Författararkiv: Jägarchefen

En av de stora händelserna, med all rätt, på den säkerhetspolitiska arenan under 2018 utgjordes av attentatet mot den till Storbritannien utväxlade ryska G(R)U översten, SergejSkripal.¹ En del av den allmänna medierapporteringen har varit inriktad på att GU agerat klumpigt och att de avslöjats med sina förehavanden.² Detta inlägg kommer belysa vissa av dessa aspekter, men ur det motsatta perspektivet. Utifrån nu publicerad information kommer det i inlägget förutsättas att den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, var involverad i operationen/företaget mot Sergej Skripal.

Inleder vi med att Ryssland utpekandes som skyldig,³ torde detta varit givit från början med valet av metod för attentatet mot Sergej Skripal. Nyttjandet av ett sällsynt nervgift såsom Novitjok⁴torde redan vid den första riskanalysen, vid planeringsarbetet för attentatet, givet i hand att den den nation som kommer misstänkas var Ryssland. Trots detta valde den planeringsansvarige för genomförandet att fullfölja. Vad avser riskanalys utgör det en grundläggande del i planeringsarbeten för dylika operationer/företag. Den organisation eller förband som är ansvarig för genomförandet, försöker som minst maximera möjligheterna för den involverande personalen att undkomma det de genomfört.

Således måste det funnits väldigt tunga skäl för att beordra en, trolig,likvidering av en till Storbritannien för nästan tio år sedan utväxlad agent. Här kan två troliga skäl finnas, det ena är att Skripal fortsatt förefaller värvet inom underrättelsetjänstens värld, då med en trolig inriktning mot kontraspionage.⁵ Varvid hans verksamhet kan ha uppfattas som störande gentemot de ryska underrättelsetjänsterna. En annan möjlighet är att han och hans dotter kan ha nyttjades som en del i ett riktat budskap gentemot andra avhoppade eller västligt samarbetande ryska och f.d. ryska medborgare.⁶ Givetvis kan det även varit en kombination av de båda, som ledde fram till beslutet om en troliglikvidering.

Vad som är synnerligen intressant är att GU lyckades lokalisera och verifiera var Sergej Skripal bodde. Kutym förefaller åtminstone tidigare varit att omhänderta och skydda avhoppade agenter,⁷huruvida fallet varit desamma med utväxlade får anses vara oklart. Dock torde inte lokaliseringen och verifiering varit särskilt svår att genomföra, då Skripal förefaller kunnat röra sig som föreläsare men även som rådgivare till underrättelse- och säkerhetstjänster i en rad länder. Därtill förefaller hans dotter kunnat röra sig mellan Ryssland och Storbritannien utan hinder.⁸ Brittisk underrättelse- och säkerhetstjänst torde vidtagit några skyddsåtgärder som nu i efterhand får anses varit för undermåliga, vilket gjorde Skripal gripbar. Däremot lyckades GU exploatera detta och genomföra ett likvideringsförsök.

Vad avser den initiala identifieringen av de misstänkta underrättelseofficerarna avdelade för att genomföra uppgiften i Storbritannien, utgör det heller inget revolutionerande. Storbritannien är ett av de länder med flest övervakningskameror i världen, varvid det får ansetts enbart varit en tidsfråga innan någon eller några misstänkta skulle identifieras och på sikt kunna knytas till dådet.⁹ Den efterföljande personidentifieringen får dock anses vara lite mer beklämmande för GU, ffa. då det förefaller rört sig om utnyttjande av läckt information från ryska myndigheter, som finns att tillgå på internet.¹⁰

Till det sistnämnda kan vissa paralleller dras till hur eventuellt svenska statligt anställda med kvalificerade skyddsidentiteter hade kunnat röjts (dock förefaller det ej vara fallet), med anledning av hanteringen av dessa uppgifter vid Transportstyrelsen.¹¹Dataintrånget hos den amerikanska myndigheten Office of Personal Management, där information om ca 22 miljoner individer röjdes, utgör en möjlig komprometterande källa i framtiden.¹²Varvid amerikanska underrättelseofficerare på sikt kan komma att identifieras, på motsvarande sätt som de ryska GU officerarna om den informationen skulle läcka ut. Men även ur perspektivet att det förefaller finnas ett möjligt underrättelsesamarbete mellan Iran, Kina och Ryssland, som gör att informationen kan nyttjas.¹³

Vad säger då allt detta? Storbritanniens underrättelse- och säkerhetstjänst samt dess signalunderrättelsetjänst anses vara världsledande inom sina olika discipliner. Vilket gör fallet med Sergej Skripal särskilt intressant. Förutsatt att det var den ryska militära underrättelsetjänsten som genomförde ett troligtlikvideringsförsök mot Sergej Skripal. Lyckades de helt utan notis förbereda operationen/företaget, infiltrera in i Storbritannien, genomföra operationen/företaget och slutligen exfiltrera Storbritannien utan att upptäckas under tiden.

Berörs operationens/företagets skeden stegvis, torde någon form av rekognosering genomförts på brittisk mark innan för att säkerställa vart Sergej Skripal exakt bodde, syftandes till att skapa planeringsunderlag inför en möjlig operation. Denna rekognosering torde skett utan att de brittiska säkerhetsmyndigheterna noterade det, hade det uppmärksammats borde Skripal flyttats. När väl tillräckligt med underlag fanns för planering förefaller operationssekretessen kunnat bibehållits under planeringsskedet och troligtvis ett förövningsskede på rysk mark, utan att någon västerländsk underrättelsetjänst tog notis om det.

Vad avser själva planeringsarbete, torde alla de tidigare beskrivna faktorerna, bortsett från läckta passuppgifter, fordonsregister m.m. i Ryssland, identifierats som troligariskfaktorer för genomförandet. Varvid det får ses som högst troligtatt en slutsats hade blivit att det skulle råda en stor risk att operationen/företaget åtminstone i efterhand skulle avslöjas. Därmed torde även en konsekvensanalys genomförts av vad det skulle innebära på kort och lång sikt. Där en trolig slutsats blivit att oaktat om likvideringen lyckas eller ej, kommer konsekvenserna mer eller mindre bli desamma.

Vad avser infiltrationen, kan inte identiteterna på de underrättelseofficerare som flögs in till Storbritannien varit känd. Då de annars torde blivit uppmärksammade av brittisk säkerhetstjänst som i sådant fall borde påbörjat en kontraspionageoperation. Därutöver kan det inte varit känt hur nummerserien i de utfärdade passen för ryska underrättelseofficerare var uppbyggd, vilket numera är känt. Då den brittiska säkerhetstjänsten även i sådant fall borde påbörjats en kontraspionageoperation när de ryska underrättelseofficerarna landade in i Storbritannien.

Själva genomförandet finns relativt väl dokumenterat av massmedia. Detta torde bestått av tre faser. Den första fasen torde varit ytterligare en rekognosering för att kontrollera in- och uttransportvägar till Skripals bostad samt rekognosera själva bostaden. Den andra fasen torde varit att underrättelseofficerarna fick ett slutligt klartecken att genomföra operationen/företaget. Den tredje fasen blir själva genomförandet. Hade någon form av bevakning funnits mot de influgna underrättelseofficerarna eller Skripal, som kunde detekteras, hade operationen/företaget troligtvis inte genomförts. Därutöver om något slutligt klartecken givits torde det antingen skett över något sambandsmedium eller ”ansikte mot ansikte” med någon högre rysk underrättelseofficer i Storbritannien, ingendera av dessa två faktorer förefaller heller uppmärksammats av brittisk säkerhets- och/eller underrättelsetjänst. Avslutningsvis kan heller ingen misstanke funnits mot de influgna underrättelseofficerarna när de väl exfiltrerar ur Storbritannien efter den genomförande operationen/företaget.

Avslutningsvis, de ryska underrättelseofficerarna lösa sin uppgift utanupptäckt. Det är inte förrän efteråt alla brister uppdagats, brister som troligtvis inte kommer upprepas. Dock påverkade inte dessa brister uppgiftens lösande under tiden den pågick. Härvid bör inte förhastade slutsatser dras kring den ryska militära underrättelsetjänstens förmåga, utan den ryska militära underrättelsetjänsten är en mycket kvalificerad organisation. Vilket troligtvis utifrån de brister som nu uppdagats i kölvattnet av fallet med Sergej Skripal blivit än mer kvalificerad.

Vad som dock är intressant är att den samlade kompetens hos västlig underrättelsetjänst ej upptäckt de brister som nu framkommit, utan till stor del är det civila ”hobby” analytiker som uppdagade t.ex. hur passnummerserien sammanföll, olika register för att kunna avslöja ryska underrättelseofficerare m.m. Detta i sig får ses som ett riktigt stort misslyckande för västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. För det får ses som troligt att de ej kände till det, annars borde de flyttat Sergej Skripal i skydd när de ryska underrättelseofficerarna kom till Storbritannien samt började röra sig på brittiskt territorium, i anslutning till dennes vistelseort. Givetvis finns möjligheten att Skripal skulle kunna ”offras” av den brittiska underrättelsetjänsten för att skydda information om att de hade denna kunskap, dock får det ses som mindre troligtdå det i förlängningen skulle sprida sig och därmed kraftigt försvåra ytterligare rekrytering av källor (agenter).

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Foreign Policy 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

The Daily Beast 1(Engelska)

The New York Times 1, 2, 3, 4(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Yahoo News 1(Engelska)

Arresteringen av en pensionerad österrikisk överste den 09NOV2018, för spionage å Rysslands vägar, har kommit att uppmärksammas långt utanför Österrikes gränser. Översten skall enligt de av massmedia publicerade uppgifter värvats 1992 och spionerat för Ryssland intill 2018. Enligt Österrikes Försvarsminister, MarioKunasek, skall en europeisk underrättelsetjänst delgivit de slutliga uppgifterna som möjliggjorde arresteringen. Dessa uppgifter förefaller kommit Österrike tillhanda under oktober månad 2018. Översten förefaller dock varit föremål för förundersökning en längre tid, då den anklagade skall ha känt till anklagelserna under minst två månaders tid.¹

Enligt den brittiska tidningen ”The Telegraph” skall det varit brittisk underrättelsetjänst som delgav Österrike uppgifterna som möjliggjorde arresteringen, vilket även har bekräftas av Österrikiska tjänstemän.² Den spionanklagade översten kom att släppas ur häkte fyra dagar efter arresteringen, med motiveringen att ingen flyktrisk fanns maa. att den anklagade haft kännedom om anklagelserna före arresteringen.³Österrikes förbundskansler, Sebastian Kurz, delgav även den 14NOV2018 att inga ensidiga utvisningar av ryska diplomater skulle genomföras av Österrike, maa. spionanklagelserna gentemot den österrikiske översten.⁴

Att detta uppdagas är inte anmärkningsvärt, då Österrike under det kalla kriget var och fortsatt är något av ett ”spionnäste”. Under det kalla kriget var det närheten till den s.k. ”järnridån” som gjorde landet intressant. Under senare tid är det de internationella organisationerna baserade i Österrike, som utgör intresset för underrättelsetjänsterna som är verksamma där. I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från sommaren 2018 av chefen för den österrikiska säkerhetspolisen, där det påtalades att Bryssel nu passerat Wien avseende antalet underrättelseofficerare på plats, som förefaller vara flera hundra dock under tusen.⁵ Vilket visar den vikt flertalet nationer förefaller sätta på att utöva spionage på Österrikiskt territorium.

Vad har då detta för bäring mot vårt närområde och Sverige i synnerhet? Militärstrategisk doktrin (MSD) från 2016 framhäver att ”det svenska och finska territoriet är del i gränsytan mellan Ryssland och Nato”, därtill beskrivs det att ”Sveriges geografiska plats i centrum av Skandinavien har ett geostrategiskt värde för Öst och Väst, de påverkar de strategiska marginalerna”.⁶ I den nu pågående ”intressekonflikten” mellan västliga länder och Ryssland. Torde de sakförhållanden som MSD beskriver, även medföra att ett antal nationers underrättelsetjänster är aktiva på svenskt territorium med olika inhämtningsuppgifter kopplat till de faktorer MSD berör. Där ett syfte kan antas vara att tillförskansa sig olika fördelar.

Enligt den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, bedriver mer än 15 länder spionage på svenskt territorium, konkret innebär det att de finns ett hundratal underrättelseofficerare på svenskt territorium.⁷Av dessa 15 länder skall Ryssland vara det mest aktiva landet.⁸SÄPO har även delgivit att cirka 1/3 av de ryska diplomaterna i Sverige är underrättelseofficerare, med täckbefattning, de förefaller främst tillhöra den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, eller den civila ryska utrikes underrättelsetjänsten, SVR.⁹ Utgående från det svenska utrikesdepartementets diplomatlista,¹⁰ skulle detta innebära att det finns cirka 18 stycken ryska underrättelseofficerare på svenskt territorium.

Därutöver får det ses som troligt att olika nationers underrättelsetjänster nyttjar tillfälligt inresta underrättelseofficerare med officiell eller icke-officiell täckbefattning för att lösa uppgifter på svenskt territorium.¹¹Varvid den beräknande mängden av dels, 18 stycken ryska underrättelseofficerare, dels den totala summan av utländska underrättelseofficerare på svenskt territorium, troligtvis, kan vara högre vid vissa tillfällen. Därtill kan den faktiska mängden vara än större om s.k. ”illegalister”,¹²verkar på svenskt territorium. Något som förefaller varit fallet för minst en utredning av SÄPO.¹³ Vad utfallet av denna utredning de facto blev, förefaller fortfarande vara höjt i dunkel.

Vad gör då underrättelseofficeren? Dessa har bl.a. som uppgift att på en annan nations territorium tillförskansa sig information. Denna information erhålls genom källor, agenter, som rekryteras och förser underrättelseofficeren med informationen. Underrättelseofficeren styr, handleder, agenten kring vilken information denne skall inhämta (brukar även benämnas som källhantering och källdrivning).¹⁴ Enligt den statliga utredningen, ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”, bedöms en underrättelseofficer som mest kunna handleda tio stycken agenter. Normalfallet förefaller dock vara att en underrättelseofficer handleder en till fyra agenter.¹⁵ 

Således agerar underrättelseofficeren och agenten i symbios. I Sverige fokuseras dock ofta diskussionen och mediarapporteringen, i huvudsak, kring hur många underrättelseofficerare som finns på svenskt territorium. I det österrikiska fallet har fokus i mediarapporteringen varit på den anklagade översten som agerat agent. Dock sammanförs sällan de två faktorerna, underrättelseofficer och agent, till en sammanhållen bild i mediarapporteringen. Då det de facto utgör ett ”system” för informationsinhämtning åt en nations underrättelsetjänst.

Hur kan då denna verksamhet störas? SÄPO agerar främst genom att genomföra ”varnade” samtal med individer som riskerar att bli agent till en underrättelseofficer. Enligt uppgifter från 2012, genomförs hundratalet sådana ”varnande” samtal varje år. I vissa fall blir den individ som riskerar att bli agent s.k. dubbelagent, därmed kan SÄPO styra vilken information underrättelseofficeren får. Därutöver kan SÄPO även via dubbelagenten föra in falsk information, för att förleda underrättelseofficeren och dess underrättelsetjänst. I sammanhanget är det intressant att notera att det enbart grips cirka en individ som agent per år och utvisas cirka en underrättelseofficer per år, från Sverige.¹⁶

I händelse av att en underrättelseofficer utvisas (här avses de med diplomatisk täckbefattning då de förklaras persona non grata), får det ses som troligt att dess agenter fortsätter agera. Då underrättelseofficerens egna organisation känner till identiteten på dess agent och sannolikt, har i förväg bestämda metoder för att kunna bibehålla kontakten med agenten i händelse av en utvisning. Därutöver får det ses som troligt att det finns metoder att bibehålla kontakten med samtliga agenter, i händelse av att samtliga underrättelseofficerare skulle utvisas av någon anledning. Därmed får det ses som troligt att informationsöverföringen ej avbryts bara för att en underrättelseofficer utvisas. Utan både underrättelseofficeren och dess agent/-er måste påverkas för att uppnå en fullgod effekt.

Att mängden källor/agenter på svenskt territorium kan vara många, avslöjas indirekt maa. av de hundratalet varningssamtal som SÄPO förefaller genomföra varje år.¹⁷ Utgår man från den mängd underrättelseofficerare Ryssland har på svenskt territorium (då det enbart är där en approximerad siffra går att ta fram), skulle det innebära att Ryssland som minst har 18 stycken svenska medborgare som agenter och ett högsta antal(baserat på fyra källor per underrättelseofficer) skulle vara 72 stycken svenska medborgare som agenter. Troligtvis ligger siffran någonstans där emellan, då SÄPO bedömer att det totala antalet svenska medborgare som kan misstänkas utöva brott eller planera att utöva brott mot rikets säkerhet är flera hundra.¹⁸

Ovanstående siffror gör att det får anses vara väldigt anmärkningsvärtatt denna problematik inte berörs i någon större omfattning, i den svenska säkerhetsdebatten. Framförallt då skadan dessa agenter kan orsaka nationen Sverige kan vara omfattande, baserat på t.ex. de skador Stig Wennerström och Stig Bergling orsakade.¹⁹Således bör den samlade problematiken med utländska underrättelseofficerare på svenskt territorium och svenska medborgare som agenter diskuteras och inte ensidigt endera av dem. Framförallt för att höja medvetande graden kring hotbilden som råder kring det, för den får anses vara högst verklig och spionaget skadar nationen Sverige dagligen.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Försvarsmakten 1, 2, 3(Svenska)

Regeringskansliet 1, 2(Svenska)

Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)

Säkerhetspolisen 1, 2, 3(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

The New York Times 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

Utrikesdepartementet 1(Engelska)

Gråzonsproblematik är något som ofta berörs i den svenska säkerhetsdebatten. Någon egentlig definition på begreppet ”gråzon” förefaller inte finnas i dagsläget. Begreppet har stundtals ”buntats” ihop med hybridhot, hybridkrigföring och s.k. icke-linjär krigföring. Enligt totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kan gråzonen, ”ses som ett tillstånd eller ett skede som syftar till att vinna något utan eskalering och/eller att skapa fördelar inför en eventuellt eskalerad situation, dvs. krigsförberedelser”. FOI skriver även att ”hybridkrigföring är därmed något som kan förknippas med såväl gråzonen som kriget”.¹

I den slutliga redovisningen av perspektivstudie 2016-18 från Försvarsmakten, skrivs bl.a. följande om gråzonsproblematiken. ”En motståndare väntas under lång tid och med stort tålamod använda ett brett spektrum av påverkansmedel med element av icke-linjär krigföring. Syftet är att försämra svensk situationsförståelse och möjligheter till strategisk kommunikation, att utmatta och kraftsplittra resurser samt att minska allmänhetens förtroende för myndigheter och medier, liksom tilliten medborgarna emellan”.²

Utifrån dessa förklaringar kan en slutsats vara att ett agerande i den s.k. ”gråzonen” inte kommer vara ett hastigt agerande, mellan fred och krig, utan snarare ett utdraget sådant. Där ett av syftena kan vara att sänka motståndskraften och därmed göra den utsatte gripbar. Det skulle kunna liknas med ett virus som gradvis försvagar immunförsvaret hos en människa, när immunförsvaret väl sänkts till en tillräcklig grad blir människan gripbar för ett annat virus, som ej behöver vara särskilt kraftfullt men ändå inkapaciterar människan.

En annan liknelse skulle även kunna genomföras med den sovjetiske militärteoretikern G.S. Issersons tankar kring djupstrid. Där han bl.a. menar att djupstriden kan liknas med en kontinuerlig våg som slår emot en kustlinje och vidare inåt land.³ I fallet med gråzonsproblematik skulle det kunna ses som att vågorna kontinuerligt slår mot barriärer, de viktiga delarna av ett samhälle, över hela ytan som gradvis urholkas och slutligen kan barriärerna rämnas. Detta skulle således kunna ske vid en vald tidpunkt, då väl barriärerna urholkats, utifrån Försvarsmaktens och FOI beskrivning av den s.k. ”gråzonen”.

I detta sammanhang är det intressant att notera en artikel, avseende underrättelsetjänstens roll att förhindra överraskning, i den ryska dagstidningen Nezavisimaja gazeta.⁴Artikeln publicerades samma dag, 02NOV2018, som uppmärksammandet av den moderna ryska militära underrättelsetjänstens 100 års jubileum.⁵ Vad som gör denna artikel intressant är att den i de inledande styckena berör hur s.k. ”hybrid krigföring” kan uppnå⁶ vad som i svensk militär nomenklatur skulle benämnas som en s.k. ”operativ chock”. Det vill säga att i ett enda slag nå ett avgörande,⁷ eller minst ett tillfälligt övertag.

En viktig faktor att ha i beaktande i detta sammanhang är att, i den ryska militärteoretiska diskussionen finns inte begreppet ”hybrid krigföring”, på ryska ”gibridnoj vojnje”, definierat. Utan detta begrepp anses härröra till den västerländska krigföringen.⁸ Varvid själva artikeln i Nezavisimaja gazeta, får anses vara inriktad på hur Ryssland skall kunna försvara sig mot denna form av krigföring. Vad som dock inte framgår i artikeln är hur detta skulle gestalta sig, dock framkommer det att ett antal områden i en nation skulle kunna utgöra fokusområden för den s.k. ”hybrid krigföringen”. Dessa områden är bl.a. politiska, ekonomiska och kulturella.⁹

Utifrån de exemplifierade områdena får det anses vara svårt att skapa ett omedelbart övertag utan en gradvis förberedelse genomförts innan, oaktat vilken nation det än må vara som blir utsatt. Varvid den tidigare exemplifieringen avseende ”gråzonen” med en våg som kontinuerligt slår mot barriärer, blir intressant. Det får även ses som troligt att en nation som skall tillämpa ”gråzonen” som förberedelser inför en väpnad konflikt kan vara tvungen att avsätta stora resurser för det. Samhällsutvecklingen har dock gjort många nationer mer sårbara för påverkan, även med relativt enkla medel, varvid resursåtgången nödvändigtvis inte behöver vara stor.

Sammanfattningsvis, kan nyttjande av den s.k. ”gråzonen” utgöra en del i för att uppnå s.k. ”operativ chock”. Där en motståndare aktivt över hela ytan och över tiden påverkar en nationens skyddsstrukturer samt fundament, med syftet att försvaga dessa. Denna urholkning syftar till att göra den utsatta nationen omedelbart påverkansbar om behovet skulle uppstå. Dessa åtgärder innebära inte att en väpnad konflikt uppstår, utan det kan ses som en förberedelse inför ett möjligt behov. Det får även ses som troligt att genomförandet av detta kräver en lång tidsrymd med särskilt avdelade resurser.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1(Svenska)

Military Review 1(Engelska)

Nezavisimaja gazeta 1(Ryska)

Rysslands President 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.

Galeotti, Mark. Hybrid war or Gibridnaya Voina? : getting Russia’s non-linear military challenge right. Prague: Mayak intelligence, 2016.

Isserson, Georgii Samoilovich. The evolution of operational art. Fort Leavenworth: Combat Studies Institute Press, 2013.

Den sovjetiske militärteoretikern och Generalen Alexander Svetjinskriver i sin bok ”Strategi” bl.a. ”För varje konflikt krävs en särskild strategi; varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik och ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig den än må vara” (fritt översatt).¹ Vad innebär då texten? Först och främst vet nog enbart författaren i detalj vad som åsyftas. Att analysera enskilda stycken ur militärteoretiska verk, kan oftast innebära att fler svar än ett framkommer och vad som är rätt och fel blir svårt att avgöra. Dock är det ett ofta citerat stycke, vilket vi kommer återkomma till längre fram i inlägget.

Ett möjligtförhållningssätt till texten kan vara, att varje konflikt har sina egna unika förutsättningar (utgående från flertalet ämnesområden såsom geografi, demografi, infrastruktur m.m.), varvid konflikten kommer gestalta sig utifrån detta. De krigförande parterna måste ta detta i beaktande samt planera och agera utifrån detta och ej nyttja reglementerade lösningar. Detta skulle ev. kunna styrkas av ett annat stycke kort efter det tidigare citerade ur Svetjinsbok, där han skriver att, ”Enbart manövrar är enkelsidiga, en konflikt är dubbelsidig. Vi måste därför förstå konflikten utifrån motståndarens perspektiv och klargöra dess målsättningar” (fritt översatt).²

Enligt Svetjin utgör den militära strategin en förlängning av den politiska.³ Vilket skulle kunna liknas med Clausewitz tankar avseende kriget som en fortsättning av politiken men med andra medel.⁴ Varvid det innebär att politiska nivån ger målsättningarna som skall uppnås med den militära verksamheten. Därefter utformas, strategin och i förlängningen operationsplanen utifrån de förutsättningar som råder, för att uppnå målsättningen som är ställd av den politiska nivån. Utifrån Svetjins synsätt skulle det innebära att ingen strategi och plan är den andra lik utan allt anpassas utifrån de rådande förutsättningarna.

För de som studerat taktik, operationskonst och strategi är detta inget nytt som beskrivs. Det får anses vara en grundregel. Dock har handböcker och reglementen ofta en negativ inverkan, som gör att ett stereotypiskt beteende infaller. Studier av nutida konflikter kan även skapa en bild av att det är på följande sätt en konflikt kommer gestalta sig, därefter tas det som intäkt och anpassningar sker för att möta det. Vilket gör Svetjins tankar värda att ha i bakhuvudet, ett annat tänkvärt citat ur hans skrift är: ”Regler är olämpliga i strategi. Det är sant att det kinesiska ordspråket sade att visdom skapades för visa män och lagar skapades för dårar”.⁵ En mer burdus svensk version finns kring detta, ”Reglementetär ett stöd för den svage och begränsning för dåren”. Andemeningen med detta är att ett kreativt tänkande bör finnas inom vissa givna ramar.

Varför då detta inlägg kring ett antal valda citat ur en sovjetisk militärteoretikers verk för över 90 år sedan, kring strategi? Den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, valde vid sitt numera ytterst omtalade framförande inför den ryska krigsvetenskapsakademin 2013, att citera Svetjin samt omtala en annan rysk militärteoretiker nämligen G.S.Isserson.⁶ Varvid dessa två militärteoretiker fortsatt förefaller inneha en framträdande roll i den ryska militärteorin, men även dess framtida tänkande. Därmed blir de av intresse att studera, för den eller de som har ett militärteoretiskt intresse. Det kan även finnas ett ytterligare värde i den samtida debatten.

Det den ryske generalstabschefen valde att citera ur Svetjin var, ”Varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig denän må vara” (fritt översatt).⁷ Detta blir intressant mtp. mängden av, dels akademiska artiklar, dels utländska militära handböcker som tar sin utgångspunkt i annekteringen av Krimhalvön 2014 och den pågående väpnade konflikten i östra Ukraina. Många av dessa artiklar och handböcker förefaller även ta som intäkt att en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och någon annan nation skulle kunna gestalta sig på det sättet. Där en tyngdpunkt förefaller ligga på den ryska militära operationens genomförande på  Krimhalvön.

Vad som dock förefaller bortses är konflikten mellan Georgien och Ryssland 2008, den sedan 2015 pågående ryska militära operationen i Syrien samt hur det inhemska ryska övningsmönstret gestaltat sig. Vilket i mångt är helt annorlunda än det mönster som utspelade sig på Krimhalvön 2014 och den efterföljande, samt pågående konflikten i östra Ukraina. Appliceras därefter Svetjinstankar, som den ryske generalstabschefen förefaller tagit fasta på, att varje konflikten kräver sin egen strategi. Får det anses vara väldigt vanskligt att se, dels den militära operationen på Krimhalvön, dels den fortgående konflikten i östra Ukraina som något normativt. Utan det bör snarast ses som allt annat än normativt.

Därmed uppstår frågeställningen hur skall rysk taktik, operationskonst och strategi närmas om det ej går att nyttja t.ex. handböcker, mallar? Enligt den svenska Säkerhetspolisen är del av den ryska underrättelseverksamheten som genomförs i Sverige krigsförberedande.⁸ Vilket innebär att Ryssland ser det som möjligt att de kan bli involverad i en konflikt med Sverige i något hänseende. Därmed skulle detta kunna vara ett sätt att närma sig rysk taktik och operationskonst. Den underrättelseverksamhet som genomförs på svenskt territorium kan ge en indikation på hur Ryssland skulle agera i händelse av en väpnad konflikt. Därmed kan en form av ”omvänd ingenjörskonst” genomföras d.v.s. den underrättelseverksamheten som genomförs, kan ge svaret hur en väpnad konflikt skulle kunna gestalta sig, i Sverige. Dock ger det ej ett svar på hur en konflikt skulle kunna gestalta sig i t.ex. Baltikum eller Finland.

Fortsätter vi utifrån svenska förhållanden, kan givetvis en egen genomförd sårbarhetsanalys ge svar på områden som kan exploateras i händelse av en väpnad konflikt. En sådan sårbarhetsanalys bör genomföras utifrån en stor mängd områden såsom geografi, infrastruktur, demografi, etnografi m.m. Syftande till att skapa en förståelse hur dessa områden skulle kunna nyttjas mot oss. Därutöver bör det vid alla dessa analyser finnas en ställd målsättning med vad en möjligmotståndare kan tänkas vilja uppnå vid en väpnad konflikt, detta kommer i sin tur kunna ge svar på hur olika faktorer kan utnyttjas vid en väpnad konflikt.

Avslutningsvis, om Svetjins tankar till del är styrande, vilket kan förmodas, bör inte en överdriven fokusering ske kring tidigare konflikter. Utan snarare bör det som beskrivs i inlägget, tas ett helhetsgrepp kring hur en konflikt kan gestalta sig inom ett specifikt geografiskt område med de förutsättningarna som där råder. Däremot kan tekniska och taktiska lösningar d.v.s. metoder från andra konflikter komma att nyttjas i en ny. Dock kan det förutsättas att en ny konflikt även kommer innehålla många nya moment och metoder, samt en unik operationsplan utifrån de rådande förutsättningarna.

Have a good one! // Jägarchefen

Sveriges Radio 1(Svenska)

Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.

Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok.

Den 22OKT2018 meddelade det ryska Försvarsministeriets presstjänst att en styrka ur Östersjömarinen, påbörjat en seglats. Enligt presstjänsten skall styrkan omfatta korvetterna Soobrazitielnyoch Stojkij samt tankfartyget Kola och bogserbåten Konetskij. Presstjänsten meddelade även att styrkan medför ubåtsjakthelikopter av typen Ka-27PS samt särskilt utbildade marininfanterister,¹ huruvida det är personal ur 336. Marininfanteribrigaden eller en enhet ur Östersjömarinens Spetsnazbrigad framgår ej i artikeln.

Enligt artikeln skall styrkan genomföra övningar i sambandstjänst, luftförsvar, ubåtsjakt samt bunkring till havs. Helikopterbesättning-/en/arna skall genomföra övning i ubåtsjakt samt lokalisering av sjömål ur den konventionella motståndarens styrka och övningar i sjöräddning. Det huvudsakliga syftet skall enligt det ryska Försvarsministeriets presstjänst vara att visa marin närvaro i olika delar av Atlanten.² Vad avser marininfanterienheten framgår inga övningsmål. Därutöver får det även ses som möjligt att även sjömålsbekämpning skall övas, då helikopterbesättning-/en/arna har lokalisering av sjömål som en övningsmålsättning.

Under våren 2017 förefaller den ryska Östersjömarinen återupptagit sin övningsverksamhet vad avser sjöstrid i Atlanten.³Därefter förefaller det genomförts ett antal stridsövningar under de senaste 12 månaderna i Atlanten, med ytstridsfartyg ur den ryska Östersjömarinen.⁴ Således har ett visst övningsmönster börjat skönjas, som innefattar att ytstridsfartyg ur Östersjömarinen genomför stridsövningar, i högsjö miljö. Varvid artikeln från den 22OKT2018 om den ryska Östersjömarinens övningsverksamhet i Atlanten, i sak inte har ett nyhetsvärde. Dock finns ett antal faktorer som gör den intressant.

Den första faktorn som var relativt enkel att identifiera redan vid publiceringen var att Östersjömarinens annonserade övning i Atlanten, eventuellt kunde ha en koppling till NATO övningen Trident Juncture-2018 med genomförande mellan den 25OKT-07NOV2018 samt 14-23NOV2018.⁵ De flesta nationer följer varandras övningsverksamhet på olika sätt och det är inget ovanligt. Varvid ett sådant agerande av Ryssland inte skulle vara oväntat utan snarare förutsett och väntat.

Den andra faktorn som gör detta intressant var det NOTAM, Notice to Airmen enklast beskrivet som varsel/varningsmeddelande för flygande personal, som berördes av norsk media den 29OKT2018. Vad meddelandet omfattade var en avlysning för avfyring av projektiler i det Norska havet dagligen 07:00 – 14:00 mellan den 01-03NOV2018. Övningsområdets placering är strax väster om Trondheim. Det norska Försvarsdepartementet hade redan den 26OKT2018 blivit informerade av Ryssland avseende den planerade övningsverksamheten i Norska havet.⁶

Vad som gör det ytterligare intressant är att den ryska avlyssningen, dels ligger i norsk flyginformationsregion samt ekonomisk zon, dels skär in i en redan lagd avlysning för NATO övningen Trident Juncture-2018.⁷ Vad avser det förstnämnda går det att jämföra med de avlysningar som lades av Ryssland i Östersjön under våren 2018, i svensk flyginformationsregion.⁸Vilket i sak är fullt tillåtet, om än att det skapar problematik. Vad avser skärning i avlysningar är det mer ovanligt och kan vara än mer problematiskt då det kräver samordning. Är det samma nation eller nationer som övar är denna samordning inte problematiskt att uppnå. I detta fallet kan det dock ses som högst troligt att Ryssland ej har någon samverkansofficer i övningsledningen för Trident Juncture-2018. Varvid Ryssland helt enkelt kommer påverka övningen och NATO kommer troligtvis ej kunna öva i det området som påverkas vid de aktuella tidpunkterna, oaktat om det genomförs övning med skarp ammunition eller ej av Ryssland, för att inte riskera egen personal och materiel.

Bild 2. Position på tankfartyget Kola den 30OKT2018.

Den tredje faktorn som verkligen gör detta intressant är att det ryska tankfartyget Kola, som avlöpt från Baltijsk den 21OKT2018. Enligt dess AIS sändare den 30OKT2018, befinner sig tankfartyget i det av Ryssland utlysta övningsområdet.⁹Vilket möjligen skulle innebära att korvetterna Soobrazitielny och Stojkij även finns i området. Då tankfartyget Kola enligt det ursprungliga pressmeddelandet ingick i styrkan. Det skulle möjligtvis även kunna innebära att det är dessa två korvetter som kommer genomföra övningsverksamhet i det av Ryssland avlysta området i Norska havet mellan den 01-03NOV2018. Vad som dock får anses vara något oväntat är att det trots allt är den ryska Östersjömarinen som genomför detta och inte den Norra Marinen, vilket får anses ha det Norska havet som ett av sina intresseområden.

Avslutningsvis, var det inte oväntat att NATO övningen Trident Juncture-2018 skulle följas upp av Ryssland, på det ena eller andra sättet. Dock får det ses som ett något oväntat agerande med den av Ryssland utlysta avlysningen, som kan liknas med en form av ”störstrid” för att påverka NATO övningen. Därtill att Östersjömarinen är involverad i denna verksamhet och ej den Norra Marinen, dock får det ses som möjligt att den Norra Marinen även har fartyg till havs som även kan vara involverad i detta. Onekligen får redan en av målsättningarna med seglatsen anses vara uppnådd, nämligen att visa Andreasflaggan, d.v.s. den ryska örlogsflaggan.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)

Forsvaret 1(Engelska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Marinetraffic 1(Engelska)

Norsk rikskringkasting 1(Norska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Den 25OKT2018 påbörjades NATO övningen Trident Juncture-2018 (TJ18) i Norge, vilket även är en s.k. High Visibility Exercise (HVE). Övningen kommer fortgå intill 07NOV2018. Därefter kommer en stabstjänstövning ta vid mellan den 14-23NOV2018.¹ Denna övning har uppmärksammats, dels i svensk media, dels i internationell media. Vad som dock inte uppmärksammats i någon större utsträckning är det brittiska beslutet att under, vinterhalvåret, de närmsta 10 åren tillfälligt basera cirka 800 soldater i Norge. Truppbidraget som bildar styrkan förefaller komma, dels ur marinkåren, dels ur armén.² Här bör det även erinras om den norska regeringens förfrågan om en utökning av den roterande amerikanska styrkan till Norge, från 330 till 700 soldater, som nu även förefaller genomförts. Denna styrka är i Norge året runt,³ till skillnad från den brittiska.

En del i valet av tidpunkt, vinterhalvåret, går till del troligtvisatt spåra till framtagandet av en arktisk strategi för Storbritannien.⁴ Där en del i denna torde vara att höja förmågan hos de brittiska väpnande styrkorna att verka i vinterklimat och den mer extrema varianten som finns i arktiska och subarktiska områden. En förmåga som till del förefaller nedgått hos de brittiska väpnande styrkorna under de senaste två till tre decennierna,⁵trots viss övningsverksamhet i t.ex. Norge under de s.k. Cold Response övningarna.

I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande av den tidigare chefen för den norska militära underrättelsetjänsten, Generallöjtnant Kjell Grandhagen. Där han argumenterar för att det råder en reell hotbild mot norska Finnmark, i händelse av en större väpnad konflikt som involverar Ryssland.⁶ Här kan det tänkas att ett eventuellt ryskt agerande mot Norge i sådant fall skulle ske för att skydda det ryska basområdet för den Norra Marinen men även skapa rörelsefrihet för den. Det vill säga tankegångarna kring det s.k. ”Bastion försvaret”,⁷vilket berörts på denna blogg vid ett flertal tillfällen.

En viktig faktor att belysa, är att rörligheten under vinterhalvåret kan öka maa. tjäle, snötäcke över myrmarker m.m. Kontra de begränsningar som uppstår under våren, sommaren och hösten maa. vattensjuk mark, tjällossning, hindrande terräng p.g.a. avsaknad av snötäcke m.m. Vilket en möjlig slutsats utifrån ovan resonemang skulle vara att mängden förband för att försvara norskt territorium skulle bli högre under vinterhalvåret kontra barmarkshalvåret. Vilket skulle kunna förklara det brittiska uttalandet att dess styrka på sikt skall inarbetas i den norska försvarsplaneringen.⁸

Om än att konfliktrisken får ses som låg, i dagsläget, förefaller ändock Norge, Storbritannien och USA se en väpnad konflikt som möjlig. Utifrån det faktum att både Storbritannien och USA väljer att rotera trupp till Norge, samt Norge tillfrågade USA om en ökning av det amerikanska truppbidraget, som nu även genomförts.⁹ Därutöver förefaller både Storbritannien och USA genomföra en förmågeökning vad avser sin förmåga för vinterstrid. Detta hade onekligen inte krävts om en väpnad konflikt på norskt territorium ej utgjort en möjlighet.

Detta blir även ur ett svenskt och finskt perspektiv viktigt attnotera. Då de nordligaste delarna av de båda ländernas territorium troligtvis skulle involveras i en sådan konflikt. Främst för att möjliggöra rörelser över en större yta och kunna kringgå hindrande terräng, både i västlig såsom östlig riktning. Vilket ur ett svenskt perspektiv återigen aktualiserar behovet av ytterligare förband för att möjliggöra ett effektivt försvar av vårt territorium. Där förband måste finnas gripbara, med kort varsel i de viktigaste militärstrategiska områdena och inte transporteras långa avstånd i nord-sydlig riktning. Där transportrörelserna lätt kan påverkas.

Detta behov har även identifierats i den nu redovisade perspektivstudien av Försvarsmakten.¹⁰ Huruvida detta kommer bli verklighet i det kommande försvarsbeslutet får anses vara en högst obesvarad fråga. Vad det dock inte omhändertar är tidsförhållandet. Norge, Storbritannien och USA förefaller se en risk redan nu, varvid förband tillförts för att skapa en viss tröskeleffekt. Det svenska behovet torde vara lika skriande, dock torde Perspektivstudiens tidslinjal avseende en ökad förmåga vara högst realistisk mtp. tidsåtgång för materieltillförsel. Men även tidsåtgången för utbildning av nya officerare för att leda ytterligare förband. Varvid andra lösningar, konventionella såsom okonventionella, kan behövas i det korta perspektivet. Intill en eventuell ökning av militära förband skett, för försvaret av övre Norrland.

Have a good one! // Jägarchefen

Forsvaret 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Marine Corps Times 1(Engelska)

Ministry of Defence 1(Engelska)

Parliament 1(Engelska)

Regjeringen 1(Norska)

Reuters 1(Engelska)

The Independent Barents Observer 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

7Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.

Den brittiska dagstidningen The Times publicerade den 07OKT2018 en artikel rörande en ökad brittisk krigföringsförmåga på IT-arenan. Där den ökade förmågan till genomförande av IT-angrepp, dels skall skapa en s.k. tröskeleffekt, dels ge brittiska befälhavare ytterligare metoder för att kunna påverka en motståndare. Varvid det sistnämnda exemplifieras med att Storbritannien i dagsläget har ett förmågeglapp mellan konventionella medel och kärnvapen. I sammanhanget är det även intressant att notera hur förmågan till IT-angrepp till del förefaller likställas med taktiska kärnvapen.¹

Ur ett närområdes perspektiv är det även intressant att notera vid vilka möjliga tillfällen omfattande IT-angrepp skulle kunna genomföras av Storbritannien. Artikeln i The Times beskriver tre olika scenarion där det skulle kunna vara möjligt. Varav ett scenario utgörs av ett ryskt angrepp mot någon av de öar som finns utanför den estländska kusten, där syftet med angreppet enligt artikeln skulle vara att testa NATO kollektiva försvarsklausul, artikel fem i NATO stadgan,² d.v.s. ett angrepp på ett medlemsland ses som ett angrepp på övriga medlemsländer. Vad avser öar utanför den estländska kusten, utgörs de i huvudsak längs den norra kusten av ett flertal mindre öar. Längs den västra delen av kusten finns två större öar, Dagö och Ösel samt ett antal mindre öar. Vilken del av den estländska kusten som kan vara aktuell berörs ej i The Times artikel, varvid både den nordliga och västliga kusten måste beröras.

Inledningsvis är det intressant att notera fokusering kring öar, när säkerhetsläget i Östersjöregionen berörs. Gotland har sedan länge berörts i den svenska, men även i den internationella säkerhetsdebatten.³ Därutöver har även Åland och Bornholm berörts i debatten.⁴ Hotbilden som främst påtalas är hur långräckviddiga bekämpningssystem kan frambaseras på öar för att därmed skapa ett s.k. avreglingsområde, något som även berörs i den svenska militärstrategiska doktrinen från 2016.⁵ Själva konceptet kan exemplifieras med utplaceringen av olika vapensystem som genomförs av Kina i bl.a. Sydkinesiska sjön på ett antal öar.⁶

Ur ett konfliktperspektiv skulle även ett angrepp och efterföljande ockupation av en ö kunna te sig mer attraktivt kontra ett angrepp mot fastland, av ett flertal anledningar. Öar utgör oftast inget resurscentrum för en nation, varvid en förlust av en ö ev. lättare skulle kunna accepteras av en angripen nation, kontra ett angrepp mot dess fastland. Det skulle även kunna innebära ett s.k. fait accompli om den angripna staten saknar resurser för ett återtagande av ön, varvid den uppges. Ett angrepp mot en ö, skulle även kunna ses som ett sätt att nå målsättningar utan att en större konflikt sker, jämfört med ett angrepp mot en nations fastland. Dock skulle den kunna eskalera beroende på öns geostrategiska värde varvid t.ex. en tredje part skulle kunna bli involverad i konflikten om den påverkas av det.

Detta tillsammans med de möjligheter som dagens långräckviddiga fjärrbekämpningssystem medger, gör således öar till möjligaattraktiva angreppsmål. Utgående från de större öar som finns i Östersjön och hur svagt försvarade dessa är, får det även ses som relativt lätta angreppsmål. Trots dessa fördelar, får det ses som ytterst svårt att försörja dessa öar i händelse av en utdragen konflikt. Det troliga försörjningssättet torde utgöras av fartyg maa. mängden förnödenheter som kan medföras, kontra luftburen försörjning. Har t.ex. en angripen nationen fortfarande tillgång till ubåtar torde det kunna skapa stora svårigheter med försörjningen till en ockuperad ö.

För att återgå till de estländska öarna, får det ses som möjligtatt de mindre öarna längs den nordliga kusten skulle kunna besättas med specialförband. Specialförbandsföretag inriktade mot öar övas, av och till med ryska specialförbanden i Finska viken.⁸Likväl skulle de mindre öarna på Estlands västkust kunna besättas med hjälp av specialförband. Vid de större öarna, Dagö och Ösel, skulle troligtvis marininfanteriförband samt reguljära manöverförband krävas för att kunna besätta dem.

Vad avser de mindre öarna får det ses som ett möjligt scenario att de skulle kunna besättas för att pröva NATO artikel fem. Dock skulle ett sådant agerande kunna omintetgöra mer omfattande operationer. Skulle en ett sådant företag genomföras och ingen reaktion sker vid första tillfället får det ses som troligtatt nästa agerande mycket väl skulle kunna utlösa NATO artikel fem. Varvid det får ses som mer troligt att en operation mot någon av öarna längs Estlands kust skulle genomföras mot antingen Dagö eller Ösel.

Syftet med den sista nämnda operationen får ses som två delad, dels pröva NATO artikel fem, dels framgruppera långräckviddiga fjärrbekämpningssystem för att kunna avregla delar av Östersjöregionen. Dock får detta ses som ett väldigt högt vågspel, om en sådan operation skulle genomföras. Varvid det får ses som mindre troligt att det skulle genomföras, en invasion över landgräns får snarare ses som mer trolig i sådant fall om säkerhetsläget blivit så negativt att väpnade aktioner övervägs.

Således, en rysk operation innefattande att besätta estländska öar syftande till att pröva NATO artikel fem, får anses ha en lågsannolikhet. Där en av de mer avgörande faktorerna för den låga sannolikheten får anses vara att Ryssland skulle tappa sin egen handlingsfrihet med ett sådant agerande, vilket beskrivits i det korta resonemanget ovan. Varvid det av ett flertal skäl får ses som mer troligt att en rysk operation mot öar i Östersjön snarare skulle rikta sig mot Gotland och/eller Åland, om än att sannolikheten även för det får ses som låg, just nu.

Det främsta skälet får anses vara att Sverige och Finland, i dagsläget, är militärt alliansfria och åtminstone offentligt inte har några bindande försvarsgarantier med någon eller några nationer som kan mäta sig med Ryssland. Varvid risken får en eskalering som övergår till en större väpnad konflikt vid ett sådant ryskt agerande, får anses vara lägre. Därutöver skulle Ryssland skapa ett periferiförsvar med långräckviddiga fjärrbekämpningssystem men även en ökad inhämtningsförmåga, på motsvarande sätt som Kina i t.ex. Sydkinesiska sjön. Agerandet skulle även skapa militär handlingsfrihet för Ryssland, i Östersjöregionen.

Ett sådant ryskt agerande skulle även kunna ses som en indirektmetod för att påtvinga de baltiska staterna sin vilja. Då det som skulle uppstå är en form av isolering av de baltiska staterna i västlig och östlig riktning. En liknelse skulle kunna vara Schweiz belägenhet under det andra världskriget. Varvid det skulle kunna vara möjligt att trovärdigheten i de baltiska staternas NATO medlemskap och därmed även NATO artikel fem, skulle kunna ifrågasättas.

Svagheten i ett sådant ryskt agerande är dock som berörts tidigare, logistikkedjan som skulle uppstå till en eller två isolerade punkter. Mängden tonnage som skulle åtgå till försörjningen, torde i dagsläget agerande avhållande på Ryssland. Därutöver skulle svenska eller andra nationers ubåtar effektivt kunna påverka en sådan logistikkedja, om konflikten blir utdragen.

Avslutningsvis får risken, dels för en väpnad konflikt i Östersjöregionen, dels för ett preventivt agerande gentemot t.ex. Gotland och Åland anses som låg i dagsläget. Dock torde dessa sakförhållanden studerats och planer framtagits på motsvarande sätt som den Sovjetiska planen från 1940, vilket omfattande en ockupation av Åland.⁹

Have a good one! // Jägarchefen

Center for Strategic and International Studies 1, 2, 3(Engelska)

CNBC 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Kungliga örlogsmannasällskapet 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 1(Engelska)

The Times 1 (Engelska)

Årets operativa-strategiska övning (Vostok-2018), som sedermera visade sig vara ny form av övningsmetod,¹ för de ryska väpnade styrkorna är sedan den 17SEP2018 officiellt avslutad.² I närtid torde de första stora offentliga analyserna av övningen publiceras.Dessa analyser brukar dock i huvudsak fokusera på hur stor övningen var och framförallt fokusera på strategiska frågor kring övningen och inte de lägre nivåerna, operativ och taktisk, som ofta ger en större insyn än den strategiska nivån. Detta inlägg kommer fokusera på den lägre nivån och ett väldigt smalt område, nämligen vad som i svensk nomenklatur benämns antijägartjänst. Till del har detta berörts i ett tidigare inläggpå bloggen som avhandlade skydd av det bakre området i ett historiskt och nutida perspektiv.

Bild 1. Samara Oblast.

Den 20AUG2018 beordrades en större beredskapskontroll av de ryska väpnade styrkorna inom bl.a. det centrala och östra militärdistriktet (MD C och Ö) som en förövning inför Vostok-2018.³ Beredskapskontrollen genomfördes mellan den 20-25AUG2018. Troligtvis genomfördes ytterligare övningar, dels som förövningar, dels som inledning på Vostok-2018 efter den genomföra beredskapskontrollen. En sådan övning var troligtvis den specialförbandsövning som genomfördes inom MD C
i Samara Oblast.

Övningen förefaller varit fokuserad på skyddet av en strategisk krigsflygbas. Enligt en artikel publicerad av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, skall en eller flera obemannade flygande farkoster nyttjas för att spana av området kring flygbasen. Dessa skall identifierat ett fientligt sabotageförband som försökte påverka krigsflygbasen. Denna upptäckt kom föranleda ett insättande av s.k. Spetsnazförband. Ett flertal grupper skall ha luftlandsatts från helikopter med hjälp av s.k. vingskärm, därefter skall de genomfört en 20 km lång fotmarsch och slutligen nedkämpat sabotageförbandet.⁴

Vad avser nyttjandet av vingskärm får det anses vara en komplex metod att nyttja vid antijägartjänst, varvid det troligtvisvar ett tillagt övningsmoment för att få in fallskärmshoppning hos de deltagande grupperna. Dock skulle det möjligtvis kunna ses som ett sätt att tyst och dolt närma sig det område där ett sabotageförband finns. Syftande till att ej röja insättandet av ett antijägarförband, om än att det får ses som en väldigt komplex metod att nyttja. De övriga momenten såsom 20 km fotmarsch kan mycket väl utgjort en del i ett jaktmoment där sabotageförbandet försökte undkomma jaktstyrkan. Användandet av obemannade flygande farkoster för skydd samt spetsnazförband som antijägarförband kommer utvecklas längre fram i inlägget.

Den ryska militärpolisen kom att upprättas 2012 och 2015 kom dess uppgifter fastställas. Uppgifterna omfattar bl.a. upprätthållande av ordningen inom de ryska väpnade styrkorna, fysiskt skydd, undersökningstjänst m.m. Den ryska militärpolisen skall uppgå till cirka 10,000 stycken individer.⁵ Den ryska militärpolisen förefaller även lösa antijägaruppgifter vilket berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg.⁶Antijägartjänsten kan antas rymmas inom ramen för vad som benämns fysiskt skydd vilket möjligtvis omfattar fysiska objekt och områden men även individer. Under genomförandet av Vostok-2018 förefaller ryska militärpolisförband löst antijägaruppgifter, vilket berörs i två artiklar publicerade den 12SEP2018 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst.

Bild 2. Amur Oblast.

I den ena artikeln beskrivs hur militärpolisenheter avvärjt flertalet eldöverfall och/eller överfall av sabotagegrupper. Dessa eldöverfall och/eller överfall skall ha genomförts, dels mot färjor, dels mot upprättade fordons- och järnvägsövergångar över floden Zeja i Amur Oblast samt mot bränsleupplag/tankplats. Obemannade flygande farkoster skall även bekämpats av luftvärn. Vid detta övningsmoment skall cirka 1,000 soldater deltagit och över 200 olika utrustningsdetaljer såsom fordon m.m.⁷

I den andra artikel beskrivs hur militärpolisförband tilldelats hästar på försök, för genomförande av patrullering. Dessa patruller skede kring ett förläggningsområde och syftade till att lokalisera en motståndares sabotage- och spaningsförband. Sabotage- och spaningsförbandens verksamhet bedömdes vara att i ett senare skede genomföra ett angrepp mot förläggningsområdet. Enligt artikeln skall även dessa militärpolisförband varit tilldelade särskild utrustning för att kunna lösa sin uppgift.⁸

Vad innebär då detta? Ryssland förefaller se jägar- och/eller specialförband som ett hot, då det de facto övats åtgärder mot dessa förbandstyper i samband med Vostok-2018. Därutöver publiceras information om dessa övningar som får anses vara ett relativt smalt hot, vilket till del kan antas utgöra en form av signalering. Där signaleringen är att Ryssland innehar förmåga att möta hotet från dessa förbandstyper, samt ett systemtänkande kring hur hotet skall mötas.

Vad avser både Spetsnazförbandets övning inför Vostok-2018 samt militärpolisens övning under Vostok-2018, får det ses som troligtatt Spetsnazförbandet utgjorde en kvalificerad resurs som agerade larmstyrka emedan militärpolisförbanden troligtvispatrullerade de yttre områden kring objekt och/eller utgjorde larmstyrka vid angrepp, utöver detta går det att se dem som jaktstyrka för att jaga och nedkämpa jägar- och/eller specialförband. Då t.ex. lednings, logistik och andra förmågeförstärkande förband relativt frekvent övar skydd och strid mot jägar- och/eller specialförband i nära anslutning till objekt,⁹ utifrån de nyheter som det ryska Försvarsministeriet publicerar.

Detta innebär i förlängningen att det måste finnas en ledning som omhändertar och värderar information samt fattar beslut utifrån denna. Varvid stabsresurser måste finnas avdelade på någon nivå, för att ledda denna skyddsverksamhet. Det innebär även att ett skyddstänkande finns kring prioriterade objekt, mot jägar- och/eller specialförband. Där inledningsvis de som betjänar objektet skall kunna strida mot dessa förbandstyper. Därefter förefaller det avdelas sensorresurser bortom betjäningspersonalen för att detektera dessa förbandstyper. Slutligen finns det mer kvalificerade resurser att sätta in mot dessa förbandstyper antingen om strid uppstår eller sensorer detekterar dessa förbandstyper i anslutning till de prioriterade objekten.

Utgående från de artiklar som publicerats inför och under Vostok-2018, förefaller Ryssland se det som troligt att det är mot av Ryssland värderade operativa och strategiska mål som fientliga jägar- och/eller specialförband kommer insättas. Vilket utifrån ett västligt doktrinärt synsätt är helt korrekt, jägar- och/eller specialförband insätts ej mot taktiska mål, utan mot de tidigare nämnda nivåerna.¹⁰ Vilket även ger en indikation på vilken nivå det kan tänkas finnas en ledningsstruktur för denna skyddstjänst. Antingen finns den på armé- eller militärdistriktsnivå, sett till det begränsade territoriella ansvar brigader samt divisioner har.¹¹I fallet med krigsflygbasen får det ses som möjligt att ledningsnivån var på militärdistriktsnivå, då krigsflygbasen ansågs vara strategiskt viktig.

Bild 3. ”Skyddslök” samt bekämpningskedja.

Utgående från historik,¹² samt nutida artiklar skulle en möjligbekämpningskedja kunna identifieras. Där detektering utgör det första steget. Detekteringen genomförs troligtvis både med mänskliga och tekniska metoder. Nästa steg utgör lokalisering, vilket innebär både en verifiering av att ett fientligt jägar- och/eller specialförband finns inom ett geografiskt område, men även fysiskt fastställa dess faktiska position. Kontinuerligt värderas informationen av en stab i detekterings- och lokaliseringsfasen. Slutligen neutraliseras hotet genom insättande av kvalificerade resurser som troligtvis utgör en form av larm- och jaktstyrka. Denna kedja torde vara gällande oaktat om det är en förhands- eller efterhandssituation d.v.s. en motståndare upptäcks före den har hunnit påverka ett mål, eller upptäcks först efter den har påverkat ett mål.

Ur ett svenskt perspektiv är det intressant att notera skillnaden i mängden övningar som genomförs mot jägar- och/eller specialförband i Ryssland kontra Sverige. Trots att vår nu gällande militärstrategiska doktrin gör gällande att Försvarsmakten skall vara dimensionerad mot ett strategiskt överfall med operativ chock.¹³ I detta torde ett rimligt och sannoliktantagande vara att en motståndare skulle nyttja jägar- och/eller specialförband, för att genomföra det strategiska överfallet och uppnå den operativa chocken.

Ryssland förefaller bedöma att en motståndares jägar- och/eller specialförband utgör ett reellt hot mot dess operativa och strategiska resurser. För att skydda dessa resurser utbildas och övas betjäningspersonalen av dessa resurser i hur de skall skydda dessa objekt mot jägar- och/eller specialförband. Därutöver nyttjas troligtvis olika sensorsystem utanför betjäningsförbanden för att kunna detektera och lokalisera dessa förbandstyper. Troligtvis finns även stabsresurser avdelade för att samordna och leda denna skyddsverksamhet, dessa stabsresurser är placerade på antingen arménivå eller militärdistriktsnivå. Slutligen förefaller kvalificerade förbandsresurser finnas avdelade för att kunna genomföra jakt på jägar- och/eller specialförband för att kunna nedkämpa dessa. Detta innebär möjligen att ett sammanhängande tänkande och system finns. Varvid Ryssland kan bedriva s.k. antijägartjänst från lägsta till högsta nivå, över hela ytan.

Have a good one! // Jägarchefen

Jägarchefen 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

TASS 1, 2 (Engelska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2011.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2016.

Uppkomsten av den organiserade svenska motståndsrörelsen var 1940. Organisationen kom att benämnas ”Hembygdsrörelsen” och upprättades av den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Troligtvis kom organisationen att byggas upp och utvecklas allt efterhand under det andra världskriget. Organisationen fanns minst inom tre geografiska områden av Sverige, Norr- och Västerbotten samt Gotland, under det andra världskriget. Organisationen förefaller även fortsatt att existera efter det andra världskrigets slut, men då under T-kontorets ledning.

Den organiserade svenska motståndsrörelsen anses uppstått i samband med en fullmakt som utställdes av Sveriges Statsminister, TageErlander, i juni 1949. I denna fullmakt gav Statsministern uppgiften till ett flertal personer att skapa en motståndsrörelse. Ledaren för denna organiserade motståndsrörelse kom att bli direktören Alvar Lindencrona.¹ Vad som dock är mindre känt är att det fanns en föregångare till denna organiserade motståndsrörelse som planlades och organiserades under det andra världskriget av den militära underrättelsetjänsten, C-byrån. Vilket detta inlägg kommer beskriva.

Den motståndsrörelse som organiserades av C-byrån förefaller benämnts ”Hembygdsrörelsen”.² Den första indikationen som påträffas i C-byråns arkiv avseende denna verksamhet, är en skrivelse från november 1940 som sammanfattar vad G-byrån, bytte sedermera namn till C-byrån, genomfört för verksamhet under perioden 22DEC1939 intill 01NOV1940. Enligt denna skrivelse har förberedelser genomförts för kvarlämnade av personal på det av en motståndare ockuperat område i Sverige. Intressant att notera är även att kurirverksamhet i form av meddelandeförmedling förefaller förberetts, dock är det oklart om det är på eget territorium eller på annan stats territorium.³

Den s.k. Hembygdsrörelsen förefaller varit placerad under C-byråns Arméavdelning, då den enl. en skrivelse från september 1945 även ansvarar för ”Hembygdsvård”. I en skrivelse från 23MAJ1945 avseende C-byråns framtida organisation och uppgifter föreslås att den s.k. ”Hembygdsrörelsen”, benämns i skrivelsen som hembygdsvård, bör vidmakthållas samt byggas ut inom Norr- och Västerbottens län samt på Gotland.⁴ Vilket som minst torde innebära att någon form av organisation fanns förberedd eller iståndsatt inom dessa tre geografiska områden under det andra världskriget.

Individerna som rekryterades till ”Hembygdsrörelsen” förefaller rekryterats på premissen att de skall haft ett legitimt skäl för kvarstannande på ockuperat område. Inriktningen på denna organiserade motståndsrörelse förfaller främst varit informationsinhämtning på det ockuperade området.⁵ Någon information rörande uppbyggnaden av ”Hembygdsrörelsen” förefaller ej kunna gå att uppbåda i de handlingar som finns på krigsarkivet rörande C-byråns verksamhet. En möjligindikation på hur den hade kunnat vara organiserad är att studera den motståndsrörelse som C-byråns tillsammans med den finska underrättelsetjänsten byggde upp i Finland. För att kunna verka i händelse av en Sovjetisk ockupation, i slutskedet av andra världskriget.

Enligt en uppgift skulle 180 patruller indelade i 26 kretsar upprättas i Finland. Patrullerna skulle ledas av den krets de befann sig i och kretsen skulle i sin tur ledas från Sverige, genom radio. Två radiostationer skulle leda verksamheten, en placerad på Lovön benämnd Z-berget och en placerad i Korpilombolo benämnd Kobo. Radiosändarna som patrullerna skulle nyttja hade en uteffekt på 1-3 watt, kretsstationerna hade en uteffekt på 20 watt i hälften av kretsarna fanns även reservstation om 10 watt.⁶ Denna sambandsstruktur och uteffekt på radioapparater påminner till den om den som var upprättad för de s.k. fria jägarförbanden.⁷

En annan uppgift gör gällande att cirka 200 radiosändare skulle placeras ut på olika gårdar i Finland. I händelse av ockupation skulle en radioutbildad ”dräng” placeras på de gårdar där radiosändare fanns. Detta nät förefaller funnits kvar en bit in på 1950-talet.⁸ Vad som dock avviker med dessa uppgifter och de tidigare nämnda är att inget nämns om patruller eller kretsar. Dock korrelerar antalet radiostationer väl med de tidigare uppgifterna avseende mängden patruller och kretsar.

Finland hade under slutet av andra världskriget 10 stycken län. Varvid det kan anses vara ett rimligt antagande att de minst fanns en krets i respektive län och i vissa län flera kretsar. Beroende på om det rörde sig om strid eller inhämtning blir uppbyggnaden något olika. Vid inhämtning kan kretsarna ses som rapportsammanställningscentraler för vidarebefordran av information. Vid strid rör det sig snarare om att kretsarna inriktar de underställda patrullerna gentemot olika mål, som de erhållit från en högre chef för att maximera den samlade effekten vid olika tillfällen.

Den s.k. ”Hembygdsrörelsen” skall som tidigare beskrivits varit inriktad på informationsinhämtning. Varvid det då blir möjligt att uppbyggnaden av organisationen kan ha varit att ett antal individer med inhämtningsuppgift fanns inom ett område som i sin tur kan ha vidarebefordrat meddelandet till en signalist. Denne vidarebefordrade det i sin tur till en rapportsammanställningscentral, som i sin tur skulle vidarebefordrade meddelandet till C-byrån centralt, alternativt direkt till C-byrån. Dock torde den sistnämnda lösningen orsakat en hel del trafikbelastning varvid rapportsammanställningscentraler får anses vara mer troligt, för att möjliggöra en mer effektiv signalering.

Den s.k. ”Hembygdsrörelsen” som C-byrån upprättade under det andra världskriget verkar fått fortsätta. Enligt en uppgift skall T-kontoret haft en motsvarande organisation under sin tidsepok. Vad inriktningen på denna organisation var är dock oklart, om det enbart rörde sig om informationsinhämtning och/eller strid. Organisationen som sådan skall ha varit uppbyggd på samma sätt som den av norsk underrättelsetjänst upprättade motståndsrörelsen i norra Norge.⁹ Dock omfattade dess verksamhet i nord Norge inhämtning, strid och flyktnätverk.¹⁰ Vilket inte ger något direkt svar på om T-kontorets verksamhet även omfattade de tre delarna eller enbart en eller två av dem.

Som en parentes, om än en intressant sådan, förefaller det ett tag under de kalla kriget funnits minst tre olika organiserade motståndsrörelser i Sverige, under olika ledning. Vilket får anses varit en minst sagt kaotisk lösning. Dock verkar chefen för T-kontoret varit ansvarig för en av dem och delaktig i en annan.¹¹Vilket kan ha borgat för viss samordning av verksamheten. Men fortfarande får det anses vara en något märklig lösning som tillåtits, om det inte var så att t.ex. T-kontorets del enbart fokuserade på inhämtning, den s.k. ”Lindencronska rörelsen” enbart på strid och den amerikanska delen enbart på ett flyktnätverk. Dock torde detta krävt en överordnad samordning.

Varför är då detta intressant? Inledningsvis får det anses varit framsynt av den svenska underrättelsetjänsten att relativt omgående påbörja upprättandet av en organisation för kvarlämnande på ockuperat område. Här torde de tagit intryck av, dels de snabba stridsförloppen som var signifikanta för de första två åren av det andra världskriget, dels uppkomsten av motståndsrörelser i de ockuperade länderna men även behovet av att kunna leda dessa antingen från fortsatt eget behärskat område alternativt från en annan nations territorium. Utöver den svenska underrättelsetjänsten torde det enbart varit den brittiska som han förbereda en organiserad motståndsrörelse på eget territorium under de inledande åren av det andra världskriget.

Därefter får det anses vara intressant ur ett historiskt perspektiv att försöka klarlägga när det första embryot i modern tid lades till organiserat motstånd i händelse av ockupation av svenskt territorium. Om än att detta främst är av akademiskt intresse, ger det en indikation på hur väl organisation/-en/-erna det kan ha fungerat vid dess avveckling. Utifrån antalet decennier med utveckling och kompetensuppbyggnad av organisation/-en/-erna.

Slutligen är det intressant att notera historiens vindslag. Efter andra världskriget slut förordades en ökad förmågeuppbyggnad av C-byråns motståndsrörelse i Norr- och Västerbotten samt Gotland. Nu i modern tid får Norrbotten och Gotland anses utgöra två tydligaste geografiska områdena som skulle kunna tänkas påverkas i händelse av en väpnad konflikt mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland. Vilket troligtvis även var en slutsats som drogs 1945 av C-byrån då en konflikt började bli under uppsegling mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Sovjetunionen.

Startskottet för kompetensuppbyggnad och utveckling av en i förhand organiserad motståndsrörelse på svenskt territorium i händelse av en ockupation, förefaller varit 1940. Därefter förefaller organisationen, dels utvecklats på det egna territoriet, dels kan beröringsytor finnas mellan denna organiserade motståndsrörelse och de s.k. ”fria jägarförbanden” som även upprättades under det andra världskriget. Möjligen kan en liknade organisation som byggdes upp på på svenskt territorium även byggts upp på finskt med den svenska som en förebild i slutskedet av det andra världskriget. Organisationen som skapades 1940, förefaller som minst fortsatt att verka intill 1950-talet eventuellt längre.

Have a good one! // Jägarchefen

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999.

Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.

Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok.

Nedskjutningen av ett ryskt signalspaningsflygplan den 17SEP2018 av Syriskt luftvärn i samband med ett Israeliskt flygangrepp mot mål i Syrien,¹visar till del på hur en oförutsedd eskalering av en instabil säkerhetssituation skulle kunna uppstå genom olika händelser.² Ett händelseförlopp som likväl skulle kunna överföras till det svenska närområdet och då i synnerhet Östersjöregionen³ som under de senaste åren utvecklats till ett strategiskt kraftmätningsområde mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan ett flertal Västliga länder och samarbetsorganisationer.⁴

Bortses den avgörande skillnaden d.v.s. en pågående väpnad konflikt, finns ett antal likheter mellan Östersjöregionen och Syrien samt dess angränsande områden. Ett flertal aktörer agerar med militära enheter i området, i maj månad flög t.ex. svenskt signalspaningsflyg över internationellt vatten och luftrum i anslutning till Syrien.⁵ På motsvarande har ett flertal nationer militära enheter i Östersjöregionen och olika typer av inhämtningsplattformar genomför kontinuerligt inhämtning. Istället för övningsverksamhet som i Östersjöregionen genomförs kontinuerligt olika former av militära insatser i och kring Syrien. Dock är agerandet i övningsverksamhet väldigt snarlikt agerandet vid fysiska militära insatser varvid ageranden som genomförs inom ramen för övningsverksamhet kan misstolkas. Därmed kan det även leda fram till en oförutsedd eskalering på motsvarande sätt som nedskjutningen av det ryska signalspaningsflygplanet.

Vad avser nedskjutningen av det ryska signalspaningsflygplanet är det intressant att notera skillnaden i de militära uttalandena från det ryska Försvarsministeriet och det politiska uttalandet av den ryske Presidenten. Där de militära uttalandena till del kan ses som eskalerande,⁶ emedan det politiska uttalandet kan ses som deeskalerande.⁷ Det belyser dock ett viktigt perspektiv som berörts tidigare på denna blogg, en incident som uppstår kan mycket väl beroende på den säkerhetssituation som råder snabbt eskaleras av militära chefer eller av enskilda militära befattningshavare som befinner sig i den situationen som uppstått, det vill säga ”den strategiska korpralen” scenariot.

En incident med t.ex. ett signalspaningsflygplan över Östersjön som påverkas på något sätt utan vapenmakt, d.v.s. förstörs och med förluster av människoliv, skulle mycket väl kunna leda till en oförutsedd eskalering. Där t.ex. eskort eller incidentberedskap antingen inom ramen för insatsregler eller av ett känslomässigt agerande eskalerar situationen, eller på order av en högre militär chef vidtar någon åtgärd för att besvara det som skett och därmed eskalerar situationen.

Att inte en allvarlig incident som innefattat förluster av människoliv ännu skett över Östersjön, får snarare anses mer ha med tur att göra än en stabil säkerhetssituation. Därutöver behöver inte den ofrivilliga eskaleringen ske direkt, en incident kan gradvis beroende på parters agerande under loppet av timmar eller dagar utifrån en händelse, eskaleras till något helt oförutsett om säkerhetssituationen är tillräckligt instabil. Framförallt då psykologiska faktorer såsom känslor blir involverade. Där känslor kan ha påverkats innan med att skapa förutfattade meningar kring opponenter i sitt närområde genom olika former av påverkan, internt i de egna väpnade styrkorna men även nationen.

En väpnad konflikt behöver således inte uppstå genom ett väl genomtänkt agerande, utan kan snarare uppstå mer av ett tillfälle. Däremot, då det ligger i sakens natur att nationers väpnade styrkor förbereder sig med planer som omfattar olika händelser med ett flertal olika handlingsalternativ, kan efterspelet te sig som att det sker efter ett väl regisserat manus. Där kanske de s.k. ”skotten i Sarajevo” får anses vara ett tydligt historiskt exempel på hur en instabil säkerhetssituation, genom en händelse eskalerar och i slutändan börjar följa olika nationers planer och handlingsalternativ varvid den väpnande konflikten i slutändan är ett faktum.

Have a good one! // Jägarchefen

Aftonbladet 1(Svenska)

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Expressen 1(Svenska)

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1, 2 (Engelska)

Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, uttalade sig avseende Arktis vid ett möte med det ryska Försvarsministeriet den 31AUG2018. Den ryske försvarsministern påtalade att Arktis blivit föremål för ett ökat intresse hos ett flertal stater, där intresset enligt honom är inriktat mot det arktiska territoriet, dess naturresurser och militärstrategiska förhållanden. Detta menar den ryske försvarsministern ökar risken för en konflikt i det arktiska området. För att exemplifiera detta intresse påtalade den ryske Försvarsministern att det inte enbart är ryska isbrytare som rör sig i de nordliga polarområdet utan även isbrytare från Sydkorea, Sverige, Tyskland, USA och Kina.¹ Huruvida dessa stater har anspråk på territorium och naturresurser eller militärstrategiska intressen i Arktis framgår ej av den ryske försvarsministerns uttalande.

Vid tidpunkten för den ryske försvarsministerns uttalande befann sig den svenska isbrytare Oden i Arktis, för genomförandet av den arktiska forskningsexpeditionen Arctic Ocean 2018.² Den övervägande majoriteten torde anse att denna och andra svenska forskningsexpeditioner som genomförts till Arktis under 2000-talet ej kan anses utgöra anspråk på territorium eller naturresurser än mindre anses uppvisa något militärstrategiskt intresse av Arktis. Dock är det intressant att den svenska isbrytaren och därmed indirekt polarexpeditionen påtalas av den ryske försvarsministern maa. det tidigare militärstrategiska uttalandet, den ryske försvarsministern riktade mot Sverige tidigare i år.³

Dock är detta, inte det första ryska utspelet avseende en ökad risk för konflikt i Arktis. Den ryska tidningen Kommersant hänvisade i oktober 2017 till en rapport som beskrev att konfliktrisken bl.a. hade ökat i Arktis men även inom ett flertal andra geografiska områden.⁴ Den norska militära underrättelsetjänsten tar även upp i sin årliga rapport, från 2018, att en förändrad rysk militär normalbild kommer framträda i det norska närområdet, d.v.s. Arktis och Barentsregionen, under de kommande åren. Därutöver belyser de att Ryssland i en allt ökad utsträckning framhäver NATO som ett hot i Arktis.⁵

Att det senaste uttalandet av den ryske försvarsministern skulle utgöra någon form av explicit strategisk signalering riktad mot Sverige, likt det tidigare uttalandet från i år, får anses vara mindretroligt. Däremot förefaller retoriken kring Arktis och Barentsregionen, åtminstone från rysk sida, alltmer få karaktären av strategisk signalering med militär maktmedel i bakgrunden, vilket får ses som en förändring. Denna retoriska förändring har tidigare till del berörts på denna blogg, dock har då fokus varit på retoriken som uppstått mellan Norge och Ryssland sedan 2016 och framgent.⁶

Således, detta utspel av den ryska försvarsministern, får i två av de tre faktorerna som framförs, främst anses vara riktade mot andra länder än Sverige. Då det främst torde beröra de länder som, dels har territoriella anspråk i Arktis,⁷ dels kan utvinna de naturresurser som finns i området.⁸ Däremot vad avser militärstrategiska intressen kan Sverige möjligen inräknas i uttalandet mtp. att det norra delarna av svenskt territorium troligtvis skulle involveras redan i inledningsskedet av en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO på motsvarande sätt som i Östersjöregionen.⁹ Utifrån att norra Sverige skulle erbjuda snabbare rörelser både i lufthavet och på marken för de båda parterna,  syftandes till att kunna påverka varandra.

Avslutningsvis, den säkerhetspolitiska situationen förefaller fortsatt inte utvecklats i någon positiv riktning, varken i de södra eller norra delarna av Sveriges närområde. Vad som dock får anses vara något beklämmande i den allmänna säkerhetspolitiska debatten, är att de militära förhållandena avseende Sveriges norra delar inte berörs i någon nämnvärd omfattning. Vad som dock kan konstateras, även för de som inte arbetar med militära frågor, är att Sveriges Försvarsmakt med nuvarande numerär troligtvis ej kommer klara av att möta ett militärt hot från två strategiska riktningar, samtidigt. Dock förefaller den säkerhetspolitiska utvecklingen just nu peka på att, i händelse av en väpnad konflikt skulle både de norra och södra delarna av Sverige involveras relativt omgående.

Have a good one! // Jägarchefen

Forsvaret 1(Norska)

Kommersant 1(Ryska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

Sjöfartsverket 1(Svenska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

Den 03SEP2018 meddelade det ryska Försvarsministeriets informationstjänst att chefen för den ryska Östersjömarinen påbörjat en beredskapskontroll av dess förband i Leningrad Oblast d.v.s. främst i Sankt Petersburg. Enligt informationstjänsten skall syftet med beredskapskontrollen varit att utvärdera förmågan att höja stridsberedskapen på de prövade enheterna med den vakthavande personalen. Totalt skall 10 fartyg, mindre ubåtsjaktfartyg, minsvepare och understödsfartyg, varit involverade i beredskapskontrollen. Vissa övningsmoment skall även genomförts i den Finska viken.¹

Den 04SEP2018 meddelade även det ryska Försvarsministeriets informationstjänst att delar ur den ryska Östersjömarinen baserad i Kaliningrad Oblast skulle påbörja en övning. Övningen skulle omfatta 15 örlogsfartyg som en maritim stridsgrupp. Övningsmoment som skulle genomföras var bl.a. torpedskjutning, bekämpning av luft- samt kustmål och ubåtsjakt. Östersjömarinens luftstridskrafter skulle även delta i övningen. Övningen skulle även omfatta landstigningsmoment gentemot en oförsvarad kust som simulerades av övningsfältet vid Chmeljovka. Landstigningen skulle understödjas, dels av sjöstridskrafterna med artilleribekämpning, dels av luftstridskrafter. Målsättningen med landstigningen var att ta ett brohuvud för en fortsatt offensiv.² Här skall tilläggas att landstigningar per se är offensiva oaktat om det är inom ramen för en defensiv eller offensiv operation.

Samma dag publicerades även ett separat pressmeddelande avseende den 336. Marininfanteribrigadens deltagande i den tidigare annonserade övningen. I detta pressmeddelande framkom det att övningen skulle genomföras med skarp ammunition, samt att de deltagande delarna ur marininfanteribrigaden påbörjat förövning inför genomförandet. Det omfattande bl.a. agerande inom ramen för en bataljonsstridsgrupp. Parallellt med detta genomfördes även utbildning/övning i luftlandsättning med fallskärm tillsammans med flottans spaningsenhet, troligtvis 561. Marina Spetsnazbrigaden. I artikeln framkommer det att samövning även skulle genomföras med inhämtningsförband, möjligtvis den 561. Marina Spetsnazbrigaden.³

Den 05SEP2018 publiceras ett pressmeddelande där det framkommer att den maritima stridsgruppen genomfört förflyttning till sitt övningsområde. Därtill påtalas att ubåtsjakthelikoptrar av modellen KA-27PL hade påbörjat jakt efter en ubåt från den ”konventionella motståndaren”, vid upptäckt skulle målinformation överföras till den maritima stridsgruppen. Ubåtsjaktfartyg skulle även nyttja sina egna system för att upptäcka ubåten och bekämpa denna med sjunkbomber, deltagande fartyg i ubåtsjaktmomentet skulle enskilt utvärderas. Därutöver delgavs även att fartygen, Stojkij, Soobrazitielnyj, Zelenyj Dol, Serpuchov, Passat, Liven, Gejzer, Zaretjnyj och Tjuvasjija,⁴totalt 9 av de 15 stycken som skall ha ingått i övningen.

Den 06SEP2018 publicerades ett pressmeddelande som uppgav att cirka 600 marininfanterister och 20 BTR-82A samt ytterligare 10 materielslag hade genomfört en landstigning. Innan detta skall minsvepning genomförts för att möjliggöra landstigningen. Vid inledningen av landstigningen skall en strandsäkringsstyrka med hjälp av snabbgående båtar genomfört landstigning och säkerställt en framryckningsbar väg för den efterföljande huvudstyrkan. Landstigningen skall ha understötts av fartyg ur den maritima stridsgruppen. Parallellt med landstigningen skall även ubåtsjaktmoment genomförts. Landstigningsfartygen Korolev, Minsk och Aleksandr Sjabalin skall ha deltagit i landstigningen samt landstigningsbåtar av typen Djugon.⁵ Utifrån att 15 fartyg uppges deltagit torde det innebära att tre av dessa var landstigningsbåtar av typen Djugon.

De tre landstigningsfartygen Korolev, Minsk och Aleksandr Sjabalin skall även genomfört en luftförsvarsövning gentemot den ”konventionella motståndaren” i samband med genomförandet av den tidigare nämnda landstigningen. Detta skall ha genomförts, dels med olika former av elektroniska motmedel passiva samt aktiva, dels med hjälp av fartygens luftvärnssystem. Fartygen skall även understött genomförandet av landstigningen med sitt fartygsartilleri.⁶

Inom ramen för landstigningen prövades även sjukvårdstjänsten. Skadebilder som övades var sådana som förutsätts uppstå vid strid i ett landstigningsområde. Transport av skadade övades även med hjälp av helikopter och fordon, åter till landstigningsfartygen. Samlingsplats för skadade skall även upprättats i landstigningsområdet där ett första omhändertagande av de skadade genomfördes innan transport. Deltagande sjukvårdspersonal i övningen skall ha uppgått till cirka 50 stycken samt 10 olika sjukvårdsmaterielslag skall ha nyttjats.⁷

Den 07SEP2018 meddelades att korvetterna Stojkij och Soobrazitielnyj samt robotbåtarna Zaretjnyj och Tjuvasjija genomfört bekämpning av den ”konventionella motståndarens” sjö- och luftstridskrafter. Denna bekämpning skall ha genomförts med hjälp av fartygsartilleri.⁸ Avslutningsvis meddelades den 08SEP2018 att fartygen samt luftfarkosterna som ingått i den tidigare beskrivna övningen återvänt till sina ordinarie grupperingsplatser.⁹

Vad gör då denna övning mer intressant än de tidigare? Det är främst tre faktorer som gör övningen intressant, de tre är sjukvårdsförmåga, scenario och tidsförhållanden.

Den första och kanske mest intressanta faktorn är det sjukvårdsmoment som genomfördes i samband med landstigningsövningen. I den tidigare organisationen, från inledningen av 1990-talet, för marininfanteribataljonerna bestod sjukvårdsplutonen av 5 individer,¹⁰ och en marininfanteribrigads sjukvårdskompani uppgick till 27 individer.¹¹ Utgående från det som rapporterats i den genomförda övningen skulle det innebära att en tio dubbling av mängden sjukvårdspersonal skett på bataljonsnivå. Vad som dock skulle tala emot en sådan ökning är att det rörde sig om en bataljonsstridsgrupp vilket oftast är tillfälligt sammansatta.¹² Däremot sett till att det rörde sig om en landstigning mot vad som benämns oförsvarad kust, skulle det dock kunna vara en minsta nivå på förmåga. Då sjukvårdsförmågan torde varit än större om det rört sig om en försvarad kustremsa landstigningen genomförts mot.

Denna ökning av sjukvårdsförmåga blir även intressant ur perspektivet att skyddsförmågan torde ökat inom marininfanteribataljonerna hos den 336. Marininfanteribrigaden, i jämförelse med den som fanns under inledningen av 1990-talet, utifrån tillförd utrustning.¹³Dock får ökningen av sjukvårdsförmågan anses vara logisk. Då en trovärdig sjukvårdsförmåga kan ses som ett grundläggande behov för den enskilda soldaten. Därmed ökar dennes vilja att strida och detta får troligtvis ses som avgörande vid t.ex. landstigningsföretag där risken för förluster får anses vara överhängande.

Nästa intressanta del i denna övning är att trots det rört sig om en landstigningsövning mot oförsvarad kust förefaller den spelade motståndaren, dels lyckats insätta markförband mot landstigningsområdet, dels lyckats insätta luftstridskrafter mot landstigningen. Inledningsvis indikerar detta två saker, det första är att lokalt luftherravälde saknades över landstigningsområdet vilket normalt brukar ses som en grundförutsättning.¹⁴Därutöver förefaller blockeringsstyrkan som initialt skall skydda landstigningsområdet mot tillförsel av förband,¹⁵antingen varit för svag eller saknats då den spelade motståndaren förefaller kunnat påverka området med markförband.

Detta skulle kunna innebära att, antingen skede landstigningen inom ett scenario där ett snabbt försämrat säkerhetsläge utspelades och styrkeförhållandena bedömdes som sådana att en snabb och överraskande landstigning skulle kunna lyckas, eller att de ryska förbanden var underlägsna. Det sistnämnda får anses vara mindre troligt då landstigningar anses vara något av de mest komplexa militära operationerna som genomförs,¹⁶ varvid ett genomförande i klart underläge ej torde genomföras. Härvid får det förstnämnda ses som mer möjligt, vilket även skulle kunna förklara den relativt omfattande sjukvårdsförmågan i förhållande till tidigare organisation.

Detta gör även den initialt berörda beredskapskontrollen av Östersjömarinens förband i Leningrad Oblast intressant. Då denna beredskapskontrollen även skulle kunnat omfatta de deltagande förbanden i landstigningsövningen som är baserade Kaliningrad Oblast, om en validering avseende den faktiska förmågan att verka under ett snabbt försämrat säkerhetsläge eftersträvades. Dock har inga sådana uppgifter framkommit, men det får ses som möjligtatt sp kan ha varit fallet.

Oaktat om övningen genomfördes inom ramen för en beredskapskontroll eller ej, förefaller dock tidsförhållandena varit komprimerade för övningsdeltagarna. Då pressmeddelandet avseende övningen publicerades den 04SEP2018 och landstigningen genomfördes den 06SEP2018. Givetvis kan ett antal förberedelser påbörjats innan för att underlätta övningens genomförande, om den var känd av övningsdeltagarna. I sammanhanget bör det särskilt noteras att nästan samtliga moment inför en landstigning förefaller övats, om än med förkortade avstånd. Det vill säga, ilastning, utsegling, säkerställande av fritt passage i inseglingsområdet för landstigning, genomförande av landstigning. Den bataljonsstridsgrupp som övades torde utgjort vad som benämns strandsäkringsbataljon och som tar ett brohuvud för att arméförband senare kan fortsätta offensiven inåt land.¹⁷

Avslutningsvis, som tidigare berörts är det mest intressanta med denna landstigningsövning, i det som kan utläsas genom öppen information, den markanta ökningen av sjukvårdsförmågan jämfört med hur stor den varit tidigare. Därutöver innehåller övningen spår av vad som kan tyda på ett väldigt snabbt agerande vid genomförande av landstigningsoperation. Dock kan det enbart ses som möjligt att så var fallet utifrån den begränsade mängd öppen information som finns att tillgå.

Have a good one! // Jägarchefen

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Ryska)

TASS 1(Engelska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington. DC: Department of the Army, 1984.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.

Elfving, Jörgen. Putin rustar Ryssland: den ryska björnen vaknar till liv. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2014.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst = Voennoe iskusstvo: en introduktion till den ryska militärvetenskapen sedd i ett militärteoretiskt, empiriskt och historiskt perspektiv. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Dagens Nyheter publicerade den 02SEP2018 två intressanta artiklar av dess reporter Mikael Holmström, där det framkommer viss information om hur USA ser på den militära hotbilden mot Nordeuropa. I den ena artikeln säger den amerikanske amiralen James G. Foggo III, att det finns ett hot mot norra Europa.¹ I den andra artikeln där intervjun berör den svensk-amerikanska övningen Archipelago Endeavour 2018 i Stockholms skärgård,² påtalar den amerikanske amiralen att de amerikanska marinkårssoldaterna tycker miljön är annorlunda och krävande och om de någonsin måste gå i strid är det antagligen i den typen av tuff miljö.³

I sammanhanget är det värt att notera att just den formen av maritim miljö, främst är begränsad till den svenska skärgården,⁴och till del den finska. Liknande miljöer finns dock i Skottland, nordöstra Canada och södra Chile.⁵ Utifrån sammanhanget intervjun genomfördes, samt de övriga skärgårdarnas lokalisering och säkerhetspolitiska konfliktytor, får det således ses som troligt att det antingen var den svenska eller finska skärgården som åsyftades av den amerikanska amiralen.

Vad avser Sveriges geostrategiska läge i de säkerhetspolitiska konfliktytorna som råder, accentuerades det tydligt 2017 av den dåvarande chefen för den amerikanska armén i Europa, General BenHodges. Där han påtalade att det troligtvis inte finns någon viktigare ö än Gotland och de svenska soldaterna som befinner sig där har en mycket viktig strategisk uppgift att lösa.⁶Dock var det uttalandet specificerat till en ytterst begränsad del av svenskt territorium. Amirals Foggos uttalande kan eventuellt gälla en stor del av Sveriges 240 mil långa kust.

Även om risken för en väpnad konflikt alltjämt ses som låg,⁷ kommer det alltid finnas mer eller mindre troliga områden där en väpnad konflikt kan ske. Diskussionen kring dessa området, både nationellt men även internationellt, har främst cirkulerat kring de baltiska staterna och Gotland. Ur ett svenskt perspektiv får det i och med den amerikanska amiralens uttalanden även ses som möjligtatt det svenska fastlandet även nu utgör ett sådant område, då han ser den svenska skärgården som ett troligt område där den amerikanska marinkåren kan komma utkämpa väpnad strid. Utifrån att strid i skärgård främst torde utgöra en del av en kustinvasion syftande till att etablera kontroll över del av svenskt fastland.

Den amerikanska marinkåren är inte enbart en försvarsgren för strid i kustområden, utan fungerar även som vilket annat markbaserat manöverförband, vilket visat sig under det senaste decenniet. Den amerikanska marinkåren utgör även en av de få snabba förstärkningsresurser USA har att tillgå i Europa och främst Nordeuropa, maa. förhandslagringen i Norge,⁸ vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt.

Utifrån detta blir Amiral Foggo’s uttalande än mer intressant och oroväckande, då han ser det som troligt att strid kan komma att ske i den svenska skärgården och det är ett troligtstridsområde för den amerikanska marinkåren. Emedan det kanske hade varit mer troligt att han skulle nämnt t.ex. de baltiska staterna eller Centraleuropa, då detta ansetts/anses som den huvudsakliga konfrontationsytan.

Avslutningsvis, detta skulle kunna innebära att Sveriges säkerhetspolitiska läge är än mer utsatt än vad som vanligtvis diskuteras i den öppna säkerhetspolitiska debatten. Det kan även visa på att den nuvarande Försvarsberedningens skrivning avseende risker och sannolikheter för ett väpnat angrepp mot Sverige i olika former är korrekt.⁹ Vilket gör det faktiska intresset för Sverige säkerhet hos våra politiska partier beklämmande, då det oaktat partitillhörigheten ej förefaller finnas en realistisk och än viktigare en tydligt utstakad väg för att stärka skyddet av Sverige i händelse av ett väpnat angrepp.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1, 2, 3(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

United States Marine Corps 1(Engelska)

Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, meddelade vid ett besök i det centrala militärdistriktet (MD C) den 28AUG2018 att årets strategiska övning, Vostok-2018, som primärt omfattar det östra militärdistriktet (MD Ö) men även delar av det centrala (MD C) och norra (MD N) militärdistriktet kommer omfatta cirka 300,000 övningsdeltagare.¹ Som beskrivits i det tidigare prolog inlägget inför Vostok-2018, bör delgivna siffror vid rysk övningsverksamhet alltid tas med viss skepticism.² Detta inlägg kommer utveckla, dels varför siffrorna bör ses med viss skepticism, dels om mängden övningsdeltagare de factostämmer vad det innebär.

Varje år genomförs en större övning inom de ryska väpnade styrkorna som syftar till att öva en strategisk riktning. En strategisk riktning är i praktiken ett militärdistrikt (MD), varvid övningen roterar mellan de olika ryska militärdistrikten, i år är de det östra militärdistriktet (MD Ö) som övar.³ Dessa övningar bedöms enligt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) omfatta cirka 150,000 övningsdeltagare. Mängden övningsdeltagarna är i sin tur fördelade på de olika försvarsgrenarna och vapenslagen och bildar sammansättningen för försvarsgrensgemensam strid i en strategisk riktning.⁴

Ur ett historiskt perspektiv, sedan 2013, har siffran 150,000 övningsdeltagare visat sig vara en relativt stabil siffra vid de årligt återkommande operativ-strategiska övningarna.⁵Dessa operativa-strategiska övningar, torde till del kunna likställas med den Sovjetiska tanken avseende en s.k. front. Detta var den högsta operativa nivån Sovjetunionen hade under det kalla kriget. Fronten bestod av ett antal kombinerade arméer och en eller flera stridsvagnsarméer. Därtill ingick flygstridskrafter samt beroende på frontens lokalisering även olika former av maritima förmågor. Någon egentlig fast organisation för hur fronten var uppbyggd fanns inte, dock utgjorde de sovjetiska militärdistrikten byggstenen för att skapa en front.⁶

Jämförs den tidigare sovjetiska frontens uppbyggnad med FOI:s bedömning avseende styrkesammansättningen för en större storskalig rysk operation i nutid, överinstämmer dessa till del.⁷ Vad som dock är avvikande är att sedan 2013 har Ryssland inte övat så storskaligt att det skulle kunna röra sig om två fronter eller strategiska riktningar samtidigt i mängd personal och förmågor. Utan det har enbart rört sig om en. Dock gör FOI bedömningen 2016 att det skulle kunna vara möjligt att genomföra strid i två strategiska riktningar och därmed även i en och samma strategisk riktning, fast med två fronter. De parallella övningar som genomförts samtidigt som de årliga operativa-strategiska övningarna skulle kunna indikera detta.⁸

Således själva övningshistoriken skulle kunna peka på att mängden deltagare i övningen skulle kunna vara lägre än de utannonserade 300,000. Därtill finns historiken av att Ryssland antingen överdrivit eller nedtonat mängden övningsdeltagare i olika övningar, varvid siffran 300,000 bör ses med skepticism.⁹Därutöver behöver inte alla 300,000 vara faktiska övningsdeltagare, utan de kan kort och gott inräknas i övningen utan ett egentligt deltagande.¹⁰

Vad skulle då tala för att övningen kommer omfatta 300,000 deltagare? Inleder vi med den första faktorn, talar Ryssland redan nu om att övningen kommer vara omfattande och att den kommer omfatta cirka 300,000 deltagare.¹¹ Vilket skulle kunna innebära att övningen kommer bli stor, därmed inte sagt att övningen i sig kommer omfatta den mängden. En annan intressant faktor som inte berörts är NATO övningen Trident Juncture 2018vilket är den största NATO övningen sedan 2002, som genomförs i Norge mellan oktober och november 2018.¹²

Denna övning, skulle kunna föranleda en större övning av Ryssland. Om än att Trident Juncture 2018 genomförs i mellersta och södra Norge,¹³ är övningen i närheten av det s.k. ”Bastion området” där Ryssland har för avsikt att utplacera sin s.k. ”andraslags förmåga” i händelse av en väpnad konflikt.¹⁴ Detta skulle kunna innebära att NATO övningen i sig upplevs som ett hot av Ryssland, varvid de i de svarar med en större övning, om än i ett annat geografiskt område, för att undvika t.ex. incidenter, i syfte att visa på förmåga att kunna genomföra omfattande väpnad strid.

En annan viktig aspekt är att den ryska ledningen, signalerat att den säkerhetspolitiska situationen och därmed säkerhetsläget är sådant att en större övning anses försvarbar. För som de uttrycker det, kyla ned situationen. Här dras paralleller med att övnings Zapad-1981 skall ha dämpat de säkerhetspolitiska spänningarna något.¹⁵ Detta får dock anses vara missvisade maa. hur pass nära världen var ett fullskaligt kärnvapenkrig 1983.¹⁶ Däremot ger det en indikation avseende hur den ryska ledningen eventuellt ser på den säkerhetspolitiska situationen just nu. Det vill säga, situationen anses vara likartad den som rådde under de inledande åren av 1980-talet.

En annan intressant aspekt avseende Vostok-2018 är Kinas deltagande i övningen.¹⁷ Detta är intressant att notera, då Ryssland under övningen Vostok-2010 förefaller sett Kina som en potentiell motståndare och övat mot detta.¹⁸ I praktiken kan Kina fortfarande ses som det och vara den tilltänkta motståndaren på den strategiska nivån under Vostok-2018, utan att det framgår. Dock får det ses som mindre troligt,¹⁹ utan snarare är den tilltänkta motståndaren en västlig, om än att övningen genomförs i det östra militärdistriktet.

Vad som dock är intressant med övning Vostok-2018, vilket ytterligare stärkts med de senaste uppgifterna, är det som togs upp i det föregående prolog inlägget.²⁰ Vilket var att detta är mer att betrakta som en omfattande och praktisk ledningsövning. Där det antingen förefaller vara två strategiska riktningar en väpnad konflikt kommer utkämpas i, alternativt en strategisk riktning med två fronter.

Avslutningsvis, mängden deltagare kommer inte kunna bedömas förrän efter genomförd övning. Skulle mängden deltagare korrelera med de initiala ryska uppgifterna, får det anses att de ryska väpnade styrkorna tagit ett stort antal steg framåt i förmågan att leda väpnad strid under väldigt omfattande förhållanden. Därtill bör faktorn särskilt beaktas att övningen kan handla om, omvänd geografi d.v.s. övningen genomförs i det östra militärdistriktet men den operativa och strategiska förmågan som de facto övas och utvärderas är att kunna leda omfattande operationer i det västra militärdistriktet. Vilket, dels skulle kunna utgöra ett svar på NATO övningen Trident Juncture, dels vara ett svar på ett ur ryskt perspektiv väldigt negativt säkerhetsläge som accentueras i dess västliga strategiska riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Central Intelligence Agency 1(Engelska)

Forsvarsdepartementet 1(Norska)

Jägarchefen 1(Svenska)

NATO 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)

The Washington Free Beacon 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3, 4(Svenska, Engelska)

Verdens Gang 1(Norska)

I slutet av december 2017 uttalade sig chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, Sergeij Naryshkin, avseende ett icke-deklarerat hybridkrig vilket enligt honom genomförs mot Ryssland och tidigare sovjetiska republiker ingående i Oberoende staters samvälde (OSS). Uttalandet skedde i samband med en konferens för chefer ur OSS ländernas underrättelse- och säkerhetstjänster. Detta uttalande kom även att uppmärksammas i svensk media, då Sverige enligt chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten utgör en del i detta icke-deklarerade hybridkrig mot Ryssland, som USA leder.¹

De svenska forskare som intervjuades, kom se detta som ett sätt för Ryssland att påverka den egna befolkningen. Men även ett möjligt sätt för att i framtiden kunna skapa handlingsutrymme gentemot Sverige.²Vad som dock får anses vara något anmärkningsvärt är att detta uttalande ej kommit att bemötas på något sätt av Sverige. Då detta uttalande får anses vara av en allvarligare karaktär, jämfört med den ryska försvarsministerns uttalande under sommaren 2018 avseende Sverige, vilket sent omsider kom att bemötas.³

Vad som inte förefaller beskrivits i svenska media var hur detta hybridkrig mot Ryssland skall gestalta sig. Enligt chefen för den ryska utrikes underrättelsetjänsten skall Sverige nyttja immigrantstrukturer och inom dessa försöka skapa revolutionära grupperingar. Utöver Sverige skall även Storbritannien, Polen och de Baltiska staterna tillämpa samma förfarande.⁴

Den utpekade metoden och agerandet överinstämmer även på vissa av de punkter som beskriver den militära hotbilden gentemot Ryssland, i den ryska militära doktrinen från 2014.⁵ Det överinstämmer även på vissa av punkterna i hur hotbilden mot Ryssland beskrivs i den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2015.⁶ Varvid själva uttalandet av chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten går att koppla till officiellt fastställda hotbilder mot Ryssland, vilket sätter en annan dignitet på uttalandet än det som berörts i den svenska debatten.

I sammanhanget är det intressant att notera en artikel i den ryska militärindustriella tidningen, Vojenno-Promysjlennyj Kurjer, från augusti 2018. Artikeln berör hur immigranter kan komma att nyttjas som en form av vapensystem i framtida hybridkrigföring, framförallt i större urbana center. Artikelförfattarna berör även hur en motståndare kan tänkas nyttja immigranter i samverkan med kriminella nätverk som en del i en väpnad konflikt. Artikelförfattarna menar även på att det kan vara ett sätt för en svagare part att påverka en starkare part,⁷ d.v.s. en form av asymmetrisk krigföring.

Användandet av begreppet hybridkrigföring i artikeln,⁸ indikerar även att artikelförfattarna ser det som en trolig västerländsk metod då det begreppet uteslutande ses som en västerländsk förmåga.⁹ Här skall dock den möjliga faktorn avseende s.k. speglingseffekt beaktas då det lika väl skulle kunna röra sig om s.k. icke-linjär krigföring.¹⁰ Värt att notera är att detta förefaller vara ett ämnesområde som det teoretiseras kring i Ryssland, dels utifrån den ryske underrättelsechefens uttalande men även beskrivna hotbilder i officiella dokument, dels utifrån artikeln i Vojenno-Promysjlennyj Kurjer. Dock bör begreppet ses i ett större perspektiv och inte enbart immigrantstrukturer utan snarare bör det kunna tillämpas över hela spektrumet av socioekonomiskt utsatta områden och grupperingar.

Ur ett historiskt perspektiv kan detta inte anses vara särskilt revolutionerande, då t.ex. stöd till olika grupperingar för påverkan har genomförts av ett flertal länder. Dock har stödet då främst varit inriktat mot olika former av politiska grupperingar, oftast med en tydlig koppling. I detta fallet kan det ses som möjligtatt formen kan vara mer in obscura och iståndsättas på andra sätt. Exempelvis skulle t.ex. sociala medier kunna nyttjas för att skapa en konflikt mellan olika grupperingar som underblåses och eskaleras av en tredje part som agerar dolt.

Militärteoretiskt är det således intressant hur t.ex. socioekonomiskt utsatta grupperingar eller områden skulle kunna nyttjas som en del i en annan nations krigföringsförmåga. Detta skulle, troligtvis, kunna nyttjas inom ramen för vad som i Sverige benämns som s.k. gråzonsproblematik eller i ett s.k. skymmningsläge, kontra en fullt utvecklad väpnad konflikt. Effekterna av det skulle troligtvisvara att, dels distrahera, dels binda resurser.

Vad avser distrahera skulle det t.ex. kunna innebära att beslutsfattare är fullt fokuserad på t.ex. stora oroligheter i socioekonomiskt utsatta områden kontra en militär upptrappning som sker parallellt inför en väpnad konflikt. Vad avser bindaresurser skulle en fokusering av oroligheter kunna ske till ett eller några områden som skulle kunna innebära att säkerhetsresurser omfördelas från områden som kommer omfattas av en väpnad konflikt och därmed underlättas denna på olika sätt.

Avslutningsvis, Sergeij Naryshkins uttalande i slutet av december 2017 får anses ha betydligt fler dimensioner än enbart en som var riktad mot den egna ryska befolkningen. Där den kanske minst berörda dimensionen, men troligtvis den viktigaste, får anses vara vad som skulle kunna benämns som socioekonomisk krigföring.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Rossijskaja gazeta 1, 2(Ryska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

TASS 1(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Årets strategiska övning, Vostok-2018, för de ryska väpnade styrkorna förefaller påbörjats den 20AUG2018. Övningen verkar likt tidigare års strategiska övningar startat med en beredskapskontroll, 20-25AUG2018, som omfattar delar ur MD C och MD Ö. Därutöver skall även delar av de ryska luftlandsättningsstyrkorna samt det strategiska transportflyget omfattas av beredskapskontrollen. Information avseende beredskapskontrollen skall även delgivits i enlighet med Wiendokumentet via OSSE.¹

Enligt tidigare uppgifter skall Vostok-2018 omfatta, dels det östra militärdistriktet (MD Ö), dels delar ur det centrala (MD C) och norra (MD N) militärdistriktet.² Vid inledningen av augusti månad 2018, meddelades att en flottstyrka ur den Norra Marinen påbörjat en förflyttning till de östra delarna av det arktiska Ryssland,³ vilket troligtvis utgör den del ur Norra Marinen som skall delta i övning Vostok-2018. Således förefaller nu samtliga ingående delar i Vostok-2018 vara aktiverade. Därutöver får det även ses som möjligt att vissa av de posteringar som upprättats på de östra arktiska öarna i Ryssland kan komma att omfattas i Vostok-2018.

Inleder vi med nyttjandet av beredskapskontroller innan de strategiska övningarna, formellt, påbörjats, har det berörts tidigare på denna blogg. Dock är det intressant att notera förfarandet, då det troligtvisfaller inom ramen för det som på rysk militärterminologi benämns ”den initiala perioden av en väpnad konflikt”. Den nuvarande ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, förefaller sätta vikt vid den ryske militärteoretikern G.S. Isserson tankar.⁴ Varvid det kan vara intressant att beröra dennes tankegångar kring den ”initiala perioden av en väpnad konflikt”. Då det kan antas, att dessa kan utgöra vissa grunder i dagens ryska militärteoretiska tänkande/synsätt.

Isserson beskriver i sin skrift ”framtidens krig” från 1940, hur det moderna kriget startar utan någon egentlig krigsförklaring. Kriget startar med de förband som finns att tillgå eller eventuellt har positionerats ut i en konflikts uppbyggnadsskede men som obemärkt gått förbi. Isserson beskriver även att en långsiktig och långsam förstärkning kan ske inom ett geografiskt område vilket ej skapar oro hos en försvarare, som sedan kan nyttjas av en angripare. Detta skapar/möjliggör en strategisk överraskning, som i sin tur skapar oordning och förvirring hos en försvarare.⁵

Om dessa militärteoretiska tankar är styrande hos dagens ryska väpnade styrkor, får anses vara oklart. Dock skulle det t.ex. kunna förklara varför de strategiska övningarna under det senaste åren påbörjats med en beredskapskontroll, då det praktiskt innebär att de första gripbara förbanden omedelbart kastas in i den väpnade konflikt som uppstått, utan någon större förberedelse/förvarning erhållits kring den. Därefter nyttjas de efterföljande förbanden som förflyttats och/eller mobiliserats, i den fortsatta striden.

Enligt den ryska försvarsministern, Sergej Sjojgu, skall Vostok-2018 vara den största övningen sedan Zapad-1981 för de ryska väpnade styrkorna. Här nämns bl.a. den geografiska omfattningen men även mängden övningsdeltagare.⁶ Vad avser mängden övningsdeltagare under Zapad-1981 i förhållande till Vostok-2018, skall enligt ett avhemligat dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten, Central IntelligenceAgency, övning Zapad-1981 omfattat mellan 100,000 – 150,000 övningsdeltagare.⁷ Jämförs detta med vissa av de beredskapskontroller men även andra strategiska övningar som genomförts sedan 2013, kan det inte anses vara en särskilt anmärkningsvärd storlek med övningsdeltagare.⁸

Detta skulle således innebära att övning Vostok-2018 skall omfatta mer än 150,000 deltagare. Enligt ryska Pervyj Kanal (tv-kanal), som når huvuddelen av den ryska befolkningen, skall den påbörjade beredskapskontrollen omfatta 262,000 deltagare,⁹dock skall den siffran ses med stor skepticism, utifrån storleken på de tidigare övningarna. En mer möjlig siffra torde vara någonstans mellan 160-180,000 deltagare, utifrån tidigare erfarenhetsvärden av rysk rapportering, där en faktor på +/- 30% visat sig vara gångbar. Därtill utifrån storleken på de största övningarna i närtid av de ryska väpnade styrkorna.

Däremot vad avser yta, får det ses som troligt att årets strategiska övning för de ryska väpnade styrkorna kommer omfatta ett större geografiskt område än tidigare. Då både förband ur MD C, MD N och MD Ö deltar. Därmed får det ses som troligt att övningsområdet, dels omfattar de östra delarna av MD C, dels stora delar av MD Ö från den arktiska regionen till dess södra regioner. Utifrån storleken på det geografiska området samt de olika försvarsgrenar som kommer delta, kommer detta i sin tur kunna ge en indikation på om de ryska väpnade styrkorna har förmågan att leda samordnad strid med olika försvarsgrenar över ett större geografiska området.

Avslutningsvis, det intressanta, just nu, med Vostok-2018 är som tidigare nämnts den geografiska ytan och inte mängden övningsdeltagare vilket troligtvis media kommer fokusera på. Är övningsområdet omfattande, vilket får ses som troligt, kommer det kräva en väl fungerande och utbyggd ledningsförmåga, vilket varit en akilleshäl under de tidigare åren för de ryska väpnade styrkorna. Givetvis har mängden övningsdeltagare även en viss inverkan då detta kommer kräva ett än mer utbyggt ledningssystem. Uppvisas nu en förmåga att leda flertalet försvarsgrenar, och en stor mängd övningsdeltagare, över en stor geografisk yta, får det anses vara ett trendbrott för de ryska väpnade styrkorna vilket särskilt bör noteras.

Have a good one! // Jägarchefen

Central Intelligence Agency 1(Engelska)

Pervyj Kanal 1(Ryska)

TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)

Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Harrison, Richard W. G.S. Issersson and the War of the Future: Key Writings of a Soviet Military Theorist. Jeffersson, North Carolina: McFarland & Company, 2016.

I den säkerhetspolitiska debatten kommer frågan ofta upp om det påbörjats, eller pågår, ett nytt s.k. kallt krig. Vid vissa av dessa tillfällen avfärdas det med argumentationen att det kalla kriget handlade om två politiska system som stod mot varandra d.v.s. en ideologisk konflikt, vilket ej skall vara fallet nu. Detta är en väldigt intressant argumentation, då den inte förefaller ta fasta på vissa faktorer som präglar Ryssland och de Västeuropeiska länderna, av idag.

Vad avser fysiska faktorer går det att konstatera hur en militär styrkeuppbyggnad återigen pågår i Västeuropa och i de västra delarna av Ryssland. Därtill går de att konstatera att det pågår en form av konflikt mellan de västeuropeiska och ryska säkerhetstjänsterna samt underrättelsetjänsterna. Därtill hävdar både Västeuropeiska länder samt Ryssland att det pågår subversiv verksamhet i olika former. Alla dessa faktorer torde kännas igen av de flesta, som signifikanta faktorer vilket präglade den tidsperiod vi benämnde det kalla kriget.

Att en upprustning likaså pågår, om än att det ej går att jämföra med en kapprustning som under det kalla kriget, torde inte undgått någon. Varpå de flesta signifikanta faktorerna från det kalla kriget torde vara uppfyllda. Kvar återstår den politiska spelplanen. Under det kalla kriget var det något förenklat kapitalism mot kommunism. Därtill en bipolär världsordning, där den ena sidan företräddes av USA och den andra sidan av Sovjetunionen. För att efter det kalla krigets slut övergå till en unipolär världsordning företrädd av USA.

Givetvis kan olika uttalanden från ledande ryska ministrar utgöra ett retoriskt spel. Dock förefaller de ryska värderingarna slås fast i en nationell säkerhetsstrategi. Varvid de tillsammans med uttalanden utgör en tydlig ideologisk skiljelinje i hur Ryssland å ena sidan och Västeuropa å andra sidan väljer att betrakta saker.

Därmed blir även även argumentationen avseende avsaknaden av en ideologisk konflikt som bevis för att det ej råder ett nytt kallt krig något malplacerad. När det åtminstone förefaller finnas nyanser av en sådan, maa. konflikten mellan de västeuropeiska värderingarna och den ryska värdekonservatismen. Denna konflikt kan även noteras internt i ett flertal europeiska länder där värdekonservativa partier under det senaste decenniet gradvis ökat i popularitet.

Här är det även möjligt att finna en annan faktor från det kalla kriget. Under det kalla kriget ansågs många av de kommunistiska partierna i Västeuropa utgöra ett verktyg för Sovjetunionen. På motsvarande sätt anser nu många av de Västeuropeiska länderna att dessa värdekonservativa partier antingen stödjer och/eller får stöd av Ryssland. Vilket ytterligare skulle kunna utgöra en del, i nyanserna, av en ideologisk konflikt.

Går det då att säga att det råder ett kallt krig? Svaret på den frågan får bli både ja och nej. Utifrån faktorer som var karakteristiska för det kalla kriget, får det anses att de signifikanta är uppfyllda dock saknas några. Dessa är bl.a. kapprustning, en fysisk barriär mellan parter, omfattande proxy krigföring, avsaknaden av en bipolär världsordning. Varvid det kan vara mer adekvat att tala om konfliktmekanismer som påminner om det kalla kriget.

Dessa konfliktmekanismer torde inte utgöra något unikt för det kalla kriget, utan snarare är detta något som varit ständigt närvarande. Skillnaden får anses vara att under det kalla kriget eskalerade det inte till en konflikt utan det blev snarare ett låst läge maa. den s.k. ”terrorbalansen” som rådde från slutet av 1950-talet och framgent, vilket även fortsatt får anses råda och troligtvis verkar konfliktavhållande.

Avslutningsvis, likheterna med det kalla kriget är fler än olikheterna däremot är det kalla kriget kanske inte ett korrekt begrepp för att beskriva den situation vi befinner oss i just nu, då det främst utgör ett begrepp för en tidsepok. Utan snarare är det kanske mer adekvat att benämna det som försämrat säkerhetsläge som i sin tur bör indelas i olika kategorier, då det i grund och botten handlar om konfliktmekanismer, och ej en tidsepok, som antingen kan eskalera eller deeskalera.

Have a good one! // Jägarchefen

En väldigt intressant skrivning går att finna i den nu gällande militärstrategiska doktrinen från 2016, där det framgår att ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock”.¹Således utgör strategiskt överfall med operativ chock en normerande faktor för Försvarsmakten att ta hänsyn till, då det är dimensionerande. Vilket ytterst även innebär att i händelse av ett väpnat angrepp, får det ses som det troligasteangreppsalternativt gentemot Sverige. Märkligt nog har denna punkt inte berörts i någon nämnvärd omfattning av Försvarsmakten i den öppna kommunikationen. Än mindre har det utvecklats i någon större omfattning i den öppna militärteoretiska diskussionen. Vad innebär då de båda begreppen?

Vad avser strategiskt överfall förefaller den senaste öppna beskrivningen av Försvarsmakten finnas i den sedan länge upphävda Svensk Soldat från 1994. Där beskrivs strategiskt överfall på följande sätt, ”en angripare kraftsamlat sätter in begränsade resurser mot våra viktigaste samhällsfunktioner utan att på förhand röja var och hur överfallet ska genomföras. Syftet är att lamslå vår motståndsvilja, samt lednings- och motståndsförmåga”.²Begreppet operativ chock går att finna i den upphävda militärstrategisk doktrin från 2002, där det beskrivs i samband med systemchock som, ”Systemchock är en utveckling av den ryska idén om operativ chock, Udar. Udar betyder närmast slag, anfall eller stöt och kom i deras operationskonst att avse att man genom ett (enda) slag skulle försätta motståndaren ur stridbart skick”.³

Utifrån dessa båda definitioner som går att återfinna i tidigare Försvarsmakts publikationer, blir en möjlig tolkning att det normerande är, ett angrepp mot Sverige med få och kvalificerade enheter som syftar till att i ett enda slag lamslå vår motståndsvilja samt lednings- och motståndsförmåga. Dock finns det skäl att längre fram i ett annat inlägg utveckla både vad strategiskt överfall är, men framförallt operativ chock, då den svenska definitionen av det sistnämnda förefaller baseras på tankegångar som mött kritik internationellt.⁴ Men vad har då detta med beredskapspolis att göra?

Beredskapspolisen var under 1990-talet indelade i två delar, den allmänna och den särskilda. Där den särskilda beredskapspolisen skulle uppgå till cirka 5,000 individer. Dessa 5,000 individer skulle utgöra polisens särskilda resurs för antisabotage uppgifter vid höjd beredskap och krig.⁵ Personalen i den särskilda beredskapspolisen förefaller bl.a. rekryterats bland värnpliktiga jägarsoldater och militärpoliser.⁶ Utgående från den begränsade utbildningstid som den särskilda beredskapspolisen hade och med inriktningen gentemot antisabotage uppgifter,⁷ får det ses som troligt att inriktningen av rekryteringen byggde på att utbildade jägarsoldater enklare skulle kunna tänka och agera gentemot motsvarande förbandstyper hos en angripare.

I sammanhanget är det intressant att notera hur både Norrlandsjägarbataljoner men även Jägarbataljoner (Syd) förefaller planerats för att användas vid skyddet av både den s.k. Zonen, men även i försvaret av den Högre Regionala ledningens grupperingsområden.⁸ Här får det ses som troligtatt de jägarförband som var ianspråktagna för denna uppgift även skulle ha antisabotage uppgifter, utifrån samma princip kring varför jägarsoldater kan ha varit lämpliga som särskilda beredskapspoliser för att lösa antisabotage uppgifter.

Säkerhetsläget som råder nu och det troligaste angreppet som ses, förefaller uppfylla de premisser som låg till grund för upprättandet av den särskilda beredskapspolisen. Men situationen som råder nu får anses vara än mer prekär än när polisens främsta resurs för antisabotage uppgifter togs fram. De militära enheter som t.ex. skulle skydda den s.k. Zonen men även grupperingsområdena för den högre regionala ledningen, som numera kan likställas med Militärregionerna, finns inte längre. Därutöver är som bekant den särskilda beredskapspolisen avvecklad. Vad som dock inte förändrats i någon nämnvärd omfattning är lagrummet som möjliggör respektive begränsar olika myndigheters våldsutövande t.ex. vid s.k. skymningsläge.

Att snabbt återskapa militära förband med antisabotage uppgifter får anses vara orealistisk, då upprättande av militära förband tar lång tid. Däremot för att snabbt höja förmågan här och nu, vad avser lösandet av antisabotage uppgifter både i fred och krig bör ett koncept liknande den särskilda beredskapspolisen vara fullt funktionellt, då det de facto redan prövats en gång. Framförallt skulle det medge verkan både i fred och krig utifrån rådande lagrum. Därutöver får det anses råda ett skriande behov av det, utifrån den senaste militärstrategiska doktrinens skrivning om strategiskt överfall och operativ chock.

Have a good one! // Jägarchefen

Barometern 1(Svenska)
Försvarets Historiska Telesamlingar 1(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Joint Force Quarterly 1(Engelska)

Regeringskansliet 1(Svenska)

Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.

Krisberedskapsmyndigheten. Utvärdering av beredskapspolisen. Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten, 2008.

Rikspolisstyrelsen. Beredskapspolisen: vägval 2010. Stockholm: Rikspolisstyrelsen, 2010.

Det finsk-svenska försvarssamarbetet,¹ är något som ofta berörs i den svenska säkerhetspolitiska debatten och samarbetet förefaller sedan 2015 utvecklats i ett stadigt tempo.²Ett antal intressanta historiska observationer går att göra till det nutida finsk-svenska försvarssamarbetet, utifrån det dåtida försvarssamarbete som initierades under den senare delen av 1920-talet och fortsatte under 1930-talet mellan Sverige och Finland. Ett samarbete som ej berörts i någon nämnvärd omfattning sett till dagens pågående debatt.

Wilhelm Agrell berör detta samarbete översiktligt i sin bok ”Det säkralandet?” som avhandlar svensk säkerhetspolitik under 1900-talet intill nutid. Mer detaljerat berörs samarbetet i boken ”Stormvarning” av Bo Hugemark. Vad omfattade då detta samarbete? Den svenska Generalstaben, dess närmsta nutida jämförelse är Högkvarteret, kom under slutet av 1920-talet ta informell kontakt med dess finska motsvarighet om möjligheten att ge stöd till Finland i händelse av en väpnad konflikt med Sovjetunionen. Ur en svensk aspekt var det främst Åland som var av intresse då den som besitter dess öar behärskar norra Östersjön men även kan påverka t.ex. Stockholm.³

Anledningen till förfrågan initialt ställdes berodde troligtvis på Sveriges förändrade geostrategiska läge, efter första världskrigets slut. Där ett randstatsbälte uppstod mellan Sverige och Sovjetunionen som buffertområde. Detta skapade dock en annan problematik, i händelse av att Sovjetunionen eventuellt skulle påbörja en expansion västerut, när, var och hurskulle detta i sådant fall mötas av Sverige.⁴

Vid 1930 års Försvarskommisions arbete kom förutsättningarna för ett ingripande inom ramen för Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem studeras. Bland annat bedömdes möjligheterna för ett sådant ingripande i Danmark, Estland och Lettland men även Finland. Försvarskommisionen kom slå fast att i Finland fanns möjligheterna för en militär intervention skulle framstå som möjlig, emedan i Estland och Lettland bedömdes hjälp inte hinna fram i tid, främst utifrån den låga numerär dess Försvarsmakter hade.⁵

Under 1930-talet kom således omfattande och detaljerade förberedelser genomföras av den svenska Försvarsmakten för att möjliggöra en militär intervention i Finland. Tanken var att fyra av fem svenska arméfördelningar, organiserade som en armékår, skulle sättas in vid de större sjöarna i sydvästra Finland och där genomföra avvärjningsstrid. För att lyckas med denna avvärjningsstrid var den tilltänkta armékåren tvungen att vara på plats i ett tidigt skede.⁶

Hastigheten i förflyttningen till Finland skulle uppnås med hjälp av överskeppning från Norrlandskusten över Bottenhavet med huvuddelen av förbanden. En mindre del skulle gå via Tornedalen in i Finland och en annan del skulle besätta Åland för att tillsammans med kustflottan skydda överskeppningen i Bottenhavet. Denna planläggning kom även benämnas krigsfall I.⁷

Det finsk-svenska samarbetet kom gå in i ett nytt skede 1938, då Finland ville inleda förhandlingar om ett svensk-finskt försvar av Åland.⁸ Detta kom att resultera i den s.k. Stockholmsplanen som bl.a. innebar att Sverige skulle kunna stationera trupp på Åland och tillsammans med finska förband försvara Åland,⁹ planen kom även omfatta befästningsarbeten på Åland.¹⁰ De motståndare Sverige och Finland såg framför sig att strida mot var Tyskland eller Sovjetunionen.¹¹

Den 5MAJ1939 kom den svenska regeringen lägga fram en proposition, utgående från Stockholmsplanen, för riksdagen att ta ställning till. För genomförande av denna plan ansågs det dock vara nödvändigt med ett godkännande av signatärmakterna för Ålandskonventionen samt Nationernas förbunds råd. Frågan kom tas upp den 27MAJ1939, då meddelade Sovjetunionens representant i Nationernas Förbund att denna skulle rösta emot förslaget, övriga stater var för. Trots Sovjetunionen ej hade något veto i frågan, sågs det ändå som en förutsättning att samtliga stormakter gav sitt godkännande annars kunde Sverige och Finland inte räkna med att planen skulle respekteras. Därmed lades Stockholmsplanen ned och den svenska regeringen kom att återkalla den proposition som hade lagts fram för riksdagen.¹²

Vad fanns det då för svagheter med det dåtida försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige? Agrell belyser två viktiga begränsningar med krigsfall I. För det första var det en hemlig del av Sveriges säkerhetspolitik. För det andra var det en handlingsmöjlighet, inte en bindande överenskommelse från svensk sida att hjälpa Finland vid ett angrepp. Vilket kom att visa sig tydligt vid det finska vinterkrigets utbrott.¹³ Vad avser Stockholmsplanen visade den enligt Agrell på hur defensiva åtgärder kan tolkas annorlunda av en motpart. Där sedermera den svenska regeringslinjen kom bli att varje åtgärd som kunde öka krigsrisken skulle undvikas, även om det innebar geostrategiska förluster för Sverige och ökade risker för andra länder.¹⁴

Går det då att finna några eventuella likheter till vårt nutida samarbetet? Att genomföra historiska paralleller kan vara riskfyllt även om likheter kan finnas, finns även stora olikheter ffa. hur samhällen har utvecklats på andra områden, varvid slutsatser lätt kan bli felaktiga. Trots det, finns de vissa aspekter som är värda att beröra, med mellankrigstiden och utvecklingen efter det s.k. kalla krigets slut, som renderat i det samarbete vi har i dag mellan Finland och Sverige.

Inledningsvis bör den geostrategiska samt säkerhetspolitiska situationen som uppstod efter kalla krigets slut beröras. Vid Sovjetunionens sönderfall¹⁵ och Warsawapaktens upplösning,¹⁶kom det randstatsbälte som funnits i Sveriges närområde under mellankrigstiden återuppstå. Därtill kom Finlands ensidiga uppsägande av VSB-pakten,¹⁷ möjliggöra helt andra utrikespolitiska förutsättningar för Finland och därmed även säkerhetspolitiska, likt mellankrigstiden.

Härvid uppstod en förändrad geostrategisk situation för Sverige, som i mångt kom att likna den situation som rådde under mellankrigstiden. Rent säkerhetspolitiskt finns det även stora likheter. De Baltiska staterna hade under dess första decennium sedan sin frigörelse svaga Försvarsmakter likt mellankrigstiden. Ryssland var svagt maa. den kaotiska situation landet kastades in i efter Sovjetunionens upplösning, vilket paralleller kan dras till den svaghet som rådde under tiden för det ryska inbördeskriget 1917-1923 och en tid därefter.

Således, rent säkerhetspolitiskt uppstod för Sverige en mer gynnsam situation under 1990-talet. En situation som under inledningen av 2000-talet troligtvis kom att stärkas med, dels Polens, dels de Baltiska staternas NATO medlemskap 1999, respektive 2004.¹⁸Detta förändrade säkerhetsläge som präglade tiden efter det s.k. kalla kriget, kom även medföra en radikal struktur- och inriktningsförändring av den svenska Försvarsmakten, samt reducering av dess storlek under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Bland annat framfördes att Försvarsmakten var otidsenlig utifrån hur omvärlden, teknik och hotbild utvecklats, samt en möjlighet till återtagande skulle finnas, på motsvarande sätt som tongångarna gick innan och efter 1925 års försvarsbeslut.

Vad finns det då för likheter som eventuellt kan observeras i det dåtida och nutida fördjupade finsk-svenska försvarssamarbetet? Utgår vi från upptakten till det dåtida samarbetet kom det utgå från Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem, vilket planeringen bakom krigsfall I kom att stödja sig på. Den nutida motsvarigheten bör vara Lissabonföredraget tillsammans med FN-stadgan och där främst artikel 51, som ytterst mynnat ut i den unilaterala svenska solidaritetsförklaringen.

Däremot finns det tydliga skillnader. Vårt nutida, från 2015, fördjupade och accelererade samarbete med Finland får anses kommit till i ett annat säkerhetsläge som skiljer sig till del från föregångaren, d.v.s. krigsfall I. Föregångaren kom till vid en tidpunkt då det fortfarande fanns viss stabilitet i säkerhetsläget, det nutida kom till utifrån ett försämrat säkerhetsläge. Dock skulle en parallell kunna dras till den s.k. Stockholmsplanen, som kom till när ett tydligt försämrat säkerhetsläge hade uppstått i Europa.

En annan intressant beröringspunkt går även att finna med vår nutid och den s.k. Stockholmsplanen, där Sverige och Finland sökte de dåtida stormakternas stöd. Vilket eventuellt i vår nutid skulle kunna vara den trilaterala avsiktsförklaring om försvarssamarbete som undertecknades mellan Finland, Sverige och USA i maj 2018. På intet sätt någon bindande försvarsförklaring e.d. Men troligtvisstadfästs Finland och Sveriges fördjupade samarbete, med USA som en part eller garant i bakgrunden, med detta trilaterala avtal.

Den största likheten mellan dåtid och nutid är, trots ett fördjupat och omfattande försvarssamarbete, att ingen officiell och ömsesidig försvarsförpliktelse finns mellan våra båda länder eller med andra samarbetsländer.

Vilket för oss fram till avslutningen på detta inlägg. Det Finlands-Svenska försvarssamarbetet är bra och mycket viktigt, det råder de inget tvivel om. Dock finns det en inneboende fara i samarbetet och övriga försvarssamarbeten. Faran är att dessa samarbeten kan skapa förhoppningar och förväntningar som snabbt kan grusas då verkligheten väl ställs mot ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, påmotsvarande sätt som skede under hösten och förvintern 1939. Människans psykologiska mekanismer och bevekelsegrunder är fortsatt desamma nu som då. Varvid en egen hög försvarsförmåga krävs med adekvat mängd personal och materiel anpassat utifrån säkerhetsläge och Sveriges geografiska yta.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)

Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Sverige i världen 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.

Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002.

Den 24JUL2018 hölls ett av de periodiska genomgångarna/mötena som genomförs av det ryska Försvarsministeriet.¹ Vid dessa möten brukar en stor mängd information delges och publiceras. Därtill brukar en mängd olika faktorer avseende de ryska väpnande styrkorna beröras, allt från upprättande av nya förband, omvärldsutveckling till hur många nya bostäder som tillförts de väpnade styrkorna, det vill säga ett brett spektrum av frågor berörs.

Så var även fallet den 24JUL2018, områden som berördes var bl.a. utvecklingen i det västra militärdistriktet (MD V) såsom tillförsel av förband och materiel, de ryska väpnade styrkornas stöd till andra ryska myndigheter under världsmästerskapet i fotboll, NATO aktiviteter i östra Europa och då främst i den västra strategiska riktningen (MD V) och utvecklingen av de ryska ingenjörstrupperna.²

I grund och botten var det ett helt vanligt möte/genomgång enligt tidigare mönster, om det inte vore för en faktor. Inom ramen för NATO aktiviteter och då under första halvåret kom Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, explicit beröra Sverige och Finland och dess samarbete med NATO.

Olika kommenterar från Ryssland avseende det svenska samarbetet med NATO, inträffa då och då, främst är de då det ryska utrikesministeriet som uttalar sig. Att ett utrikesministerium framför olika sakfrågor får te sig naturligt då det, dels utgör en tydlig del av en nations säkerhetspolitik, dels utgör en tydlig del av den politisk strategiska nivån i ett lands övergripande strategi. Vad var det då den ryske försvarsministern framförde?

Det den ryske försvarsministern kom påtala, var att en oro finns att Finland och Sverige skall dras in i NATO. Därefter påtalar han, att Finland och Sverige i maj månad 2018 skall ha undertecknat ett avtal som medger fullt deltagande i övningar med NATO samt nyttjande av dess lednings- och vapensystem. I gengäld skall NATO erhållit obehindrat tillträde till svenskt samt finskt luftrum och territorialvatten. Därtill poängterade han att sådana steg leder till ett upplösande av den nuvarande säkerhetsordning, men även ger upphov till misstro samt tvingar Ryssland att vidta motåtgärder.³

Vad avser själva innehållet består det av flertalet sakfel, vilket förtjänstfullt berörts av det finska Försvarsdepartement i en officiell kommuniké.⁴ Ur svenska förhållanden, torde, sakfelen vara desamma maa. att det var en trilateral överenskommelse som undertecknades mellan Sverige, Finland och USA i maj 2018.⁵Dock har inte något svenskt departement i skrivande stund, 28JUL2018, valt att bemöta det den ryska försvarsministern framförde den 24JUL2018.

Detta utspel är intressant ur ett flertal aspekter. Vid tidigare tillfällen företrädare för de olika ryska ”kraftministerierna”,⁶diskuterat ”motåtgärder” har det främst varit riktat mot NATO som helhet eller USA singulärt och vid dessa tillfällen har uttrycket varit att s.k. ”asymmetriska motåtgärder” kommer vidtas, i olika sakfrågor. Även om det inte explicit uttalas vad dessa motåtgärder mot Sverige och Finland skulle utgöra, får det anses vara mer direkt än det tidigare vaga ”asymmetriska motåtgärder” som uttalats mot NATO och USA.

Vad avser militärstrategiska sammanhang har Sverige, migveterligen, berörts vid fyra tillfällen i mer officiella ställningstaganden av Ryssland sedan det säkerhetspolitiska klimat hårdnade mellan de västliga länderna och Ryssland maa. konflikten i Ukraina. Det första tillfället var 2015 vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva av dåvarande operationschefen för ryska generalstaben, General AndrejKartopolov, som är nuvarande chef MD V. Operationschefen uppvisade en bild av ett sammanhängande flygoperationsområde, troligtvis, omfattande F21 i Kallax (Sverige) och flygplatsen i Ivalo (Finland).⁷ Därutöver berördes värdlandsavtalet.⁸

Det andra tillfället var vid 2017 och återigen vid den internationella säkerhetskonferens i Moskva, där den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, visade en lägesbild omfattande Sverige och Finland och hur NATO kunde tänkas nyttja flygfält och hamnar för att stödja sina operationer. Därtill ansågs mellersta Norrland i Sverige och området kring Vasa i Finland utgöra ett sammanhängande operationsområde.⁹

Det tredje tillfället Sverige berördes i militärstrategiska sammanhang var i december 2017, när chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten (SVR), SergeijNaryshkin, sade att USA bedriver ett hybridkrig gentemot Ryssland samt Sverige, Storbritannien, Polen och de baltiska staterna var deltagare i detta hybridkrig tillsammans med USA.¹⁰Utifrån den position Sergeij Naryshkin har i Ryssland, får det anses vara ett väldigt anmärkningsvärt utspel, som ej berörts i någon nämnvärd omfattning i den svenska säkerhetspolitiska debatten, än mindre bemöttes uttalandet officiellt av Sverige. Det fjärde tillfället var den 24JUL2018, som berörts tidigare i inlägget.

Utgående från de militärstrategiska uttalandena, kan uttalande ettoch två, främst ses som klassisk signalpolitik. Där uttalandena, troligtvis, berör samarbetet mellan Sverige och NATO. Uttalande tre och fyra blir mer tydligt riktat mot Sverige, vad själva tyngdpunkten i uttalandena är och hur de skall bedömas är något oklart, givetvis är vårt samarbete med NATO en del i det hela. Dock är det väldigt skarpa och anmärkningsvärda uttalanden som enligt mitt förmenande går bortom vårt samarbete med NATO. Därutöver, observeras det hela som en flerstegsraket blir det tydligt att uttalandena blir skarpare och skarpare, för varje tillfälle.

Vad avser det senaste uttalandet bör det även beaktas vilka de egentliga mottagarna av budskapet var. Sett till vilka som är åhörare under dessa möten/genomgångar, är det befattningshavare inom de ryska väpnade styrkorna över hela Ryssland. Varvid premissen som nyttjas tidigare i den svenska debatten att de ryska uttalandena främst skall ses som riktad mot den egna befolkningen inte kan anses vara fullt gångbar denna gång, om än att rysk media valde att lyfta uttalandet av den ryske försvarsministern.¹¹

Avslutningsvis, det intressanta är inte vad själva ”brödtexten” i uttalandena säger, utan snarare att genom åren har ett antal uttalande som berör Sverige i militärstrategiska sammanhang genomförts. Där det senaste får anses vara ett väldigt skarpt uttalande. Där det även blir tydligt att Sverigenumera omfattas av ryska militärstrategiska förhållandenoch inte den mer övergripande politisk strategiska. Detta kan innebära att de svensk-ryska förhållandet har gått in i en ny fas med nya premisser, vilket startpunkten på kan ha varit vid den ryska ambassadörens uttalande,¹² under Almedalsveckan 2018.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Expressen 1(Svenska)

Finlands Försvarsministerium 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Reuters 1(Engelska)

Russian Military Reform 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)