Fartyg – Försvarsbloggare

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet

Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):

– 1 amfibiebataljon

– 1 bevakningsbåtskompani

– 7 korvetter

– 2 patrullfartyg

– 4 ubåtar

– 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%

1991 : 2,5%

1997 : 2%

2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)

Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.

För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

– Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)

– Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

– Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)

– Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar.

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:

– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019

– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021

– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar

– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).

Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!

I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa.

Kommer försvarsministern att svara på frågan den här gången?

I det yrvakna tillståndet som våra folkvalda befinner sig i med anledningen av Rysslands agerande i Ukraina så har många politiker, och i synnerhet från det regeringsbärande partiet de senaste veckorna lagt fram en rad olika förslag på anskaffningsobjekt. Det har handlat om ubåtar, luftvärn och fler stridsflygplan.

Men som jag skrev i ett inlägg härom dagen så förekommer man nu hela försvarsberedningens arbete. Det finns inte ens en tydligt uttalad försvarsidé att vila sig mot nu när omvärldsläget förändras. EN tydligt kommunicerad försvarsidé är något man kan hoppas att beredningen kommer att leverera, även om jag i ärlighetens namn är ytterst tveksam till att detta kommer att ske.

Men oavsett hur en sådan försvarsidé skulle se ut så är det mer eller mindre omöjligt för Sverige som i praktiken är en halvö med 240 mil långa kust, en av de längsta i Europa, att ta fram en trovärdig försvarsidé utan en stark marin.

En marin utan ytstridsfartyg utgör ingen trovärdig sådan, och ska vi gå mot ett skalförsvar i syfte att åstadkomma tröskelförmåga är robotbestyckade fartyg helt nödvändigt. Som jag skrev i inlägget så kommer vi inte att ha någon Marin bortom 2030 om inte nödvändiga beslut för framtiden fattas nu!

Av den enkla anledningen behöver befintliga korvetter modifieras för att täcka behoven här och nu. Vi har fyra skrov (korvetter av Göteborgsklass) som alla borde halvtidsmodifieras omgående för att snabbt öka den marina förmågan med anledning av rådande omvärldsläge. En sådan åtgärd skulle temporärt täcka det glapp som uppstår till dess att nya ytstridsfartyg blir operativa. Men som bekant har Försvarsmakten(!) strukit all nyanskaffning av fartyg i liggande plan. Jag hade gärna tagit del av försvarsmaktsledningens analys som låg till grund för detta beslut!

Peter Jeppsson (s) är en av få politiker som förstått det prekära läget och länge kämpat för att få andra politiker att förstå, inte minst vår försvarsminister. I dag ställer Peter Jeppsson ånyo en skriftlig fråga i ärendet rörande ytstridsfartyg till vår försvarsminister Karin Enström (m).

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg

av Peter Jeppsson (S)

till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.

Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).

För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg.

Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

Tyvärr tror jag inte Jeppsson kommer att få något relevant svar av ministern den här gången heller. Men förhoppnings så väcker det debatt och uppmärksammar andra folkvalda politiker på det prekära läget. Trägen vinner.

För övrigt är sju ytstridsfartyg ett hån mot en trovärdig marin försvarsförmåga. Numerären måste dubbleras – minst!

UPPDATERAT: Jeppsson skriver i dag en debattartikel i samma ämne (BLT)

Uppdaterat: Gärna fler JAS – men först en MARIN

Foto: Försvarsmakten

Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med ”Svarte Petter” så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.

I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret – inte ”satsningar” utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men….

Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!

Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).

Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.

Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.

Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med ”Svarte Petter”. Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.

Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att ”lyssna in” läget i Ukraina – trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?

Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.

Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.

Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.

Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!

Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.

Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.

Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.

Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att ”marinen redan har fått sin uppgradering”. Vad som då avsågs var ”marinbåts-satsningen” vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan…

Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!

I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är ”en rimligt nivå” förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!

Media: SvD,

UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!

Försvarsmakten kommenterar situationen för Marinen

Försvarsmakten går i dag ut och kommenterar situationen för Marinen genom C LEDS Jan Salestrand, något jag tog upp i senaste blogginlägget. Detta ger en liten strimma ljus i det som annars är att betrakta som ett ”svart hål” för Marinens framtid, i synnerhet när det kommer till fartygsbeståndet.

Jan Salestrand kommenterar situationen så här.

På senare tid har det ställts frågor i såväl riksdagens interpellationsdebatter som på nätet (bland annat på bloggen Skipper) om marina utveckling- och finansieringsfrågor. Det finns därför anledning för Försvarsmakten att kommentera arbetsläget i myndigheten.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex, och innehåller många olika dimensioner. Den är extra komplicerad då flera aspekter i dagsläget faller under såväl försvarssekretess som kommersiell sekretess. Arbetet sker i nära dialog mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Regeringskansliet. Inom Försvarsmakten hanteras frågan på högsta nivå och vi följer också den debatt som förs och är medvetna om den oro flera debattörer ger uttryck för.

Av de sekretesskäl som anges ovan har vi inte möjlighet att i dagsläget kommentera den pågående beredningen men inriktningen är att finna en helhetslösning som är genomförbar och optimerad utifrån tid, kostnad och operativ förmåga på kort och på lång sikt.

Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben

Att Försvarsmakten inte kan kommentera situationen djupare med hänvisning till sekretess har jag och sannolikt de flesta stor respekt för. Utan att ha tillgång till någon mer information kan man dock lägga ihop 1+1 när det kommer till marina materielfrågor och dra vissa slutsatser vad det hela rör sig om.

Med anledning av detta svar ter sig försvarsminister Karin Enströms ”icke-svar” och rena lögner när det kommer till beslutad numerär ännu märkligare. Varför ger inte Karin Ensröm samma svar i frågan som Försvarsmakten i stället för att ge svar som leder i en helt annan riktning?

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar….

Jag ställer mig därför fortsatt frågan huruvida regeringen och Försvarsmakten har samma bild av läget med anledning av ovanstående svar från ansvarig minister. Försvarsmakten antyder en orsak medan försvarsministern en annan. Jag tror dessvärre att båda orsakerna är brickor i spelet vilket gör situationen än mer bekymmersam!

Jag hoppas att Försvarsmakten fortsätter att informera när läget börjar klarna och när sakfrågorna som i dag omfattas av sekretess så småningom kan förklaras. Det finns nämligen oerhört många inom Marinen som börjar tappa tron på systemet och enbart ser en Marin som nu kommer att reduceras kraftfullt samtidigt som inga ny fartyg ser ut att bli verklighet.

För personalens skull måste både regeringen och Försvarsmakten lägga korten på bordet så snart det är möjligt!

Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?

Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!

På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).

Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer.

I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år.

Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153).

Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.

När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).

I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.

För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet ”2008/09:FöU10 försvarets inriktning”. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).

Försvarets nya inriktning (FöU10)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning.

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här.

Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Karin Enström anser i nu efterhand att ”antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar”. Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet – på eget bevåg – utan riksdagens medgivande – kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.

Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!

Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.

Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att ”förmågan till ytstrid nu ökar” är oerhört magstarkt!

Inte blir det bättre av att ministern tillägger att ”fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga”.

När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att ”efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag” så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?

Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet ”drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga”. Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.

Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!

Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.

Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg!

Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen.

Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!

Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!

Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren – något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen?

Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!

Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.

Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.

Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik?

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman

Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.

Haveri i materielanskaffningsprocessen

Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att ”krig är en materielsport” och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor. En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan – under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut – som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd. Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:

I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.

Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.

Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.

Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att ”Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920”. Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.

Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om. Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

Rysk kopia på stridsbåt 90

Projekt 03160 Raptor Det ryska varvet Pella sjösatte i augusti en egen kopia på den svenska stridsbåt 90H. Ursprungsmodellen är konstruerad av Dockstavarvet och är amfibiebataljonens (-ernas…) arbetshäst sedan 1990-talet. Modellen har framgångrikt exporterats till bland annat Norge, Grekland och USA där den nu licenstillverkas. Ryssland kan numera tillföras listan över länder som nu förfogar […]