Gästrecension – Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år – Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________

Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år – ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden… och är kanske fortfarande?

Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 
Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à ”Jo, det ÄR rättstavat…” och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!

Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från ”fienden” vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då ”bara” en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!

Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. ”Lös uppgiften” har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Ett halvt år – ett helt liv

Jag har nu läst Magnus Ernströms bok om den första Bosnienbataljonen BA01, Ett halvt år – ett helt liv, och jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska beskriva vad jag känner för den. Det finns så mycket att förmedla.
Ska jag börja med hur jag som värnpliktig slog ut tänderna på Magnus under en innebandymatch med fängelse-regler, eller ska jag skriva en formell recension? Jag vet inte. Det får bli som det blir.

Foto: Författaren Magnus Ernström signerar sin bok i skrivarstugan. Privat

I många år har jag väntat på att Magnus skulle få ut boken. Vi satt vid elden vid Ljusnan efter hans hemkomst från Bosnien och utbytte historier, han från Bosnien och jag från Libanon. Inför min Bosnienvända pratade vi en hel del. Många historier var förfärande och föga moraliskt uppbyggande för mig inför rotation.
Magnus skrev senare målande inlägg på SoldF Forum och sedermera på sin egen blogg Morgonsur. Inlägg som gav mersmak.

Det mesta som skrivits om BA01 har jag nog läst men Ett halvt år – ett helt liv tror jag är det bästa jag läst om insatsen. Magnus personliga berättarstil gör att man inte vill lägga i från sig boken. Dispositionen med cliffhangers gör att man nyfiket läser vidare. Detaljrikedomen är väl avvägd.

Persongalleriet innehåller en hel del bekanta. Flera av dem har jag tjänstgjort med både i Sverige och utomlands. De är beskrivna med vad som kan ses som ömhet, om än med vissa gliringar. Stämningen mellan soldaterna går nästan att ta på, för en som varit med i motsvarande sammanhang.

Händelserna som utspelas i boken är hemska, för hemska, och det värsta av allt är att det har hänt på riktigt. Bosnien-kriget var fruktansvärt på alla sätt och skildringen blottlägger hur jävligt det faktiskt var.

Vad som också blir tydligt är vilken risktagning som BA01 kontinuerligt tog. Många gånger var det ren tur att inte fler skadades eller stupade. ”Gud är svensk” var ett uttryck på Balkan i mitten på 90-talet, åsyftande den osannolika tur som svensk trupp hade.

Titeln Ett halvt år – ett helt liv är omsorgsfullt vald. Jag tror dock att det krävs en utlandsveteran för att tillfullo förstå innebörden. Det man får uppleva på en kort tidsperiod bär man med sig resten av livet. På gott och ont.

Jag kan tänka mig att det har varit jobbigt att skriva boken. Vissa saker vill man helst lägga bakom sig och det kan göra ont att lyfta upp dem till ytan igen. Jag hoppas och tror att Magnus tycker att det var värt det. För oss läsare gav det mycket.
Jag har fått se Magnus före och efter BA01, liksom jag har sett andra genomgå det en insats kan innebära. Boken kan ge förståelse till de som inte själva varit med.

Ett stort tack till dig Magnus för att du delat med dig av dina upplevelser. Historier är till för att berättas.

/C

Veterandagen 2016

I strålande solsken genomfördes Veterandagen 2016. På Gärdet flögs det drake och minnen från Afghanistan for genom mig. Mycket passande.

Det var några år sen sist som jag hade möjlighet att delta i högtidligheten vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Och det har hänt en del sen sist. Fler organisationer deltar och dagen känns välkomponerad. Arrangemanget har börjat sätta sig.

Några korta intryck:

Statsminister Lövén deltog, som förste statsminster. Hans tal var riktigt bra. Inget politiskt manifesterande utan rakt på ett tal till och om veteranerna.
Även moderaternas Anna Kinberg Batra besökte ceremonin.

Callis Amid blev medaljerad för sina insatser för bland annat de afghanska tolkarna. Välförtjänt utsågs han också till Årets veteran.

På plats var många andra kändisar från försvarsdebatten som förs på nätet. Johanne Hildebrandt, Magnus Morgonsur Ernström, Jan Mörtberg, för att nämna några. Det var givetvis många andra prominenta gäster på plats, inte bara från Försvarsmakten utan också tex HMK och GD MSB (som faktiskt varit i Afghanistan).

Även förre försvarsministern Sten Tolgfors var på plats och jag tog tillfället i akt att tacka honom för att han lyfte upp veteranfrågan högre på det politiska bordet. Utan hans engagemang hade vi inte varit där vi är idag.
Vi hade en intressant diskussion om försvarspolitik och hur den ska kunna kopplas ihop med ”plutonsnivån” och jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg i ämnet.
Tolgfors uppmuntrade till återupptaget bloggande.

Försvarsmusikens framförde Vid dagens slut, en låt som liksom kommer åt det där ömma längst in i mig. Jag mindes särskilt Gunnar, Johan och Kenneth som stupade där ute och ett antal vars liv inte gick att rädda när de kom hem. Det gör ont att bara tänka på dem. Skönt är att omhändertagandet för hemkomna blir allt bättre.

Veterandagen 2016 var en trevlig tillställning. Jag hoppas på upprepning nästa år.

Om vårt stöd till VRR

Det har i olika forum, framför allt på Facebook, ställts frågor och formulerats kritik om varför Försvarsmakten inte mer aktivt och formellt stödjer den kamratverksamhet som går under namnet VRR. Det finns därför anledning att kommentera och förklara skillnaden mellan myndighetsutövning och … Continue reading

Veteranen med PTSD

Jag bryter bevakningen av utvecklingen i Ukraina för ett tips.

Sveriges radio har gjort en intervju med soldaten Kongo Magneli som lider svårt av kronisk PTSD efter sin insats i Afghanistan. Intervjun bör lyssnas på av alla som har intresse av eller anser sig kunna något om strid, internationella insatser och soldater. Det är en skrämmande historia.

FS19 som Kongo genomförde var en på många sätt tuff och jobbig insats som skördade liv både under och efter insatsen. Undrar hur stort ohälsotalet egentligen är?
/C

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.


Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.


Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.


Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.


Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi


Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010)  PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Veteraner: ”FM utför påtryckningar på P1”

Saxat från Facebook:

Pressmeddelande från Oberoende veteraner 2013-07-29

Sveriges Radio viker sig för påtryckningar

Sveriges Radios Prisbelönta samhällsprogram Studio Ett avser att sända ett program om Svenska Krigsveteraners ohälsa den 30/7 2013. I programmet ska man ta upp den artikel som startade hela debatten ”Svenska Krigsveteraner stupar i det tysta” och som publicerades den 25/5 2013 i Göteborgs Posten.

Men vad artikelförfattarna erfar viker sig nu Sveriges Radio för påtryckningar från Försvarsmakten och väljer nu att selektera ut delar av det källmaterial som artikeln bygger på och ta bort andra viktigare frågor. En sån fråga är att man ifrågasätter faktabaserade evidenser från Tyska försvarsmakten Bundeswehrs armesjukhus som rapporterade 22,36% avseende diagnostisering för PTSD bland de ca 4200 soldater som under 2012 vid ISAF insatsen i Afghanistan. Sveriges Radio har till Oberoende Veteraner gjort klart att denna evidens inte kommer att diskuteras utan en fråga om den Tyska utbildning, nämligen om att det saknas utbildning för stresshantering bland tyska soldater i utlandstjänst. Frågan är helt irrelevant då det är samma utbildningsfel i den svenska Försvarsmakten.

Oberoende Veteraner kan inte se detta annat än att Sveriges Radio har gått med på alltför långtgående krav från Försvarsmakten och väljer därmed att avsiktligt publicera subjektiva åsikter framför kritisk granskande journalistik. Inför denna situation väljer Oberoende Veteraner att lämna Studio Ett och överväger att anmäla redaktionen för bristande objektivitet.

Lennart Hultkrantz – Krigsveteran Joakim Bom – Krigsveteran
lennart.hultkrantzoberoendeveteraner.se joakim.bom@oberoendeveteraner.se
[Telefonnummer borttagna]”

Bakom denna text står Oberoende Veteraner, en nystartad sammanslutning som säger sig arbeta för en bättre vardag för Sveriges krigsveteraner. Den ursprungliga texten som publicerades på en veteransida var än fränare i tonen.

Personerna bakom Oberoende Veteraner har sina skäl till sin syn på Försvarsmakten. De har alla råkat illa ut i internationell tjänst och det under en tid då Sverige var uselt på att ta hand om veteraner. Deras kamp är för att förbättra för veteraner och man har valt att göra det utan samarbete med vare sig Försvarsmakten eller Sveriges Veteranförbund.
Det är en mycket allvarlig anklagelse man kommer med när man påstår att Försvarsmakten utövar påtryckningar på public service. ”Orimligt”, är informationsdirektör Lagerstens reaktion på min fråga om detta. 
Diskussionen om statistiken om svenska soldaters psykiska hälsa har förts i omgångar och även jag har haft synpunkter på den, något man kan läsa om här: Dubbelfel FM.
En förklaring till skillnaderna mellan olika länders statistiska utfall är att man har olika benämningar på stressymptomen. Sverige har en snäv definition på PTSD medan andra länder har en vidare. Sålunda blir utfallet olika då man mäter på olika sätt.
På det stora hela så bedömer jag att det är sannolikt att det finns fler veteraner med stressrelaterade problem än vad den officiella svenska statistiken anger.
Det är ganska långt mellan att misstro statistiken och att hävda påtryckningar. Min bedömning är att detta inte gynnar Oberoende Veteraner. I stället för att jobba med FM mot gemensamma mål blir det aggressiva förhållningssättet en hämsko för syftet: att värna om veteraners intresse. Det kan ju vara så att FM har tillhandahållit information som gjort att P1 valt att ändra vinkel på programmet, att man ansåg att grundidén inte höll?

Vi väntar med spänning på fortsättningen av detta. Om anklagelserna stämmer är det illa, om inte så är åtminstone jag förväntansfull inför den pudel som bör komma från veteranerna.

Uppdatering 2013-07-30 kl 22:52
Det tycks som att den tyska statistiken feltolkats och att siffran 948 omfattar samtliga tyska ISAF-veteraner som sökt vård för PTSD under året 2012 och inte bara de som tjänstgjorde det året. Det rör sig alltså om veteraner som var ute 2001-2012. 194 st nya PTSD-diagnoser utfördes 2012 och det omfattade även veteraner från andra insatsområden, tex KFOR. Det tycks alltså som att den tyska statistiken ger att drygt 4,5% drabbades av PTSD och inte dryga 22% som hävdas i ovan nämnda artikel.

Angående uppgifterna om påtryckning från Försvarsmakten för att få SR att ändra har jag inte hört något nytt.

/C

Insats – På patrull med norrmän

Libanon – 1993

Jag hade fått förmånen att åka upp till norrmännen i bergen för så kallad ”job rotation”. Under en veckas tid skulle jag jobba i deras skyttebataljon i gränstrakten i hörnet mellan Libanon, Syrien och Israel, ett hett område där stridigheter var vanligt förekommande.

Karta över södra Libanon med byn Blat utmarkerad.

Efter ett par dagar på bataljonshögkvarteret på Falkhöjden och ett dygn på observationspost OP, skickades jag till byn Blat och den skyttepluton som hade områdesansvar. Vi skulle genomföra en fotpatrull upp mot Litani-floden och spana mot väl använda infiltrationsstråk längs floden. Hizbollah och palestinska grupper brukade använda stråken för att innästla in mot Israel och där genomföra attacker. Israel kände givetvis till detta och spanade även de i området. Veckan innan hade en norsk officer dödats och en soldat skadats av en flechette-granat från en israelisk stridsvagn.

På kvällen väcks jag av patrullchefen, en stor norsk fallskärmsjägare. Det är dags. Jag fixar till sprintarna på handgranaterna så att de ska gå lätt att dra ur, tillpassar mörkerutrustningen och ordnar med radion. Som patrullsignalist gör jag förbindelseprov med högkvarteret och vi är klara för avmarsch. Att ha FN-kepsen rättvänd rekommenderas inte då det ljusa FN-märket i pannan utgör en ypperlig riktpunkt för skyttar. Det är allvar.

Vi sätter oss i igelkottsformation, en cirkel med piporna utåt, på en begravningsplats för att vänja oss vid mörkret. Det är becksvart och jag är mycket nöjd över att vi har en hund med oss. Den kan ge oss förvarning långt innan vi märker något. Efter 40 minuter har vi fått igång ögonen och påbörjar patrulleringen.

Efter några timmar har vi kommit fram till en höjd ovanför Litani-floden och vi ålar in i vår dolda observationspost. Vi vill inte bli sedda av andra utan vill kunna spana utan att bli upptäckta. På ena sidan har vi ett stup ner mot floden och på andra sidan har vi stigen och ett okänt antal minfält. Mitt emot oss, på andra sidan floden, har vi den israeliska ställningen som dödade norrmannen. Hotbilden är hög.

En stund senare fryser jag till. Vad var det där? Är det inte en samling män med schalar som kommer på rad? Jo, de rör sig omedelbart söder vår postering. En sista kontroll innan jag varnar de andra. Jag skruvar lite på min mörkerkikare och konstaterar att jag lurats av några grässtrån framför OP:t. Jag andas ut och är nöjd över att jag inte larmat de övriga. Man kan luras av mörkerkikare eftersom de saknar djup.

Vår spaning från OP:t ger inget utan vi fortsätter fotpatrulleringen genom området. Vi sätter ner fötterna med varsamhet. Området är fullt av minor och minolyckan ett par dagar innan är i färskt minne.

När det ljusnar har vi kommit tillbaka till patrullbasen i Blath. Patrullen är över och vi ska gå till sängs, mycket trötta. Hundföraren är så trött att han inte gör rätt när han ska göra patron-ur på sin automatkarbin utan skjuter ett vådaskott i taket på huset.

Det var händelserikt i de delarna av landet och man fick vara alert när man var där. En gång framryckte jag på Echo road, den väg som löpte parallellt med gränsen till Israel. Efter ett tag så började det stiga upp svampmoln efter detonationer till höger om oss. Det var inte få moln! Jag övergick till brigadledningsnätet och fick där veta att det pågick stridigheter över hela södra Libanon och att vår väg var den enda farbara. Det var för att den var kontrollerad av IDF.

Libanesiska grupper hade genomfört attacker (mestadels med katuscha) och vi hamnade mitt i IDF:s svarseld. IDF ville ogärna ha oss i området och visade det. Jag hade en Cobra-helikopter i bakrutan hela vägen tillbaka till FN-kontrollerat område. Då var jag faktiskt rädd. Det var så lite som behövdes, en knapptryckning bara, så skulle det vara slut. Man hade ju tidigare visat vad FN-skyddet var värt; i princip ingenting.

Vi kom tillbaka till campen uppskakade men hela. Flera andra enheter från bataljonen hade fastnat i stridigheterna så jag antar att jag återigen hade tur.

/C

Insats – Kravaller

Lite drygt ett år efter hemkomst från Bosnien hamnade jag i Hebron på Västbanken. Denna gången var jag rekryterad via Försvarsmakten men det var SIDA som stod för insatsen. Jag var rekryterad som signalist men det visade sig att jag halva tiden skulle tjänstgöra som observatör.
Missionen hette Temporary International Prescence in the city of Hebron, TIPH och var en multinationell insats under norsk ledning. Vi monitorerade läget i Hebron och rapporterade överträdelser av de mänskliga rättigheterna.


Patrull på Västbanken. Stenarna har använts som vapen i kravallerna Foto: EPA

Under en patrulleringsdag hamnade jag och en italiensk kollega mitt i motsättningarna mellan palestiner och Israel Defence Forces IDF. Vi övervakade en demonstration som tillkommit efter det att ett barn blivit dödat av israelerna. Demonstrationen gick mot stadens centrala delar där en mindre judisk bosättning finns. IDF var beredda.

Jag ankom området från en sidogata och såg på andra sidan gatan till bosättningen ett stort pressuppbåd. En titt längs den trånga gatan till vänster gav mig synen av en israelisk befästning och till höger om mig en samling uppretade palestinier, bedömt 500 stycken. Då började stenarna att hagla från höger och helt plötsligt sprang en journalist över gatan och in i skydd där jag står. Hej på dig du,  jag till TV4-kameramannen. Öh.. hej, svarade han, märkbart förvånad över att träffa en svensk där och då.

Vi hann inte prata något mer för just då stormade palestinierna de israeliska ställningarna och vi var mittemellan. Under beskjutning av IDF och stenkastning av palestinier drog jag och min italienska kollega oss tillbaka genom gränderna ett kvarter. Det var ytterst nära att vi fastnat mitt i skiten. Kravallerna böljade fram och tillbaka i några timmar och jag tvingades vid ett par tillfällen använda mig av min skyddsmask till skydd från den israeliska tårgasen. Jag fick också bevittna en palestinsk molotov-coctail sätta eld på ett hus, ett palestinskt givetvis.

När det lugnat ner sig framåt kvällningen och vi genomförde defusing framkom det att en handfull palestinier dött i kravallerna och att en observatör förts till sjukhus för vård efter tårgasanfall. Palestinierna hade bedömt dött efter direktträff med israeliska gummikulor. Gummikulorna är egentligen plastdragerade stålkulor som inte är särskilt trevliga. Så kallade Icke-dödliga vapen kan vara väldigt effektiva om de används soldatmässigt. IDF-soldaterna tyckte nog att det inte räckte med att skjuta mot benen utan började skjuta mot huvudena i stället. 

Normännen var duktiga på defusing (akut avlastningssamtal, försteget till debriefing) och det behövdes verkligen under den här perioden. Sammandrabbningarna var många och vi var ofta mitt i smeten. Det tog hårt på personalen.

Jag och min italienske vän hamnade på bild i en holländsk tidning där vi gick i resterna efter kravallerna. Tidningen angav att vi var norska observatörer. Man får inte allt, antar jag.

/C

Insats – Hemma igen!

Serien om insatslivet fortsätter med min hemkomst från Bosnien i oktober 1995.

Hemma

Så var jag till slut hemma. Min packning kom dagen efter men det kändes inte viktigt, bara typiskt. Det skulle bara strula.

Efter att i månader levt under ständig beskjutning och i tät samvaro med gruppkollegorna satt jag helt plötsligt hemma i lägenheten. Vart tog alla vägen? Vad skulle jag göra nu? Jag hade sökt BA06 och började min väntan på besked. Tillsvidare var jag ledig.

Helt ensam var jag inte eftersom en mig närstående genomgick en jobbig skilsmässa efter hemkomst från sin fjärde mission och bodde hos mig ibland. Det var bra att vi hade varandra. Vi kunde tala om allt men behövde inte tala om allt, mycket förstod vi utan att behöva tala med varandra. Det räckte med en blick.

Den här hemkomsten var på sätt och vis lättare än den första, den från Libanon. Jag var den här gången införstådd med att ingen var intresserad av mina upplevelser, att ingen ville veta och om de frågade var det för att vara artig. Jag anpassade mitt uppträdande till det.

Många fnös åt missionen och menade på att ”det minsann inte var en BA01”. Nej, som BA01 var det inte med all den osäkerhet som då tycks ha rått. Någon har däremot sagt att vi blev beskjutna mer än BA01 men jag har ingen aning. BA04 präglades av svagt ledarskap, både på UNPROFOR HQ-nivå och på bataljonsledningsnivån. Missionen präglades också av begränsningar i rörelsefriheten, i frustration och elände och döda civila. Men missionen innehöll också lättnaden att till slut få agera och känslan av tillfredställelse när NATO började bomba. 

Tio dagar efter att jag lämnat Bosnien trädde vapenvilan i kraft, kriget var slut.

Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton -95 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns.

Vid valborgsmässoafton ett kvartal senare var det samma visa. Den kvällen var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund.

Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet började svenskarna dö. Onödigt!

/C

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission

Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.



Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.

BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.

Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt. 
Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.



/C


Legend:
BSA = Bosniensserbiska Armén
BiH = Bosnien federationen

Stökigt i Bosnien – Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.

STÖK – Bosnien 1995

Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.

Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.

För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.

Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.

Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.

/C

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?

Insats – Utdrag ur missionslivet II

Jag fortsätter här med mina korta berättelser från missionslivet. Här från FN-tjänst i Bosnien.



Bosnien midsommar 1995

I Split fick vi vänta en dag innan vi kunde påbörja vår färd upp mot Tuzla. Det kändes bra när vi upplastade i våra SISU:s och påbörjade marschen. Vi fick åka med eskorten av en food-konvoj som underhållstransporten kallades. Det var mycket trångt i alla fordon. Jag åkte med MCT-vagnen och den var proppfull. MCT står för Mine Clearing Team och de var en riktigt rutinerad grupp med flera missioner i bagaget, bland andra tidigare Bosnien. Det var bra.

När vi kom fram till gränsen till Bosnien stannade vi till för att stoppa i magasinen i AK:n och ladda kulsprutorna. Då sög det till lite i magen, det var dags.

Gornij Vakuf
Några timmar senare kom vi fram till Gornij Vakuf. Ett av de främsta fordonen råkade köra över en hund i utkanten av byn och den fick avlivas med pistol. Det var inte det bästa att ha ihjäl ”Balkans bästa hund” alldeles invid en checkpoint. Jag tror att det var en BiH-checkpoint men den skulle ha kunnat tillhöra Kroaterna också. De gjorde mycket tillsammans under den här tiden. Vi blev kvar där en stund.

Fänriken gick och pratade med personalen i checkpointen men de ville inte släppa oss igenom. Det var blandade anledningar varav en var att det pågick stridigheter längre fram och att de inte ville att vi skulle fara illa av det. Det var givetvis bullshit. Den egentliga anledningen var att BiH hade åkt på duktigt med pisk av BSA och att man ville visa FN sitt missnöje. Det gjorde man genom att begränsa FN:s rörlighet genom checkpoints.

Förhandlingarna gick inte bra så vi blev kvar. Vi var ett stort antal fordon som stod där på rad och blockerade vägen. Närmare 20st lastbilar och SISU-vagnar var det. På vagnen längst bak hängdes det upp en skylt med texten ”Hotel Hilton Gornij Vakuf”. När nästa konvoj kom skrattade holländarna gott när de såg skylten men de satte skrattet i halsen när de såg strecken på skylten. Strecken angav antalet timmar i checkpointen och när de kom var nog 16 streck ditritade. Den första natten försökte alla sova inne i vår vagn. Det var helt omöjligt. Den där mekanikern snarkade så att alla höll på att gå åt. Vid tre-rycket klev jag ur och la mig under vagnen i stället. Jag somnade till ljudet av fjärran skottlossning i stället för snarkningar i örat. Det var tydligen bättre.

Tiden i checkpointen fördrevs med volleyboll och posttjänst.

Bild: Gornij Vakuf juni 2005


NATO RRF
Den andra natten kom några plutoner av britternas bidrag till Rapid Reaction Force, internationella samfundets styrka för att förstärka UNPROFOR, och försökte med en kringgång av checkpointen. De hade i huvudsak Warriors och ställde saker och ting på sin spets. BiH:arna i checkpointen var nu i avsevärt numerärt underläge och var väldigt stressade. För att få stopp på RRF sköt de varningsskott. Vi förberedde oss på att bryta igenom under skottlossning och var uppsuttna med laddade vapen. Nu skulle det ske!

RRF-kolonnen gjorde halt men någon timme senare fick alla FN-fordon rulla igenom. Det hade bildats en lång kö bakom oss och jag räknade till 48 vita fordon innan vägen svängde och jag inte kunde se vad som fanns bakom kurvan, därutöver det brittiska kompaniet. Vi var på rull igen efter två nätter i checkpointen.

Ett par timmar senare var det dags igen, en ny checkpoint och återigen ett stopp. Vi började kunna det där och plockade genast fram våra franska rations och började äta. Vagnchefen tog fram bandspelaren och började spela musik för oss där vi satt ovanpå vagnen i solen. Jag har för mig att det var svensk punk.

När vi satt där och solade i väntan på att bli genomsläppta kom CNN och filmade oss. Vi såg väl ut som Kellys hjältar kan jag tänka mig. Jag fick aldrig se inslaget tyvärr.

Efter några timmar fick vi framåt igen. Vi var åter på rull mot Tuzla. Då kom nästa bakslag: Styrningen på en lastbil har gått sönder och måste lagas. Hela konvojen fick göra halt ute i terrängen under någon timme medan lastbilen lagas. I skymningen fortsatte vi.

Svarta svanar
Helt plötsligt kommenderade akterskytten oss att ladda och frågade om det fanns några infanterister bland oss nya. Infanterister skulle stå uppluckade medan andra satt i skydd i bollhavet. Vi skulle passera ett träningsläger för Svarta svanarna, en bosnisk styrka med dåligt rykte. Vid tidigare passager hade det utbytts en del bly så därför våra åtgärder. Det var kolsvart ute och vi försökte lägga så många mil som möjligt bakom oss. Vi skulle skjuta oss igenom om vi behövde. Vi passerade med förhöjd puls men med allt eget bly i behåll.

En stund senare var vi framme i Sektor North East och Pakbat I:s område. Nu var vi i vår sektor och bara två bataljonsområden skiljde oss från vårt område. Nu var vi snart framme vid vårt blivande hem. Då blev vi återigen stoppade men denna gång av FN-trupp. Det var Pakbat som vägrade oss passage för att, som de sa, hålla oss säkra. De kunde inte garantera vår säkerhet och därför skulle vi inte få åka igenom deras område. Att vi bedyrade att vi kunde ta vara på oss själva spelade ingen roll, det var stopp. Det var med stor bitterhet som liggunderlagen rullades ut under vagnarna. Tredje natten på väg. Vår stab samverkade med BiH 2. Kår för att vi skulle kunna framrycka under dygnets mörka timmar och i svinottan fortsatte färden och nu gick det hela vägen. På morgonen var vi framme på Camp Oden, bataljonens högkvarterscamp och mitt hem under missionen. Resan som normalt gjordes på en dag hade tagit tre dygn. Välkommen till Bosnien.


/C

Insats – utdrag ur missionslivet I

Jag har tänkt att publicera några utdrag ur livet på internationell insats. Här kommer ett första inlägg.

Libanon januari 1994

Över radion hör jag svenska. Jag spetsar öronen. Det borde inte vara svenska på den här radiokanalen eftersom den är norsk. Orden ”medevac” och ”helicopter” får mig att haja till. Vad har hänt?

Efter ett tag klarnar bilden. Den svenska ingenjörplutonen har under minröjningsoperation i närheten av byn Khiam råkat ut för en tragedi. En minröjare har klivit på en mina och har av smällen flugit ut i minfältet. De andra fick röja sig fram till honom för att kunna omhänderta honom. Han var omgiven av minor. Den medicinska evakueringen (medevac) gick bra och den skadade lyftes ut till fältsjukhus.

På kvällen skämtade en norsk medic om det hela, med stort mått av galghumor som gängse är vid såna här situationer:
-Ni svenskar säger att vi norrmän röjer minor på detta sättet, sa han och stampade med foten framför sig och håller för öronen. Men ni svenkser har ju skickliger utstyr och röjer på dette måte, fortsätte han och höll en inbillad minsökare framför kroppen samtidigt som han backade in i det imaginära minfältet. Norsk soldathumor som bäst.

Den svenska minröjaren blev av med ena underbenet och skadade svårt det andra benet. 2012 erhöll han medaljen för sårad i strid. Ytterligare en svensk blev splitterskadad.

Ingenjörplutonen var sig inte lik efter det även om de fortsatte med sitt farliga men ack så viktiga arbete längs den israelisk-libanesiska gränsen.

/C

Nu är det nog

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Försvarsmakten har under det senaste decenniet kört ner sin förmåga i botten och i raset tagit med sig sin personal.

Många av mina kollegor mår dåligt, mycket dåligt. Flera av mina nära vänner får kontinuerlig hjälp från psykolog för att de ska kunna hantera sitt liv i Försvarsmakten och även jag har under perioder behövt stöd för att hantera mina stressrelaterade problem.
En delmängd av stressproblemen är orsakade av tjänstgöring i internationella insatser med mycket hög hotbild och ohälsosam arbetsbelastning. Även rena strider finns i ”cv:t” för mig och några av de värst drabbade kollegorna. Att man efter jobbiga internationella insatser mår dåligt är fullt naturligt. Krig är inte något trevligt.

Vad som däremot inte är naturligt är att en stor delmängd av stressorerna är läget i Försvarsmakten på hemmaplan. Personalen dignar under en allt för stor arbetsbörda där inget stöd står att finna eftersom alla stödfunktioner är bortrationaliserade. Det är en ständig strid om tid och resurser och väldigt få i min bekantskapskrets upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb.
Det i kombination med en slit och släng-mentalitet i personalpolitiken gör att folk mår ännu sämre.

Att personalen mår dåligt på grund av stress är inget unikt för Försvarsmakten men få av mina civila vänner vittnar om motsvarande situation som jag upplever i Försvarsmakten.
Två kollegor som jag jobbat nära har dödats av motståndsmän i Afghanistan och ytterligare en handfull inte fullt så nära har dött i anslutning till mina tjänstgöringar utomlands. Flera har skadats för livet när de fått benen bortsprängda, förlorat hörsel, skadat rygg och nackar och på annat sätt skadats i tjänsten.

Fem kollegor har tagit livet av sig och jag vet att det finns fler som jag dock inte känner. Man ska komma ihåg att dessa personer har genomgått tester där de funnits väl lämpade för militär tjänstgöring. De har haft en hög psykisk stabilitet när de gått in i yrket men har ändå knäckts.

Livet som militär påverkar inte bara en själv utan även de anhöriga. Många förhållanden har gått i kras till förmån för den militära karriären. Orsakerna varierar men mycket tid borta från hemmet är en vanlig orsak till socialt haveri. När jobbrelaterad stress dessutom läggs på är inte förutsättningarna för en bra social tillvaro särskilt bra. Soldathemsförbundet har startat prep-kurser för att hjälpa par att hantera relationsproblem. Det är mycket bra men det är symptomatiskt för Försvarsmakten att de behövs.

Jag har tidigare skrivit om hur det är att vara förälder i Försvarsmakten och ställt mig frågan om det är värt den uppoffring som det innebär. Då var mitt svar att jag inte visste. Nu har det gått några år och inget har blivit bättre. Tvärtom har livet i försvaret blivit än sämre på nästan alla plan. Den politiska styrningen av Försvarsmakten har drivit myndigheten över ruinens brant och vi står inför en helt omöjlig uppgift. Det rör sig om arbetsmiljöproblem av stora mått. Det är ytterst få av mina kollegor som inte ser sig om efter annat jobb och vad det får för konsekvenser på sikt är ganska lätt att sia om.

De senaste årens misär har fått mig att ta beslutet att sluta som yrkesofficer. Jag har kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att slita hund, må dåligt och fördärva familjen för ett jobb i en organisation som missköts på absolut högsta nivå. Min hälsa och min familj är värd en bättre arbetssituation och bättre arbetsgivare. Det är ett svårt beslut att fatta då officer är mer än ett yrke.

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Beslutet är fattat och jag mår bättre än på mycket länge. En återkomst är inte utesluten men då krävs krafttag på politisk nivå likväl som HKV-nivån.

/C

Ps. Ni kommer inte att slippa mig helt då jag kommer att lösa uppgift i nära samarbete med FM. Ds.