Kategoriarkiv: Kockums

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask