Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom. Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent …
Kategoriarkiv: personal
Gästinlägg: Att koka en halv höna…
I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.
/C
_______________________________________________________________________
”Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg”
Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.
Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.
Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?
- Bra rekryteringsbas för anställda
- Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
- Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
- Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden.
- Inte för dyrt.
- Folkförankring
- Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
- Utgöra en kader för snabb tillväxt.
Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.
Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.
Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.
När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.
Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.
Vilka fördelar har då detta system:
- Möjlighet till krigsplacering av personal
- Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
- En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18×4500=81 000)
- Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
- Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.
Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.
Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.
Håkan Lindberg
Nu är det nog
Jag har fått nog. Måttet är rågat. Försvarsmakten har under det senaste decenniet kört ner sin förmåga i botten och i raset tagit med sig sin personal.
Många av mina kollegor mår dåligt, mycket dåligt. Flera av mina nära vänner får kontinuerlig hjälp från psykolog för att de ska kunna hantera sitt liv i Försvarsmakten och även jag har under perioder behövt stöd för att hantera mina stressrelaterade problem.
En delmängd av stressproblemen är orsakade av tjänstgöring i internationella insatser med mycket hög hotbild och ohälsosam arbetsbelastning. Även rena strider finns i ”cv:t” för mig och några av de värst drabbade kollegorna. Att man efter jobbiga internationella insatser mår dåligt är fullt naturligt. Krig är inte något trevligt.
Vad som däremot inte är naturligt är att en stor delmängd av stressorerna är läget i Försvarsmakten på hemmaplan. Personalen dignar under en allt för stor arbetsbörda där inget stöd står att finna eftersom alla stödfunktioner är bortrationaliserade. Det är en ständig strid om tid och resurser och väldigt få i min bekantskapskrets upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb.
Det i kombination med en slit och släng-mentalitet i personalpolitiken gör att folk mår ännu sämre.
Att personalen mår dåligt på grund av stress är inget unikt för Försvarsmakten men få av mina civila vänner vittnar om motsvarande situation som jag upplever i Försvarsmakten.
Två kollegor som jag jobbat nära har dödats av motståndsmän i Afghanistan och ytterligare en handfull inte fullt så nära har dött i anslutning till mina tjänstgöringar utomlands. Flera har skadats för livet när de fått benen bortsprängda, förlorat hörsel, skadat rygg och nackar och på annat sätt skadats i tjänsten.
Fem kollegor har tagit livet av sig och jag vet att det finns fler som jag dock inte känner. Man ska komma ihåg att dessa personer har genomgått tester där de funnits väl lämpade för militär tjänstgöring. De har haft en hög psykisk stabilitet när de gått in i yrket men har ändå knäckts.
Livet som militär påverkar inte bara en själv utan även de anhöriga. Många förhållanden har gått i kras till förmån för den militära karriären. Orsakerna varierar men mycket tid borta från hemmet är en vanlig orsak till socialt haveri. När jobbrelaterad stress dessutom läggs på är inte förutsättningarna för en bra social tillvaro särskilt bra. Soldathemsförbundet har startat prep-kurser för att hjälpa par att hantera relationsproblem. Det är mycket bra men det är symptomatiskt för Försvarsmakten att de behövs.
Jag har tidigare skrivit om hur det är att vara förälder i Försvarsmakten och ställt mig frågan om det är värt den uppoffring som det innebär. Då var mitt svar att jag inte visste. Nu har det gått några år och inget har blivit bättre. Tvärtom har livet i försvaret blivit än sämre på nästan alla plan. Den politiska styrningen av Försvarsmakten har drivit myndigheten över ruinens brant och vi står inför en helt omöjlig uppgift. Det rör sig om arbetsmiljöproblem av stora mått. Det är ytterst få av mina kollegor som inte ser sig om efter annat jobb och vad det får för konsekvenser på sikt är ganska lätt att sia om.
De senaste årens misär har fått mig att ta beslutet att sluta som yrkesofficer. Jag har kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att slita hund, må dåligt och fördärva familjen för ett jobb i en organisation som missköts på absolut högsta nivå. Min hälsa och min familj är värd en bättre arbetssituation och bättre arbetsgivare. Det är ett svårt beslut att fatta då officer är mer än ett yrke.
Jag har fått nog. Måttet är rågat. Beslutet är fattat och jag mår bättre än på mycket länge. En återkomst är inte utesluten men då krävs krafttag på politisk nivå likväl som HKV-nivån.
/C
Ps. Ni kommer inte att slippa mig helt då jag kommer att lösa uppgift i nära samarbete med FM. Ds.
Ofrivillig frivillighet
Officerare tvångsomgaloneras till specialistofficerare trots tidigare löften om frivillighet.
