Säkerhet – Försvarsbloggare

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Titta åt bägge hållen

En historia som jag hört många gånger är när en reporter mitt under Kalla Kriget var uppe i Boden och intervjuade en hög lokal militär befälhavare. Militären i fråga kom under intervjun hela tiden tillbaka på det faktum att Sverige byggt upp försvaret för att stoppa fienden från öster. När reportern slutligen ställde frågan ”om inte fienden kunde komma från väster också?”, så blev det tyst en stund. Sedan kom svaret ”kan de vara så j*vliga att de går runt?”.

Humor, javisst. Dock ett bevis på hur svenska Försvarsmakten såg på hotet från öster under Kalla Kriget.

Sedan kom murens fall och ett par år därefter den s.k. ”strategiska timeouten”. Helt plötsligt fanns dt inget hot och det började bli politiskt inkorrekt att ens nämna ordet hot.

Nu när försvarsdebattörer tar upp frågan om inte den strategiska timeouten gått över och att man nu borde se över det säkerhetspolitiska läget så vet ingen vad man ska svara på en liknande fråga. Även fast det geostrategiska och säkerhetspolitiska läget rört på sig de senaste åren med tanke på den ryska upprustning, händelserna i Georgien, den ryska mer auktoritära regimen och det ökade intresset för Norra Ishavet. Nämner man dessa faktorer som orsak till en ändrad säkerhetspolitik så blir tyvärr oftast responsen från många debattörer att rysskräcken lever kvar och att man är en relik från det Kalla Kriget. Argumenten misstolkas eller i varje fall väljs att misstolkas för att göra debatten löjlig och därmed slippa ta den.

Men säkerhetspolitik bygger på att man hela tiden måste analysera omvärlden. Inget är statiskt. Allt förändras. Förutom givetvis försvarsbudgeten som länge legat kvar på sisådär 40 miljarder. Målet idag med Försvarspolitiken verkar vara att hålla ekonomin i balans snarare än vad man får för pengarna och ännu mindre vad man ska ha Försvarsmakten till.

Det intressanta med dagens försvar är att det numera helt öppet uttalade beroendet av omvärlden. Under Kalla Kriget var det en väl dold hemlighet att det fanns ett samarbete med NATO. Nu är det samarbetet helt öppet. Men beroendet av omvärlden innebär också att vi inte längre kan nöja oss med att analysera eventuella fiender utan också måste analysera eventuella vänner. Har de verkligen förmågan eller ens viljan att hjälpa oss?

I stället för att bara titta österut (som den gamle militären under Kalla Kriget) borde vi också titta åt väster. Vad händer t.ex. med den amerikanska försvarsmakten nu när den ekonomiska krisen börjar gröpa ur den amerikanska statsbudgeten? Kommer de att i fortsättningen ha den förmåga de har idag och som vi förväntar oss att de har även i framtiden? Detta gäller inte bara stöttning av det nationella försvaret i händelse av en kris i Sveriges närhet, utan även under internationella insatser. Vare sig Sverige eller ens EU skulle kunna åstadkomma insatser som i t.ex. Afghanistan eller Libyen om man inte hade hjälp av USA. Skulle den hjälpen försvinna eller kraftigt minska, då rasar vår säkerhetspolitik ihop som det korthus den är.

Det våra politiker har helt rätt i är att även om Sverige ligger lite utanför händelsernas centrum så är vi oerhört beroende av omvärlden. Men konsekvenserna av detta faktum är att det går inte att bara definiera en säkerhetspolitisk inriktning och sedan inte ständigt modifiera den efter vad som händer i omvärlden.

När jag var liten så fick jag brev från ”Barnens trafikklubb”. Där lärde mig Anita och Televinken att oavsett hur lite bilar det än är på vägen så ska jag titta först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen innan jag går över vägen. Trafiksituationen hinner ändra på sig från första till andra gången jag tittar åt vänster. Det kallades trafikvett. Våra politiker borde lära av Televinken att titta först åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen innan de definierar nästa års försvarsbudget och säkerhetspolitiska inriktning. Kanske detta borde kallas Säkerhetspolitikvett?

SR, SvD1, SvD2

Rör inte mitt SE-!

Jag har i ett antal tidigare inlägg tagit upp min syn på att de ökande omkostnaderna för flygcertifikat m.m. sänker flygsäkerheten och inte tvärtom som man kanske skulle kunna tro. De flesta privatpiloter har liksom allmänheten i övrigt en begränsad ekonomi och ökade byråkratikostnader och ökade bränslepriser kan bara motverkas med minskad flygtid. Minskad flygtid innebär sämre piloter och i slutändan sänkt flygsäkerhet.

Jag håller för tillfället på att ta civila flygcertifikat för att kunna fortsätta flyga efter min militära karriär avslutats. För min egen del så har det senaste året inneburit stora kostnader för medicinska undersökningar, elevcertifikat, teoriutbildning, prov, uppflygningar och certifikat. Faktum är att papperen kostat betydligt mer än flygningen i sig!

Och inte ser det ut att bli billigare.

AOPA tar nu upp de kostnadsökningar som förväntas dyka upp då Sverige antar TSF 2012-633. Detta baserat på nya europeiska regelverk. AOPA pekar i sin skrivelse på en intressant del av statens krav på sina myndigheters verksamhet. Myndigheter ska nämligen inte finnas till enbart för sin egen skull!

Myndighetsförordning (2007:515)
Kostnadsmässiga konsekvenser
19 § Myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.

Förordning (2008:1300) med instruktion för Transportstyrelsen Uppgifter
1 § Transportstyrelsen har till huvuduppgift att svara för
• regelgivning,
• tillståndsprövning och
• tillsyn inom transportområdet.

Transportstyrelsen ska verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verksamheten ska särskilt inriktas på att bidra till ett
• internationellt konkurrenskraftigt,
• miljöanpassat och
• säkert transportsystem.

10 § Transportstyrelsen ska se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är • kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.

Kan man verkligen hävda att Transportstyrelsen uppfyller ovanstående krav på kostnadseffektivitet och att säkerställa att Sverige har ett internationellt konkurrnskraftigt och säkert transportsystem?

Nu är det inte helt och hållet bara Transportstyrelsens fel. Kostnadsökningarna beror delvis på yttre omständigheter och krav.

– EASA tar fram nya regelverk och givetvis måste Sverige följa dessa.
– Transportstyrelsen liksom övriga statliga myndigheter måste ha svarta siffror i årsbokslutet. Detta löses genom att öka kostnaderna för brukarna av systemen.
– Lågprisbolagen som är starka förhandlare vill inte bära stora avgifter, vilket innebär att privatflygarna tar kostnader som relativt deras tillgängliga budget är markant större än flygbolagens.

Men även om det inte alltid är deras fel så upplever jag tyvärr att konsekvensen är att Transportstyrelsen tappat fokus på kärnverksamheten. D.v.s. att säkerställa att flygning kan genomföras med största möjliga säkerhet. Om man är en smula konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att svenska staten anser att största möjliga flygsäkerhet bäst nås genom att inte flyga över huvud taget.

Även landningsavgifterna för privatflyget är groteska. Jag satt och läste i senaste ”Pilot” om ett par som flög runt i Sydamerika och tyckte att de blev rånade i Peru när myndigheterna krävde $180 i avgift. En kompis till mig blev nyligen fakturerad runt 1500 kr för landning på Landvetter! Man behöver inte åka ända till Sydamerika för att bli rånad med andra ord.

Inte undra på att flygtrafiken minskar, vilket leder till att flygplatserna har svårt att gå runt och därmed också läggs ner. Färre flygplatser innebär inte bara försämrade kommunikationsmöjligheter utan också sänkt flygsäkerhet. Uppstår det problem i luften så är det längre till en nödlandningsflygplats.

Varför ska driften av en flygplats bära sig själv? Vore det inte bättre om staten gick in och stöttade mer för att landsbygden runt omkring en flygplats ska kunna expandera? Det skulle i sin tur resultera i ökade skatteintäkter för staten som kan balansera upp de ökade kostnaderna. En positiv utvecklingsspiral i stället för dagens negativa.

Jag upplever att det är en helt annan syn på allmänflyget i t.ex. USA. Som exempel så har FAA finansierat möjligheter för privatflyget att få väderradarinformation från satellit under flygning. Väderradar är annars något som är förbehållet enbart större trafikflygplan, men med en enkel satellitmottagare så har nu alla privatflygare tillgång till aktuellt väder och kan undvika stormceller. Givetvis är det en kostnad för FAA, men det ökar flygsäkerheten, vilket ligger helt i FAA:s riktlinjer.

En annan aktuell fråga är också om svenska privatpiloter framöver måste ha två certifikat och föra flygtiden i två loggböcker? En för flygplan godkända enligt EASA och en för nationella s.k. Annex II flygplan. Exempel på Annex II flygplan är veteranflygplan, X-klassade flygplan och hemmabyggen. Hur blir då situationen för en privatflygare med eget flygplan och som kanske då och då vill kunna hyra ett reseflygplan på en flygklubb? Jo dubbla certifikatkostnader och dubbla flygtidsbehovet, då flygning med Annex II flygplan riskerar att inte kunna tillgodoräknas för att förnya sitt EASA-certifikat.

Hur kommer denna utveckling att sluta?

En känsla som jag fått den sista tiden är att svenska privatflygare söker alternativa lösningar.

– Ett par kompisar till mig har köpt ett flygplan i Tyskland. Med stor sannolikhet kommer de att behålla flygplanet i det tyska registret. Anledningen är dels kostnaderna. Att föra in den i svenska register skulle kosta minst 10.000 enbart för grundpapperen. Att flyga med ett tyskregistrerat flygplan baserat i Sverige var dock inga som helst problem. Sedan tillkommer eventuella granskningar av luftvärdighetsdokumentationen. Att detta redan är gjort i Tyskland tar man ingen hänsyn till. Kostnaden för att föra över flygplanet till nya ägare är i Tyskland ca 75 Euro! Sedan så finns det olika krav på underhåll och utrustning. Återigen till fördel för Tyskland där det är mer upp till ägaren och flygverkstaden att avgöra vad som behövs eller inte, medan i Sverige så styrs mer från centralt håll. Ett EU med gemensamt regelverk och fridröjer det nog länge till. Fortsätter detta så kommer sakta men säkert antalet SE-registerade flygplan att minska.

– Det skiljer kraftigt mellan de olika europeiska länderna för vad ett certifikat kostar. Inte lika billigt som i USA kanske, men i många fall betydligt lägre än i Sverige. Ett par av mina vänner har tyska flygcertifikat och jag har även hört någon nämna Island där kostnaden enligt uppgift ligger på ca 30% av Sveriges.

För den svenska handelsflottan så har skatteregler och andra kostnader inneburit att många svenska fartyg registreras i andra länder, s.k. utflaggning. Panamaflagg har väl alla hört talas om. Dessutom anställs ofta utländska besättningsmedlemmar. Filippinerna har bidragit med många sjömän på världshaven. Inte enbart för att de är bra sjöman, utan för att de är billiga! Detta har resulterat i sämre sjövärdighet. Fartygen underhålls inte lika bra och besättningar på passagerarfartyg som vare sig talar det lokala språket eller engelska är direkt olämpligt i samband med en fartygskatastrof då de inte kan hjälpa passagerarna lika effektivt.

Att luftfarten ska gå åt samma håll som sjöfarten vore en katastrof för flygsäkerheten. (Även om jag till viss del upplever att nyutexaminerade trafikpiloter redan behandlas som filippinska sjöman med usla löner under de första anställningsåren). Nej, höj i stället flygsäkerheten genom att anpassa kraven till verklighetens behov. Det får inte bara vara myndighetens existens som ska driva vilka papper som ska finnas och vilka kostnader som ska tas ut.

Tyvärr så lider nog privatflyget av samma problem som golf. Det upplevs av politiker som en snobbig smal verksamhet (med liten politisk tyngd) och därför bör det helst läggas ner. Då har man nog aldrig varit på en flygklubb och sett vilka som håller till där. Snobbar göre sig icke besvär. I stället är det allt från busschaufförer till tandläkare. Många har heller inga höga löner, utan lägger alla pengar de har över i månaden för att hålla igång sitt flygintresse. Man får heller inte glömma att privatflyget skapar också det flygintresse som för en del resulterar i att de tar anställning på civila flygbolag. Utan bred rekryteringsbas kommer heller inte toppen att finnas! Utan privatflyg inga svenska piloter som kan flyga charterflygen till Mallorca och Thailand.

Men det är väl ungefär som med hästköttet i de svenska matdiskarna. Svenska konsumenter har krävt allt lägre priser och inte riktigt reflekterat i vad de fått för pengarna. Då vill jag ändå påstå att hästkött i Findus lasagne är ett betydligt mindre problem än potentiella haverier p.g.a. att flygbolagen utflaggar sin flotta till länder med lägre krav och hyr in besättningar med lägre löner vilket kan resultera i ökad haverifrekvens.

Kanske är det dags för en smula lobbying? Stoppa utflaggningen! Minska myndighetskostnaderna! Rör inte mitt SE-…!

SVT Play om utflaggningen av sjöfart.

Gästinlägg: Förnuft och Känsla

Två ting är det gott om på en universell nivå; väte och dumhet. Utan vätet vore universum väldigt, väldigt mörkt. Dessutom och – vilket kanske är värre – flottan skulle sakna ett element att förflytta sig i och på.

Utan dumhet skulle det däremot ljusna betydligt, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.

En annan kärnfråga är om dumheten kan begränsas, inte minst inom politiken. Den som eventuellt missat statsministerns senaste uttalande i försvarsfrågan får säker snart ett gyllene tillfälle att missa även nästa uttalande. Bäst så, kanske.

Utan att använda allt för mycket förnuft, så inser vi lätt att Mutual assured destruction (MAD), d.v.s. den garanterade förmågan till ömsesidig förstörelse främst med kärnvapen, saknar vissa dimensioner av moralisk försvarbarhet. Ändå lever den vidare efter det kalla krigets slut. Georg Bush jr försökte övertala ryssarna om att det kanske var dags att tagga ner kärnvapenberedskapen, vilken grovt räknat bedöms innebära att ca 1000 stridsspetsar på vardera sidan är klara att flyga i varje givet ögonblick. Så även idag, käre läsare, för det amerikanska försöket till överenskommelse misslyckades. Är det förnuftigt att använda varandras befolkningar som gisslan eller ens moraliskt? Å andra sidan så har det verkat krigsavhållande i över 50 år. Förnuft eller oförnuft?

Lite mer vardagsnära och tillämpat av gemene man och hans lika gemena familj är sunt förnuft som deodorant; de som behöver det bäst använder det aldrig, brukar man säga. Anledningen till att det heter sunt förnuft är förmodligen att det inte smittar. Förnuftet är något som sannerligen är rättvist fördelat, för alla verkar nöjda med det de har.

Hos Wikipedia definieras sunt förnuft som en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. Som att en veckas uthållighet på en geografiskt avgränsad plats inte duger för att nationellt försvar av ett högt utvecklat samhälle. Det kan ju vem som helst räkna ut med en trubbig blyerts och vanligt sunt bondförnuft.

“common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” uttryckte Einstein saken. Med tanke på att statsministern gjorde sin värnplikt vid K4 i Arvidsjaur, kan man ju fråga sig vad som lärdes ut därstädes, när den unge, blivande statsministern delgavs sina första lärospån i förvarsupplysning och säkerhetspolitik och det krigsavhållande syftet med Försvarsmakten och Rikets geopolitiska förutsättningar. Kanske hade Einstein fel?

Den senaste tidens uttalanden från Rikets främste minister ger syn för sägen när det gäller konsekvensen av att resonera utifrån bristfällig kunskaper. Det är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat. Kompetens kostar men inkompetens kostar mer och vill det sig illa så får vi alla betala priset.

Finns det då någon koppling mellan förnuft och känsla som motiverar att ordet ”och” står mellan orden. Rousseau uttryckte sambandet så här; ”om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne.”

Vi män sägs ha svårt att både tala om och ha kontakt med våra känslor. Så inte jag. När det gäller mina känslor vad det gäller hur moderaterna sköter försvars- och säkerhetspolitiken så vill jag anföra följande; förakt är också en känsla. Förnuft är det definitivt inte.

Moral är ett ord som saknar pluralform.

/Sumatra

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

– Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 – Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 – Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara ”all in” som gäller!

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C

DOMEN MOT SÄKERHETEN

Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.

Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet…

Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.

Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.

Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det ”onda ögat”, jag får själv söka stöd bäst jag kan. Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.

Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att ”prata lite”.

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!

Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?

Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!

/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:

”Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.

Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist”

Även Officersförbundet kommenterar domen:
”En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet.”