, kontra utnyttjandet av specialtonnage såsom renodlade landstigningsfartyg. Detta begränsar givetvis handlingsfriheten kring vart de civila tonnaget kan tänkas nyttjas.10 Varpå en liknande situation som de västallierade stod inför vid Operation Overlord kan uppstå, inga hamnar bedöms kunna säkras inom en rimlig tid för att möjliggöra en styrketillväxt, eller de område som säkras för att möjliggöra styrketillväxt ligger felaktigt i förhållande till den övriga operationens genomförande.
Utnyttjandet av tillfällig hamnmaterial begränsar givetvis handlingsfriheten till del. Då det oftast kräver att specialtonnage i form av landstigningsfartyg först utnyttjas. Därefter krävs det uppbyggnad av urlastningsområde med kajområden samt t.ex. kranar, pontonbroar o.dyl. för att möjliggöra en effektiv urlastning. Något som kan försvåras om motståndaren har hög rörlighet eller territorialförsvarsförband samt flygförband inom området som kan påbörja motstötar mot den genomförda landstigningen samt utbyggnaden av urlastningsområdet.
Vad är då specifikt med projekt 16181 och 15163? Inleder vi med Projekt 16181 har kajen förmåga att ta emot fartyg med deplacement på upp till 25,000 ton. Kajen har en längd om 50 m, en bredd om 13,5 ett djupgående om 1,75 m, körbana om 9 m, totalhöjd av 4 m samt en egen vikt om 1,100 ton och är gjord av förstärkt betong, totalt kan fyra stycken kajlängder sammankopplas. Projekt 16183 är även utrustade med vatten-, el- och ångledningar. Den har ingen egen framdrivning utan flyttas med hjälp av bogserbåt. Projekt 15163 har en längd om 50 m, bredd om 13,5 m, totalhöjd om 4,3 m, djupgående om 0,8 m, egen vikt om 530 ton, körbana om 7,2 m samt är gjord av stål.11
I Izvestijas artikel nämns inget kring hur många av dessa flyttande kajelement som tillförts den ryska marinen och NM. Enligt en(1) privat sida, förefaller dock, som minst, fem stycken Projekt 16181 tillförts NM och fyra stycken Projekt 15183, utgående från respektive kajelements identifikationsnummer. Detta skulle innebära en kajkapacitet om 250 m med Projekt 16181 och 200 m med Projekt 15183.12 Siffran kan vara högreavseende mängden kajelement som tillförts, då Izvestija nämner att respektive ”leverans”, här antar jag individnummer, skall bestå av fyra kajelement/pontoner. Vad som även är intressant att notera är att, minst, ett kajelement förefaller tillförts den Kaspiska flottiljen, utöver det omnämns inga av de övriga ryska marinerna.
Vad gör då detta intressant? Det blir intressant ur tre perspektiv. Det första perspektivet innebär att den ryska arktiska strategin med posteringar på öar, kan tänkas öka, då dessa flytande kajelement sannolikt är relativt billiga att bygga kontra permanenta lösningar, vilket innebär att mängden posteringar likaså kan tänkas öka. Därutöver ökar onekligen möjligheten till att upprätta ett mer rörligt posteringskoncept av tillfällig karaktär, kontra de mer permanenta som varit/är under uppbyggnad.13 Sammantaget kan det innebära att de posteringar som nu upprättats enbart kan vara början, på en ökad uppbyggnad och förändrat operativt uppträdande i det ryska Arktis.
Det andra perspektivet innebär att förmågan att förflytta förband och materiel trots begränsningar i specialtonnage (landstigningsfartyg) har ökat i och med tillförseln av dessa tillfälliga kajelement. Då detta innebär att andra former av fartyg d.v.s. civila även kan utnyttjas för trupp- och materieltransporter till platser där de normalt sett ej skall ha kunnat genomföra i- och urlastningar. Dock kommer det givetvis krävas olika former av stödåtgärder med t.ex. fältarbeten såsom läggande av pontonbroar till och från kajelementen m.m.
Det tredje perspektivet är att detta även påverkar vårt direkta närområde. Med anledning av hur dessa tillfälliga hamnelement är uppbyggda kan de mycket enkelt förflyttas via de inre vattenvägarna från norra Ryssland d.v.s. det norra militärdistriktet (MD N), till det västra militärdistriktet (MD V) via den s.k. Vitahavskanalen. Dock förefaller det enbart vara MD N som har denna förmåga på förbandsnivå i dagsläget. Vilket indikerar att det är inom MD N geografiska ansvarsområde förmågan är tänkt att finnas samt nyttjas.. Dock måste möjligheten alltid beaktas för en relativt snabb förflyttning av dessa tillfälliga hamnelement, till andra geografiska områden.
Vad avser styrkor och svagheter med dessa tillfälliga hamnelement kan några identifieras. Styrkan i det hela är att man skapar sig handlingsfrihet inom olika förmågespektrum (rörlighet, logistik, skydd och verkan), här kan nämnas några som möjligheten till att välja plats för i- och urlastning ökar, förmågan till att välja platser för att genomföra inhämtning och verkan ökar osv. Svagheter är bl.a. att kajelementen måste förflyttas med bogserbåt vilket sänker framryckningshastigheten, därtill får det ses som ett frågetecken kring hur pass väl en förflyttning går att genomföra över öppet hav eller om den måste ske kustnära, för att kajelementet ej skall gå förlorad vid t.ex. hög sjö. Därtill de övriga stödåtgärder som sannolikt måste till för att medge en i- och urlastning, vilket sannolikt tar någonstans mellan 24-36 timmar att genomföra.
Slutsats
Den ryska marinen och den Norra Marinen i synnerhet, har igenom förbandssättningen av tillfällig hamnmateriel skapathandlingsfrihet. Handlingsfrihet dels genom att kunna agera med ett mer rörligt koncept som försvårar bekämpning i händelse av en väpnad konflikt samt ökar mängden platser att agera ifrån både i fred, kris och krig, dels kunna utnyttja civilt tonnage i syfta att genomföra materiel- och förbandsförflyttningar. Möjligheten att förflytta denna tillfällig hamnmateriel till vårt direkta närområde, innebär även att mängden platser som kan utnyttjas för i- och urlastning inom ramen för olika operationer markant har ökat.
Sammantaget innebär det att den ryska marinen och dess norra marin i synnerhet har möjligheten att välja på ett stort spektrum av platser för genomförande av i- och urlastning, då de kan tillämpa specialtonnage (landstigningsfartyg), civila och militära fartyg vid redan befintliga hamnar samt civila och militära fartyg vid tillfälliga hamnar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aktiebolaget för Skeppsbyggnad och reparation
1,
2(Ryska)
British Broadcasting Corporation
1(Engelska)
Defense Intelligence Agency
1(Engelska)
Office of Naval Intelligence
1(Engelska)
Russian Ships
1(Engelska)
Rysslands President
1(Engelska)
The Telegraph
1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut
1(Engelska)
Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Slutnoter
5Ibid.
6Ibid.
Office of Naval Intelligence. The Russian Navy: A Historic Transition. Washington DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.
Defense Intelligence Agency. Russia Military Power: Building a Military to Support Great Power Aspirations. Washington DC: Defense Intelligence Agency, 2017, s. 69.
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2017. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 34.
8Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 56.
Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 17.
10Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 89, 93.
