Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives


November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.

The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.  


Säkerhetspolitiska utmaningar – Vidgade vyer och andra perspektiv


Jag är just tillbaka från en säkerhetspolitisk konferens i Kina och vill här förmedla några intryck och reflektioner. Konferensen gav sannolikt en ganska god bild av hur man i Asien ser på dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Talarna var antagligen representativa för sina länders syn; åtta försvarsministrar och sju ÖB:ar (eller motsvarande).  Därutöver deltog en uppsjö av internationella säkerhetspolitiska experter. Jag hade förmånen att vara moderator vid en av paneldiskussionerna.

Föredragen och diskussionerna var vid åtskilliga tillfällen påtagligt ”raka”.

Den för mig kanske starkaste aha-upplevelsen var att Ukrainakrisen och Rysslands stormaktsambitioner knappt nämndes överhuvudtaget. Ur ett asiatiskt perspektiv finns det åtskilliga andra problem som är avsevärt allvarligare. Dessutom, vid samtal med flera av delegaterna så var förståelsen för det ryska agerandet i Ukraina förvånansvärt stor ”Krim är väl egentligen en del av Ryssland, de bor ju mest ryssar där – eller hur?” Det väcker onekligen tankar om hur isolerat, ekonomiskt och politiskt, Ryssland är, eller kanske inte är, i ett globalt perspektiv. Det går här inte att bortse ifrån att nästa år kommer Asien stå för ca 50 % av världens BNP.  Europa (och USA) är inte längre centrum i världsalltet.

Ett område där de asiatiska länderna och ”väst” däremot tycks ha ett starkt gemensamt intresse är kampen mot terrorism. Ett mantra som återkom i många av talen var hotet från ”extremism, terrorism och separatism”. Tolkningen är här i många fall ganska vid. Men intrycket är att IS, Al Qaida och liknande organisationer ses som ett speciellt allvarligt hot. I Malaysia, Indonesien och de centralasiatiska länderna är huvuddelen av befolkningen muslimer, där ses hotet som mycket påtagligt. Den framtida utvecklingen i Afghanistan är därför ett stort bekymmer. Trots att flera länder, kanske främst Kina, skulle vilja se en minskad amerikansk närvaro i Asien så finns det här en viss ambivalens. Vem skall nu hindra Afghanistan att bli ett basområde för extrema muslimska rörelser?  Mycket tyder på att SCO (Shanghai Co-operation Organisation – Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, och Uzbekistan) från att ha haft en ganska diffus inriktning kommer att spela en allt större roll som säkerhetspolitiskt instrument. Framförallt då kopplat till bekämpning av ”extremism, terrorism och separatism”.

De allra största mellanstatliga säkerhetspolitiska utmaningarna i Ostasien, som de flesta talarna också pekade på, är de territoriella konflikterna till havs. Främst då Sydkinesiska sjön där bl a Kina, Vietnam, Filippinerna och Brunei har överlappande krav. Kopplat till detta finns också olika tolkningar om hur ”freedom of navigation” inom de olika ländernas ekonomiska zoner (200 sjömil) ska tolkas. Här finns mycket tydliga åsiktsskillnader mellan Kina och USA. Kina hävdar att det här bör finnas restriktioner bl a vad avser militär verksamhet medan USA hävdar att man har rätt att utan begränsningar t ex bedriva övningar på internationellt vatten. Det har förekommit flera incidenter såväl till sjöss som i luften där båda parter hävdat sin tolkning. Ytterligare en territoriell konflikt med potential att leda till väpnade aktioner är tvisten mellan Japan och Kina om överhögheten över Senkaku/Diaoyu-öarna. Det är uppenbart att alla länder som på ett eller annat sätt är berörda, inte bara direkt men även indirekt, t ex Singapore, är allvarligt oroade över vad dessa territoriella och havsrättsliga konflikter eventuellt kan få för konsekvenser.

De mindre (allting är relativt) asiatiska länderna har hamnat i ett svårlöst dilemma. Inget av dem kan enskilt balansera Kinas växande politiska, militära och ekonomiska makt. De ser därför gärna att USA har en fortsatt stark närvaro i Sydostasien. Deras militära samarbeten med USA har i många fall stärkts de senaste åren. Det gäller bl a Filippinerna, Japan och Singapore. Att de gemensamt, utan USA:s direkta stöd, skulle kunna bilda en motvikt mot Kina är osannolikt, bl a av historiska skäl. Förhållandet mellan de två starkaste ekonomierna i området (förutom Kina) Japan och Sydkorea är fortfarande mycket infekterat på grund av Japans uppträdande i Korea under det andra världskriget. Samtidigt som de mindre länderna upplever ett hot från Kina så är det också helt klart att man ser samarbete med Kina, och med varandra, som helt avgörande för sin ekonomiska utveckling. När det gäller att producera varor är ekonomierna i Ostasien idag mer integrerade än de inom EU.  För att ytterligare komplicera bilden finns det en gemensam stolthet, vilken man delar med Kina, att vara den del av världen som leder den globala ekonomiska utvecklingen, och också över att man frigjort sig från ”västs” pekpinnar och dominans. Den sista faktorn bör inte negligeras när vi i Sverige och Europa funderar på (och sannolikt överskattar) vårt inflytande i internationella sammanhang.

Trots alla problem och risker som togs upp vid konferensen finns det också en klar vilja att hitta konstruktiva lösningar. Förutom ökad transparens och utökade dialoger efterlyste man framförallt två saker; utvecklade konfliktlösningsstrukturer och förtroendeskapande åtgärder. Till skillnad från Europa där det under det Kalla kriget växte fram olika mekanismer för att minska riskerna för krig; OSCE, CFE-avtal, inspektioner av varandras övningar mm, finns det väldigt lite av sådant i Asien. Här finns det dock flera problem att övervinna. Tanken på t ex inspektioner av varandras militära verksamhet och kontroll av antalet vapensystem av någon sort i ett givet område är mycket främmande för flera av länderna. Både USA och Kina vill dessutom gärna begränsa den andres inflytande vilket också försvårar möjligheterna att bygga fungerande krishanteringsstrukturer. Dock, som Singapores försvarsminister sa ”jag tror det är fullt möjligt, men istället för att satsa på konceptuella lösningar låt oss istället göra det som är praktiskt möjligt vid varje tillfälle”.

Några talare pekade också på de asiatiska ländernas framtida ansvar för global säkerhet. Idag är det i huvudsak USA som garanterar säkerheten för världens sjöfart. Efterhand som USA:s beroende av energi från Mellanöstern minskar kommer sannolikt den amerikanska militära närvaron i Indiska Oceanen också att minska. Det kommer innebära risker för såväl Kina, Japan och många andra asiatiska länder med deras stora beroende av olja och gas från Mellanöstern. Det gavs inga lösningar, men tankarna på eventuella konsekvenser var flera; vad kommer Indien tycka om en stark kinesisk närvaro i Indiska Oceanen, de mindre asiatiska länderna blir än mer beroende av kinesisk välvilja, vad kommer länderna i Mellanöstern tycka om asiatisk militär närvaro i sitt omedelbara närområde, vill Kina och/eller andra asiatiska stater ta på sig rollen som ”världspolis”, eller är det ett gemensamt intresse som kan leda till utökad samverkan och större förtroende mellan länderna i Ostasien?

Slutligen en optimistisk bedömning som också framfördes av flera talare. Naturkatastrofer som: Aceh, jordbävningen i Sichuan och inte minst sökandet efter det försvunna flygplanet MH 370 ledde till en långt gången och i flera avseenden spontan samverkan mellan militära och civila myndigheter från många länder och där USA också var delaktigt. Det visade att det finns områden inom vilka man vill och kan samverka med militära resurser, det är ett hoppingivande första, litet, steg för att minska spänningarna i regionen.

Sammantaget en utomordentligt intressant konferens, och en nyttig påminnelse om att världen är större än Europa.