Det brukar bli en del upprörda kommentarer när WW avhandlar annat än försvars- och säkerhetspolitik. Faktum är dock att det finns vissa paralleller mellan det här inläggets ämne och Försvarsmakten.
Från Kärnsjukhuset i Skövde rapporteras nu i veckan att man gått in i beredskapstillstånd eftersom så många sökt vård efter påsken, ofta för helt vanliga infektionssjukdomar. Det är alltså inte någon katastrof, kris eller liknande. Idag rapporterar Sveriges Radio att läget är liknande i andra delar av landet.
Det går inte helt bra för den svenska sjukvården. Befolkningen ökar och antalet vårdplatser blir allt färre. Ökar gör däremot antalet läkare och vårdpersonal i allmänhet, men var och en som besökt ett sjukhus de senaste åren vet att personalen har mer än fullt upp. Som anhörig blir man såväl förskräckt som förbannad över att se patienter som trycker på larmknappar men inte får hjälp på uppåt 15 minuter. Det är sällan man känner sig så maktlös.
2001 kom boken ”Den sjuka vården” och listade skrämmande siffror för utvecklingen avseende vårdplatser och vårdpersonal. 1975 hade Sverige 8 500 läkare som hanterade 17,2 miljoner patientbesök (9 per dag och läkare). År 2000 hade antalet läkare ökat till drygt 23 000, men antalet patientbesök hade endast ökat till 21,3 miljoner. Antalet patienter som varje läkare hanterade per dag hade sjunkit till 4. Vårdplatserna å sin sida sjönk från 136 000 år 1975 till 29 000 år 2001 (för den som inte vill köpa boken finns viss information ur den upplagd här). Visserligen var det så att många av dessa platser försvann i och med att dagkirurgi kunde börja användas och framförallt genom regeringen Bildts Ädelreform där långvård, äldrevård etc överfördes till kommunerna. Antalet vårdplatser har dock fortsatt sjunka under 00-talet för att 2009 vara nere på drygt 25 000. Antalet har därefter fortsatt att sjunka. Under 00-talet har Sverige enligt Socialstyrelsen och OECD haft det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare – varje år.
 |
| Ur Socialstyrelsens rapport 2009 om tillgång på vårdplatser |
Frågan är då om vi är så otroligt mycket sjukare i Sverige idag? Antagligen inte, även om det idag finns betydligt fler behandlingsbara sjukdomar och därtill har befolkningen ökat ordentligt sedan 1975. Remarkabelt är dock den kontinuerliga minskningen av antalet vårdplatser och framförallt hur i Sverige en läkare endast klarar av att behandla hälften så många patienter per dag som sina kollegor i andra I-länder?
Felet lär knappast ligga i finansiering eller de facto personalbrist. Sverige ligger i topp tio i världen vad avser utgifter för hälso- och sjukvård och likaså i antalet läkare per tusen invånare. Ändå har antalet hanterade besök per läkare sjunkit i Sverige med nästan 20 % från 1999 till 2008 enligt uppgifter från OECD. Frågan man då kan ställa sig är om vi har rätt typ av läkare och framförallt om våra läkare och sjuksköterskor gör rätt saker på sin arbetstid? (därmed inte menat som kritik att personalen skulle sitta och surfa, ta långa raster eller dylikt)
Det sistnämnda är en fråga som i hög grad går igenom inom offentlig förvaltning, inte minst inom Försvarsmakten. Sjukvården var dock ett av de områden där man var tidigt ute med att ”rationalisera” bort administration. Både av ekonomiska skäl då man trodde sig kunna spara pengar där liksom inte minst av rättviseskäl att alla ska minsann kunna göra sin egen administration. Frågan är naturligtvis om vi spenderar pengarna rätt när en läkare med många långa års dyr utbildning ska spendera stora delar av sin arbetstid med administration, journalföring och liknande istället för hos patienterna, när en administratör, sekreterare eller liknande hade kunnat göra detta jobb och åt andra och därmed friställa tid för det som är kärnverksamhet?
I Försvarsmakten har det nya datasystemet PRIO inte bara inneburit ett större helhetsgrepp på behovet av olika stödsystem för logistik, personal, ekonomi med mera. Med PRIO valde man också att införa nya arbetssätt ”i syfte att spara pengar” varvid stora delar av den lokala administrationen avvecklades. Vissa delar centraliserades, medan mycket sköts över på chefer ute i organisationen som utöver kärnverksamheten nu fann sig med nya också prioriterade uppgifter. Läs gärna den mycket bra debattartikeln i Kunglig Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift där en ”första linjens chef” analyserar införandet av PRIO i Försvarsmakten där man valde att anpassa Försvarsmaktens arbetssätt till PRIO istället för den mer naturliga motsatsen. (Tyvärr ej publicerad på nätet än)
De onaturliga och påtvingade arbetssätten inom offentlig förvaltning leder till märkliga förslag på lösning till likaledes märkliga problem. Är det till exempel rätt väg att gå att nu överlåta på civila att sköta polisförhör då poliserna är för upptagna med annat, exempelvis administrationen av de otal datasystem som ej får tala med varandra? Det är föga förvånande att man i civila företag med sådan framgång kan slå sig in på den offentliga marknaden och vara effektivare.
Såväl sjukvården som Försvarsmakten och många andra delar av den offentliga förvaltning lär tjäna mycket i uteffekt på att åter se över sina arbetssätt och att differentiera arbetsuppgifterna. Se till att dyrt specialutbildad personal används till just det skattebetalarna investerat i dem för. Vi har i dagsläget en inte alltför låg arbetslöshet i landet, som därtill Stefan Löfvén lovat göra till den lägsta i Europa. Ett sätt att minska arbetslösheten och därtill få mer tid för kärnverksamhet inte minst i vården är just de enklare men ack så viktiga jobben som försvunnit och som utgjort stöd till kärnverksamheten.
Naturligtvis är detta inte den fullständiga lösningen på den svenska sjukvårdens problem. Vi kan dock konstatera att det blir allt mindre vård för de svenska skattebetalarna till allt högre kostnader, och tyvärr är trenden på många områden liknande inom Försvarsmakten. En hund får idag tid för magnetröntgen dagen efter, medan det för en människa som står utan privat sjukförsäkring ofta är väntetid på månader. Det är inte för inte som jag efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus med anhöriga de senaste åren nu ser till att ha en privat sjukvårdsförsäkring – för att få något som jag egentligen redan betalat skatt för.
För att avsluta med situationen i Skaraborg och ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Betänk också att nästan all krigssjukvård avvecklats i Sverige (vilket i sedvanlig ordning kom som en överraskning för den politiska nivån året senare när Göran Persson 2003 ville skicka fältsjukhus till Irak). I händelse av krig och katastrof är det nu framförallt den civila vården som ska nyttjas. Den lilla kvarvarande delen är välutbildad och välutrustad, men ack så liten och framförallt avsedd för begränsade internationella insatser, därtill fullt operativ om fem år. När den civila sjukvården går på knäna till följd av vanliga förkylningar finns det goda anledningar att bli bekymrad för huruvida ”vår beredskap är god”.
Gräver man lite i dokumenten ser man att vår tidigare försvarsminister Sten Tolgfors 2005 motionerade i Riksdagen om just diskrepansen mellan antalet anställda i svensk sjukvård och output:en. Det verkar dock inte ha varit en fråga som Alliansregeringen har lyckats med.
SvD, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3, SVT, GP, 2, 3, SydS, 2, Baro