Författararkiv: Borneo

Sedan flygskolans tid på Ljungbyhed, F5, så har skolan flyttat runt en hel del.Först F 10 Ängelholm, Sedan F16 Uppsala och Därefter till Malmen där den återfinns idag. Till vissa delar ska sägas. Sedan en tid så sker utbildning till stridsflyget i Ital…

Sedan flera år pågår ett arbete i bokform som beskriver de haverier med omkomna under Kalla Kriget i svenska Flygvapnet. Huvudförfattare är Flyghistorikern Göran Jacobsson som tidigare gett ut böcker om fältflygarsystemet. Fältflygarna utgjorde stommen…

För ett år sedan flögs ett flygplan tillhörande German Wing medvetet in i ett berg av en galen andrepilot där alla omkom. Ni vet historien, behöver inte upprepas här. Rekommendationerna är flera, bland annat bättre psykologiska tester vid antagning till utbildning. Det låter ju självklart men sedan? Under utbildningstiden samt senare som färdig pilot kan mycket hända. Varje yrkespilot genomför årligen medicinska undersökningar men den psykiska hälsan är bara en bock i protokollet. Det som behöver göras är årliga uppföljningar av den psykiska hälsan, av psykolog eller flygläkaren. Dessutom kontroll av journaler som individen har på olika vårdinrättningar. Delar av Försvarsmakten i Sverige har årliga samtal sedan flera år med gott resultat. Därutöver behöver bolagen följa upp sina piloter och deras anhöriga och ge erforderligt stöd når så behövs. I Sverige finns det några bolag som har psykologer för just detta. Det finns en myt, bland annat på SAS, att piloterna ska inte känna varandra så väl då detta annars kan orsaka genvägar i checklistor och rutiner. ”Man slarvar inte med en kollega man bara är ytligt bekant med”. Det är helt uppåt väggarna. God kännedom om varandra i kombination med bra flygsäkerhetsprogram (CRM) samt en ledning som är intresserad av Human Factorfrågor är det bästa receptet.

Att Försvarsmakten i praktiken är njugga mot sina veteraner trots fagra ord och några papperslösningar, det vet alla som satt sig in i saken. Allan Widmans utmärkta utredningar om veteranproblematiken tvingade Försvarsmakten att åtminstone utåt visa handlingskraft genom att organisera några få personer i en Veteranavdelning som i sin tur prackade på förbanden uppgifter om anhörigstöd och veteranverksamheten. Man köpte sig fri genom att ge bidrag till några civila organisationer och låta dem göra jobbet. Det största förbundet, Veteranförbundet/Fredsbaskrarna har tillsammans med Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne under de senaste fem sex åren jobbat för ett Svenskt veterancenter. Sverige är på det här området sämst i klassen i ett globalt perspektiv. Flera seminarier har genomförts där myndighetschefer, försvarsministrar och försvarspolitiker med flera sakkunniga varit rörande samstämmiga om behovet. Försvarsmakten har deltagit och ”ställt sig positiva” (f.ö. internt uttryck inom försvarsmakten när man egentligen inte är intresserad), industripampar har också uttalat sitt intresse och gillande…… men … när det kommet ill finansieringen, då finns inte längre något intresse. Tanken har aldrig varit att Försvarsmakten ensam skulle stå för kostnaden, ca 25 milj årligen, utan det ska delas mellan olika statliga myndigheter som har personal som är i behov av hjälp. Nu har Akademiska sjukhuset i samråd med Veteranförbundet startat en mottagning för veteraner där det finns specialistkompetens. Trycket har varit stort vilket visar på behovet. Det här kan vara en bärande gren i ett veterancenter där andra grenar ska vara, forskning, anhörigträffar, utbildningsinsatser, återträffar, livscoachning m.m. Intresset från media har också varit stort och kan nu den här framgången få tilltänkta nyttjare av ett veterancenter att vakna, det vill säga de myndigheter som har personal i internationell och nationell tjänst, så är det ett stort steg i rätt riktning. Försvarsmakten är säkert välkomna att hoppa på tåget då de nu med en ny överbefälhavare vid rodret kommer att inse att personalförsörjningsfrågan också inbegriper veteranverksamheten.

Efter över ett års tystnad i bloggen, ett år fyllt av intressanta men även jobbiga och tråkiga händelser återkommer jag nu i ämnet Flygmedicin. Det förefaller nu nämnda Flygmedicin gå mot en ljusning. Förre Flygöverläkaren, Håkan Sköldefors, fann uppdraget omöjligt då han konstant motarbetades av mörka krafter både inom FömedC och centralt inom Produktionsledningen och fann för gott att sluta. Tragisk i sig då han är ytterst kompetent. Nu har dock Robert Wetterholm accepterat att från 1/1 2016 ta över chefskapet och då han är kompetent inom alla områden är det det absolut bästa alternativet. Ny ledning centralt inom Försvarsmedicinen kommer att innebära en förbättring då dess företrädare objektifierade begreppet oduglig. Fortfarande finns dock kvar enskilda tjänstemän centralt inom Försvarsmedicinen som tagit till sin huvuduppgift att göra anmälningar mot flygmedicins personal på ett sätt som saknar motstycke i modern statlig historia. Även om nu Flygmed ser en ljusning så är det inge som kännetecknar Försvarsmedicin i övrigt. Egenintressen, revirtänkande och maktsökande är vad som kännetecknar större delen av personalen. De som har kompetens söker efter nya befattningar. Ska bli intressant att se om 2016 kan innebära en förändring mot det bättre. Det motsatta förhållandet är ju ganska svårlaget. I grunden är det dock en ledningsfråga. Generaler måste visa dådkraft nu.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

Tidigare aviserad träff för anhöriga har genomförts p F 7 Såtenäs. Ett femtiotal anhöriga deltog. Flygvapenchefen Micael Bydén deltog samt även F 7 flottiljchef Michael Cherinet. Som stödpersoner och föredragshållare fanns bland andra pensionerade generalmajoren Bert Stenfeldt. Initiativtagare var en grupp anhöriga vilka även planerade träffen. Genom Bert Stenfeldt, som var den äldste med flygvapenrötter från tidigt femtiotal, och nutida piloter kunde en historiebeskrivning göras över hur Flygvapnet hanterat haverier under främst Kalla kriget men även dagens syn på sådana händelser. Flera anhöriga, främst nu vuxna barn till omkomna under sextio och sjuttiotalet, fick nu tillfälle att för första gången träffa kolleger till deras fäder. Flera klarläggande angående haverier kunde göras då haveriutredare fanns på plats och kunde förklara detaljer som varit okända eller ej förstådda för de anhöriga. Detaljer som många grubblat på i decennier. En bok som författaren Göran Jacobsson sammanställt av berättelser från anhöriga delades ut.”Minnen av de som aldrig kan glömmas” är titeln. Det är oklart i nuläget hur den kommer att spridas utanför anhörigkretsar men en viss försäljning till intresserade sker. Träffen bedömdes som lyckad och kommer förmodligen att följas av fler.

Om några veckor kommer en träff för anhöriga till flygare som omkommit i samband med flygtjänst i Försvarsmakten att genomföras. Det är främst Flygvapnets flygande personals efterlevande som finns representerade men även andra vapenslags flygares dito finns med. Ett av skälen till att detta genomförs är det fokuserande på Kalla Kriget som skett de senaste åren och då även på de tusentalet svenskar som satt livet till i en luftfarkost under sina strävande att bidraga till landets skydd. Det kan verka lite förbryllande att det inte genomförts något liknande tidigare men Försvarsmakten har inte haft anledning att se på detta särskilt, även om det numera finns en ny och till verkligheten bättre anpassad veteranpolitik. I det här fallet är det en anhörig som tagit initiativet och med stöd av några få lyckats samla ihop de intresserade. Flertalet anhöriga är nu äldre då de flesta haverierna inträffade främst från 40-talet fram till slutet av 90-talet med sitt max mellan 1950 och 1965, tiden då flygvapnet var som störst och inne i en våldsam expansion. Men även vuxna barn och barnbarn finns med. En viktig del i detta är att kunna förklara för efterlevande vad som hände, att tolka haveriutredningarna. Det har kommit fram många exempel där anhöriga levt under decennier utan att förstå vad som egentligen skedde. därför finns experter och stödpersoner med som kan förklara. Många frågor har lyfts och en del besvaras i en särskild framtagen bok för just detta tillfället. Det är författaren Göran Jacobsson som står bakom den. Flygvapenchefen tar aktiv del i träffen då han personligen anser detta är viktigt.

Seminariet går av stapeln på Karlberg onsdag 23 april med start 0900 och avslutas ca 1300. Försvarsministern deltager liksom myndighetsansvariga från Försäkringskassan, Rikskriminalen, Försvarsmakten, MSB, Folke Bernadotteakademin med flera. Moderator; Ulf Wickbom, känd från Folk och Försvar. Se sändningen på www.sverigesveteranforbund.se/live Arrangör är Veteranförbundet och Stiftelsen Jespers Minne

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18000947.ab Aftonbladet och expressen kan idag meddela att ett flygplan av typ S6 återfunnits i Vättern invid Karlsborg och piloten ligger kvar i vraket. Händelsen inträffade 1937. (följ länken ovan). Försvarsmakten har beslutat att inte bärga med anledning av att den döde flygaren förmodligen inte har några släktingar i livet. Försvarsmakten anser att griftefrid ska gälla vid platsen. Att det finns efterlevande kolleger tar man således ingen hänsyn till. Det är både oetiskt och skamligt att inte låta den döde begravas i vigd jord. Flygvapnet och dess chefer har under många år vårdat minnet av sina i flygtjänsten omkomna kamrater. Har svårt att föreställa mig att nuvarande Flygvapenchefen tillika Flygvapeninspektör kan vara nöjd med detta. Uppdaterad 131214 Det har nu visat sig att det finns släktingar till den den aktuelle piloten Stig Carlsson. Det tog Aftonbladet mindre än en dag att leta fram och intervjua vederbörande. FM ”stora ansträngningar men inte lyckats hitta anhöriga” är inte trovärdigt, förmodligen har man inte gjort någonting. Aktuell släkting anger i intervjun att piloten bör bärgas i begravas i Göteborg bland övriga avlidna släktingar. FM lär nog titta över detta igen och ompröva sitt beslut.

Om Luftfartsverket har den allra minsta prognostiska förmåga borde de redan nu mobilisera sina krafter för att möta den mediacyclon som är på väg mot dem. ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” är två program som nu vässar knivarna. Det handlar givetvis om Statens Haverikommissions rapport om det på Kebnekajse förolyckade norska Herculesflygplanet. Sakfrågan är huruvida det är lämpligt att ha en ensam, färsk, flygledare i position i flygledartornet på Kiruna flygplats under en militär övning. Att verksamheten p Kiruna flygplats inte är alltför intensiv i normala fall är ingen överdrift och att då frestas till att ha enmansbetjäning är förståeligt men även då är det i grunden fel att bara ha en person i tjänst. Folk skulle nog reagera om flygbolagen plötsligt började med enpilotsystem med motiveringen att det är ganska händelselösa flygningar och automatiken är så bra. Samma sak gäller i ett flygledartorn, det behövs två personer för att hantera uppkomna situationer och nödlägen. Dessutom, hur skedde omhändertagandet rent psykosocialt av denne flygledare efter att haveriet var ett faktum? Även här gjorde Luftfartsverket en tveksam insats, det vill säga, man gjorde ingenting. Det ska bli intressant att se hur Luftfartsverket reder ut den kommande stormen.

Så har då haverirapporten från det på Kebnekaise havererade norska herculesplanet blivit släppt. SHK, genom utredningsordförande Agne Widholm, redogjorde under en dryg timme vid en presskonferens på Arlanda för orsaker och bidragande orsaker utredningen kommit fram till.
Utredningen har tagit ett och halvt år vilket är begripligt med tanke på de svårigheter hela bärgningsinsatsen utsattes för.
Jag finner utredningen grundlig med väl underbyggda analyser och rekommendationer.
Luftfartsverket får kritik för hur bemanning och kompetens hanterats avseende flygledarna vilket media har huggit på direkt. Att få klämma åt en myndighet och samtidigt indirekt göra en ung oerfaren flygledare till syndabock verkar vara mer intressant än att faktiskt lyssna till vad utredarna egentligen sa.
Om jag varit journalist så skulle jag spetsat öronen när det framkom att höjdvarningssystemet inte hade någon terrängdatabas norr om 60 breddgraden och att det är oklart om besättningen kände till detta. Det nämndes också att det fanns brister hos de piloter som intervjuats efter haveriet om just detta. Det nämndes också att utredarna hade funnit ofullkomligheter i tillverkarens utbildningsanvisningar.
I klartext kan detta tolkas så att norska flygvapnets herculesbesättningar inte hade fått rätt utbildning och att just detta faktum gjorde att olycksbesättningen handlade som den gjorde. Med andra ord, en bidragande orsak som, om den inte hade funnits, alltså besättningen hade kunskap om systemets begränsningar, kunde ha varit den detalj som var avgörande för att man flög som man gjorde. Utredningen är korrekt i sina formuleringar då den inte kan gissa vad besättningen visste eller inte visste. Men det är ändå en ögonbrynshöjare om norska Flygvapnet medvetet köpt ett system där större delen av just Norge inte fanns med.
Detta är upp till norrmännen själva att reda ut, vilken roll har tillverkaren och utbildaren i detta?

Försvarsmakten har problem att rekrytera personal. En identifierad anledning är det dåliga intresset för försvarsfrågor vilket i sin tur hänger ihop med felaktigt sätt att informera och kommunicera med intressanta målgrupper.

Flygvapnet har att ta eget ansvar för sin rekrytering och inte lita på de landsomfattande svårbegripliga försvarsmaktskampanjerna vilka mest applåderas inom mediabranschen. Flygvapnet tar inte det ansvaret i tillräcklig stor grad. Färska exempel är den nyss genomförda flygdagen på Hässlö och den om en vecka planerade dito på Säve i Göteborg.
Det åskådare vill se är flygvapnets flygplan både på marken och och i luften. Att gå på en flygdag kan också vara den mycket unge besökarens trigger till att i framtiden välja Flygvapnet.

På Hässlö visades en C-130 Hercules på marken där folk fick titta in. Det var bra. Gripen kom flög en stund och återvände till F 7, landade aldrig, ej heller någon maskin på marken för statisk förevisning. Dessutom inga rekryteringstånd eller utställningar. Veteranflyget från Såtenäs visade dock upp en civil Viggen samt civila SK 60 och Hawker Hunter vilket var bra. Flygvapnets insats var dock inte mycket att skryta med.

Kommande evenemang på Säve har enbart veteranflyget från Såtenäs på plats. en Gripen skall flyga men på marken står, hör och häpna, en plastmodell av Gripen i full skala. Helt underkänt och som en flygofficer på
F 7 uttryckte det: ”Man skäms”. Dessutom lär infoansvarig på Såtenäs sagt att det är ingen idé att satsa på flygdagar då det bara kommer småungar och pensionärer. Med den inställningen lär det inte bli mycket kommunicerat med flygdagsbesökarna och eventuella intresserade.

Gårdagens tillkännagivande om att ryskt flyg under påsken övade mot mål i Sverige, alltså prövade vår incidentberedskap, har blivit nyhetsstoff där FM insatschef Anders Silwer lugnt bekräftar det hela med kommentaren att ingen hotbild mot Sverige föreligger. Det inte Silwer nämnde var att det finns flera liknande händelser i relativ närhet som inte har fått publicitet. Att Sverige inte har incidentberedskap 24 timmar per dygn i form av startberedda Jas-plan är inget nytt. Sverige hade inte ens under kalla kriget, utom vid vissa tillfällen, 24 timmars jaktflygberedskap under hela dygn. Däremot så har, liksom under de senaste 50-60 åren, det skett ständig radarövervakning dygnet runt årets alla dagar av Luftbevakningen.

Att enbart jämföra med styrkebeskeden från förr tjänar inte alltid något syfte. Däremot kan vi konstatera att vi har i praktiken två insatsberedda jaktflygdivisioner (där även spaningsinsatser ingår) vilka kan sättas in omedelbart. Övriga divisioner ligger i en lägre nivå enligt det cykliska system som används. Det innebär att det finns runt trettio piloter användbara. Lägg därtill de snaror landet självt har lagt ut i form av allt från arbetstidsbegränsningar till koncessionsbestämmelser vid flygplatser vilket i praktiken ger kraftiga begränsningar i tillgängligheten.
Det Ryssland säger är förmodligen att vi i Sverige ska skärpa oss. Det tjänar Rysslands syfte att Sverige har ett starkt försvar och även bibehåller sin alliansfrihet, i praktiken innebärande ett icke medlemskap i NATO. Det minskar risken att NATO ytterligare blir förstärkta i Norden och kring Östersjön och i ryska ögon är det det strategiskt viktigt Området blir inte ett NATO-dominerat geografiskt område om än att Sverige i praktiken ställts sig väldigt nära NATO.
Allt går att sammanfatta med att säga att Sveriges säkerhetspolitik är kraftigt ifrågasatt.