Försvarsbloggare

av Lars Holmqvist

För cirka tio år sedan arbetade jag på bank. Vid några tillfällen fick jag då uppgiften att ta emot besökande ekonomistuderande från Sankt Petersburg för att under några timmar berätta om svenskt bankväsende i allmänhet och vår egen verksamhet i synnerhet, något som skedde inom ramen för ett projekt knutet till Stockholms Universitet.

Som en del av min presentation gick jag igenom hur en enkel kreditbedömning kan se ut i en svensk bank. När en kreditsökande uppger sitt personnummer och t ex ett bilregistreringsnummer så kan banken digitalt och omedelbart kontrollera inkomst, betalningshistorik i banken, skulder och eventuella betalningsanmärkningar hos andra, civilstånd och dessutom grovt värdera bilen.  Samtidigt kan banken genom postnumret få statistiskt underlag gällande betalningsvilja eller -förmåga i området där kunden bor. Svaret, avslag eller beviljande av kredit, kommer genast.

De ryska studenterna var förvånade och inte enbart positiva. Vid ett tillfälle fick jag den direkta frågan om det inte var väldigt naivt att samla så mycket källor till information på ett enda ställe. En bra fråga som ledde till en intressant diskussion där vi snabbt kom fram till att den svenska och den ryska historiska erfarenheten skiljer sig åt. Mycket.

Det svenska samhället är i många avseenden synnerligen effektivt. Orsakerna till detta är flera, det kan inte enbart kopplas till att vi är ett litet och centraliserat land, utbildningsnivån eller att den tekniska mognaden under lång tid har varit hög.

Mer än vi tror handlar det om den starka tillit som kännetecknar det svenska samhället, ett drag vi delar med andra länder och folk i norra och nordvästra Europa.

Fler än en betraktare har uppmärksammat tillitens stora betydelse för ett väl fungerande samhälle, och de svårigheter som omvänt drabbar samhällen där tilliten är lägre. Ett exempel på det senare som vi för närvarande kan läsa om dagligen, är den situation som det grekiska folket står inför.

Det ryska folkets historia har varit en helt annan än vår egen. Från landets senare historia kan nämnas livegenskapen som upphävdes först 1861, överdådet hos Tsarrysslands elit som stod i stark kontrast till den övriga befolkningens djupa fattigdom och den omfattande förstörelsen av samhällskontraktet som kom med kommunismen.

”De låtsas som om de betalar oss och vi låtsas som om vi arbetar” som det sovjetiska skämtet lyder.

Under åren runt 1990 var det nog många ryssar som med optimism i sinnet såg möjligheten för sitt land att snabbt utvecklas till en demokratisk rättsstat efter västeuropeisk modell. Tyvärr blev det inte så och redan under Jeltsins tid syntes tecknen på en utveckling i motsatt riktning.

Korruptionens grepp om ekonomin hårdnade, rättslösheten bredde ut sig och klyftorna i samhället steg till oerhörda nivåer. Trots en kraftig tillväxt i ekonomin till följd av goda oljepriser fortsatte förfallet av infrastrukturen och inga verksamma åtgärder vidtogs för att bredda den ekonomiska basen och därmed minska landets ensidiga beroende av energisektorn. ”Det blev som vanligt” som en desillusionerad ryss uttryckte saken.

Därefter blev den utrikespolitiska kantringen i Kreml sent omsider uppenbar även för det politiska skiktet i Väst.

Kriget mot tilliten…

Under de senaste månadernas hastiga försämring av relationerna mellan Ryssland och Väst har mycket skrivits om ryska psykologiska operationer (PsyOps), operationer syftande till att påverka vårt sätt att tänka och inte minst påverka våra beslut i en för de ryska ledarna fördelaktig riktning.

Mest synliga är nog de ryska mediaföretagen RT och Sputnik, men vi har även kunna lägga märke till en del uttalanden från olika experter, politiker och diplomater vilka skulle kunna beskrivas som del av informationskampanjer. Vad vill man?

