Kategoriarkiv: Miniubåt

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman


Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

Ny intressant information


I fredagens SvD skrev jag i min kolumn kortfattat om de märkliga omständigheterna runt fyndet av den ryska ubåten SOM, något som jag i en lägre version också har avhandlat här på bloggen. Men nu har det kommit fram ytterligare mycket intressant information som skulle kunna förklara vissa detaljer runt fyndet.

Jag blev under fredagen kontaktad av Ritva Rönnberg, reporter på TV4, som hade en hel del intressanta saker att berätta efter att hon hade läst min kolumn. Vad hon berättade för mig återfinns att läsa i en ny kolumn hos SvD. Då TV4 inte hade för avsikt att göra något med detta i nuläget så bedömde hon att det förmodligen skulle intressera mig och säkert många andra.

Efter att jag två gånger stämt av med Rönnberg att jag hade uppfattat det hon berättade helt korrekt så kontaktade jag Försvarsmakten och informerade om de uppgifter jag hade erhållit, även om det hela egentligen inte är en fråga för Försvarsmakten med hänsyn till vrakets ålder. Uppgifterna är i mina ögon mycket intressanta. Huruvida det faktiskt förhåller sig så som Rönnberg har uppgett låter jag vara osagt, men mycket tyder på att det kan stämma. Men osvuret är alltid bäst.

Vi har tillsammans diskuterat huruvida det skulle kunna handla om någon sammanblandning med någon annan ubåt från VK1, men hennes uppgifter runt omständigheterna stämmer vad jag kan se inte in på något annat känt vrak. 

Ett alternativ som vi diskuterade är den ”Tsar-Ryska” ubåten Bars (Snöleopard) som sjönk året efter SOM, d.v.s. 1917. Men den ubåten hittades av sjömätningsfartyget Jacob Hägg så sent som 2009 och inte 2002. Dessutom ligger den inte på svenskt vatten, utan ca 30 NM nordost om Gotska Sandön. Rönnberg utesluter att det skulle handla om den här ubåten. Vad jag vet så finns det inga fler kända ryska ubåtar från VK1 på Östersjöns botten, varken återfunna eller icke återfunna sådana. Däremot finns ett stort antal sänkta VK2-ubåtar i Östersjön, men här var Rönnberg tvärsäker, den hon fick information om 2002 var en ”Tsar-rysk” som sjönk under första världskriget.

Det är dock inte alls säkert att Försvarsmakten som myndighet känner till något om detta, det var enligt Rönnberg även en annan myndighet inblandad då det hela begav sig.

Om jag tillåter mig själv för en stund spekulera fritt. Om allt stämmer så kan situationen vid det aktuella tillfället möjligen ha bedömts som politiskt känsligt om det skulle visa sig att det var en ny ubåt som man hade hittat på havets botten, långt in på svenskt vatten. Det är även Rönnbergs egen teori. Möjligen ville man undvika samma spekulationer som vi förra veckan fick runt fyndet av SOM. Av den anledningen kan uppgifterna möjligen ha hanterats av enstaka individer med uppgift att fastställa identiteten på vraket, och som därefter överlämnades till UD? All information är inte alltid avsedd för alla, och det organisatoriska minnet suddas ofta ut när personal omsätts. Så är det i all verksamhet. Men som sagt, hur det hela förhåller vet vi inte och det här är enbart ett försök till att försöka finna en rimlig förklaring.

Oaktat detta så bedömer jag Rönnbergs uppgifter som mycket intressanta då de stämmer väl in på de faktiska omständigheterna runt SOM.

Men nyckeln till detta bör således finnas hos UD om uppgifterna stämmer.

Ritva Rönnberg TV4

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…