Nu efter sex veckors krig där Ryssland försökte först med ett strategiskt överfall, Jägarchefen reder ut begreppet i sitt inlägg ”Något om strategiskt överfall”, mot Ukraina som avvärjdes och sedan följdes av en mer konventionell invasion. Att det sena…
Författararkiv: J.K Nilsson
Val 2018?
Är det något jag nu mest av allt vill så är det att riksdagsvalet 2018 ska ställas in. I en månad nu har jag varit sambo med en underbar kvinna ifrån Sydamerika, vi träffades första gången i november 2014 så det har varit en minst sagt en fin månad då…
Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren
Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av …
50-talet i repris?
Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.
I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.
Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: ”Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?”.
Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.
Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?
Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.
Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva….
J.K Nilsson
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se…
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att s…
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att s…
Den potentielle fienden
I diskussionen om vem som skall vara den dimensionerande fienden till Sverige finner vi ofta att Ryssland pekas ut som den enda tänkbara fienden. Varför är det så och finns det fog för den åsikten? Jag tänker svara på denna problematisering genom att använda mig av den neorealistiska skolan.
Den neorealistiska skolan ser det internationella systemet på ett likartat sätt som de traditionella realisterna. Det finns ingen överordnad makt i systemet, den egna statens säkerhet bygger på förmågan att kunna avskräcka andra staters möjliga militära anfall. Till skillnad ifrån realisternas biljardborssyn på internationella relationer så ser neorealisterna staternas förmåga att interagera för att skapa och bibehålla relationer med varandra utan kravet på yttre hot. I hotbildsbedömningen använder neorealisterna staternas ekonomiska förmåga att producera förmåga. Belgien kan inte bli samma konventionella hot som Tyskland kan bli, vilket de traditionella realisterna anser är möjligt.
Geopolitikens grunder
Geopolitikens grunder är namnet på den lärobok som används i ryska militära skolor som lärobok dess författare Professor Alexander Dugin beskriver den ryska civilisationen i termer som den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington gjorde sig känd för i Sverige
Figur 1 Bilden beskriver S. Huntingtons syn på världen indelad i civlisationer.
Lars Gyllehaal beskriver Dugin i en artikel i Axess:
”Väl att märka är att Dugins raketkarriär i den akademiska världen ingalunda fått honom att göra avkall på politiken. Tvärtom lyfter MGU fram Dugin-centrets roll i utformningen av en ny, ”konservativ”, statsideologi för Ryssland. Av Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, framgår med samma förbluffande uppriktighet i avsnittet betitlat ”Den finska frågan” att Finland borde bevekas att godta ”basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”. Under Finlands ryska period 1809-1917 var gränstrupperna längs den svenska gränsen kosacker.”
Maria Engström, fil.dr, Slaviska institutionen, Stockholms universitet beskriver Dugins syn så här:
”Hela världshistorien framställs i Dugins böcker som ett ständigt krig mellan två civilisationstyper – den euroasiatiska och den atlantistiska, eller med geopolitiska termer, mellan Landet och Havet. Genom historien har detta krig utspelats mellan Sparta och Aten, Rom och Kartago, idag mellan Eurasien och USA. Amerika med sina försök att skapa en homogen och liberal värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskligheten till livlöshet, entropi och död. Eurasien är tänkt som ledare i det apokalyptiska kriget mot globalismen, egalitarismen och den monopolära världen. Trots sin doktrin om den multikulturella och multikonfessionella staten, strävan att etablera en dialog mellan ortodoxa och muslimer, har neo-eurasianismen som ideologi alltså ganska lite att göra med Asien, utan det är ett nytt varv i det gamla välbekanta kulturkonflikten mellan Ryss-land och Väst. Skillnaden är att Dugin placerar det kontinentala Europa – Frankrike och Tyskland – på Rysslands sida.”
Den politiska antagonismen mellan USA och Ryssland beskrivs av Dugin enligt Maria Engström i SvD:
”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”
Vi ser alltså att vår kalla kriget fiende fortfarande arbetar efter en med väst konfrontativ ideologi där Europa bör ligga under asiatiskt-ryskt inflytande och med Finland under direkt rysk kontroll. I vår nära omvärld så ser vi hur den tidigare bipolära uppdelning av Europa mellan Warszawapakten och NATO har ersatts av ett mer unipolärt Europa där den säkerhetspolitiska gemenskapen heter NATO och inkluderar ett flertal av de före detta Warszawapaktsmedlemmarna. Det är bara Finland och Sverige som försöker förlita sig på den internpolitiska gemenskapen EU som säkerhetsgemenskap. Tittar vi utanför vår nära omvärld så ser vi USA som en supermakt, Kina som regional stormakt och Ryssland, Brasilen, Nigeria och Sydafrika som regionala stormaktspretendenter. I den här multipolära världen byggs det in spänningar mellan dessa makter. En faktor att titta på är den ryska uppbyggnaden och retoriken gentemot USA och synen på NATO. Den andra faktorn är Kinas ökade betydelse, där man i sitt närområde projicerar militär makt och förbättrar den förmågan. På längre avstånd ifrån Kina försöker man utöva mjuk makt och skaffa inflytande.
Vi kan också dra oss till minnes den ryske stabschefen Makarov när denne presenterade en karta för finsk publik var det ansågs oacceptabelt var NATO skulle placera ett robotförsvar:
Den här presentationen innebär inte att Ryssland oroar sig för att inte kunna duellera med interkontinentala robotar (ICBM) mot USA, dessa skjuts över Nordpolen. Ett försvar mot ICBM placerat i det här rödmarkerade området innebär försvar mot robotar som skjuts mot det här området. Vi ser att det här är en fråga att skaffa sig en handlingsfrihet att skjuta med fjärrstridsmedel mot eller förbi det här området mot mål i första hand inom det här området men också med kryssningsrobot mot delar av Storbritannien. Intressant nog anser man det problematiskt att NATO baseras ett robotförsvar i norra Norge.
I Europa har vi och Finland, genom samhörigheten mellan NATO och EU, också fastställt vår samhörighet med supermakten USA. NATOs utveckling med avseende på statsutgifterna inom försvarsområdet ställer högre krav på vårda banden till USA. Även fast vi är militärt alliansfria kan vi inte välja att närma oss en säkerhetsgemenskap med Ryssland, det vore att välja bort samarbete i EU då både NATO och EU har närmat sig varandra strukturellt. Vi är genom Partnerskapsavtalet med NATO också en integrerad del av Natomedlemmars gemensamma politiska agenda. I Sverige går vi också vidare med att skapa ett värdlandsavtal med NATO som ska underlätta basering av utländsk trupp i en NATO-ledningsstruktur på Svensk mark. Våra stridskrafter har i en rad internationella insatser och övningar visat sig vara interoperabla på en hög nivå med Natomedlemmars stridskrafter i en Natoledningsstruktur.
Vi gör inte ett aktivt val att göra Ryssland till vår fiende genom att peka på skillnader mot Ryssland eller eljest andra åtgärder. Vi har de facto valt Ryssland som vår potentielle fiende helt enkelt beroende på våra val att tillhöra den västliga gemenskapen och då genom att samordna utrikespolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik etc. Att inte att löpa linan ut med militär samordning inom vår politiska gemenskap är att göra det farligaste valet. Vi befinner oss i ett politiskt förkastningsområde mellan väst och öst men de åtgärder vi har vidtagit på fall att spänningarna utlöses motsvarar att förlita sig på våra förhoppningar om att våra grannar ska hedra vår ensidiga solidaritetsförklaring och stå oss bi farans stund.
Jag kan inte dra andra slutsatser än att det är färdigdiskuterat utan det som ska utredas är under vilka former vi fullt ut ska ansluta oss till det Nordatlantiska samarbetet.
J.K Nilsson
Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk
Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.seoch http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.
ÖB’s föredragning för regeringen den 28 juli 1987
Fienden har landstigit och etablerat brohuvuden i Härnösand, Gävle, Stockholm, Norrköping och Malmö. I norr förväntas fienden gå över Torne älv i riktning mot Gällivare och efter kusten söderut
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Som ni ser på kartan förväntar vi oss att fienden avser att nå den Norska atlantkusten innan Norge har hunnit tagit emot och utrustat de amerikanska förband som står i reserv för Norges försvar. Man kommer att vara målmedveten och ha ett högt tempo. Fienden har under överskeppningen lidit förluster men allt eftersom våra möjligheter till bekämpning har minskat genom att vårt attackflyg och flotta lidit stora förluster kan fienden nu välja att förstärka sina valda brohuvuden relativt ostört. Vårt jaktflyg bekämpar markmål där fienden är oförsvarade men i övrigt så används de till att störa fiendens bekämpning av våra styrkor, fasta anläggningar och lager för totalförsvaret.
Våra pansarförband kan påbörja att störa fiendens uppmarsch genom Skåne, Västergötland och Västmanland tidigast i morgon bitti om stridskontakt nås. Om fienden kan hållas fastlåsta av vårt kvarvarande flyg i 48 timmar till bör vi kunna slå fienden på dessa ställen. I Norrland förbereds fördröjningsstrid mot den landstigna fienden, vi har inga möjligheter att på egen hand slå honom där utan måste invänta hjälp utifrån.
Vi har haft vådabekämpning från danskt luftvärn då de inte har möjlighet att särskilja svenska flygförband ifrån Sovjetiska. Jag skulle vilja få bemyndigande att sända kvalificerad svensk hemlig information till Danmark och Norge via våra förberedda radiolänkar för att undvika sådana händelser framgent.
Så mitt herrskap, jag anser att ni bör söka alternativ uppehållsplats då vi kan ha skogen kryllandes av sovjetiska soldater här inom några dagar. Chefen för Marinen har lämnat Sverige och befinner sig för närvarande i England och har installerat sig på sin uppehållsplats och samverkar med Storbritannien i underrättelsefrågor i väntan på order om samverkan om direkt militärt stöd till Sverige.
Slut, frågor?
Utrikesministern: Vilka förberedelser för att emotta militärt stöd har genomförts och vilka planeras?
ÖB: Vi kan lämna mållägen till hjälpande attackflygförband, vi kan ta emot jaktrobotar till våra fåtaliga jaktviggenförband ifrån Storbritannien via ÖSTERSUND och KIRUNA. Vi kan ta emot luftvärnsrobotar ifrån USA samma väg men vi har i dessa fall inte utvecklade försörjningslinjer än att distribuera denna materiel.
Försvarsministern: Vi kan alltså få hjälp att störa och viss mån hindra fientlig uppmarsch mot den västra gränsen?
ÖB: Ja, det stämmer i den mån det finns operativa förband.
Statsministern: Jag tror vi i regeringen är överens att vi kan låta Chefen för marinen samverka med Storbritannien om att stödja Sverige med anfall mot de etablerade fientliga brohuvudena.
ÖB: Jag informerar Chefen för marinen men det blir ingen direkt samverkan utan vi får lita på att NATO har stridsledning av deras förband och ser våra flygplan för att undvika vådabekämpning. Vi måste arbeta sekventiellt då vi inte har möjligheter till samverkan på taktisk nivå.
Utrikesministern: Jag tar kontakt med min danska motsvarighet och försöker upprätta vägar att undvika sådana händelser, jag skulle vilja att svenska Försvarsmakten får
En alternativ historiebeskrivning kan vara:
ÖB’s föredragning för regeringen den 2 juli 1987
ÖB tar till orda:
Våra luftstridskrafter är uttröttade efter att ha stått i beredskap under denna tid, inneliggande värnpliktsomgångar vid våra flygflottiljer har sedan tre dagar befunnit sig på krigsbas och betjänat stridsflyg i jaktrollen. Vi har haft enstaka kränkningar av vår territorialgräns, både av Warszawapakt-stridskrafter och NATO-stridskrafter men vi har sett en massiv ökning av Sovjetiska övningar med både störning och remsfällning. Övningarnas genomförande ser ut att syfta till att lamslå Svensk luftstridsledning och anfall mot våra stridskrafter till sjöss. Om inte mobilisering inleds kommer jag snart att tvingas sänka beredskapen då vår personal behöver vila och återhämtning.
Signalspaning ger vid handen att den Sovjetiska avsikten är att ta sig utifrån Murmanskområdet mot Atlanten för att därifrån inringa Norge så att Atlantkusten kan hållas fri från NATO-stridskrafter samt att sätta vår och den Västtyska/Danska östersjökusten i blockad. Med hänsyn tagen att man har koncentrerat färjor och landstigningsfartyg till Murmansk finns risken att man fortsätter med landstigning på Norsk kust enligt följande kartbild:
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Förberedelser för mobilisering genomförts i huvudsak vid våra flygbaser, armén har med inneliggande omgång tillsammans med hemvärnet haft bevakningsuppgifter vid våra flyg och marinbaser. Sovjetunionen har i det här läget ringa förmåga att hota Svenskt territorium med annat än luft och sjöstridskrafter över Östersjön, det finns knappt någon kapacitet att överskeppa annat än små enheter och då bedöms det vara för att överraskande ta Stockholm eller Gotland i syfte att upprätthålla blockaden av östersjökusterna. I vart fall kommer vi att lida förluster och skador på militära infrastruktur, det går inte heller att undgå att vår civilbefolkning kommer att lida direkt skada av de militära operationer som fienden kan tänkas genomföra.
Slut, Frågor?
Statsministern: Tack för det ÖB jag tror inte vi har några frågor, du har hållit oss väl underrättad tidigare.
ÖB lämnar rummet
Utrikesministern: Jag har träffat den Sovjetiske ambassadören i morse, hans meddelande till den svenska regeringen är att de genomförda sovjetiska övningarna inte är direkt riktade mot Sverige och att Sovjetunionen avser att säkra sin passage till Atlanten ifrån Murmansk. Pågående förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen avser de Amerikanska försvarsförberedelserna på Norsk mark och att US Navy vill regelbundet förtöja fartyg i nordnorska hamnar. Man vill också ifrån Sovjetisk sida ha svensk förståelse för att Svenskt vatten och Svensk luft kan komma att kränkas av Sovjetiska stridskrafter om NATO svarar de Sovjetiska förhandlingarna med aggression. Man anspelar på det svenska förhållandet till Tyskland under första halvan av andra världskriget och att man har tilltro till den svenska pragmatiska politiken.
Mina farhågor är vad som händer sedan, kommer Sverige att makas in i den Sovjetisk-Finska vänskaps och biståndspakten? Vilka andra påtryckningar kommer Sovjetunionen att utsätta Sverige för? Räcker det med passage av svenskt territorium av återvändande Sovjetiska stridskrafter? Eller kommer man att kräva tillträde till svenskt luftrum för anflygningar mot Norska installationer, som ni hörde ÖB så kommer vår beredskap att möta detta vara liten mot slutet av veckan. Vad händer om Sovjetunionen ställer sig i Norge? Ett delat Skandinavium med två alliansfria länder inrymt mellan Sovjetunionen och Warszawapakten? Vad kommer att hända Finland och oss? Jag vill att vi under detta möte överväger att beordra mobilisering för att stå pall mot de Sovjetiska påtryckningarna och att vi därefter i desperation inför risken att bli inringade ställer svensk trupp till Norges stöd, observera ordvalet Norge, inte NATO. Vi riskerar inte invasion av Sverige ifrån Sovjetunionen. Det är en fråga om vårt självbestämmande, det är värt vissa uppoffringar.
Försvarsministern: Vi bör lämna Stockholm för att leda landet ifrån vår alternativa regeringsplats i fall att vi utsätts för direkta militära operationer.
Statsministern: Gott så, jag föreslår att lämnar huvudstaden och genomför partiell mobilisering för att förstärka vårt skalförsvar. Vi låter frågan om militär hjälp till Norge bero då vi inte har förberett hur lednings och lydnadsförhållanden ser ut. Vi skulle kunna upplåta svenskt luftrum till norska luftstridskrafter om det är så att sovjetiska stridskrafter tar sig frihet att manövrera över vårt territorium men inga vapeninsatser får ske i svenskt luftrum. Flygvapnet ska också vara beredda i norr att ta emot finska luftstridskrafter och betjäna deras Drakenflygförband.
Utrikesministern: Jag meddelar mina norska och finska kollegor.
Jag har här beskrivit två olika Kalla krigsscenarier, vi ser att rädslan för att Svensk suveränitet är hotad i båda fallen. I första fallet med ett fullskaligt krig, i andra fallet där ett Svenskt grannland är hotat. I det andra fallet kommer vapenmakt att utövas mot Sverige även utan invasion. Sovjetunionen var här beredd att uppnå rörelsefrihet med och för sina stridskrafter, att besätta Sverige var om inte otänkbart men ett omak för att uppnå tillträde till Atlanten. Att tillskansa sig Svensk lojalitet kunde man göra sedan man isolerat Sverige och i praktiken skapat herravälde över Östersjön. I den dåvarande säkerhetspolitiska doktrinen skulle vi avstått ifrån att ge hjälp till Norge och Danmark i ett sådant läge.
Vi hade ringa samövning mellan luftstridskrafterna, dock hade vi SveNorDa-samarbetet där våra respektive flygvapen besökte varandras flottiljer för att i händelse av nöd kunna landa vid närmaste flygplats. De finska flygflottiljerna och flygbaserna var sedan leverans av J 35 Draken utrustade men inflygningssystem ifrån US Navy (TILS –Taktiskt InstrumentLandningsSystem/C-Scan)som vi valde att använda på flygplan JA 37 Viggen och senare JAS 39 Gripen så att landa med finska flygplan i Sverige eller svenska flygplan i Finland har varit enklare än hos våra västliga vänner. Vi hade ett inofficiellt avtal för att ta emot hjälp, i praktiken ett internationellt socialbidrag där vi i bästa fall kunde hålla oss undan när våra räddare kommer. Att på kort varsel skicka arméförband till Norge har varit en riktig desperationsåtgärd under det kalla kriget men inte i dag. Flygvapnet har kunnat ta emot och lämna stöd till Finland sedan Finland köpte J 35 Draken och F-18 Hornet.
I dag har vi samövat Norska och Svenska markstridskrafter, vi har samövat de nordiska flygstridskrafterna. Vi håller på att skapa förmåga att lämna värdlandsstöd till NATO. Vi håller tyvärr på att ge upp förmågan att nära samverka med finska flygvapnet då vi inte längre nyttjar TILS i våra JAS39 C/D längre samt gett upp ambitionerna med att sprida ut oss på förberedda flygbaser. Finska flygvapnet använder TILS än på sina flygflottiljer och flygbaser för att hjälpa sina Hornets att landa säkert vid sämre förhållanden. För en billig slant skulle vi kunna öka möjligheten till samverkan med finska flygvapnet genom att återutrusta våra flygplan med TILS samt ställa ut markstationer vid våra flygplatser.
För mer modernt exempel om ”Begränsad insats” rekommenderar jag att läsa Jägarchefens inlägg ”Fall Gotland”
J.K Nilsson
Långräckviddig bekämpning
Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.
Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.
För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.
Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?
Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.
Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.
I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.
Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.
Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.
I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.
Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.
J.K Nilsson
Modifieringshysteri del 2
Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.
Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget ”Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.
Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.
I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.
Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.
I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.
Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence”. Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.
Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B – bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.
Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:
I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):
”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121
”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122
Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.
C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.
Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).
Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:
Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:
Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.
Framtiden
I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.
Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.
Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget ”Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.
Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.
Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?
J.K Nilsson
Startknappen och personalförsörjning
Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri –Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.
För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.
Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.
Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.
Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.
Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B: “Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.
Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.
Vad säger panelen?
J.K Nilsson
Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar
| My PRECCCIOUS!!!! |
Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…
En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?
Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.
Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.
Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?
Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.
Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.
Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.
J.K Nilsson
#JagStödjerWiseman
Jag kan ju också avanonymisera mig helt efter att Cynisk och 38åringen gjort detsamma som stöd för Wiseman/Carl Bergqvist. Mitt skäl för att hålla mig halvanonym har varit tidigare erfarenheter att mer öppet debattera på Internet med att andra hade synpunkter på vad jag skrev. Inget hemligt, möjligtvis pinsamt men ändå tillräckligt för att man skulle kontakta mig.
Att mina chefer och andra i min närhet har vetat om mitt skrivande har inte gjort det mindre angeläget om att hålla en låg personlig profil. Som Carl skriver, vad anses en simpel löjtnant kunna bidra med. Dom som vet vem jag är vet också att jag har något att förtälja men för dom som inte vet så är det enkelt att avfärda med vad vet en löjtnant i Flygvapnet? Numer är jag inte längre YO så jag undrar hur mycket man skulle lyssna på mig framöver.
Johan K Nilsson fd YO/lt
Bra attackvapen till Gripen i Sverige?
I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen”
@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013
Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med.
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning.
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot.
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:
@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013
Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen”
J.K Nilsson
Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap
I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.
Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.
Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.
Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.
Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.
Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige
Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.
Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.
Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.
Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig
Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.
Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.
Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.
Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.
J.K Nilsson
Materielprocessen akt 47(?)
Poppa popcornen och ställ pilsnern på kylning, den här såpan verkar aldrig ta slut.
Vi har sett hur styvmoderligt Försvarsmakten behandlas ifrån regeringshåll. Man har inte beviljat inköp av materiel eller byggnationer ens för att uppfylla det som Regeringen Persson ålade Försvarsmakten i Försvarsbeslut 2004. Vi har följt rapporteringen om en frostig relation mellan ÖB, dels tidigare men också nuvarande, och Regeringen.
Som vi också minns tillsatte regeringen en genomförandegrupp som avbröt eller minskade ambitionen på visas materielprojekt och återanskaffningar (ersättning för förbrukad ammunition eller materiel). Det är också inte länge sedan vi fick se Försvarsmaktens materielplan för perioden mellan 2014 till 2020 offentliggjord. Materielplanen är något som tidigare varit hemlig av lätt insedda skäl. När vi har riksdagensbeslutade organisation tillsammans med det av Försvarsmaktens bedömda materielbehov kan vi lista ut vilka förmågor som försvarsmakten kommer att ha och vilka brister Försvarsmakten bedömer. Min känsla är att den här öppenheten är en del i Försvarsmaktens opinionsbildning, likt det ÖB stått och pratat om i Almedalen och Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten slåss mer eller mindre för sin överlevnad, när våra folkvalda inte förstår innebörden av sina beslut eller ens vill ta åt sig av Försvarsmaktens underlag. Dramatiska tider kräver dramatiska beslut.
I morse fick vi ett av regeringens motdrag. Man påstår sig vilja neka försvarsmakten förtroendet att peka ut den materiel Försvarsmakten anser sig behöva. Regeringen vill ha bättre kontroll och lite annat snömos. För mig ett obegripligt utspel, dels har regeringen visat en ovilja att ta åt sig av den information Försvarsmakten har lämnat men också dels för att man inte verkar förstå vad det är man beslutar om. Det som Johan Westerholm beskriver ger mig en känsla av att Försvarsmakten egentligen är ointressant för regeringen:
Den nye Överbefälhavaren Sverker Göransson sitter i slutet på seminariet ensam på scen och säger följande till publiken. Längst fram i publiken sitter för övrigt Sten Tolgfors, relativt ny i rollen som försvarsminister men ändå rätt erfaren. ÖB säger följande, fritt ur minnet:
”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.
”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.
En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.
Nåja, nog med karaktärsbeskrivningar av de inblandade parterna, finns det egentligen någon saklig relevans i regeringens utspel?
Nej det finns det inte, utspelet är enligt min mening bara en del i konflikten mellan Regeringen och ÖB. Till att börja med kan inte Försvarsmakten på egen hand inteckna något ekonomiskt utrymme. Det krävs ett politiskt beslut om anskaffningskostnaderna överstiger ett förhållandevis lågt värde, i praktiken har Försvarsmakten själv endast möjlighet att besluta om ersättning för förbrukad materiel och enklare infrastrukturella åtgärder. Försvarsdepartementet har tidigare haft alla möjligheter att ställa frågor till Försvarsmakten om materielplanen utan någon medborgerlig insyn, de har haft alla möjligheter att uppfylla spårbarheten.
Därefter har regeringen möjlighet att i sina propositioner till försvarsbeslut stora möjligheter att detaljstyra anskaffning, minns tidigare regeringars beslut om infrastruktur, flygplanköp, utveckling av luftvärn m.m. i tidigare försvarsbeslut.
Fortsättningsvis äger regeringen stora möjligheter att styra i ganska hög detaljgrad i sina regleringsbrev vad som Försvarsmakten ska prioritera.
Avslutningsvis äger regeringen rätt att i sina budgetpropositioner direkt styra materielinköp och prioritering för Försvarsmakten.
Min tro är att det grundar sig i en oförståelse i försvarsmaterielprocessen. Vi vill ju allt som oftast kunna använda materielen över en längre tid i den organisation som riksdagen beslutat om. Därför måste vi följa en viss tågordning. När den grova inriktningen är utpekad måste vi utarbeta krigsförbandsspecifikationer, förbandens uppgifter ska fördelas sinsemellan för att vi ska kunna få optimal effekt. När detta är fastställt ska detta omsättas i ett materielbehov och ett TTEM (Taktiskt Teknisk Ekonomisk Målsättning). Den här processen ifrån beslut om ny organisation till färdigt TTEM tar i runda slängar tre år. Därefter vidtar en kravnedbrytning hos FMV där kraven ska göras mätbara och om det finns en produkt på marknaden som kan uppfylla dessa krav. Finns det sådana tillverkare så påbörjas upphandling av materiel, dokumentation, underhållsresurser, utbildning och annat som krävs för att Försvarsmakten ska kunna använda materielen över tiden. Försvarsmakten kan i sådana fall börja använda materielen ungefär tre år efter att TTEM är överlämnat. Leveranstid på OTS (Off The Shelf) material kan vara så lång som upp till två år. Full förmåga uppnås något år senare. I enklaste fall tar det alltså sex till sju år ifrån att organisationen är beslutad till att materielsystemet finns på plats. I värsta kan vi alltså se att det passerat två försvarsbeslut och två riksdagsval mellan beslut om organisation och full förmåga med materielsystemet.
Med de, internationellt, jämförelsevisa små beställningar så kommer vi att tvingas passa in våra beställningar när de större nationerna fått sina leveranser om det finns något tyngre vägande skäl såsom att vi betalar överpris eller kan ställa upp internationellt. Kosovo, Afghanistan och Libyen har fungerat som en katalysator för stora delar av vår materielförsörjning, både i form av snabbare leveranser men också att vi får tillgång till mer avancerad materiel.
Ett exempel på när man forcerat det här är anskaffningen av Black Hawk Hkp16. Två år ifrån beslut till initial insatsförmåga i ett operationsområde, bl.a. tack vare vårt engagemang att använda dom i Afghanistan. En resa som inte har varit smärtfri, inställningen har i många stycken ”Det får vi fixa sedan”. Här kommer det att finnas mycket under nu orörda stenar men anskaffningen har ju varit så lyckad….
Dock är vår nuvarande materialanskaffningsprocess inte klanderfri, långt ifrån. Dels har vi haft politisk styrning att FMV ska vara en upphandlingsorganisation. Det tekniska kunnandet har prioriterats ned och man är styrd att låta andra ta systemansvar. I många fall drar detta ut på tiden och blivit i många fall en svensk särlösning då det finns en hel del materielsystem där brukarna själva tar ansvar för att delarna passar ihop. Det finns ingen tillverkare som traditionellt har tagit ett sådant helhetsansvar i dessa materielsystem och resultatet borde vara lätt insett.
Nej Regeringen har en del att arbeta med inom sina egna väggar i frågan.
Läs också Commander’s log och Skippers insikter i frågan.
J.K Nilsson
Svenskt flygvapens förmåga
Jag kapar åt mig lite tid trots att jag nog borde lägga energi på annat men det svenska försvarets ”(o?)förmåga” kräver lite engagemang. Detta inlägg som är det första på länge kommer att resonera kring vad som hänt och vad flygvapnet genomfört under år 2013.s första del.
Den elfte januari påbörjade 172.a divisionen ombasering till Nellis Air ForceBase för övning Red Flag. En övning som blandade in åtta stycken JAS39, pågick under två veckor där man flög många flygtimmar. Divisionen lättade i början på februari för att återvända hem, samtidigt påbörjades hembaseringen för markpersonalen och materielen. Väl hemma ska arbetstid omfördelas (inarbetad tid tas ut i ledighet). Flygmaskiner ska underhållas, verktygssatser och reservdelar/utbytesenheter ska omhändertas för kassation, reparation eller återställande i förråd. En sådan här övning tär rätt så kraftigt på de inblandade, med principerna för dagens insatsförband och försörjningen av JAS 39-systemet så kommer det att bli rätt så lång tid som tas i anspråk för återhämtning. Med tanke på Riksrevisionens rapport: Skr 2012/13:97 inser vi att stora delar av F17 och resten av flygvapnet tagits i anspråk för att kunna genomföra denna övning.
Efter Red Flag övningen påbörjade de svenska stridsflygdivisionerna tillsammans med flygbasbataljonerna förberedelser för att genomföra övning och utveckling av de svenska flygstridskrafterna, Övning TTP i norr. En övning som direkt övergår i Flygvapenövning 2013. I princip hela flygvapnet med stöd- och utbildningsförband är involverat i förberedelser, genomförande och återhämtning under tiden februari till april för att genomföra dessa två övningsveckor där man övat ombasering av flygbasbataljoner, ledningsförmåga och stridsflygdivisioner.
I samband med återhämtningen efter TTP-övning och flygvapenövning genomförs förberedelser för övning Frisian Flag i Holland. En övning som pågår än. Förvisso mindre omfattande än Övning Red Flag med avseende på logistikförberedelser och uttagen flygtid för ombasering men i praktiken mycket krävande för stridsflygdivisionerna och flygbasbataljonerna.
Vi ser alltså att första delen av år 2013 varit fulltecknad för flygvapnets del och ska vi ställa det mot incidentberedskap på Visby eller Uppsala/Ärna så måste flygvapnets utvecklingsambitioner minska rejält.
Enligt Chefsingenjören:
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter.
Då vet vi grundförutsättningarna och kan klä på den här uppställningen med overhead. För att bedriva flygtjänst ifrån ett flygfält krävs det att det finns flygtrafikledare, R3 för att hålla räddningstjänst och rena banor. För piloterna krävs det säkerhetsmaterieltekniker för att hålla efter flygutrustningen såsom hjälm, flytväst, G-dräkt. Det ska finnas en förmåga att ta hand om materialet som efter en flygning. För flygteknikernas del så krävs det en förmåga att ta emot materiel som skickas någon ska kunna hantera luftvärdighetsfrågor, det ska finnas en beredskap att ersätta flygplan på flygbasen. Vi ska kunna bevakning och förmåga att hantera flygplanammunition och motmedel. Vi ser att stora delar av en flygbasbataljon och stridsflygdivision går åt för att hålla utbaserad jaktflygberedskap. Tar vi med uthållighetsaspekten i form av reglerad arbetstid, vi vill ändå inte ha trött och sliten personal som hanterar flygsäkerhetspåverkande materiel och processer och riksrevisionens rapport så kommer vi att använda nästan hela den basbataljon som tas i anspråk för jaktberedskapen med en rote. Ska vi hålla en beredskap att ladda upp en grupp (fyra flygplan) med mer än automatkanon och rudimentärt motmedel så kommer det således att påverka ett sjuttiotal individer som då ska ha beredskapsersättning, arbetstidsplaneras, m.m.
För att hålla den incidentberedskap som vissa hycklande försvarspolitiker verkar kräva så lär vi ha genomfört övning Red Flag med lägre ambition men ingen fullständig TTP och Flygvapenövning samt övning Frisian Flag med låg ambition.
Frågan är då vilken möjlighet flygvapnet då har för utveckling om vi ska upprätthålla adekvat beredskap? Min åsikt är klar, vi riskerar inte ”Systemkollaps”, vi befinner oss i systemkollapsen, för att motverka detta bör flygvapnet få duka upp Uppsala/Ärna med materiel precis som vi hade flygbaser innan Försvarsbeslut 2004 men oavsett så skulle vårens ryska övningsserie ha lett till att vi inte kunnat genomföra vår övningsserie och utveckling så att vi kan möta IO14.
J.K Nilsson
Grundlösa spekulationer runt ÖB:s uttalande
Föreliggande inlägg är ett resultat av en tanke som väcktes i samband med genomläsningen av kommentarer hos Bloggaren Skipper där en kommentar fastnade hos mig. Resultatet är en ”Samproduktion” mellan väpnaren J.K Nilsson och sjöbusen Skipper där vi får se resultatet av Skippers rättframma formuleringar. Mycket nöje
/J.K Nilsson
Det resultat som ÖB har redovisat, det så kallade ”enveckasförsvaret”, är utfallet av ett spel.
Det ÖB inte har gjort är att redovisa vilken förmåga fienden bedöms kunna sätta in mot olika flygbaser, hamnar och mobiliseringsområden. ÖB har inte heller redovisat vilka vapensystem som fienden bedöms använda i just den här operationen mot Sverige eller vilka vapensystem som fienden avstår att använda.
ÖB har interedovisat hur väl Försvarsmakten anser att flygplanet JAS 39 i okänd version fungerar mot den tänkta fiendens flygplan vilka det nu må vara. Vi har inte fått veta vilket bestyckningsalternativ som flygplanen använder i luftförsvarsrollen. ÖB har inte talat om hur länge våra flygande radarstationer ASC890 bedöms överleva, om de ens har varit ett spelkort i spelen?
ÖB har inte talat om hur väl Arméns förband har lyckats mobilisera och transportera till det tänkta stridsområdet, som vi inte hellerhar fått någon kunskap om. Vi har intefått veta om hela vår mobiliserade förmåga sätts in eller om det finns resurser avdelade som reserver för att användas i en annan riktning? Vi har intefått veta hur fienden är dimensionerad eller hur denna har disponerat sina resurser.
ÖB har inte sagt ett ord om hur många ytstridsfartyg han har räknat med, eller hur många ubåtar som har funnits till sjöss för att kunna verka med vapen mot en överskeppning. Eller vänta nu, vi vet inte ens om den tänkta fienden kommit över havet i spelet?
Så vad vet vi egentligen baserat på vad ÖB egentligen har sagt? Nej, vi vet nog faktiskt ingenting!
Däremot skulle vi med enkelhet kunna komma fram till det som ÖB faktiskt har sagt, att Försvarsmakten kan försvara Sverige i ungefär en vecka på en plats, om vi plockade fram The world factbook ifrån CIA och ställde upp ett utgångsläge på ett RISK-bräde och spelade efter erfarenheter ifrån rapporten Rysk förmåga i ett tioårsperspektiv och Flygattack mot markmåloch de olika erfarenheterna ifrån Serbien, Irak och Libyen.
Gräver vi vidare i FOI arkiven och övriga rapporter så kan våra egna slutsaster preciseras ännu bättre.
Vi kan alltså konstatera att det som chefsåklagare Tomas Lindstrand tror är ett brott mot rikets säkerhet egentligen går att räkna ut med hjälp av det som finns i öppna rapporter på internet.
Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret
Försvarsbeslut 2000
Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.
Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:
”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.
Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas
…
Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.
Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”
Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.
”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.
Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”
”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten
– ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,
– ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,
– ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
– ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och
– ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.
Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga
– till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och
– att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.
Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.
Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”
Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.
Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,
”Skälen för regeringens förslag
Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.
För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.
…
Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap
Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.
Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”
Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:
”Anpassning
En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation – trots det omvärldsläge som då råder – skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.
Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast – dvs. det femåriga perspektivet – däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.
Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.
Dimensionering
Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.
– Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.
– En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.
– En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.
– Två enheter för utbildning av jägarförband.
– Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.
– Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.
– Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]
– Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.
– Två militärhögskolor från och med år 2002.”
Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.
I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.
Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.
J.K Nilsson