Den ryskfödde brittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrev nyligen den ryska ambitionen så här:

”Men de försöker inte ens bevisa att… är sant, de fabricerar bara den ena konspirationsteorin efter den andra, och målet verkar helt enkelt vara att försvaga och förvirra informationsflödet för att få all information att framstå som omöjlig. Det handlar mindre om övertalning, det kan handla mycket mer om att förstöra andras självbild, fördunkla, göra varje försök till debatt omöjligt.” (Ur Axess Magasin, maj 2015)

Ett talande exempel på detta är de många olika ”sanningar” som presenterats av ryska medier angående det malaysiska plan som sköts ner 17 juli förra året.

Det är lätt att se att ett samhälle som det svenska, präglat av en stark tillit mellan medborgarna, kan skadas allvarligt om det utsätts för påverkan av en aktör som medvetet och uthålligt investerar tid och pengar för att nöta ner den enskildes tilltro till samhället, dess institutioner och andra medborgare.

Den ryska media- och informationsoffensiv som vi idag ser kan beskrivas som en del av hybridkriget, ett exempel på icke kinetisk krigföring från rysk sida. Ett av målen för insatserna, kanske det viktigaste, är kriget mot tilliten. Ett krig som kan medföra betydande skada och som innebär att vårt samhälle på en rad olika nivåer borde mobilisera ett fungerande försvar. Saken brådskar.

…eller kriget för den

Kriget är per definition en ömsesidig verksamhet. Om bara en part strider så är det inte krig utan någonting annat. Hur kan Väst – och Sverige – mer offensivt möta de ryska försöken att skada vår tillit?

Låt oss se på några Ryska karakteristika:

• Det ryska samhället är av hävd långt mindre präglat av tillit än vårt eget. Historien har lärt ryssarna att betrakta sina ledare med viss skepsis. Vi hade nog lärt samma läxa om vi till exempel hade styrts av Stalin. Den enskilde kanske applåderar paraden, men entusiasmen för landets ledare är inte alltid så stark som den ger intryck av att vara.
• Kremls starka reaktion på Maidanrörelsen och händelserna under hösten 2013 – vintern 2014 hänger samman med rädslan för att en demokrati- och antikorruptionsrörelse i det kulturellt mycket närliggande Ukraina lätt skulle kunna spilla över till Ryssland vilket skulle vara ytterst farligt för Kreml.
• Även om Vladimir Putin och hans regering är populär i Ryssland och även om den ryska patriotiska vågen för närvarande är stark, så är hans maktbas inte given. Bara några år tillbaka syntes tydliga missnöjesyttringar, inte minst i de största städerna.
• De lägre oljepriserna, kostnaderna för militär upprustning, kriget i Ukraina och Västs sanktioner gör det allt svårare att hålla folket på gott humör. Trenden idag är dessutom en sjunkande levnadsstandard.

Men om lågintensiva krig kan föras med ickemilitära medel istället för de mer traditionella så borde det ge Väst möjligheter i lika hög grad som det medför risker. Ponera att Väst på allvar gav sig in i kampen om tilliten. Att vi gick mer offensivt tillväga.  Väst skulle kunna hålla upp en spegel för att visa det ryska folket på de omfattande bristerna i dagens Ryssland, med det uttalade syftet att visa att folket behöver en bättre regering.

Några teman för denna ”spegel” skulle kunna vara:

• Synliggöra den svåra korruptionens kostnader för nationalekonomin och i vardagen.
• Hur infrastrukturen ser ut i andra länder där man faktiskt investerar för allmänhetens bästa.
• Trafikdödens utveckling i Ryssland och i länderna ”västerut”.
• En öppen jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i Polen eller i de råvarufattiga baltiska länderna å den ena sidan med oljeboomens Ryssland å den andra.
• Varför länder som kännetecknas av rättslöshet aldrig kan komma ifatt de länder som är rättssäkra.
• Samhällsnyttan med nyktra läkare.

För att ta några exempel.

Min tanke är att:

1. Kremls nuvarande ledning inte kan överleva ett ryskt folk som är väl informerat.
2. Idag är det omöjligt att hejda spridningen av information på det sätt som var möjligt före 1989.
3. Västs moraliska övertag är inte bara stort utan massivt.

Detta ger möjligheter.

Även om Väst bara skulle göra mindre informationsinsatser mot det ryska folket men tydligt koppla dessa insatser till den ryska informationskrigföringen så skulle budskapet till de ryska ledarna komma fram tydligt. Mer omfattande satsningar kan dock vara oklokt, strävan bör inte vara att skapa oroligheter i det ryska samhället.

Vi i Väst bör inte nöja oss med att defensivt försöka skydda tilliten i våra samhällen från ryska attacker utan istället visa Kreml att tilliten är värd att försvara, att vi avser att försvara den och att informationsinsatser kan vara ömsesidiga. Att föra en aktiv och offensiv kamp för tilliten.

Vad skulle Kreml tycka om en sådan sak? Som det ryska ordspråket säger: ”Skyll inte på spegeln om trynet är snett.”

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att planeringen av ett nytt civilt försvar måste komma igång så fort som möjligt. I det här inlägget hävdar jag att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll.

Orosmolnen som nu tornar upp sig österut ger oss starka skäl att fundera över hur vår egen nationella säkerhet ser ut och hur den kan stärkas. I den nyligen framlagda ”inriktningspropositionen”- som sägs utgå från den förändrade säkerhetspolitiska situationen i Europa – hävdas att en ”sammanhängande planering för totalförsvaret bör säkerställas”.

Det intressanta är nu vad regeringen kan tänkas mena med begreppet totalförsvar. Man kan ju rimligen inte syfta på det gamla totalförsvaret som är avvecklat. Detta var i princip uppbyggt av militärt försvar, civilförsvar, psykologiskt försvar samt ekonomiskt försvar (industriell försörjning). Verksamheten syftade till att förbereda oss för krig (militärt angrepp) och hade tydlig koppling till höjd beredskap. Lagen om totalförsvar och höjd beredskap är från 1992.

Sannolikt menar regeringen med totalförsvar ett ”nytt totalförsvarskoncept” bestående av både militärt och civilt försvar. (Försvarsberedningen använde termen det samlade försvaret.) Men då måste det nya konceptet beskrivas. Vilka hot skall kunna mötas med det nya totalförsvaret?

Den säkerhetspolitiska situationen idag ser, som alla vet, annorlunda ut. Det vi nu ser i vår omvärld är olika utslag av det som kommit att kallas för hybridkrigföring, eller sjätte generationens krigföring. Härmed menas, som ju läsare av denna blogg väl känner till, en typ av krigföring som karaktäriseras av en kombination av traditionella militära, irreguljära och civila metoder, och som utnyttjas mot ett gemensamt mål i alla olika skeden av en konflikt.

Man brukar också tala om åtta faser i hybridkrigföringen, där faserna fem till och med åtta innehåller bruk av militära medel. I de tidigare faserna återfinns diplomati, IT-angrepp, elektronisk krigföring, ekonomisk krigföring (såsom handelsblockader och sanktioner) samt psykologisk krigföring och informationsoperationer. Till dessa åtgärder skall läggas skapande eller understödjande av oro i andra länder exempelvis via separatiströrelser eller politisk opposition.

Det är lätt att notera hur Ryssland medvetet och konsekvent spelat på hela hybridklaviaturet när det gäller konflikten med Ukraina. Och faktum är att vi kan registrera inslag av rysk hybridkrigföring även mot andra europeiska länder. Hit hör informationsoperationer, psykologisk krigföring samt diplomati med inslag av hotfull retorik.

Alltså: Vi behöver ett eller flera nya försvarskoncept som kan möta den moderna hybridkrigföringen. Om vi nu skall använda begreppet totalförsvar – och återuppta planeringen för detta – måste vi bestämma oss. Är det nya totalförsvaret som skall vara svaret på de nya hoten? I så fall måste begreppet ges ett nytt innehåll.

Mot denna bakgrund behöver statsmakterna (Läs: regeringskansliet!) noga fundera igenom vad ett nytt totalförsvarsbegrepp skall innehålla. Man behöver bestämma, hur ansvars- och rollfördelning skall se ut mellan civila och militära aktörer. Man måste också skyndsamt se över och revidera den lagstiftning som reglerar totalförsvarets verksamhet.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

by René Nyberg

The demise of the Soviet Union almost a quarter of a century ago was all but bloodless; but with the current war in Ukraine, history has caught up with Russia. Empires do not implode without violence. The destruction brought to eastern Ukraine and the destabilization of the country have wider implications for Russia—implications that are more severe than the ongoing low-intensity conflict in the North Caucasus. Russia cannot prosper as an angry island, however large it may be.

Finland, as a neighbor of Russia and the country with which Russia shares its longest European border, is sensitive to all tremors caused by Moscow. And yet, over the decades, Finland has found a way to live with its often irascible neighbor. With a foreign policy based on a composed national narrative, rapprochement with the old foe, and skillful diplomacy, Helsinki’s level of ambition scores a solid 4 out of 5.

The war in Ukraine is the most serious threat to peace in Europe since the Soviet invasion of Czechoslovakia in 1968. Russia’s March 2014 annexation of Crimea, its use of armed force, and its attempts to limit Ukraine’s sovereignty are violations of the European security order. That order was established by the Helsinki Accords in 1975 and confirmed by the Paris Charter in 1990.

Now, there is no way back to business as usual without a settlement in Ukraine. This remains the precondition for lifting the sanctions imposed on Russia by the European Union and the United States.

Finland has found a way to reconcile with Russia. Yet this great-power neighbor remains Helsinki’s insoluble security dilemma. The chasm between Russia and the West is dramatically illustrated by the differences in national narratives. Moscow’s description of Crimea as sacred remains the verbal pinnacle of the Russian trauma caused by the country’s loss of empire.

The contrast with the national narratives of Finland or of modern Germany could not be starker. Neither of them has territorial claims on other states, and both live at peace with their neighbors.

Finland defines itself not through the loss of Viipuri (now Vyborg) or Karelia, territories ceded to the Soviet Union during World War II, but through survival. Helsinki’s achievement is having emerged from the war without being occupied and with its parliamentary democracy intact. This is illustrated by the fact that no Finnish grandmother, mother, or young girl ever encountered a Red Army soldier.

Finland remains the only country that said no to Stalin and got away with it. The reconciliation that describes modern Finland’s relationship with its great-power neighbor is a historic feat.

For Germany, the loss of the German Reich, East Prussia, or Silesia does not define the German national narrative. Rather, that narrative centers on the success of building a society based on the rule of law, the ability to face the past, and the peaceful reunification of the nation, which is now surrounded by friends and allies. The German historian Heinrich August Winkler wrote about his country’s Long Road West in a book with the same name.

Finland has experienced the full spectrum of relations with its Eastern neighbor, from belligerence to passive submission. In good times or bad, Russia always presents a security policy quandary for Finland. When confrontational threats from Russia emerge, as they do from time to time, they can often be managed through skillful diplomacy. But Finns always have to be prepared for the worst.

Finland cannot afford to turn its back on Russia. Even when provoked, Helsinki must not give in to such provocation. Instead, Finland has to filter out the excesses of Russian nationalist propaganda through its own cultural experience.

Russia’s predicament is its inability to deal with its neighbors. The maxim of defining security as having total control of one’s perimeter and attempting to direct the policies of one’s neighbors is no solution to the problems of modern Europe. Such an approach provides neither security nor stability.

Over the past twenty years, Russia has had problems with all of its neighbors, with one notable exception—Finland. And this is a Finnish rather than a Russian achievement. Vladimir Zhirinovsky, who relishes his role as Moscow’s court jester, underlined this at the 2014 Sochi Winter Olympics, when he claimed that the Finns hate the Russians because of the Winter War. He was speaking after the Finnish ice hockey team had beaten Russia, with President Vladimir Putin in attendance.

Who in the West remembers the short war fought in the harsh winter months of 1939–1940, when Hitler was still an ally of Stalin? The Russians do, because the Finnish footnote to history is the debacle suffered by the Red Army when it tried to invade Finland. This episode had profound consequences for the war, opening Stalin’s eyes to the deficiencies of the Red Army and making Hitler draw the wrong conclusions about the Wehrmacht’s superiority.

Russia is well aware that Finland is and will remain part of the West. Helsinki’s enhanced partnership with NATO, of which it is not a member, and tight military cooperation with fellow nonmember Sweden are facts. The emergence of an intensified security relationship between Finland and Sweden is a historic achievement. However, joining NATO would raise more issues for Finland than it could ever resolve. Russia remains Finland’s insoluble security dilemma.

 
The autor is an ambassador and a fellow of The Royal Swedish Academy of War Sciences. Hemsida www.anselm.fi och twitter handle (@nyberg_ren)
(Published as “Letter from Helsinki” 3 July 2015 Carnegie Europe)

av Tommy Jeppsson

Så var 2015 års upplaga av Almedalsveckan slut. Avseende intrycken från Försvarspolitisk Arena som stod som arrangör för en fullspäckad seminarievecka är intrycken många, mestadels positiva utgående ifrån ett brett anslag på de ämnen som behandlades.

De försvarspolitiska morgonpassen har tidigare varit och var också i år bra uppstarter på respektive seminariedag. Ett generellt intryck som referenten gjorde var den stora medvetenhet om den försämrade säkerhetspolitiska situationen i vårt område som kommunicerades från politiskt håll. Likaså behovet av en bättre militär förmåga och nödvändigheten av att återskapa ett civilt försvar. Trendbrottet i försvarsekonomin är likaledes positiv och även om de av ÖB anmälda behoven inte till alla delar ryms så representerar påslaget det politiskt möjliga. Tidsaspekten när en förbättrad militäraförmåga ska vara operativ på exempelvis Gotland  ger dock anledning till frågan om vilka åtgärder som vidtas för att nu, idag, visa vilja till höjd beredskap och militär närvaro, och då inte bara på Gotland utan även i andra militärstrategiskt viktiga områden. Likaså ger de icke finansierade ambitionerna om ett pånyttfött civilt försvar anledning till oro om att substansen riskerar att bli måttlig.

Ledamoten Annika Nordgren Christensens intervju med avgående ÖB Sverker Göransson innehöll bland annat personliga reflektioner om kalla krigets respektive dagens Försvarsmakt samt ÖB-rollen som regeringens främste militäre rådgivare. Om än inte detta kommunicerades direkt så kunde det inläsas mellan raderna att innehållet i denna roll, knappast överraskande, växlat beroende på persongalleriet i Försvarsdepartementet respektive Högkvarteret. Vid seminariets slut torde ingen åhörare svävat i tvivelsmål om att det är ensamt på toppen.

Säkerhetsutmaningarna i Östersjöregionen belystes väl där det inte stacks under stol med att Ryssland var aggressorn och att den försämrade situationen kräver ett närmare samarbete mellan strandägarstaterna. En tydlig polsk oro för bland annat den ryska utplaceringen av fjärrverkande missilsystem i vår region framfördes av landets andre vice utrikesminister och ambassadör. I det sammanhanget anfördes att Sverige måste vara en tydlig röst samt skicka tydliga signaler genom ökade försvarssatsningar. En kritisk röst var Catharina Tracz som menade att vårt land ej tillräckligt signifikant ökar sina försvarsansträngningar. Statsekreterare Jan Salestrand hävdade att en konflikt i Östersjöregionen berör oss alla och att det ryska agerandet är en tydlig återspegling av den nya militärdoktrinen liksom att Moskva respekterar styrka, ej svaghet.

Svenska försvarsutbildningsförbundet arrangerade ett seminarium kring ämnet om det är möjligt att återinföra värnplikten. Försvarsdebattören Callis Amid presenterade  en bristinventering av nuvarande personalförsörjningssystem där hans förslag till lösning handlade om förbättrade löneförmåner och  ett återinförande av värnplikten som integreras med ett yrkesförsvar. Det senare förslaget visade sig vara väl i linje med försvarsminister Peter Hultqvists egna tankar om ett kombinationssystem där vi sneglar på den danska respektive norska lösningen och tryckte ministern mycket tydligt på att förändringar måste baseras på en bred förankringsprocess. Allan Widman förstärkte denna syn med att hävda att värnplikten behöver återinföras snabbt. Generallöjtnant Dennis Gyllensporre betonade vikten av hög personell tillgänglighet och att Försvarsmakten fokuserar på att genomföra tidigare beslutat personalförsörjningssystem och att detta tar tid. Han lyfte också fram vikten av att ett eventuellt införande av värnplikten måste baseras på ett könsneutralt system liksom att de redan deltidsanställda soldaterna måste inpassas i detta.

Hybridkriget och terrorhotet avhandlades där båda dessa krigföringsformer är kritiskt tidsrelaterade, det är således bråttom att kunna agera utifrån ett tillräckligt beslutsunderlag baserat på tillförlitliga underrättelser. Proaktivitet och flexibilitet blir nyckelbegrepp för att nå framgång i dessa stridsmiljöer karakteriserade av en kombination av gamla och nya medel och metoder som samordnas och där information för att kunna fatta beslut är A och O vilket sammantaget återspeglar betydelsen av att öva för att kunna förstå komplexa sammanhang.

Tonläget under seminariet med ungdomsförbunden var ganska allvarligt. Oro uttrycktes tydligt rörande Rysslands agerande och följaktligen för utvecklingen i vårt närområde där det formulerades som att en strid pågår mellan autokrati och demokrati. Behovet rörande svenska försvarssatsningar verkade alla överens om även om prislappen och avvägningen mellan militärt och civilt försvar skilde en del mellan de olika partierna.

De svenska insatserna internationellt och från detta framkomna behov av ett välfungerande veteranstöd  var ämnet för ett seminarium där paneldeltagarna verkade rörande överens om behov och fortsatta satsningar. Det senare inkluderande rehabiliteringsinsatser liksom att de anhöriga lyftes fram som en viktig målgrupp. Ävenledes behovet av ett nationellt veterancenter framkom i diskussionen.

Betydelsen av att återskapa ett Civilt försvar var ett återkommande ämne under veckan utöver ett särskilt seminarium. Under det senare betonades bland annat vikten av frivilligorganisationerna när ett nytt civilt försvar ska utvecklas. Också här framkom bekymret med att inga särskilda medel avdelats vilket innebär att inblandade aktörer kommer att ställas inför mycket  besvärliga prioriteringssituationer.

IT och cybersäkerhet var ett självklart ämne där inrikesministern lyfte fram problemet med att samhällsutvecklingen inom IT-området går snabbare än utvecklingen inom området IT-säkerhet. Medvetenheten om de utmaningar som följer av detta kräver ett säkerhetstänkande på bredden i samhället, något som inte minst måste inkludera den enskilde individen. De statliga aktörer som använder IT-vapnet i antagonistiskt syfte angavs vara de farligaste, vilkas skicklighet är så stor att offret ofta inte märker att det är utsatt för ett IT-angrepp. Rörande behov av åtgärder betonades vikten av ett välfungerande system med incidentrapportering liksom nödvändigheten av forskningssatsningar inom såväl teknik- som humanområdet.

Budskapen från de olika seminarierna var många. Tydligt var att Ryssland önskar en ny europeisk säkerhetsordning. Bland utmaningarna för svenskt vidkommande sticker personalförsörjningsfrågan mycket tydligt ut. Lösningen kan komma att resultera i en kombination av plikt och frivillighet där de norska och danska modellerna studeras. Av andra viktiga budskap ska nämnas medvetenheten om  att mer pengar än aktuellt påslag kan komma att behövas på sikt samt att kampen mot IS behöver intensifieras. Ett återtagande av det civila försvaret liksom det psykologiska försvaret är andra angelägenheter som kräver omfattande arbete.

Ett uttalande av Allan Widman känns särskilt angeläget att återge som avslutning. Han anförde att  det brister avseende ”a sense of urgency” i  de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas, att det ligger en fara med dröjsmål som innebär ”en flykt mot framtiden”, således att beslut avses implementeras i en framtid som innebär  väntan. Behov av åtgärder i närtid saknas liksom att tondövhet existerar från ÖB och Försvarsmakten då det gäller Gotland. Ord från försvarsutskottets ordförande som inte bara sporrar till reflektion utan fastmer till åtgärder som blir synliga här och nu.

 
Referenten är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

av Jan Leijonhielm

 
I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har divergerande syn på många områden, men man förenas i synen på omvärlden och ser sin roll som motvikt till USA i en multipolär och ofta fientlig värld. De båda regimerna hyser därutöver en djupt rotad misstro på fenomen som globalisering, demokrati, balance of powers, mänskliga rättigheter o s v. Listan kunde göras lång och illustrerar ett föråldrat nationalstatstänkande som delas av diverse diktaturer, som man också stöder, direkt eller indirekt. Det räcker med att nämna några av de hårdaste regimerna i Centralasien, Syrien m fl.

Relationen är komplex och långtifrån problemfri. Så hyser man t ex en grundläggande närmast xenofobisk misstänksamhet mot den andra parten, kineser och ryssar talar i de breda lagren och mellan skål och vägg gärna illa om varandra, inte minst ryska militärer, som påfallande ofta ser Kina som det stora militära hotet i framtiden. I den ryska generalstabens övningar spelas emellanåt med kinesiska angrepp, som då ofta bemöts med taktiska kärnvapen.

Rysk och kinesisk militär övar emellertid gemensamt regelbundet, senast i en marinövning i Medelhavet av alla ställen. Normalt sker övningarna inom ramen för Shanghaisamarbetet, SCO, och äger rum i de centralasiatiska länderna. De bådas gemensamma militära förmåga ökar såväl kvalitativt som kvantitativt.

Ryssland har numera blivit den fattige kusinen från landet, landets BNP utgör bara en sjättedel av Kinas. Det kinesiska energiberoendet av rysk gas och olja växer dock, särskilt sedan man efter många års förhandlingar lyckats enas om gaspriset. Rysk vapenexport är inte längre lika omfattande, men har bidragit till att bygga upp en modern kinesisk militär förmåga och ett beroende kvarstår.

FOI’s rysslandsgrupp har nyligen utfört en studie om relationerna Ryssland-Kina som är både tankeväckande och oroande (China and Russia- A Study in Cooperation, Competition and Distrust, FOI 2015). Oroande därför att den pekar på ett framtida djupare samarbete mellan två av de viktigaste säkerhetspolitiska aktörerna på världsarenan, båda diktatoriskt styrda och med ökande intressegemenskap. Ett annat skäl är oförutsägbarheten i deras utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Kina stundtals för en försiktigare utrikespolitik än Ryssland är bådas grundläggande inriktning en allt aggressivare politik mot den närmaste omvärlden. De georgiska och ukrainska exemplen må inte gillas av Peking, men de utgör belysande och lockande exempel på vad man relativt ostraffat kan åstadkomma med militär makt mot svagare länder.

Jag erinrar mig ett samtal med ledningen för en av Kinas tyngre statliga think-tanks för ett antal år sedan, då jag framförde tanken att vissa länder nog skulle se på ett nära samarbete mellan Ryssland och Kina med betydande oro. Den kinesiska chefen blev oerhört uppbragt och föll argsint ut med ”det finns väl ingen som kan misstycka om ett sådant sker mellan två så fredsälskande stater”. Jo, det finns nog starka skäl till det idag: de två staterna är knappast fredsälskande, men starkare och mer oberäkneliga. Ett fortsatt närmande riskerar att bli ett av de stora säkerhetspolitiska hoten i framtiden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA