Svensk försvarsindustri – good or bad?

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att bedriva plakatpolitik som litet land och tro att man kan förändra världen – ens litegrann – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas av dess omvända logik. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska summor – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands berör inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenskt. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu och att man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt som passar svensk försvar och sedan bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig gravt. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige, främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per krona till vår försvarsmakt.

Vänligen,
Mikael Grev


Fritt spelrum


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar". I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln "Försvaret satsar på jämställd design". Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden. Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.
I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ....  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 
I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det "aktuella projektet". Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?

Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.

Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?

Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.

Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga "vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi". Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.


Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.

I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.

I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.

Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 

Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.


Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att "Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan". Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.

Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.


Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att "Försvaret satsar på jämställd design". 

Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!

Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att "Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter". Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. - Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla - exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv?  Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att "det är en rättighetsfråga"? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så "tyst" som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.


Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?


 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

-        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

-        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

-        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

http://karlisn.blogspot.se/2015/03/isolerat-angrepp-mot-sverige-varfor-inte.html?spref=twhttp://karlisn.blogspot.se/2015/03/isolerat-angrepp-mot-sverige-varfor-inte.html?spref=tw

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde - isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

Dags att höja tröskeln del 4 – ubåtsbaserad andraslagsförmåga


Såsom regeringen tidigare meddelat kommer man bara att avsätta motsvarande 4,2 mdr kr ytterligare för det kommande försvarsbeslutet, vilket är långt ifrån det Försvarsmakten begärt för att fylla de allvarligaste bristerna i det förra försvarsbeslutet. I veckan meddelade också finansminister Magdalena Andersson att det trots det mycket dynamiska läget i omvärlden inte blir några pengar till försvaret i vårbudgeten. Det är inte utan att man funderar på vad som skulle behöva hända i omvärlden för att få svenska politiker att betala mer för försvaret.

Situationen är nog så allvarlig nu, men det hindrar inte att man måste se framåt. I måndags kom FOI med en ny och läsvärd rapport om tröskelförmåga. Det finns därför god anledning att återuppta förra vårens påbörjade serie om tröskelförmåga med det inlägg som då stod näst i tur. Tröskeleffekten syftar till att skapa en så hög tröskel att en angripare ska anse att det vore för dyrbart att påbörja ett angrepp. Tyvärr är tröskeln idag i mångt och mycket rullstolsanpassad, men det finns ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas för att markant höja den och om detta handlar även inläggsserien.


En reaktiv strategi
Studerar man svenskt säkerhets- och utrikespolitiskt agerande de sedan 200 åren, finner man att det kännetecknas av reaktivitet. Det är ett utpräglat defensivt försvar som är byggt utifrån att motståndaren ska komma till Sverige och på så sätt inleda ett krig. Som motsats kan nämnas Israel som har en tradition av offensivt försvar, med exempel som sexdagarskriget, Osirak-räden och nu senast anfall mot mål i Syrien.

En reaktiv strategi innebär att man kommer att ta förluster. Friheten att som försvarare agera militärt kommer av att angripare genomfört förstaslaget. Denna strategiska reaktivitet ställer därmed stora krav på förmågan att ta emot det första angreppet och därefter fortsatt kunna föra en meningsfull strid. Saknar man den förmågan, har man heller ingen trovärdig tröskel.

Tröskeln kan därefter vara byggd kring att ta striden med angriparens förband som sätts in mot oss på ett sådant sätt att ett angrepp blir svårt att genomföra eller kring en förmåga att kunna tillfoga angriparens resurser i hemlandet sådan skada att ett angrepp inte skulle löna sig. Denna förmåga benämns också andraslagsförmåga och tvingar också en angripare att avdela resurser till det egna landets försvar. Helst innehåller en tröskel bägge dessa komponenter, men i Sverige har traditionen sedan 60-talet varit den förstnämnda lösningen.

Exempel på den andra lösningen skulle kunna vara anskaffning av kryssningsrobotar, vilket är något som nu flera av våra grannländer genomför. Först Finland, sedan Norge och nu även Polen som jag kommer att återkomma till längre fram i inlägget. Tyskland har sedan tidigare förmågan både på flygplan och fartyg. Mål för kryssningsrobotar är då i regel sedan tidigare inmätta och förberedda mål som flygbaser, hamnar, logistiknoder och infrastruktur som är kritisk för den militära förmågan.

I fallet med en luftburen andraslagsförmåga med kryssningsrobotar krävs det naturligtvis att förmågan inte slagits ut i angriparens inledande förstaslag. Det ställer stora, men fullt rimliga krav på logistik, basering och skydd av flygstridskrafterna.


En ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Ett annat sätt att försäkra sig om en uthållig andraslagsförmåga som därtill har en betydligt högre skyddsnivå, är att ha en ubåtsbaserad andraslagsförmåga, d.v.s. ubåtar med kryssningsrobotar. Bilden man spontant får framför ögat är sannolikt ryska och amerikanska ballistiska robotubåtar men det är väl fördomsfullt.

Ubåtar har den stora fördelen att från att de går till sjöss är de mycket svåra att upptäcka. Att så särskilt är fallet i Östersjön, är vid det här laget välkänt. När en ubåt nått sitt patrullområde kan den förbli oupptäckt under lång tid. Under det kalla kriget nyttjades t.ex. Östersjön (Sovjet) och möjligtvis också Västerhavet (USA) som avfyrningsområde för robotubåtar.
Tomahawk Block IV. Använd av bl.a. US Navy och Royal Navy


Hur skulle då en sådan lösning se ut för svensk del?

För det första är inte ubåtsavfyrade kryssningsrobotar något banbrytande. Ser man till den standardiserade amerikanska Tomahawkroboten finns den i två versioner för ubåtar. Dels en vertikalstartande avsedd för amerikanska robotubåtar, men också i en torpedtubsavfyrad version konstruerad för den internationella standardtorpedtuben 53 cm som även Sverige nyttjar. Med andra ord skulle det redan nu gå att utrusta befintliga svenska ubåtar med kryssningsrobotar. För att ytterligare höja operationssäkerheten och skyddet av andraslagsförmågan skulle man exempelvis kunna nyttja Bottenhavet som skyddat avfyrningsområde. Det har tidigare varit föga känt, särskilt inte bland allmänheten, men genom Mikael Holmströms Den dolda alliansen och Anders Jallais Landsförrädaren finns nu kunskapen ute om den sonaranläggning Sverige med amerikansk hjälp placerade ut mellan Roslagen och Åland och som därmed ger en utomordentlig koll på undervattenstrafik (och sjötrafik) in och ut ur Bottenhavet. Det går därmed att ha en mycket god uppföljning på vilka hot som skulle finnas mot en svensk ubåtsbaserad andraslagsförmåga som opererade där. Med sina 1700 km räckvidd når Tomahawk från Bottenhavet alla de mål som skulle kunna vara intressanta samtidigt och en med en ubåtsbaserad andraslagsförmåga skulle en angripare aldrig kunna vara säker på att inte själv bli utsatt för ett uppföljande anfall.

Regeringen meddelade i för två veckor sedan att Sverige ska beställa två nya ubåtar av Saab Kockums, vilket är stor vikt för det svenska försvaret. Då Sveriges geografiska situation är sådan att en angripare har att tilltransportera sig via luften eller över havet, är förmågan till undervattensstrid en av de främsta vad gäller att skapa en tröskeleffekt. Tidigare har tanken med den nya ubåtsklassen varit specialisering mot internationella operationer med en del särlösningar som bl.a. Skipper har diskuterat (Han är för övrigt också inne på samma tankegångar som jag om ubåtsbeväpning). Det skulle bl.a. innebära att man reducerar beväpning till förmån för transport av specialförband. Med andra ord en reduktion av de klassiska egenskaperna för undervattensstrid till förmån för den typ av uppgifter som skulle kunna vara aktuella vid i andra områden än Östersjön. Förhoppningsvis tar man nu sitt förnuft till fånga och ändrar inriktningen. Risken är annars stor att Sverige om 10 år sitter med en fantastiskt bra och specialiserad ubåt, men som är mindre lämpad för de förhållanden där svenska ubåtar alltid kommer att uppträda – nämligen i Östersjön.

Konceptbild av nästa generations svenska ubåt och dess tidigare tänkta huvuduppgift. Bild:Saab Kockums

Jag anser dock att det ändå vore dumt att stanna vid tidigare konventionella lösningar, utan givet dagens massiva och breda återtagningsbehov vad gäller försvarsförmåga vore det av godo att ytterligare höja tröskeln. Jag anser därför att den nya ubåtsklassen borde göras större och mer uthållig än tidigare ubåtar och redan från början designas kring torpedavfyrade kryssningsrobotar.

 En ytterligare fördel med en sådan lösning utöver de rent nationella skulle vara att det skulle öppna upp för ett djupare försvarssamarbete med Polen. Polen är nämligen just nu i färd med att titta på anskaffning av just konventionella ubåtar där man sätter beväpning med kryssningsrobotar (och just Tomahawk) som grundkrav. Leveranstiden sammanfaller också med de svenska planerna. Ett ubåtssamarbete skulle både stärka svensk försvarsindustri, skapa en hel del nya jobb, men också bidra till att stärka det svensk-polska försvarssamarbetet, vilket Polen länge önskat. En gemensam anskaffning skulle också stärka Sveriges/Saab Kockums möjligheter till ett nytt ubåtskontrakt i Australien.



Möjligheten att agera finns nu och den bör man ta på en gång i det kommande försvarsbeslutet. På samma gång som man skulle begränsa nackdelarna med Sveriges strategiska reaktivitet, skulle man också höja tröskeleffekten rejält och även gynna försvarssamarbete och näringsliv. Kan det bli bättre?


Tidigare delar:
Del 1 – Varför tröskelförmåga?
Del 2 – Förmåga till luftoperativ kontroll (inkl. grunder BVR-strid)
Del 3 – Luftburen offensiv förmåga

SvD Kolumn: Har vi ett nytt kallt krig?



Veckans SvD kolumn publiceras tyvärr bara i eSvD och på Webben pga av att det är långfredag och papperstidningen uteblir. Kolumnen kan läsas här.

Jag har länge varit förvånad att allvaret i situationen har beskrivits så oerhört olika beroende på vem man lyssnar på. Hur kan analyser landa i så pass olika slutsatser? Det handlar om hela spektrumet. Allt från att tona ner det hela till de värsta alarmisterna som börjat gräva skyddsrum i trädgården inför det stundande kärnvapenanfallet. Vem som hade rätt och vem som hade fel kan man aldrig veta förrän i efterhand.

Personligen anser jag att nuvarande läge i vissa avseenden är betydligt farligare än under "kalla kriget". Jag bedömer att vi i skrivande stund ligger närmare gränsen mellan kallt krig och krig i vårt närområde än vad vi gjorde i perioden 1945-1991. Krim och Ukraina signalerar att Ryssland är beredda att använda sin militärmakt. 

Den tidigare maktbalansen var mer förutsägbar. Dessutom förekom inte öppna hot med kärnvapen, de fanns hela tiden i bakgrunden, men det var inget man pratade om. 

Det stora problemet idag är att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka situationer. Risken för att olika agerande och uttryck tolkas fel har också ökat i likhet med under kalla kriget. Något som i sin tur kan leda till oönskad utveckling!

Den nya kärnvapenretoriken oroar! För någon vecka sedan hotades Danmark. Nu hotas även Baltikum med kärnvapen. I DN kan man finna en läsvärd kommentar, så även i SvD. Det stora problemet är att ingen vet var den röda linjen går. Just detta faktum är möjligen det farligaste av allt!

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt - tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var "hittepå". Här är några av dessa:

- Konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.

- Att det gamla "Marinflyget" skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 

- Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.

- Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

- Finansiering genom att använda "miljöpengen" eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

- Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

- Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något...

- Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 


Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. :-)

--------------------------


Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!

Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.

Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 

Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 

Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.

Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.

Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.
Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med "här och nu"?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske "Här och nu"!



Aningslöshet då och nu


Att historien inte upprepar sig är nog sant, men människan tycks inte ändra sig. Nedanstående analys av varför det gick som det gick i Norge 1940, publicerad i Svensk Tidskrift 1946, kan därför eventuellt vara av intresse för de som är intresserade av svensk försvarspolitik av i dag.
Lite långt men läsvärt och borde mana till viss eftertanke.

Se det som ett "gästinlägg" från de som var med förra gången det blev fel.

(Svensk Tidskrift 1946)


ANSVAR OCH LÄRDOMAR
NORGES tragiska öde den 9 april och därefter under kriget har
följts i Sverige med allt det intresse, som härrört ur vetskapen att
samma öde även skulle ha kunnat hemsöka vårt land. I Norge
ha 1940 års händelser lidelsefullt diskuterats, dock kanske något
mera återhållsamt än det norska temperamentet skulle kunna låta
förmoda. En preliminär redogörelse för de politiska instansernas
omstridda uppträdande under förhandlingarna med tyskarna efter
den 9 april fram till Quislings återinträde på hösten samma år
lämnade stortingets presidentskap i stortingets Dokument nr. l,
utgivet i somras. Dokumentet har givetvis prägeln av en apologi.
Quislingprocessen bragte nytt ljus även över de s. k. riksrådsförhandlingarna. Åtskilliga memoarer eller sammanställningar om
den 9 april sågo kort efteråt dagen, och efter frigörelsen ha flera
betydelsefulla skildringar utgetts om månaderna därefter; de viktigaste av de sistnämnda äro väl E. Berggrav »Da kampen kom»,
F. Castberg »Norge under okkupasjonem, C. J. Rambro »De förste
måneder», F. Schjelderup »Fra Norges kamp for retten», D. A. Seip
»Hjemme og i fiendeland», J. Skeie »Forhandlingene med tyskerne», J. Worm-Miiller »Til Norge» och Det norske Arbejderpartis broschyr »Krigen i Norge och riksrådsforhandlingene». I
början av december månad offentliggjordes så den särskilda undersökningskommissionens mycket omfattande »innstilling». Egentligen var kommissionen redan den 20 september färdig med sitt
betänkande, som då överlämnades till stortingets presidentskap,
men det förelåg tryckt först den 4 december. Kommissionen tillsattes i augusti 1945 av konungen på stortingets begäran och sammansattes av icke parlamentariker. Ordförande har varit höyesterettsadvokat Heiberg och som ledamöter förordnades professorerna
Bergsgård, Hallesby och Steen, höyesterettsadvokat Eckhoff, direktör Holmboe och fylkesman Thune.
Det ligger i sakens natur att händelserna före och under den
9 april fånga det största intresset. Det är en mycket hård dom,
som kommissionen avkunnar härvidlag, trots alla reservationer
mot efterklokhetens tvärsäkra utslag.
640
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Själva grunden till Norges svaghet i motståndet vid blixtanfallet på morgonen den 9 april ser kommissionen i den allmänna
norska inställningen till utrikespolitik och försvarspolitik under
mellankrigsåren. Å ven sedan Norge liksom övriga nordiska länder
1936 uppgivit den gamla optimistiska N.F.-politiken, underlät regeringen och stortinget att dra de militära konsekvenserna härav.
De flesta regeringsmedlemmar och särskilt statsminister Nygaardsvold vidblevo sin gamla, mer eller mindre traditionellt pacifistiska ståndpunkt, trots att de inte minst efter händelserna 1938
bort inse faran för att diktaturstaternas aggressiva imperialism lätt
skulle kunna framkalla ett nytt stormaktskrig. Regeringen försummade att utnyttja de psykologiska betingelser för en försvarsvänlig »folkereisning», som uppstodo efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Den mera »försvarsvänliga» gruppen
inom det regerande arbetarpartiet, närmast företrädd av Torp och
försvarsminister (nuvarande stortingspresidenten) Monsen, bildade
blott en minoritet inom regeringen och förmådde föga uträtta; Monsen hade dock tidigare inom partiet varit den ledande vid nedrustningen. Kommissionen understryker dock, att regeringens utrikesoch försvarspolitik hela tiden stöddes av stortinget; om utrikespolitiken rådde knappast några delade meningar alls, medan endast
Höyre och från1939 i viss mån Bondepartiet krävde förstärkningar
av försvaret. »Höyre sto i stadig opposisjon, men også dets krav lå
langt under de militrnre sjefers. Innen Höyres menige rekker
hersket ikke full enighet om forsvarsbevilgningene.» Kommissionen
ger en mycket mörk bild av försvarets tillstånd i slutet av 1930-
talet och hävdar med mycken skärpa, att det i första hand var
regeringen och dess ledande män som buro ansvaret härför. Den
hänvisar till upprustningen i andra europeiska stater, även de nordiska; regeringen borde, då den förstod att storkriget närmade sig,
ha satt in hela sin auktoritet för de försvarspolitiska åtgärder, som
landets frihet och självständighet krävde. Regeringen kände bättre
än stortinget till försvarets brister och regeringen underlät att
lyssna till de militära sakkunnigas krav.
Efter storkrigets utbrott övervärderade regeringen enligt kommissionens uppfattning Tysklands intresse av norsk neutralitet.
Regeringen borde subsidiärt ha övervägt möjligheten att gå i krig
på Englands sida, om Norge drevs ut ur neutralitetskursen. statsminister Nygaardsvold, främst fångad av inrikespolitiken, överlät
utrikespolitiken alltför tillitsfullt åt utrikesminister Koht. Visserligen vidtogos vissa smärre försvarsanstalter efter september 1939
641
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdornar
men de voro alldeles otillräckliga som stöd för regeringens neutralitetspolitik. Sålunda blevo kustfästningarna inte helt mobiliserade, besättningen var alltför liten och minspärrningar företogos
inte. Regeringen tänkte sig helt enkelt inte, att landet kunde angripas utan varsel; denna optimistiska syn delades dock, framhåller kommissionen, både av Hambro och Mowinckel, högerns
resp. vänsterpartiets ledare. Kommissionen finner det oförståeligt, att varken den kritiska situationen i januari 1940, Altmarkaffären i februari, västmakternas krav på genommarsch till Finland i början av mars eller deras hotelser med anledning av tyskarnas bruk av de norska farvattnen »skaket regjeringen opp slik
at den tok landets militrnre stilling opp til alvorlig overveielse>>.
Vid fördelningen av skulden för dessa underlåtenhetssynder vill
kommissionen inte rikta någon starkare kritik mot den kommenderande generalen Laake men däremot mot den kommenderande
amiralen Diesen. Huvudkritiken drabbar dock regeringen och särskilt den i december 1939 efter den sjuke Monsen utnämnde opolitiske försvarsministern överste Ljungberg, vilkens jämförelsevis
passiva verksamhet präglades av den uppfattning, som han själv
gav uttryck åt: »vi felte oss ikke trueb. Ytterst vilade dock det
tyngsta ansvaret på statsministern, vilken enligt kommissionen
bort vara den samlande och koordinerande kraften men synts ha
slagit sig till ro med att allt inom försvaret befann sig i ordning
sedan vissa extra militäranslag beviljats.
För den bristande vaksamheten och beredskapen dagarna omedelbart före den 9 april lägger kommissionen huvudansvaret på
utrikes-, stats- och försvarsministrarna. I detalj redogöres för hur
Berlinministern Scheel första gången den 29 mars sände utrikesledningen i Oslo varningar för tysk militär eruption, varvid bland
andra minister Richert åberopades som sagesman. Truppsamlingarna i Stettin omnämndes, men i rapporterna angavs än så länge
aldrig Norge som det troliga anfallsmålet. Av stort intresse är
uppgiften att legationsrådet Stang vid Berlinlegationen redan den
4 april skulle av den holländske militärattachen major Sas ha underrättats om att ett angrepp på Norge planlades till den 9 april;
i rapporten samma dag från Berlin lämnades den norska regeringen dock utan denna information. Kommissionen frågar, om
Stang till följd av sina tyska sympatier avsiktligt hemlighållit
Norges namn för utrikesministeriet eller om underlåtenheten berott på Stangs »gränslösa likgiltighet». Fr. o. m. den 5 april utpekades dock Norge som direkt hotat i varningar från Stockholm,
642
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Köpenhamn och Berlin, varvid den danske marinattachen i Berlin
kommendörkapten Kj0lsen synes ha varit den mest initierade och
ivrigast varnande. Den 8 april rapporterades i en serie meddelanden den tyska armadans rörelser i de danska farvattnen, och
även från London och Admiralty sändes ihärdiga varningar för
den tyska flottans fart mot Narvik. Trots sänkningen av »Rio de
Janeiro» på eftermiddagen den 8 april utanför Kristiansand gjorde
sig regeringen icke »noen tanke om det som skulle hende».
Utrikesminister Koht underlät att orientera sina kolleger om
meddelandena angående de tyska truppsamlingarna och anfallsplanerna; senast den 5 april borde regeringen, hävdar kommissionen, ha uppfordrats att lägga ut minor, mobilisera kustbefästningarna och inbåda armen. Koht tycks ha haft hela sin uppmärksamhet inriktad på den samtidiga brittiska utläggningen av
minor i norska farvatten, men detta kan enligt kommissionen icke
ursäkta honom för att regeringen hölls ovetande om signalerna
söderifrån. Kohts orienteringar inför stortinget blevo därför både
»bristfälliga och missvisande».
statsminister Nygaardsvold, som den 4 april fått del av minister
Scheels rapport av den l april, försummade sin plikt att ta den
nya utrikespolitiska situationen under samlat övervägande inom
regeringen. Han borde ha tillkallat de militära cheferna och i sin
hand samlat utrikes- och försvarspolitiken. Detta skedde inte
förrän den 8 april, men desorienterad som han var förnötte han
denna dag till föga nytta i långdragna, föga givande debatter i
utrikesutskottet och stortingets plenum.
Försvarsministerns passivitet under dessa dagar karakteriseras
såsom »ofattelig», trots att generalstabschefen Hatledal flera
gånger från den 5 april bl. a. vid besök hos försvarsministern
krävde mobilisering. Frågan om minering togs ej upp förrän på
förmiddagen den 8 april, men beslut fattades först sent på kvällen
samma dag och ordern avsåg endast Oslofjorden. Då ordern nådde
vederbörande hade de tyska krigsskeppen redan passerat. I Bergen
lade därvarande marinchef på egen hand ut minor samma dag
men även där för sent för att det skulle få någon betydelse. Varken
den 8 eller 9 april beordrades mobilisering av kustbefästningarna.
Av hären var i Nordnorge 6. brigaden mobiliserad. I södra Norge
var inte någon av de fem brigaderna mobiliserade, men i spridda
styrkor låg det omkring 7,000 man inne på exercisplatserna; ingenstans vid kusten hade någon styrka placerats som vakthållning.
Först natten mellan den 8 och 9 april träffade regeringen beslut
643
,·
,- .
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
om mobilisering av armen. I strid emot regeringens uppfattning
att beslutet avsåg allmän inkallelse hävdar kommissionen att mobiliseringen endast gjordes partiell med den 11 april som första
inryckningsdag. I denna form har regeringshelutet i vart fall
bragts till militärmyndigheternas kännedom. Vidare skulle mobiliseringen enligt regeringens beslut ske »stille», d. v. s. i hemlighet.
Försvarscheferna däremot krävde allmän och öppen mobilisering.
Mobiliseringsbeslutet träffades dock alldeles för sent, eftersom tyskarna redan den 9 april landsatt trupper på olika platser i hela
landet samt erövrat alla kustbefästningar och flygplatser.
I sitt betänkande behandlar kommissionen därefter regeringens
och stortingets hållning omedelbart efter den 9 april samt förhandlingarna med tyskarna om kreerandet av ett riksråd. I dessa
delar erbjuder undersökningen inte så mycket nytt utöver vad som
redan är känt. Det är därför kommissionens omdömen och värderingar, som mest intressera.
Kommissionen ger regeringen ett oreserverat erkännande för
dess fasta hållning under själva kampen, och i synnerhet regeringens beslut att fortsätta striden från England betecknas som
hedrande. Likaså ger kommissionen sitt godkännande av den s. k.
Elverumsfullmakten — höyesterett har ju redan enligt den prövningsrätt, som Grundloven tillerkänner Norges högsta domstol,
givit indemnitet för de åtgärder, som regeringen med stöd av denna
fullmakt vidtagit under krigsåren. Fullmakten utrustade regeringen med obegränsade befogenheter i och för landets försvar.
Den saknade varje stöd i Grundloven och den har rättfärdigats
helt med den nödrätt, som en nations självbevarelsedrift grundar.
Fullmaktsbeslutet den 9 april tillkom f. ö. utan någon utskottsbehandling och utan att stortinget delade upp sig i odelsting och
lagting. Trots detta och trots att det var en blankofullmakt tycks
den inte ha framkallat någon debatt i tinget. Den har emellertid
bildat det rättsliga underlaget för alla fria norska insatser under
de fem krigsåren och allmänt accepterats såsom den enda tänkbara lösningen av de konstitutionella problemen i kampen mot
inkräktarna. Enligt kommissionen var fullmakten i första hand
att tillskriva Rambros »forutseenhet og ro denne dag».
Kommissionen ger också sitt erkännande åt administrationsrådet
och dess verksamhet under den tid från mitten av april till slutet
av september, då det fungerade. Det kan enligt kommissionen inte
sägas, att enskilda medlemmar eller rådet som kollegium trätt
konungens författningsenliga rättigheter för när. Rådets verk- 644
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
samhet tillvann sig också förtroende uti alla läger i Norge, medan
tyskarna undan för undan blevo allt mindre belåtna med dess arbete och till slut också lät det Quislingska kommissariestyret avlösa rådet. Efter den 9 april var det inte möjligt att avvisa allt
samarbete med tyskarna och slå in på sabotage och guerilla, yttrar
kommissionen och fortsätter: administrationsrådet skänkte det
norska folket en nödvändig paus, som var en betingelse för att motståndet efter den 25 september gradvis kunde resas. I annat sammanhang kritiseras dock administrationsrådets ordförande fylkesman Christensen för alltför stor iver att under riksrådsförhandlingarna söka nå en modus vivendi med tyskarna – en hållning
som tydligen dikterades inte bara av hänsyn till det efter Frankrikes kapitulation förtvivlade läget utan även av hans bristande
tro på det norska folket och dess försvarsvilja.
Förhandlingarna om ett riksråd initierades av tyskarna den 13
juni. stortingets presidentskap under ledning av den socialdemokratiske veteranen Magnus Nilssen och med företrädare för olika
partier (Moseid, Thorvik, Valen och Lykke) uppträdde härvid som
det norska folkets ombud. Presidentskapet drevs att till sist gå
med på en överenskommelse med Terboven, enligt vilken bl. a.
kungen skulle förklaras ur stånd att utöva sina funktioner, Nygaardsvoldregeringen avsättas, Elverumsfullmakten upphävas och
ett riksråd insättas för att överta konungens och regeringens funktioner. Vidare skulle stortinget inkallas för att träffa närmare
beslut om fullmakt åt riksrådet, och presidentskapet förpliktade sig
att försöka utverka stortingets beslut om kungahusets tillbakaträ-
dande, därest kungen inte inom fjorton dagar hade tillmötesgått
önskemålet om abdikation. Ytterligare förklarade sig presidentskapet villigt att sluta fred med Tyskland, »hvis» -som det hette
i skrivelsen till Hitler – »det tyske rikes Farer mener att tiden
därtill är kommet». Som bekant korsades dessa planer av kung
Haakon, som i en mycket välturnerad, konstitutionellt oemotsäglig
skrivelse blankt vägrade att träda tillbaka. Givetvis bör presidentskapets uppträdande ses mot bakgrunden av Frankrikes samtidiga
kapitulation och kanske också de ännu så länge relativt oskyldiga
ockupationsförhållandena i Danmark, som nog frestade som förebild. Det framgår av redogörelsen, hur presidentskapet blott steg
för steg pressades till dessa eftergifter. Kommissionen betvivlar
inte, att presidentskapet handlade »under falelse av ansvar for
landets skjebne og av plikt til å verge landets interesser». Av
intresse att konstatera är, att presidentskapets eftergiftspolitik fick
645
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
i juni »länge» ett visst stöd från norska legationen i Stockholm och
regeringens två ledamöter där, statsråden Mowinckel och Frihagen; enligt kommissionen hade det efteråt varit naturligt om
»de to statsråders opfatning hadde fått konsekvenser for deres
stilling som medlemmer av Nygaardsvolds regjering».
Kommissionen förklarar kategoriskt, att presidenskapets förslag
under riksrådsförhandlingarna var grundlagsstridigt; stortinget
kunde inte med stöd i konstitutionell nödrätt vidta sådana omvälvande förändringar som överenskommelsen med tyskarna innefattade, och dessa förändringar voro icke heller i sig själva politiskt
försvarliga. Kommissionen synes däremot inte ta ställning till den
fråga, som höyesterettsdommer Schjelderup fört på tal i sin ovan
citerade bok, där han i viss motsägelse till professor Frede Oastberg hävdar att varje stortingssammanträde under ockupationen
vore grundlovsvidrigt redan därför att förutsättningen för ett stortingsbeslut måste vara att »alle Stortingsmenn alltid må vrere fri».
I detta sammanhang fäster kommissionen stort avseende vid höyesteretts utlåtande till presidentskapet på ett mycket tidigt stadium
av riksrådsförhandlingarna, enligt vilket kungens avsättning m. m.
förklarades strida mot Grundloven; debatten i Norge har rört sig
om, huruvida detta utlåtande, som bort avkyla presidentskapets
villighet att ge efter för tyskarnas krav, genom justitiarius Berg
verkligen kom presidentskapet till handa, något som Magnus Nilssen bestämt förnekat men som uppenbarligen skett ehuru blott
i muntlig form. Presidentskapets ansvar kvarstår givetvis oberoende härav. Magnus Nilssen – vilken liksom övriga medlemmar i 1940 års presidentskap utom bondepartisten Moseid ej
längre tillhör stortinget – har begärt riksrätt för att fria sig och
sina kolleger.
Förhandlingarna mellan presidentskapet och tyskarna vilade under högsommaren men togos upp i början av september på nytt.
stortingets partier inkallades med kort varsel till den 10 september,
då de förelades fyra spörsmål att rösta om:
l. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske
myndigheter, selv om en må noye seg med de tilsagn som er gitt
av dr. Dellbriigge angående forholdet mellom reichskommissar og
liksrådet, og med den antydede sammensetning av riksrådet, og
selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og
Kongehuset trer tilbake~
2. Kan en gå med på en ordning som under l nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kongen og Kongehuset trer tilbake
intil fredsslutningen.
646
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under l
dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for deU
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2
dersom det er alminnelig flertall i stortinget for deU
Resultatet av disse voteringer var:
Sp. l Sp. 2 Sp. 3 Sp.4
Ja Nei Ja Nei Ja Nei Ja Nei
Arbeiderpartiet o • • • • • • o 33 27 35 25 51 9 stemte ikke
Bondepartiet ………. 8 8 16 o 8 8 16 o
H0yre ……………. 8 23 15 16 stemte ikke
Kristelig folkeparti ….. o 2 o 2 o 2 l l
F0rre …………….. l o l 12 o 20 12 8
Venstre …………… o 20 8 o l o l o
Sum 50 80 75 55
Kommissionen anför vissa förklaringar till den hållning, som de
desorienterade stortingsmännen lade i dagen, men konstaterar att
det var »et sorgelig faktum» att mellan 90 och 100 stortingsledamöter gåvo efter; »Stortinget i 1940 ble ikke noe nedanker i farens
stund.» Särskilt anmärkningsvärd är ja-majoriteten i arbejderpartiet; redan tidigare under ockupationen hade vissa grupper på
arbetarhåll, särskilt bland kommunistsympatisörer, av pacifistiska
eller andra skäl intagit en tvetydig hållning till ockupanterna. Slutet på riksrådsförhandlingarna blev emellertid att presidentskapet
vägrade att acceptera flera än tre medlemmar från Nasjonal Samling som ledamöter av det tilltänkta riksrådet. Terboven bröt då
förhandlingarna och kastade masken. Till detta avbrott av förhandlingarna medverkade främst Quisling, som Terboven i sitt
eget intresse skjutit åt sidan men som i Berlin under sommaren
direkt hos Hitler bedrev sitt landsförrädiska intrigspel och befäste
dennes tro på N. S:s storgermanska mission.
*
Det är främst tre lärdomar, som kunna hämtas från Norge och
dess öden under kriget.
För det första har det norska folket givit ett sällsynt och strongt
exempel på, hur ett folk, vars territorium till följd av en serie
olyckliga och till någon del även självförvållade omständigheter
härtagits, efter en tids tvekan och avvaktande till sist samlar sig
självt till ett hårdnackat och allt offrande motstånd. Den heroism,
vari striden mot ockupanterna slutade, blir säkerligen en outtömlig
nationell tillgång för det norska folket under långliga tider.
För det andra ha händelserna i Norge dragit upp det nödvän- 48- 46896 Svensk 1’idskrift 1946 647
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
diga tuschstrecket mellan vad de lagliga myndigheterna i ett ockuperat land kunna tillåta sig och icke tillåta sig i konstitutionellt
hänseende under de exceptionella förhållanden, som uppstå när
främmande herrskap regerar. Lika behövlig som Elverumfullmakten var, lika orimligt vore det att tänka sig att förändringar
av statsskicket och dynastien skulle kunna legitimeras såsom nationens önskan genom att en handfull män, som sakna varje laglig
befogenhet att tubba på konstitutionen, ger efter när ockupationsmakten sätter kniven på strupen. Detta gäller så mycket mera, som
tyskarnas ingripanden sommaren 1940 stodo i klaraste strid mot
Haagkonventionens regler för ockupation. Även om den svenska
författningen i flera avseenden är tänjbarare än Grundloven,
skulle även en svensk regering i samma situation som den norska
åtminstone i längden inte ha kunnat fullgöra sina plikter utan en
generalfullmakt av samma typ som den som stortinget beviljade
i Elverum – vare sig en sådan fullmakt hunnit ges eller blott
postulerats. Men längre räcker ej nödrätten, och i själva nödrättens begrepp ligger just att den inte får utsträckas en tum längre
än som är oundgängligen tvingande.
För det tredje ha händelserna före och under den 9 april på det
obevekligaste sätt inskärpt en stats skyldighet att i tid sörja för
sitt försvar och sin beredskap Ä ven om mobilisering i tid skett,
är och förblir det nog alltid en öppen fråga, om Norges svaga försvar varit tillräckligt som värn mot den tyska krigsmaskinen, när
denna släpptes lös- utrikesminister Unrlen har som bekant i New
York velat besvara denna fråga nekande, medan generalerna Keitel och Jodl under Niirnbergprocessen tillkännagivit en motsatt
åsikt. Det kan anföras skäl för bägge ståndpunkterna. Men intet
kan vara mera oförnuftigt och hopplöst än att först försumma att
i tid bygga upp ett rimligt försvar och sedan när faran blir akut
underlåta att mobilisera det lilla försvar som ändock finnes. Och
detta är det norska exemplet, varav norrmännen själva säkerligen
äro de första att för framtiden dra lärdom. Så långt det står i en
liten nations makt vilja de förvisso inte ännu en gång ta risken
att låta folket underkastas ett krigs alla lidanden. Också i Danmark har det företagits en liknande officiell undersökning av omständigheterna kring den 9 april. Å ven Sverige behöver rannsaka
sig självt. Fastän den svenska politiken kort före kriget fick en
starkt försvarsvänlig accent och fastän vårt försvar aldrig så barskrapats som Norges och Danmarks, är det inte på den svenska inställningen till försvaret under mellankrigstiden, som man nu
648
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
helst blickar tillbaka. Och även graden och arten av vår beredskap i början av april, när de alarmerande underrättelserna från
Berlin började inlöpa, vore förtjänta av en opartisk officiell undersökning. Det finns väl ingen, som i partipolitiskt nit ropar på
syndabockar – samlingsregeringen hade ju då varit installerad
sedan fyra månader. Men det svenska folket har samma rätt som
brödrafolken att få klart besked om myndigheterna i de dagarna
gjort allt som kunde göras för att möta tyskarna, ifall dessa i
denna Nordens ödestimma funnit för gott att rikta sitt angrepp
mot oss.
                                                             *****

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt.

nuke-wallpaper-1280x720

Det finns en typ av kärnvapenkrig som man inte kan gardera sig mot – det plötsliga anfallet av en dåre. Oavsett om vi har kapabelt luftvärn (vilket vi inte har, men skulle kunna skaffa) eller inte så är förvarningen för kort för att hinna reagera. Men jag finner det mycket osannolikt att detta skulle hända eftersom det utan tvekan skulle leda till ömsesidig förintelse när andra sidan kommer att se sig tvingade att svara med samma mynt.

Tröskeleffekt räddar

Den största risken för kärnvapenkrig är istället att en mindre konflikt eskalerar så till den milda grad att ena sidan anser sig nödgad att använda kärnvapen, kanske för att inte förlora ett konventionellt krig eller som ett beslut grundat på felaktig information. Så genom att minimera risken för konventionella krig så minskar man även risken för kärnvapenkrig.

Notera att detta går stick i stäv med det bakvända resonemanget, att det inte är någon mening att höja tröskeleffekten mot konventionella konflikter eftersom vi ändå inte skulle klara oss i ett kärnvapenkrig.

Moment 22

Just nu befinner Sverige sig i ett säkerhetspolitiskt moment 22. Sakkunniga i den politiska ledningen är, vad jag bedömer, fullt medvetna om att vi i praktiken inte har ett effektivt försvar mot Ryssland, inte ens för den marginaldoktrin som alltid varit gällande. Detta kommer dessutom att bestå inom överskådlig framtid då Ryssland dessutom rustar fortare än vad vi någonsin kan. Samtidigt så är man medveten om att vi inte får visa oss svaga mot den typen av motståndare då det göder dess sturskhet och sänker tröskeln för våld. Detta leder till att man är ovillig att medge den grava underfinansiering och problematik som finns i Försvarsmakten, som i sin tur innebär att det inte skapas tillräcklig press på ej sakkunniga att släppa till medel.

Detta moment 22 leder till att vi idag har en låg tröskeleffekt mot militär konflikt och uppåt. Vi har en organisation som inte är dimensionerad eller organiserad för de moderna ballistiska robotar och kryssningsrobotar som Ryssland förfogar över och garanterat kommer att utnyttja. Vi har genom vår snoozning av försvarsmakten sänkt tröskeln för militära påtryckningar som kan råka eskalera till militära konflikter, och så vidare hela vägen upp till kärnvapenkrig.

Genom att ta ansvar och återskapa den tröskeleffekt vi hade fram till början på 90-talet så motverkar vi också kärnvapenkrig genom att stävja en konflikt innan den får möjlighet att eskalera.

Taktiska kärnvapen

Det finns dock en mellannivå som måste hanteras, taktiska kärnvapen. Dessa är så små (motsvarande några ton TNT) att de skulle kunna misstas för riktigt stora konventionella bomber. Den psykologiska tröskeln att sätta in dessa är mindre än för de konventionella kärnvapnen – som är hundratals gånger kraftigare – trots den uppenbara risken för storlekseskalering.

Även här är svaret att minska de taktiska kärnvapnens fördel samt öka kostnaden, vilket sammanfattas tröskeleffekt. Genom att ha ett kapabelt luftvärn som kan bekämpa inkommande taktiska kärnvapen från till exempel Iskander M så ökar man kostnaden för fienden då de behöver mätta våra system för att garantera eftersökt effekt i målet. Om vi dessutom antar en taktik som innebär extrem spridning så minskar vi än mer möjligheten för fienden att få effekt av sina taktiska kärnvapen och därmed risken för att de planeras för användning.

Sammanfattning

Jag tror i skrivande stund att vi passerat möjligheten att med avtal minska kärnvapnens numerär. Det tåget har passerat för denna gång (men kommer tillbaka i nästa cykel) och vi måste med öppna ögon se en tid av sämre säkerhetsläge där snarare dess antal kommer att öka. I detta läge så är det effektivaste sättet att försvara Sverige och omvärlden mot kärnvapen att:

  • öka tröskeleffekten mot konventionella konflikter som riskerar att eskalera till kärnvapenkrig,
  • införskaffa luftvärn som gör användandet av alla typer av kärnvapen mindre effektiv och kostsammare,
  • ta fram en ny försvarsmanktsidé som bygger på extrem spridning av förbanden så kärnvapen i alla storlekar blir förhållandevis mindre effektiva.

Vänligen,
Mikael Grev


Ubåtsjaktförmåga här och nu!




Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.



Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014



För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för "Marinflyget". Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade "miljöpengen" som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum

Undrar åt en vän

Bloggens läsare kanske kan bistå min vän med ett svar, apropå finansministerns besked idag att det inte blir några extra pengar till försvaret?








Se även regeringens förslag till nytt försvarsbeslut

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige


Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier - att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan "Hotet mot Sverige" läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska "permittenttrafiken" genom Sverige. Liksom bilden av "Engelbrecht-divisionen" 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt "kvitto" om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart

Den kranka verkligheten

Reflektion

Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.

Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.

Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.

Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. "fyllesnack" man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.

Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.

Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.

Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.

Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.

Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett "tryck", detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.


Have a good one! // Jägarchefen

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan verkade hävda främmande hand-syndrom och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Det går bra att fylla på mer hypoteser i kommentarerna.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Vem skulle rycka på axlarna om det visat sig att någon varit inne sovrummet, medan de sov, bara för att det inte är klarlagt exakt vad som hänt? Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt hus så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i svenska säkerhetspolitiska termer för Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev


Tröskeleffekt med svenska tigrar och lojalitet

När jag studerade statsvetenskap i början av 1990-talet hade den s.k. maktutredningen med den synnerligen kompetenta professors Olof Petersson som ordf. fått ett stort genomslag.

En viktig del i utredningen handlade om mediernas roll i Sverige. Att yttrandefriheten är grundlagsfäst är en vår demokratis allra främst hörnpelare. Men varje demokratiskt system inrymmer värdekonflikter och yttrandefriheten kolliderar ibland med andra värden.

SNS, där Olof Petersson varit verksam, har fortsatt att granska och debattera makt och maktrelationer i samhället. I Demokratirådets rapport 2007, Medierna och yttrandefriheten debatteras ämnet vidare. De skriver:

”Yttrandefriheten begränsas av hänsyn till personlig integritet och andra skyddsvärda intressen. Vid dessa avvägningar händer det ofta att yttrandefriheten hamnar som »god tvåa«. Det finns argument för att inskränka yttrandefriheten som i dag har brett stöd både bland väljare och bland politiker. Det bräckliga stödet för yttrandefriheten får ses mot bakgrund av att debatten om yttrandefrihetens grundläggande principer varit snäv och ytlig.

Behovet av en sådan principdebatt är särskilt stort eftersom de värdekonflikter som yttrandefriheten aktualiserar många gånger är svårlösta. Staten spelar här flera olika roller. Staten står som konstitutionell garant för rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter och svarar därigenom för det rättsliga skyddet för det fria ordet. Men staten sätter också gränser för yttrandefriheten och bestämmer om tystnadsplikt och sekretess.”

I en myndighet som Försvarsmakten, likväl som andra försvarsmyndigheter m.fl, hanteras stora mängder sekretessbelagd information. Enligt 15 kap 2 § offentlighets- och sekretess-lagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift som berör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sådan sekretess utgör s.k. försvarssekretess.

Grundlagen om yttrandefrihet och sekretesslagen skapar därmed de ramar som vi alla har att röra oss inom. Som försvarsanställd och medborgare i övrigt är detta något man måste förhålla sig till och reflektera över – vad ska jag, vad vill jag och vad kan jag säga & skriva offentligt? Det blir ytterst en omdömesfråga.

