Kategoriarkiv: Bosnien

Gästrecension – Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år – Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________

Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år – ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden… och är kanske fortfarande?

Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 
Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à ”Jo, det ÄR rättstavat…” och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!

Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från ”fienden” vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då ”bara” en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!

Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. ”Lös uppgiften” har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Srebrenica – 20 år har gått

Idag är det årsdagen av folkmordet i Srebrenica där Bosnienserbiska armén slaktade tusentals män och pojkar och fördrev kvinnor, för att de var muslimer. Jag väljer att skriva folkmord för det var precis vad det var, även om Ryssland och Serbien motsätter sig den definitionen. Politik.

Politik var också det som gjorde att folkmordet tilläts ske. Västvärlden och FN hade tillräckligt med underlag och tillräckligt med kraft för att kunna ha förhindrat det men valde att inte göra det. Srebrenica offrades.

Sverige hade ca 1000 man på plats i området i den svensk-danska pansarskyttebataljonen BA04. Trots den kapacitet som bataljonen hade var det aldrig aktuellt att understödja de hopplöst utsatta holländarna i Srebrenica. Inte ens en beredduppgift gavs bataljonen. Slakten blev ett faktum, liksom flyktingströmmen från enklaven.
BA04 fick i stället ta emot flyktingarna i ett tillfälligt flyktingläger på Tuzla Airbase, något som jag tidigare skrivit om.

Mottagande av Srebrenica-flyktingar på Tuzla Airbase juli 1995. Foto: J Bohman, Stab/Ingkomp BA04.

Det har gått 20 år och i samhället tycks det på många sätt vara glömt. I historieläromedel omnämns det knappt alls. Politiker verkar bortse från det faktum att FN var och är helt handikappat på grund av dess politiska ledning och de vurmar för ytterligare insatser under FN-flagg. De tycks ha glömt att Nato fick ingripa för att rädda upp situationen.
I Bosnien är det inte glömt. Där hittas fortfarande gravar och lik efter massakern. Några andra som inte heller har glömt är vi FN-soldater som var med.

Dåvarande kompanichefen Mj Sigeback berättar för tidningen Norra Skåne om sina minnen:
”Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar.”

Han avslutar intervjun med:

”Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen.
Offren från Srebrenicamassakern har det inte.”

För mig personligen blev jobbet med flyktingarna något av en räddning för min mentala hälsa. Frustrationen som byggts upp under insatsen fick utlopp. Jag fick äntligen göra något som betydde något.
Tack vare bataljonchefens anteckningar från missionen känns det nu som att jag kan knyta ihop säcken och lägga händelserna 1995 bakom mig. Men glömmer, det gör jag aldrig.