I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.
På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.
Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.
I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.
Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).
Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.
Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp ”det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO” som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.
Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.
NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.
Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.
Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet. Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.
Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.
Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.
AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.
TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.
Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.
Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.
Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.
Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.
Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.
När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en ”veteranbilsflotta. Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.
Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att ”detta är en bättre lösning” som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt.
I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.
Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.
Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.
En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen.
Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.
NORDEFCO och andra samarbeten
SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.
Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.
Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att ”hitta samarbetsområden” inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.
Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm – minst sagt.
Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.
Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.
Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.
För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.
Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.
När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.
Media: SvD, SvD, SvD,