När det gäller media och journalister och andra som offentligt ger ut tryckt och otryckt information i olika media finns en kombination av drivkrafter; allt från vinst- till egen- och allmänintresse. Det kan vara bra att ställa sig frågan om vilken drivkraft som ligger bakom att en viss text eller information publicerats i vårt brokiga medielandskap – att källkritiskt granska och vid behov blottlägga tendensiösa artiklar och inlägg är inget självändamål men ändock viktigt. Man kan nog också utgå ifrån att vissa som skriver i social media och på bloggar etc. medvetet avser sprida desinformation eller information som syftar till att destabilisera och skapa en för Sverige negativ opinion.

Jag har vid några tillfällen andats kritik mot försvarsjournalisten Mikael Holmström. Min kritik går ut på att han till stor del byggt sin journalistik på sensationer och på ”sina källor” i försvarsetablissemanget, något som också varit hans grundlagsfästa skydd. Emellertid finns det således personer i min organisation som medvetet läcker ut sekretessbelagd information –  där meddelarfriheten är inskränkt – till honom.

En fråga man kan ställa sig angående Mikaels Holmströms bevakning av försvarsrelaterad frågor är bl.a. vad det gett för effekter och hur det tjänat Sverige? Hans intervju med ÖB sent på året 2012 som briserade som en bomb i början av 2013 skapade ju debatt – det vet vi. Vi vet också att ÖB blev sjukskriven strax efter och att relationen mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet frös till rejält, vilket ingen tjänat på. Mikael har förvisso genom sensationer som En-veckas försvaret och Ryska påsken bidragit till ökad debatt. Ur mitt perspektiv dock ofta utifrån en delvis förlegad syn på säkerhets- och försvarspolitik. Att jämföra olika nationers antalsmässiga innehav av stridsvagnar, fartyg och flygplan säger mycket lite om militär förmåga och kapacitet numera. Kalla krigets realiteter och krigföringsprinciper finns inte längre och hotbilden har tagit sig andra uttryck än enbart hot från ryska kinetiska vapensystem.

Personligen tycker jag att det är mycket välkommet att det kommit igång en rejäl debatt om vår nations mest grundläggande värden – förmågan att kunna försvara sin suveränitet och integritet. Vi har en unik ställning med ett fysiskt säreget säkerhetspolitik läge som i kombination med vår unika militärgeografi skapar särskilda förutsättningar. Men också genom ett mycket säreget arv där hela nationen helt igenom varit totalförsvarsorganiserad. Det nya läget utan kallt krig mellan två alliansblock men med ett Ryssland som armbågar sig fram i sitt nära utland och som skramlar vapen, är förstås en realitet att hantera. Att försvarsbloggare debatter detta är förstås är bra. Emellertid kan debatten ibland uppfattas lite ensidig där det bara är hotet från den regionala stormakten i öster som manifesteras, samtidigt som mer eller mindre detaljerade analyser av Försvarsmaktens alla tillkortakommanden läggs i dagen. Men som jag påpekat – här finns avgörande skillnader mellan att vara mer eller mindre autonom bloggare eller om man har ett formellt ansvar, t.ex. i ett militärt Högkvarter. Det formella ansvaret för ett statsråd regleras emellertid i regeringsformen och där det vidare föresägs att det finns ett kollektivt ansvar för regeringsbesluten. Det innebär att alla viktiga regeringsbeslut – inom alla politikområden – berör alla statsråd med krav på att skapa och ansvara för en helhet i svensk politik och förvaltning. Frågan om hur bra man tycker att detta utövas är förstås knäckfrågan och som ska bevakas och debatteras.

Avslutningsvis – man kan reflektera över ordet lojalitet och vad det innebär. De flesta av oss har flera lojaliteter samtidigt; familj, idrottsklubb, nationen, arbetsgivare, underställda, chefer etc. För mig som arbetar i ett uniformsyrke där min yrkesprofession t.o.m. finns reglerad i en regeringsförordning, finns ett starkt patos för såväl mitt yrke som sådant, men också lojaliteten till min arbetsgivare – Försvarsmakten och svenska staten. Då Försvarsmaktens verksamhet är väsensskild från huvuddelen av annan statlig verksamhet – att med vapenmakt samt list & metod kunna försvara vårt territorium och våra nationella intressen – ja då kan man reflektera över vad som är omdömesgillt och inte i försvarsdebatten i vår strävan att skapa och ha en Försvarsmakt som ska inge respekt och leverera hög tröskeleffekt mot alla typer av angrepp.


Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns "vanliga människor" i Sverige som - på riktigt - är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper

-----------------------

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.


Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Ska uniformsmotståndarna få styra?

av David Bergman

”Beroende på aktuellt säkerhetsläge kan i fredstid bärande av uniform vara olämpligt vid besök utanför militär anläggning, vid färd till och från arbetsstället och under tjänsteresa.”

Det har nu gått drygt två veckor sedan debatten om försvarsmaktens råd för bärande av uniform och mitt gästinlägg hos Wiseman. Reaktionerna har varit lika massiva som positiva. Att mer än en erfaren kollega skickat en selfie på sig själv i uniform från Arlanda eller Stockholms Centralstation understryker att uniformen är en kraftfull symbol för trygghet och säkerhet och att många hängivna medarbetare värnar om att upprätthålla denna symbol.

Uniformsdebatten har nu tagit fart igen. Dagens Opinion uppmärksammade tisdagen den 25 mars att det inom Försvarsmakten råder en oenighet om hur anställda bör bära uniform och att försvarsutskottet informerats i frågan. Samtidigt har flera lyft fram det citat som finns angivet ovan och som tyvärr understryker att det inom organisationen fortfarande finns en farlig otydlighet i synen på bärande av uniform.

Det inledande citatet kommer från remissutgåvan av nya ”Uniformsreglemente för Försvarsmakten 2014” (FM2014-2132:3).  Jag vet inte om den olyckliga formuleringen kommer att kvarstå i slututgåvan. Men bara att det ens återfinns i remissen av ett så tongivande och betydelsefullt dokument är i sig djupt olyckligt. Citatet är inte del av en fotnot eller en förklaring för något undantag, det är tvärtom det inledande stycket i det allra första kapitlet i skriften som reglerar hur vi ska bära (eller tydligen inte ska bära) uniform. Som jämförelse för reglementets prioriteringar så regleras statschefens ceremoniella status först längre in i kapitlet. Skrivningen kan ha avsetts som ett råd eller tips för kommande situationer, men när värdeord som ”olämpligt” används och skrivningen utgör den allra första meningen i ett reglemente vars bestämmelser medarbetarna måste följa kommer det att få en stor effekt på hur våra soldater och sjömän agerar.

Om den allra första meningen i ett reglemente antyder att det kan vara för farligt att bära uniform i fredstid, vad kommunicerar det då för budskap om vår förmåga i krigstid?

Skrivningen borde självklart varit den omvända. Allmänhetens bild och förtroende för försvaret grundas i hur dess representanter bär upp sin uniform. ”Av det sätt, på vilket befälet uppträder, bedömer utomstående personer krigsmakten”, står det i Kungl. Krigsskolans klassiska skrift Blå Boken om uppträdande utom tjänsten. Ett lands uniform står för säkerhet, styrka och trygghet och ju sämre säkerhetsläget i landet blir desto viktigare är det att våra soldater och sjömän syns i uniform. Ett försämrat säkerhetsläge borde föranleda styrningar i reglementen att synas mer, inte mindre. Soldater och sjömän skall bära uniform om så jorden är på väg att gå under, och faktiskt speciellt just då.

Det farligaste är inte den aktuella hotbilden eller att det finns uniformsmotståndare som anser att vårt sätt att möta hot skall vara genom att ta av oss uniformen. Det farligaste är när denna nederlagsdoktrin tillåts bli så tongivande att den till och med präglar vårt uniformsreglemente.

Parallellt har en liknande diskussion förts om bärandet av polisuniform vid den nya Polisutbildningen på Södertörns Högskola. En polis skrev på Twitter den 20 mars: ”Stockholms polisutbildning ligger nu förlagd till Södertörns högskola. Där är man nu provocerad över att uniform bärs på skolan. Otroligt.” Södertörns högskola har i ett svar förtydligat vid vilka tillfällen polisstudenterna tillåts bära uniform men att det utöver det krävs speciell tillåtelse.

Vad exemplen har gemensamt är att de båda vittnar om farliga grundläggande meningsskiljaktigheter inom respektive organisation. Förhållningssättet till att bära uniform inom uniformsyrken borde vara så självklart att ingen medarbetare känner den minsta tvekan eller upplever sig pressad av myndighetens råd, men den rådande debatten visar tyvärr att så inte är fallet.

Förutom att fortsätta bära min uniform så ofta jag har möjlighet – rakryggat och med välputsade kängor – vill jag härmed avge ett remissyttrande till nya uniformsreglementet. Jag föreslår att det inledande stycket omedelbart raderas och ersätts med följande:

”Uniformen skall bäras med stolthet och på ett sådant sätt att den gentemot allmänheten inger en känsla av styrka, säkerhet och trygghet. Försvarsmakten är den yttersta garanten för rikets säkerhet och du är dess företrädare. Befolkningens förtroende för vår verksamhet grundas i hur du uppträder i uniform, både inom men framförallt utom tjänsten. Bär därför uniformen ofta och med stolthet.”

 

Författaren är Kapten och  Doktorand i Psykologi

Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan uppbringa av underrättelser och som inte kan ha kommit dit de är på grund av deras oförmåga att uppfatta information. De är inte onda och de vill säkert väl.

Så vad beror denna skillnad mellan försvarsbloggare och svenska politiker på? Låt mig bjuda på en version, det kan vara så att alla har rätt, i sin världsbild.

Om en husägare ska ta ställning till huruvida han ska skaffa larm, vilken kvalitet (och därmed kostnad) som ska inhandlas, så görs en bedömning av risken för inbrott. Här kan man ha minst två angreppssätt för att räkna ut denna risk. Man kan se till sin personliga hotbild, varför skulle någon vilja råna just mig, och man kan se till den mer objektiva hotbilden, hur många inbrott sker i området.

Människan är normalt mycket bra på att distingera mellan dessa två sätt beroende på hur mycket information som finns, även om det finns en tendens att välja information som ligger närmare i tid över mängd och därmed konfidens. Finns det accepterad statistik om antalet inbrott så övertrumfar det den egna hotbilden. Man förstår att inbrotten är opersonliga och tar istället information från det mer statistiskt relevanta brottsfrekvensen i området.

Problemen uppstår när det inte finns tillräckligt mycket objektiv information, det vill säga när antal inbrott inte är känt eller när den statistik som finns inte känns relevant för den egna situationen. Då uppstår ett informationunderläge och man går från objektiv betraktelse till subjektivt bedömande. I stället för “vad är inbrottsfrekvensen i vårt område” blir frågan “varför skulle någon vilja göra inbrott hos mig”. Tyvärr är det senare, subjektivitet, behäftat med en större mängde konfirmationsbias, det vill säga att ju mindre tillgänglig objektiv information ju mer subjektiv blir den och därmed baserad på egna uppfattningar och tidigare erfarenheter.

Här någonstans börjar Löfvens uttalande bli logiskt. Statistiken för länder som invaderar andra länder är skral och fjärran i tid. De länder som Ryssland invaderat, Georgien och Ukraina, är inte på vår bakgård, de är på något sätt på någon annans bakgård. Kanske till och med på Rysslands bakgård. Statistiken rör oss inte, den behöver inte tas som objektivt underlag.

Man kan jämföra det mer att bo i ett trevligt villaområde – A – som gränsar till en mer problematiskt område – B -. Det som händer i B berör inte A, man vill tänka bort det. Det är inte bra för huspriserna, det är inte bra för barnen och skapar kognitiv dissonans som alltid hjärnan försöker undvika. Så länge som brottsstatistiken i område A är låg så går frågan tillbaka till jaget och “varför skulle någon vilja göra inbrott hos just mig”. Allt är lugnt, frid och fröjd, idyllen lever.

Det man kanske inte tänker på är vad det är som håller inbrotten kvar i område B. Man har ingen insyn, man förstår inte hur de tänker. Deras agerande verkar för boende i A ologiskt men tryggt. De håller sig nog kvar i sitt område för att de … och så kommer alla orsaker som är baserade på okunskap och konfirmationsbias.

Det finns stor risk att anledningen att de i område A inte känner sig hotade av dem i områden B är baserade på helt fel logiska slutsatser. A-laget kanske tror att det är pengar och smycken som hägrar, och baserar sina beslut utifrån detta med att köpa kassaskåp, medan innevånarna i B-laget agerar utefter rivalitet, skrämseltaktik och gängkrig.

Risken med denna felaktiga bild av vad som separerar olika länder är att man använder sina egna mycket begränsade erfarenheter som beslutsunderlag medan den faktiska hotbilden är baserad på helt andra förutsättningar. För att fortsätta analogin med bostadsområden så kan det från A:s sida verka vara en stabil tillvaro medan det ur B:s synvinkel kan förändras om det dyker upp ett nytt gäng och området behöver expanderas. Det är inget personligt utan vilket område som läggs under deras “beskydd” kan nästan bero på slumpen, eller vem som råkar föreslå något först.

Tar vi tillbaka detta till Löfvens resonemang så tror jag att han, och för övrigt Reinfeldt innan honom, verkligen tror på vad han säger. För honom så finns det ingen som skulle vilja invadera och ta Sverige för vad som han ser som Sverige. Vad har vi som ryssen vill ha? Majstången, våra pengar, vad?? Inget Sverige har kan väl vara värt en knapp veckas krig, uteslutande i världssamfundet och skarpa diplomatiska fördömanden?

För ryssen ter sig det hela helt annorlunda. Deras verklighet är uppbyggd kring helt andra förutsättningar, sånt som vi inte förstår. Maktkamp, heder, misstro och positionering kanske driver dem, vem vet? Och när helt andra mekanismer styr ett skede än de man tror så är man i farans riktning. Man tar beslut på logik som inte gäller. Tidsramar som tänkts ut och lackmustest blir värdelösa.

Löfven har rätt i att ryssen inte vill ha svensk mark för att den är svensk, eller har våra svenska män och kvinnor som sexslavar. Men det kan mycket väl hända att Sverige blir en viktig bricka i ett maktspel som vi inte förstår eller vill vara del av. De som inte kan eller vill se dessa samband kommer alltid att stå förvånade, att se motståndaren som irrationell, kanske till och med uttala det. För oss andra är dessa skeenden helt logiska och det är vår plikt att upplysa om risken med denna introverta navelskådning.

Vänligen,
Mikael Grev


Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på - minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande - målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!


Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet