Kategoriarkiv: Ryssland

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken



Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som ”rysskräck”. Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att ”vem som helst kan ju köpa en uniform”. Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för ”ytterligare förstärkningar”. Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad ”Skaraborgssatsning” där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.

Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett ”plusförslag” och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.

Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet – det kommer att kosta – väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.

Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är ”helt fel” (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.

  • Ansök om ett medlemskap i NATO omgående
  • Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)
  • Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående – här finns inte tid att vänta
  • Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående
  • Säkerställ svensk ubåtsförmåga
  • Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet
  • Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan
  • Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 
  • Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO


Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.

Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.


Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

”Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009.”

Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.

Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

 Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.

Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en ”värderad partner” och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att  kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.” (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen



Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation? 

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear

———————————


Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.


/ Skipper

Putins hjältar på Krim

De mystiska soldaterna som jag diskuterade utan att kunna se dem.

En dramatisk dag går mot sitt slut och jag vill passa på att kommentera vad jag tidigare idag sade till Aftonbladet om den nu pågående militära konflikten på Krim.

Artikeln (som gjordes igår och publicerades imorse, länk ovan) blev bra men mina kommentarer i Aftonbladets TV-inslag om Krim, som ses via samma länk, blev delvis lite konstiga eftersom jag inte hade sett bilderna som diskuterades i sändningen – jag var nämligen bara med per mobiltelefon utan stor skärm, eftersom jag inte var hemma. Väl hemma har jag nu kunnat granska bilderna. Jag föreslår att du som äger ett exemplar av Ryska elitförband tar fram den från bokhyllan och spanar in sidorna 146 och 154 och själv jämför med klippet ovan. Kort sagt är min bedömning nu att de yngre soldaterna i klippet antingen tillhör ryska GRU-spetsnaz eller VDV, luftlandsättningstrupperna, alternativt marininfanteriet. Är det VDV lutar jag mot att det är spaningssoldater ur VDV, alltså VDV-spetsnaz.

Sedan skulle jag vilja påpeka att konflikten nu har en till ”spelare” eftersom Putins favorit-MC-klubb Nattvargarna (på engelska Night Wolves) nu är på väg in i området. Klubben har särskilda band både till presidenten och den ryska flottan, som klippet nedan från 2011 påminner om.

Putin hos Nattvargarna och ryska flottan vid Svarta havet, missa inte Putins slutord.

En typisk medlem i Nattvargarna ser ut ungefär som ”Oddball” i filmen ”Kellys hjältar” och apropå det heter ledmotivet i den filmen ”Burning Bridges”…

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?


Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

————————————-


”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland.” (Försvarsberedningen 2007)


I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver  så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer”. Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain

För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar. 

Rysk intervention i Ukraina del 2; Pest eller Kolera?

Temperaturen steg avsevärt i Ukraina när uniformerade OCH icke-uniformerade enheter har tagit kontroll över Simferopols och Sevastopols flygplatser. Vid lunchtid rapporterade DN att fler trupper är påväg dit från Sevastopol. Det är ännu icke-bekräftat deras nationalitet, men projektledaren för FOI:s Rysslandsprogram … Läs mer →

Högre prio för Arktis

Redan i denna summering av 2013 framgick det att Arktis skall prioriteras upp under 2014.

Flera ryska statsmedier rapporterar nu att Rysslands mest europeiska militärområde, det västra, skall ge ifrån sig alla förband inom Arktis. Dessa skall under 2014 bilda en särskild arktisk styrka med samma status som Rysslands fyra militärområden.

Före årets slut kommer Ryssland alltså i praktiken få ett nytt militärområde, det arktiska. Chef för samtliga förband i det, inklusive de arktiska markbrigader som är under uppbyggnad, blir Nordflottans chef och detta framgår redan av förkortningen för den nya formationen, SF-OSK där SF står för Nordflottan (Norra marinen). Resultatet av denna omorganisering blir att den ryska generalstaben snart har ryska Arktis direkt under sig istället för via staben för det Västra militärområdet.

Risken för inbördeskrig i Ukraina

Nu börjar även Ukrainas ekonomi att få betydande problem.

Imorgon lördag 15 februari diskuteras i Sveriges Radio risken för inbördeskrig i Europas näst största land, Ukraina. Det är verkligen hög tid.

För den senaste tiden har både Ukrainas ekonomi uppvisat flera extrema tecken (se ovan) och den ukrainska militären, som hittills inte varit med i konflikten, har signalerat stor otålighet. Berkut, de elitförband som hittills satts in, lyder inte under militären utan under inrikesministeriet. Lägg därtill uttalandet nu från en av Rysslands högsta företrädare i dessa sammanhang, om att man i Moskva ”räknar med” att Ukraina ska återvända till integrationen med Eurasiska unionen. Hur tolka det? För den som inte är bekant med Eurasiska unionen (EAU), som ska sjösättas nästa år, är Wikipedias EAU-artikel ingen dålig start.

Vilka effekter skulle ett riktigt inbördeskrig i Ukraina få på övriga Europa och på förhållandet mellan stormakterna???

”Står Ukraina på randen till krig?” sänds alltså imorgon i P1, dvs. lördag 15 februari, kl 09:03.

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, ”Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan”, undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till ”några dussin” är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige – tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.