Skalförsvar – Försvarsbloggare

En tydlig operativ idé leder till rätt avvägningar

Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.

Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.

Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.

Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.

Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att ”mitt område” ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.

Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.

När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.

Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.

Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.

Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat.

Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.

En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade ”veckan” ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!

Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?

Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar? Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!

Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….

Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

Gästinlägg: Därför behövs en Marin

I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.

Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.

Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.

Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.

Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.

Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.

Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.

inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.

tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan