Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.
Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.
Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.
Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.
Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.
Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.
Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.
Take care out there