Kategoriarkiv: MI

Gästinlägg: Funderingar kring foldern Marinens utveckling

Foto: Försvarsmakten
Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.

Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.

/ Skipper

————————————-

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utveckling på Marinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.

Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.

• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.

• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.

Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.

Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan – bra MI!

Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.

Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.

/Boatswain

Debatt om Marinen hos Folk & Försvar

I torsdags arrangerade Folk & Försvar ånyo ett mycket intressant seminarium i serien om försvarets effekt. I det avslutande seminariet var det Marinens tur. Talare var i nämnd ordning Magnus Christiansson från FHS, Marininspektören Jan Thörnqvist och avslutningsvis försvarsdebattören Johan Wiktorin från KKrVA. I detta inlägg avser jag att kort kommentera innehållet i detta intressanta seminarium.

Till att börja med kan jag ånyo konstatera att Folk & Försvar arrangerar intressanta seminarium. Bra jobbat! Vi får nu hoppas på att årets upplaga av Sälenkonferensen får samma spets, då just det arrangemanget helt saknat spets under de senaste upplagorna av konferensen. I år gästar till och med statsminister Reinfeldt. Även Cecilia Widegren kommer att skippa sin semesterresa för att vara på plats. Det vore mycket illa om dessa två får stå och mässa om Moderaternas förträffliga försvarspolitik utan att det blir någon efterföljande debatt med någon lämplig försvarsdebattör.

Men åter till ämnet, debatten om Marinen som hölls på plats i huvudstaden i torsdags.


Magnus Christiansson från FHS inledde med att återvända till den liggande propositionen ”Ett användbart försvar” där han gav sin syn på innehållet med fokus på de marina och maritima frågorna. För den som är insatt i ämnet var det inget nytt under solen som Christiansson kommenterade. Trots det var det ändå intressant att lyssna till. Det var särskilt intressant när Christiansson i slutet tog upp det faktum att Sveriges NATO-ambassadör i Bryssel, Veronica Wand-Danielsson under Pax Baltica uttryckte ”den svenska politiken sprider osäkerhet”. Detta är något som många av oss försvarsdebattörer påtalat länge samtidigt som alla moderatpolitiker konstant hävdar den raka motsatsen. Att någon i Wand -Danielssons ställning uttrycker så stark kritik mot Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste tas på allvar av våra regeringsföreträdare. Allt annat vore ytterst oansvarigt!


Därefter var det dags för marininspektören Jan Thörnqvist att hålla sitt anförande. Personligen är jag något kluven till anförandets innehåll och huvudsakliga budskap. I sak har inspektören helt rätt i allt han tog upp, men jag är lite förvånad att han inte i detta forum tog tillfället i akt att mer kraftfullt trycka på de stora problemområden som Marinen har att hantera, och som ser ännu värre ut i den nära framtiden.

Även om inspektören belyste det mesta i sitt anförande så talade han enbart kort om de stora problemen i termer av ”utmaningar” och valde istället att fokusera på det som fungerar bra. D.v.s den verksamhet som genomförs dagligen så som sjöövervakning, övningar tillsammans med andra, internationella insatser och att vi har kvalificerad materiel och välutbildad personal. Jag kan förstå om MI inte vill framstå som domedagsprofet, men samtidigt är målgruppen vid seminariet sådan att den primärt vill höra, och därefter debattera vad som måste förbättras.

MI konstaterade helt riktigt att Marinen i dag löser ställda uppgifter om man läser propositionen från 2008. Men det som MI i mina ögon sveper förbi alldeles för fort utan den nödvändiga fördjupningen är de kända och mycket stora problemen runt materielanskaffningen. Vi har stora problem, inte utmaningar med ubåtsordern A26 där osäkerheten runt projektet är mycket oroväckande. Det saknas som bekant också ett antal avgörande regeringsbeslut rörande vidmakthållande av fartyg och således indirekt den fysiska möjligheten att bibehålla nuvarande (redan alltför låga) numerär. Rörande personal kommer FM Org 18 på olika sätt att påverka Marinens förband. Kommer amfibiebataljonens samtliga kompanier att kunna behållas? Hur kommer antalet bemanningsuppdrag vid skolor att påverka uppfyllnaden av fartygsbesättningar? Hur ser ekonomin ut framöver för att kunna öva förbanden i den omfattning som krävs? Alla dessa frågor berörde inspektören förvisso, men för den som inte till fullo är insatt i ämnet, så blir bilden av det som förmedlades under huvudanförandet – att läget trots allt ändå är rätt OK.

MI visade även upp en bild av marinens insatsspektrum som är pedagogisk på det sättet att den påvisar en skalat spektrum där den övre röda skalan innebär väpnad strid.
I anslutning till detta påstår MI att ”med den till buds stående ekonomin har vi en marin som står väl upp mot den här miljön”. Men här anser jag att det saknas en avgörande parameter i sammanhanget, nämligen regeringens ambitionsnivå att ”hela Sverige skall försvaras”!

Angående den väpnade striden säger MI att ”vi kan det ganska väl” men att det i debatten låter det som att ”vi inte kan någonting”?
Där tror jag att MI tolkat budskapen i den aktiva debatten helt fel. Det som debatten ofta har handlat om att vi har skalat bort så stora avgörande delar, och att numerären nu är så låg vilket innebär att ett antal faktiska förmågeglapp uppstått samtidigt som vi enbart kan uppträda med kvalitet på en enda plats, vilket även togs upp i den slutliga debatten.

När vi i sammanhang som dessa debatterar Marinen måste man ställa sig vissa avgörande frågor om man ska få någon relevant uppfattning om hur det är ställt med vår marina försvarsförmåga! Exempelvis…

Hur stor del skärgård kan den enda amfibiebataljonen verka inom? Hur många farleder kan våra minröjningsfartyg hålla öppna över tiden? Hur stort kust-/havsområde kan våra ytattackfartyg försvara/verka inom över tiden? Hur stort operationsområde kan våra ubåtar verka i med optimal effekt? Hur ska våra marina förband luftförsvaras? Hur ska våra marina förband logistikförsörjas? Hur många geografiska platser kan Marinen verka på samtidigt med trovärdig effekt? Det finns givetvis fler frågor. Skulle svaren på dessa frågor skrivas här, så skulle man för att citera marininspektören ”få stora problem”. Men det är istället frågor som varje läsare själv bör fundera på.
Personligen hävdar jag att Marinens numerär är vår stora akilleshäl, och det är således den som bör åtgärdas omgående. Jag hävdar också, till skillnad från vad många i Försvarsmaktens högre chefsskikt vill påstå, att ”kompensera volym gör vi med hög kvalité”.


Slutligen var det dags för seminariets höjdpunkt där Johan Wiktorin, som oberoende försvarsdebattör skulle ge sin syn på Marinens effekt. Som vanligt mycket intressant och insiktsfullt!

Wiktorin inledde med att belysa inte bara de marina delarna, utan också de maritima delarna.  Här konstaterades det mycket riktigt att det efter att Hylanders maritimutredning redovisades – inte har hänt så särskilt mycket. Närmare bestämt ingenting, och det är olyckligt. Kustbevakningen har fartyg som mycket väl skulle lämpa sig för andra uppgifter än vad de har i dag, där en bättre samordning och bättre utbyte med enkla medel skulle kunna uppnås.

Vidare tog Wiktorin, precis som han gjort i övriga seminarier, sin utgångspunkt i de sex basförmågorna. Detta måste ses i del 2 här nedan, för här får Marinen inte något bra betyg alls.

Den enda förmågan där det blir grönt är UNDERRÄTTELSER där han anser att Marinen ligger väl framme. Förmågorna LEDNING och RÖRLIGHET får betyget gult = godkänt. Avseende ledning är det primärt system i samverkan (flyg-marin) som kan förbättras. Förmågorna SKYDD och VERKAN får betyget orange (godtagbart) primärt baserat på det undermåliga luftförsvaret där avsaknad av kvalificerat luftvärn är mycket bekymmersamt. Avseende verkan är flera avgörande system i slutet av sin livslängd vilket enligt Wiktorin sänker betyget.

Det mest problematiska blir UTHÅLLIGHET där betyget blir rött = ej godkänt. Här är det givetvis kopplat till den bristande numerären inom i stort sett alla områden. Kopplat till detta gör Wiktorin en mycket intressant iakttagelse när han återknyter till perspektivplaneringen.

”Vidareutveckling av IO14 medför så låga volymer att inte ens den territoriella integriteten kan upprätthållas vid systematiska kränkningar” (!)

Vi har där inte ens nuddat vid kriget, och inte ens vid en kris. Vi klarar enligt Försvarsmaktens perspektivplanering, vid en prononcerad ekonomi, inte ens av att hantera uppgifterna i djupaste fred.
När han sedan pekar på Försvarsmaktens eget förslag på lösning som innebär att

”…ytterligare minska volymerna till förmån för kvalité”?

Ja, då undrar man hur sakerna hänger ihop? Jag håller med Wiktorin i hans analys av läget. Detta måste dock ses i sin helhet för att få helhetsbilden, detta gäller för övrigt alla delar. Se seminariet här nedan!

I den slutliga diskussionen efter alla tre anföranden tog f.d. marinchefen Peter Nordbeck upp frågan om sjöfartsskyddet och skydd av hamnar. Något som kräver oerhört mycket resurser, och det faktum att det kräver att man finns på flera platser samtidigt. Han konstaterade där mycket kallt att Marinen endast kan verka i en riktning, antingen på ostkusten eller på västkusten, och att vi inte löser sjöfartskyddet med nuvarande numerär, något han senare fick medhåll i av Johan Wiktorin.

Avslutningsvis kan jag glädjande konstatera att MI under frågestunden blir mycket tydligt med problemen och deklarerar att han behöver politiska garantier för att kunna föra Marinen framåt och han uttrycker stor oro för materiel, ekonomi och personal efter 2017. Här växer Thörnqvist argumentation. Det är dock synd att inte den kraften kom fram redan under inledningsanförandet som mer blev till en allmän beskrivning av vad Marinen gör här och nu.

Sammanfattningsvis…

På den essentiella frågan huruvida Marinen kan lösa sina uppgifter och hantera kvalificerad strid blev det omedelbara svaret JA från både Magnus Christiansson, Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin! Något jag i stort håller med om. Men här har vi också det stora dilemmat! För precis som merparten av debattörerna (och ÖB) hävdar så är problemet att vi enbart klarar av kvalificerad strid i ett begränsat område under en begränsad tid. Exakt hur begränsat området är ska givetvis inte tas upp i detta forum, men det är detta problem som primärt måste komma fram i debatten. Marinens numerär behöver utökas, inte reduceras ytterligare!

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Mer öppenhet även från Marinens sida!

Som ni återkommande läsare har märkt så har det inte blivit något nytt blogginlägg på en hel vecka. Det finns givetvis andra anledningar till detta än att det varit midsommar. Det som i dag tände gnistan att åter igen sätta sig vid tangentbordet och författa detta inlägg var faktiskt ett inlägg som har bäring på sekretessen runt försvarsfrågorna, där man ofta har undrat ”för vem är detta egentligen hemligt förutom för svenska folket?”

Anledningen var helt enkelt att vår marintaktiska chef Jan Thörnqvist publicerade ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i närheten av vårt eget territorium. Ett ämne som tyvärr likt vad vår incidentberedskap sysslar med, under många år varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att marintaktisk chef nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen och dels förklarar vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierad vilket är ett gott tecken.

Just detta första inlägg i ämnet på marinbloggen var så pass glädjande att det föranledde ett nytt inlägg på denna blogg. Låt oss hoppas att såväl Flygvapnet som Marinen kommer att fortsätta med den här typen av rapportering. Den är helt nödvändig ur flera aspekter.

”FF LK” till både MTCH och FTCH.