Kommentar till insändaren i Svenska Dagbladet 2015-04-21

Wiseman och Callis Amid har skrivit en insändare till SvD. Eftersom det hela berör denna bloggs huvudområde (personalförsörjning) tar vi oss friheten att kommentar delar av insändaren. Våra kommentar framgår nedan i rött.

"Sverige är i dag dåligt rustat för samhällskriser. Denna sårbarhet har gjort avtryck i opinionerna och föranlett politisk reaktion i kölvattnet av krig och terrorism.
Trots att samhällsbärande förmågor är avgörande för vårt lands välbefinnande och försvar, förblir Sveriges civila och militära krisberedskap låg i väntan på en politik som tar ansvar för överenskomna beslut. Allvaret i uteblivna försvarsfinanser överträffas enbart av bristen på personal, totalförsvarets viktigaste resurs.
Det svenska försvaret är i dag fullt bemannat på papperet men inte i verkligheten. Bristen på personal leder till att man får fylla rader med totalförsvarspliktiga som inte varit i kontakt med försvaret på upp till tio år. Därutöver genomgår allt färre grundläggande militär utbildning (GMU) samtidigt som redan anställd personal avslutar sin anställning i förtid. Trots sekelgamla erfarenheter av yrkesförsvarets brister (volontärinstitutionen) genomfördes personalreformen 2009 och förorsakar samma rekryteringsproblem i dag som under första halvan av 1900-talet.
Att totalförsvarets viktigaste resurs stavas personal kan inte nog understrykas och det är i avsaknaden av denna förmågeparameter som totalförsvaret blir mest begränsat i dess huvudsakliga uppgift – försvaret av Sverige.
Med anledning av att insatsorganisationen hittills bara kunnat bemannas till 47 procent (70 procent inklusive hemvärnsförband) är det hög tid att införa en försvarsorganisation som kombinerar plikt och frivillighet. En försvarsorganisation som kombinerar plikttjänstgöring och yrkesförsvar har många fördelar men behöver utredas. En partiell plikttjänstgöring kan säkerställa personalvolymer medan skicklighet i befattning uppmuntras genom förvärvsarbete i yrkesförsvaret. I dag saknas beslutsunderlag – med undantag för pliktutredningens (SOU 2009:63) bristfälliga analys i frågan. Vi vill därför uppmana regeringen att tillsätta en statlig utredning som särskilt undersöker dugligheten i ett system som enbart grundutbildar under plikt medan förvärvsarbetet sker under frivilliga former.
I väntan på en utredning vill vi presentera följande förslag:
• Den nya försvarsorganisationen bör vara könsneutral. Det är motsägelsefullt ur ett jämställdhetsperspektiv att uteslutande förpliktiga landets manliga population. Försvaret av Sverige berör samtliga svenska medborgare."
Om artikelförfattarna refererar till nuvarande pliktlag är den redan könsneutral så detta förefaller vara att slå in en öppen dörr. Om regeringen skulle besluta att återinföra plikten att genomföra grundutbildning skulle det med automatik innebära att även kvinnor, efter mönstring och urval, skulle innefattas. Denna blogg bejakar fullständigt att en kommande plikt att genomföra grundutbildning är könsneutral - Försvarsmakten har inte råd att fokusera på halva befolkningen.
"• Behåll den webbaserade lämplighetsundersökningen med svarsplikt riktad till landets 18-åringar. Undersökningen som ligger till grund för beredskapsunderlaget kan då dels användas för att kalla de lämpligaste till urvalstester för civil- eller värnplikt, dels användas för att identifiera individer som självmant vill tjänstgöra med plikt i grunden då yrkesförsvaret inte är dimensionerat för att grundutbilda samtliga medborgare som uppnått myndig ålder."
Bejakas till fullo men är inget egentligt förslag. Förslaget innebär också en ökad volym av mönstrande för vilket Försvarsmakten måste få ekonomisk kompensation.
"• Försvaret av Sverige börjar med ett fungerande civilförsvar. Återinrätta civilförsvaret och introducera en civilplikt på sex månader. Föregås civilplikten av urvalstester, likt de för värnplikt, finns inga juridiska hinder mot en tjänstgöring bortom 60 dagar."
En civilplikt finns redan rent författningsmässigt men ändå inte de facto. Det krävs ett omfattande arbete för att utreda inom vilka områden som civilpliktig personal i så fall skulle krigsplaceras - hela arvet är ju förskingrat (till stor del för övrigt av socialdemokraterna med sina dåvarande stödpartier). 
"Efter avslutad civilplikt bör den pliktskyldige erbjudas en beskattningsbar premie. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör vidare beredas möjlighet att krigsplacera färdigutbildad personal inom identifierade bristområden."
Enligt nu gällande inkomstskattelag är utbildningspremier redan skattefria. Det är också redan så att krigsplacering redan nu inte bara behöver ske inom Försvarsmakten. Detta tillämpas dock inte.
"• Personer med godkända urvalstester mot militär befattning bör förpliktigas under 9–12 månader, en period som empirin visat nödvändig för utbildning av dugliga soldater och sjömän. En beskattningsbar premie (ett prisbasbelopp) bör tillfalla den värnpliktige efter avslutad och godkänd grundutbildning."
En sådan utbildningspremie är redan idag skattefri under förutsättning att den etiketteras korrekt.
"• Inför ekonomiska och akademiska tjänstgöringsincitament för militär personal som tagit anställning. Dagens personalbortfall (nyrekrytering ej inräknat) innebär en årlig merkostnad på cirka 1,5 miljarder kronor (FOI-R--3053--SE). Ju längre Försvarsmakten lyckas behålla sin personal desto mindre resurser behöver avdelas till fördyrande nyrekrytering.
Inrätta ett system med progressiva och skattepliktiga bonusar för soldater och sjömän. I Norge avlönas avdelningsbefäl vid fullföljande av anställningskontrakt på tio år (SOU 2014:73). Till skillnad från Norge bör bonusar utbetalas årligen och riktas till de kontinuerligt (GSS/K) och tillfälligt (GSS/T) tjänstgörande personalkategorierna."
Försvarsmaktens målgruppsundersökningar pekar på att en bättre löneutveckling under tjänstgöringen är en bättre drivkraft än bonusar.  Många samtal med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän bekräftar detta! Premier innebär ofta att de som redan bestämt sig för att fortsätta gör det, medan de som vill sluta ändå gör det.
"Aktiv tjänstgöring under sex års tid bör kvalificera personalkategorin GSS/K till betalda studier motsvarande en kandidatexamen. Såväl dåtidens som dagens utredningar visar att långsiktig personalförsörjning är avhängigt goda framtidsutsikter."
Det kommer att bli ett trubbigt instrument att enbart stödja akademisk utbildning. Många anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har andra mål med sitt liv än en kandidatexamen. Det är inte så att anställda gruppbefäl, soldater och sjömän helt saknar intresse för en akademisk bana, men det finns inget fog för att säga att detta skulle vara den huvudsakliga drivkraften.
"Dagens rekryteringsproblem påverkar Sveriges förmåga till civil och militär krisberedskap. Därtill kan personalbortfallen i yrkesförsvaret förklaras med slutsatser beskrivna i sekelgamla utredningar, ett kvitto på att personalreformen genomfördes utan närmare eftertanke.
Trots marknadsföringskampanjer motsvarande 590 miljoner kronor (SOU 2009:63), genomför allt färre GMU medan förtida avhopp bland anställd personal föranleds av anställningsvillkoren och en vilja att bara prova på yrket under kortare tid. Dessa avhopp innebär en kostsam fördyring som tvingar en redan underfinansierad myndighet att omfördela resurser till rekrytering i stället för övningsverksamhet, samtidigt som den stabilitet och höga kvalitet som eftersökts uteblir. En ytterligare konsekvens är att antalet sökande till officersutbildningen sjunkit så mycket efter värnpliktens upphörande att man inte längre kan fylla utbildningsplatserna."
Att människor beslutar sig att byta jobb är fullt normalt i dagens samhälle. Det som är viktigt för Försvarsmakten är att så få som möjligt helt ska bryta relationen med Försvarsmakten. Det är snarare så att personalflödena mellan de elva olika militära personalgrupperna måste uppmuntras, inte att alla kvinnor och män ska kvarstanna där de började.
"Beslut om totalförsvarets personalförsörjning måste fattas med bred politisk enighet och får inte begränsas av ideologiska skygglappar. Opinionsundersökningar visar på ett starkt folkligt stöd för plikt samtidigt som fjolårets återinrättande av repmånaden i praktiken utgör förstadiet till ett kombinerat system. Det är därför dags för ett totalförsvar med värn- och civilpliktig grundutbildning i kombination med ett yrkesförsvar."
Denna blogg bejakar i princip ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar. Men - det krävs en omfattande analys om hur resan ska gå till. Denna analys måste påbörjas nu.
"Kapacitet och förmågetillväxt är relativt och beroende av en motparts agerande. Vi uppmanar regeringen att tydligt markera att svenska värderingar är värda att försvara, inte av en isolerad yrkesgrupp utan av oss alla.
Vem kan säga emot?
CALLIS AMID
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys
CARL BERGQVIST
major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms"

Det är mycket glädjande att personalförsörjning hamnar i fokus och denna blogg vill ge en stor eloge till författarna. I grunden är vi överens om det mesta!
GMY
Sinuhe

Försvarsuppgörelsen

Jag har tagit del av det dokument som beskriver uppgörelsen mellan vissa riksdagspartier och tänkte delge några snabba reflektioner.

Ur ett personalförsörjningsperspektiv så är det svårt att inte fastna för det faktum att det ska skapas en tillkommande manöverbataljon - en motoriserad sådan.

Detta faktum ger upphov till ett antal reflektioner.

För det första måste man fundera över vid vilket förband detta tillkommande krigsförband ska stationeras. Rent logiskt borde det vara så att bataljonen får sin hemvist på P 7, som ju redan äger den redan existerande bataljonen av samma typ. Innebär detta i så fall att detta regemente blir det första som kommer att äga tre manöverbataljoner? Eller ska den mekaniserade bataljonen flyttas till P 4 eller I 19?

För det andra finns det självklart ett stort frågetecken om materiel till denna bataljon. Det hade kanske tett sig mer logiskt att en av de mekaniserade bataljoner som ingår i förbandsreserven hade iståndsatts och alltså resulterat i en sjätte mekaniserad bataljon. Å andra sidan finns det säkert frågetecken rörande den reella materieltillgången för de fyra bataljonerna i förbandsreserven. Att köpa in 360:or till en tillkommande bataljon kommer att kosta stora pengar.

För det tredje (min viktigaste fråga) så tycker jag att man kan fundera hur en tillkommande bataljon ska personalförsörjas i en situation när personaluppfyllnaden i redan existerande krigsförband redan haltar betänkligt. En bataljon behöver cirka 800 yrkes- och reservofficerare samt anställda gruppbefäl och soldater. Var ska de komma från?

Generellt tror denna blogg att det finns mer att kräma ut ur reservofficerssystemet. Det finns cirka 6 300 reservofficerare anställda men antalet som har en befattning i ett krigsförband är betydligt mindre (och hemligt). Om Försvarsmakten kraftfullt tog tag i denna fråga och erbjöd kortare befattningsutbildningar skulle ett stort antal reservofficerare kunna krigsplaceras - inte som världsmästare i sin befattning men säkert tillräckligt bra för att åtminstone ge krigsförbandet personell styrfart. Tyvärr händer det ganska lite i denna fråga.

Till saken hör också att försvarsuppgörelsen faktiskt omnämner reservofficerssystemet. Tyvärr har man i sin analys missat den potential som finns bland redan existerande reservofficerare och pratar mer om behovet av nyutbildning.

Det handlar nog om både och.

GMY

Sinuhe

Om kvällen får den late brått – Vårt civila försvar i Försvarsuppgörelsen

av Lars Holmquist

Mycket har redan sagts om den försvarspolitiska uppgörelse (FU nedan) som har träffats mellan fem av Riksdagens partier och som presenterades fredag 17 april.

Dock finns anledning att reflektera över vad som överenskommits rörande det civila försvaret och vad vi kanske borde göra.

Men först några ord om…

Det psykologiska försvaret enligt FU

När det gäller utkämpandet av det s.k. hybridkriget finns idag gott om öppna ryska källor, en hel del militär forskning i Väst och olika exempel på genomförande i praktiken som kan ge oss idéer om den möjliga hotbild som vuxit fram under ett antal år. I någon mån har dessa relativt nya kunskaper gjort intryck på vår politiska sfär, då begrepp som påverkanskampanjer och cyberförsvar kommer till användning i FU.

Men samtidigt skriver man i FU: ”Psykologiskt försvar syftar fortsatt till att så långt möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier”.

Verkligen? Detta låter mer som något det totala försvaret borde syfta till eller – om man ska bryta ner ansvarsfrågan – snarare de resurser vi bör ha för att skydda informationssäkerhet. Vårt psykologiska försvar borde snarare syfta till att motverka de angrepp av PsyOps-karaktär vi kan vänta oss, vilka mycket väl kan vara utformade så att de effektivt utnyttjar t ex åsiktsfrihet och fria medier och som mycket väl kan ha mer praktiska målsättningar, t ex för att direkt stödja motståndarens mer konventionella militära stridskrafter.

Därför undrar jag. Är FU:s definition av det psykologiska försvaret verkligen korrekt? Känner vi igen den? Om inte, vem kan ha vänligheten att korrigera den?

Det civila försvaret

Här blir det än svårare att följa tråden i FU.

Planeringen för det civila försvaret skall återupptas, vilket på svenska innebär att den har legat i träda. På sitt sätt är det positivt att den saken en gång för alla medges.

I juni 2014 uppdrog den dåvarande regeringen åt MSB att ta fram underlag för den FU vi nu kan ta del av och MSB svarade med en rapport ”Så kan det civila försvaret utvecklas och stärkas” i december 2014.

När FU sedan presenteras fem månader senare gäller följande:

  • Det civila försvaret bör inledningsvis inom ramen för befintliga resurser prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten vid höjd beredskap.

Understrykningarna är mina.

Efter att ha presenterat inriktningen övergår FU till att konstatera att det civila försvaret inte är en organisation utan något som bedrivs av olika statliga, kommunala, privata och ideella aktörer. Att resurserna kommer från många håll kan i sig vara positivt, men utan tydlig huvudman med tillräckliga befogenheter torde nuläget inte underlätta snabbt och enkelt genomförande. Ändå beskriver FU målet enligt följande:

”Målet för det civila försvaret ska från och med 2016 vara att:

  • Värna civilbefolkningen
  • Säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och
  • Bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.”

Detta skall ske inom ramen för befintliga resurser, med endast trettiofem veckor fram till år 2016 och med splittrad/svag beslutskraft i genomförandet på grund av  många huvudmän.

Ett barn kan begripa att FU:s mål inte kommer att nås, och det blir närmast genant att behöva läsa om det i en publikation som kommer från regeringen.

Dessutom brister det i överensstämmelse mellan hybridkrigets hotbild för vår del å den ena sidan och FU:s uppfattning om vad det civila försvaret ska syssla med å den andra.

Om motståndaren med olika medel försöka slå sönder strukturerna i det civila samhället (bortfall av elström, telekommunikation, förstört dricksvatten, intensiva desinformationskampanjer, etc. och närvaro av motståndarens trupp endast är att vänta efter intensiv förbekämpning med långdistansvapen) skall då det civila försvaret verkligen ”prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten…”?

Vilka resurser återstår då för att värna civilbefolkningen? Svårt att få detta att gå ihop.

Vad borde då göras?

Hittills har jag gjort det lätt för mig genom att läsa genom en text, hitta olika fel eller otydligheter i den och klaga på dessa. Men kritik har inte så stort värde om man inte kan formulera något om alternativen. Kanske borde vi formulera andra krav på det civila försvaret:

  • Tydliggör att det civila försvarets främsta uppgift är att stödja civilbefolkningen och det civila samhället vid höjd beredskap, skymningsläge/hybridkrig och öppet krig. Samverkan med det militära försvaret är absolut nödvändigt, men att stödja det militära försvaret skall vara av lägre prioritet än att stödja civilbefolkningen.
  • Inse att de påfrestningar som kan drabba civilbefolkningen kommer att uppstå lokalt, även om hela landet skulle dras in. Det medför att:
     
    • Lösningarna måste vara lokala. I ett läge med störda eller förstörda kommunikationer, måste förnödenheter som livsmedel, medicin, dricksvatten, uppvärmda byggnader, drivmedel, räddningstjänst och annat kunna uppbringas lokalt.
    • Eftersom vi har valt att slå sönder civilförsvaret saknas i stora stycken en lokalt förankrad organisation, även om det finns positiva undantag. Vad vi kan skaka fram som fungerar i rimlig tid torde vara att lägga ansvaret på kommunerna, säkerställa statlig finansiering utöva tydligt ledarskap från statens sida om vad kommunerna är ålagda att göra och följa upp det som görs. Tydligt ledarskap har även MSB efterfrågat.
    • Ett första lokalt steg – och jag tror det brådskar – är en inventering som ska göras i de enskilda kommunerna. Man bör genomföra en granskning, som bland andra kanske skulle kunna innehålla delmoment:

      • Befolkning
      • Förekomsten av egna resurser (brunnar, vedeldning etc.)
      • Livsmedel – produktion, lager
      • Drivmedelsdepåer för räddningstjänst och polis
      • Byggnader lämpliga för uppvärmning vid strömbortfall
      • Militär bedömning av kommunen (viktiga mål kommunikationsleder, broar etc.)
      • Sjukhus, äldreboende, medicin
      • m.m.
         
    • Synliggör den enskilde medborgarens eget ansvar. Det skrivs en del bra saker av t ex MSB, Civilförsvarsförbundet och även av enskilda s.k. preppare, men alltför få medborgare nås av informationen.

      Vi borde formulera mål som handlar om att en tillräckligt stor andel av befolkningen skall kunna föda sig själv under ett antal dygn, i lugn och ro har tänkt över vad som sker vid t ex långvarigt strömavbrott eller bortfall av dricksvatten, vad avloppssystemet kräver för att kunna fungera och som har rimligt god kännedom om det civila försvaret på orten.

Värdet av att det civila försvaret så tidigt som möjligt börjar vidta åtgärder lokalt och även vända sig till enskilda medborgare kan visas på flera sätt:

  • Den faktiska motståndskraften ökar (motverkar risk för systemkollaps) vilket i sig skapar en ökad tröskeleffekt för motståndaren
  • Med ökad lokal kännedom kan tillskjutna resurser användas mer effektivt. Som exempel i vilka områden klarar man frånfälle av dricksvatten bäst/sämst?
  • Vi kan initiera problemlösning lokalt runtom i landet
  • Signalvärdet utåt ”Vi gör oss redo och vi kommer att stå kvar”
  • Signalvärdet inåt, öka medvetenheten hos allmänheten (skapa handling, öka viljan att ta till sig info/utb.)

Ingenting av detta kommer att vara gratis, men kostnaderna för en inledande kartläggning och spridning av kunskaper borde vara relativt små. Befintliga strukturer som länsstyrelsernas samverkan i SOGO kan kanske komma till användning. Det finns folk med både kunskap och engagemang i centrala statliga myndigheter, på länsstyrelserna och ute i kommunerna.

I mars 2009 presenterade den dåvarande regeringen idén om ett nytt insatsförsvar och som bekant kommer organisationen för detta insatsförsvar att finnas på plats runt 2023. Men samtidigt står det i den nu aktuella FU att ”Försvaret går från ett insatsförsvar till ett försvar som tydligare inriktas mot den nationella försvarsdimensionen”. Något tillspetsat kan man säga att regeringen nu blåser av idén om ett insatsförsvar åtta år innan det är tänkt att finnas på plats. Det borde vara något slags rekord.

De många oroväckande tecknen i vår omvärld är långt från nya, även om intensiteten har skruvats upp sedan förra vintern. Mot det kan ställas ledtiderna i vår politiska försvarsplanering vilka tycks vara långa och svåra att förändra. Samtidigt, när en ny inriktning väl presenteras, ger den till del intrycket av att vara ett hastverk. Som sagt, om kvällen får den late brått.
 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Ett civilt försvar måste byggas upp igen. Det brådskar!

av Marie Hafström och Peter Lagerblad

Många tycks vara överens om att Sveriges försvarsförmåga måste stärkas. Den viktigaste prioriteringen blir då att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Oavsett vilken hotbild eller vilka risker som vi anser att vi bör ha en förmåga att hantera, måste planeringen för det avse både det militära och det civila försvaret. ”Det civila försvarets stöd till Försvarsmakten i händelse av höjd beredskap, krigsfara eller krig är avgörande”, sa försvarsminister Peter Hultqvist på Rikskonferensen i Sälen. Vi är av samma åsikt. Men trots insikten på många håll om hur hotbilden har utvecklats har den säkerhetspolitiska debatten nästan helt inriktats på hur vi ska stärka det militära försvaret, utan att det civila försvaret nämns. Denna obalans är olycklig och allvarlig, menar vi.

Det militära försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det övriga samhället. Försvarsberedningen anser att det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har föreslagit att regeringen tydliggör för beredskapsansvariga myndigheter att de ska planera för höjd beredskap och att den planeringen såvitt gäller det civila försvarets stöd till Försvarsmakten och måste ske sammanhållet med annan planering för civilt försvar. Vi håller med om det också.

Men läget är bekymmersamt eftersom planeringen av det civila försvaret legat nere sedan många år. Mycket kunskap har gått förlorad. Det brådskar att återupprätta ett civilt försvar.

Vad behöver då göras för att bygga upp ett modernt civilt försvar? Vi anser att följande åtgärder bör genomföras.

Precisera hotbilden!

Idag har man på politisk nivå allmänt konstaterat att spänningen har ökat i Europa och i det nordiska området. På den politiska nivån bör nu konkret och tydligt beskrivas de situationer som hotar den nationella säkerheten eller som kan leda fram till ett militärt angrepp mot Sverige. Sådana scenarier ska ligga till grund för planeringen inom det civila och det militära försvaret. Scenarierna måste vara gemensamma för civilt och militärt försvar och också till stor del öppna för att kunna användas i planering, övning och utbildning.

Bygg upp en struktur för det civila försvaret!

Vi måste få en tydlig ansvarsfördelning mellan de aktörer som ska ha uppgifter inom det civila försvaret. Detta innebär att man måste klargöra vilka myndigheter och andra organ – landsting, kommuner och privata aktörer – som ska ha uppgifter vid ett väpnat angrepp men också vid andra angreppsformer mot Sverige och vilka dessa uppgifter ska vara. Det saknas idag. Effektiva ledningsformer måste också skapas.

Dessutom måste former skapas för samverkan mellan civila aktörer och det militära försvaret. I sammanhanget bör påpekas att privata aktörer har blivit allt viktigare för verksamheten inom det civila försvaret i takt med att den privata sektorn har tagit över uppgifter som tidigare utfördes av statliga och kommunala myndigheter. Samtidigt har kraven på en effektivare produktion och en ökad internationalisering av näringslivet gjort det svårare för företagen att medverka.

Inför en modern beredskapslagstiftning och ett fungerande planeringssystem!

Beredskapslagstiftningen har blivit omodern och är inte anpassad till den moderna hotbilden. Idag saknas också ett fungerande planeringssystem för det civila försvaret. Den samordning som förekommer är i nuläget främst inriktad mot fredstida kriser (krisberedskap). Denna samordning måste nu stärkas och breddas till att även omfatta det civila försvaret.

Starta arbetet omedelbart!

Det är angeläget att arbetet med dessa frågor startar omedelbart. Parallellt med det bör bedrivas utbildnings-och övningsverksamhet. Inte minst utbildningsbehovet är stort vad gäller det civila försvaret. De som har engagerats i krisberedskapsverksamhet under det senaste decenniet har knappast haft någon kontakt alls med sådant som gäller det civila försvaret. Vi anser att utbildningsinsatser därför snarast bör initieras.

Bygg upp beredskapen inom viktiga samhällssektorer!

Vissa områden måste prioriteras vid uppbyggnaden av ett modernt civilt försvar. Viktiga  områden  är räddningstjänst, polis, transporter, livsmedelsförsörjning, telekommunikationer, elförsörjning och sjukvård. Och inte minst: mediaberedskap.  Dessa åtgärder syftar till att öka kapaciteten, skapa  reserver och att öka uthålligheten. I vissa allvarliga lägen måste man också kunna prioritera hårdare. Det handlar om att försöka skapa ett mera robust samhälle.

Även på civil sida måste vi öka samarbetet med andra aktörer, de nordiska grannländerna, inom EU och med NATO.

Det räcker inte med krisberedskap!

Det tycks råda en uppfattning att de åtgärder som vidtas inom krisberedskapen är tillräckliga för att tillgodose även de behov som finns inom det civila försvaret. Det är en felsyn. Det är visserligen riktigt att det finns ett samband mellan åtgärder mot fredstida kriser och det som måste göras inom det civila försvaret. Men det civila försvaret kräver åtgärder som i många fall är betydligt mer långtgående, eftersom det handlar om situationer då landets vitala säkerhetsintressen är hotade.

En del kommer att ta lång tid att åtgärda, men annat kan åstadkommas snabbare, om regeringen, främst med stöd av Försvars-och Justitiedepartementen, finner andra former än dagens för att driva på och förtydliga civila aktörers ansvar och roller i uppgiften att dels stödja Försvarsmakten, dels värna civilbefolkningen och skydda viktiga samhällsfunktioner. Försvarsmakten å sin sida måste formulera sitt behov av stöd och den hotbild som Försvarsmakten anger i sin planering måste vara samma som läggs till grund för planeringen av det civila försvaret.

Vissa områden bör prioriteras före andra, t.ex. elförsörjningen, telekommunikationerna, transporterna och sjukvården. Och inte minst viktigt – det försummade psykologiska försvaret. Hur det står till inom dessa områden har nyligen belysts på Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Läget är inte godtagbart, till och med bekymmersamt inom vissa områden, och det finns, för att citera försvarsministern, ” en omfattande hemläxa att göra”.

Den hemläxan, menar vi, måste också omfatta det civila försvaret. Det brådskar!

 

Marie Hafström är f.d. generaldirektör. Peter Lagerblad är f.d. statssekreterare. Båda är ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademien

Försvarsöverenskommelsen, försvarsanslag del av BNP

Nedan FOI snabbanalys av vad försvarsöverenskommelsen innebär i bl a försvarsanslagets del av BNP. Av någon anledning vill min dator inte kopiera de diagram som finns i dokumentet. Se min  "skärmdump" på Twitter för den tabell som visar försvarsanslagets del av BNP.
 
                                       -------------

Bengt-Göran Bergstrand


Försvarsanalys, FOI

164 90 Stockholm, Sweden

b-g.bergstrand@foi.se

Tel 08 - 55 50 38 19
Snabbinlaga om svenska försvars- och militärutgifter 1988- 2014/20
 I denna snabbinlaga görs ett försök att sammanfoga uppgifter om svenska försvars- och militärutgifter från olika källor med varandra, i syfte att skapa en längre sammanhållen dataserie. Uppgifter från tre källor beaktas; de data som publicerades av SIPRI måndagen 13 april, i vårpropositionen onsdagen den 15 april och i den inriktning som fem riksdagspartier kom överens om fredagen 17 april.
Det är dock inte helt lätt att få grepp om de olika belopp som dessa tre källor redovisar. De i genomsnitt ca 2 extra miljarder som Försvaret tilldelas under vart och ett av de fem åren 2016-20, tycks innebära att militärutgifterna, realt sett, under dessa år kommer att ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor (2013 års värde), en visserligen högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till 2008-14 men icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna uppgick till före år 2000.

I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP att fortsätta minska, från dagens ~1,15 % till mindre än 1 % år 2019-20.
  Vid FOI studeras sedan lång tid tillbaka hur försvarssatsningarna utvecklas i olika länder. För att kunna genomföra dessa studier har en särskild databas skapats, som innehåller uppgifter både om länders försvars- och militärutgifter och ekonomiska utveckling (ekonomiska data behövs för att exempelvis kunna räkna om belopp i olika valutor, deflatera uppgifter i löpande penningvärde till fast och relatera försvarsutgifterna till landets BNP, "BNP-andelen"). Denna databas har således en internationell inriktning, och är inte specifikt inriktad på svenska förhållanden.
Syftet med dessa studier är således främst att göra det möjligt att förstå rådande trender och upptäcka trendbrott, men även att kunna jämföra olika länders försvarssatsningar med varandra. Ett stort problem är att försvars- och militärutgifter definieras på olika sätt i olika länder och i olika sammanhang (vilket naturligtvis kan leda till missvisande slutsatser). Tidigare matades uppgifter från ett flertal källor in i databasen, men av olika skäl har denna ambition och inriktning måst minskas, och sedan några år tillbaka är uppgifter från SIPRI därför något av kärnan i databasen.1

1 Det finns dock inte så många andra internationella källor att tillgå utöver SIPRI. Det amerikanska Utrikesdepartementet, Department of State, utkommer åter med en sammanställning kallad World Military Expenditures and Arms Transfers (WMEAT) och även IISS-publikationen Military Balance innehåller uppgifter om länders militärutgifter [se > http://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/wmeat/ respektive > http://www.iiss.org/en/publications/military%20balance/issues/the-military-balance-2015-5ea6]. Både Förenta Nationerna och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, samlar in och publicerar/cirkulerar uppgifter om länders militärutgifter. Dessa båda organisationers datainsamling har undertecknad själv även diskuterat i en uppsats presenterad vid en konferens organiserad av SIPRI och organisationen Economists for Peace and Security i juni 2013 [se > Bengt-Göran Bergstrand: Using Military Expenditure Data as a Confidence and Security Building Measure: The UN and OSCE experience; > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/bergstrand-using-military-expenditure-data-as-a-csbm].
 En sammanställning baserad på de uppgifter som Sverige cirkulerat inom OSSE, publicerades även som ett FOI Memo 2012, täckande åren 1991-2016 [se Bengt-Göran Bergstrand: OSCE Information on Defence Budgets and Defence Planning – Sweden: a case study, FOI Memo 4071, Maj 2012.] Antagligen är denna studie den bästa som gjorts av hur de svenska försvarssatsningarna utvecklades under dessa år, men av flera skäl har denna inte kunnat uppdateras. OSSE-data tillhör nämligen det svenska Utrikesdepartementets revir, och undertecknad har beklagligtvis numer varken mandat eller resurser att längre betrakta OSSE-cirkulerade uppgifter i de analyser som görs av olika länders försvarssatsningar.

2 Se > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/research/armaments/milex/research/armaments/milex/milex_database.
Tabellen på sid nästa sida/ sid 3 presenterar de beräkningar som gjorts; de två diagram som finns på sid 7 illustrerar sedan resultatet i grafisk form. Då de diskuterade källorna uppenbarligen innehåller uppgifter som definierats på olika sätt, kommer beräkningsmetoderna därför i hög grad att påverka resultaten. Det är också av denna anledning, i hopp om att ge beräkningarna så hög validitet och reliabilitet som möjligt, som en så detaljerad beskrivning av dem görs. I samband med att denna snabbinlaga cirkuleras, cirkuleras därför även den Excelfil som innehåller de gjorda beräkningarna (den läsare som så önskar kan därför själv enkelt göra egna beräkningar, och infoga andra belopp än de här angivna, om så önskas.).
I den första rutan "SIPRI Databas" återges först de belopp över svenska militärutgifter som publicerades av SIPRI den 13 april för åren 1988-2014, i miljoner kronor och löpande värde. 2 3
"SIPRI Databas"World Ec. Outlook (14 april 2015)"Beräknade Militärutgifter"Löpande penningvärdeKPI"Infla-BNP2013 års penningvärdeAndel av2013:

Tabellen går inte att kopiera, jag klara det i vart fall inte/KN

Med kursiv stil visas även den procentuella förändringen från ett år till ett annat. SIPRI:s uppgifter avser således "militärutgifter", med vilket just menas rent militära utgifter och inte några civila utgifter. Med "försvarsutgifter" menas i stället ofta ett försvarsministeriums budget, innefattande såväl militära som icke-militära utgifter, medan "militärutgifter" avser militära satsningar, oavsett om de ingår i försvarsministeriets budget eller ej.3

 3 I USA finansieras exempelvis en stor del av landets kärnvapenprogram inte av Försvarsdepartementet utan av Energidepartementet (som är ansvarigt för såväl civila som militära nukleära program) och i många latinska länder finns para-militära styrkor (typ civilgarde, karabinjärer etc) som finansieras av Inrikesministeriet och inte av försvarsbudgeten.
4 Se "Tabell 2.2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap", Försvar och samhällets krisberedskap - PROP. 2014/15:1 UTGIFTSOMRÅDE 6, sid 14 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/24/83/43/ea4ccdda.pdf.
5 Se "Tabell 7.2 Utgifter per utgiftsområde 2014-19", Kapitel 7 Utgifter - PROP. 2014/15:100, sid 131 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/72/51/9fcfc71d.pdf.
6 Se "Tabell", Försvarspolitisk inriktning 2016tom 2020, sid 3 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/77/43/0a9a6162.pdf.
 I den andra rutan Budgetproposition hösten 2014 återfinns – mest som en jämförelse – de belopp som presenterades i budgetpropositionen för Utgiftsområde 6 – Försvar och samhällets krisberedskap.4 Som framgår av de dessa belopp omfattar detta utgiftsområde utgifter både för försvar/ militär verksamhet och för krisberedskap, här betecknad som "övrigt". Den skillnad som finns mellan de SIPRI:s militärutgifter och Budgetpropositions försvar kan antagligen bestå i att SIPRI räknar utgifter för Kustbevakningen som en militärutgift, medan Budgetpropositionen däremot räknar denna som krisberedskap.

Som bekant fick Sverige en ny regering efter valet i september 2014. Denna nya regering saknar dock egen majoritet i Riksdagen, och för att göra det möjligt att komma överens om budgetpolitiken ingicks en överenskommelse mellan regeringen och de fyra borgerliga oppositionspartierna i december 2014. Samtidigt betonades att just försvar var ett av de områden som skulle uppmärksammas särskilt i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. Under de senaste månaderna har det därför även förts fram flera förslag om de framtida svenska försvarsutgifterna.
Då de beräkningar som här görs utgår från officiella siffror, återfinns i den tredje rutan Vårproppen de belopp som publicerades i den Vårproposition som presenterades onsdagen 15 april, avseende hela Utgiftsområde 6.5 För 2015 görs en (engångs-)minskning om 2,3 %, medan utgiftsområdet ökar med 1,1 % år 2016 (procentuell förändring markerad med röd färg).
Ett par dagar senare, fredagen den 17 april, offentliggjordes en överenskommelse mellan regeringen och tre borgerliga partier, som innehöll de belopp för försvarsmaktens anslag för 2016-20 som återfinns i den fjärde rutan Försvarspolitisk inriktning.6 Efter det påslag som denna överenskommelse sägs innebära, kommer anslaget således att öka med 2,6 % år 2017, 1,1 % år 2018 osv, d v s de procenttal som markerats med rött i tabellen. 5

Som nyss nämndes baseras många av de analyser som nu görs med hjälp av FOI databasen utifrån de uppgifter som rapporterats av SIPRI. SIPRI gör dock sällan prognoser om framtida militärutgifter. Som en sorts uppskattning av hur stora militärutgifterna kan antas bli under kommande år, på ett sätt som innebär att ens uppskattade värden även blir någorlunda jämförbara med de för tidigare år, kan man dock ta den procentuella förändring som man kan härleda ur olika budget- och policydokument som bas för en beräkning.
För 2014 rapporterar SIPRI således de svenska militärutgifterna till "45 100 miljoner kronor". "Vårproppen" anger således att försvarsutgifterna skall minska med 2,3 % år 2015 och öka med 1,1 % år 2016, vilket ligger till grund för de uppskattningar om "44 508" och "44 557" som görs för 2015 och 2016. (I tabellen markerar linjen och den centrerade formateringen att det handlar om uppskattade värden.)
Skall man försöka sammanfoga uppgifter från olika källor till en ny dataserie, är det naturligtvis bäst om uppgifterna också överlappar varandra. Dessvärre innehåller "Överenskommelsen" bara uppgifter om åren 2016-20, vilket gör det svårare att sätta in dessa i ett större sammanhang. Hade överenskommelsen t ex också inkluderat uppgifter för säg år 2013, 2014 och/eller 2015, hade det självfallet varit betydligt lättare att förstå hur stor förändring de föreslagna beloppen för 2016-20 verkligen innebär, jämfört med tidigare år.
Icke desto mindre har de procenttal som finns i "Överenskommelsen" använts för att göra uppskattningar för 2017-20 (d v s en ökning med 2,6 % år 2017 osv; de på detta sätt uppskattade värdena har markerats med en vänsterjusterad formatering). Här kan man också lägga märke till en intressant skillnad mellan "Vårproppen" och "Överenskommelsen". Enligt "Vårproppen" skall beloppen öka med 2,7 % år 2018 och med 1,1 % år 2019; enligt "Överenskommelsen" är förhållandet det omvända, så att beloppen ökar med 1,1 % år 2018 och med 2,7 % år 2019.
Ett annat problem med "Överenskommelsen" – likt många dokument av detta slag – är även att den innehåller både en ekonomisk ram och information om vad den ökade tilldelningen skall användas till. En alltid intressant fråga i sammanhang som dessa är därför vad som är viktigast, dvs de saker som pengarna skall användas till eller den ekonomiska ramen. Vad händer om saker blir dyrare, om kalkylerna inte håller? Kommer försvaret i så fall att få ytterligare pengar, utöver den angivna ramen, eller i stället tvingas avstå från olika saker, för att pengarna inte räcker?
De belopp som sammanfogats på detta sätt till en serie för 1988- 2020 är uttryckta i löpande värde. För att därför räkna om uppgifterna till fast penningvärde – samt för att beräkna hur stor andel beloppen utgör av BNP – används uppgifter från IMF-publikationen World Economic Outlook. Den femte rutan World Ec. Outlook (14 april 2015) återger därför ett konsumentprisindex, KPI, med 2013 som basår, och uppgifter om Sveriges BNP för kommande år, enligt IMF:s prognoser, publicerade den 14 april.7
7 För World Economic Outlook-databasen, se > http://www.imf.org/external/ns/cs.aspx?id=28.
Förändringen i KPI används ofta som en mått på ett lands allmänna inflation, och det har därför sitt intresse att jämföra de nominella förändringar som anges i "Vårproppen" och "Överenskommelsen" med de uppgifter om inflation som IMF anger (markerade med blå färg). För 2020 kommer t ex den ökning som föreslås att "ätas upp" av den inflation som 6

förutspås för det året. Man kan därtill diskutera hur pass väl KPI klarar av att återspegla den sorts fördyringar som försvarssektorn har att hantera, men vid studier av ett stort antal länder – som är det främsta syftet med databasen – finns inte någon möjlighet att använda några andra deflatorer än allmänna makro-index som KPI (eller den implicita BNP-deflatorn).
I den sista rutan "Beräknade Militärutgifter" har uppgifterna från den första rutan "SIPRI Databas" således räknats om till fast/ 2013 års penningvärde och som andelar av BNP. Dessa uppgifter illustreras även av de två figurerna på nästa sida/ sid 7.
I Diagram 1 visar den gröna kurvan (relaterad till höger y-axel) hur militärutgifterna utvecklats i löpande värde. Här skall f ö även påpekas att SIPRI i en fotnot gör en kommentar om att "…Sweden changed its accounting system in 2001 giving rise to a series break between 2000 and 2001. This break means that the decrease in military expenditure between 2000 and 2001 is overestimated by 1.4 percentage points." I diagrammet markeras detta med att en streckad röd linje infogats mellan år 2000/01. Då uppgifterna för 2015-20 är uppskattaningar, har dessa även ritats med en svagare färgning.
De blå staplarna anger militärutgifter i fast/ 2013 års värde, och de infogade röda linjerna de trender som man kan härleda ur materialet (det övergripande syftet med de studier som FOI databasen används för är just att identifiera olika trender och trendbrott). Således gäller:
Diagrammet går inte att kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KN
- De svenska militärutgifterna var, grovt sett, i huvudsak stabila fram till år 2000, på en nivå motsvarande omkring ~51,5 miljarder kronor (2013 års värde).
- Under detta årtusendets första decennium minskade militärutgifterna sedan med, i reala termer, omkring 20 %, till som lägst ~40,7 miljarder kronor 2009.
- 2010 hejdades dock denna trend av minskande militärutgifter, då militärutgifterna ökade något under detta år (2010 var ett trendbrottsår).
- För åren 2008-14 har militärutgifterna legat på en nivå kring ~42,5 miljarder kronor.
- En viss ökning gjordes också 2014, följt av en mindre minskning 2015.
- För åren 2015-20 kan därför de svenska militärutgifterna – givet de antaganden som här gjorts – beräknas ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor.
Denna nivå kring ~44 miljarder kronor som militärutgifterna kommer att uppgå till under 2016-20, är å ena sidan visserligen en högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till under åren 2008-14. Å andra sidan är en nivå om ~44 miljarder kronor icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna tidigare uppgick till, fram till millennieskiftet år 2000.
Även i Diagram 2 visar de blå staplarna de svenska militärutgifterna i 2013 års värde. Den svarta kurvlinjen anger dock militärutgifterna som andel (%) av BNP, "BNP-andelen". Den andel som en viss verksamhet utgör av ett lands nationalinkomst är nämligen av stort intresse, i så måtto att en sådan andel visar hur högt landet prioriterar verksamheten ifråga och hur stor samhällsekonomisk belastning verksamheten utgör. 7
Diagrammet går inte att markera och kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KNSe min tidigare "skärmdump" på Twitter
Under hela den studerade perioden 1988- 2014/20, har denna BNP-andel gradvis sjunkit, för att täljaren "militärutgifter" minskat eller varit stabil samtidigt som nämnaren "BNP" ökat. Under första halvan av 1990-talet uppgick BNP-andelen till ~2,4 %, för att sedan minska till en hälften så hög nivå, till omkring ~1,15 %, i dagsläget.
I diagrammet har även nivån för "2 %" markerats, dvs den nivå som det vid olika NATO-möten ofta antagits riktlinjer om att militärutgifterna borde uppgå till; samtidigt kan nämnas att ytterst få NATO-länder lever upp till denna egna målsättning.8 Skulle Sverige satsa 2 % av BNP på försvar, skulle detta således innebära att militärutgifterna nästan skulle behöva fördubblas, till mer än ~80 miljarder kronor (= 2 % x BNP-beloppet "4 053 miljarder kronor)

8
I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP kommer att fortsätta minska, från dagens ~1,1 % till mindre än 1 % år 2019-20.

Till detta ville FP inte medverka

Alla läser kanske inte säkerhetsrådet. För säkerhets skull:


Den uppgörelse som träffades mellan regeringspartierna och tre av fyra allianspartier saknar strategiska grepp och ekonomisk realism.

Det hade kunnat bli en Nato-utredning, men det blev det inte. Det blev ”en expert” som ska titta på Sveriges samtliga samarbeten med andra länder och organisationer. Därtill får experten inte utvärdera den militära alliansfriheten. Med andra ord en Bertelman II med ordentliga skygglappar påsatta. Det enda rätta vore istället att skicka just Bertelmans utomordentliga betänkande på remiss. Om den utredningen var trots allt samtliga ”uppgörelsepartier” överens i senaste försvarsberedningen.

Folkpartiet behöver ingen Nato-utredning. Vi vet vad vi vill. Andra politiska partier kan måhända få glädje av en konsekvensbeskrivning av svensk anslutning till Nato och underlätta en folklig debatt om våra säkerhetspolitiska alternativ. Men det som nu sjösätt av den nya majoritetsgrupperingen på försvars- och säkerhetsområdet kommer naturligtvis inte att leda till detta.

Ett annat möjligt, strategiskt grepp hade varit att besluta om återinförd grundutbildning med plikt för män och kvinnor. Folkpartiet framförde i förhandlingarna att det bara krävs ett enkelt regeringsbeslut för detta. Rekryteringsmyndigheten har planer och beredskap för att med mycket kort varsel kunna gå igång. Men, nej, nu blir det ännu en bred utredning av personalförsörjningen. Och visst är det bra att man ska ”studera Norge och Danmark”. Likväl kommer nu värdefull tid att gå förlorad.

Den helt frivilliga personalförsörjningen har havererat. Försvarsutskottets uppföljning av FB 09 visar att endast hälften av befattningarna i IO 14 kunnat bemannas på frivillig väg. Det Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna lyckas med klarar inte den övriga Försvarsmakten. Så enkelt är det. Av uppgörelsen framgår det också att pliktiga soldater (GSS/P) för överskådlig tid kommer att vara en viktig del av personalförsörjningen. Mot bakgrund av ett sådant konstaterande borde man också dragit slutsatsen att denna personalkategori borde säkras för framtiden genom direktutbildning med plikt.

Uppgörelsen präglas också i övrigt av att man tillsätter ett antal mer eller mindre kraftfulla utredningar. Detta vittnar om att man inte lyckats enas och väljer att hänskjuta tvistefrågan eller att man saknat betalningsvilja för att ta i problemen direkt. Ett exempel på det senare är den materiel-,  infrastruktur- och vidmakthållandeutredning som ska tillsättas. En del handlar om extrabeställningar av JAS 39 Gripen och NGU, men mycket är satsningar som fanns på FM:s behovslista och som man helt enkelt inte ville betala för. Här återfinns investeringar i krigsbaser, fasta sensorkedjan, fasta telenätet och så vidare. Men även så jordnära ting som omsättningen av Hemvärnets sambandsutrustning sorterades ner i denna ”att göra” låda.

Även integreringen av torped på Hkp 14 sköts på en oviss framtid. Det outtalade motivet till detta är förstås att man inte längre tror på att vår länge emotsedda ubåtsjaktshelikopter kommer att leverera. Inte heller denna gång fanns dock tillräckligt med politiskt mod och insikt att avbryta projektet. Folkpartiets ståndpunkt är anskaffning av Sea Hawk. Danmark tar nu leverans av sina SH-60 och Sverige hade här chansen till lite riktig pooling and sharing inom NORDEFCO. Men så blir det alltså inte. Försvarsministern och hans nyfunna vänner sätter sig istället ner och hoppas ännu mera innerligt att Hkp 14 ska komma. Och satsningen på ubåtsjakt blir därmed inte så mycket mer än just förhoppningar.

Sammantaget går vi nu mot ännu ett underfinansierat försvarsbeslut. Insatsorganisationen utökas med en manöverbataljon. Diverse godispåsar delas sedan ut till samtliga runt förhandlingsbordet. Viktiga investeringar överlämnas med varm hand till nästa generations politiker. Och man ger ÖB jämnt hälften av vad han begärt.

Till detta ville inte Folkpartiet medverka.

Allan Widman      

 

 

 

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell.

Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden.

—

Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen. Spelkortet kortet som spelledaren hade dragit ur högen till Hultqvist var: ”Försvarsbeslut 2015”.

Med stolthet redogjorde härförare Hultqvist för spelkortets innebörd och stannade ofta i hur B R E D** överenskommelsen blev. Fantastiska 70% av riksdagens mandat var minsann representerade. Vänster- och Miljöpartiet nickade instämmande, kanske för att hålla sig vakna, då försvarsfrågan är hemsk och bör inte få finnas i vår värld.

I samma andetag som Hultqvist sa: ”Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre”, så började handikapporganisationerna i fjärran land att rasa. Höja tröskeln i ett land som har handikappanpassat (läs avvecklat) alla försvarsrelaterade verksamheter? Lugn bara lugn, tröskeln känns inte hög när ni kommer över Östersjön och landstiger med era Dödspansarvagnsrullstolar. Boverkets normer kommer att följas och en särskild utredning ska titta på just tröskelns höjd (då frågan är ohanterbar så skjuts frågan lägligt till materielutredningen). Som någon senare sa efter presskonferensen: ”Det får nästa generations försvarspolitiker hantera 2020” Det kallar jag ansvar och att stå upp för Sverige.

Det dragna spelkortet skickades raskt vidare av Hultqvist till de andra deltagarna i panelen bestående av andra prat- och färgglada papegojor (Blå, grön och röd av arten lat. PapegojusTommapratus) där alla öste beundran över flockens fina fjädrar och hur B R E D överenskommelsen var. En papegoja var särdeles nöjd att det skulle köpas ammunition till soldaterna ty det var bra minsann. Gud förbjude, ska vi verkligen ha en sådan hotfullt offensiv förmåga i försvarsmakten kan man stilla undra?

Nu till det där med pengar, en värdslig sak i sammanhanget, då 70% av riksdagens mandat uppenbarligen INTE har förstått den krassa verkligheten. Det pågår faktiskt ett Krig i Europa. Det verkar som Riksdagen och framförallt Skaraborgs politiska lokalföreningar tror sig vara så säkra att nödvändig finansiering kan reduceras till endast 25% av vad den mest insatte rådgivaren(ÖB) rekommenderar. Försvarsberedningens kristallkula, KrisK15, som gissningsvis varit delaktig i beslutet torde vara av så god kvalitet att den placeras hos StriC i Bålsta, så vi i den framtida finansiellt anorektiska försvarsmakten slipper starta incident roten i onödan. En ren besparing.

När det dragna spelkortet passerat alla färglada papegojors klor, så kastades kortet till marken och flocken flög ut i sin naturliga miljö i verkligheten. Där man fortsatte man att lovorda spelomgången med att främst svara på frågor som inte ställts och framförallt beskriva den B R E D A satsningen. Satsningen som minsann var mycket bättre än vad det skulle ha varit om just sin färg på fjäderskruden inte hade varit med och bestämt. Att satsningen är otillräcklig är nödvändigtvis inte viktigt att tala om på en sådan euforisk tillställning.

Vi vanliga människor kan stilla undra hur många av ledamöterna i Riksdagen skulle köpa en flytväst anpassad för en person vägande 20kg när man själv väger 80kg med motivering att den var mycket billigare?

Det är det vi pratar om, en säkerhetsfunktion, som om den är illa anpassad så fungerar den inte och utmynnar i värsta fall i döden. Ett ganska enkelt övervägande för en lekman. I landet lagom ska väljarna erhålla flytvästen med för låg bärighet, fast först om 4-5år.

Tro mig kära vänner, fysikens lagar upphör inte att gälla bara för att man inte vill betala för den rätt anpassade flytväst som rekommenderas av livräddningssällskapet (läs ÖB).

I spelet rappakalja är det nu kortet ”Blåsta” som dras av spelledaren och skickas vidare… till oss väljare. Hur ska vi trovärdigt förklara för våra barn och barnbarn att det är dessa politiker vi anförtror vår gemensamma säkerhet till. Jag själv går bet och ber ödmjukt våra folkvalda om hjälp på vägen.

Kära försvarspolitiker, kan ni se era barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte är värda det bästa försvar vi kan ge, utan bara hälften av den lägsta nivån som ni blev rekommenderade. 

Ansvaret ÄR Ert – Lidandet blir Vårt.

/Håkan

* Rappakalja är ett sällskapsspel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord.

** Den vetenskapligt intresserade inser direkt att B R E D D E N på överenskommelsen är direkt proportionerlig till den längsta sidan på Finansministerns tomma lada.


Så kom då beskedet till slut…

I går kom beskedet. Det blev inga 18 miljarder i anslagsökning under den kommande femårsperioden 2016-2020 som Försvarsmakten hade angett som en absolut miniminivå. Istället blev det 10,2 miljarder där 1,7 skall dras bort pga ökade kostnader. Kvar i friska pengar blir således 8,5 miljarder. Anslagsökningen blir alltså mindre än hälften av det som krävs för att täcka de mest kritiska behoven efter det underfinansierade beslutet från 2009.

Jag kommenterade detta i går i Sveriges Radio Ekot och jag skrev även en debattartikel på SvD Brännpunkt tillsammans med Wiseman där vi gav vår syn på utfallet av beslutet.

I närtid så kommer jag även att kommentera innehållet mer i detalj. Bland annat hos Folk & Försvar den 29 april tillsammans med Annika Nordgren Christensen. Där deltar även försvarsminister Peter Hultqvist och representanter från de politiska partierna.


En pyrrhussatsning


Ikväll kommenterar Skipper och jag dagens försvarsbudgetbesked på SvD Brännpunkt. Det är mer pengar, men det är mindre än hälften av vad Försvarsmakten konstaterade krävdes för att täcka de mest allvarliga bristerna. En pyrrhussatsning, helt enkelt.
För ytterligare historik se inlägget från i förrgår.

ÖB om dagens besked

Försvarspolitiska inriktningen 2016-20

"Huvuddelenav arméförbanden organiseras för att kunna verka som två brigader i hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare." - Försvarspolitisk inriktning 2016 tom 2020.

Denna ordalydelse är värd att reflektera något över, dels utifrån de nu överenskomna budgetramarna för Försvarsmakten, dels kommer denna ordalydelse vara utgångspunkten för resonemanget jag kommer föra i detta inlägg, då den är central för arméns utveckling under den kommande Försvarspolitiska inriktningen 2016 t.om. 2020.

Som ordalydelsen gör gällande, är huvuddelen av arméstridskrafterna organiserade för att kunna ingå i två brigader, brigadstridsgrupper är snarare ett bättre begrepp, då förbanden är så vitt utsprida och kommer ha ytterst små möjligheter till några egentliga samövningar utifrån de geografiska avstånden mellan dem.

Utöver brigadförbanden, så finns ett ytterligare antal förband såsom Jägarbataljonen, Underrättelsebataljonen m.fl. Om vi då börjar med två brigader, vet man nu med sig som politiker att man enbart kommer betala för en 50%-lösningav det som är beställt, då blir det ju mycket svårt att kunna verka med två brigader, logiskt så kommer det enbart vara en brigad man betalar för som politiker, då bör man inte skriva två brigader.

Om vi då för resonemangets skull säger att Försvarsmakten kommer anmäla till Regering och Riksdag att vi kommer enbart kunna verka med en brigad, så då har vi fortfarande kvar problematiken med högkonfliktnivå mot en kvalificeradmotståndare d.v.s. den absolut svåraste formen av väpnad strid är det man har sagt att denna brigad skall klara av. Detta kräver mycket övningstid och framför allt samövning av de olika förmågorna såsom logistik, bekämpning o.s.v. särskilt att beakta är att förbanden måste även vara personellt uppfyllda för detta.

Med den nuvarande personalreformen som varit gällande sedan 2010, så har vi enligt GenMj Brännströmnu lyckats uppnå en bemanning på cirka 10-20% av Armén, d.v.s. några tusen soldater, vilket i ren verkan enligt GenMj Brännström är några kompanistridsgrupper observera det är inteens bataljonsstridsgrupper vi talar om nu. Då brigadens byggstenar är bataljoner, så saknar vi just nu de "legobitarna".

Det vill säga, vi har i dagsläget inte ens personal för en brigad att tala om, likväl så utgör inte den inkallande delen av pliktpersonal under senare delen av 2015, någon grund för att utgöra en byggstomme på, för att kunna påbörja uppbyggnad av en brigad, då de är fördelade på ett antal olika förbandstyper inom armén.

Hur man nu får den politiska sidan har tänkt att Försvarsmakten dels skall få ihop två brigader med finansiering för en dels rekrytera och öva upp två brigader på fyra år för att kunna verka på den svåraste nivån av väpnad strid då vi inte ens i dagsläget har en brigad än mindre börjat öva brigadsystemet förutom i virtuella spel eller stabtjänstövningar, övergår mitt förstånd.

Vad som dock blir tydligt är att absolut ingenting av det Försvarsmaktsledningen kan ha/har anmält till våra politiker rörande situationen inom Försvarsmakten, kan man lyssnat på, för då hade de facto ordalydelserna varit annorlunda om man som nu valt att gå emot ÖB rekommendation rörande finansieringen av Försvarsmakten, istället för två brigader hade det kunnat stå en, vilket hade varit en realistisk målsättning utifrån nuvarande budgetramar.

Så här skulle jag kunna mala på med ett stort antal punkter rörande den "Försvarspolitiska inriktningen 2016 tom 2020" men jag väljer att avsluta där, då den inledande ordalydelsen exemplifierar väl hur ologiskt resonemang man fört från den politiska dimensionen i denna fråga. Avslutningsvis så får vi trots allt glädjas åt att vi fått en 50% förbättring, något mer än det kanske inte var att hoppas på i mellanmjölkens förlovade hemland, skutan börjar kanske så sakteliga att åter vända uppåt.

Have a good one! // Jägarchefen

SvD Kolumn: Betyg Icke Godkänt



Läs gärna min kolumn i dagens SvD där jag ger hela försvarsbeslutsprocessen betyget underkänt. 

Bara timmar efter publiceringen i papperstidningen fick vi resultatet. Återkommer i det ämnet senare under kvällen. Expressens ledarsida har förstått var det handlar om, så även BLT och på ledarplats i Hälsingland. I Borås Tidning så har man dragit det till sin spets och hävdar att vi nu kan komma att få ett en-dagarsförsvar.

En signal till omvärlden bör gälla närtid

av Hans Lindblad

Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning som kostade fyra gånger mer än som planerats. Staaff hade som vision ett planmässigt ordnat försvar. Men vid inget tillfälle de följande hundra åren har planmässighet fått vara vägledande, det har ständigt varit suboptimeringar. Allra värst under försvarsministrarna efter 1992, alltså Anders Björck och framåt. Möjligen innebär Peter Hultqvist en förbättring

Generallöjtnant Carl Björeman skrev i boken ”År av uppgång, år av nedgång” (2009) att den planmässighet Staaff eftersträvade sedan aldrig tillämpades och att Staaff därför framstår som ”den ende försvarspolitiker med framtidsvisioner under 1900-talet”.

Under första världskriget tillfördes flottan bara två jagare och två ubåtar, eftersom varvsresurserna koncentrerades till tre stora pansarfartyg (för övrigt föga lämpade för svenska försvarsbehov) färdiga 1917, 1921 och 1922. Under andra världskriget startades 1942 bygget av två kryssare som var färdiga 1947, dessutom närmast oanvändbara till följd av lufthotet.

När försvarsberedningen förra året uttalade sig för ytterligare tio JAS-flygplan någon gång i slutet av 2020-talet kändes det konstigt, eftersom ett sådant beslut inte behöver fattas förrän en bit in i det årtiondet. Under mina år som försvarspolitiker frapperades jag av att moderaterna alltid ville sänka skatten och därför utlovade ökade försvarsanslag först längre fram, en tidpunkt som sedan försköts allt längre fram i tiden.

På liknande sätt idag där väl alla partier vill ge begränsade tillskott i närtid men lovar mer längre fram. Det är konstigt med tanke på ett dramatiskt förvärrat ryskt uppträdande i nuläget, medan det kan finnas starkt olika scenarier rörande den fortsatta utvecklingen i Ryssland, till exempel ekonomisk kollaps eller ett folkligt uppror mot dagens despotiska regim. Få länder lär väl ta intryck av vad Sverige säger om försvarsutgifter in på 20-talet, eftersom de själva är osäkra om framtida belopp. Sverige måste som andra anpassa sig till vad som händer.

Vill man ge en tydlig signal inför omvärlden och främst våra grannländer om svensk beslutsamhet vore det vettiga en snabb insats. Jag skulle gärna se ett engångsanslag för 24 månader framåt på till exempel 15 miljarder. (Jämför med Per Albin Hanssons båda extraanslag en tid innan krigsutbrottet 1939). Det skulle medge en substantiell förbättring på något område där Sverige idag ligger illa till. Till exempel att importera ett luftvärnssystem med betydande räckvidd. Det kunde delvis baseras på Gotland, inte i första hand för försvar av ön i sig utan som skydd för Mellansverige (plus Baltikum om så blir aktuellt).

Vore jag finansminister skulle jag frenetiskt vända mig mot långsiktiga löften om stora anslagsökningar (det gäller naturligtvis inte bara försvaret). Binder man i förväg upp sig för stora områden blir framtida budgetarbete mycket svårt, om summan av löften är större än tillkommande inkomster. Ju mer man lovar, desto sannolikare naturligtvis att löftena sedan bryts.

Det är förmodligen lättare att hantera en akut situation, typ när utdelningarna från LKAB eller Vattenfall faller kraftigt från ett år till nästa. Om försvaret fick ett engångstillskott borde det inte leda till skattehöjning (om man inte som Staaff 1914 valde en tillfällig värnskatt). I första hand borde man söka en engångsintäkt, typ försäljning av någon statlig tillgång, inom eller utom försvaret. Eller också utöka upplåningen, vilket kanske är möjligt om man ser det anskaffade systemet som en investering i framtida trygghet.

Min erfarenhet är att myndigheter helst vill anställa fler. Så utlovar riksdagen ökade anslag för lång tid framåt är risken uppenbar att ÖB söker anställa fler. Detta trots att försvaret har en väldig obalans mellan heltidsanställda soldater och visstidstjänstgörande, (liknande de tidigare reservofficerarna). Försvaret har nästan helt misslyckats med rekryteringen av de senare, troligen för att man egentligen aldrig velat ha dem. Men den som är färdigutbildad soldat och inte är instruktör bör ut i ett civilt yrke, annars blir det oerhört dyrt.
 

Författaren är tidigare riksdagsledamot (Fp)

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.
…
Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.
…
det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.


Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför "basplattan" skulle innebära "en oacceptabel risktagning" – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Ett lärororikt 75-årsminne

av Bo Hugemark

Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.

De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.

Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.

Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.

Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.

I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.

På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.

Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april

När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.

Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.

Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.

Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till

  • Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
  • Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
  • Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
  • Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens

Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:

Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll

Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”

Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.

Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.

Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.

Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)

I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Angriparen har goda chanser att utdela ett bedövande slag då bara en bråkdel av våra förband som fanns under det kalla kriget finns kvar, vilket gör dem mycket mer sårbara för ett inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.

Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.

Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.

Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.

 

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket "allt för fältförbanden". Visa nu att detta fortfarande är fallet!


Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Klarläggande från Försvarsmakten runt bildanalysen

Under helgen blev det många turer runt ubåtsfrågan, vilket jag redovisade i gårdagens blogginlägg. I dag redovisar Försvarsmakten sin analys av bilden. Man är helt säkra på sin slutsats.

Turerna under helgen var flera. Uttalande av Anders Grenstad i lördags, uppgifter i SvD under söndagen och fler uppgifter i DN sent under kvällen. Allt handlade om huruvida det var en ubåt eller inte på bilden som togs av Sven-Olof Kviman i oktober.

Försvarsmakten har efter sin egen analys kommit fram till att det inte var en ubåt utan en arbetsbåt.
– Det gör vi för att bringa klarhet i vad det var som på ett fotografi uppfattades vara en ubåt, men som vi nu med visshet vet var en civil arbetsbåt. Det vi nu gör offentligt är en av flera delar i vårt analysmaterial kring observationen. Orsaken till att vi inte visar upp alla analysmetoder och förmågor är att vi inte vill röja dem, men den beskrivna analysmetoden är fullt tillräcklig. Vi är helt säkra på vår slutsats, säger Ola Truedsson.

Se gärna nedanstående film producerad av Försvarsmakten där Kommendör Bengt Lundgren förklarar arbetet och metoden man har använt för att komma fram till slutsatsen. Se även fler bilder här.




Vad som är bra i sammanhanget är att Försvarsmakten är tydliga med att särskilja observationen den 31 oktober med den konstaterade kränkningen under Operation Örnen tidigare i oktober. Det har under dagen från olika håll dragits flera olyckliga likhetstecken mellan gårdagens olika bud om att det inte var en ubåt, men den konstaterade kränkningen tidigare. Det är uppenbart svårt för gemene man att skilja på de olika händelserna.

I Rysk media har man givetvis nyttjat tillfället att sprida desinformation om att Sverige har spridit felaktiga uppgifter. DN har idag publicerat en artikel med den ryska propagandan. De ryska slutsatserna är i flera avseenden fel, och rena påhitt. Bedömningen om konstaterad kränkning tidigare i oktober kvarstår! Varken regeringen eller Försvarsmakten har pekat ut något land.

Vad som fortfarande inte är redovisat är den samlade bedömningen om de ytterligare uppgifterna som finns från den 31 oktober och den 1 november. Sannolikt redovisar Försvarsmakten dessa i den kommande sammanställningen som man fortfarande arbetar med.

Innehåll

Jag vet att utgångspunkten är att komma överens. Det är inte bara DÖ utan också en hävdvunnen, svensk tradition på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Tiderna är dock sådana att vi nu också måste bry oss om innehållet i våra famösa överenskommelser.

Jag försöker vara objektiv när jag säger att inget av det som var träffbilden i de pågående försvarsförhandlingarna nådde upp till vad som kan beskrivas som en anständig nivå.

Det är verkligen inget fel på Peter Hultqvists reflexer och magkänsla. Men han får, på sin planhalva, litet gehör. Ett fenomen som flera av oss har upplevt.

Min bedömning är att vår tid knappast kan hanteras inom ramen för femåriga försvarsbeslut. Det krävs mer flexibilitet, högre beredskap på den politiska nivån. Det kommer en dag i morgon också.

Allan Widman

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg "Militärt försvar - fredsbevarande?" Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.

                                                                                        ***


Som "gammal stridsflygare" från mitten av 1960 - talet och fram till mitten på 1970 - talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det "kalla kriget". Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad "Lystring" och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 - talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska "beredskapen" för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska "musklerna", där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula - respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta "fenomen" med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så "dök" alltid Nato - officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin "17:de medlem"!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och "stridsreserv". För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings - och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när "arkiven öppnades" efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.

                                                                                     *****

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.


Security Sanity

Civil planering måste komma igång

av Bo Richard Lundgren

Den ryska björnen har vaknat. Den rör på sig och skrämmer sin omgivning. Och det är först nu som också de svenska försvarspolitikerna vaknat och förstår den säkerhetspolitiska situationens allvar. Äntligen diskuteras seriöst hur det svenska försvaret skall få de resurser som motsvarar den förmåga politikerna beställt. Och här finns mycket att göra på kort och lång sikt för att täppa till hål och ta igen tidigare försummelser. Allt detta är bra. Men det finns en viktig aspekt som glöms bort i ivern att lappa och laga det militära försvaret. Det är det civila försvarets uppgift och roll.

Det civila försvaret skall under höjd beredskap, krig eller krigsfara säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett angrepp eller krig i vår omvärld. I Försvarsberedningens betänkande Försvaret av Sverige behandlas också det civila försvaret. Här framhålls insiktsfullt att ”det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig.” Försvarsberedningen gör bedömningen att det militära försvaret kommer att behöva särskilt stöd inom områdena transport och logistik, försörjning av livsmedel, drivmedel, elektricitet och telekommunikationer samt tillgång till sjukvårdsresurser.

Ja, och nu frågar sig då vän av ordning: Kan det civila försvaret bidra till denna förmåga?

En bild av verkligheten finns i en nyligen utgiven rapport som utarbetats av FOI på uppdrag av MSB. Rapporten heter Krigsorganisering och resursförstärkning i det civila försvaret. FOI har med hjälp av enkäter och intervjuer försökt få grepp om hur ansvariga civila myndigheter planerar för krigsorganisering och resursförstärkningar vid höjd beredskap. Resultatet är nedslående. Myndigheterna uttrycker tydligt att de inte vet vad de skall planera mot, hur de skall prioritera och vilka resurser som skall avsättas för försvarsplanering. Man efterfrågar nationellt framtagna grundscenarier och en nationell inriktning, något som Försvarsdepartementet alltså inte orkat med.

Det här innebär i korthet att vi idag inte har något civilt försvar. Det innebär att Försvarsberedningens förhoppning om civilt stöd till Försvarsmakten inte kommer att kunna realiseras. Det innebär också att statsmakterna kan skjuta till avsevärda resurser för militära ändamål men att vi trots detta inte kommer att ha en Försvarsmakt som kan fungera fullt ut i ett skarpt läge.

Här finns en viktig hemläxa att göra. Regeringen måste skyndsamt ta fram mål och inriktning för det civila försvaret med planeringsgrundande scenarier. Dessa måste vara förankrade på högsta nivå. Först då kan planeringen komma igång. Först då kan vi vara säkra på att även landets högsta ledning har förstått hur ett samlat svenskt försvar fungerar och måste byggas upp.

 

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.