Införandet av tvåbefälssystemet i Försvarsmakten är på många sätt en välkommen åtgärd. Det gamla enbefälssystemet var inte dåligt men personal som ville fördjupa sig hamnade ofta i kläm och fackmanna-begreppet fick aldrig fäste. Specialistofficerskategorin som nu införts kan på ett bättre sätt ta hand om den funktionen och många trupp- och systemnära befattningar.
Byte av system för personal innebär en övergångsperiod under vilken Försvarsmakten består av redan utbildade officerare i OF-kategorin och nya specialistofficerare i OR-kategorin. Organisationen har i omgångar stöpts om så att den numera är designad för både OF och OR men än så länge innehar officerare befattningar som är tänkta för specialistofficerare. Det är ganska självklart eftersom de första specialistofficerarna tog examen 2008.
Under 2012 genomförde Försvarsmakten ett stort arbete för att harmonisera befattningarna i organisationens alla delar. Arbetet hette PG BoK och var ett hafsverk av sällan skådat slag. Grundunderlag utarbetades av förband och funktionsföreträdare men ändrades med ett pennstreck av projektgruppen utan analys av konsekvenserna. Det viktiga var att en viss balans mellan OF och OR upprätthölls och många OF-rader gjordes om till OR. Det var ett matematiskt spel helt utan koppling till förbandens krigsuppgifter.
Om ett antal år är det tänkt att personalen har omsatts så att rätt kategori sitter på rätt befattning. Några officerare kommer bedömt att sitta kvar på specialistofficersbefattning eftersom den befattning bäst motsvarar deras kompetens. Överbefälhavaren har tillsammans med arbetstagarorganisationerna fastställt att ingen officer ska mot sin vilja omgaloneras till specialistofficer. ÖB:s ord tycks väga lätt även inom Försvarsmakten för nu kommer det nya direktiv på förbanden:
Officerare som tackar ja till en specialistofficersbefattning ska omgaloneras.
Enligt uppgift har det hållits krismöten på förband där personalen ställts inför faktum att de ska omgaloneras och mången officer har återigen blivit svikna. Först har man omstruktuererats och tvingats byta befattning och i många fall även förband och nu ska man bli av med sin identitet som officer. Och detta trots löfte om frivillighet. Att Officersförbundet är med på detta är mycket underligt eftersom man tidigare kämpat för frivillig omgalonering.
I år genomför Försvarsmakten PG BoK 2 där man ska rätta till felaktigheter från i fjol. Förbanden ska återigen inkomma med underlag för sin organisation. Till vilken nytta kan man fråga sig? Vad är det som säger att det blir bättre den här gången än förra när en grupp människor satte sig över redan fattade beslut och ritade egna organisationer? Vad blir konsekvenserna för personalen den här gången?
Arbetet med PG BoK 2 kan vara räddningen för de som nu tvingas till omgalonering. Finns det en liten chans till att organisationen ritas om så att ens befattning blir en OF-rad så torde det inte vara omöjligt att undvika en omgalonering. Åtminstone borde PG BoK 2-arbetet slutföras innan beslut. Innan organisationen har satt sig så är det fullständigt onödigt att peta i gradbeteckningar. Det är fullständigt kaos. Jag har haft sju stycken befattningsförändringar i PRIO det senaste året och befattningen har växlat mellan officer- och specialistofficergrad under en period men har ändå haft exakt samma tjänst på riktigt.
Om Försvarsmakten ska vara en god arbetsgivare så får man ta och skärpa sig. Det håller inte att hela tiden ändra sig och svika personalen. Det är inte i första hand graden som är det viktiga utan hur man hanterar sina anställda och det är under all kritik. Officerarna stod upp för ÖB när han tvingades till sjukskrivning för arbetsutmattning men när ska ÖB stå upp för officerarna, på riktigt? När ska löften till personalen hållas?
Vad skickar det här för budskap till presumtiva rekryter och officerar? Är det verkligen så konstigt att det är svårrekryterat till Officersprogrammet?
Nej ÖB, stå fast vid tidigare beslut om frivillig omgalonering och ta in tyglarna på dina chefer så att de galopperar åt rätt håll. Inte minst får nog Personaldirektören bikta sig och råda bot på eländet. En missnöjd officerskår har du inte råd med nu. I dagens turbulenta försvar finns inte utrymme för mer missnöje, du behöver alla du kan behålla.
/C
Mer läsning: Googlesökning om omgalonering
Gästinlägg: Över gränsen
Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre.
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.
I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.
/Cynisk
_______________________________________________________________________________
Över gränsen
I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.
Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.
Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.
Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.
Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.
Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.
/En i den ökande skaran cyniker
”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat
Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.
120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman