Försvarsbloggare

av Michael Sahlin

 
Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta eventuellt ska kunna åstadkomma innan tiden är helt ute. Frågan uppstår inte minst med tanke på de dilemman och de utmaningar som ”The indispensable nation” står inför bland annat i det kaotiska Mellanöstern/Nordafrika, här och nu. Idéerna bland presidentvalsaktivisterna om behovet av ny och ändrad amerikansk mellanösternpolitik må vara mångahanda – och spretiga – men även en nu vingklippt och desillusionerad Obama-administration har många svåra beslut att fatta (och försöka få gehör för i den svårflirtade Kongressen) långt innan det blir tid för en ny president att förvalta arvet och eventuellt tänka nytt. Gigantiska utmaningar finns ju också, för USA och andra, på annat håll i världen.

Just när detta skrivs återstår någon enstaka dag till deadline inträffar i förhandlingarna mellan Iran och USA m fl (P5+Tyskland) i Lausanne/Wien om det iranska nukleära programmet. Kanske bekräftas innan dessa rader ens hunnit skrivas färdigt ryktena om att fristen, givet utestående tvistefrågor, trots allt kommer att förlängas. Ett avtal med Iran, trots allt motstånd både från israeliskt och saudiskt håll och från kritikerkretsar även i USA (och i Iran), skulle förvisso vara en ”game changer” i det komplexa västasiatiska konfliktmönstret, men en scenförändring med ovissa konsekvenser. En kanske nödvändig men kanske inte tillräcklig betingelse för en definitivt nödvändig stabilisering i regionen.

Man erinrar sig här hur president Obama inför FNs Generalförsamling hösten 2013 uttalade att från och med nu skulle USA fokusera på tre mål (medan allt annat skulle läggas i baksätet): en fredsuppgörelse Israel-palestinierna, ett slut på det syriska inbördeskriget, och så ett avtal för att förhindra iransk kärnvapenanskaffning. Trots Kerrys ansträngningar och skyttlande havererade försöket att äntligen skapa fred mellan israeler och palestinier, och nu verkar tåget ha gått för även denna administration. Och kriget i Syrien bara fortsätter att skapa död och flykt, utan slut i sikte. Det är alltså svårt att överskatta betydelsen av ett Iran-avtal för Obama-administrationens eftermäle, inte minst också med tanke på svårigheterna att uppfylla löftena om ett avslutande under mandatperioden av krigen i Afghanistan och Irak.

Problemet för Obama och USA är dock att även alla andra krisfrågor i MENA-regionen, de som skulle hamna i baksätet, över tiden tillväxt i komplexitet och hotfullhet och ställer ”den oundgängliga nationen” inför ständigt nya och svåra frågor om vari oundgängligheten egentligen skall bestå: ”damned if you do, damned if you don´t”. Det talas i amerikansk debatt mycket om bristen på amerikansk strategi i regionen, särskilt vad gäller kampen mot IS och konflikterna i Syrien och Irak. Samtidigt som en och annan påpekar att endast den okunnige kan hävda att det finns en strategi som vore relevant och verksam i det kaotiska Mellanöstern. Det spretar rejält i amerikansk debatt inför stundande maktskifte, en debatt präglad av svårartad ambivalens och grundläggande osäkerhet beträffande vad som är vitala amerikanska säkerhetsintressen och vilka målsättningar som i dagens verklighet faktiskt vore realistiska och genomförbara. I bakgrunden spökar den tunga känslan av ansvar för allt det som interventionen 2003 ställde till med, i Irak, men indirekt också i Syrien, och därmed regionen. Ytterst hägrar den klassiska spänningen mellan isolationism och militär interventionism.

Vad göra?

Så vad ska USA göra? Frågan uppstår också ur konstaterandet att USA:s maktprojicerings- och fredsmäklarförmåga också (förutom krigströtthet) begränsas av att Obamas USA har rejält problematiska relationer till samtliga regionens huvudspelare, Al-Sisis Egypten, Erdogans Turkiet, Netanjahus Israel, kung Salmans Saudiarabien, Shia-regimen i Bagdad, m fl, samt förstås ayatollornas Iran. Att rätt och klokt balansera mellan dessa var för sig problematiska regimer med motstridiga intresseagendor är (för att uttrycka det milt) inte enkelt. Tillkommer så det faktum att det inte är möjligt att bortse från den vidare internationella scenen, t ex att motparten Putins Rysslands medverkan behövs i varje syriskt fredsscenario. Liksom att Irans medverkan behövs för att få ordning på Irak, och därmed ett övertag i kampen mot IS, och för en långsiktig stabilisering av Afghanistan efter det militära uttåget. Och att EU är upptaget av interna konvulsioner.

MENA-miljön – med inbördeskrigsförhållanden och ombudskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak – präglas nu av dels IS´ fortsatta framfart och metastaserande utbredning, av en djupnande,  politiserad klyfta tvärsöver regionen mellan Sunni och Shia och av till synes oförsonlig maktkamp mellan ett wahabistiskt Saudi och Shia-Iran, av fortsatt (och fortsatt ohållbart) dödläge i den israelisk-palestinska konflikten, av ekonomisk stagnation och av nya, stora frågetecken beträffande  Sykes-Picot gränsernas och den gällande statsstrukturens hållbarhet i rådande turbulens. Och av synbarligen tilltagande frustration hos regionens huvudspelare, Saudiarabien med klienter och Turkiet (som knappast har några klienter) över USA:s villrådighet och sviktande ledarskap, med ty åtföljande benägenhet att ta saker i egna händer (mer om det sedan). Och av amerikansk frustration över klent och tvehågset regionalt bidrag till kampen mot IS, särskilt vad gäller NATO-allierade Turkiet. Se där en riktigt ordentligt trist kombination. Så vad ska USA göra?

Dilemman och ”game changers” i Syrien

Senaste nytt på ”game changer”-fronten, till betydande bekymmer för Obama-administrationen som absolut inte behöver ytterligare komplicerande dåliga nyheter, är de rykten som i dagarna surrar i Ankara om att den efter senaste parlamentsval försvagade AKP-regimen med Erdogan i den faktiska spetsen överväger någon form av militärt ingripande i Syrien  och att skälet för detta nu i första hand har att göra med syrisk-kurdiska PYD:s militära framgångar mot IS med hjälp av amerikanskt flygunderstöd, en ny påminnelse om att ”The indispensable ally of the the indispensable nation”, Turkiet,  har väsentligen andra prioriteringar än USA i det syriska dramat. IS må även för Syriens grannland Turkiet utgöra ett hot – oaktat allt som sagts och ryktats om turkiskt diskret bistånd bl a till IS m fl jihadistiska anti-Assad-grupper och å andra sidan om turkisk sårbarhet för den befarade närvaron i transitlandet Turkiet av mängder med aktionsberedda celler och sympatisörer. Men i Ankaras/AKP:s hotbild utgörs de större hoten av dels den seglivade Assad-regimen och dels risken att det i spillrorna av Syrien skall uppstå en självständig eller autonom kurdisk entitet vid gränsen mot Turkiet, till skada för den turkiska kurdfrågans hanterbarhet.

Ett turkiskt militärt ingripande i Syrien, trots förutsägbara reaktioner i Moskva och Teheran och trots tveksamhet och motstånd i Turkiet på alla håll i landet (utanför AKP-kretsen)  – ett ingripande som utåt motiveras med behoven av en skyddszon i norra Syrien både för att kunna hantera fruktade ytterligare flyktingströmmar och som led i kampen mot såväl Assad-regimen som kurdiska PYD och IS – skulle göra ett redan prekärt läge för Obama-administrationen (som i och för sig länge önskat sig turkiska ”boots on the ground” i kampen mot IS) än mer prekärt och ytterligare försvaga tilltron till att det alls finns en lösning på det syriska dramat. Dilemmat för USA i Syrien är ju att (den omfattande men numera mer sparsamt opererande) anti-IS koalitionen för att behålla Gulf-staterna och Turkiet ombord måste upprätthålla en anti-Assad retorik, samtidigt som USA naturligtvis inte har något intresse av att Assad-regimen faller bara för att ersättas av en anti-amerikansk och anti-västlig jihadistisk regim med slagskugga även över den darriga utvecklingen i grannlandet Irak. Eller för den delen en ytterligare kaotisk ”somalisering”.

Och för USA tillkommer att kurdiska styrkor – syrisk-kurdiska PYD, Irak-kurdiska peshmergas och turk-kurdiska PKK – hittills varit den enda trösten i bedrövelsen när det gäller att komplettera halvdant framgångsrika flygbombningar med nödvändiga ”boots on the ground” i kampen mot IS i Syrien och Irak. Turkiet, med egen agenda, har fortsatt att vara motvillig allierad och i Irak har ökande amerikanska rådgivarinsatser inte förmått skapa en effektiv armé, kapabel att göra det jobb som nu mest utförs av Iran-stödda Shia-miliser. Luttrade bedömare dämpar tilltron till att som väg- och tidsvinnande strategi satsa på att utbilda och utrusta ”moderata” förband i Syrien genom att hänvisa till alla de miljarders miljarder som USA, tidigare liksom nu, satsat på just detta i Irak, utan större verkan i rådande miljö.

Intressena, strategierna och agendorna divergerar alltså rätt våldsamt, innebärande bl a att ett turkiskt ingripande, unilateralt eller i Saudi-maskopi (såsom redan sker i det aktiverade militära stödet för allehanda rebellgrupper, jihadistiska liksom ”moderata”, skulle innebära stora bekymmer för amerikansk politik, om ingripandet sker med nu angivna förtecken och motiv. USA, redan hårt prövat av allianspartnerns Erdogan-inspirerade extravaganza i olika utrikespolitiska riktningar, skulle få svårt att försvara det turkiska agerandet och att hantera ingripandets olika konsekvenser, samtidigt som man konstaterar risken för en våldsam utveckling av förhållandet mellan turkisk och kurdisk nationalism i Turkiet självt i en känslig tid och en känslig region.

Och även om den turkiska AKP-regimen skulle backa tillbaka, ställd inför motstånd mot ingripandeplanerna även från den (luttrade) turkiska militärens sida och med tanke på pågående koalitionssonderingar efter valet som kan tvinga fram en ändring i AKP-regimens (misslyckade) Syrien-politik, så kvarstår många problem, däribland de problem som har att göra med Rysslands och Irans stöd för den Assad-regim som de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien bundit sig för att störta, samtidigt som de känsliga nukleära förhandlingarna med Teheran går mot sin kulmination. Dilemmat, ett annat dilemma, för USA:s politik, är att läget i Syrien är sådant att det helt enkelt inte tycks finnas något klart och tydligt mål att kunna fokusera på, och leda mot, att avvaktan och sekvensiellt agerande är vad som står till buds, samtidigt som den syriska krisens politiska och humanitära konsekvenser blir alltmer ohållbara och de regionala huvudaktörerna, främst Turkiet och Saudi, blir alltmer pressade, otåliga, och benägna till att ta saken i egna händer.  Samtidigt som IS-giftet sprider sig i MENA-regionen som helhet.

…och i Irak

Och så Irak. Vad borde USA göra där, med tanke inte minst på det ansvar man har för att ha släppt ut anden ur flaskan genom interventionen 2003? Än mer än Syrien framstår Irak som huvudarenan för några av regionens huvudkonflikter som släppts loss: det arabiska versus det persiska, Sunni  versus Shia, det arabiska versus det kurdiska, minoritet-majoritet, mainstream Sunni  versus Muslimska brödraskapet och allehanda salafistiska och wahabistiska varianter/grupper, IS mot ”alla andra” (om än med varierande beslutsamhet), Bagdad mot Erbil, olika kurdiska grupperingar mot varandra, osv.

Amerikansk politik i detta virrvarr har varit att söka värna om Iraks territoriella integritet (t ex tillhållande KRG i Erbil att hålla an med kraven på självständighet), att verka för tillkomsten av en mer moderat och tvärsekteristiskt inkluderande ledare (Abadi) och regim i Bagdad för att på så sätt dämpa sunniminoritetens alienation inom Irak, att göra en ny insats för att återupprätta den skamfilade irakiska reguljära armén och göra den kapabel till kamp mot ett fortsatt – trots flyginsatserna – framträngande IS och att pragmatiskt och de facto samverka med Iran-stödda shiamiliser och förekommande reguljära iranska militära aktörer, med kampen mot IS som gemensam nämnare bland allt det som skiljer, och med bakgrund i de nukleära förhandlingarna. Och att från luften (fortfarande i avsaknad av ”boots on the ground”) bekämpa IS i Irak genom att bekämpa IS också i basområdet Syrien – och därigenom inträda till försvar för Sykes-Picot- gränserna anno 1916.

Knappast någon i Washington har såvitt bekant dragit slutsatsen att denna politik hittills varit nettoframgångsrik. Beroendet av Iran-stödda shiamiliser och den taktiska de facto samverkan med Teheran i den prioriterade kampen mot IS i Irak betraktas med oro och föranleder allehanda motåtgärder i länder (Saudi , Israel, Turkiet, m fl) som på sunnipolitisk grund fruktar en utbredning av iransk makt, till att börja med i Irak men potentiellt också i Jemen, Bahrein m fl länder där det finns shiaminoriteter. Flygbombningarna tycks inte på allvar bita på ett taktikanpassat IS. Även ett stegvis utökat antal amerikanska militära rådgivare/utbildare har inte förmått det som USA tidigare inte förmådde, trots en massiv satsning värd 25 Mrd USD, nämligen att skapa en fungerande, nationell irakisk armé. Alltså är man inte i närheten, än idag, av att återerövra staden Mosul som IS chockartat intog för ett år sedan. Snarare är trenden just den motsatta, att man tappar städer som Ramadi. Och regimen Abadi får uppenbarligen allt svårare, trots amerikanskt stöd, att hålla stånd mot shia-sekterismens krafter. Sunniminoritetens utsatthet och alienation, och därmed rekryterbarhet för IS, förefaller inte ha minskat. Shiamiliser och shiadominerad armé fruktas mer än IS-monstret. Stödet till, och behovet av, kurdiska KRG måste begränsas av det hot mot Iraks nationella sammanhållning som kurdistanska självständighetssträvanden utgör. Också den kurdiska frågan är gränsöverskridande och potentiellt explosiv.

Ekvationen ser omöjlig ut. Och de humanitära konsekvenserna bara växer.

Damned if you do, damned if you don’t

Så vad ska USA, ännu en tid under ledning av team Obama som lovade avsluta krigen i Afghanistan och Irak men som inte kunde förutse IS-fenomenet, göra nu: ”damned if you do, damned if you don´t”. Och vad ska en ny president hitta på? Ingen lär väl kunna hoppas på att utvecklingen på marken av egen dynamik ska göra det lättare att se klart och kunna skapa mindre fruktlösa handlingsalternativ. Eller att ”cut and run” skulle vara försvarligt, eller ens politiskt möjligt. Detsamma torde gälla den option som trots Irak-erfarenheterna och annat i det tunga bagaget simplistiskt förordas av en del kongresspolitiker, en fullskalig militär återvändo till Irak som i varje fall Obama och många med honom fann och finner otänkbar. Kvarstår, kanske för lång tid, ”muddle through”, i den mån de regionala huvudaktörerna tillåter ens det.

För oss andra gäller att kampen mot IS och all annan internationell terrorism och mångfalden dilemmor och närmast hopplösa handlingsval i ett Mellanöstern och MENA som helhet riskerar att i så hög grad uppta energi och kongresspolemik att USA relativt sett blockeras och tappar vilja och förmåga att ta spjärn mot ett aggressivt Putin-Ryssland i östra Europa och anta utmaningarna från det framväxande Kina.

Så trots eller tack vare EU:s och därmed Sveriges begränsade vilja och förmåga att göra positiv skillnad i Mellanöstern (men med tanke på alla effekter som påverkar europeisk säkerhet) , USA:s nuvarande och kommande ansträngningar att mot svåra odds fortsatt utgöra stabiliserande faktor i denna hårt prövade region, utöver de mer globala utmaningarna, ÄR ett säkerhetspolitiskt intresse också för oss. USA förblir ”The indispensable nation” – en svår roll i en svår tid.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av David Lindén

 
Svenska Röda Korset har sedan 1985 hjälpt människor som utsatts för tortyr och traumatiska upplevelser i krig. I dag beräknas 180 000 människor i Sverige ha upplevt tortyr och siffran stiger i takt med flyktingmottagandet. Att Röda Korset nu öppnar ytterligare ett behandlingscentrum för tortyroffer i Gamlestaden i Göteborg är därför bara att applådera.

Krigstrauma är dock ingenting som enbart drabbar nyanlända och de med rötter i utlandet. I Göteborg var det nyligen premiär för en lokal version av Veterandagen. Evenemanget har funnits sedan 2013 och går ut på att hedra och uppmärksamma alla de svenskar som alltsedan 1950-talet har tjänstgjort i fredsbevarande insatser utomlands. Det blev en fin dag och många veteraner uttryckte sin uppskattning över att det nu också finns ett evenemang på ”Sveriges framsida”. Tidigare hölls firandet enbart i Stockholm.

Tyvärr ignorerade Sverige länge sina veteraner. Förvisso passade det den nationella självbilden att ”vi” genom FN aktivt bidrog till att göra världen säkrare, men när soldaterna sedan kom hem var det inte längre lika passande. Många veteraner hade upplevt hårda strider och bevittnat stort mänskligt lidande, vilket inte passade in i självbilden av Sverige som ett land som ”valt freden”.

Samhället valde därför att slå dövörat till, och det var först 2013 som det, efter påtryckningar, instiftades en dag för att hedra och minnas våra veteraner. Detta trots att många veteraner länge berättat om både posttraumatisk stress och problem i vardagen. Det senare skildrades i den sevärda dokumentären ”Kongoveteranerna” om FN:s fredsbevarande insatser i Kongo. Berättelsen om samhällets svek efter avslutat uppdrag går igen i flera av de intervjuades levnadsöden.

Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) har idag ungefär 5 000 medlemmar. Förutom att bedriva vanlig föreningsverksamhet försöker de gemensamt hjälpa kamrater som lider på grund av sin utlandstjänst.  Lokalföreningen i Göteborg har idag ett tjugotal medlemmar, och fler lär strömma till med tiden efter avslutade fredsbevarande insatser runt om i världen.

Det är av denna anledning som man ska välkomna Röda Korsets nya traumacentrum i Göteborg.  Samtidigt bör man ha i åtanke att krigstrauman varken är ett nytt inslag i Sverige eller något som aktualiserats av de senaste årens flyktingströmmar. Våra veteraner är en del av Sveriges historia.

 
Författaren  är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 juni)

av René Nyberg

 
Den finska och svenska säkerhetspolitiska debatten åtskiljer sig igen markant. Det behöver inte vara oroväckande, men bör noteras speciellt när somliga i Sverige tycks som det kan uttryckas ”jump the Russian guns”.

I Tyskland utdelas årligen en utmärkelse med den underbara beteckningen ”Orden wider den tierischen Ernst”. FNBs biträdande chefredaktör Minna Holopainen kan med fog pretendera till denna hedersbevisning med sin bifogade kommentar.

Minna hänvisar till president Niinistös säkerhetspolitiska seminarium i Gullarand i juni där Ryssland, underrättelseverksamhet och västlig demokrati behandlades i slutna arbetsgrupper och sedan i öppet plenum.

En av slutsateren i Rysslandsgruppen var att Ryssland förblir Finlands olösbara dilemma. som kan varken lösas med att bli medlem i Nato eller med att avstå från medlemskap i Nato. Den kan enbart bemästras. En annan konklusion var att Merkel måste kandidera fjärde gången vid nästa förbundsdagsval hösten 2017. Hon har inget val så länge Putin fortsätter.

”Vad är stort, väcker rädsla, sjunker ner i självömkan och lider av ännu djupare ensamhet? I Nådendal kommer man först att tänka på Mårran i Mumindalen. Men i den vuxna världen, och i den här veckans nyheter, är svaret självklart Ryssland.

Mårran har säkert sin historia. Utan att känna henne är det svårt att förstå varför världen ser så annorlunda ut i hennes ögon. Varför smyger hon ensam omkring i dalen från bok till bok, där mumintroll och andra ganska märkliga varelser med jämna mellanrum åtminstone försöker dela glädje och sorg med varandra?

Mårran lämnar efter sig frusen mark, Ryssland frusna konflikter. Man lyssnar på båda, men rädslan stämplar hur budskapen tolkas. När Ryssland tar ställning till Finlands situation rapporteras det alltid, fastän budskapet är det samma som alltid.” (Minna Holopainen, Hufvudstatsbladet 18.6.2015)

 
Författaren är ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

 
Det finns i den aktuella NATO- och säkerhetspolitiska debatten en brist på djup vad gäller två komplementära begreppspar.

Det ena gäller funktionen säkerhetsgarantier: balansen mellan att åtnjuta en allians säkerhetsgarantier vid eller inför angrepp eller hot om angrepp och å andra sidan åtagandet som medlem att vara del av alliansens säkerhetsförpliktelser gentemot en annan medlem.  I den aktuella frågan om svenskt – och finskt – NATO-medlemskap, för och emot i dagens uppskruvade säkerhetspolitiska närmiljö, handlar det ju väsentligen om vilket som skall anses väga tyngst, fördelen av att genom artikel 5 skyddas av alliansens säkerhetsgarantier vägt mot nackdelen av att själv ha motsvarande förpliktelser gentemot andra medlemsstater – utöver de förpliktelser som följer av relevanta artiklar i EU:s Lissabonfördrag. Hur man, som regering eller intresserad privatperson, gör den vägningen, ställd inför att det i beklaglig frånvaro av den eviga freden verkligen ytterst handlar om detta val/denna balansgång, beror förstås på hur man bedömer det reella säkerhetspolitiska läget och vilka konkreta risker man tror kan bli aktuella.

Och det andra, därmed intimt sammanhängande, gäller alltså, för att citera upphovsmannen Johan Jörgen Holst, balansen mellan ”avskrekkning og beroligelse”, på engelska ”deterrence and reassurance”, på svenska ungefär ”avskräckning och återförsäkran” eller något liknande. Jag använder i det följande en ”svorsk” beteckning, avskräckning och ”beroligelse” eftersom svenska språket saknar ord med i sammanhanget rätt valör. All säkerhetspolitik i all tid har i grunden handlat om balansen mellan dessa båda värden och balansen mellan inkommande och utgående alliansförpliktelser exemplifierar detta: ju mer avskräckning desto mindre ”beroligelse” och vice versa, som kommunicerande kärl.  Låt mig utveckla.

Man kan ta som utgångspunkt ett tänkt konkret, tydligt fall: Estland i dagens nordeuropeiska verklighet. Hur ska lilla Estland, med sin sargade historia, förhålla sig till den store, uppenbart aggressive, grannen i öster, Ryssland: genom avskräckning och/eller ”beroligelse”? I den estniska statsledningens vägningar måste ha funnits känsliga överväganden som har att göra med dels vilka resurser för avskräckning som alls finns till hands, dels i vilken utsträckning ensidig satsning på avskräckning förslår och är relevant i förhållandet till den militärt skyhögt övermäktige grannen och dels vilket utrymme för ”beroligelse” (dialogvilja, affärskontakter, initiativ rörande den ryskspråkiga befolkningsdelen, annat liknande) som kan finnas kvar även sedan ökad satsning gjorts i riktning avskräckning  – eftersom ökad satsning på avskräckning innebär minskat utrymme för  säkerhetspolitiskt relevant ”beroligelse”.

Man kan också uttrycka detta i termer av kostnader, säkerhetspolitiska kostnader. Det kostar att satsa ensidigt på ”beroligelse” i den mån charmoffensiven inte gör intryck på en cynisk grannes storstrategiska kalkyler och bristen på avskräckningsförmåga blir uppenbar. Samtidigt kostar ensidig eller betydande satsning i riktning avskräckning som innebär maktspråk och befrämjar misstro eller fiendskap, direkt eller indirekt, nu eller senare. Kostnaden gäller både i den bilaterala relationen direkt, genom militär eskalationsrisk/antagonisering och politisk förbistring, och genom att det kan bidra till konflikt och krig på ett vidare plan. Poängen är att det alltid handlar om en grannlaga balansgång eftersom absolut avskräckning knappast finns i den verkliga världen och i varje fall inte duger att förlita sig på i ett varaktighetsperspektiv. Att avvägningen är mer kritiskt grannlaga för ett litet land i relation till en hotfull och övermäktig granne och i ett allmänt spänt säkerhetspolitiskt läge med påtagliga eskalationsrisker i ett icke-fungerande multilateralt säkerhetssystem är uppenbart, särskilt som det lilla landet rimligen saknar resurser och inflytande att påverka den stora bilden i fredlig riktning.

Det tänkta, tydliga exemplet Estland i förhållande till grannen Ryssland i dagens säkerhetspolitiska miljö leder vidare till det som kan sägas mer generellt. I avsaknad av facit vad gäller utvecklingen i relationen Ryssland och västvärlden kan tills vidare konstateras att vårt grannland Estland genom NATO- och EU-medlemskapet och genom aktivt påhejande deltagande i de västliga strukturernas olika åtgärder för att motverka vidare rysk aggression placerat sig relativt långt ut åt avskräckningshållet, förmodligen med rätt öppna frågor om vilken art och grad av ”beroligelse” som skulle kunna balansera än längre gående ensidighet i balansgången. Facit saknas som sagt vad gäller effekt och utfall – det beror i liten grad på det lilla landets egna göranden och låtanden.

I norsk säkerhetspolitisk tradition handlar som bekant begreppsparet avskräckning och ”beroligelse” väsentligen om att genom NATO-medlemskapet och dithörande arrangemang basalt säkerställa momentet avskräckning och att med detta som trygghetsbas ha utrymme och självförtroende för en affärsmässig och förtroendeskapande relation till grannen uppe i norr, Ryssland. Med krigiska erfarenheter av den transatlantiska länkens omistliga betydelse valde Norge, liksom Danmark, i inledningen av det kalla kriget att satsa på medlemskap i den västliga försvarsalliansen, om än med ”beroligelse”-inslag i form av olika begränsningar i medlemskapet, medan den tidens Sverige gjorde bedömningen, också av hänsyn till det utsatta Finland, att avvägningen för vår del i stället borde tynga mot ”beroligelse” österut i form av förtroendeskapande neutralitetspolitik, samtidigt som avskräckningselementet tillgodosågs genom formeln ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”.

Vi erinrar oss att mixen av olika säkerhetspolitiska lösningar de nordiska länderna emellan några årtionden senare av somliga (såsom Arne Olav Brundtland) beskrevs och analyserades som ”den nordiska balansen”, av andra (som inte riktigt gillade att tala om balans mellan olika länders säkerhetspolitik) mer normativt beskrevs som ”den nordiska stabiliteten”.  Kärt barn må ha mer än ett namn, men det handlade ju då om den tänkta, samlade kontentan, och effekten, av de olika ländernas säkerhetspolitiska linje; en kollektiv mix av avskräckning och ”beroligelse” som uppskattades av omvärlden, inklusive Ryssland, och som begränsade den militära stormaktnärvaron i området och alltså var allmänt fredsbevarande, trots det kalla krigets hårda logik i övrigt. Det omdebatterade balansbegreppet implicerade att säkerhetssystemet också var känsligt för förändringar, såsom aktualiserades av den tidens förslag om en nordisk kärnvapenfri zon. Men vi minns också att innan det kalla kriget tog slut, till följd av 80-talsdramatiken, en annan debatt hann ta ton och form, den om att Kola-basernas och de nordliga områdenas ökande strategiska betydelse skapade en risk för en kapplöpningssituation i ett krisskede för att utfylla det relativa vakuum som de nordiska ländernas samlade mix av avskräckning och ”beroligelse” kunde anses utgöra.

Mycket av allt detta går igen nu när den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde, efter 90-talets och det tidiga 2000-talets ”strategiska paus”, åter blivit spänd och hotfull, med en process av action-reaction i fullt sving. Mycket talas, nu som tidigare, om svensk-finskt och nordiskt försvarssamarbete, men alla vet att detta samarbete endast marginellt bidrar till trovärdig avskräckning mot rysk aggression i olika tänkta krisscenarios. Medan NATO-medlemskapet för Norges och Danmarks del ingår i den etablerade säkerhetspolitiska normalbilden och nu liksom tidigare tillhandahåller grundbulten i momentet avskräckning, utan tydliga eskalationsimplikationer, och liksom tidigare också sätter gränser för hur långt det nordiska försvarssamarbetet kan sträcka sig, är den nya (eller nygamla) situationen desto mer grannlaga för Finland och Sverige vars icke-medlemskap i NATO ingår i den etablerade normalbilden (oavsett hur nära samarbete som sker) och traditionellt har presenterats som ”beroligelsegest” , en fredsfrämjande och förtroendeskapande åtgärd som förväntar sig respekt och uppskattning, även och inte minst i svåra tider. Att med hänsyn till avskräckningsbehovet ändra denna linje och ansöka om NATO-medlemskap skulle förvisso ”kosta” – i valutan förväntade ryska reaktioner och motåtgärder. Att å andra sidan, med hänsyn till eller av fruktan för just dessa ”kostnader”, avstå från detta steg innebär kostnaden att tvingas avstå från den avskräckningsvinst som alliansens säkerhetsgarantier skulle innebära, detta oavsett (den osäkra) kostnadsjämförelsen mellan ett alliansmedlemskaps förpliktelser och alternativet i form av nationella försvarssatsningar i relation till viss, given hotbild.

Resonemanget här, det som inleddes med frågan om balansen mellan vinsten av alliansförpliktelser mot oss och ”förlusten” av våra egna alliansförpliktelser mot andra medlemmar (m a o balansen mellan momentet trygghet och momentet frihet, om man så vill), utmynnar i att säkerhetspolitik alltid handlar om avvägningen mellan avskräckning och ”beroligelse” i mellanstatliga relationer och att denna balans är särskilt grannlaga i oroliga tider och i problematiska relationer mellan asymmetriska parter, såsom i det tänkta fallet Estland-Ryssland. Hur klok avvägning som än görs så kan kostnader inte undvikas. Det är snarast trivialt att konstatera detta. Många beskäftiga trivia kring dessa självklarheter figurerar i debatten.

Resonemanget leder alltså till en kritik av hur svensk debatt förs om dessa frågor – det finns en artificiell uppdelning mellan personer som enbart och ensidigt talar om avskräckningsbehovet, medan andra enbart och ensidigt pläderar för ”beroligelse”-behovet.  Det må vara att försvarsvänner i sitt stilla sinne numera gläder sig en smula åt att färdriktningen för närvarande är satsningar (efter de många magra åren) på det nationella försvaret, oavsett var debattörerna står i frågan om ett NATO-medlemskaps omistlighet eller mistlighet, men alla inser nog att det till syvende och sist måste handla om en uppdaterad, relevant och skarp avvägning mellan de båda huvudingredienserna i säkerhetspolitiken. En del tycks tro att utrikespolitiken enbart och ensidigt handlar om ”fredspolitisk” ”beroligelse”, medan försvarspolitiken enbart och ensidigt handlar om nationell (eller allians-) avskräckning. Så är det naturligtvis inte. Båda politikområdena omspänner båda polerna i paletten.

Den slutliga, uppdaterade avvägningen, för Estland såväl som för Norge, Finland, Sverige och alla andra, handlar om vad som totalt och nettomässigt gagnar landets säkerhet, om vad som är möjligt att åstadkomma, om vilka resurser för avskräckning respektive ”beroligelse” som reellt finns till hands att avväga mellan, och om klokast möjliga balans. Allt har sin kostnad. Och i en demokrati handlar det om att komma överens inom statsledningen, och om att mobilisera stöd, även i svåra frågor.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Annika Nordgren Christensen

 
I dagarna presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet Fragment, institutets 63:e forskarantologi som bygger på den nationella SOM-undersökningen från hösten 2014. I kapitlet Skärpt försvarsdebatt – Nato, Ryssland och försvarsutgifter skriver Ulf Bjereld och Karl Ydén fram slutsatsen att den svenska opinionen i försvars- och säkerhetspolitiska frågor uppvisar två stora förändringar mellan 2013 och 2014: Stödet för att minska försvarsutgifterna har nästan halverats – från 32 procent till 18 procent – samt att oron för situationen i Ryssland har ökat från 53 till 80 procent. Inställningen till svenskt Nato-medlemskap eller till Sveriges deltagande i olika internationella operationer uppvisar däremot inga större förändringar sedan 2013.

Forskarna konstaterar att svensk försvars- och säkerhetspolitisk opinion inte är huggen i sten utan möjlig att förändra genom opinionsbildning och debatt. Den säkerhetspolitiska situationen spelar roll och genom allianspartiernas splittring i fråga om försvarsutgifterna har vi nu ett debattläge som inte helt följer de blockpolitiska skillnaderna. Så långt SOM-institutet.

Det är inte konstigt om svensk försvarspolitik lider av någon slags utmattningsdepression efter år av konvulsioner inför försvarsinriktningsbeslutet och en lång rad avgörande frågor läggs nu i utredningar som man kan hänvisa till så snart frågor ställs. Men det råder en öronbedövande tystnad från partierna efter det att överenskommelsen slöts och det duger faktiskt inte. Det ligger i farans riktning att man begår samma misstag igen som under 90- och 00-talet. Inför och under försvarsreformens mest intensiva år vände sig det politiska systemet inåt mellan propositioner och utredningsdirektiv. Ibland skylls själva konstruktionen med Försvarsberedning för det, men det är ingen naturlag att borgfred och breda överenskommelser måste leda till introverta diskussioner eller i värsta fall en lång period av vård av beslut utan utveckling.

Konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt manifesteras gång på gång i offentligheten, bland annat genom att personer som man på goda grunder tror har hängt med under de senaste decenniernas omläggning av säkerhetspolitiken fortfarande talar om Sverige som ett neutralt land. En annan konsekvens är att man skapar sig en rejäl uppförsbacke om det sätter sig föreställningar innanför huden på folk, som man sedan måste göra upp med den dag man har att opinionsbilda för en sak man tror på. Eller med andra ord: Om man lämnar walk-over i den offentliga debatten har man knappast rätt att ondgöra sig över de som är aktiva och inskärper sina perspektiv, hur fel det än må vara. Man har dessutom svårt att med trovärdighet klaga på att folk går omkring med daterade uppfattningar.

Det partierna förmedlar nu, mitt under en brinnande och understundom ganska infekterad debatt om allt från Nato-medlemskap till förhållningssätt gentemot Ryssland, är att man lika plötsligt lämnade debatten som när man klev in i den, då det började röra sig i opinionen kring försvarsfrågorna och det fanns väljare att skörda.

Det arrangeras seminarium i Almedalen, tidigare ambassadörer skriver förtjänstfullt utbildande inlägg och försvarsdebattörer av olika slag försöker hålla trycket uppe, men från partipolitiskt håll är det alltså tyst, med undantag för en och annan interpellation mellan försvarsministern och moderaternas Hans Wallmark (vilket måste konstateras lockar en mycket specialintresserad allmänhet).

I en intervju med Svenska Dagbladet i början av juni efterlyste moderaterna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark en tydlig färdplan för ett svenskt medlemskap i Nato. Målet sades vara en svensk ansökan under nästa mandatperiod, vilket Wallmark och Kinberg Batra helt riktigt menar kräver förberedelser och en bred nationell debatt om Sveriges framtida säkerhet och försvar. Jag kan ha brustit i uppmärksamhet, men jag såg ingen som helst reaktion från övriga partier sånär som från försvarsministern i ovan nämnda interpellationsdebatter. Moderaterna själva har inte heller efter detta utspel gett sken av att det var en åsikt som bottnade i kraftfull övertygelse och känsla av skyndsamma behov, med tanke på hur snabbt man släppte greppet. Var det bara en försiktig testballong eller en trött markering som mer hade att göra med distanseringsbehov gentemot Socialdemokraterna efter den försvarspolitiska överenskommelsen?

Om Moderaterna avser stå fast vid sin tidsplan om svensk Nato-ansökan kommer nästa val vara en slags folkomröstning om den svenska militära alliansfriheten. Om man vill vara seriös från partiernas sida kan man inte börja vare sig i den interna diskussionen eller den offentliga debatten i samma stund som valrörelsen drar igång. I den bästa av världar vill man bidra till en opinionsbildning som omfattar både opinion och bildning, vilket vore ett befriande förhållningssätt alldeles oavsett var man står i själva sakfrågan och ett ansvarsfullt beteende som sträcker sig bortom partiintresset.

 
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

 
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.

Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.

Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.

Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.

Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.

Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.

Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.

Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna.  Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.

En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?

De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.

Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

 
President Niinistö höll för tredje gången de s k Gullrandasamtalen den 14–15 juni vid presidentens sommarresidens i Nådendal. Inspirationen till dessa samtal fick han efter att ha deltagit i Sälenkonferensen för några år sedan.

Närvarande i Gullranda var hela finska statsledningen och militärledningen, hela den politiska eliten, utvalda prominenta diplomater, observatörer och journalister, sammanlagt drygt 100 inbjudna personer. Ryssland och Ukraina stod högt på dagordningen. Redan i sitt hälsningstal sände Niinistö en klar signal österut:

”När Sovjetunionens diktator Stalin lärde finländarna geografi på sitt karakteristiska sätt 1939 gjorde han också sitt eget land en björntjänst. Detta har lämnat ett djupt och bestående spår i finländarnas tänkande. Krisen i Ukraina har åter förstärkt finländarnas oro rörande Rysslands politik.”

För första gången fanns även tre utländska gäster på plats, USA:s tidigare biträdande utrikesminister Strobe Talbott (som bodde på Gullranda som presidentens gäst), förre ryska finansministern Alexej Kudrin och ambassadör Wolfgang Ischinger, som leder  säkerhetskonferensen i München och även är OSSE:s representant vid Minsksamtalen för biläggandet av konflikten i Ukraina.

Vad som utspelat sig under Talbotts och Niinistös privata samtal eller vid seminariets slutna del är för mig obekant, men de för allmänheten öppna diskussionerna den 15 juni innehöll dock viss dramatik, särskilt som presidenten skulle träffa president Putin i Moskva följande dag.

Inget särskilt anmärkningsvärt att notera rörande Talbotts och Ischingers anföranden, förutom att Talbott i kraftiga ordalag varnade för vad som eventuellt kan komma att hända i Baltikum, där Ryssland möjligen avser att utmana Natos artikel 5 på allvar.

Det finska etablissemanget hade tydligen väntat sig att få höra ”oppositionspolitikern” Kudrin, inte en talesman för Putin som synnerligen bryskt tog ställning till Ukrainakrisen och särskilt Natos utvidgning. En biläggning av konflikten i Ukraina och en fredlig framtid i Europa är knappast möjlig med mindre än att Natos östutvidgning stoppas genom skriftliga bindande överenskommelser.

President Niinistö reagerade direkt på detta och ställde frågan till Kudrin om han hört och uppfattat saken rätt. Mellan raderna var det naturligtvis lätt att förstå att presidenten ville få besked om den ryska inställningen även gäller Finland. Det Kudrin framförde var faktiskt en direkt utmaning mot den finska säkerhetspolitiska linjens hållbarhet, som ju även innehåller den s k Nato-optionen. Presidentens reaktion var prompt och nödvändig, även om den inte var lika stark som efter ryska generalstabschefen Makarovs famösa tal i Helsingfors i juni 2012.

Kudrin syntes ta ett halvt steg tillbaka, men någon klarhet om att Finland skulle utgöra ett undantag blev det inte. Man kan förmoda att Kudrin ville låta sin statschef själv hantera den biten med Finlands president följande dag. Senare på kvällen gav Niinistö en längre intervju i teve, där han än en gång vägrade ta till sig det ryska budskapet.

Att de finska arrangörerna togs på säng förefaller uppenbart. De kommentarer som partiledare och insiktsfulla observatörer gett media tyder på det. Bestörtningen och överraskningen kunde noteras på alla håll. I efterskott kan det verka som om det var ett direkt misstag att inbjuda Kudrin.

President Niinistö reste så till Moskva utan större förväntningar. Trots de stora problemen mellan Ryssland och väst har man understrukit vikten av en fortsatt dialog. Mötet mellan Putin och Niinistö blev avsevärt längre än planerat, men åtminstone rörande säkerhetsfrågorna synes man snarast ha talat förbi varandra. Av bilderna att döma kände sig Putin minst sagt obekväm vid presskonferensen.

Yle:s redaktör ställde en fråga till Putin om vilket besked han ville ge de finländare som oroas av Rysslands och Natos styrkeuppladdning och ökade militära aktivitet i Östersjöområdet.

”Den bästa garantin för Finlands säkerhet är Finlands neutralitet”, svarade Putin kringgående och samtidigt mästrande. ”Så snart ett hot uppstår från något land vid vår gräns, är vi tvungna att forma vår försvarspolitik så, att hotet neutraliseras”, förklarade den ryska presidenten. ”Om någon hotar vårt territorium måste vi rikta vårt försvars förmåga mot de områden från vilka hotet kommer. Något annat alternativ finns inte”, meddelade han och påminde även om att ”det är Nato som närmar sig våra gränser, inte vi”.

Innebörden är klar. Om Finland ansluter sig till Nato kommer Ryssland att rikta sina vapen direkt mot Finland.

I sak innehåller detta inget nytt. Det man kan säga är att Ryssland grävt ned sig allt djupare i skyttegravarna. De första konkreta spadtagen noterade vi den 11 oktober 2007 vid finska Försvarshögskolans Rysslandsseminarium i Helsingfors. Där uppträdde den ryska diplomaten Vladimir Kozin extremt provokativt och avvek helt från seminariets tema om maritim säkerhet. I teve gav han Finland rådet att återgå till neutralitet och varnade i skarpa ordalag för finskt Natomedlemskap. Cirkeln sluten.

Vad göra? Ta sikte på en trovärdig regional nordisk-transatlantisk försvarslösning, med tonvikten på försvar och utan formell Natokoppling.

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

av David Lindén

 
Prins Klemens von Metternich (1773-1859) är en av Europas främsta statsmän genom tiderna. Men också den mest kritiserade. Som det habsburgska imperiets utrikesminister 1809-1848 – nästan ett halvsekel – var han en av Europas verkliga organisatörer, och vi lever än idag med hans strukturer. Detta trots två världskrig, och det är därför som han förtjänar att studeras också inför framtiden.

Alltsedan Westfaliska freden 1648 fanns det en ordning i Europa med nationalstater, och – trots flera krig – ett underförstått accepterande av nationalstaternas gränser och intressesfärer. En världsordning som i mångt och mycket baserades på monarkin och att monarker hyste en ömsesidig respekt för varandra, även om de med jämna mellanrum hamnade i krig.

Vad som höll på att riva upp den Westfaliska världsordningen var den franska revolutionen år 1789. Mitt i Europas hjärta fanns nu en statsbildning som inte accepterade tingens ordning, och som var beredd att med vapen i hand försvara de andra makternas försök att förgöra det som vår egen kung Gustav III kallade för ”Europas orangutanger”. En plan som skulle visa sig lättare sagt än gjord.

När Napoleon Bonaparte gick från revolutionsgeneral till kejsare ställdes Europa inför en av de mest framgångsrika fältherrarna sedan Julius Caesar. Det skulle ta nästan tjugo år att besegra honom, och under de hundra dagarna 1815 när han temporärt återvände till tronen var det många som trodde att det europeiska storkriget åter var i antågande. Men planerna på revansch mötte ett blodigt slut utanför den belgiska staden Waterloo och det är nästan två hundra år sedan på dagen som Napoleon besegrades.

Efteråt samlades ”segermakterna” till konferens i Wien och det gör dem nästan orättvisa att kalla dem för segrare. Det var istället en grupp länder vars representanter var så pass skakade att de svor att någon ny Napoleon aldrig skulle få komma tillbaka. Grovt sammanfattat i devisen att balansen i Europa inte skulle få rubbas.

Det är också här prins von Metternich skulle spela en avgörande roll som huset Habsburgs utrikesminister. Han visste att balansen i Europa inte fick rubbas. Så länge de gamla stormakterna Ryssland, Preussen, Frankrike – som under den nya Bourbonkungen åter hade tagits till nåder – och England respekterade varandra kunde man minimera risken för ett nytt storkrig. Resultatet blev en politisk realism som förvisso inte går fri från kritik, då den effektivt stoppade alla former av reformer i det Habsburgska imperiet och därmed kom att underblåsa oroligheter på Balkan, men som lever än i dag i det att man så långt det går försöker att respektera balansen i Europa.

Ledordet är att ingen stat får utvecklas till att bli för mäktig på bekostnad av andra. Det är därför som Metternichs tankar även spelar roll idag när det gäller krisen i Ukraina. Ryssland försöker att flytta fram sina fronter och hänvisar till balansen i Europa. Men då är det viktigt att ha i åtanke att inget land har tvingats in i Nato och att det därför inte går att hänvisa till stabilitetsdoktrinen när det gäller Vladimir Putin. Det är nämligen han som vill utvidga Rysslands intressesfär och därmed hota det demokratiska EU.

Prins von Metternich hade känt igen den utvecklingen från Napoleons tid och varnat för den. För med vissa ledare går det inte att kompromissa och det absolut mest realistiska man i nuläget kan göra är att bjuda Vladimir Putin motstånd. Det är det enda rätta när det gäller imperiebyggare och det är en lektion med månghundraåriga anor. Det är därför vi måste lyssna på den gamle statsmannen än idag.

 
David Lindén är pressansvarig för svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Västerviks-Tidningen, 12 juni 2015)