Författararkiv: Wiseman

På bra utredningar måste följa snabba beslut

I veckan släpptes flera av de rapporter som stakar ut försvarets framtid. Först Ingemar Wahlbergs materielutredning. Därefter Försvarsmaktens Perspektivstudie 2035 (Perp) och sedan Försvarsmaktens årsredovisning. Det är alla tre intressanta dokument där de två första visar på vart det svenska försvaret behöver ta sig och det tredje visar var det befinner sig idag.

Det är omfattande och förstärkningar som beskrivs i Materielutredningen och Perp för att möta den väsentligt försämrade omvärldsutveckling som vi redan upplever. Materilutredningen tar i sammanhanget endast upp materielbehov, medan den mer djupgående Perspektivstudien är mer allomfattande och tar upp även organisation och personalbehov. Den som följt den försvarspolitiska utvecklingen under 00-talet (och/eller den här bloggen eftersom det här är ett ofta använt citat) kan se en tydlig röd linje från Försvarsmaktens analys inför 2004 års försvarsbeslut, där man konsekvensbeskrev de omfattande reduktioner i organisation och ekonomi som försvarsbeslutet innebar.

Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning inför försvarsbeslutet 04 (FM överstrykning)

Vi är nu i början av dessa erforderliga, successiva beslut av statsmakterna som man redan 2004 hade fastställt skulle krävas för att Sverige skulle kunna motstå ett väpnat angrepp. En annan slutsats 2004 var att man trots försvarsbeslutet måste få de grundläggande kompetenserna och förmågor att överleva för att i samband med de successiva besluten kunna återta det man tappat. Det är som sagt mitt i detta vi idag befinner oss, eller snare i början av detta, trots att vi nu går in på det nionde året av den svenska försvarsreformen att återta förmågan till nationellt försvar. Vi är nämligen bara tre år efter det första beslutet att förstärka försvarsekonomin, varvid perioden 2009-2015 får ses som 6 förlorade år i form av inga eller otillräckliga beslut, och framförallt en helt otillräcklig finansiering. Vi vet idag att Georgienkriget 2008 var den definitiva säkerhetspolitiska trendvändningen, men besluten har dröjt. ”De börjar från en låg nivå” var den klämkäcka kommentaren från svenska politiker om den ryska försvarsreformen som också inleddes 2009. Vi kan i Ukraina och Syrien konstatera att denna har gett helt andra resultat än vår egen som alldeles för länge fått fortsätta på ”låg nivå”.

I ljuset av Perspektivstudien så framstår Materielutredningen som grund och summarisk. Vad gäller Marinens behov och utveckling har de två utredningarna också motstridiga slutsatser. Materielutredningen tar heller inte upp cyberarenan och framförallt inte ökade personalbehov och kostnaderna för att täcka dessa. Materielutredningens styrka är dock att den såsom politiskt beställd civil utredning vidimerar de ekonomiska behov som även återfinns i Perspektivstudien. Det är omfattande kostnader för återställa en nivå på organisation som närmast kan jämföras med den förmåga som beslutades i försvarsbeslutet 2000 för en tid då som närmaste såg rosenskimrande ut i jämförelse med dagens situation.

Det finns för framtiden en bred politisk enighet kring att kraftigt förstärka försvarsanslaget. Jag bedömer att det närmast är en icke-fråga inför valet 2018 att så kommer att ske. Den stora frågan är i vilken takt man fattar de erforderliga besluten och finansieringen av dessa. Den stora utmaningen ligger i att skapa tillväxten som krävs för att först fylla nuvarande organisation och sedan få den att växa. Här vill jag lyfta fram ett inlägg på Flygvapenbloggen i torsdags där chefen för Flygbefälsskolan beskriver de problem Flygvapnet står mitt i avseende antalet piloter som sedan många år är kraftigt fallande. Detta ska kontrasteras mot både Materielutredningens och Perspektivstudiens slutsatser om ett behov att mer än fördubbla organisationen, inom stridsflyg såväl som de andra flygslagen. Med de mycket långa ledtider som finns i att utbilda piloter så kommer det dröja många år innan kurvan kan vända upp, oavsett åtgärder idag.

Från Flygvapen-bloggen 2018-02-22

Samma situation som chefen FBS beskriver, ser vi inom alla andra delar av Försvarsmakten. En balans ska finnas mellan 1. beredskap/insatser, 2. grundutbildning/reproduktion och 3. krigsförbandsutveckling. Försvarsmakten har svårt att idag grundutbilda 4 000 soldater och sjömän, och att då inom några år öka denna siffra till 10 000 blir ännu svårare. Grunden är naturligtvis för Försvarsmakten att lyckas med sin rekrytering, men oavsett personalområde ligger den stora utmaningen i det som chefen för flygbefälsskolan beskriver i sitt inlägg. Att med så små tidsresurser möjliggöra en erfarenhetsöverföring som säkerställer verksamhetssäkerhet (med så ringa numerärer finns inget utrymme för förluster i fredstid) och operativt kunnande. Försvarsmaktens årsredovisning för 2017 som också kom i veckan visar verksamheten utvecklats det senaste året. Årsredovisningen utgör i förhållande till Materielutredningen och Perspektivstudien ett nedslag i situationen här och nu. Med de historiska årsredovisningarna i ryggen kan man se att många trendpilar tyvärr fortsatt pekar neråt där de skulle behöva peka uppåt.

Där vill jag avslutningsvis lyfta in Perspektivstudiens ord om den absoluta nödvändigheten i att snarast fatta dessa beslut så att det långsiktiga arbetet med öka organisationen kan sättas igång.

”Redovisad tillväxt är en bedömning under förutsättning att tidiga beslut fattas och tillräckliga ekonomiska resurser avdelas.”

Låt oss inte begå samma misstag som riksdagen gjorde 2009 med Alliansregeringen i spetsen. Vi förlorade 6 år som vi säkerhetspolitiskt inte hade råd med. Det får inte bli fler.

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU

KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara”

Från luftvärn till personalförsörjning

Robotsystem 23 BAMSE. Foto: Saab

Orkar man inte läsa detta långa inlägg, så kan man hoppa direkt till sista stycket.

Under hösten blev det klart att FMV har fått klartecken att inleda förhandlingar med USA om en anskaffning av luftvärnsrobotsystemet MIM-104 Patriot som nytt medelräckviddigt luftvärn för Sverige. Valet har under några år stått emellan Patriot och det franska systemet SAMP/T. Det första har redan 30 år på nacken, men har utvecklats i flera steg under denna period, där Sverige sannolikt tittar på de senaste modellerna av robotar och ledningssystem. Det franska systemet är i princip helt nytt och har än så länge bara levererats i landversion till de franska och italienska försvaren, även om samma system redan finns på en rad olika örlogsfartyg. Systemen har båda sina för- och nackdelar. Den osäkerhet som nu råder gäller hur mycket luftvärn Sverige egentligen kommer att få för pengarna om Patriot beställs. Andra kunder som i närtid beställt Patriot, t.ex. Polen, har blivit mycket negativt överraskade när de upptäckt den slutliga prislappen. Vilket det slutliga innehållet blir i luftvärnsbataljonen för de anslagna ca 10 mdr kr, lär klarna till hösten.

Den mediala belysningen av luftvärnsanskaffningen har under hösten fokuserat på två aspekter. Den ena är huruvida ekonomin kommer att räcka. Det andra är förmågan att skjuta ner ballistiska robotar, som i flera intervjuer har beskrivits som nödvändig (se t.ex. Ny Teknik). Så länge INF-avtalet lever, så finns i vårt närområde endast en form av ballistiska missiler som kan nå Sverige – Iskander-M med ca 50 mils räckvidd. Systemet finns idag hos förband i närheten av St Petersburg och under 2018 troligen också permanent även i Kaliningrad. Från Kaliningrad har Iskander därmed räckvidd in över sydöstra Sverige och Gotland. En fråga man dock måste ställa sig är hur pass dimensionerande Iskander därmed är för Sverige med tanke på det begränsade täckningsområdet, samt att den främsta anledningen för systemets gruppering i Kaliningrad är det amerikanska robotförsvaret i Polen. Oavsett vilket luftvärnssystem man väljer för att lösa uppgiften skydd mot ballistisk robot så lider dessa av en stor begränsning. De skjutande enheterna måste vara grupperade i den omedelbara närheten av målet för att kunna verka mot den ballistiska roboten, eftersom det endast är i slutfasen den är påverkbar. Ser man till Patriotsystemet så är det också systemets förmåga att skydda mot ballistiska robotar som framhålls av tillverkaren. Så sent som i slutet av 2017 användes systemet skarpt i Saudi-Arabien mot en ballistisk robot avfyrad från Jemen av Houthi-styrkor. Trots insats med fyra luftvärnsrobotar verkar man ha misslyckats med att skjuta ner den ballistiska roboten.

Ballistiska robotar är dock bara en liten del av lufthotet, om än det mest kvalificerade. Ett betydligt mer vanligt vapen, som erbjuder både större flexibilitet och ekonomi, är kryssningsroboten. Medan stormakternas ballistiska robotar är helt bundna av INF-avtalet, så är endast kryssningsrobotar begränsade när de är markbaserade. Flyg- och sjöburna kryssningsrobotar har ingen begränsning i räckvidder, vilket gör det möjligt att skjuta dem från mycket långa avstånd (t.ex. Rysslands anfall mot mål i Syrien med kryssningsroboten Kalibr, avfyrad i Kaspiska Havet).

Tyvärr går inte skydd mot kryssningsrobotar hand i hand med skydd mot ballistiska robotar. Luftvärnssystem som är bra på det ena, tenderar att vara svaga mot det andra. Av den anledningen brukar de mer långräckviddiga luftvärnssystemen som S-400, Patriot, SAMP/T m.fl. ha ett närskydd av mer korträckviddigt luftvärn. I fallet med S-400 är det t.ex. Pantsir-systemet. För svensk del kommer närskyddet att utgöras av det nya korträckviddiga luftvärnssystemet med IRIS-T.

Innan den stora svenska strategiska time-out:en avsåg Sverige att anskaffa robotsystemet BAMSE för att just skydda viktiga platser, som t.ex. flygbaser, mot kryssningsrobotar. Systemet anskaffades för en bataljon och sattes upp som demonstratorförband innan det slutligt lades ner under slutet av 00-talet. Istället blev avsikten att sälja den redan anskaffade första bataljonen till en utländsk köpare. Tidigare i år stod det dock klart att den tilltänkta köparen Indien inte kommer att köpa systemet, så de redan levererade enheterna står kvar i malpåse i Sverige, betalda av de svenska skattebetalarna.

Vore det då inte en smal sak att förbandssätta BAMSE-systemet och skapa ett ytterligare luftvärnsförband med förmåga till skydd mot kryssningsrobotar? Hur svårt kan det vara?

Här kommer vi till det som är pudelns kärna i inlägget och som personer utanför Försvarsmakten har svårt att förstå. Saken är den att det är närmast omöjligt. Som på så många andra håll i Försvarsmakten är det inte egentligen mängden materiel som tryter, utan personalen. Den allvarligaste konsekvensen av 00-talets stora nedläggningsbeslut är den som drabbar Försvarsmakten idag i form av problem med personalersättning. Samtidigt som det råder mycket stora behov av att öka personalmängden och framförallt att utbilda nya soldater i form av värnpliktiga för att fylla krigsorganisationen, så kommer antalet officerare bara att sjunka de närmaste åren. Fram till år 2025 kommer mer än en tredjedel av dagens officerskår att ha gått i pension. Trycket på den kvarvarande personalen ökar därmed med tiden, vilket ÖB redan idag varnat för.

Att ersätta dessa tusentals officerare på 7 år är närmast omöjligt, framförallt av den anledningen att någon måste utbilda de nya officerarna. Samtidigt behöver Försvarsmakten utbilda en allt större mängd soldater, och soldatutbildningen utgör i högsta grad en grund för att sedan kunna rekrytera officersaspiranter till de bägge officersprogrammen. Vidare ska den tillgängliga personalmängden samtidigt lösa den kravsatta beredskapen som finns i olika former hos alla förband. Samma personal ska också göra det som skattebetalarna och försvarspolitikerna framförallt förväntar sig – att höja färdigheten på krigsförbanden. Uppgifternas omfång och antal ökar, medan personalvolymen minskar, samtidigt som årsarbetstiden per individ är konstant. Hur denna ökade belastning på de allt färre kvarvarande kommer att slå, behövs det ingen större tankemöda att reda ut. Gott om exempel finns från andra yrkesområden.

Den personal som går i pension lämnar också i många fall nyckelbefattningar som kräver omfattande erfarenhet från förbandstjänst. Dessa befattningar kan heller inte ersättas på kort sikt eftersom alltför få officerare har utbildats under 2000-talet för att fylla de kompetensvakanser som uppstår. Även om man alltså får fram en mycket snabb utbildning för att öka numerären, så är problemet att det finns ett alltför litet underlag sedan tidigare som kan fylla de tomma, mer kvalificerade personalraderna, vilka kräver många års yrkeserfarenhet.

Att Försvarsmakten skulle riskera allvarliga problem med vakanser till följd av omfattande pensionsavgångar på 2020-talet till följd av nedskärningarna och allt mindre intag av officersaspiranter, var känt redan i början av 2000-talet. Det var enkel matematik. Ökänt är t.ex. dåvarande ÖB Håkan Syréns motvilliga och ödesdigra beslut år 2004 att inte anställa en hel kull om ca 400 kadetter år p.g.a. de nedskärningar som försvarsbeslutet samma år medförde. Istället kom personal från nedläggningsförbanden att till stor del utgöra en uppfyllnad av vakanser på andra förband och staber, vilket påverkade åldersstrukturen och som till stor del bidrar till dagens problematik. Antalet officerare som har utexaminerats de senaste åren har tyvärr också varit betydligt lägre än utbildningskapaciteten till följd av för få sökande med rätt kvalifikationer.

Det är därför av yttersta vikt att man redan idag gör allt som går för att reducera konsekvenserna av nedgången i personal så att nedgången blir så liten och så temporär som möjligt. Att rekrytera och nyutbilda personal är viktigt, men det finns andra åtgärder som faktiskt är ännu viktigare. Den personal som finns kvar är också den som ska utbilda och överföra kunskap och erfarenheter till ny personal. Förlorar man erfaren personalen i förtid, får detta en exponentiell konsekvens. Man behöver utbilda extra för att numerärt fylla luckor, men det tar lång tid att lyckas ersätta den förlorade kompetensen.

Nedan följer några sammanfattande förslag för att i möjligaste mån reducera konsekvenserna av de stora pensionsavgångarna och det för låga inflödet av officerare de senaste 15 åren.

– Försvarsmakten får inte tillåta sig att en enda officer slutar i förtid. Försvarsmakten måste kunna erbjuda sådana villkor och förmåner att personalen väljer att stanna kvar. Varje person som slutar i förtid får en exponentiell konsekvens när det gäller kompetensöverföring.
– ”Hygienfaktorerna” (lön, förmåner, administration m.m.) måste vara så bra att dessa inte bidrar till att individer söker sig från Försvarsmakten. Ca en fjärdedel av de som tagit ut officersexamen de senaste åren har valt att sluta efter några år, samtidigt som de antagna varit betydligt färre än behovet.
– Varje anställd måste lösa rätt uppgifter och på rätt sätt. Många uppgifter som idag löses av högt utbildade och mycket erfarna personer skulle istället kunna lösas av särskilt anställd administrativ personal. En mycket ”osvensk” lösning, men effektiv när det är brist på den kvalificerade personalen. En sekreterare eller assistent kan lösa det mesta av en chefs administrativa sysslor i ”stödsystemen” och sannolikt också effektivare. De kan däremot inte leda ett förband i strid, vara övningsledare, genomföra krigsplanläggning och liknande.
– Pension får inte vara en bortre gräns. Det måste vara attraktivt för personal som går i pension att välja att jobba vidare. På så sätt kan man frigöra tid för den ordinarie personalen. Ett utmärkt exempel på var nyligen pensionerad personal kan användas är just för utbildning på de centrala skolorna. Valet kommer annars att behöva stå mellan att använda dagens officerskår till krigsförbandsuppgifter eller utbildning. Att lösa båda samtidigt går inte.
– Återanställ. Sök upp personal som slutat och hör med dem varför de slutade. Erbjud dem att komma tillbaka och fråga vad som skulle krävas för detta. En sekundär effekt är att detta också kommer att hjälpa till att ta fram åtgärder för att förhindra att personal väljer att sluta i förtid.
– Modifiera det befintliga arbetstidsavtalet. Om personaluppfyllnaden är Försvarsmaktens största brist så är mängden tillgänglig personal den näst största. Gör det möjligt att lösa ut överskjutande tid över 40 h per vecka med ekonomisk ersättning och inte bara ledighet. Självfallet måste det finnas skyddsregler, men påtvingad frånvaro skapar också stress – både hos den tvångslediga individen och vederbörandes arbetskamrater som måste kompensera för frånvaron.

Som synes spelar valet av luftvärnssystem mindre roll när det finns så stora problem som fullständig bemanning av dagens ringa organisation. Att förbandssätta Rbs 23 BAMSE är ett exempel på en materiellt lågt hängande frukt, men personellt förblir detta en utopi. Det är heller inte luftvärnet som är huvudfokus för detta inlägg. Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut. Att vidta åtgärder för att minimera konsekvenserna av personalnedgången kommer att kosta, men vad är alternativet?

Gästinlägg: KDU – Krigsförbanden måste stå i centrum

Värnplikten är tillbaka. Den kommer utan tvekan att öka volymen på Försvarsmaktens grundutbildning och är efterlängtad, men fokus måste nu ligga på att skapa dugliga krigsförband.

Vi i KDU har länge velat se ett personalförsörjningssystem där frivillighet kompletteras med värnplikt för att säkerställa ett fullt bemannat försvar och övningar med fullskaliga förband. Försvarsmakten ges dock just nu fler värnpliktiga av regeringen än vad förbanden på kort sikt mäktar med. Konsekvensen kommer att bli fler värnpliktiga soldater per officer och bristande kvalitet i utbildningen. Men det kommer även att kännas av på bataljons- och organisationsenhetsnivå. Bataljonsstaberna riskerar att dräneras, med sämre övade stabsofficerare och därmed sämre fungerande bataljoner som följd.

Försvarsmakten och värnplikten ska inte främst ses som ett smidigt sätt att kompensera för bristande uppfostran eller som ett steg för unga in på arbetsmarknaden. Värnplikten finns istället till för att stärka vår försvarsförmåga. Skulle vi röra oss tillbaka mot hur värnplikten fungerade i slutet – där mängder av soldater utbildades utan att krigsplaceras – så blir den snarare en börda än en styrka.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser därför att värnplikten ska fokusera på följande:

– Personalförsörja våra idag beslutade krigsförband med välutbildad personal.
– Personalförsörja en större officerskår, som sedan möjliggör ökade volymer när beslut om att utöka mängden krigsförband tas.
– Skapa personellt underlag för att snabbt kunna skapa nya krigsförband när beslut om detta fattas.

Vi vill öka Försvarsmaktens volym, men då måste först försvarsanslaget öka kraftigt. Vi i KDU kräver därför en snabb stegring mot fördubblade försvarsanslag. Därefter måste vi öka mängden krigsförband. Materiel ska köpas in, infrastruktur byggas och officersbefattningar bemannas. Detta drivs redan av bland annat Kristdemokraterna. Men regeringen vill inget av ovanstående – och att i ett sådant läge kräva att Försvarsmakten utbildar fler värnpliktiga än vad det i dagsläget finns tid och resurser till är inte konstruktivt.

Värnpliktiga soldater är framförallt relevanta i krigsförband. Försvarsmaktens och krigsförbandens behov borde därför få avgöra hur många svenska ungdomar som ska göra värnplikten. Det är inget som godtyckligt ska bestämmas av Peter Hultqvist eller en rödgrön regering.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU Sverige

Adam Jansson, distsriktsordförande KDU Blekinge

Gästinlägg: Göransson gömmer konstaterade kränkningar

Detta är ett gästinlägg från signaturen ”Oberon”

På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.

Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.

Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.

I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”

Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”

Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”

Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.

Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.

Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.

I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen – men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.

Oberon


Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman

Okunskap om Försvarsmaktens möljighet att bekämpa grova brott

Förvånas ständigt över dem som tror att man kan sätta in svensk militär för att hålla ordning och i bästa fall gripa brottslingar.

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 20 augusti 2017

I lördags morse uttryckte jag på Twitter min uppgivenhet över att Sverige det senaste dygnet upplevt fyra allvarliga skottdåd, med två döda och fyra sårade. I minst ett fall användes automatkarbin. Jag uttryckte detta i form av en fråga: ”Vem ska ta ansvar?”

Vissa som svarade förstod frågan såsom den var avsett (Vem ska ta ansvar för att förhindra att skottdåd som dessa förekommer?). Vissa ville förstå frågan på annat sätt, vilket jag inte bryr mig så mycket om. Det som dock förvånade mig var antalet svar som ansåg att svensk militär borde sättas in för att hålla ordning i förorterna och andra platser där våld förekommer. Antalet som uttryckte denna åsikt var inte mindre efter min uppföljande tweet ovan som jag postade igår morse. Dessa åsikter visar att det finns en beklämmande dålig förståelse för svensk lagstiftning, men också för konsekvenserna av en sådan insats.

”Utgångspunkten är alltså, liksom hittills, att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”
Egentligen skulle ovanstående ord från 2006 års proposition om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning räcka. Det kan ändå vara intressant att titta de närmast tillämpliga lagarna.

15 kapitlet i regeringsformen avhandlar ”Krig och krigsfara”. Här regleras hur Försvarsmakten får användas och uppdras att använda våld för att skydda riket mot väpnat angrepp och kränkningar, respektive vad som krävs för att svenska väpnade styrkor ska kunna sättas in i andra länder. Som grundlag utgör regeringensformen de yttre ramarna för hur det militära försvaret kan nyttjas.

Stödförordningen från 2002 reglerar hur Försvarsmakten ska stödja civil verksamhet. I 7§ uttrycks specifikt att ”När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.”

Försvarsmakten har dock andra möjligheter att stötta polisen, men detta gäller endast vid terrorismbekämpning. Förutsättningarna och formerna för detta regleras noga i den ovan nämnda lagen om militärt stöd vid terrorismbekämpning. (Man vill helst inte tänka på hur Sverige skulle ha agerat i händelse av ett terrorangrepp likt 9/11 innan denna lags tillkomst)

Några av kärnpunkterna i denna lag är att militära enheter som sätts in ska stå under polisiärt befäl. Vidare ska personalen ha ”lämplig utbildning och erfarenhet för uppgiften”. Personal ges då befogenheter som en polisman enligt polislagen under själva insatsen. Dessa punkter löses t.ex. genom utbildning i polismans befogenhet, vilket är något som flera personalkategorier utbildats i sedan lagens tillkomst.

Slutligen finns det sedan i år också en särskild förordning som medger att Försvarsmakten stödjer Polisen med helikoptertransporter vid polisiära insatser. Här regleras också noga formerna för stödet och uttrycks specifikt att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det kan föreligga risk att den måste bruka våld eller tvång mot enskilda.

Någon laglig möjlighet att sätta in svensk militär för att bekämpa annan brottslighet än terrorism finns därför inte. Att det sedan inte skulle vara möjligt resursmässigt är en annan faktor. Valet skulle stå mellan att bistå polisen och att ha ett militärt försvar.

Som parallell till ovanstående lagstiftning kan också nämnas att såsom lagrummet ser ut är därför också ett scenario med små gröna män likt Krim primärt en polisiär fråga i Sverige.

Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.

Ja, vi lade 2 % av BNP till försvaret i slutet av 90-talet. Då fanns ingen hotbild. Nu finns hotbild och vi hovrar runt 1 %. Ologiskt. https://t.co/2nrQh8xSUs

— Jan Björklund (@bjorklundjan) 16 augusti 2017

I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

”De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat.”

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.

Med tanke på den motiveringen förväntar jag mig att det inte blir något knussel från regeringen om markanta ekonomiska tillskott till #svfm

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 27 juli 2017

Peter Hultqvist har genomfört avgörande reformer för försvaret. Vi kommer att fortsätta sätta Sveriges säkerhet främst i en orolig tid.

— Margot Wallström (@margotwallstrom) 27 juli 2017

För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.

Det förundrar mig mig på ett fundamentalt plan. Om nu C säger sig vill ta ansvar – varför möter man inte #svfm krav? De är svar skyldiga.

— Henrik ‹‹S•P•Q•R›› (@mcbenke) 14 augusti 2017

Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.

Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.

Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.

En försvarsöverskommelse är klar mellan regeringen, M och C. Presskonferens i Rosenbad kl 10.https://t.co/82dgwYOZQV#svpol @dagensnyheter

— Mats J Larsson (@MatsJLarssonDN) 16 augusti 2017

Gästinlägg: Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn (SD)

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. 



Aster 30 / SAMP/T. Foto: MBDA


Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn

Nytt luftvärn, ja!​
– Men, är den svenska regeringen på väg att göra ett jättemisstag i upphandlingen?

Ända sedan högkvarteret gjorde beräkningar att luftförsvaret behöver minst 60 till 80 nya Gripen E har frågan om inköp av modernt medelräckviddigt luftvärn varit en springande punkt. Det minsta tänkbara luftförsvaret kräver mycket modernt medelräckviddigt luftvärn om vi skaffar endast 60 stridsflygplan. Om vi skaffar 80 plan kan mängden luftvärn vara något lägre.

Beställningen av Gripen E bestämdes tyvärr till endast 60 plan och upphandlingen av det nya luftvärnet har tagit lång tid. Redan tidigt i samband med Luftförsvarskommitténs arbete uttalade Försvarsmakten sin åsikt: man ville ha Aster30 som medelräckviddig lv-robot kombinerad med korträckviddiga IrisT SLS.Det var en utveckling som vi gav vårt stöd. Tyvärr i upphandlingen har nu en märklig låsning uppstått där alternativen är Samp/T ställt mot amerikanska 80-talslösningen Patriot. Samp/T är en lösning som säljs av ett konsortium, Eurosam, där Aster-30 från MBDA styrs av en fransk radar tillverkad av Thales.

Problemet med Samp/T är att köp under den beteckningen kontraktsmässigt binder till den franska radarn. Saab har utvecklat en bättre radar som vi naturligtvis borde använda. Det går att köpa Aster30 utan fransk radar, man får för den ordningen skriva till Frankrike och leverantörer med villkoret att man vill ha egen radar samt hur lösningen ska utformas för att ge den svenska slutanvändaren en värdig lösning. Detta har andra länder gjort (Singapore t.ex. har på sitt försvarsdepartements hemsida en sådan lösning baserad kring Aster-30 med annan radar). Detta system är med andra ord off-the-shelf och kan levereras omgående. Den svenska radarn torde öka systemets effektiva skjutradie med Aster-30 till att bli avsevärt mycket större.

Upphandlingen borde med andra ord göras om alternativt anpassas till att innefatta system som är bättre lämpade för Sverige. Prisförfrågan till MBDA bör omfatta Aster-30-eldenheter, separata datalänkar, Aster-30 robotar, medan radarn köps i Sverige: Giraffe 4A och senare så kallad Early Warning Radar.

Saab Giraffe 4A. Foto: Saab

Så här skulle Sverige kunna bygga ett luftförsvarssystem som är flexibelt och kostnadseffektivt för framtida behov likväl som för att uppfylla en initial förmåga redan under 2020:

► För stridsflyget används redan den delvis svenska jaktroboten robot 101 Meteor med räckvidd på 100 km medan den svensk-tyska attackroboten Taurus (500 km) kan köpas in.

► För brigadluftvärnet används EldE 98 Iris-T SLS (10 km) och luftvärnskanonvagnar medan CAMM-ER (45 km) kan köpas in.

► För skydd av vissa krigsflygplatser och viss annan centralt viktig infrastruktur kan Aster 30 (120 km) och CAMM (25 km) köpas in.

► För fartygsplacering kan CAMM införskaffas som då kan skjutas ut ur Visbykorvetterna.

Aster-30 har en lång rad fördelar framför Patriot. I själva verket – när man jämför dataframstår det som att den som förordar Patriot måste ha andra skäl än tekniska eller ekonomiska. Låt Sveriges bästa ligga som grund för upphandlingen. Beslutet är viktigt och kommer påverka oss länge.

▬ Priset med Aster-30 är lägre än Patriots.

▬ Aster-30 bygger på modern utvecklingsbar teknik, medan Patriot är 80-talsteknik vid vägs ände.

▬ Bemanning med Aster-30 för gruppering är cirka en fjärdedel jämfört med Patriot.

▬ Omgruppering av Aster-30 kan genomföras snabbare än för Patriot.

▬ Saabs sensorer skulle genom ovanstående även kunna bli en del av Aster-30:s standardlösning och ge svensk del i vidare exportinkomster om exportkunder så önskar. Detta blir en bra grund för Saab och Thales diskussioner om samtal om framtidens radar, vilket kan bli en konsoliderad europeisk radarlösning.

Lägg till ett alternativ i upphandlingen: Aster-30 från MBDA med separat datalänk och med svensk radar från SAAB!

Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson SD
Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson SD
Roger Richtoff, försvarsutskottet SD

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.

Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.

Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen