Författararkiv: Jägarchefen

I den säkerhetspolitiska debatten kommer diskussionen ofta in på den s.k. gråzonsproblematiken. Detta inlägg skall översiktligt försöka beskriva hur en nation kan tänkas utnyttja den s.k. gråzonen, här skall dock tilläggas att även andra parter (ej nationer) kan nyttja sig av den s.k. gråzonen. Enkelt beskrivet är gråzonsproblematik hur en nation försöker uppnå en eller flera målsättningar, eller skapa förutsättningarför ett militärt agerande d.v.s. forma en lämplig operationsmiljö i händelse av en eventuell väpnad konflikt, i gränslandet mellan fred och krig med olika former av (makt)medel öppna men främst konspirativa då den agerande nationen försöker undgå upptäckt samt försöker undvika en eskalering eller motåtgärder av sitt agerande.¹ En viktig faktor, som nämnts men återigen bör poängteras, är att agerandet genomförs när det i folkrättslig mening fortsatt råder fred.²

Vad avser målsättningar (önskat slutläge) med utnyttjande av gråzonen mellan fred och krig, torde det ej vara möjligt att schablonmässigt kategorisera vilka dessa kan vara. En viktig utgångspunkt får anses vara de förutsättningar som råder i respektive nation, även definierarvilka målsättningarsom kan uppnås. Dock skall det ej bortses från möjligheten att s.a.s. fånga tillfället för att agera, utifrån ett uppkommet händelseförlopp, för att definiera möjliga målsättningar. Generellt utgör dock lagutrymmen, medborgerliga faktorer, socioekonomiska faktorer m.m. viktiga utgångsvärden för att kunna definiera vad som kan uppnås. Vilket även förutsätter en allomfattande kartläggning över många arenor.³ En slutsats blir således att det troligtviskrävs omfattande inhämtning och bedömning av det inhämtade materialet för att identifiera lämpliga målsättningar. När väl en målsättning har satts upp, påbörjas en process för att kunna uppnå den, genom en målanalys.

Ett rimligt antagande torde vara, att i välutvecklade och stabila demokratiska länder får det anses vara svårare att uppnå stora omvälvande målsättningar, kontra totalitära länder där ett underliggande missnöje samt en moralisk inneboende kraft till förändring finns hos befolkningen, vilket t.ex. skulle kunna möjliggöra regimskiften.⁴ Här kan det även antas att en väl fungerande säkerhets- och underrättelsetjänst utgör en försvårande faktor,⁵ då dessa kan identifiera vad som genomförs, varvid effekterna som kan uppnås blir lägre om agerandet ej skall kunna knytas till den genomförande nationen. Det möjliga agerandet inom gråzonen i ett sådant scenario sker, möjligen, då närmre fred än krig.

Med skapa förutsättningar avses, i detta inlägg, forma operationsmiljön. Här avses att åtgärder, främst, vidtas för att i slutändan skapa gynnsamma styrkeförhållanden. Detta kan t.ex. vara att vissa förmågor överbelastas och därmed får ett degraderat stridsvärde. Ett annat exempel kan vara att en hotbild projiceras inom något område som gör att en ökad fokusering sker mot detta, varvid andra åtgärder dolt kan genomföras. Det kan även tänkas vara att plantera sovande virus i olika digitala system, för att kunna aktivera när så krävs. Här kan även olika former av påverkan vara ett sätt, för att sänka tron på den egna eller samlade förmågan hos en nations väpnade styrkor.

Vad avser själva medlen, får det främst anses vara olika konspirativa som nyttjas ffa. utifrån de exempel som ges i olika sammanhang men även utifrån tankarna kring utnyttjande av gråzonen.⁶ Verksamheten genomförs inom en stor mängd arenor,⁷ av statliga (väpnade styrkor, underrättelsetjänster m.m.) och icke-statliga aktörer (näringsliv, organiserad brottslighet m.m.) med lagliga och olagliga medel av den nation som nyttjar gråzonen.⁸ Ett möjligt antagande är även att befolkningen i den nation som utsätts för aktioner inom gråzonen, indirekt kan komma att utnyttjas som en proxy. Då den som genomför aktionen försöker lämna så lite spår som möjligt av sin påverkan. Vidare kan det antas att verksamheten genomförs antingen isolerat, sekventiellt eller parallellt för att uppnå önskad verkan. För att uppnå en hög verkningsgrad torde nyttjande av flera aktiviteter parallellt vara det mest fördelaktiga. Dock avgör alltid ställd målsättning vad som skall uppnås, varvid ett isolerat agerande kan vara mer fördelaktigt i vissa fall.

En viktig faktor att ta i beaktande är att nyttjandet av gråzonen bör ses utifrån en form av krig som utkämpas,⁹ på motsvarande sätt som när ett konventionellt krig utkämpas, dock med lägre insatser. Vilket ur ett militärteoretiskt perspektiv inte är så anmärkningsvärt att se det. Då krig ytterst är en form av kamp mellan viljor med ett styrande politiskt motiv i bakgrunden, om man väljer att se det ur ett Clausewitztiskt perspektiv.¹⁰Dock ur ett folkrättsligt perspektiv blir det svårare att se det så, då det utgör ett mer binärt synsätt, vilket även gör nyttjandet av gråzonen till ett effektivt krigföringssätt, åtminstone gentemot västliga länder.¹¹

Väljer vi då att se gråzonsproblematiken som ett sätt att bedriva krig, vad kan då uppnås med det? Utgående från krigföringsförmåga, fysiska, konceptuella och moraliska faktorer,¹² skulle jag hävda att det i huvudsak är moraliska faktorer och till viss del fysiska faktorer, som kan påverkas. Där de moraliska faktorerna främst går att se i form av att utnyttjandet av gråzonen lämpar sig för att polarisera och destabilisera ett i grunden stabilt samhälle till en viss grad, men även sänka motståndsvilja. Vad avser fysiska faktorer skulle det kunna utnyttjas för att genomföra vissa aktioner såsom IT-angrepp, övningsverksamhet eller kränkningar som skapar behov av förändrad beredskap och i sin tur utmattar stridskrafter m.m.

Här kan det även antas att tiden spelar stor roll.¹³Nyttjandet av olika medel inom gråzonen för att nå målsättningar, torde i huvudsak vara en långsamtgående process ffa. om upptäckt skall undvikas. Därmed inte sagt att utnyttjandet av gråzonen inte kan ge snabba resultat, dock torde det då röra sig om mer allomfattande åtgärder över ett vitt spektrum av områden, där det, troligtvis, blir tydligt för den nation som utsätts för verksamheten att det, dels är samordnat, dels vem det är som agerar. Det torde då få ett mer liknande agerande som vid ett skymningsläge, om än i dess inledande faser. Vilket skulle kunna ses som de inledande stegen av ett väpnat angrepp.

En avgörande faktorer som tidigare nämnts är att utnyttjandet av gråzonen genomförs i ett, åtminstone till ytan sett, fredstillstånd. Detta innebär även att i huvudsak är det de myndigheter för inre säkerhet samt underrättelsemyndigheter som en nation i huvudsak kan utnyttja för att påverka den verksamhet som genomförs. Detta skapar givetvis en styrka för parten som tillämpar sig av verksamhet i gråzonen och en svaghet för den som skall skydda sig, då ett samhälles samlade resurser, eventuellt, ej kan uppbådas för att möta hotet.

Vad finns det då för styrkor och svagheter med att nyttja gråzonen? Den självklara styrkan är givetvis om det fungerar, att en ställd målsättning kan uppnås eller intressekonflikt lösas utan ett konventionellt krig för att nå dit,. Lyckas den även hållas dold för både nationen som utsätts och andra, kan vinsten nästan dubbleras då, dels en målsättning har uppnåtts, dels går det ej att knyta an det till nation som genomfört det. Det får ses som den egentliga styrkan med utnyttjande av gråzonen. Som förberedelser för en väpnad konflikt, finns det givetvis även styrkor med nyttjande av gråzonen, där kanske degradering av stridsvärde är den främsta. Kostnadsmässigt får det även ses som en effektiv metod, andra faktorer går även att se som styrkor.

Vilka svagheter finns det då? Skall detta genomföras effektivt kommer det ta en väldigt lång tid att genomföra. Snabba lösningar kan resultera i att verksamhet och avsändare till den röjs och därmed kan avsändaren hamna i ett sämre läge än tidigare. Det torde även kräva väldigt omfattande resurser, främst underrättelse-, men även operationsbetonade då denna form av krigföring kan anses vara mer komplex än konventionell krigföring. Det kommer troligtvis kräva en stor mängd operationsanalytiker för att kunna förutse möjliga motåtgärder och därmed egna omfall som krävs för att kunna möta de, men även för att kunna se lämplig händelseutveckling vid nyttjandet av olika metoder för att nå den ställda målsättningen. Mängden involverade försvårar även operationssäkerheten, som med all form av konspirativ verksamhet.

Avslutningsvis kring den s.k. ”gråzonsproblematiken”, är att begreppet förefaller användas väldigt brett. Enligt vissa är det en form av krig, vilket jag är böjd att hålla med om ur ett militärteoretiskt perspektiv. Enligt andra förefaller det kunna vara ett samlingsbegrepp där en mängd olika metoder samlas in under. Det sistnämnda skulle jag vilja hävda skapar mer huvudbry än vad det gör gott, vilket debatten kring hybridkrig som ett begrepp eller inte under de senaste åren kan vittna om.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Säkerhetspolisen 1(Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Baylis, John. et al. Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford : Oxford University Press, 2016.

Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.

Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016.

Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015.

Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018.

Efter många års diskussioner,¹ förefaller nu de ryska väpnade styrkorna kommit fram till ett nytt mobiliseringssystem. Detta systemet skall införas redan under 2018 och innebär att hemförlovade soldater kan sluta kontrakt med de väpnade styrkorna som reservister. Där de förbinder sig att, dels tjänstgöra två till tre dagar per månad, dels genomföra en 20 till 30 dagar lång repetitionsutbildning varje år. Kontrakt skrivs på tre, fem eller flera år. Dessa reservister skall kunna kallas in i fred, kris och krig. I fred inom ramen för större övningar, katastrofer eller vid personalbrist i de väpnade styrkornas förband.²

Initialt är det värt att konstatera att de ryska väpnade styrkorna kommer få ett snarlikt personalförsörjningssystem som den svenska Försvarsmakten i dagsläget har. Det vill säga, kontinuerligt tjänstgörande soldater (K), tidvistjänstgörande soldater (T) (vilket får ses som motsvarighet till de ryska reservisterna) samt plikttjänstgörande personal (P). Personalförsörjningssystemet i sig kan ha vissa styrkor beroende på hur man väljer att nyttja de olika personalkategorierna, men även svagheter.

Vad avser styrkor, är det främst att det finns snabbt gripbara förband om de är uppfyllda med kontinuerligt tjänstgörande personal. Detta gör att vid en stundande hotbild innehas en initial handlingsfrihet, utan mobilisering. Därutöver torde de ryska reservisterna likt de svenska tidvistjänstgörande personalen ha viss utrustning utkvitterad m.m. varvid dess inställelse- och pårustningstid torde vara relativt kort, kontra ett mobiliseringsförfarande. Därutöver torde en högre krigsduglighet, KDU, hos förbanden uppnås med både kontinuerligt samt tidvistjänstgörande personal, maa. mer frekvent utbildning samt övning kontra enbart plikttjänstgörande personal, som eventuellt ej inkallas under tidsperioden de är krigsplacerade.

Vad avser svagheter, är den uppenbara faran att man ej gör en tydlig sektionering i vad de olika förbanden (K/T/P) klarar av. En viss risk finns med mixade personalsystem, då det kan skapa en bild att alla förband klarar samma uppgifter, då oftast utgående från de kontinuerligt tjänstgörande, då det är främst de högre officerare ser över tiden. Därutöver finns givetvis risken att förbanden mixar personalkategorier, inom lägre enheter, varvid de blir mer eller mindre dysfunktionella. Dock förefaller det ej vara fallet med hur reservisterna skall placeras och nyttjas.

Dessa reservister kommer placeras vid ett förband, eller vid ett centrum för mobiliseringsresurser. De reservister som placeras vid ett förband förefaller främst utgöra personalreserv då de är det som framhävs, därutöver skall dessa reservister kunna skapa nya förband vilket får antas är de reservister som placeras vid centrum för mobiliseringsresurser inom militärdistrikten. I artikeln lyfts det östra militärdistriktet (MD Ö) fram som en strategisk riktning där förband kommer vara tvungen att upprättas.³Detta skulle kunna antas ha att göra med den division som skall upprättas inom de arktiska delarna av MD Ö,⁴ eller övriga förbandsförstärkningar som har annonseras inom det aktuella militärdistriktet.⁵

Således kan ett tänkbart utnyttjande av reservistsystemet vara att inom t.ex. det västra militärdistriktet (MD V), är fokus på att säkerställa bemanningen hos de kontinuerligt tjänstgörande bataljonsstridsgrupperna inom manöverförbanden, med en adekvat personalreserv över tiden för att säkerställa handlingsfrihet. Men även i händelse av en väpnad konflikt kunna fylla på dessa förband med högre utbildad personal än krigsplacerad pliktpersonal. Detta skulle i sak gå emot principen kring hur reorganisation genomförs i Ryssland, då principen varit att byta ut hela förband och inte gradvis personaltillförsel. Emedan det inom MD Ö snarare skulle kunna handla om att säkerställa förbandstillgång med en form av snabbmobiliseringsförband bestående av kontrakterade reservister.

Dock förefaller de väpnade styrkorna fortsatt bibehålla en större mobiliseringsreserv av värnpliktig personal, vilket troligtvis fortsatt kommer utgöra en större del av förbandsmassan. Framförallt maa. nya förbandsuppsättningar som genomförs inom de ryska väpnade styrkorna, främst avseende manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Izvestija 1, 2, 3(Ryska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central IntelligenceAgency, digitala arkiv med helt och till del avhemligade handlingar, erbjuder ofta en unik inblick i diverse olika verksamheter samt information från det kalla kriget. Men det kan även ge eventuella kopplingar till verksamhet och skeden vi ser i vår egen nutid, utifrån det negativa säkerhetsläge som råder.

I en skriven sammanfattning av ett mötte den 03NOV1983 mellan den amerikanska underrättelsetjänsten samt den nationella säkerhetsrådgivaren, Robert McFarlane, till den aktuella amerikanska presidenten vid tillfället, RonaldReagan, framkommer det en uppgift om att den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, förefaller fått till uppgift möjliggöra s.k. ”Stay behind” operationer, i Europa.¹Utgående från den amerikanska underrättelsetjänstens terminologi, kan det antas att det som åsyftas är att den ryska militära underrättelsetjänsten fått till uppgift att organisera motståndsceller i Europa som skulle kunna nyttjas t.ex. vid en väpnad konflikt.²

I sammanhanget är det värt att notera tidpunkten för detta. Denna uppgift diskuteras bara dagar innan övningen Able Archer’83 skall påbörjas (07NOV1983),³ en övning som Sovjetunionen kom att tolka som en möjlig indikator på ett överraskande kärnvapenangrepp och kom att försätta förband i högsta stridsberedskap för att kunna möta det. Det var också under denna tidpunkt som relationerna mellan Sovjetunionen och USA var som mest spända och krigsrädslan i Sovjetunionen var som störst.⁴

För Sovjetunionen får dock utnyttjande och upprättande av väpnade motståndsgrupper ej anses vara något nytt fenomen. Ur ett svenskt perspektiv är den s.k. Wollweber-organisationen, under 1930- och inledningen av 1940-talet, det mest kända exemplet på en sådan organisation.⁵ I sammanhanget är det även intressant att notera den oro som uppstod när ledaren för Wollweber-organisationen, Ernst Wollweber, återkom till Tyskland 1946, vilket kom skapa en flodvåg av rykten att en motsvarande organisation kunde vara under upprättande, en hotbild som kom att följa med en lång tid.⁶

Huruvida dessa organisationer kom finnas kvar efter andra världskrigets slut eller återupprättas får anses vara något oklart. Känt är dock att både KGB samt GRU hade stödnätverk för dess operativa och strategiska specialförband. Dessa stödnätverk skulle underlätta och möjliggöra specialförbandens operationer i händelse av en konflikt, dock var betoningen på att stödja varvid det främst var en logistik uppgift de innehade.⁷ Den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten kom även upprätta stödnätverk för sina motsvarande förbandstyper, men även utbildning av personal, organiserade i grupper, kan ha skett för att lösa direkta stridsuppgifter.⁸ Då den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten i mångt var en direkt kopia av dessa sovjetiska motsvarighet, får det ses som möjligt att organiserade grupper även fanns under sovjetisk ledning.

Utifrån den promemoria som upprättades efter mötet med RobertMcFarlane den 03NOV1983, uppstår således en intressant frågeställning, fanns det ingen direkt organiserad väpnad motståndsorganisation eller var det en ytterligareorganisation som skulle upprättas? Inledningsvis får det antas att det torde funnits viss substans i underrättelsen, då den avhandlats med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare.

Nästa del är att likt stödnätverken under det kalla kriget, så hade dåvarande KGB under det andra världskriget väpnade motståndsgrupper som kunde genomföra sabotage, men GRU förefaller även haft det. Den svenska utredningen avseende den s.k. Wollweber-organisationen förefaller funnit ytterligare en organisation som var organiserad enligt helt andra former än den av Wollweber upprättade.⁹ Detta skulle i sak kunna inneburit att KGB kan ha vidmakthållit sina organisationer, emedan GRU avvecklat sina under det kalla kriget. Varvid de under inledningen av 1980-talet kan varit nödgad att påbörja ett återupprättande utifrån då rådande säkerhetsläge.

Ett annat alternativ är att det var välplacerad desinformation för att kraftsplittra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, vid en tidpunkt som Sovjetunionen såg krigsrisken som mycket hög. Vilket i sak skulle vara ett möjligt alternativt troligtagerande av dem. Då t.ex. Ernst Wollwebers återkomst till Tyskland 1946 kom att skapa en omfattande ryktesflora och visualiserad hotbild i de västliga länderna, skulle ett sådant tilltagande som desinformation troligtvis kunnat ge goda effekter. Utifrån de perspektiven får det anses vara oklart om det fanns, eller upprättades eller om det rörde sig om desinformation. Historiskt vet vi dock att det har funnits liknande organisationer.

Vad finns det då för fördelar med dylika organisationer? Organisationerna kan ses som en ”andra front” emedan de reguljära förbanden strider vid den faktiska stridslinjen (fronten), genomför dessa grupper s.k. störstrid i det bakre området. Detta kommer självklart binda resurser till eskort, skydd o.dyl. Resurser som i stället hade kunnat nyttjas vid den faktiska stridslinjen. Därutöver skapar de givetvis en misstro, vilka inom det egna landet kan man lita på, vilket i sin tur kommer kräva att underrättelse- och säkerhetstjänster avdelar resurser för att både i fred, kris och krig följa upp eventuella medlemmar av sådana organisationer, vilket som nämnts ovan kan resultera i en kraftsplittring.

Utifrån ovanstående resonemang avseende en ”andra front” skulle i sådant fall de operativa och strategiska specialförbanden i Sovjetunionen kunnat ses som en ”tredje front”, där dess eventuella strid skulle genomföras. Där även dessa väpnade motståndsgrupper indirekt och direkt hade kunnat stödja dess strid. Den stödjande striden hade främst kunnat ses ur två perspektiv, dels som vilseledning, dels som kraftsplittring eller i samma geografiska område binda förband, vilket i sak även skulle orsakat en kraftsplittring.

Vad avser vilseledning, går det att se ett scenario där motståndsgrupper etableras i ett område för vid en väpnad konflikt träda i verket. Detta skulle eventuellt kunna föranleda en motpart till att tro, att ett område var aktuellt för t.ex. luftlandsättning eller landstigning eller på annat sätt viktigt. Varvid förband avdelats dit och de operativa och strategiska specialförbandens uppgift inom ett annat geografiskt område hade förenklats, eventuellt hade det även förenklat för de sovjetiska manöverförbanden vid den faktiska stridslinjen.

Vad avser kraftsplittring, går det att se ett scenario där dessa motståndsgrupper, om de funnits över ytan, skulle framtvingat motåtgärder inom den eller de stater de verkat, varvid resursers hade tvingats avdelas för att påverka dem i någon form av omfattning. Denna kraftsplittring skulle i sin tur, förenklat för de operativa och strategiska sovjetiska specialförbanden att verka. Motståndsgrupperna och specialförbanden skulle troligtvis även kunnat verka i samma område, där det får ses som tveksamt att motståndsgrupperna skulle haft kännedom om sovjetiska specialförband i området, men de hade kunna haft som uppgift att binda en motståndare för att möjliggöra specialförbandens strid.

För att nyttja ett mer nutida begrepp kan således dessa, eventuella, motståndsgrupper under det kalla kriget setts som proxyförband för att genomföra, dels strid i ett s.k. skymningsläge, dels strid vid en fullständig väpnad konflikt. Vad som går att se är att de mycket väl hade kunnat tjänat ett syfte både i fred, krisoch krig. I fred för att binda upp resurser hos underrättelse- och säkerhetstjänster för att kartlägga och följa upp, vilket hade kunnat förenkla agerande med renodlade underrättelseofficerare. I kris som en proxyorganisation för att ej involvera egna förband och i krig som ett understöd för egna specialförbands men även manöverförbands strid, fortsatt som en proxyorganisation. Detta skulle kunnat innebära att det dels fanns stödnätverk för sovjetiska specialförband, dels fanns väpnade motståndsgrupper för understöd av sovjetiska operationer i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till operationssäkerhet o.dyl. får det ses som mindre troligtatt dessa motståndsgrupper skulle fått någon mer kvalificerad uppgift att fylla. Utan de skulle främst haft en störande funktion, inom ramen för kraftsplittring, vilseledningoch bindning. Där det ej hade varit direkt avgörande om de lyckats eller ej med att lösa en tilldelad uppgift, utan den primära funktionen hade som tidigare berörts varit att störa.

Avslutningsvis huruvida dessa motståndsgrupper fanns som en kvarleva från tiden före och under andra världskriget till det kalla kriget eller återupprättades under 1980-talets kraftigt försämrade säkerhetsläge, får ses som oklart. Vad som dock kan konstateras är att dessa motståndsgrupper hade kunnat fylla en funktion. Vilket gör att det även är en faktor att ta i beaktande i vår nutid, för fungerande modus operandi brukar följa med framåt i tiden, oaktat vilken nation det berör.

Have a good one! // Jägarchefen

Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008.

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

En intressant diskussion inträffade på Twitter igår, 10FEB2018, en diskussion som jag själv inte var involverad i utan som jag följde från sidan. Diskussionen kom till del handla om hur luftburna förband och jägarförband kan tänkas användas vid en väpnad konflikt. Luftburna förbands nyttjande överlåter jag med varm hand till 31. Bataljonens yrkesofficerare att utveckla. Dock kan det vara på sin plats att beskriva hur dagens, enda, kvarvarande jägarbataljon är tänkt att användas d.v.s. Arméns Jägarbataljon, i krigsorganisationen den 193. Jägarbataljonen.

Den, tyvärr, något förhärskande bilden inom Försvarsmakten och Armén i synnerhet avseende jägarförbands strid, baseras på hur Norrlandsjägarbataljonerna (NjBat) och Jägarbataljon syd (Jbat Syd) skulle strida under 1980- och 90-talet. Där striden främst baserades på störstrid och en avslutande hindra strid på motståndarens djup. Det vill säga, jägarbataljonerna var tilldelade geografiska områden, som i sin tur var indelade i skvadrons-/kompani-, plutons- och gruppområden. Inom dessa område skulle s.k. störstrid genomföras, enkelt beskrivet olika former av eldöverfall mot ett antal fördefinierade målval såsom underhållsfordon under lång tid. Denna strid skulle senare övergå till en avslutande hindra strid när fördelningarna skulle anfalla för att slå en motståndare. Det innebar att under en definierad tidsrymd skulle jägarbataljonerna hindra all framryckning inom sina områden, för att stödja fördelningarnas strid.

Den övergripande tanken med NjBat och Jbat Syd strid var således att, dels ”ta tull” på fördefinierade målval, dels skapa ett hot som skulle kräva av en motståndare att avsätta resurser för att skydda sitt bakre område och därmed minska dennes förbandsmängd vid den faktiska stridslinjen. Sammantaget skulle detta innebära att våra egna manöverförband, eventuellt, skulle kunna uppnå fördelaktiga styrkeförhållanden för sin strid.

Detta synsätt lever, tyvärr, i relativt stor omfattning kvar på skolor, centra och staber. Där oftast i olika former av krigsspel, symbolen för en jägarbataljon placeras ut inom ett antal kvadrat kilometerrutor på kartan och sen ligger den där under det taktiserande som genomförs. I sak rätt utifrån dåtidens taktiserande, men på intet sätt rätt med nutidens enda kvarvarande jägarbataljon. Dagens jägarbataljon är på intet sätt knutet till geografiska områden likt NjBat eller Jbat Syd var, utan används där förbandets förmågor främst kommer till gagn för den gemensamma stridens förande.

Vad är då till gagn för den gemensamma stridens förande? För lösande av mer omfattande stridsuppgifter, d.v.s. högre taktisk, operativ och strategisk nivå, genomförs alltid en mer omfattande analys av den motståndare som skall mötas. Vid denna analys kommer alltid egna svagheter identifieras som måste skyddas men även en motståndares svagheter kommer identifieras s.k. kritiskasårbarheter, vilket eventuellt kan påverkas. En motståndare kommer givetvis i vissa fall, likt oss, vara medveten om sina kritiska sårbarheter och i vissa fall, likt oss, ej vara medveten om dessa. Har motståndaren kunskap om en kritisk sårbarhet kommer denne givetvis avsätta resurser för att skydda sårbarheten.

Om dessa kritiska sårbarheter påverkas kan följdverkningar skapas, som i sin tur gör andra delar av motståndaren gripbar. Ett intressant faktum, som inte alltid behöver stämma men ofta gör det, är att de kritiska sårbarheter som identifieras på djupet av en motståndares behärskad terräng, oftast kan få stora följdverkningar för denna, om de kan påverkas, än de sårbarheter som är närmre stridslinjen. Det är dessa målval, kritiska sårbarheter, på djupet som dagens enda kvarvarande jägarbataljon är avsedd att nyttjas mot. Det innebär också att det kan röra sig om kvalificerade målval, som en motståndare kan tänkas avsätta kvalificerade och i vissa fall omfattande skyddsresurser kring.

Således, dagens enda jägarbataljon är diametralt skild från dess föregångare. Förbandet är ej knutet till specifika geografiska områden, utan används på djupet där motståndarens avgörande kritiska sårbarheter identifierats som kan påverka stridens utgång. Hur striden genomförs och med vilken egen förbandsstorlek definieras inte utifrån reglementsenliga uppställningar, utan utifrån det faktiska målvalet (kritiska sårbarheten). Varvid förbandet ej är avsett för att nyttjas på det sätt som i många fall fortfarande taktiseras på skolor, centra och staber d.v.s. störstrid längs med vägar under lång tid.

En sekundär effekt av att specifika kritiska sårbarheter skall påverkas, är att en motståndare kommer vara tvungen att avdela resurser för att skydda sitt bakre område. Kanske i än större omfattning nu än tidigare, då denna ej i lika stor omfattning som tidigare kan förutse vart och hur dessa enheter kommer verka. Vilket indirekt kommer binda resurser för denna och eventuellt kan skapa mer gynnsamma styrkeförhållanden för egna manöverförband, utöver påverkan av specifika kritiska sårbarheter.

Avsaknaden av denna kunskap skulle jag hävda medför att blivande chefer på högre nivåer och även i vissa fall nu sittande chefer på högre nivåer, går miste om hur ett väldigt kvalificerat instrument skall nyttjas i deras planläggning samt i stridens förande. Ett instrument som enligt mitt förmenande effektivt kan bidra till att fälla avgöranden i den gemensamma striden.

Avslutningsvis skall tilläggas att detta inlägg är väldigt generellt skrivit för att ej avslöja styrkor, svagheter och taktik. Således berörs ingen form av skyddsvärd information i detta inlägg.

Have a good one! // Jägarchefen

Den ryske generalstabschefens, General Valerij Gerasimov, årliga tal vid den ryska krigsvetenskapsakademins sammankomst, brukar flitigt citeras och analyseras. En faktor som ej belysts, mig veterligen i någon nämnvärd omfattning, i hans senaste tal från februari 2017 rör utnyttjandet av indikatorer, för genomförandet av prognostiseringar avseende hotbild och omvärldsläge.¹I sak är detta ej förvånansvärt, dock är det värt att belysa, samt det blir intressant att sätta i samband med en publicerad intervju den 21JAN2018 i den ryska tidningen Kommersant med Rysslands utrikesminister, Sergej Lavrov, där han framhäver att Ryssland har gränser (s.k. ”röda linjer”) för vad som kan anses acceptabelt då det kommer till påverkan av ryska intressen.²

De flesta nationer använder troligtvis någon form av bedömningsmodell som i sin tur grundas på ett antal indikatorer eller ingångsvärden, för att kunna genomföra en omvärldsanalys. I Sverige hade den militära underrättelsetjänsten under det kalla kriget skapat en normalbild. Enkelt beskrivit är en normalbild faktorer som inträffar med en regelbundenhet som dokumenterats under en längre tidsperiod.³Denna normalbild fanns sammanställd i bok form, för att kunna avgöra om situationen på något sätt avvek från vad som dokumenterats tidigare.⁴ Vad avser normalbild finns det givetvis svagheter, en normalbild kan skapas under en längre tid för att kunna medge agerande då en situation uppstår som kräver det, likväl kan t.ex. sambandstrafik bestå av fyllnadstrafik för att dölja ökningar i trafiken osv.

Dock kan avvikelser från en normalbild ge en föraning om något är på väg att ske. Normalbilden kan även lägga grund för s.k. prognostisering d.v.s. att försöka förutsäga var och när något kan inträffa. Ett konkret exempel på prognostisering är den modell som svensk underrättelsetjänst tog fram under 1980-talet för att kunna förutsäga inom vilka geografiska områden samt vid vilka tidpunkter främmande undervattensverksamhet kunde tänkas ske.⁵Det mest kända exemplet avseende försök till prognostisering är dock den sovjetiska Operation RJaN (Raketno-JadernoeNapadenie). Operationen startades som ett led i, dels en extremt alarmistisk världsbild hos den sovjetiska ledningen, dels rädslan för ett överraskande västligt kärnvapenangrepp.⁶Operation RJaN kom att fortgå intill slutet av 1980-talet eventuellt inledningen av 1990-talet.⁷

Vad avser Operation RJaN, skall den åtminstone under en tidsperiod bestått av 292 indikatorer som sammantaget skulle utvisa om ett överraskande västligt kärnvapenangrepp var förestående.⁸Indikatorerna sträckte sig över ett flertal områden, vilket får anses krävas för att skapa en heltäckande bild och ej förlita sig på enskilda områden eller fåtalet indikatorer. Dessa indikatorer utgjordes t.ex. av, om ett flertal f.d. amerikanska presidenter anländer till Washington, om en stor mängd fordon fanns parkerade utanför Vita Huset, en signifikant ökning av antisovjetisk propaganda som utlöser krigshysteri, utslaktning av djurbestånd m.m.⁹ En mängd av dessa indikatorer var direkt knutna till kärnvapenstyrkor, men många av dem kan även ses som allmängiltiga faktorer för att kunna identifiera en möjlig start av ett konventionellt krig.

Vad är då faran med prognostisering? Den självklara faran är det man avser upptäcka med sin prognostisering ej upptäcks. Den andra uppenbara faran är att signaler misstolkas och placeras in i prognostiseringen som ett tecken. Vilket även skedde under Operation RJaN, nämligen vid NATO övningen Able Archer 1983. Sovjetunionen ansåg då att ett överraskande kärnvapenangrepp var förestående, varvid de försatte förband i högsta stridsberedskap.¹⁰Able Archer var dock inte det enda tillfället, utan ytterligare 8 till 9 gånger under perioden Operation RJaN pågick, skall förband inom Warszawapakten satts i högsta stridsberedskap.¹¹Här kan det antas i fallet med Operation RJaN att erfarenheterna från andra världskriget och då främst det inledande överraskande tyska angreppet på Sovjetunionen kom skapa en högre grad av misstänksamhet,¹² tillsammans med en alarmistisk världsbild gav upphov till feltolkningarna.

I sammanhanget är det värt att belysa hur den ryska befolkningen, i dagsläget, ser på möjligheten att en konflikt kan uppstå mellan Ryssland och en annan stat. Uppgifterna avseende detta kommer från de två ledande ryska opinionsinstituten, Levada Tsentr och VTsIOM. Levada Tsentrs undersökning genomfördes under januari månad 2017 och presenterades i slutet av februari. VTsIOM undersökning genomfördes i oktober och november månad 2017 och redovisades i slutet av december. På frågan om det finns någon konfliktrisk svarade 58% ja i Levada Tsentrs undersökning. I VTsIOM undersökning skall 68% ansett att det fanns en konfliktrisk.¹³

Vad avser hur de ryska medborgarna ser på risken för en väpnad konflikt förefaller det skilja 10% mellan de båda opinionsinstituten, vilket skulle kunna förklaras med att Levada Tsentrs undersökning genomfördes cirka 10 månader innan VTsIOM, varvid en upplevd försämring i omvärldsläget kan ha gett resultat i respondenternas svar. Oaktat går det att konstatera att över hälften av den ryska befolkningen förefaller se en risk för konflikt mellan Ryssland och en annan stat eller sammanslutning av stater.

Detta i sin tur blir en viktig faktor att ta i beaktande. Det som visade sig med Operation RJaN var som tidigare beskrivits, att den sovjetiska ledningens alarmistiska världsbild, troligtvis, kom forma utfallet av prognostiseringen, tillsammans med historiska erfarenheter. En liknande situation kan säkerligen inträffa igen, med vetskapen att prognostisering fortsatt förefallerutnyttjas av de ryska väpnade styrkorna, ffa. om över hälften av ens egen befolkning bedöms se en krigsrisk. Då det sin tur, även, torde omfatta såväl underrättelseanalytiker som ryska beslutsfattare på olika nivåer. I blogginlägget ”Tuppens år” valde jag att avsluta med orden ”Dock har som bekant myntet alltid två sidor”, nedan kommer jag belysa några faktorer som utvecklar det, utifrån ovanstående resonemang.

För det första får det anses som troligt att de ryska väpnade styrkorna använder någon form av prognostiseringsmodell för att, dels tolka omvärldsläget, dels hotbilden som råder mot Ryssland. Vilka faktorer som ingår i denna prognostiseringsmodell i dagsläget får anses som högst oklart. Dock får det ses som möjligt att visa av faktorerna som utnyttjades under Operation RJaN återanvänds då de kan ses som allmängiltiga för att tolka, åtminstone en konventionell militär hotbild mot Ryssland. Här får det även ses som möjligt att de s.k. ”röda linjerna” i ryska intressen som Rysslands Utrikesminister påtalade, även är kopplade till denna prognostisering. Sett till historien kring Operation RJaN så får det ses som troligt, att västliga underrättelsetjänster har liten eller ingen insyn i vad som formar det ryska tänkandet kring denna form av prognostisering.

För det andra, om Ryssland upplever sig som hotad av ett angrepp (vilket opinionsundersökningarna skulle kunna tyda på), kommer det åtminstone till del prägla hur dess underrättelsetjänst, säkerhetstjänster, väpnade styrkor m.m. kommer agera. Häri ligger en risk för misstolkningar, jämför vi med Sverige där cirka 60% av befolkningen inte är oroad över en väpnad konflikt i vårt närområde, 63% tror ej att ett politiskt hot från ett annat land riktat mot Sverige är troligt och 79% anser inte att ett militär angrepp mot Sverige är troligt.¹⁴ Således finns möjligheten att två vitt skilda bilder kan uppstå, ena sidan ser möjligheten att en väpnad konflikt kan uppstå, emedan den andra ej gör det. Vilket kommer skapar möjligheten till subjektivitet vid bedömningar o.dyl.

För det tredje förefaller de ryska väpnade styrkorna, eller snarare det ryska Försvarsministeriumet, involverar sig eller få mer utrymme, i rysk utrikespolitik.¹⁵ Vilket, till del, försvårar hur ryska säkerhetspolitiska signaler skall tolkas. Är det t.ex. den ryska försvarsministern, SergejSjojgu, som för tillfället har den starkaste ställningen att signalera säkerhetspolitiska signaler, eller är det den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, eller för den delen chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SergejNarysjkin, eller någon annan ur de ryska utrikesunderrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Då de allauttalar sig i säkerhetspolitiska sammanhang men även genomför resor runt om i världen, där säkerhetspolitiska spörsmål troligtvisavhandlas.¹⁶

För det fjärde, har Europa och västvärlden gravt missbedömt Rysslands agerande avseende säkerhetspolitiska målsättningar vid minst två tillfällen under en 10 års period.¹⁷Där det nu i efterhand får anses som troligt att Ryssland hade valt att sätta upp s.k. ”röda linjer”. Så kallade speglingseffekter låg troligtvis till grund för de västliga felbedömningarna avseende Rysslands agerande. Häri kan det även antas att olika prognostiseringsmodeller låg till grund för det ryska agerandet, då det får ses som troligt att styrkekorrelation o.dyl. i Rysslands närområde visade på en negativ utveckling för Ryssland, varvid de valde att agera.

Sammanfattningsvis, historiskt har det således skett upprepade felbedömningar av både Ryssland och de västliga länderna i tolkning av ageranden. Myntet har två sidor, hur vi väljer att åskåda en situation behöver ej vara detsamma som t.ex. Ryssland väljer att åskåda den, vilket i säkerhetspolitiska sammanhang alltid måste vara en faktor att ta i beaktande ffa. då höga företrädare inom den ryska säkerhetspolitiska sfären gör utspel/uttalanden. Vilket gör Sveriges Utrikesministers uttalande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018,¹⁸ avseende SergejNarysjkin utspel, något beklämmande. Då det trots allt skulle kunna finnas en möjlighet att Ryssland ser Sverige som en deltagare i ett icke-deklarerat hybridkrig som drivs av USA mot Ryssland. Framför allt då Sverige ytterst sällan förefaller omnämnas i renodlade säkerhetspolitiska sammanhang av ryskspråkig media.¹⁹

Have a good one! // Jägarchefen

Kommersant 1(Ryska)

Levada Tsentr 1(Ryska)

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1(Svenska)

Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)

RAND Corporation 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Svenska institutet 1(Svenska)

VTsIOM 1(Ryska)

Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Woodrow Wilson International Center for Scholars 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media.

Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010.

Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Den 18JAN2018 publicerades ett intressant pressmeddelande av Rosoboroneksport (statlig rysk organisation för export av militärmateriel). Pressmeddelandet avhandlade hur Rosoboroneksport tillsammans med företaget ”Förenad varvsindustri” skall påbörja en marknadsföring för att möjliggöra försäljning av, som de uttrycker det i pressmeddelandet, små och ultra små ubåtar (benämns hädanefter miniubåtar) till länder i Afrika, Sydostasien, Mellanöstern och Latinamerika. Enligt Rosoboroneksport skall just denna specifika marknad av miniubåtar omfatta cirka 4 miljarder amerikanska dollar under den närmsta femårs perioden.¹

Enligt Rosoboroneksport rör det sig om cirka 10 olika modeller av ubåtar som kan tänkas exporteras. Deplacementet på dessa ubåtar är från 130 ton upptill 1000 ton. Därutöver kan, enligt Rosoboroneksport, dessa miniubåtssystem nyttjas för bl.a. skydd av maritima gränser genom dold patrullering, nedkämpning av enstaka örlogsfartyg samt ubåtar, landsättning och upphämtning av specialförband, utläggning av minor, informationsinhämtning, signalspaning, evakuering av personal.²Således rör det sig om ubåtstyper som är anpassade för offensiva företag inom ramen för antingen offensiva och defensiva operationer. Vilket innebär att det rör sig ej om räddningsubåtar, djuphavsforskningsubåtar o.dyl. som per definition skulle kunna ses som miniubåtar.

Utgående från de ubåtstyper som företaget förenad varvsindustri har publicerat på sin hemsida, förefaller det röra sig om Piranja (Projekt 865) om 220 ton, Piranja-T om 245 ton, Projekt P-550 om 610 alt 650 ton, Projekt P-650E om 720 alt 760 ton och eventuellt Amur 950 om 1065 ton, dock nämns den ej explicit som en farkost för utnyttjande med specialförband av företaget.³ Totalt skulle det i sådant fall röra sig om 7 olika modeller av ubåtar som skulle kunna vara till försäljning. Sett till vad företaget själv stipulerar som farkoster, som specialförband kan utnyttja rör det sig om sex stycken. Vilket de själva publicerat information om, givetvis kan det finnas varianter som de ej väljer att publicera information om, som ändock kan vara till försäljning.

I sammanhanget är det intressant att notera ett beslut under hösten 2017 att de ryska maritima specialförbanden skall tillföras miniubåtar av typen Projekt P-650. Farkosten skall vara en vidareutveckling av Piranja (Projekt 865). Därutöver är det även intressant att notera i Izvestijas artikel rörande detta beslut, att denna typ av ubåtar är väl anpassade för att kunna agera i t.ex. Östersjön och Svarta Havet. Enligt Izvestijas artikel skall denna förmågetillförsel vara ett svar på de konverterade Ohio ubåtarna som USA nyttjar för att transportera sina maritima specialförband.⁴

Vilken mängd och vilka av de marina spetsnazbrigaderna som kommer tillföras denna farkosttyp berörs ej. Dock får det ses som möjligtatt det är Östersjömarinens, Svartahavsmarinens samt den Norra Marinens spetsnazbrigader som tillförs denna farkosttyp.⁵Detta utifrån det faktum att det är de tydligaste konfrontationsytorna mellan Ryssland och de västliga länderna.⁶Därutöver att det har utpekats som prioriterade geografiska områden, enligt den ryska Generalstabschefen, General ValerijGerasimov.⁷

Utöver det framkommer två mycket intressanta faktorer i Rosoboroneksport pressmeddelande. Det första är att både den ryska varvsindustrin skall ha långvarig erfarenhet av utveckling av dylika farkoster samt den ryska flottan skall ha långvarig erfarenhet av användande med dessa farkoster. Det andraär i slutet av pressmeddelandet förefaller de beskriva hur s.k. moderfartyg även kan utnyttjas för transport och/eller utnyttjande som flytande hamn för dessa mindre ubåtar.⁸Här får det ses som möjligt att denna s.k. långvariga erfarenhet även utgör ett arv från Sovjetunionen, dels utifrån att t.ex. farkosten P-650 skall vara en vidareutveckling av Piranja, dels utifrån den ekonomiska situationen som rådde intill inledningen av 2000-talet i Ryssland.

Huruvida någon modell konstruerats som demonstrator motsv. för att möjliggöra försäljning framkommer ej i pressmeddelandet. Dock finns en uppgift från 2015, att en Piranja ubåt skall finnas och denna även skall ha uppgraderats för att kunna fungera som demonstrator.⁹ Detta skulle kunna vara rimligt kopplat till en uppgift från 2013 att företaget förenad varvsindustri genomför utvecklingsarbete kring miniubåtar, där just Piranja nämns som ett exempel i detta utvecklingsarbete och att den ryska marinen återigen skall ha visat intresse för konceptet.¹⁰Vilket är relativt intressant då det i en annan artikel drygt en vecka innan påtalas att den ryska marinen ej visat något intresse för dessa miniubåtar, men ett kontinuerligt utvecklingsarbete genomförs avseende dem, där bl.a. komponenter o.dyl. överses på treårs basis i designen av farkosterna.¹¹

En intressant artikel publicerades även i den ryska facktidskriften ”Nationellt Försvar” 2009, avseende dessa miniubåtar. Där framkommer en intressant uppgift, nämligen att denna typ av ubåtar inom en två till tre års period skulle kunna tillföras den ryska flottan,¹² här får det antas att det berör tiden som åtgår för att starta själva byggprocessen av dessa farkoster från det att en beställning inkommer tills farkosten kan överlämnas. Varpå det skulle kunna vara fullt rimligt att en demonstrator finns om den ryska marinen återigen 2013 visade intresse för dessa farkosttyper och kopplat till uppgiften från 2015 att en demonstrator fanns, kopplat till tidsåtgång. Dock får möjligheten att en demonstrator finns ses som obekräftade uppgifterdå inga bildbevis på detta, mig veterligen, har framkommit. Möjligheten att en beställning genomfördes redan 2009 skall heller inte bortses från.

Varför är då detta intressant? För det första är det värt att notera att företaget förenad varvsindustri, trots allt bedriver och under lång tid bedrivit en forsknings- och utvecklingsverksamhet kring miniubåtar. Trots det inte var förränhösten 2017 en officiell beställning av en miniubåt till den ryska marinen genomfördes. Därutöver förefaller det, mig veterligen, inte heller skett någon export. Det får anses vara smått märkligt att denna verksamhet inte rationaliserats bort tidigare, i en vinstdrivande verksamhet, då ingen förefaller velat köpa konstruktionerna.

För det andra förefaller det råda någon form av ”hatkärlek” till dessa farkoster sett till mediarapporteringen i Ryssland. Ena stunden är de jättebra, för i den andra stunden vara jättedåliga. Givetvis har det, troligtvis, att göra med vilken individ som intervjuas och vilken agenda som finns hos den intervjuade. Trots det, kopplat till den föregående punkten, har det bedrivits utvecklingsarbete kring dessa mer anpassade miniubåtar för maritima specialförbandsföretag vilket torde innebära att de inte är så dåliga trots allt och det även finns ett intresse kring dem. Här får man beakta att denna ”hatkärlek” även kan ha att göra med dimridåer avseende ämnesområdet.

För det tredje, är detta nog första gången ett halv officiellt medgivande (sett till Rosoboroneksport roll) publicerats att Ryssland har mångårig erfarenhet av både konstruktionsarbete men även användande (beakta dock att inget sägs om det är övningar eller genomförda operationer som avses) med denna typ av farkoster inom ramen för vad som får antas vara ett specialförbandssystem, kopplat till de förmågor som presenteras i pressmeddelandet. Men även utnyttjande av vad som förefaller vara moderfartyg till denna typ av farkoster. Denna mångåriga erfarenhet kring dessa system, får nog anses vara det mest intressanta.

Have a good one! // Jägarchefen

Daily Mail 1(Engelska)

Förenad varvsindustri 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Izvestija 1(Ryska)

Nationellt Försvar 1(Ryska)

Navy Recognition 1(Engelska)

Regeringen 1(Svenska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rosoboroneksport 1(Ryska)

Sputnik 1(Engelska. Tidigare publicerad artikel av RIA Novosti på engelska, som numera finns hos Sputnik)

Tvzvezda 1(Ryska)

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Historiskt har stridande spetsnazförband funnits på olika nivåer (taktiskt, operativ och strategiskt) i Ryssland sedan 1950-talet. Den omdaning av de ryska väpnade styrkorna som påbörjades efter 2008 förefaller även omfattat spetsnazförbanden, utöver utvecklingen av en särskild specialförbandsledning samt specialförbandssystem på strategisk nivå. Stridande spetsnazförband förefaller numera finnas på taktisk, operativ och strategisk nivå i Ryssland. Detta innebär att ett heltäckande system för strid med särskilt utbildade och anpassade markförband på en motståndares djup på sikt kommer uppnås och i viss omfattning redan uppnåtts.

En mycket intressant nyhet publicerades den 21DEC2017 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst. Nyheten rörde 138. Motorskyttebrigaden i Kamenka Leningrad Oblast och dess spaningsförband. Det bör påtalas att det förefaller, enligt visa uppgifter finnas ett spaningskompani inom motorskytte- samt stridsvagnsbrigaderna (dessa två brigadtyper benämns hädanefter manöverbrigader), andra uppgifter tyder på en spaningsbataljon inom manöverbrigaderna.¹ Därutöver skall även spaningsbrigader finnas samt är under införande på armé- och armékårsnivå.²

Det intressanta avseende detta spaningsförband är att det förefaller, dels få utbildning i inhämtning, vilket utifrån artikel förefaller vara på större djup än vad brigadspaningsförband arbetat på tidigare, samt på vapensystem som normalt sett enbart nyttjas av spetsnazbrigaderna, dels få utbildning i utnyttjande av fallskärm, rundkalott, för fällning på höjd mellan 800 – 2000 meter, av modell D-10, troligtvis syftandes till innästling med fallskärm. Utbildningen skall ha genomförts vid 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast.³

Således förefaller det troligt att artikeln berör det spetsnazkompani som skall finnas inom spaningsbataljoner vid manöverbrigaderna. Vilket innebär att den 138. Motorskyttebrigaden troligtvis har upprättat eller genomför upprättande av en spaningsbataljon, med tillhörande spetsnazkompani. Därtill att uppgifterna rörande införandet av spaningsbataljoner vid de ryska manöverbrigaderna får ses som en trolig uppgift. På ytan kan detta te sig som rätt banal information, men det kan möjligtvis innebära både en taktikförändring men även en förändring i operativ tänkande. Vilket gör denna till ytan obetydliga artikel mycket intressant för en fördjupad studie.

Inledningsvis börjar vi på arménivå, dels vad avser det historiska arv som finns, dels vad avser upprättandet av spaningsbrigaderna med dess spetsnazbataljon. Historiskt finns ett arv från de sovjetiska arméerna som under åtminstone 1980-talet, sannolikt även tidigare, hade  spetsnazkompanier. Detta kompani förefaller varit underställd arméernas underrättelsedirektorat. Kompaniet bestod av 8-12 särskilda spaningsgrupper, bestående av 5-12 individer i respektive grupp. Dess uppgift förefaller varit att genomföra inhämtning mot prioriterade målval samt bekämpning av dessa i vissa situationer.⁴

Detta spetsnazkompani på arménivå, bedömdes verka på avstånd mellan 50 – 500 km från själva stridslinjen, där det troliga var 300 km. Detta var kopplat till, dels målval samt stöd från tillgängliga indirekta bekämpningssystem, dels djup i anfallsmål som de sovjetiska arméerna bedömdes ha där det första anfallsmålet låg inom 150 km från starten av ett anfall och det andra inom 300 km. I sammanhanget är det även intressant att notera avståndet som de renodlade spetsnazbrigaderna bedömdes arbeta inom, vilket var mellan 300 och upptill 1,000 km från stridslinjen, medan de strategiska spetsnazförbanden var bortom 1,000 km.⁵Avstånden bör ej vara vägledande för denna förbandstyp utan det är snarare målval kopplat till högre chefs uppgift som styr var förbanden utnyttjas. Dock är denna förbandstyp generellt sämre på att agera i och invid den aktuella stridslinjen, då dess skydd samt beväpning ej är adekvat för den stridsintensitet som pågår där, varvid ett större djup brukar vara fördelaktigt.

Vad avser de särskilda spaningsbrigaderna på arménivå i dagens Ryssland, förefaller dessa enligt en (1) uppgift kunna verka på djup upptill 350 km.⁶ Detta skulle i sådant fall korrelera med det djup som de tidigare sovjetiska spetsnazkompanierna arbetade inom på arménivå under 1980-talet. Vad som även talar för detta, är längden på de fjärrbekämpningssystem som i dag finns att tillgå på den ryska arménivån. Där det främst får anses vara Iskandersystemet som kan vara ett adekvat system för spetsnazbataljonerna att utnyttja vid målupptäckt. Iskandersystemet har en räckvidd om, minst, 500 km, vilket skulle tala för att spetsnazbataljonerna på arménivå skall kunna agera på ett djup upptill 500 km.⁷ Det troliga djupet är någonstans kring 300–400 km utifrån Iskandersystemet grupperingsplats i förhållande till stridslinje o.dyl.

I detta sammanhang är det även intressant att notera det särskilda invisningskompani som skall tillföras respektive armé i syfte att kunna ge målinformation till Iskanderförbanden på arménivå.⁸Här får det ses som möjligt att detta invisningskompani ingår i arméernas spaningsbrigader, huruvida de ingår i brigadens spetsnazbataljon eller utgör ett fristående kompani i brigadstrukturen är oklart. Utifrån den information som framkommit får det trots allt ses som möjligtatt den ingår i spaningsbrigadens spetsnazbataljon. Avslutningsvis vad avser spaningsbrigaden är det intressant att notera att den även skall inneha förmåga för genomförande av psykologiska operationer.⁹

Vad avser spaningsbataljonerna vid de ryska manöverbrigaderna, förefaller de redan befintliga spaningskompanierna omvandlas till spetsnazkompanier.¹⁰ Härvid kan det antas att ett renodlat spaningskompani för brigadens inhämtningsbehov tillförs spaningsbataljonen utöver de sedan tidigare ingående förmågorna.¹¹Här kan det antas att dessa spetsnazkompanier ingående i manöverbrigaderna arbetar på ett avstånd av 50-100 km bortom stridslinjen, vilket skulle motsvara djupet som de sovjetiska divisionsspaningsförbanden hade, där även ett kompani hade förmåga att luftlandsättas med fallskärm.¹²Djupet kan givetvis vara större beroende på uppgift.

Denna tillökning av stridande spetsnazförband kommer innebära att numerären mer eller mindre dubbleras,¹³ om uppbyggnaden inom spaningsbrigader och spaningsbataljoner fullföljs. Denna dubblering av numerär innebär, troligtvis, att spetsnazförbanden på armé- och och brigadnivå håller en lägrekvalitet, kontra de renodlade spetsnazbrigaderna under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorats ledning som, sannolikt, kommer agera i de respektive militärdistriktens intresseområden och utifrån dess operationsplaner.¹⁴ Således bör dessa spetsnazförband inom de ryska manöverbrigaderna, troligtvis,ses som lätt infanteri med uppgifter bakom motståndarens linjer på taktisk nivå. De stridande spetsnazförbanden på arménivåkan, troligtvis, vara ett förband med uppgifter på högre taktisk nivå och eventuellt operativ nivå. Huruvida den personella kvaliteten på förbandet motsvarar förmågan att kunna verka på sådan nivå får anses vara oklart, utifrån tidigare förda resonemang angående dubblering av spetsnazförbanden.

En konsekvens av denna ökning är att de renodlade spetsnazbrigaderna, under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorat, troligtviskommer agera på operativ nivå och inom gränslandet till strategisk nivå.¹⁵ Därutöver finns de renodlade strategiska specialförbanden som, troligtvis, skall verka på den strategiska nivån.¹⁶ Härvid uppnås en överlappande täckning med förband som kan verka, dels genom inhämtning, dels genom stridsföretag bakom en motståndarens linjer från taktisk till strategisk nivå. Vilket får anses vara något av en unik lösning, vilket även förefaller gå i linje med det det nuvarande ryska operativa tänkandet.¹⁷

Vad innebär då denna ökade satsning på spetsnazförband? För det första innebär det att förmågan att kunna genomföra lokalisering och invisning mot prioriterade målval för de olika ryska indirekta bekämpningssystemen kommer öka. De tidigare omnämnda avstånden speglar sig även gentemot olika ryska indirekta bekämpningssystem, på brigad- och arménivå.¹⁸ För det andra kommer förmågan att verka med direktriktad eld genom t.ex. eldöverfall eller överfall,¹⁹ mot olika prioriterade målval öka på det taktiska, operativa och strategiska djupet. För det tredje, kan detta anses vara en naturlig förlängning av hur Ryssland utvecklat luftvärns- samt indirekta bekämpningssystem syftandes till att täcka ett stort område.²⁰Varvid detta blir en variant av detta på markarenan.

För det fjärde kommer detta för en motståndare till Ryssland, oaktat om det är en defensiv eller offensiv sådan, vara tvungen att avdela resurser för skydd av sitt bakre område på ett helt annat sätt än tidigare, då förmågan att verka med både direktriktad eld och indirekt bekämpning ökar. Detta innebär troligtvis att manöverförband kommer vara tvungen att avdelas på ett helt annat sätt än tidigare för detta skydd. För det femte innebär detta att de ryska manöverbrigadernas förmåga att verka ökar. Genom att dessa spetsnazförband agerar över hela djupet hos en motståndare, då denna motståndare, troligtvis, kommer vara tvungen att avdela manöverförband för skyddet av sitt bakre område, uppstår en kraftsplittring som indirekt ökar de ryska manöverbrigadernas verkan.

Utöver detta så kan det även vara en indikation på hur möjliga operationer kan tänkas genomföras med de reguljära stridskrafterna. Ett scenario skulle kunna vara att dessa spetsnazförband på de olika djupen utnyttjas för att bana väg för manöverbrigadernas anfall in på djupet vid defensiva eller offensiva operationer. Genom att t.ex. bekämpa olika former av prioriterade målval såsom nyckelpersonal eller kritiska system på de olika nivåerna, tar nyckelterräng (om än detta är en sannolikuppgift för luftlandsättningsförbanden), binder förband i en sekundärriktning genom störstrid m.m.

Ryssland förefaller genomföra en tydlig utveckling avseende sin förmåga att med markförband från taktiskt till strategiskt djup, dels kunna genomföra inhämtning, dels kunna genomföra stridsföretag. Troligtvis finns en gradering i förbandens förmåga att verka, där förmågan ökar allt eftersom för att vara som högst på strategisk nivå. Detta skapar i sin tur ett överlappande hot över hela markarenans djup, då en förmåga att kunna verka med direktriktad eld samt invisning av indirekta bekämpningssystem kommer finnas. Detta innebär att en motståndare till Ryssland, defensiv eller offensiv sådan, kommer vara tvungen att ta detta hot i beaktande. Vilket kan skapa en kraftsplittring som ytterst reducerar förmågan att verka med manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Izvestija 1 (Ryska)
RAND 1 (Engelska)
Rosoboronexport 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministeriums Informationstjänst 1(Ryska)

TASS 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Boltenkov, Dmitry. et al. Russia’s New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011.

Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987.

Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia’s Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Som brukligt avslutas året med en exposé över några av de händelser som skett under året. Vilket även kan vara saker som följer med in i 2018 och eventuellt formar det året. Denna årskrönika berör enbart de militära förhållandena samt vårt direkta närområde. Här skall tilläggas att detta är ett axplock av skeden och händelser som berörs.

Året, 2017, inledes med förflyttningen av fyra bataljonsstridsgrupper ur ett antal NATO länder, som ett led i NATO förstärkningsåtgärder, till dess östra medlemsländer.¹Totalt kom cirka 4,500 soldater med tillhörande materiel förflyttas till de baltiska staterna och Polen.² En förflyttning som mötes med en retorisk reaktion av Ryssland,³ fortsatt är styrkeförhållandena till Rysslands fördel vid dess västra landgräns, vilket gör dess retoriska reaktioner något malplacerade. Därutöver publicerade den amerikanska tankesmedjan RAND i slutet av 2017 en studie som fortsatt visar på att tillförseln av dessa bataljonsstridsgrupper har en marginell effekt på försvaret av de baltiska staterna.⁴ Något som de flesta insatta i militära sakförhållanden snabbt identifierade redan vid NATO beslut om de förstärkningsåtgärder som aviserades till de baltiska staterna.

Därefter kom den säkerhetspolitiska rapporteringen främst avhandla den ryska övningen Zapad-2017 d.v.s. den strategiska övningen för det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Varje år genomförs en strategisk övning som roterar mellan de ryska militärdistrikten, för 2018 är de det östra militärdistriktet (MD Ö) som övas, där övningen benämns Vostok. Rapporteringen och föranalyserna inför Zapad-2017 började så stillsamt redan i Januari 2017. Initialt vill jag påstå att rapporteringen i huvudsak var sansad, sen under försommaren och intill övningens genomförande blev den mer och mer ”bombastisk” för att sedan avslutas lika tvärt som övningen avslutades. Rubrikerna varierade mellan ockupation av Belarus,⁵till anfall mot de västliga länderna i Rysslands västra gränsområden,⁶ eller Ukraina.⁷

Vad som snarare är intressant ur ett säkerhetsperspektiv är den förmåga Ryssland förefaller skapat för att snabbt kunna höja stridsberedskapen på olika förband och/eller förmågor. Detta accentueras främst under s.k. beredskapskontroller.⁸ En sådan oanmäld kontroll är mer oroande än en föranmäld övning såsom Zapad-2017, då det ej går att gardera sig mot dessa kontroller på ett effektivt sätt bortsett från att själv inneha en egen hög beredskap över tiden, med den problematik det innebär. Vid de föranmälda övningarna kan egna beredskapsåtgärder vidtas på ett annat sätt, vilket får ses som ett mindre troligt tillfälle att någon påbörjar någon form av offensiv operation, när en motpart vet om att en stor mängd förband och förmågor samlas till ett specifikt geografiskt område.

Huruvida Zapad-2017 var en helt defensiv⁹ eller offensiv¹⁰övning, kommer säkerligen debatteras länge och väl. Däremot får det anses som troligt att övningen, simulerade en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO.¹¹ Storleken på övningen har även debatterats hårt, sett till det geografiska område som övningen har omfattat d.v.s. från Barents hav till Vitryssland därutöver i Vitryssland, samt utifrån rapporterade övningsmoment så får det ses som högst sannolikt att övningen var betydligt större än de rapporterade 12,700 deltagarna, under den tidsrymd som övningen genomfördes.¹² Med hänsyn till den mängd nyuppsatta förband inom MD V de senaste tre åren,¹³får det ses som troligt att dessa deltog i övningen och möjligt att dess förmåga validerades under övningen.

Vad som även kan konstateras är att den ryska förmågan till väpnad strid fortsatt ökar. En ökning som förefaller oroa bedömare. Chefen för den tyska underrättelsetjänsten, Bruno Kahl, kom i november uttala sig i ovanligt tydliga ordalag avseende den ryska förmågan samt möjliga intentioner. Han anser att Ryssland utgör en potentiell fara och att Ryssland kommer vara ett obekvämt grannland för dess grannar. Därutöver påtalade han att fred i Europa inte längre kan vara något att ta för givet. Vad avser den ryska väpnade styrkornas förmåga ansåg han att Zapad-2017 hade visat att Ryssland är väldigt nära att nå de uppställda målen som är satta för år 2020.¹⁴

Såldes sett till NATO förstärkningsåtgärder i vårt direkt närområde samt Rysslands ökning av förband under de senaste tre åren inom MD V och övning Zapad-2017, skulle det kunna sägas att detta år, 2017, utgjort en viss konsolidering av de militära positionerna i vårt direkta närområde. Dock får det ses som möjligt att de militära styrkeförhållandena kommer förändras redan under nästa år, 2018, inom MD V, då den ryska armén skall öka med sju förband, dock är det ej specificerat i vilket eller vilka militärdistrikt dessa förband skall upprättas.¹⁵ Här är det även viktigt att notera att en viss konsolidering av det ryska militära återtagandet inom det norra militärdistriktet (MD N) även förefaller skett.¹⁶ MD N omfattar bl.a. Nordkalotten men även Arktis. Huruvida NATO kommer respondera på eventuellt ytterligare ryska förbandsförstärkningar inom MD V återstår att se. Däremot förefaller Arktis till del omhändertas genom den nyupprättade Atlantiska staben inom NATO, om än bara ansvarsmässigt.¹⁷

Under 2017 har även fundamenten för två av de viktigare förtroendeskapande åtgärderna kraftigt förskjutits, här avses dels, INF-avtalet, dels Open Skies avtalet. Inleder vi med INF-avtalet är det de avtal som skrevs mellan USA och Sovjetunionen 1987, som fortfarande gäller mellan USA och Ryssland. Det innebar att markrobotar med räckvidd mellan 500 – 5,500 km förbjöds för de båda staterna.¹⁸ Sedan ett antal år tillbaka har USA anklagat Ryssland för att bryta mot INF-avtalet genom att de skall ha utvecklat¹⁹ samt förbandssatt²⁰ markrobotsystem som kan verka inom det förbjudna avstånden som INF-avtalet stipulerar. Ryssland å sin sida har anklagat USA för att bryta mot INF-avtalet, dels genom att de anser att avfyrningsplattformarna för det ballistiska missilförsvaret även kan användas för att avfyra kryssningsrobotar,²¹ dels för att de målrobotar som USA använder sig av för att testa sitt missilförsvar skall vara ett brott mot INF-avtalet.²²

Konflikten mellan USA och Ryssland avseende INF-avtalet går att spåra till 2007 och möjligtvis tidigare, då USA och Ryssland försökte komma överens om en lösning kring det missilförsvar som USA hade tagit steg för att upprätta i Europa, efter det att USA drog sig ur ABM-avtalet 2002.²³ Konsekvensen av alla de turer som varit är att USA nu officiellt sagt att de kommer påbörja ett utvecklingsarbete kring markrobotsystem som kan verka inom det av INF-avtalet förbjudna distanserna.²⁴ Varvid det får ses som troligt att USA inom något år även kan ha markrobotsystem. Enligt USA är detta utvecklingsarbete ett sätt att försöka få Ryssland till efterlevnad av INF-avtalet.²⁵

Under den senare delen av 2018 bedöms den i Polen placerade delen av missilförsvaret vara operativ.²⁶ Vilket innebär att det då finns en möjlighet att Ryssland kommer vidta någon form av motåtgärd, då Ryssland varit kraftigt kritisk mot detta missilförsvar sedan dess start och ser det som ett hot mot dem.²⁷Bedömningen har ofta varit att en basering av Iskandersystemet till Kaliningrad Oblast, skulle kunna vara en sannolik motåtgärd från rysk sida.²⁸ Dock blir det som motåtgärd något malplacerad, då alla inklusive Ryssland vet utifrån dess moderniseringsprogram av de väpnade styrkorna att Iskander systemet skulle placeras i Kaliningrad Oblast för eller senare,²⁹framför allt då den 152. Markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast nu genomför utbildning på systemet för att därefter tillföras det.³⁰ Varvid någon annan motåtgärd kan ses som möjlig, framförallt då Rysslands President, Vladimir Putin, redan 2007 sa att Ryssland av olika skäl kunde tänka sig lämna INF-avtalet.³¹

Vad som dock är intressant att notera avseende Iskander, är att det förefaller vara troligt att MD N kommer tillföras markrobotförband av typen Iskander senast 2020.³² Som tidigare nämnts skall sju nya förband upprättas inom den ryska armén 2018. Varvid en möjlighetfinns att ett upprättande redan påbörjas under nästa år och senast 2019. Här får det ses som troligt att Alakurttikommer bli grupperingsort för ett nytt markrobotförband, mellan 2018 – 20, då det skulle skapa ett överlappande täckningsområde med Iskandersystemet längs hela Rysslands västra landgräns. Därutöver skulle t.ex. F 21 i Luleå hamna inom räckvidd samt Vidsel- och Jokkmokksbasen för Flygvapnet, räknat på den officiella 500 km räckvidden för Iskandersystemet och utgående från Alakurtti. Vilket även innebär att troligtvis kommer två av tre svenska flygflottiljer kunna nås av Iskandersystemet vid 2020 utgång, räknat utifrån den officiella räckvidden. Detta kan möjligtvis även innebära att någon form av tillfällig basering med Iskandersystemet kan genomföras inom MD N under vissa perioder likt agerandet varit i Kaliningrad Oblast. En möjlig tidpunkt för sådan tillfällig basering skulle t.ex. kunna vara vid NATO övningen Trident Juncture som genomförs i Norge under 2018.³³

Avseende Open Skies, har 2017 inneburit ett antal försämringar av hur föredraget kan utnyttjas. Upptakten förefaller initialt varit att Ryssland begränsat hur lång flygsträcka som får tillämpas per dygn över Kaliningrad Oblast. Detta i sin tur medförde att USA kom att lyfta möjligheten att vidta åtgärder gentemot det ryska agerandet.³⁴ Det Amerikanska svaret kom bli en begränsning avseende hur långa flygsträckor som får genomföras över Hawaii. Därutöver lades förbud på att utnyttja två flygbaser, Robins respektive Ellsworth flygbas, i Georgia respektive South Dakota. Detta i sin tur kom föranleda att Ryssland lyfte möjligheten om motåtgärder.³⁵ Det ryska svaret kom bli att skapa begränsningar avseende vilka flygfält USA får utnyttja i Ryssland för att genomföra flygningar i enlighet med Open Skies avtalet.³⁶ I skrivande stund är det oklart vilka flygfält som USA, ej får utnyttja i Ryssland. I sammanhanget är det även intressant att notera uppgifter som framkommit att Ryssland kan ha utnyttjat Open Skies flygningarna för underrättelseverksamhet över amerikanskt territorium, ej i enlighet med avtalet.³⁷

Vid inledningen av oktober månad 2017 rapporterade den ryska tidningen Kommersant, enligt uppgifter de tagit del av från källor nära det ryska försvarsministeriet, att det numera skulle finnas en risk för väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO länder. Detta skall ha framkommit vid en utredningen avseende den ryska nationella säkerheten inom den maritima arenan, där bl.a. Norge berördes som ett av länderna.³⁸ Dock får man vara något försiktig med dessa uppgifter då de härrör från källor nära det ryska försvarsministeriet, vilket per seinte innebär att de, de facto sett själva rapporten därutöver så berör det enbart möjliga maritima konfliktytor. Dock blir det intressant utifrån de tidigare berörda uppgifterna som förmedlades av den tyska underrättelsetjänstens chef i November månad 2017.

Detta är intressant utifrån Försvarsberedningens bedömning i dess totalförsvarsutredning att, ”Ett väpnatangrepp mot Sverigekan inte uteslutas”.³⁹Vilket måste sägas skiljer sig en hel del från den närmsta skrivningen i det senaste försvarsbeslutet som säger att, ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas”.⁴⁰Här skulle skrivningen i det senaste försvarsbeslutet kunna tolkas som att den implicit säger att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, dock måste det sägas att skrivningen i totalförsvarsutredningen är betydligt tydligare i sådant fall. Då försvarsbeslutet explicit inte nämner något om risker för väpnat angrepp.

Nästa intressanta utspel skedde samma dag som Försvarsberedningen presenterade sin Totalförsvarsutredning d.v.s. 20DEC2017. Detta skedde i Norge där chefen för dess marinkår General RobertB. Neller samt marinkårens högste företrädare för dess underofficerare samt soldater, Sergeant Major of the Marine Corps Ronald L. Green besökte den kontingent av amerikanska marinkårssoldater som är baserade i Værnes. Vid detta besök uttalade chefen för den amerikanska marinkåren två väldigt tydliga budskap. Det ena var att ”I hope I’m wrong, but there’s a war coming” och det andra var att han förutspådde en ”big-ass fight”. Därutöver påtalade han att Stilla Havet samt Ryssland kommer vara marinkårens fokusområden framgent.⁴¹ Enligt marinkårschefens presstalesperson skall de två tidigare nämnda uttalandena utgjort ett motivationstal, då The Washington Post frågade om dess innebörd.⁴² Huruvida så var fallet eller ej, går ej att bedöma, men vanligtvis brukar högre amerikanska militära chefer välja sina ordval med eftertanke ffa. när media är närvarande, vilket gör det intressant att notera.

I sammanhanget blir den amerikanska nationella säkerhetsstrategin värd att belysa, som publicerades den 18DEC2017 d.v.s. två dagar innan chefen för den amerikanska marinkårens uttalande. Där skrivs bl.a. ”China and Russia challenge American power, influence, and interests, attempting to erode American security and prosperity”. Därutöver framgår det, ”The combination of Russian ambition and growing military capabilities creates an unstable frontier in Eurasia, where the risk of conflict due to Russian miscalculation is growing”.⁴³ Vilket i sig enbart bekräftar att Ryssland och Kina kommer vara fokusområden, men det bekräftar att åtminstone konfliktrisken i sig har ökat i Euroasien d.v.s. Europa och Asien, dock säger det varken implicit eller explicit att ett krig är på väg. Men det ger eventuellt en viss bakgrund till den amerikanska marinkårschefens uttalanden.

Nästa intressanta utspel inom samma område genomfördes av Storbritanniens Försvarsminister, Gavin Williamson, den 26DEC2017. Där han uttalade sig kring fartygsrörelser genomförda av den ryska marinen i anslutning till Storbritannien under julhelgen. Där han sa, ”I will not hesitate in defending our waters or tolerate any form of aggression” samt ”Britain will never be intimidated when it comes to protecting our country, our people, and our national interests”.⁴⁴ Vilket får anses vara kraftiga ordval utifrån maritima rörelser på internationellt vatten, om än att övningsmoment kan ha genomförts som varit riktade mot Storbritannien. Här kan han givetvis tagit tillfället i akt för att uttrycka sin folkrättsliga rätt att skydda sitt territorium. Dock om man t.ex. jämför med Sverige så har liknande uttalanden, mig veterligen, enbart genomförts under 1980-talets kränkningar på svenskt inre vatten. Dock går det inte att jämföra nationer rakt av ffa. kanske inte Sverige gentemot Storbritannien, men det sätter ett visst perspektiv kring uttalandet. Framför allt då det ”diplomatiska språket” försöker vara något av ett universellt språk.

Här är det även intressant att notera vad chefen för den ryska utrikes underrättelsetjänsten, Sergej Narysjkin, framförde vid ett möte med chefer från säkerhetstjänster ur stater inom OSS, Oberoende Staters Samvälde. Inledningsvis framförde han att USA var den stat som var drivande i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS länderna. Därefter framförde att Sverige tillsammans med ett antal andra länder (Storbritannien, Polen samt de baltiska staterna) hade en ledande roll i detta icke deklarerade hybridkrig. Bland annat hävdar han att Sverige tillsammans med de övriga länderna försöker skapa revolutionära celler inom emigrantstrukturer i Ryssland och staterna inom OSS.⁴⁵ I detta sammanhang är det intressant att notera det ryska utrikesministeriets kommentar avseende den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin, vilket var att det inte var en strategi gentemot samarbete utan snarare en strategi gentemot konfrontation.⁴⁶ Således säger Ryssland att USA och ett antal andra länder för ett icke-deklarerat hybridkrig mot Ryssland samt att USA säkerhetsstrategi är en väg mot konfrontation.

Här är det även intressant att notera hur Sverige samt dess underrättelsetjänst, enligt ett reportage i den ryska tevekanalen Rossija 24, skall utnyttja personal med liknande bakgrund som den nu för spionerianklagelser i Ryssland gripne norrmannen FrodeBerg.⁴⁷ Detta omnämnande om Sverige samt inom ramen för det icke-deklarerade s.k. Hybridkriget gentemot Ryssland, kan mycket väl vara en metod för att skapa en bild av ett yttre hot mot Ryssland för den ryska befolkningen, i syfte att ena dem och få dem att bortse från inrikesproblem.⁴⁸ Dock har som bekant myntet alltid två sidor, varvid Ryssland även skulle kunna se Sverige som ett hot samt en drivande part i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS-staterna, ibland kan det som ter sig osannolikt även vara det korrekta, beroende på hur man väljer att åskåda.

Året 2017 har således varit något av en sinuskurva i rytm avseende säkerhetsläget i vårt direkta närområde. Det inledes med en topp maa. NATO förstärkningsåtgärder till de baltiska staterna. För att därefter så sakteliga glida ner i en dal, för att under sommaren gå upp mot en topp som nåddes i samband med Zapad-2017. Därefter fortsatte den snabbt nedåt igen, för att under den sista skälvande månaden av året återigen nå en ny topp, då ordet väpnad konflikt från att varit ett tabubelagt ord i det offentliga rummet, plötsligt valde att kliva in i rummet.

Här skulle man lätt kunna förledas till att tro att det generella säkerhetsläget kraftigt försämrats då det nu helt plötsligt börjar talas om det. Här skulle jag vilja hävda motsatsen, säkerhetsläget per se har inte försämrats nämnvärt under 2017. Risken för en väpnad konflikt i vårt närområde är fortsatt densamma som den varit under minst ett till två år. Den enda skillnaden är att nu talar man öppet om det. Vilket gör det spott och spä som Generalmajor Anders Brännströmfick utså för sin, ur mitt perspektiv korrekta, bedömning av säkerhetsläget väldigt osmaklig, för vad skiljer hans uttalande från det Försvarsberedningen presenterade den 20DEC2017?

Däremot får det ses som troligt att den till ytan gjorda konsolidering av militära positioner i vårt direkta närområde som skett under 2017, kommer förändras. Ökar retoriken avseende möjligheterna kring en väpnad konflikt, kommer det även börja ställas krav på folkvalda oaktat i vilket land att ett av de grundläggande ansvaren för en stat tas. Det vill säga, skyddet av sina medborgare och sitt territorium. Vilket på sikt kommer medföra att de militära styrkeförhållandena kommer förändras. Retoriken i sig ökar även risken att en incident övergår till en väpnad konflikt, då en hårdnande retorik som kontinuerligt upprepas kommer innebära att man, dels letar efter tecken på väpnad konflikt på ett annat sätt, dels att toleransnivåer kommer sänkas. Detta är mänsklig psykologi, tänk dig att du går i ett område som du bedömer som farligt, då är du mer alert och redo för kamp, det är ingen skillnad med ett försämrat säkerhetsläge mellan stater. Dock går det inte heller att förtiga ett försämrat säkerhetsläge som vi haft under ett antal år, det är som att undvika att teckna en hemförsäkring.

Således, kan 2017 ses som ett mellanår i det föränderliga säkerhetsläget i vårt närområde, så sakteliga började man inse hur säkerhetsläget stod till och började prata om det. Varvid det är något ironiskt att detta år var Tuppens år enligt den kinesiska kalendern, den gal tydligen i slutet av året. Nu återstår att se vad man väljer att göra, då den galit.

Have a good one! // Jägarchefen

Bild 1(Engelska)

British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4 (Engelska)

CAST 1(Ryska)

CNBC 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Deutsche Welle 1, 2(Engelska)

Foreign Policy 1(Engelska)

Forsvaret 1(Engelska)

Kommersant 1(Ryska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Military.com 1(Engelska)

NATO Review 1(Engelska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)

Rysslands President 1(Engelska)

State Security Department of Lithuania 1(Engelska)

TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska/Ryska)

The Hill 1(Engelska)

The Independent Barents Observer 1 (Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5 (Engelska)

The White House 1(Engelska)

U.S. Department Of State 1, 2(Engelska)

Washington Examiner 1(Engelska)

YLE 1(Svenska)

”Ochdet hände sig vid den tidenatt från kejsar Augustus utgickett påbud…” Så inleds Evangelium enligt Lukas 2 Kapitlet, det är sannolikt en inledning som kommer höras på flera Julvesper runt om i Sverige, i närtid. Svensk försvarspolitik och därav indirekt även en stor del av dess säkerhetspolitik kom under det inledande 2000-talet baseras på att ett påbud skulle uppenbara sig. Detta påbud skulle indikera starten på ett försämrat omvärldsläge som i sin tur skulle medge ett tioårigt återtagande för att kunna garantera Sveriges oberoende i händelse av ett försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.

När detta påbud skulle ha kommit, kommer troligtvis vara av stort intresse för framtida säkerhetspolitiska forskare. Vad som dock går att konstatera är att General Håkan Syrén under sin tid som Överbefälhavare, vid 2008 i kölvattnet av den rysk-georgiska konflikten tydligt kom att pekapå att Ryssland hade valt konfrontationens väg och att den svenska försvarspolitiken därav måste utgå från säkerhetspolitiska realiteter kontra, på förhand fastlagda ekonomiska ramar.

Vad avser den rysk-georgiska konflikten, är det intressant i ett underrättelsesammanhang att notera hur svensk underrättelsetjänst, i form av Försvarets Radioanstalt, innan konflikten påbörjades hade uppfattatvad som var på väg att ske. Vilket sätter General Håkan Syréns uttalande i ett visst perspektiv, då det var ett väldigt tydligt uttalande han genomförde i sin roll, dels som myndighetschef, dels som Överbefälhavare.

Vid 2012 genomförde Svenska Dagbladet med Mikael Holmströmsom reporter en intervjumed den avgående chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Generalmajor Stefan Kristiansson. Den avgående MUST chefen påtalar vikten av att de förmågor som utvecklas i Ryssland måste beaktas, därtill påtalar han att den ryska militärreformen som påbörjades 2008 hade tagit fart. Därutöver påtalas även att Ryssland vill ha stabilitet, men risken är att det blir stabilitet på Rysslands villkor. Detta var ett eller två år, beroende på när man väljer att se startpunkten, innan den rysk-ukrainska konflikten uppstod.

I slutet av 2012 kom det beryktade uttalandet om ”enveckas försvaret”, dåvarande Överbefälhavaren, General SverkerGöransson, intervjuades av Svenska Dagbladets dåvarande reporter Mikael Holmström, vid en tjänsteresa till Kiruna. Vid denna intervju framkom det att Sverige skulle kunna stå emot ett angrepp under en veckas tid, mot en motståndaren med en begränsad målsättning. Detta förefaller varit en slutsats utifrån ett krigsspel, ett av troligtvis många som genomförts, varvid den måste sättas i en specifik kontext. Dock var det ett väldigt tydligt budskap som skickades av den dåvarande Överbefälhavaren.

På detta sätt skulle man kunna fortsätta ett bra tag, med olika signaler och utspel både kring omvärldsläge men även vad avser svensk försvarsförmåga. Dock blir det en återupprepning av mycket som redan berörts på denna och andra bloggar. Vad som dock gör dessa saker intressanta blir att sätta den nuvarande överbefälhavarens, General Micael Bydén, uttalandeunder den gångna veckan, v749, ihop med de tidigare berörda uttalandena.

Överbefälhavaren påtalar, om inte ytterligare finansiella medel tillförs kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Detta som en bieffekt av Försvarsmaktens ökade verksamhet, sannolikt maa. det negativa omvärldsläget, redan vid 2020 kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Därutöver påtalar han att personalen är pressad maa. den ökade verksamheten men även bristen på personal, utgör ett problem. Behovet av ytterligare medel för att kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag har ålagt Försvarsmakten, är något som både nuvarande och dåvarande Överbefälhavare kontinuerligt påtalat. Varpå det i grunden ej är något ”nytt under solen”.

Således har det förlupit en sträcka på snart 10 år, när tre överbefälhavare har påtalat, att det råder en kraftig diskrepans mellan de medel som tillförs, kontra det säkerhetspolitiska omvärldsläget och i grunden Försvarsmaktens utformning för att kunna möta detta försämrade omvärldsläge. Man kan fundera på vilket ”påbud” det är som krävs, för att Försvarsmakten skall kunna påbörja en tydlig omdaning som möter de behov som finns kopplat mot det omvärldsläge som råder.

Have a good one! // Jägarchefen

Den ryska ubåtsförmågan och då i synnerhet dess attackubåtsförmåga, har under ett antal år utgjort ett debattämne i det säkerhetspolitiska rummet. Oftast hänvisas det till att ubåtsaktiviteten är i nivåer som under det kalla kriget. Utgående från historiska siffror, kopplat till nutida faktorer är det möjligt att patrulleringsverksamheten ligger någonstans kring 10-20% av den Norra marinens totala bestånd av attackubåtar. Vilket i sammanhanget skulle innebär fyra till sex attackubåtar ur den Norra marinen genomför mer eller mindre kontinuerlig patrullering. Dock förefaller förmågan att verka, därmed även påverka NATO sjöförbindelser, med dessa fyra till sex attackubåtar vara markant högre än under det kalla kriget, utifrån NATO agerande i frågan kring det ryska ubåtshotet, men även enskilda befattningshavares uttalanden.

Det kalla krigets historia gör sig fortfarande påmind och många historier har ännu inte berättas och många kommer troligtvis inte heller berättas. Vid många tillfällen under de senaste åren har det dragits paralleller till det kalla kriget, såsom den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten och annorstädes skall vara den högsta sedan det kalla kriget.¹ I sammanhanget kan det vara intressant att försöka få en historisk bild kring hur omfattande den sovjetiska ubåtsaktiviteten i Atlanten, under det kalla kriget, de facto var. Den amerikanska underrättelsetjänstens, CentralIntelligence Agency, digitala arkiv kommer utgöra källmaterialet för att försöka nå någon klarhet i detta.

En problematik som uppstår är dock att de flesta av uppgifterna som avhemligats avseende detta är från slutet av 1970-talet d.v.s. innan det som av vissa beskrivits som den andra fasen av det s.k. kalla kriget uppstod, vilket kan sägas var den första halvan av 1980-talet.² Härvid kan informationen vara något missvisande, då det eventuellt kan ha funnits perioder med hög aktivitet under 1980-talet, med anledningen av den högre spänningen som rådde mellan de två supermakterna, kontra 1970-talets slut. Men det kan ändock ge en fingervisning om vilka storheter som då rådde och hur dessa skulle kunna appliceras i vår tid.

Den senaste avhemligade rapporten, som jag upptäckt, är publicerad 1979 och blev avhemligad i juni 2017. I rapporten The SovietAttack Submarine Force and WesternSea Lines of Communication, berörs bl.a. den sovjetiska marinens operativa tillgänglighet av attackubåtar. Enligt den rapporten skall den operativa tillgängligheten vara låg, enligt rapporten skall enbart 10% av den sovjetiska attackubåtsflottan agera utanför den sovjetiska kustzonen. Totalt sett, bedömdes enbart 60% av den sovjetiska attackubåtsflottan vara tillgängliga för att lösa uppgifter vid ett krigsutbrott.³

I rapporten hänvisar de även till uppgifter från september 1978 avseende mängden operativa ubåtar inom den Norra marinen (NM), Östersjömarinen (ÖM), Svarta Havsmarinen (SvHM) samt Stilla havsmarinen (StHM). Enligt de uppgifterna bestod NM av 127 attackubåtar, ÖM av 26 attackubåtar, SvHM 20 attackubåtar och StHM 76 attackubåtar, både dieselelektriska och reaktordrivna.⁴Känt sedan tidigare är att ÖM hade uppgifter i åtminstone Nordsjön och ev. i Atlanten med sina ubåtar.⁵ Vilket skulle innebära att man ev. får addera ÖM operativa attackubåtar till NM förmåga att verka i Atlanten. Detta skulle innebära att det skulle kunnat befinna sig 12 till 14 attackubåtar i Atlanten, vid 10%, och som mest 76 till 90 stycken attackubåtar, vid 60%, om de prövat ett större koncept, dock torde inte detta varit under en längre tid utan snarare under en kortare tidsrymd den större mängden agerat.

Hur ser det då ut i dag? Enligt Office of NavalIntelligence rapportThe Russian Navy: A HistoricTransition, från december 2015, skall NM vid tidpunkten för rapportens publicering totalt haft 23 stycken attackubåtar och ÖM två stycken. Av dessa 23 inom NM är sex stycken dieselelektriska attackubåtar.⁶ I dagsläget kan ÖM ubåtar bortses från då det ej förefaller förekomma någon kontinuerlig patrullverksamhet med dessa utanför Östersjöregionen. Utgående från antal, får det anses vara smått otroligt om NM över tiden skall ha 12 stycken attackubåtar ute i Atlanten, då det skulle vara över 50% av det totala beståndet, med de dieselelektriska inräknande, framförallt när bedömningar från det kalla kriget gör gällande att 60% av attackubåtsflottan var den maximala storheten Sovjetunionen kunde utnyttja.

Kan då istället tio procentsatsen fortfarande vara gällande idag, kontra fysisk mängd? Inledningsvis bör det påtalas att den ryska flottan kom att minska ansenligt i storlek från 1990-talet till mitten av 00-talet. Valet som den ryska flottan gjorde var att bevara de mest kvalificerade enheterna och påbörja utvecklingsarbete för framtiden d.v.s. man skar ned storleken på sin flotta. Utgående från de fartyg som finns, utgör en stor del fortfarande arv, med en medelålder på över 20 år. Historiskt hade sovjetiska fartyg en livslängd om 25 år, som kunde förlängas som mest upptill 15 ytterligare år med omfattande förebyggande underhåll.⁷

Utgående från medelålder på de ryska fartygen får det återigen anses vara smått otroligt att Ryssland skulle genomföra patrulleringar med 12 attackubåtar i Atlanten över tiden. Därtill sett till det åldrande beståndet kan ett rimligt antagande vara att det krävs löpande underhållsåtgärder på det nuvarande attackubåtsbeståndet för att genomföra patrulleringar med dem, trots de valde att bibehålla de bästa fartygen under 1990-talet. Varvid 10% faktorn snarare kan vara rimlig att anta är det som refereras till, vid olika uttalanden.

Ytterligare en faktor som skulle kunna stödja 10% faktorn eller t.om. öka procentsatsen något är de uppgifter som framkommit, att den ryska patrulleringarna i Atlanten blivit, dels mer frekvent, dels ökat i tid, med dess attackubåtar.⁸ Vad som dock talar emot 10% faktorn är att det förefaller, dels ske patrullering utanför den brittiska flottans bas för dess ballistiskt robotbärande ubåtar vid Faslane,⁹ dels patrullering i Atlanten.¹⁰Utgående från 10% faktorn skulle det innebära att en ubåt befinner sig kring Skottland och en i Atlanten över tiden, vilket får anses vara något lågt. Således torde en siffra mellan 10-20% vara mer rimlig. Detta skulle innebära att av den ryska Norra Marinens attackubåtar genomför två till fyra stycken patrullering, här avses de 17 reaktordrivna attackubåtarna.

Vad som även blir intressant att studera är möjlig disposition av de tillgängliga attackubåtarna d.v.s. både de reaktordrivna samt de dieselelektriska. Tidigare bedömningar förefaller göra gällande att dieselelektriska ubåtar skulle patrullera i Norska Havet samt Barentshav i händelse av en konflikt.¹¹ Vilket får anses vara rimligt maa. den kortare räckvidden dessa har. Sett till fredstida förhållande torde det fortsatt vara ett rimligt antagande att de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas närmare den ryska kusten och dess flottbaser. Detta skulle i sådant fall innebära en ev. högre procentandel av de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas i patrullering, om t.ex. en dieselelektrisk ubåt utnyttjas över tiden i Norska havet och en i Barentshav. Vilket torde vara möjligtm.h.t. tillgänglighet o.dyl.

Detta skulle således kunna ge en mängd om fyra till sex attackubåtar, både reaktordrivna och dieselelektriskt drivna, som genomför patrullering d.v.s. 17-26% av NM attackubåtar skulle med ett sådant antagande genomföra patrullering. Där två till fyra stycken genomför patrullering långt utanför den ryska kustzonen och två stycken genomför patrullering nära den ryska kustzonen. Detta får anses vara en rimlig mängd, kopplat till uttalanden om att verksamheten som bedrivs är inom s.k. ”kalla kriget nivåer”, när hänsyn tas till att attackubåtarna och dess personal måste genomföra återhämtning, underhållsarbeten osv. Således sett till 10% faktorn så ligger ovan resonemang över denna, men det får ses som rimligt att en patrulleringsverksamhet som ovan beskrivits genomförs. Varvid det får ses som möjligt att NM nyttjar cirka 10-20% av sitt attackubåtsbestånd över tiden, då patrullering med fyra i Atlanten och två i närheten av den ryska kustzonen ej behöver vara en konstant siffra utan säkerligen kan variera både med mindre mängd men även högre mängd.

En viktig faktor som även måste beaktas är de attackubåtar i användning av Ryssland idag har betydligt bättreförmåga än de som var i tjänst i slutet av 1970-talet och del av 1980-talet. Förmågan kan anses vara högre både i vad avser beväpning hos dem, men även förmåga till att undgå upptäckt d.v.s. överlevnad, vilket gör att den totala effekten hos en rysk attackubåt i dag, tydligt överstiger den förmåga dess motsvarigheter hade under 1970 och 1980-talet.¹² Vilket får anses vara ett av, säkert flera, egentliga skäl till oron hos NATO maritima chefer, avseende den ökade mängden patrullering med de ryska attackubåtarna, då en modern rysk attackubåt i förmåga torde kunna motsvara minst två av de tidigare modellerna.

Härvid går det inte enbart att titta på procent eller direkta antal i användning av attackubåtar vid patrullering och jämföra med det kalla kriget, när den totala förmågan hos en attackubåt förefaller ökat. Därutöver förefaller NATO ubåtsjaktförmåga d.v.s. både vad avser inhämtningsförmåga men även förmågan till verkan nedgått markant sedan det kalla kriget slut.¹³I detta sammanhang är den estländske underrättelsechefen, Överste Kaupo Rosin, oro avseende förmågan att tillföra förstärkningar sjöledes väldigt intressant att notera,¹⁴om än att det troligtvis i huvudsak berör förmågan att förflytta förband i Östersjöregionen och till del i Atlanten.

I detta hänseende blir NATO beslut om återupprättande av ett ”Atlantiskt kommando” synnerligen intressant. I debatten som förts kring det, handlar det främst om att säkerställa logistiken mellan Nordamerika och Europa i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt.¹⁵ Vad som dock blir mer intressant är hur dessa sjöförbindelser är i behov av skydd i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt, varvid själva koordineringen avseende ubåtsjakt i Atlanten blir direkt avgörande.¹⁶ Därutöver kräver detta en kontinuerlig uppföljning redan i fredstid, för att ha en korrekt lägesuppfattning om t.ex. säkerhetsläget kraftigt skulle försämras, varvid det får ses som högst troligt att det kommer ske en förmågeförstärkning avseende ubåtsjakt inom de närmsta åren (två till fyra års period). Detta i sig utgör även en indikator på att trots reducering i den ryska attackubåtsflottan, anser NATO att den nuvarande mängden är ett signifikant hot.

Sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa kommer i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt mellan NATO och Ryssland vara direkt avgörande. Detta utifrån det beroende på styrketillförsel, som skapats ur den kraftiga amerikanska reduceringen av förmågor i Europa, sedan det kalla krigets slut.¹⁷ Därutöver den genomförda avvecklingen av de s.k. POMCUS förråden i Europa, har även ökat detta beroende av sjöförbindelserna.¹⁸ Då materiel i huvudsak kommer vara tvungen att passera på köl över Atlanten kontra utnyttjande av flygförbindelser. I det sammanhanget är det intressant att notera tidsåtgången för att förflytta en division från Nordamerika till Europa. I en studie genomförd av den amerikanska tankesmedjan RAND från 2013, jämförs olika förflyttningsalternativ. Där framkommer det t.ex. för att förflytta en division mellan t.ex. New York och Rotterdam, utifrån avstånd, skulle tidsåtgången vara cirka 30 dagar.¹⁹

I detta sammanhang blir f.d. SACEUR, General Philip M. Breedlove, uttalande vid en konferens anordnad av AirForce Association under 2016, mycket intressant. Breedlove framför en oro över hur säkert transporterna från Nordamerika till Europa kan komma att genomföras, både till sjöss men även i luften.²⁰ Nu är uttalandet över ett år gammalt men det visar troligtvis på att åtminstone för ett år sedan var förmågan för NATO, att kunna verka mot olika hotförmågor under, på och över Atlanten klart bristfällig, annars skulle inte ett sådant uttalande genomförts. Härvid finns det även ett värde av att se vilka förluster som beräknades i händelse av en konflikt under det kalla kriget, vid transporterna över Atlanten.

Utgående från den tidigare refererade studien/rapporten av CIA, förefaller mängden förluster som Sovjetunionen hade kunnat åsamka det flöde av fartyg som var tänkt att trafikera sjölederna mellan Nordamerika och Europa vara nästintill försumbar. Dock handlar det även om vilka fartyg som sänks och med vilken last, varvid det ej går att fokusera på förmågan att sänka en stor mängd skepp.²¹ Varvid den nuvarande oron och uttalandena avseende den ryska ubåtsförmågan blir väldigt intressant, då tidigare studier visar på att den sovjetiska attackubåtsförmågan inte var så god som många kanske tänkte sig under 1970 och 1980-talet.

Sett till ett svenskt perspektiv blir detta även intressant, då vi i mångt hänger upp vår egen försvarsförmåga på att tillsammans med andra kunna agera i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt. Tidsåtgången innan substantiell militär hjälp skulle kunna komma fram till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen får anses vara ansenlig, vilket även blir ett normerande värde att ta hänsyn till vid planering, men bör även ses som ett värde att ta med sig in för den nya Försvarsberedningen kring hur den svenska Försvarsmakten skall dimensioneras efter 2020.

Utgående från en rad faktorer får det ses som troligt att den ryska attackubåtsförmågan i dag är signifikant bättre än vad den var under 1980-talet. Denna förmågehöjning beror troligtvisfrämst på två faktorer, dels förbättrade ubåtar, dels NATO avveckling av vad som kan anses varit en välutvecklad ubåtsjaktförmåga uppbyggd kring både inhämtnings- men även verkanssystem. Mängden attackubåtar som de facto befinner sig över tiden i t.ex. Atlanten får dock anses vara låg, men kopplat till de två ovannämnda faktorerna, förefaller även en låg mängd kunna utgöra ett signifikant hot, utifrån NATO-ländernas agerande i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Breaking Defense 1(Engelska)

Center for a New American Security 1(Engelska)

Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)

Defense News 1(Engelska)

Globalsecurity 1(Engelska)

IHS Jane’s Defence Weekly 1(Engelska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

RAND Corporation 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

The Heritage Foundation 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

U.S. Naval Institute 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Detsäkra landet?: svensk försvars- ochsäkerhetspolitik från ett kallt krigtill ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försöktill analys. Stockholm: Santérus, 2010.

För över ett år sedan ombaserades två korvetter ur Bujan-M klassen från Svarta havs Marinen (SvHM), närmare bestämt korvetterna Serpuchov och Zeljonoj Dol, till Östersjömarinen (ÖM).¹Själva historien kring dess förflyttning berördes för ett år sedan på denna blogg i ett antal inlägg, varvid dess uppenbarelse och ombasering till ÖM ej var en överraskning. Däremot går det att påstå att den mediala storm som uppstod, kring dess ombasering, var något oväntad.²

Förflyttningen av de två Bujan-M korvetterna till Östersjön utgjorde, troligen, en form av strategisk signalering. Dock kan det vara av intresse att se hur pass mycket övningsverksamhet som officiellt rapporterats, när det kan ge en viss uppfattning om hur de två korvetterna kan tänkas nyttjas i den ryska strategiska kommunikationen, dels mot Östersjöländerna, dels mot NATO.

Totalt finns 19 nyheter publicerade av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, på det ryska försvarsministeriets officiella hemsida, mellan 01OKT2016 och 23NOV2017 avseende de två Bujan-M korvetterna, Serpuchov och Zeljonoj Dol. Fördelningen av dessa 19 nyheter är, att korvetten Serpuchov omnämns 15 gångar, Zeljonoj Dol två gånger och de båge korvetterna omnämns i två artiklar tillsammans.³ Inleder vi med korvetten Serpuchov så utgör en av de omnämnande artiklarna en stridsövning, och 14 övriga omnämnanden avseende korvetten. Vad avser Zeljonoj Dol två omnämnanden, är de avseende stridsövningar. I de två artiklar de omnämns tillsammans berörs utvecklingsarbete kring Bujan-M korvetter.

Fortsätter vi med de s.k. övriga artiklarna kring korvetten Serpuchov, så utgör en av dessa omnämnande korvettens deltagande i firandet av segerdagen den 09MAJ2017, två omnämnande avseende deltagande vid Marinmässa i Sankt Petersburg (StP), sju omnämnande avseende deltagandet vid firandet av den ryska flottans dag i StP 30JUL2017, tre omnämnanden vid deltagandet av mässan Armé-2017 i StP. En artikel omnämner att korvetten eventuellt kan komma att benämnas “stötenhet” om valideringen av dess förmågor faller väl ut.

Således, vad som går att konstatera så långt är att det är ytterst sparsamt skrivet avseende övningsverksamhet i Östersjön med de två korvetterna. Här går det att jämföra med de korvetter ur Steregusjtjij klassen som är baserade i Östersjön, där det nästintill skrivs en eller flera artiklar från Försvarsministeriets informationstjänst på veckobasis avseende dessa korvetters övningsverksamhet i Östersjön och annorstädes. Utåt sett, för den breda allmänheten, förefaller det således byggas upp en bild att de två korvetterna ur Bujan-M klassen som ombaserades till Östersjön, ej övar i någon större omfattning.

Att dessa två Bujan-M korvetter enbart skall ha genomfört tre stridsövningar under en ett års period i Östersjön, håller jag för föga troligt. Vilket skapar en intressant frågeställning, varför skrivs det så ytterst begränsat av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst avseende Bujan-M korvetterna i Östersjön kontra den relativt omfattande rapporteringen avseende korvetterna ur Steregusjtjij klassen. Att övningsverksamhet genomförs kontinuerligt med de två korvetterna håller jag som högst troligt, därtill att västliga underrättelsetjänster har en god uppfattning avseende den övningsverksamhet som genomförs.

En möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan mycket väl vara att rapporteringen avseende fartygens verksamhet avsiktligt hålls begränsad. Syftandes till att kunna utnyttjas för strategisk signalering, då den relativt omfattande mediarapportering som uppstod avseende ombaseringen, sannolikt, återigen skulle uppstå i händelse av någon mer rapporterad omfattande/kvalificerad övningsverksamhet kring de två korvetterna. En annan möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan vara att den tidigare omnämnda rapporteringen vid ombaseringen verkade menligt, för Rysslands strategiska kommunikation. Varvid rapporteringen hålls nere. Givetvis finns det ytterligare förklaringsmodeller.

Oaktat förklaringsmodell, kvarstår faktumet att det rapporteras ytterst sparsamt kring dessa två korvetters verksamhet i Östersjön, vilket är intressant notera. Därutöver måste det föreligga något skäl bakom det, då det ryska Försvarsministeriets informationstjänst rapporterar om det mesta, förutom just detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Ryssland besitter troligtvis i dagsläget förmågan att genomföra begränsande operationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtviskommer Ryssland i närtid (ett till två år) öka denna förmåga så att de kan genomföra större operationer på signifikant avstånd. Den genomförda luftlandsättningsövningen 24-27OKT2017 var troligtvis en slutövning/validering avseende denna förmåga. Parallellt med denna övning genomförde även de ryska strategiska kärnvapenstyrkorna en s.k. ”triadövning” den 26OKT2017. Härvid var samtliga strategiska förband direkt underställda den ryska Generalstaben insatta i övningsmoment. Möjligtvis var dessa två strategiska övningar sammanlänkande.

Det finns ett antal förmågor och förband inom de ryska väpnade styrkorna som kontinuerligt bör följas upp, luftlandsättningsstyrkorna är en av dessa då de även räknas som ett strategiskt vapenslag.¹ Detta inlägg kommer beröra ett antal intressanta faktorer som uppenbarats under KV III-IV 2017 avseende ryska luftlandsättningsstyrkorna och vad detta kan innebära, dels avseende förändrat uppträdande hos dem, dels möjligheten till ett förändrat ryskt uppträdande/utnyttjande av/med dess väpnade styrkor i närtid (ett till två år).

Under 2017 förefaller luftlandsättningsövningarna blivit större till sin karaktär, vad avser storleken på förbanden som deltar. Något som tydligt accentuerades under KV II 2017. Under loppet av en månad genomfördes två större luftlandsättningsövningar, där den ena enligt bofasta i Pskov Oblast, skall ha varit den största och mest intensiva sedan väldigt länge tillbaka.² Därutöver är det intressant att notera att minst ett kompani, ur 106. Luftlandsättningsdivisionen, inom luftlandsättningsstyrkorna har förmågan att delta i landstigningsföretag.³ Vilket blir viktiga utgångsvärde att ta med sig för att kunna analysera den luftlandsättningsövning som genomfördes under perioden 24-27OKT2017, vilket detta inlägg i huvudsak kommer beröra.

Den 24OKT2017 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att luftlandsättningsförbanden i Pskov Oblast (76. Luftburna divisionen), Krasnodar och Stavropol Kraj (7. Luftburna divisionen) försatts i högsta larmberedskap, därtill hade delar ur den 7. Luftburna divisionen baserad i Krasnodar Kraj genomfört en 200 km lång förflyttning till ilastningsplatser (flygfält) vid Armavir, Krasnodar och Krymsk.⁴ Därutöver skulle även transportflygregementena i Tver, Pskov och Rostov Oblast försatts i högsta larmberedskap.⁵ Mer än 30 IL-76 transportflygplan skall under den 24OKT2017 ombaserats till flygbaser i Krasnodar Kraj för att genomföra lufttransport av luftlandsättningsstyrkorna i övningen.⁶ Totalt förefaller övningen omfattat cirka 5,000 luftlandsättningssoldater.⁷ Utöver det skall totalt cirka 60 luftfarkoster deltagit i övningen av modellerna IL-76, AN-2, MIG-31BM, SU-35S, SU-34, A-50, IL-22 och MI-8.7 Utav dessa cirka 60 luftfarkoster skall över 30 stycken, som tidigare nämnts, utgjorts av IL-76.⁸

Under den 24OKT2017 förefaller således den 76. Luftburna divisionen i Pskov Oblast samt 7. Luftburna divisionen i försatts i högsta larmberedskap, delar ur 7. Luftburna divisionen förefaller även varit under förflyttning redan innan och tagit sig till ilastningsområden i Krasnodar Kraj. Därutöver förefaller 334. Transportflygregementet i Pskov Oblast, 8. Transportflygregementet i Tver Oblast och 708. Transportflygregementet i Rostov Oblast försats i högsta larmberedskap. Utifrån denna fördelning skall således två av tre transportflygregementen inom det västra militärdistriktet (MD V) samt det enda inom det södra militärdistriktet (MD S) med dess IL-76 varit involverad i denna övning.⁹ Transportflygförbanden skall även under den 24OKT2017 genomfört förflyttning till de flygbaser som 7. Luftburna divisionen förflyttat sig till, vilket utgjorde ilastningsplatser.

Den 25OKT2017 skall 2,500 luftlandsättningssoldater genomfört luftlandsättning i Uljanovsk oblast. Luftlandsättningsföretaget skall föregåtts av att jakt- (MIG31-BM, SU-35S) samt attackflyg (SU-34) säkrade luftrummet samt markområdet där luftlandsättningen genomfördes. SU-34 flygplan skall ha genomfört markmålsbekämpning mot stridsfordon och fottrupp. Cirka 20 minuter innan huvudstyrkan skulle luftlandsättas, fälldes en säkringsstyrkan ur två IL-76. Därefter under en överflygning om 7 minuter över fällningsområdet skall cirka 1,000 soldater luftlandsatts med fallskärm, på mycket kort tid skall totalt 2,500 luftlandsättningssoldater luftlandsatts, totalt skall 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget. Därutöver skall även A-50 flygstridsledningsflygplan samt IL-22 ledningsflygplan utnyttjats för att leda luftlandsättningsföretaget. Luftlandsättningen 25OKT2017 förefaller haft till uppgift att ta och säkra flygplatsen Vostotjnyj, strax öster om Uljanovsk. Specialförbandsenheter skall även luftlandsatts med hjälp av åtta stycken AN-2 flygplan och genomfört ett stridsföretag mot en ledningsplats. Efter genomförd luftlandsättning skall IL-76 flygplanen genomfört s.k. taktisk landning i sluten ordning med begränsade avstånd på Vostotjnyj flygplats. Transportflygplanen skall ha landat in med två minuters intervaller på flygplatsen.¹⁰

Inleder vid med en rimlighetsbedömning, så får det ses som möjligtatt fallskärmsfällning genomförts med cirka 2,500 luftlandsättningssoldater, då en IL-76 kan bära 140 stridsutrustade soldater för fallskärmsfällning,¹¹varvid det skulle åtgått 18 stycken IL-76 för genomförandet och enligt det ryska Försvarsministeriets informationstjänst skall cirka 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget under den 25OKT2017. Luftlandsättningsföretaget förefaller varit indelade i tre omgångar, en säkringsomgång och därefter två huvudomgångar á cirka 1,000 luftlandsättningssoldater. Där en fällning á 1,000 soldater förefaller tagit 7 minuter över fällningsområdet. Vilket innebär att omgång två torde kommit 5-10 minuter efteråt för att påbörja sin fällning, totalt skulle det innebära i tid att inom 25-30 minuter fanns cirka 2,500 soldater på marken och hela företaget med säkringsstyrka och huvudstyrka tog 50-60 minuter att genomföra. Vad som dock får anses vara något avvikande är landningen på Vostotjnyj flygplats med IL-76 efter genomförd fällning. Dock kan detta utgjort ett separat övningsmoment inom ramen för luftlandsättningen. Möjligheten finns dock att delar av förbandet flögs in och enbart 1,000 soldater luftlandsattes med fallskärm.

Den 26OKT2017 förefaller även luftlandsättning genomförts i Budichino i Kostroma oblast, samt ytterligare en luftlandsättning i Uljanovsk oblast, totalt skall cirka 2,500 soldater luftlandsatts. Om det ryska försvarsministeriets information stämmer så skall luftlandsättningen i Uljanovsk oblast bestått av cirka 1,000 soldater under den 26OKT2017 varvid 1,500 soldater i sådant fall skall ha luftlandsatts i Budichino i Kostroma oblast.¹² I övrigt förefaller förfarandet överinstämma med agerandet under den 25OKT2017 vad avser understödjande luftfarkoster samt andra enheter. Dock överinstämmer det ryska försvarsministeriets informationstjänsts rapportering den 26OKT2017, mer eller mindre helt exakt med det TASS rapporterade den 25OKT2017 vad som ej nämns är Kostroma oblast, vilket måste tas i beaktande avseende validiteten i rapporteringen. Utöver det skall även luftlandsättning under mörkerförhållanden genomförts mellan den 25-26OKT2017, vid övningsfältet Kislovo i Pskov Oblast, möjligtvismed delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen.¹³

Dock sett till den struktur som både 76. och 7. Luftburna divisionen har, måste det antingen skett en sammanslagning med de delar som kan genomföra luftlandsättning med fallskärm, ur de två divisionerna, alternativt har det genomförts luftlandsättning samt inflygning av förband till flygplats. Den 76. Luftburna divisionen nämns ej explicit att de skall ha deltagit vid luftlandsättningarna i Vostotjnyj eller Budichino. Dock om ytterligare fallskärmsfällning skall ha genomfört under den 26OKT2017, bör de logiskt deltagit då 7. Luftburna divisionen ej har den mängden med förbandsdelar som kan fälla med fallskärm, om de nu inte ilastades och återflögs den 25OKT2017. Slutsatsen blir dock att det får ses som troligt att det är ett lägre antal soldater (cirka 1,000 stycken) som luftlandsatts med fallskärm och en del har flugits in till flygplatsen, vilket förklarar övningsmomentet med taktisk landning i Vostotjnyj. Därtill finns möjligheten att det enbart rört sig om genomförande under ett av de två dygnen, troligtvis den 25OKT2017 i sådant fall, utifrån det tidigare nämnda resonemanget avseende rapporteringen.

Således för att rekapitulera själva övningsmomenten, under den 24OKT2017 försätts 7. och 76. Luftburna divisionen i larmberedskap, tre transportregementen, två från MD V och ett ur MD S, påbörjar förflyttning till ilastningsplatser, som den 7. Luftburna divisionen genomför förflyttning till. Under dagen den 25OKT2017 genomförs en luftlandsättning vid Vostotjnyj i Uljanovsk oblast. Under natten mellan den 25-26OKT2017 genomförs mörkerfällning vid Kislova i Pskov Oblast och under dagen den 26OKT2017 genomförs fällning vid Budichino i Kostroma oblast och och i Uljanovsk oblast. Detta skiljer sig föga från de luftlandsättningsövningar som genomfördes under KV II 2017.

Vad som dock gör övningen mycket intressant är de ingående förmågorna. I övningen ingick långräckviddiga jaktplan (MIG-31BM, SU-35S) samt attackflygplan (SU-34), därtill ledningsresurser för att leda luftlandsättningsföretaget.¹⁴Vad avser ledningsresurser, är detta första gången jag kan erinra mig läst att A-50 samt IL-22 skall ha deltagit i luftlandsättningsövningar. Givetvis kan jag missat sådan information, dock påtalar även det ryska försvarsministeriets informationstjänst att det var första gången denna typ av förmågor deltog.¹⁵ Vad som dock är avvikande är utnyttjandet av AN-2, avseende räckvidd.¹⁶ Sett till räckvidden på AN-2 kan det ej startat på samma platser som IL-76 flygplanen, då det ej skulle nått fram till luftlandsättningsområdena, varvid det troligtvis startat närmre. Därtill utnyttjandet av MI-8 helikoptrar som dock enbart omnämns att de skall ha deltagit, men inte vilken uppgift de kan ha haft.

Transportflygplanet AN-2 har dock andra förmågor som gör att det fortsatt utnyttjas. Flygplanet har en mycket god förmåga att genomföra lågflygning vid mycket låga hastigheter, därtill har den en relativt liten radarsignatur i sig.¹⁷ Sammantaget gör det flygplanet som mycket lämpligt att utnyttja vid mindre företag såsom för jägar- och specialförband. I det sammanhanget är det intressant att notera, hur AN-2 utnyttjandes under övning Zapad-2017 som målflygplan för att öva förmågan hos det ryska luftförsvaret att verka mot lågtflygande mål med låg hastighet.¹⁸Detta övningsmoment kan givetvis haft dubbla syften, utöver att öva luftförsvaret mot den typen av mål, kan det även utgjort ett övningsmoment för piloter på AN-2 som skall transportera jägar- och specialförband in över en motståndares territorium, såsom var fallet vid övningen den 24-27OKT2017.

Vad gör då övningen väldigt intressant? Troligtvis övade Ryssland förmågan att kunna verka bortom eget understöd och ledningsförmåga d.v.s. på ett signifikant avstånd från ryskt territorium. Räckvidden på de understödjande jakt- och attackflygplanen samt de tillförda luftburna ledningsresurserna utgör en tydlig indikator på detta. Sådana företag får anses ske antingen i inledningen av en väpnad konflikt eller då man kan garantera minimala förluster under en pågående väpnad konflikt d.v.s. luftförsvarsresurser finns ej eller är bekämpade till en hög grad. I denna övningen utnyttjades även specialförband samtidigt, vilket gör att det får anses troligt att det var i inledningsskedet av en väpnad konflikt, som övningen utspelades.

En annan intressant nyhet avseende de ryska luftlandsättningsstyrkorna är den förmågehöjning avseende sjukvårdstjänst som skall genomföras under 2018.19 Detta i sig är även en indikator på att förbanden eventuellt skall uppträda mer autonomt d.v.s. på ett sådant avstånd där eget understöd ej kan påräknas såsom sjukvårdstransport med helikopter. Det kan även vara en indikator på att förbanden kommer agera i stridsmiljöer där ett högre skadeutfall är att påräkna, såsom mot en reguljär motståndare.

Vad som gör denna, troligtvis, strategiska övning än mer intressant är att den genomfördes parallellt som det genomfördes en s.k. ”triad övning” med ryska kärnvapenförmågorna den 26OKT2017. Rysslands President, Vladimir Putin, deltog även i denna övning. Övningen omfattade avfyring med ubåtsbaserade och markbaserade interkontinentala ballistiska missiler, därutöver avfyrades kryssningsrobotar från flygplan mot markmål.²⁰Här finns således möjligheten att de båda övningarna kan ha varit sammanlänkande, vilket får ses som möjligt då samtliga delar av de vapenslagen (luftlandsättningsstyrkorna, transportflyget och de strategiska kärnvapenförbanden) som är direkt underställda²¹ den ryska generalstaben var aktiverade under det aktuella tillfället.

Detta öppnar upp för ett helt annat övningsscenario som i sådant fall, möjligtvis, innehöll s.k. nukleär deeskalering d.v.s. då antingen utnyttjande eller hot om utnyttjande av kärnvapen används för att deeskalera en påbörjad eller snart pågående väpnad konflikt.22 Ett möjligt exempel på detta kan vara de funderingar som Rysslands President, Vladimir Putin, hade under 2014 vid den s.k. ”Krim operationen” att försätta de ryska kärnvapenstyrkorna i larmberedskap,23 mycket väl kan ha sipprat ut, oavsiktligt eller avsiktligt, och därmed kunnat agera som en deeskalerings åtgärd gentemot västländerna att ej agera under det inledande skedet av operationen.

Utgår vi från att det som genomfördes den 24-27OKT2017 var en allomfattande strategisk övning, för de direkt underställda vapenslagen till den ryska Generalstaben, får vi således ett scenario som antingen kan vara defensiv med offensiva inslag eller offensiv i sin karaktär. Där en situation uppstått som gör att Ryssland genomför luftlandsättningar signifikant bortom de avstånd där eget understöd kan påräknas. Därefter deeskaleras konflikten antingen med hot om insättande av kärnvapen eller begränsat insättande av kärnvapen under kvällen av den 26OKT2017 d.v.s. efter två dagar (25-26OKT2017) av luftlandsättningar genomförts, vilket korrelerar mot övningsslutet för luftlandsättningsstyrkorna den 27OKT2017.

Troligtvishar Ryssland i dagsläget förmågan att genomföra begränsadeoperationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtvis krävs en fortsatt förmågeuppbyggnad för att öka mängden förband som kan understödja i dessa operationer på längre avstånd. Dock får det ses som troligt att Ryssland i närtid d.v.s. inom ett till två år, kan ha höjt denna förmåga att genomföra luftlandsättningsoperationer på signifikant avstånd från dess egna territorium markant. Vilket innebär att en markburen motsvarighet till den s.k. Syrien operationen som genomfördes under 2015 med främst luftstridskrafter, även kommer kunna genomföras med markstridsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1. 2(Engelska)

Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)

Jägarchefen 1, 2 (Svenska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Ryska/Engelska)

Röda Stjärnan 1, 2(Ryska)

TASS 1, 2 (Engelska)

The Drive 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.

Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017.

Förra veckan, v745, publicerades i tidningen Hela Gotland en intressant nyhet. Där framkommer det att Gotlands Energi AB (GEAB), med anledning av det säkerhetspolitiska läget anställt väktare för att genomföra daglig bevakning, sköta reception och inpassering vid dess huvudkontor i Visby. Att olika företag anställer väktare för att lösa olika former av uppgifter är i sig inget uppseendeväckande, då olika företagsverksamhet kan föranleda olika former av hotbilder gentemot företagets faciliteter eller anställda. Däremot uppges i detta fallet det säkerhetspolitiska läget utgöra anledningen, vilket gör artikeln intressant. Därutöver framförs att inget specifikt skall ha föranlett denna åtgärd, utan det allmänna lägetuppges som skäl samt att GEAB är en samhällsviktig institution och ett skyddsobjekt.¹

Att det säkerhetspolitiska läget anges som skäl, får anses vara något revolutionerande då uttalandet indirekt bekräftar en konkret hotbild maa. det säkerhetspolitiska läget, motett energibolag som i någon form som kräver en motåtgärd. Varan denna hotbild består av ges ingen ledtråd kring, dock är den moderna hotbilden mångfacetterad.² Därutöver utgör säkerhetspolitik ett brett spektrum av hotbilder, vilket t.ex. den i januari 2017 förmedlade nationella säkerhetsstrategin pekar på.³ Varvid det krävs en försiktighetför att ej dra förhastade slutsatser, dels vadhotbilden kan bestå av, dels vem som utgör grunden till denna hotbild. Däremot får det anses vara troligt att det rör sig om ett reguljärt hot d.v.s. ej terrororganisationer, utifrån det publicerade intervjumaterialet,⁴ därtill Gotlands geostrategiskt viktiga position.⁵

Vad som aktualiseras med denna artikel i HelaGotland är: hur väl kan vi skydda de för totalförsvaret viktiga objekten? Vilket får anses vara en nygammal problematik som belystes av Generalen Bengt Gustafssonunder sin tid som Överbefälhavare. I en studie som han lät göra, under 1980-talet, med stöd av de olika militärområdena (MILO) framkom det att det fanns cirka 8000 skyddsobjekt som var viktiga för totalförsvaret, här inräknades ej mobiliseringsförråd vilket hemvärnet hade till uppgift att skydda i ett s.k. ”skymningsläge”. I sammanhanget är det även intressant att notera, att det skulle krävas totalt 4,000 bevakningsplutoner för att skydda dessa objekt,⁶ detta var under 1980-talet. Huruvida de för totalförsvaret viktiga objekten blivit färre eller fler är svårt att sia om, då det troligtvis ej genomförts någon liknande inventering som genomfördes under 1980-talet, maa. att totalförsvarsplanering återupptogs med det senast fattade försvarsbeslutet.7 Därtill går inte att enbart räkna skyddsobjekt då de i sig, ej behöver innebära en koppling gentemot totalförsvaret.⁸

Här uppstår onekligen en intressant frågeställningen, hur skall vi kunna skydda alla dessa för totalförsvaret viktiga objekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge och ytterst ett väpnat angrepp? Ett viktigt ingångsvärde att ta med sig är att situationen skiljer sig mellan 1980-talet och vår nutid, varpå att enbart räkna förbandsmassor inte är en framkomlig väg. Då platser och objekt som tidigare krävde t.ex. jägar-/specialförbandsinsatser, numera kan påverkas med t.ex. olika fjärrbekämpningsmedel eller IT-angrepp. Dock går det troligtvis att anta, att den nuvarande numerären hos Försvarsmakten är för liten, för att kunna skydda de platser som de facto kräver fysiskt skydd med personal. Då Försvarsmakten redan under 1980-talet var för liten för den uppgiften.

En liten ljusning finns dock i den personalförsörjningsutredning som leddes av Annika Nordgren Christensen, där det föreslås att lokalförsvarsförband bör upprättas.⁹Dock, sett till mängden objekt och infrastruktur som fysiskt torde behöva skyddas, får det fortsatt ses som troligt att mängden tillgängliga förband kommer vara begränsat. Vilket ytterst innebär att det kommer krävas prioriteringar ur ett totalförsvarsperspektiv, dels vilka risker är man beredda att ta, dels vilka umbäranden är man beredda att utsätta befolkningen för vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller ett väpnat angrepp.

Därutöver får behovet av det infrastrukturella skyddet anses ökat i och med den minskade numerären av förband som är spridda över hela Sveriges yta med långa avstånd. För att t.ex. kunna verka som ett brigadsystem krävs det att t.ex. Artilleriet i Boden, Ingenjörsförmågan från Eksjö, Logistik från Skövde osv. flyttas till en samlingspunkt där brigaden skall ”uppstå” för att kunna verka. För att denna samling skall lyckas, kommer det krävas att förbindelserna kan skyddas på ett adekvat sätt.

Kopplat till ovanstående går det att identifiera kanske en av de viktigaste frågorna som måste besvaras av den nya försvarsberedningen vid dess rapportinlämning senast den 14MAJ2019. Det vill säga hur skall totalförsvaret utvecklas/organiseras och framför allt definiera vad som är skyddsvärt och hur detta skall skyddas. Framför allt måste detta totalförsvar vara så pass organiserat och motståndskraftigt redan i fredstid att det kan motstå den första ”operativa chocken”. För att undvika en tillfällig eller utdragen systemkollaps av samhället som öppnar upp för en motståndare att kunna verka relativt obehindrat.

Have a good one! // Jägarchefen

Sovjetunionens marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under 1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets- och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.

Ibland gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan. Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.

Det första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad han benämner landsättning av landstigningspatruller.¹Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring mot maritima specialförbandsföretag.

Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande.

Isakov karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter genomförandet.² Här måste det framföras att Isakov var väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om ubåtsoperationer.

Huruvida någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under 1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har. Därutöver ses det även som möjligt att renodlade rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i samma geografiska områden.³

Viss praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).⁴

Nu behöver denna verksamhet ej vara kopplad till landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Specialförbandskompani, inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra världskriget.⁵

Vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas, 05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja lösande av uppgifter.⁶ Detta förband, men även de övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för landsättning och upphämtning men även att organisera partisanverksamhet.⁷ I sammanhanget är det intressant att notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.⁸Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima jägar- eller specialförband.

Vad som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades. Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta iland dessa enheter.⁹ Denna breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess motsvarigheter under det kalla kriget besatt.¹⁰

Modus operandi vid landsättning av de sovjetiska marina jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt, förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50 landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar, varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM, medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den nuvarande ÖM.¹¹

Under det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna, förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i den Finska Viken.¹² Det får anses vara möjligt att detta förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.¹³

Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid flottstaben i Moskva.¹⁴ Härvid kan hans tankar förmedlats ut i den egna organisationen.

Dock måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.

Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring, såsom tankegångarna kring upprättandet av luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k. djupanfallet.¹⁵ Men även utnyttjandet och understödjandet av revolutionära element,¹⁶ torde ha format ett tänkande kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande av olika former av jägar- och specialförband.

Således att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter, kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den förstaär att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.¹⁷ Men även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser (partisaner).¹⁸ Dessa motståndsrörelser torde kunna ses som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under mellankrigstiden.

En väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrellsbok ”Stora Sabotageligan”,som berör just dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.¹⁹Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionati Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga näravattnet, kostnaden för detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.²⁰

Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941.

Här blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård utgjorde ett patrullområde.²¹ Hur djupt in i skärgården patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön, kunna verk²²
a där med sitt ubåtsvapen.

Således blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och bli svårförklarligt.

I detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken ”Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage” återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,²² till den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.²³

Sett till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden, där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats. Men även strandnära faciliteter och mark nämns, ²⁴vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,²⁵vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest ”tystlåtna” säkerhetstjänsterna i Europa.

Vad som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under 1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en ”bulvan” i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till säkerhets- och underrättelsetjänst.

Modus operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före, under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k. ”hybridkrigföring” men främst får ses som krigets föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda målsättningar.

Avslutningsvis kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt ”History Repeating”:

”But to me it seems quite clear

That’s it’s all just a little bit of history repeating.”

Have a good one! // Jägarchefen

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

YLE 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010.

Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.

Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.

Den 27OKT2017 genomförde den ryske försvarsministern, SergejSjojgu, inom ramen för det veckovisa mötet med det ryska Försvarsministeriet ett intressant uttalande. Enligt honom är den militärpolitiska situationen längs Rysslands västra landgräns spänd och tenderar förvärras.¹ Enligt den ryska Militärencyklopedin definieras den militärpolitiska situationen som de sammantagna faktorerna vilket karakteriserar relationerna mellan stater och/eller koalitioner av stater vid en given tidpunkt (fritt översatt).² Sådana uttalanden har givits tidigare, dock blir detta uttalande intressant i perspektivet kring de uppgifter som publicerats av den ryska tidningen Kommersant, som även berörtspå denna blogg, den 03OKT2017, där bl.a. uppgifter förmedlas att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO-länder ej kan uteslutas.³ Här skall dock beaktas att Kommersant hänvisar till anonyma källor näradet ryska försvarsministeriet.

Denna militärpolitiska situation har föranlett, enligt Sergej Sjojgu, att ett antal åtgärder vidtagits syftandes till att mötadessa utmaningar och hot. I enlighet med den framtagna planen för att möta dessa utmaningar och hot skall bl.a. stridsvärdet hos förbanden i det västra militärdistriktet (MD V) förbättras.⁴I det sammanhanget blir uppgifter publicerade av det ryska försvarsministeriets informationstjänst den 30OKT2017 intressanta. Där det påtalas att övningsverksamheten under 2017 ökat med 25% inom MD V. Bland annat skall över 60 stabstjänstövningar genomförts inom MD V därutöver skall en generell kvalitetsförbättring uppnåtts hos förbanden inom MD V, enligt de publicerade uppgifterna.⁵

Här skall dock beaktas att övningsverksamheten inom den strategiska riktning där den årliga strategiska övningen genomförs, alltidtenderar öka. I detta år genomfördes denna övning i den västra strategiska riktningen (MD V), med övning Zapad-2017. Varvid den 25% ökningen i övningsverksamhet inom MD V enbart behöver vara för detta år och en nedgång kan ske under 2018 i övningsverksamheten. Vad som skulle kunna tala emot en nedgång är den ryske försvarsministerns uttalande om att öka stridsvärdet på förbanden inom MD V syftandes till att möta de uppkomna hoten och utmaningarna längs Rysslands västra landgräns och därmed även dess västra strategiska riktning (MD V).

Således finns det ett antal, tre, faktorer som skulle kunna peka på en fortsatt försämring av säkerhetssituationen i det svenska närområdet. Den första och andra faktorn är den ryska försvarsministerns uttalande om en spänd säkerhetssituation som tenderar att försämras längs Rysslands västra landgräns, där man aktivt vidtar/vidtagit åtgärder för att möta detta genom att bl.a. höja stridsvärdet på förbanden inom MD V. Den tredje faktorn är, en eventuell, ökad övningsverksamhet som i sig skulle kunna indikera att situationen försämras, då militära förband tenderar öva mer då säkerhetslägen försämras, kopplat till Kommersant uppgifter.

Här skall dock beaktas att dessa uttalanden har börjat bli något av en rutinkaraktär de senaste åren. Dock får det anses att både förbandsmängd samt övningsverksamhet har ökat inom MD V. Hur mycket denna de facto har ökat får dock ses som en mer öppen fråga, då det får ses ur ett källkritiskt perspektiv svårt att bedöma. Därutöver anges ofta siffror avseende övningsverksamhet i procent utan någon egentlig referenssiffra (här avser jag t.ex. mängden övningar jämfört med tidigare år osv). Vad som dock sticker ut något Kommersants uppgifter som nämnts ovan. Placeras de in tillsammans med den ryske försvarsministerns uttalanden, är det en relativt dyster bild som målas upp.

Vad som skulle kunna peka på att någon egentlig försämring ej skett, åtminstone inte i direkt närtid, är en eventuell nedgång i mängden västliga spaningsflygningar med signalspaningsflygplan som i de flesta fallen går att följa med t.ex. Radarbox24 och andra tjänster, i Östersjön. Där en nedgång förefaller skett efter Zapad-2017 genomförande. Nu är det en av många inhämtningsmetoder, men dock får det anses att hade en försämring inträffat torde mängden flygningar, som minst, fortsatt på samma nivå som innan Zapad-2017.

Således behöver inte den ryska försvarsministerns uttalande om att bl.a. höja stridsvärdet på förband maa. en försämrad säkerhetssituation och uppgifterna avseende den ökade övningsverksamheten inom MD V tillsammans med Kommersants uppgifter korrelera. Dock får det onekligen ses som intressant och bör vara en faktor att ta med sig framgent för att bedöma om säkerhetssituation fortsatt går i en negativ riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Den ryska Norra Marinen förefaller tillförts materiel för att upprätta tillfälliga hamnar, som minst förefaller 450 m kajelement tillförts, ett särskilt förband har även upprättas inom den Norra Marinen för handhavandet av denna materiel samt upprättande av tillfälliga hamnar. Införandet av denna materiel samt upprättandet av förbandet skapar handlingsfrihet för den ryska Norra Marinen, dels genom att ett rörligt baskoncept kan tillämpas, dels genom att det norra militärdistriktet (MD N) kan välja platser som tidigare ej medgetts för att kunna upprätta t.ex. inhämtnings- och verkanssystem, samt utnyttja civila fartyg för materiel- och trupptransporter till platser som saknar adekvata fasta installationer för i- och urlastning. Detta kan i förlängningen innebära ett förändrat operativt mönster i det Ryska Arktis.

Den 06OKT2017 publicerades i tidningen Izvestija en mycket intressant artikel som berörde den ryska Norra Marinen (NM). Artikeln kom beröra förmågan att upprätta tillfälliga hamnanläggningar. Enligt Izvestija skall det inom NM under 2016 upprättats ettförband för att, dels handha denna form av materiel, dels kunna upprätta tillfälligahamnanläggningar. Förbandet förefaller ha två olika flytande kajelement som kan nyttjas för att skapa de tillfälliga hamnarna, projekt 16181 och 15163,¹ tillverkade av ”Aktiebolaget för skeppsbyggnad och reparation” (fritt översatt).

Militärhistoriskt är det sannolikt vid Operation Overlord d.v.s. de västallierades landstigning, 06JUN1944, längs den franska kusten under andra världskriget som tillfällig hamnmateriel nyttjades för första gången, i större omfattning. De s.k. Mulberry hamnarna kom placeras vid två platser längs den franska Normandiekusten.²Efter enbart två veckor hade de västallierade enbart en tillfällig hamn att utnyttja, då den ena blåst sönder vid en kraftig storm.³Denna lösning kom visa på hur logistiken vid en landstigning och efterföljande utvidgning av s.k. brohuvud kan genomföras när ingen hamn finns tillgänglig och inte kan besättas inom en rimlig tid.

Enligt Izvestija skall den tillfälliga hamnmaterielen kunna nyttjas för ett antal olika typfall inom NM, tre stycken kan identifieras i Izvestijas artikel. Det första typfallet är att upprätta tillfälliga hamnområden, där fartyg kan bunkra under en väpnad konflikt.⁴ Här får det antas att NM ser en möjlighet att de fasta hamnområdena kan vara utslagna, alternativt är platser som är under bevakning och därmed förenklas bekämpningen av fartyg som närmar sig de. Därutöver skapar det svårigheter för en motståndare att kunna bekämpa logistikorganisationen för NM, då detta system medger rörliga bunkrings- och laddningsområden (BOLO).

Det andra typfallet är förtöjningsmöjligheter vid öar i Arktis.⁵ Har kan det antas att användandet av denna tillfälliga hamnmateriel medger ett mer rörlig uppträdande, då öar som ej har permanenta hamnanläggningar kan nyttjas. Därmed ökar även NM förmåga att placera ut t.ex. sensor- och/eller verkanssystem över en betydligt större yta, samt agera mer rörligt d.v.s. befinna sig ett antal dygn på en ö för att därefter byta till en ny ö osv. Det tredje typfallet som nämns är utnyttjande av dessa tillfälliga hamnar för olika ändamål i fredstid,⁶ här kan antas att de kan nyttjas vid t.ex. forskningsexpeditioner o.dyl.

Ett fjärde typfall går även att identifiera, som ejomnämns i Izvestija artikel, vilket är att den tillfälliga hamnmaterielen givetvis går att nyttja vid landstigningsoperationer. Dock krävs det, sannolikt även i de övriga typfallen, att pontonbromateriel o.dyl. måste användas för att möjliggöra förflyttning från kajelementen intill land och vissa fältarbeten för att kunna ansluta till vägnät o.dyl. på motsvarande sätt som de s.k. Mulberry hamnarna anordnades under Operation Overlord 1944.

Ur ett operativt och till del strategiskt perspektiv, blir det andra och fjärde typfallet mycket intressant att studera. Vad som går att utläsa genom öppna källor är att landstigningsförmågan med specialtonnage d.v.s. farkoster som är anpassade för landstigningsoperationer är väldigt begränsad för den ryska marinen, främst inom NM, Östersjömarinen (ÖM) och Stilla havet Marinen (StHM), inom Svarta havet Marinen (SvHM) är förmågan något bättre.⁷ Detta är även något som påtalats ett flertal gånger i olika analytiska sammanhang av både tankesmedjor, statliga institutioner men även privata bedömare.

Ur ett historiskt perspektiv kan det noteras, att redan under de kalla kriget bedömdes det tillgängliga specialtonnaget för landstigningsoperationer inom ÖM som bristfälligt. Dock antogs den Sovjetiska varvskapaciteten vara av sådan art att de snabbt kunna tillverka specialtonnage. Därtill ökades förmågan med de civila RORO-fartygens införande, där samtliga fartyg i grunden ägdes av Sovjetunionen, om än att de genomförde civila transporter.⁸Ryssland förefaller i nutid även säkrat upp civil transportkapacitet för den ryska flottan, genom att vid behov kunna överföra civilt tonnage till den ryska flottan.⁹

Nackdelen med civila tonnage är dock att det krävs infrastruktur för att kunna genomföra i- och urlastning på ett adekvat sätt, kontra utnyttjandet av specialtonnage såsom renodlade landstigningsfartyg. Detta begränsar givetvis handlingsfriheten kring vart de civila tonnaget kan tänkas nyttjas.¹⁰ Varpå en liknande situation som de västallierade stod inför vid Operation Overlord kan uppstå, inga hamnar bedöms kunna säkras inom en rimlig tid för att möjliggöra en styrketillväxt, eller de område som säkras för att möjliggöra styrketillväxt ligger felaktigt i förhållande till den övriga operationens genomförande.

Utnyttjandet av tillfällig hamnmaterial begränsar givetvis handlingsfriheten till del. Då det oftast kräver att specialtonnage i form av landstigningsfartyg först utnyttjas. Därefter krävs det uppbyggnad av urlastningsområde med kajområden samt t.ex. kranar, pontonbroar o.dyl. för att möjliggöra en effektiv urlastning. Något som kan försvåras om motståndaren har hög rörlighet eller territorialförsvarsförband samt flygförband inom området som kan påbörja motstötar mot den genomförda landstigningen samt utbyggnaden av urlastningsområdet.

Vad är då specifikt med projekt 16181 och 15163? Inleder vi med Projekt 16181 har kajen förmåga att ta emot fartyg med deplacement på upp till 25,000 ton. Kajen har en längd om 50 m, en bredd om 13,5 ett djupgående om 1,75 m, körbana om 9 m, totalhöjd av 4 m samt en egen vikt om 1,100 ton och är gjord av förstärkt betong, totalt kan fyra stycken kajlängder sammankopplas. Projekt 16183 är även utrustade med vatten-, el- och ångledningar. Den har ingen egen framdrivning utan flyttas med hjälp av bogserbåt. Projekt 15163 har en längd om 50 m, bredd om 13,5 m, totalhöjd om 4,3 m, djupgående om 0,8 m, egen vikt om 530 ton, körbana om 7,2 m samt är gjord av stål.¹¹

I Izvestijas artikel nämns inget kring hur många av dessa flyttande kajelement som tillförts den ryska marinen och NM. Enligt en(1) privat sida, förefaller dock, som minst, fem stycken Projekt 16181 tillförts NM och fyra stycken Projekt 15183, utgående från respektive kajelements identifikationsnummer. Detta skulle innebära en kajkapacitet om 250 m med Projekt 16181 och 200 m med Projekt 15183.¹² Siffran kan vara högreavseende mängden kajelement som tillförts, då Izvestija nämner att respektive ”leverans”, här antar jag individnummer, skall bestå av fyra kajelement/pontoner. Vad som även är intressant att notera är att, minst, ett kajelement förefaller tillförts den Kaspiska flottiljen, utöver det omnämns inga av de övriga ryska marinerna.

Vad gör då detta intressant? Det blir intressant ur tre perspektiv. Det första perspektivet innebär att den ryska arktiska strategin med posteringar på öar, kan tänkas öka, då dessa flytande kajelement sannolikt är relativt billiga att bygga kontra permanenta lösningar, vilket innebär att mängden posteringar likaså kan tänkas öka. Därutöver ökar onekligen möjligheten till att upprätta ett mer rörligt posteringskoncept av tillfällig karaktär, kontra de mer permanenta som varit/är under uppbyggnad.¹³ Sammantaget kan det innebära att de posteringar som nu upprättats enbart kan vara början, på en ökad uppbyggnad och förändrat operativt uppträdande i det ryska Arktis.

Det andra perspektivet innebär att förmågan att förflytta förband och materiel trots begränsningar i specialtonnage (landstigningsfartyg) har ökat i och med tillförseln av dessa tillfälliga kajelement. Då detta innebär att andra former av fartyg d.v.s. civila även kan utnyttjas för trupp- och materieltransporter till platser där de normalt sett ej skall ha kunnat genomföra i- och urlastningar. Dock kommer det givetvis krävas olika former av stödåtgärder med t.ex. fältarbeten såsom läggande av pontonbroar till och från kajelementen m.m.

Det tredje perspektivet är att detta även påverkar vårt direkta närområde. Med anledning av hur dessa tillfälliga hamnelement är uppbyggda kan de mycket enkelt förflyttas via de inre vattenvägarna från norra Ryssland d.v.s. det norra militärdistriktet (MD N), till det västra militärdistriktet (MD V) via den s.k. Vitahavskanalen. Dock förefaller det enbart vara MD N som har denna förmåga på förbandsnivå i dagsläget. Vilket indikerar att det är inom MD N geografiska ansvarsområde förmågan är tänkt att finnas samt nyttjas.. Dock måste möjligheten alltid beaktas för en relativt snabb förflyttning av dessa tillfälliga hamnelement, till andra geografiska områden.

Vad avser styrkor och svagheter med dessa tillfälliga hamnelement kan några identifieras. Styrkan i det hela är att man skapar sig handlingsfrihet inom olika förmågespektrum (rörlighet, logistik, skydd och verkan), här kan nämnas några som möjligheten till att välja plats för i- och urlastning ökar, förmågan till att välja platser för att genomföra inhämtning och verkan ökar osv. Svagheter är bl.a. att kajelementen måste förflyttas med bogserbåt vilket sänker framryckningshastigheten, därtill får det ses som ett frågetecken kring hur pass väl en förflyttning går att genomföra över öppet hav eller om den måste ske kustnära, för att kajelementet ej skall gå förlorad vid t.ex. hög sjö. Därtill de övriga stödåtgärder som sannolikt måste till för att medge en i- och urlastning, vilket sannolikt tar någonstans mellan 24-36 timmar att genomföra.

Den ryska marinen och den Norra Marinen i synnerhet, har igenom förbandssättningen av tillfällig hamnmateriel skapathandlingsfrihet. Handlingsfrihet dels genom att kunna agera med ett mer rörligt koncept som försvårar bekämpning i händelse av en väpnad konflikt samt ökar mängden platser att agera ifrån både i fred, kris och krig, dels kunna utnyttja civilt tonnage i syfta att genomföra materiel- och förbandsförflyttningar. Möjligheten att förflytta denna tillfällig hamnmateriel till vårt direkta närområde, innebär även att mängden platser som kan utnyttjas för i- och urlastning inom ramen för olika operationer markant har ökat.

Sammantaget innebär det att den ryska marinen och dess norra marin i synnerhet har möjligheten att välja på ett stort spektrum av platser för genomförande av i- och urlastning, då de kan tillämpa specialtonnage (landstigningsfartyg), civila och militära fartyg vid redan befintliga hamnar samt civila och militära fartyg vid tillfälliga hamnar.

Have a good one! // Jägarchefen

Aktiebolaget för Skeppsbyggnad och reparation 1, 2(Ryska)

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Daily Mail 1(Engelska)

Defense Intelligence Agency 1(Engelska)

Izvestija 1(Ryska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Russian Ships 1(Engelska)

Rysslands President 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Den 10OKT2017 publiceradeInterfax uppgifter att Östersjömarinens marinflyg i närtid skall tillföras två flygregementen. Enligt uppgifter som det polska centret för östeuropeiska studier, OśrodekStudiów Wschodnich, publicerat i december 2016 förfogade Östersjömarinens marinflyg över, 11 st SU-27/SU-27P, 13 st SU-27M3, 8 st SU-30M2 samt 12 st MI-24 och 8 st MI-8 helikoptrar vid flygbasen i Tskalovsk. Vid flygbasen i Tjernjachovsk skall det då ha funnits 16 st SU-24/SU-24MR, enligt OSW är dessa planerade att bytas ut under 2017 till SU-30/SU-34 flygplan. Vid Flygbasen i Chrabrovo skall det ha funnits tre st AN-26 samt två st AN-140-100 flygplan.

Enligt The International Institute for Strategic Studies (IISS) uppgifter publicerade 2017 skall Östersjömarinens marinflyg bestå av 18 stycken SU-27/SU-27UB, 10 stycken SU-24M, fyra SU-24MR, sex stycken AN-26 och två TU-134. Vilket är en relativt stor skillnad mot OSW uppgifter. OSW uppgifter kommer från en riktad studie avseende Kaliningrad Oblast, emedan IISS uppgifter kommer ur dess standardverk Military Balance, varvid OSW uppgifter torde ha en högre grad av tillförlitlighet, då en riktad studie genomförts.

Således får det ses som troligt att som minst ett utbytte av flygplanstyper kommer ske i närtid, dels utifrån Interfax uppgifter, dels utifrån OSW uppgifter som härrör från 2016 som även gör gällande att SU-24 kommer bytas ut under 2017. Vad som dock blir något avvikande i det hela är uppgifternaatt personal från Östersjömarinens marinflyg, i närtid skall ha omkommit i Syrien. Vilket visar på att delar av förbandets personal förefaller vara insatta i Syrien. Skulle en omskolning av förbandet varit på gång till ny flygplanstyp torde det ej varit insatt i Syrien. Givetvis finns möjligheten att det är ett tillfälligt sammansatt förband med personal som kan framföra SU-24 som är aktivt i Syrien.

Dock kan detta innebära tre saker. Det första alternativet är att i närtid innebär någon gång under 2018 kontra 2017 som OSW uppgifter gör gällande. Varpå det är minst 6-12 månader bort innan ombasering av antingen SU-30 och/eller SU-34 till Kaliningrad Oblast börjar genomföras i någon större omfattning, för att hinna med omskolning om förbandet är insatt i Syrien. Det andra alternativet är att SU-30 och/eller SU-34 förband tillförs utöver det SU-24 förband som redan finns i Kaliningrad Oblast. Det tredje alternativet är att SU-24 förbandet läggs ned helt och hållet och personalen förflyttas och två nya förband upprättas.

Oaktat har SU-30 och SU-34 en högre förmåga än SU-24. Varpå en förmågeökning kommer ske hos Östersjömarinens marinflyg i närtid. Därutöver om SU-24 bibehålls i Kaliningrad Oblast och ytterligare två flygregementen med antingen SU-30 eller SU-34 alternativt både och tillförs, har en tydlig förmågehöjning genomförts. Dock kan det nuvarande SU-24 förbandets reella förmåga diskuteras, då det förefaller vara ett fåtal flygplan som utnyttjas (i vad som kan utläsas av de som följer ryska flygplansrörelser över Östersjön), kontra mängden som uppges finnas i Kaliningrad Oblast. Varvid den faktiska förmågehöjningen kan bli betydligt högre totalt sett, då förmågan i dagsläget kan vara på en låg nivå.

Have a good one! // Jägarchefen

Under föregående vecka, v740, publicerades i Kommersanten intressant nyhet rörande en utvärdering/rapport som genomförts avseende Rysslands nationella säkerhet kopplat till den maritima arenan för 2016. Enligt de uppgifter som Kommersant tagit del av står Ryssland inför ett antal geopolitiska/-strategiska utmaningar inom ramen för den maritima arenan. Men vad som kanske är mest anmärkningsvärt i artikeln, är enligt de uppgifter Kommersant tagit del av, utesluts ej en väpnad konfliktmed NATO länder.

Samtidigt som utvärderingen/rapporten pekar på att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO länder inte kan utesluts, skall den kommit till slutsatsen att något storskaligt hot mot Ryssland, ej kan presenteras från den maritima riktningen på kort sikt. Därtill skall den ryska flottans utformning i dagsläget vara fullt tillräcklig, men dess logistikkedja skall vara undermålig. Totalt sett är det något förvirrad information som presenteras, något Kommersant själv pekar på. Då det å ena sidan skall finnas en möjlighet till väpnad konflikt, men å andra sidan skall inget anmärkningsvärt hot kunna presteras mot Ryssland från de maritima riktningarna.

Här kan det givetvis vara så att utvärderingen/rapporten skiljerpå de strategiska spänningarna och vilket hot som kan presteras på den maritima arenan gentemot Ryssland. Vilket gör uppgifterfrån våren 2017, av chefen för NATO maritima förband i Europa, Admiral Michelle Howard,intressanta. Där det påtalas att den ryska maritima aktiviteten i vissa fall nu är högre och inom andra områden som ej genomfördes under tiden för Sovjetunionen. Detta i sig, kopplat till rapporten, skulle kunna innebära att den ryska flottan i dagsläget anser sig uppnått en sådan duglighet att de kan påverka en eventuell motståndare, till den grad att den ej utgör ett hot samt att de kan presentera ett stort antal egna förmågor. Vilket t.ex. återupptagandetav Östersjömarinens Atlantiska patruller kan vara ett tecken på.

Möjligheten bör även beaktas att vissa uppgifter kommer från en allmänomvärldsbeskrivning (som används på en bredare front än bara den maritima rapporten) avseende den strategiska situationen. Där en av de faktorer som beskrivs skulle kunna vara att en militär konflikt mellan Ryssland och NATO länder ej kan uteslutas. Tidigare har NATO beskrivitssom ett hot, såsom i den nationella säkerhetsstrategin från 2015. Skrivs det nu att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO alternativt NATO länder är möjlig i strategiska bedömningar, får det anses att ytterligare en  försämring skett i den strategiska situationen.

Dock bör man vara försiktig i att dra för långtgående slutsatser på Kommersants uppgifter. De hänvisar till anonyma källor ”nära det” ryska Försvarsministeriet. Dessa källor kan, dels ha en egen agenda, dels kan informationen i sig vara felaktig eller utgöra en del i en informationsoperation. Vad som dock skulle kunna peka på att de ej har en egen agenda är att rapporten anser att den ryska maritima förmågan i dagsläget är fullt tillräcklig, det vill säga de försöker i sådant fall ej tillförskansa sig mer budgetmedel med att hävda att en väpnad konflikt ej kan uteslutas. Däremot utesluter det inte det andra, att informationen som publicerats kan vara felaktig eller en del i en informationsoperation.

Sett till en informationsoperation riktad mot NATO, skulle det troligtvis få ses som något kontraproduktivt, då det enbart skulle kunna stärka bedömningen att Ryssland utgör ett hot och t.ex. de förstärkningsåtgärder som genomförts till de östra medlemsstaterna i NATO, därmed skulle kunna komma omfattas av fler förband. Dock skulle det i sig kunna vara ett syfte att uppnå, för att t.ex. presentera ett extern hot för den egna befolkningen, i någon form av inrikespolitiskt syfte.

Härvid går det ej att utesluta, att Ryssland de facto anser möjligheten till en väpnad konflikt finns. Vilket återigen visar på att det är en väldigt skör säkerhetspolitisk situation som finns i vårt direkta närområde. En säkerhetspolitisk situation som sedan mitten av 2000-talet gradvis försämrats.

Have a good one! // Jägarchefen

Ytterligare en övning (FMÖ’17), ytterligare observationer av ObemannadeFlygande Farkoster¹eller som det populärt benämns i media, drönare (kommer hädanefter i inlägget benämnas OFF). Vad avser OFF problematiken kring Försvarsmaktens övningsverksamhet finns det sannolikt två dimensioner. Den ena är att en del av observationerna sannoliktgår att härleda till medborgare som helt enkelt vill se vad som övas, då mindre OFF:er är överkomliga för privatpersoner. Den andra är att en del av dessa observationer troligtvis går att härleda till främmande makt/-ers inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten. Vilket är vad detta inlägg kommer fokusera kring.

Inledningsvisbör det översiktligt beskrivas hur militär övningsverksamhet kan vara upplagd, då det till del kommer ge vissa grundfundament för att förstå hur en riktad inhämtningsoperation mot Försvarsmaktens verksamhet kan tänkas planeras av främmande makt/-er. Här kommer jag förutsätta att inhämtningen är riktad mot kompani- och bataljonsövningsverksamhet, då detta kan ge en främmande makt svar på taktik men även förmågor, då plutonsnivåer generellt (gäller dock ej alla förband) är på stridsteknisk nivå och blir därmed relativt ointressant, för främmande makt/-er.

Övningar för kompanier och bataljoner följer till del ett ”skript” om man vill benämna det så, i form av målsättningar. Men övningarna i sig försöker i största möjliga mån vara konsekvensstyrda. Det vill säga kompanichef A agerande, följer ej ett skript så länge det ”bär” mot övningsmålsättningarna, vilket i sin tur innebär att t.ex. kompanichefs B agerande mot A:s ej på något sätt har kunnat förutsättas i övningsplaneringen, övnings är s.a.s. levande i största möjliga mån. Vilket gör att de taktiska chefernas förmåga att fatta beslut och bli taktiskt ”listiga”, ökar. Vad som dock blir en tydlig avgränsning är övningsterrängen d.v.s. inom följande kvadratkilometer skall övningen genomföras. Vilket givetvis begränsar chefernas handlingsfrihet och givetvis gör chefernas agerande, till del, förutsägbart för övningsledaren. Detta gör även vårt agerande till del förutsägbart för främmande makt/-er som genomför en riktad inhämtningsoperation. Dock, trots en tydlig geografisk avgränsning kommer chefernas levande agerande göra det svårt för en främmande makt att förutsäga vad och hur förbanden kommer göra samt när.

Detta innebär för en främmande makt att det antingen krävs tillgång till övningsplaneringen i stort för att kunna förutsäga eller avgöra när ett visst intressant agerande kanske sker, som är värt att inhämta information om. Eller om hela övningen i sig bedöms som intressant kan det innebära att det krävs utöver OFF annan inhämtningsförmåga på plats, för att kunna veta när en viss förbandstyp påbörjar ett övningsmoment eller verksamhet är på väg att påbörjas, för att kunna initiera sin riktade inhämtningsverksamhet med en OFF.

Vilket för oss in på därefter. Detta gör att den/de främmande makt/-erna måste kunna styra sina OFF:er för att kunna genomföra sin riktade inhämtning. I och med detta så uppstår en rad problem för den/de som genomför denna form av riktade inhämtning. Att styra en OFF från ena sidan av jorden och genomföra sin verksamhet på andra sidan av jorden, är inga problem, dock blir farkosterna utformade därefter d.v.s. relativt stora. Sett till vad som rapporterats i media,² förefaller det ej röra sig om större farkoster utan mindre, vilket innebär att avståndet för att styra dessa farkoster blir relativt nära. Därtill får det ses som sannolikt att främmande makt/-er som genomför riktad inhämtning med OFF på svenskt territorium i största möjliga mån använder civila OFF:er, här bör tilläggas att många militära OFF även kan vara civila OFF som finns på den öppna marknaden.³Det vill säga, det rör sig i största möjliga mån ej om särskilt militärt anpassade konstruktioner som skulle kunna härledas till en specifik stat. Givetvis kan det finnas situationer då särskilda militära konstruktioner utnyttjas, dock får det antas vara i skydd av mörker o.dyl. sådana används, i syfta att försvåra visuell observation samt dokumentation av en sådan farkost.

Således kan några slutsatser skönjas avseende denna typ av riktad inhämtningsverksamhet. För att kunna dölja sitt ursprung är det troligtvis civila OFF eller militära OFF som efterliknar civila som utnyttjas, härvid torde verkansradien samt styravstånd för farkosterna vara begränsade. Troligtvis rör det sig då om en inhämtningsgrupp som genomför denna inhämtning. Utifrån ovanstående resonemang skulle det kunna röra sig om en enhet, om minst fyra personer. Varav två arbetar med OFF (OFF-omgång), två individer agerar observatörer (observationsomgång) för att kunna orientera OFF-omgången att starta och påbörja sin inhämtning. Observationsomgångens arbete kan troligtvis genomföras både visuellt och/eller med olika former av tekniska hjälpmedel samt genomförs troligtvis på säkert avstånd för att ej röja verksamheten.

Genomförs övningsverksamheten i de inre delarna av Sverige får det ses som troligt att inhämtningsgruppen är baserad i närheten av övningsverksamheten. Är den kustnära får det ses som möjligtatt OFF kan starta och landa på olika former av fartyg för att genomföra den riktade inhämtningen, om än att det är mer troligt att man väljer att gruppera sig centralt i det aktuella övningsområdet på någon ö motsv. om det är i skärgården eller del av aktuell kust. Utnyttjas dock fartyg, får det ses som möjligtatt det innebär viss problematik om t.ex. mindre fartyg utnyttjas. När detta innebär att landningsytan blir mindre och sannolikheten för att farkosten kan gå förlorad i sådant fall torde öka mht. yttre betingelser såsom väder.

Slutligenbör detta innebära för oss, att möjligheten för att genomföra någon form av agerande operation gentemot denna form av inhämtning torde vara relativt goda. Då det bör gå att analysera vilken form av verksamhet som är inhämtningsvärd för främmande makt/-er. Därmed bör man även utifrån nuvarande modus operandi (här utgår jag från vad media har rapporterat), kunna prognostisera ungefärliga platser där en inhämtningsgrupp kan tänkas vara placerad och därmed även kunna genomföra övervakning av dessa för att som minst kunna störa främmande makt/-er som genomför denna form av inhämtning på svenskt territorium.

Have a good one! // Jägarchefen

1Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:43. https://twitter.com/josefineowetz/status/911209455211204608(Hämtad 2017-09-24)

2Svenska Dagbladet. Helander, Magnus. Okända drönare vid flera nordiska militärövningar. 2016. https://www.svd.se/oidentifierade-dronare-vid-flera-nordiska-militarovningar(Hämtad 2017-09-24)

3Department Of The Army. Worldwide Equipment Guide Volume 2: Air and Air Defense Systems. Fort Leavenworth: Department Of The Army, 2015, s. 184-185.

Då var övning Zapad-2017 officiellt avslutad igår (20SEP2017). Övningen har inneburit ett antal förvåningar men även bekräftelser på sådant som kunnat antas sedan tidigare. Vad som kanske är mest förvånansvärt är att det ej skedde någon landstigningsövning vid Kaliningrad Oblast. Detta utifrån den rapporterade övningsmängd som Östersjömarinens (ÖM) marininfanteribrigad spenderat på landstigningsövningar. Därtill det uttalade syftet att alla övningar som genomfördes inom det västra militärdistriktet under den inledande delen av sommarövningsperioden, skulle ha bäring gentemot Zapad-2017. Dock skulle detta troligtvis kunna förklaras av de metrologiska förhållandena som varit i det aktuella området.

Nästa förvånansvärda episod är att delar ur 76. Luftburna divisionen relativt obemärkt i den officiella rapporteringen förefaller flugits in under övningen, alternativt innan som tidigare berörts, till Kaliningrad Oblast för att genomföra övningsmoment. Att luftlandsättningsstyrkorna skulle öva i Kaliningrad Oblast framkom i ett tidigt skede av övning Zapad-2017. Däremot är rapporteringen avseende luftlandsättningsstyrkornas verksamhet i Kaliningrad Oblast magert rapporterad. Den göms undan i andra rubriker och nämns i förbifarten kring vad andra enheter skall ha genomfört, främst vid övningsområdet Pravdinskij. Där huvuddelen av övningsmomenten, för de ingående förbanden, i Kaliningrad Oblast förefaller genomförts.

Ett intressant övningsmoment är att både ÖM och Norra Marinen (NM), samma dag (19SEP2017) genomförde kust- och sjömålsrobotskjutningar. Vid den NM utnyttjandes kustrobotsystemet Bastion, medan vid ÖM, kustrobotsystemet Bal. Skjutningarna inom de båda marinerna skall ha skett i samverkan med sjöstridsenheter. Inom ramen för robotskjutningar är även övningsmomentet med Iskander systemet mot mål i Kazakstan intressant. Då det tydligt visades på vilket verkans avstånd systemet har. Därutöver är fokuseringen på verkan mot kryssningsrobotar inom luftförsvaret under övningen men även de massiva, simulerade, luftangrepp som de övat på att avvärja, intressant att notera.

Utöver det så förefaller en ansenlig mängd ”energi” lagts ned på att öva ledning och ledningssystem för staberna. Vilket kommer bli intressant att se i den ryska rapporteringen de kommande veckorna. Främst om de fullt ut kommit tillrätta med den ledningssystemsproblematik de hade under 2013-14. Detta var främst den period då de stora beredskapskontrollerna, inom de olika militärdistrikten, genomfördes. Utöver det är det intressant att notera de övningsmoment som genomförts med olika former av televapenförband under övning Zapad-2017, som både förefaller omfattat olika former av elektroniska attacker mot radiosystemen, men även mot IT-baserade system. Här är det även intressant att notera uppgifter om responstider för både luftförsvar men även vid indirekt bekämpning, dessa skall ha blivit mellan 3-5 gånger snabbare enl. de själva.

Vad avser övningsupplägget som varit indelat i två skeden, ett defensivt och ett offensivt, är det inget förvånansvärt i det. Det som kanske är mest förvånansvärt och som tidigare nämnts är att de åtminstone under denna strategiska övning förefaller frångått det modus som inrättades 2013 och man använt sig av framgent. Det vill säga inleda de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, 3-5 dagar innan genomförandet. Dock kan det vara fullt möjligt att vissa av förbanden som deltagit i Zapad-2017 ej fått order om detta innan, vilket förefaller vara fallet med åtminstone ett, utan många förband kan ha tränats inför övningen. Varvid Generalstaben den 14SEP2017 fastställde vilka förband skulle deltaga, härvid kan en beredskapskontroll perse, genomförts.

Det är även intressant att belysa den ryske försvarsministern, SergejSjojgu, uttalande i Kaliningrad Oblast den 21JUN2017, där han påtalade att övning Zapad-2017 skulle bli en mindre övning. Sett till den rapportering som skett av rysk media, så förefaller det, med andra övningar som referens, vara en mindre förbandsmängd som övats inom det västra militärdistriktet. Dock utgör mediarapporteringen inget säkert underlagså här långt. Därtill skall tilläggas att själva förbandsmängden per se, inte behöver vara det intressanta utan snarare vad som övats och varförsamt vilka förband som övats. Vilket förefaller vara fallet just nu.

Detta är några inledande reflektioner, betydligt fler finns, avseende övning Zapad-2017. Ett längre inlägg avseende övningen kommer komma framgent, där händelseförlopp, deltagande förband o.dyl. kommer beröras.

Have a good one! // Jägarchefen