av Krister Andrén
Enighet i säkerhets- och försvarspolitiken är en styrka när den är underbyggd av en bred och öppen analys och debatt. Om enigheten istället kortsluter analysen och debatten blir resultatet det motsatta.
Försvarspolitiken har under lång tid haft låg prioritet. Det är länge sedan grundläggande och svåra frågor om försvarspolitikens nationella mål och innehåll diskuterades på allvar. Försvarets förmåga att hantera krympande ekonomiska ramar har ansetts långt viktigare än vilken försvarsförmåga som bör eftersträvas eller kan levereras. Internationell insatsförmåga och billigast möjliga fredsverksamhet har under femton år varit styrande.
En drastisk reduktion av försvarets storlek och förmåga har genomförts utan egentlig diskussion. Tillvänjningen till ett nytt läge har gått snabbt. Språkbruk och referenser har successivt anpassats till det aktuella läget. Incitament till jämförelser bakåt har saknats!
Det är tankeväckande att återkoppla till hur mål och krav beskrevs för tjugo år sedan utifrån en säkerhetspolitisk lägesbild, som hade en hel del likheter med dagens. 1992, tre år efter murens fall, men med en kvardröjande osäkerhet om Rysslands fortsatta utveckling, innehöll försvarsbeslutet (prop 1991/92:102) en kort inledning signerad dåvarande statsministern Carl Bildt.
Dess nu bortglömda portalmening om försvarets huvuduppgift förtjänar att lyftas fram: ”Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet, att en angripares förluster och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.”
Inriktningen som då gavs kontrasterar bjärt mot dagens: ” angrepp med höga tidskrav, med mera begränsade, men samtidigt kvalitativt högtstående resurser, och med maximalt utnyttjande av militär överraskning [bör] sättas i fokus”. Strategiskt överfall angavs alltså då som styrande planeringshot.
Allt detta är sedan länge glömt. Dagens utgångspunkt ges av förmågan hos den lilla insatsorganisation vars huvuddrag definierades 2004. Det nationella kravet på förmåga är lite förenklat reducerat till att under fredsförhållanden kunna hävda territoriell integritet. Tidigare krav på robust stryktålighet och uthållighet i strukturen har tagits bort till förmån för fredstida produktionseffektivitet.
Med kuslig tydlighet har det under året som gått framgått att det ryska angreppet på Georgien för sex år sedan faktiskt innebar ett ryskt uppbrott från den säkerhetsordning som etablerats i Europa efter det kalla kriget, den ordning som innebar att utnyttjande av militärt våld var uteslutet för att ändra gränser i Europa.
En grundpelare som burit upp den nu gällande svenska försvarsinriktningen är därmed borta. Den smärtsamma följdslutsatsen återstår dock alltjämt att dra: en genomgripande omprövning av försvarspolitikens inriktning är nödvändig.
Att vrida hela försvarsskutans kurs rätt tar ofrånkomligen lång tid. Även dagens lilla försvarsstruktur är trögrörlig. Ett antal resursbegränsningar vid sidan av ekonomi sätter snäva gränser och innebär också svårlösta konflikter mellan kort- och långsiktiga ambitioner. Det gäller inte minst personalförsörjningen där det nyligen införda systemet knappast att kunna räcka till för den större volym som en ökad nationellförsvarsambition kommer att kräva.
En ominriktning måste alltså ske stegvis och med aktsamhet om vad som finns. Vi har inte råd att rasera den begränsade förmåga vi har för att bli starkare på sikt. Men verklighetens ökade krav tränger sig på. Det är redan nu möjligt och nödvändigt att vidta många enkla åtgärder för att höja tröskeln mot utnyttjande av militära maktmedel mot Sverige. Vi behöver täppa till uppenbara svagheter och materiella brister. Robustheten i vår försvarsstruktur behöver skyndsamt stärkas. Det kommer att kosta och det måste få kosta.
Det är ett pris vi nu måste betala för att vi under de senaste tjugo åren valt att frigöra ett par hundra miljarder för andra ändamål. Pengar skall givetvis användas effektivt, men får i det uppkomna läget inte vara en avgörande begränsning. För tjugo år sedan avsatte vi i Sverige 2,5 procent av våra resurser (BNP) till försvaret. NATO-länderna har nyligen överenskommit om att under de närmaste tio åren successivt öka sina anslag till minst två procent. Det ger viktiga riktpunkter.
Analysen av de långsiktiga utvecklingsalternativen behöver fördjupas. Sverige kan lika lite idag som förr bygga ett försvar med förmåga att avhålla mot alla tänkbara hot. Sverige är del i en större europeisk och transatlantisk helhet. Vårt försvars främsta roll är att effektivt bidra till stabilitet och fred i vår del av Europa. Liksom tidigare handlar det ytterst om att ha en trovärdig tröskelförmåga som bidrar till att avhålla från utnyttjande av militär makt.
Vårt mål bör vara att ha en betryggande nationell förmåga att hantera hot som ligger under den nivå där Natos tröskel ändå är helt avgörande. Vi behöver noga analysera Sveriges roll och intressen i detta sammanhang. Vilka krav på nationell förmåga ska vi prioritera? Vilka förmågor behöver vi nationellt för att på bästa sätt säkra våra intressen? Vilka uppgifter vill vi kunna lösa med egna nationella medel?
En återgång till det tidiga nittiotalets inriktning och ambition är vare sig möjlig eller eftersträvansvärd. När vi siktar framåt är det inte gårdagens försvar som är referensen. Dagens situation är annorlunda och kräver andra försvarslösningar.
De försvarsekonomiska realiteterna lägger stora och uppenbara restriktioner på våra nationella möjligheter. Den militärstrategiska situationen i Europa som helhet är i grunden förändrad. Som demonstreras i Ukraina finns idag ett betydande utrymme för att utnyttja militära maktmedel utan att omedelbart riskera en förödande upptrappning. Den militärtekniska utvecklingen har skapat helt nya möjligheter för en angripande stormakt att med konventionella långräckviddiga precisionsvapen snabbt och överraskande slå ut vitala system hos en försvarare. Därtill kan fogas att vårt samhälles sårbarhet idag gör det möjligt för en resursstark motståndare att med mycket små insatser rikta förlamande slag mot vårt samhälles funktion. Cybersamhället innebär också att helt nya icke militära hot vuxit fram som mu måste hanteras med lika stort allvar som de militära hoten. Samtidigt är det viktigt att förstå och tillvarata de nya möjligheter som den tekniska utvecklingen öppnar även för en småstats försvar!
Helhetens betydelse kan inte nog understrykas. Förstärkningen av vår försvarsförmåga är en nationell angelägenhet som berör hela samhället. Det militära försvarets utformning och förmåga måste stå i samklang med det samhälle det är en del av. Ett robustare försvar förutsätter ett robustare samhälle. Det är också värt att notera att försvarsindustrin idag personellt och kompetensmässigt representerar en mycket betydande del av den potential som är gripbar för att stärka vår försvarsförmåga.
Ett nytt långsiktigt inriktningsbeslut är nödvändigt, men kräver ett långt bättre underlag än försvarsberedningens rapport just nu erbjuder. Det behöver tas fram skyndsamt och med stor eftertanke. Sex dyrbara år har visserligen redan förlorats men det vi nu gör måste bli rätt. Det finns inget utrymme för misstag eller önsketänkande!
Viktigast just nu är att åter placera de säkerhets- och försvarspolitiska kärnfrågorna i politikens centrum, att snabbt vidta de enkla åtgärder som är möjliga för att öka försvarets tröskelförmåga och att politiskt bädda för de mycket betydande nya försvarssatsningar som krävs framöver.