Rör inte vår kuliss

I fredags kom Försvarsmaktens Årsredovisning för 2013. Jag tänker koncentrera mig på personalförsörjningen som jag belyst tidigare här.

Till att börja med ska Försvarsmakten ha ett stort plus för den omfångsrika personalberättelsen som utgör bilagor till huvuddokumentet. Här finns mycket att ta del av för den intresserade skattebetalaren och den bekymrade medborgaren.

Läsarna vet att jag varit kritisk till Försvarsmaktens rekrytering, och personalberättelsen ändrar inte den. Det finns positiva inslag som rekryteringen till GSS-K som ju ligger över målet. När det gäller denna kategori är det mera i nyttjandet som utmaningarna ligger. Avgångarna har angetts som 14 % tidigare, men vid en närmare studie är det måttet på andelen som tar avsked på egen begäran.

Detta mått visar sig Försvarsmakten ha använt sig av genom hela resan, och det går inte ned över tiden. Så här ser det ut över tiden: 2009 12 % 2010 16 % 2011 13 % 2012 19 % 2013 14 %
Detta ger ungefär 15 % avgångar varje år på egen begäran. Sen tillkommer de som skriver kortare avtal eller går till andra kategorier, vilket i år var ytterligare 5 %. För den som kan kalkylera utbildningseffekter, så blir resultatet illavarslande för samträningsförmågan.

På GMU-sidan redovisar Försvarsmakten ett överintag på 30 % för att kompensera de avgångar som sker från inryckning till dess den enskilde tecknat avtal med Försvarsmakten. Den siffran torde öka ytterligare, om de nuvarande tappen på 41 % under dessa dryga tre månader håller i sig samtidigt som de totala avgångarna på GSS-K etablerar sig kring 20 % nivån och möjligen hälften av dessa till andra kategorier istället (nu 40 % – planerat 80 %).

Det jag vill lyfta med från personalberättelsen är något som sällan diskuteras, nämligen konsekvenserna för möjligheterna att forma krigsdugliga förband som jag var inne på nyss.

I insatsorganisationen är de senaste siffrorna att det ska finnas 16 100 GSS-befattningar i våra fältförband fördelat på 6 600 GSS-K och 9 500 GSS-T. Om vi backar ett par år för att få lite perspektiv, så kan vi se hur utvecklingen ser ut. I personalberättelsen för 2011 anges att det fanns 4 148 GSS-K vid årets utgång, något som matchades med uppfyllnaden av 4 200 interimsavtal för GSS-T (s.20-23).

Inte undra på att dåvarande statsrådet Sten Tolgfors och nuvarande ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren i Svenska Dagbladet mars 2012 slog fast att nu fanns alla politiska beslut på plats. För regeringen stod vallöftet om en insatsorganisation innehållande 50 000 med de nya personalkategorierna på plats 2014 inom räckhåll.

Omvandlingen till riktiga avtal gick emellertid på kryckor, och i personalberättelsen för 2012 kunde vi läsa att det endast fanns 1 582 GSS-T med avtal vid årets utgång. Dessa skulle komplettera de 4 487 GSS-K som fanns vid samma tidpunkt. Nu fanns alltså cirka 6 000 av insatsorganisationens befattningar uppfyllda.

Motsvarande siffror för 2013 blev sedan 5 391 GSS-K och 2 666 GSS-T, vilket innebär att instatsorganisationen bestod av 8 057 GSS av 16 100 möjliga vid nyåret. Hälften av befattningarna bestrids alltså fortfarande av värnpliktiga. Eftersom dessa inte får kallas in förrän vid krig eller krigsfara finns knappt i realiteten samtränade stridsenheter av bataljons storlek.

Från 2014 kommer det att finnas en stående bataljonsstridsgrupp för nationella uppgifter enligt skrivningarna på sidan 5 i personalberättelsen. Nästkommande stridsgrupper blir svårare att sätta upp. Dels innebär ekonomin för 2014 och än mer 2015 att övningsverksamheten blir lidande, dels lever organisationen fortfarande i skuld när det gäller tidigare övningsverksamhet.

Ett av de mest intressanta talen som redovisas är antalet aktivt tjänstgörande i Försvarsmakten. Ett relevant mått och återigen kudos till myndigheten som redovisar detta. Dessa definieras så här (sid. 17):

”Aktiva tjänstgörande är alla kontinuerligt tjänstgörande och de tidvis tjänstgörande som har tjänstgjort under året.”

I tabellen kan vi läsa ut av de 2 666 GSS-T är det 615 som varit inne på tjänstgöring under 2013. Det innebär att över 2 000 GSS-T inte tjänstgjort under 2013, de allra flesta av dem säkerligen inte tidigare år heller. De har alltså inte avlossat ett militärt vapen, än mindre övat i förband.

Aktiva tjänstgörande som bestrider de 16 100 befattningarna är per nyåret alltså 5 391 GSS-K och 615 GSS-T. Det innebär att den aktiva GSS-komponenten är cirka 37,3 % i insatsorganisation 2014 2019 2023.

[Edit] Till detta tillkommer en frånvaro på sammanlagt 11 % för tjänstledighet med eller utan lön enligt sid 36 som den uppmärksamme läsaren Johan H. Granberg påpekade. Åtminstone de 5 % utan lön borde indikera längre studier som skapar minskad förmåga till samträning, och osäkerhet om den enskildes planer. [Slut edit]

En bit från debattartikeln i SvD ovan således:

”…användbara, tillgängliga och flexibla förband redo att göra insats med kort varsel såväl i Sverige som utanför.”

En stående bataljonsstridsgrupp är vad du har att hålla i handen när Ukraina skälver drygt 100 mil härifrån. Bara du inte rör vår kuliss.

Snabbanalys Ukraina

(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, … Läs mer

SÄPO laggar efter rejält om Syrien

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen.

När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska medborgare som tar aktiv del i striderna i Syrien.

Nu är det tyvärr dags igen.

I en upptakt till Sälen före jul lät SÄPO meddela att bedömningen var att ”minst 75 personer” som rest till Syrien för att ansluta sig till olika grupperingar. Budskapet fanns sedan med under konferensen i Sälen och det låter som ett ganska tryggt, ganska exakt mått – ”minst 75″.

Göteborgstidningen, som haft den genomgående bästa uppföljningen i svensk dagspress hade i helgen nyheten att ytterligare två svenskar dödats i Syrien, denna gång i strider mellan olika oppositionsgrupperingar. Totalt har hitills minst 17 stycken svenska medborgare dödats i strider i Syrien skriver tidningen, som regelbundet bevakar olika sociala medier och kontakter i framförallt Göteborgsområdet.

17 döda över en längre period ger oss ett bättre underlag att värdera mot än de fem döda det var tal om när jag skrev om ämnet senast. Fortfarande går det att göra viss reservation för tillförlitligheten, men indikatorerna jag presenterar nedan är mycket oroande, häng med:

Om vi börjar med de stora makrotalen så citeras oftast Syrian Observatory for Human Rights siffror. De senaste säger minst 140 000 döda, varav cirka 50 000 civila. Syrien har en befolkning på cirka 22 miljoner exklusive sin krigsmakt. De civila dödstalet är kring 0,25 % av befolkningen så här långt.

För krigsmakten, vars storlek brukar bedömas till mellan 500 000 och 600 000 är förlustsiffrorna enligt SOHR 33 591 stupade soldater, vilket ger cirka 6 % i andel. Mer än 24 000 rebeller och nästan 9 000 jihadister har dött i striderna, men här är som sagt svårigheten att bedöma hur stor totalen är. Till detta kommer kring 20 000 i regimvänliga miliser, vars storlek också är svårvärderade.

Sammanlagt ligger alltså förlustsiffrorna på fördelningen 53 000 döda på regeringssidan och 33 000 på oppositionen. Med tanke på att det är oavgjort så här tre år in i kriget är det rimligt att anta att förlustandelen på oppositionssidan är en liknande som i krigsmakten (6 %). Den senare har förvisso bättre vapen, men oppositionen hade länge initiativet och har gjort mängder med överfall på soldater under transport som haft svårt att försvara sig. I det stora hela jämnar det alltså ut sig hyggligt jämnt.

Även i det mindre perspektivet hittar vi intressanta jämförelsetal som behandlar just oppositionen. För en månad sedan varnade den franske inrikesministern, Manuel Valls, för jihadister som återvänder från Syrien till Europa. Varningen kom sedan det blivit känt att två 15-åringar gett sig av för att ta upp vapnen mot den syriska regimen.

Enligt inrikesministern bedömde de franska underrättelse- och säkerhetstjänsterna att 700 franska medborgare eller människor som lever i Frankrike slåss, har slagits eller är på väg för att slåss i Syrien. Antalet dödade franska medborgare uppges till 21, vilket ger andelen stupade 3-4 % (beroende på hur många som är på väg). Här räknar jag högt med 4 %.

Det slutar inte där, eftersom the Sundaytimes i helgen hade en liknande varning från brittiska myndigheter. Nu är tyvärr artikeln bakom betalvägg, så de flesta kan inte nå den. De viktigaste uppgifterna i artikeln som berör det här ämnet är att regeringens ministrar har blivit informerade att mer än 400 britter har åkt till Syrien och av dem har cirka 20 stupat. Detta ger en andel stupade kring 5 %.

Dessa andelar kan jämföras med de andelar som svenska underhållsberäkningar för sjukvårdstjänst som fanns förut, där storstrid för en brigad innebar förlustsiffror på 8 % med panoramat 1/5 döda, 3/5 sjukvård, 1/5 lättare skador utan sjukvård. Detta har ingen direkt relevans här, men tjänar som en påminnelse om att långt ifrån alla dör i strider.

Men vi har i de andra exemplen här ett ackumulerat intervall från 4 % (stupade franska medborgare) via 5 % (stupade britter) till 6 % (stupade i syriska krigsmakten). Om vi drar upp detta för att vara försiktiga ytterligare 2 %-andelar så skulle andelen stupade bland svenska medborgare vara som högst 8 %.

Med minst 17 döda enligt GT, så skulle det innebära mer än 210 deltagare från Sverige, vilket blir min konservativa bedömning. Med jämförelsetal från den syriska krigsmakten skulle antalet närma sig 300. Med franska andelar blir det 425.

Detta är långt från SÄPO’s bedömning om ”minst 75″. Time will tell.

Regeringen minskar försvarsanslaget



I dag kom ett beskedet som få hade förväntat sig efter två års turbulent försvarsdebatt där fokus har legat på den oroväckande utvecklingen i vårt närområde och att försvarsbudgeten är för liten. Det alla nog hade förväntat sig efter alla utspel var nog snarare en nödvändig ökning av försvarsbudgeten, i stället meddelade finansminister Anders Borg att man nu reducerar försvarets ekonomi ytterligare.

Den som följer försvarsdebatten och den här bloggen vet att jag ofta hävdat att Försvarsmakten är mitt inne i en pågående systemkollaps då ekonomin inte räcker till. Man ska minnas att Försvarsmakten för flera år sedan meddelade att regeringens försvarsreform inte skulle kunna genomföras med nuvarande låga anslagsnivåer med bibehållen organisation. Med en given ekonomi var den enda lösningen att ännu fler förband skulle avvecklades. Detta satte regeringen stopp för, vilket givetvis var helt rätt. Men detta innebar i praktiken att man skickade "Svarte Petter" till Försvarsmakten. De ekonomiska problemen hamnade ånyo på myndighetens bord. Samtidigt slår regeringen sig för bröstet och hävdar att man minsann inte genomfört några förbandsnedläggningar under sina två mandatperioder. Man har på det sättet försatt Försvarsmakten i en ekonomisk rävsax.

Försvarsanslagen måste således öka för att inte systemkollapsen ska fullbordas. I stället kommer i dag beskedet från finansminister Anders Borg att regeringen skär ytterligare i försvarets ekonomi! Ytterligare ett mycket svårt bakslag.

Motiveringen från Anders Borg är följande (min fetstil).
Nu är det viktigt att stärka skyddsvallarna och åter bygga upp överskott i offentliga finanser. En liten öppen ekonomi med stor finanssektor bör värna starka offentliga finanser för att klara jobben och välfärden när det stormar i vår omvärld, säger finansminister Anders Borg.


För att driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten skapar regeringen ett extra omvandlingstryck. Det kan till exempel vara effektiviseringar i kärnverksamheter och prövning av annan verksamhet. Effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen. Minskningen fördelas proportionerligt på respektive anslag baserat på storlek. Totalt uppskattas åtgärden frigöra cirka 0,3 miljarder kronor 2015 och därefter 1,1 miljarder kronor årligen.



Frågan som återstår och som regeringen inte besvarar är hur många gånger man kan "effektivisera" utan att även reducera uppgifterna? Observera även att det är förbandsanslaget som ska reduceras. Så sent som i veckan (precis som tidigare) så stod försvarsminister Karin Enström enligt uppgift och sa att regeringen satsar på försvaret och att man nu genomför fler och mer kvalificerade övningar. Att detta inte är annat än ren och skär lögn torde de flesta försvarsanställda kunna vittna om.

Inom Flygvapnet har man under 2014 tvingats reducera flygtiden. Målsättning och ambition kontra det faktiska behovet minskar. Årets flygvapenövning är reducerad och ammunitionstilldelningen minskar. I Marinen sker motsvarande åtgärder. Bl.a. har deltagande i övningen Cold Response och stridsträning vid brittiska FOST utgått. Den enda nationella marinövningen SWENEX 14-2 som skulle genomförts kommande höst har utgått tills vidare. Vad avser Arméförbanden har en kraftfull reducering avseende deltagande i Cold Response i nordnorge skett. Jag är övertygad att det finns fler övningar som fått stryka på foten då pengarna saknats, och detta gäller innevarande år.

Att som försvarsministern påstår, att regeringen satsar på försvaret är med andra ord att fara med grov osanning. Det ska bli mycket intressant att se hur försvarsministern kommer att kommentera dagens besked från regeringen. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Försvarsmakten kommenterar situationen.

Försvarsminister Karin Enström har den senaste tiden gått ut hårt i media och krävt svar från Socialdemokraterna hur mycket man avser skära i försvarsbudgeten? Möjligen en relevant fråga, men där är vi inte ännu. Mer aktuellt är det nu att ministern svarar på vilka övningar som Försvarsmakten ska ta bort när regeringen nu minskar anslaget?  Det vore även på sin plats att de övriga Allianspartierna går ut och kommenterar dagens besked. För bara några veckor sedan när partiledarna för Folkpartiet och Kristdemokraterna talade i Sälen lät det nämligen helt annorlunda.

Regeringen har sedan tillträdet konstant minskat försvarsanslaget om man kompenserar för inflationen (vilket man givetvis måste göra). För att motsvara samma köpkraft som 2006 hade försvarsanslaget (de militära utgifterna) i dag behövt ligga på 45 miljarder. I stället har anslaget minskats med 3,45 miljarder sedan 2006 och nu har regeringen alltså meddelat att man ännu en gång ska använda osthyveln på den ständiga budgetregulatorn Försvarsmakten.


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Cornucopia?, Sjätte mannen

Ukrainskt elitförband har bytt sida

Ett av ukrainska MVD:s elitförband byter här sida.

Ytterligare kännetecken för inbördeskrig blev idag uppenbara i Ukraina - ovan ett klipp som visar ett av det ukrainska inrikesministeriets (MVD) Berkut-förband när det går över till oppositionen.

Om Berkut (Kungsörnarna) och dess rötter i de sovjetiska OMON-förbanden, samt de militära elitförbanden i Ukraina skrev jag nyligen en artikel - för artikelserien MILITÄRT!

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  


Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion "Flytt av helikopterflottiljen till Kallax"med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.

Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 

Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 
Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.
Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.
Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.
Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?
Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 
Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 
Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.
Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.

Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret "läs motionen". Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.

Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.

Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?

En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.

Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?

Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten:

minskad anslagsökning

Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, FP och KD, som under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen tog sig ton i anslagsfrågan, kommer nu rimligen tystna klädsamt. Reinfeldt sade kaxigt att det minsann aldrig hade varit några tuffa förhandlingar om försvarsbudgeten, och att det inte skulle hända framöver heller. Om det var det den här gången vet vi inte, men faktum kvarstår: KD och FP kommer ha begränsad framgång med profilering gentemot M i försvarsfrågan fram till valet och avfärdas med ”mycket skrammel men inga pengar”. Och om de signalerar fortsatt strid efter tillfällig motgång kommer de bemötas med att de lämpligen bör sluta tala om oenigheten på motståndarsidan.

Gissningsvis kommer retoriken från M gå ut på att de ändå, totalt sett över de närmaste åren, genomför en satsning på försvaret jämfört med dagens utgiftsram – samt att S myndighetsbesparing faktiskt var långt mer omfattande. Men frågorna som ställdes vasst och segervisst till S om vad denna besparing exakt skulle innebära för Försvarsmakten, de ska de nu själva besvara (även om det är mycket mindre belopp).

Vid sidan av detta glider Borgs osthyvel rakt ner i den känsliga frågan om huruvida Försvarsmakten är och bör behandlas som vilken myndighet som helst – med andra ord den gamla diskussionen om försvaret som kärnverksamhet eller ej? Sverige rymmer sisådär 468 statliga myndigheter och alla ska, såvitt jag begriper, skalas av på samma sätt. Det finns de som tycker det är orimligt att Försvarsmakten och Nämnden för hemslöjdsfrågor likabehandlas, särskilt när känslan av att världen krymper växer, med alltifrån stora osäkerheter kring Försvarsmaktens personalförsörjning till urban massmobilisering och framgång i Moskva. För att ta några exempel.

Det är kort sagt uppförsbacke på högersidan och de rödgröna kan luta sig tillbaka i efterdyningarna av förmiddagens presskonferens, väl medvetna om att de har en hel del storheter att reda ut på egen hand. Och i Högkvarteret ligger gissningsvis mången panna i djupa veck, både över de ekonomiska konsekvenserna och frågan om vad man ska inta för attityd efter den senaste tidens behagliga (nåja, ”behagligt” är ett relativt begrepp) samvaro med den politiska ledningen kring personalförsörjningsfrågans principer, i gemensam front mot värnpliktslobbyn. 

Gästinlägg: "Ett konventionellt och förlegat försvar"

“Sverige har ett konventionellt och förlegat försvar. Finns ingen vits att plöja ned miljarder i det i syfte att försvara landet. Inte i en tid med mach 10 kryssningsmissiler och generellt de stora teknologiska skillnaderna som råder.”

Så sa min gamle vän i en facebookdiskussion som gick ut på att vissa av oss efter den senaste tidens yttranden kring specialförband stärkts i övertygelsen att inte rösta på vissa partier i år heller. Har han rätt? Om vi tar avstamp där vi slutade senast så handlar allt våldsmonopol i första rummet om att gemensamt bestämma vad som ska ske inom vårt lands gränser. För den händelse att någon försöker bryta mot det monopolet så gäller det att snabbt återta detsamma, oavsett om det är fråga om politiska extremister, annan form av organiserad brottslighet, eller främmande makt.

Vid inget tillfälle har man från militärt eller (initierat) politiskt håll trott att detta är en uppgift som ett litet land som Sverige kan klara enskilt om motståndaren är en stormakt. Hela vår krigsplanläggning under det kalla kriget byggde på att vi var en kugge i ett maskineri som skulle förebygga och i värsta fall försöka stå emot ett sovjetiskt anfall över hela den europeiska kontinenten. Det fanns en mycket liten sannolikhet för att vi skulle kunna stå utanför ett krig i Europa, och en än mindre (försvinnande liten) sannolikhet att vi skulle behöva utstå ett isolerat anfall mot Sverige från Sovjetunionen. Så vitt jag kan förstå var den viktigaste uppgiften för Krigs- och sedermera Försvarsmakten i detta sammanhang att verka stabiliserande:

Det skulle vara tydligt att det var kostsamt att genomföra ett krig som inbegrep Sverige. Allra helst skulle det uppfattas som så kostsamt att det aldrig blev av. Inte för att man inte kunde förinta hela landet, utan för att det i alla krigsfall skulle finnas angelägnare mål att använda resurserna till, och att man för den händelse av att man drog in Sverige skulle behöva använda resurser för uppdraget som hade varit bättre att använda någon annanstans.

Som en krydda i detta resonemang kan nämnas att den uppfattade effekten av vad vi kunde åstadkomma efter förbekämpning (det fanns en anledning till att sovjeterna ville veta var våra flygförare bodde, och det var inte för att bedriva ickevåldsförsvar) var det viktiga - det spelade alltså mindre roll hur mycket prylar vi hade eller hur bra vi var på att faktiskt använda dem, så länge det _verkade_ som om vi hade tillräckligt mycket prylar och var tillräckligt bra på att använda dem även efter en kraftigt (och ofrivilligt) begränsad mobilisering.

Kommer vi tillbaka till nutiden är det ingen som tror att Ryssland har intresse av att idag invadera Sverige. Detta är sant oavsett om vi har en försvarsmakt eller inte. Det är heller ingen (bortsett möjligen från vissa representanter i det nymoderata ledargarnityret) som tror att Ryssland har minsta tekniska problem med att blåsa varenda svensk från jordens yta redan med befintlig teknik - en teknik som förvisso blir mer sofistikerad för varje år som går och dessutom storskaligt effektiv redan i steget under kärnvapen - och så långt har min vän helt rätt. Dock händer det mycket på den internationella scenen innan det börjar regna “mach-10-missiler”.

För det första är kontrollen över det egna territoriet det som styr själva definitionen av staten. Just i detta nu, och åtminstone de närmaste tio åren, är vår kontroll avhängig välvilja från våra grannländer. Lek med tanken att en driftig/vansinnig befälhavare i Kaliningrad bestämde sig för att provocera fram en stormaktskonfrontation genom att besätta Gotland. Eller föreställ dig att en hord vältränade jihadister bestämmer sig för att tvinga Putin på knä genom att från samma ö slå mot en av Rysslands viktigaste handelsleder. Eller att en försvagad Putin ersätts av en ultranationalist som torpederar vår handelsflotta tills vi skickar tillbaka de båtlaster med HBT-personer som flyr över havet efter att en av de “västra delrepublikerna” “frivilligt gått i union” med Nya Östunionen och sedan tvingats sätta alla “avvikande” i “omskolningsläger”. Oavsett vilket scenario du väljer (dessa är kanske inte de allra mest sannolika, men det spelar ingen roll - poängen är att handlingsfriheten blir kringskuren oavsett vilken anledningen är) så kan vi i dagsläget göra nära nog ingenting utan hjälp från våra grannländer - en situation som bara förvärras i takt med att befintlig materiel inte ersätts i erforderlig takt, rekryteringen haltar, övandet reduceras, och slutdatum för intagandet av en organisation som antagligen redan från början är felkonstruerad för att tillhandahålla försvar på hemmafronten flyttas längre och längre in i framtiden.

Beroende på vilket scenario som utspelar sig kan det alltså till och med bli så att Ryssland av det internationella samfundet blir ombett att gå in och styra upp verksamheten (om vi inte kan kontrollera en del av vårt territorium, och någon annan gör det med udden riktad mot Ryssland). Jag tror inte att det är så kul att ha sommarstuga på Gotland i ett sådant läge - Georgien såg inte så där jättekul ut. Tjetjenien är ett annat land som man sällan ser på vykort. (Nej, med det menar jag inte att dessa två länder varit föremål för FN-mandat. Jag menar att vi har att göra med ett land som har en annan inställning till “collateral damage” än vad vi har).

Från finskt håll säger man att vi har blivit en “konsument av säkerhet” istället för en producent, och för att spetsa till det ännu mer är det snarare så att vi har gått all-in på bidragslinjen och sitter med armarna i kors och hoppas att någon annan ska ta hand om allt jobbigt åt oss. Vi gör nog bättre i att utgå från att våra vänner kan tänka sig att avstå en del av sitt säkerhetsöverskott - efter att deras egna behov är tryggade (vilket i Natofallet innebär att vi är rätt långt ned på listan i dagsläget - det tog som bekant veckor att få förstärkt luftvärn på plats vid den fullvärdiga medlemmen Turkiets gräns mot Syrien) om de tror att det kan påverka något till det bättre. Med "bättre" förstås här situationer där osäkerhet om läget byts mot stabilitet och minskad risk för missförståndsbaserad eskalation, samt omständigheter där opportunister drar slutsatsen att ingen snabb vinning finns att få.

Denna tanke blir för övrigt ännu viktigare om vi istället för 10 år in i framtiden försöker hantera 20-40 år. Det enda vi vet säkert är att ingen gissning kommer att vara helt korrekt. Några skapligt sannolika förutsättningar är dock att
a) exportmarknaden för fossila bränslen kommer att ha minskat drastiskt eller upphört att existera
b) det ryska välstånd som byggs upp idag kommer att bli lidande av a)
c) risken att samhället genomgår stora och dramatiska förändringar ökar när folk får det sämre fort
d) en instabil stormakt med stora militära muskler är inte bra för dess grannar
e) det tar lång tid att bygga upp militär kapacitet men att byta inriktning på utrikespolitiken går minst lika fort som en statskupp

Vi som enskild nation kommer aldrig att kunna stå emot ett aggressivt Ryssland. Även om Ryssland inte är aggressivt mot oss idag vill jag påminna om de myriader av olika händelseutvecklingsalternativ som finns teoretiskt möjliga. Återigen, ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. Av denna anledning är det en god idé att se till att solida stater med gemensamma intressen har en militär beredskap som är god. Det innebär inte ens att vi måste gå med i Nato, det räcker med att vi verkar för att den typen av krafter som vi anser oss tillhöra även fortsatt är just krafter, krafter som ser oss som en naturlig samarbetspartner. (Detta resonemang är för övrigt applicerbart på alla länder, ju fler som är stabila och rustade och ser ett gemensamt värde i att det inte är krig, desto mindre gör det om ett enskilt land drabbas av vansinne a la Tyskland på trettiotalet.) Och i ljuset av detta blir det också än mindre intressant att avfärda Försvarsmakten bara för att någon annan har större pinnar. Ja, så kommer det alltid att vara. Det innebär inte att vi ska rulla över på rygg och ge upp. Det innebär att vi ska se över vilken typ av roll vi kan fylla i det internationella samfundet, ett samfund vars större medlemmar också har stora pinnar, och ta behovet av stabilitet i vårt närområde på allra största allvar. Om inte annat för att se till att de stora pinnarna inte åker fram på grund av missförstånd och uppfattat "enkla vinningar".

Oplacerad informationssoldat

Mission creep: Rekrytering

I förra veckan granskade Svenska Dagbladet personalförsörjningen, något jag kommenterade här. Den efterföljande debatten i kommentatorsfältet visade att det är viktigt att hålla isär olika begrepp och att effekter uppträder på olika sätt beroende på i vilken fas systemet befinner sig i.

När hela systemet är utbyggt, så kommer den genomsnittliga anställningstiden i personalkategorierna vara ett relevant nyckeltal för uppföljning. Den största fördelen med det nya systemet är ju den professionalisering som förvärvas genom erfarenhet/anställningstid (under förutsättning att man får öva förstås).

I ett stabilt och fullt utbyggt system med låt oss säga 5,3 års genomsnittlig anställningstid är stora avgångar av nya anställda under ett par år inte ett så stort problem. I ett ungt system under expansion kan det vara förödande, eftersom organisationen aldrig får bli kompetent. Det är därför som åtminstone jag reagerar på att 41 % av de som ryckte in till GMU (en behörighetsutbildning för anställning) inte anställs i organisationen, varav ungefär hälften är godkända för detta.

Försvarsmakten svarade i slutet av veckan på tidningens uppgifter och budskapet är att det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. I den årsredovisning som kommer snart utlovas en mer nogrann analys av det första året med hela systemet.

Några glimtar får vi i faktarutan. Avgångarna GSS-K har minskat från 19 til 14 % och flödet från samma kategori till andra kategorier har ökat från enstaka procent till 40 %. Jag vet inte om det senare är en så stor framgång egentligen. Om den som ville bli kontraktssoldat inte vill bli det längre, så borde denne vilja bli något annat istället?

I Försvarsmaktens underlag som lämnades till regeringen i januari 2009 angavs i bilden på sidan 44 att 1200 av de 1500 anställda GSS som slutar varje år i ett fullt utbyggt system, skulle fortsätta i andra former dvs. 80 %.

Bilden är i sig en intressant läsning, eftersom 2013 års inflöde på 3781 till GMU ligger mitt i det skisserade intervallet om 3500-4000/år. Efter att ha tappat 600 under utbildningen (c:a 15%), så skulle de övriga fördelas så här enligt skissen: 500 till Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkan efter GMU, 200 efter ytterligare aspirantutbildning till olika officersprogram, 900 skulle efter befattningsutbildning bli deltidssoldater och 1500 yrkessoldater.

Jag har ju tidigare ifrågasatt det fokus på inflöde som statsmakterna har i personalförsörjningen. Hur många som svarat på webfrågor och antalet inryckta till GMU är exempel på positiva nyheter som vi fått hela tiden sedan det hela började.

Det är klart att positiva exempel ska framhållas som att rekryteringen till GSS-K går bra, men det får inte skymma att Försvarsmakten som helhet har rekryteringsproblem, eftersom andra personalkategorier släpar långt efter planerna. Framöver skymtar dessutom minskade möjligheter till rekrytering ur det s.k värnpliktsmagasinet och minskade barnkullar att rekrytera ur (som värst 2017-18).

Nu undrar ni kanske hur jag kom till slutsatsen om rekryteringsproblem igen. När 2013 års siffror kom upp inför Sälen, så menade jag att det var ett rekryteringsproblem. Något som jag fick förklarat för mig under Sälen var felaktigt. Rekryteringen skulle enligt tabulaturen vara samma sak som inflödet till GMU.

Detta lät ju kontraintiutivt, så i helgen läste jag på och friskade upp minnet, och se:

För ett drygt år sedan gav Regeringen FOI i uppdrag att genomföra en översyn av införandet av systemet för rekrytering av militär personal på frivillig grund. Regeringen har i sin vishet i januari 2013 i uppdraget definierat vad rekryteringsprocessen är (mina kursiveringar):

”Studien omfattar rekryteringsprocessen från det att en person anmäler sitt intresse för tjänstgöring inom Försvarsmakten till dess att grundläggande militär utbildning genomförts, och personen därmed är möjlig att rekrytera för Försvarsmakten.”

FOI studieresultat som presenterades i juni 2013 hittar du här med uppdrag och definition på sidan 42.

I Försvarsmaktens dokument är det inte längre lika tydligt som från 2009, men fram till och med 2012 definerades rekrytering så här i Försvarsmaktens budgetunderlag (sidan 47):

”Rekrytering är den kedja av aktiviteter som, med stöd av attraktionsprocessen, genomförs från det att personalbehov är fastställt och beslutat till underlag för beslut om anställning, antagning, placering m.m. föreligger.”

Så då är vi tillbaka till ruta ett. Om 41 % av de som rycker in inte tar anställning i Försvarsmakten (rekryteras) mot skisserade 15 %, så har Houston ett problem.

Svensk ubåtsförmåga är hotad!



Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.


Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.


Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden.  TKMS har under många  år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.


Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.


Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!


I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att "allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…"

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvDSvD





WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Fantomen

Det har varit dåligt med uppdateringar på WW den senaste veckan, men det har sina skäl. Förhoppningsvis kommer det att finnas tid i nästa vecka att publicera del 4 av inläggsserien om den vikande trenden i övningsverksamheten.

Stundom händer det att jag skriver på andra bloggar och i tjänsten. Det är precis det som hänt nu och resultatet kan skådas på Flygvapenbloggen.

Femte brevet om Sveriges försvarsidé

Jag är enig med dig Johan att scenariot du målade upp i ditt brev måste vara ett scenario vårt försvar ska kunna förhålla sig till. Även om konventionella styrkor har lyst med sin frånvaro som medel att avgöra oenigheter kan vi vara säkra på att när en sida agerar som om militära medel saknar nytta kommer det att få nytta till den andra sidan.

Det var bra tillägg till vårt geografiska fokus. Jag skulle se Nordkalotten som ett område av relativt lägre prioritet och i första läget en norsk-finsk huvudbry men fortfarande möjligt att operera mot från F21. Gruvnäringen och järnmalmen finns förvisso i norra Sverige, men jag har svårt att se det som ett direkt mål att och hålla eller något vi kan trovärdigt försvara om viljan skulle finnas. På en sidnot belyser det en intressant poäng om försvarsvilja, är huvuddelen av Sveriges befolkning bekväm med att bara betala för ett försvar av Stockholm i kristid?

Utöver detta kommer vi tillbaka till södra Sverige där triangeln Stockholm-Karlskrona-Gotland-triangeln utgör den första tröskeln och dess höjd av extra betydelse om någon vill försöka att gå i trappan i första läget. Ifall ett gott skydd finns där blir Götaland ett andra trappsteg bakom triangeln.

De förmågor som betonats är i första läget att luft- och sjömakt som behövs för att skapa denna tröskel mot en rysk skärm-operation i Östersjön samt för att skydda tillflöde av stridskrafter samt förnödenheter västerifrån. Detta pekar på en organisation med prioritet på ett skalförsvar med många JAS, kvalificerat luftvärn, sjömålsrobotar, förmåga till ubåtsjakt och bassäk-förband.

Kan det då förhålla sig så att det är dessa förband Försvarsmakten ska ställa om mot på bekostnad av stridsvagnar och stridsfordon? Om så var fallet skulle arrmén kunna decimeras och integreras med hemvärnet för att lösa bassäk- och bevakningsfunktionerna.

Men allt avgörs inte av höjden av första trappsteget utan längden och mängden trappsteg är också betydelse också. Då är det återigen dags att dra in Clausewitz i denna delikata fråga då kriget är en kamp av viljor. Låt oss beakta de 78 dagar av bombningar de tog att rucka Serbiens vilja. Det får tjäna som ett argument för att morgondagens högteknologiska kriget avgörs inte med enbart ett hårt och snabbt första slag av massiva bombningar i kombination med cyberattacker.

Utan när försvarsviljan kvarstår skulle då Sveriges motdrag med stridsfordon och stridsvagnar (varför inte stridsfordon med luftvärnskanon?) utgöra en riktig tillgång för att slå en första våg som skulle bestå av marininfanteri och luftburna styrkor med skyttefordon. En starkare armékomponent, speciellt med luftvärn, skulle ge en god uthållighet. Denna fokusering är närmare ett djupförsvar som vi har börjat röra oss ifrån.

Ett tredje alternativ skulle vara att dra nytta av utvecklingen i vapensystems räckvidd, skära ner på korvetterna och försöka att kontrollera Östersjön från landvägen medelst fler JAS, långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar på lastbil.

Tyvärr finner jag det svårt att göra tydliga val av ena prioriteringen framför den andra, men där är jag i alla fall i gott sällskap med Försvarsmakten och dess nuvarande inriktning där hela bredden ska behållas. Det värsta i kråksången är dock att den inriktningen ser inte hållbar ut med nuvarande (eller blygsamt ökad) ekonomi och här behöver val göras.

Ifall jag skulle få kniven mot strupen skulle jag välja skalförsvaret med en avskalning av det tyngsta förmågorna inom armén. Detta för att den typen av konflikt vi ser som scenario inte skulle vara direkt fokuserad på att ta och behålla svenskt territorium. Vidare ger skalförsvarsmöjligheten en högre tröskel i första läget och en bättre möjlighet att påverka en militär konflikt i närområdet i de delar som inte utspelar sig enbart på svensk mark.

Personalförsörjningen skulle bestå av en återtagen värnplikt som bas för att bemanna huvuddelen tidvis tjänstgörande men även kontinuerligt tjänstgörande förband. På ett års intensivt övande och tidvis tjänstgöring går det att få en tillräcklig duglighet; kanske lika dugliga som soldater som försvinner efter fyra års ”långsam”-utbildning med brist på övningar? Vid början av ett skymningsläge blir det enklare att ställa om från värnplikt samt att den har gett en tillräcklig, eller till och med gedigen, grund att utbilda vidare på för internationella insatser.

Våra prioriteringar måste hur som helst ske koordinerat med andra och här kommer vi tillbaka där vi började. Vi är (och kommer mera att bli) beroende av omvärldens förmågor. Hur säkerställer vi det sker på ett vis som gynnar oss? Mitt förslag var att arbeta för en överenskommelse för norsk-danskt (och eventuellt brittiskt) stöd för Östersjöutloppet. Vad som skulle erfordras för att få dem dit är en sak för de politiska förhandlingarna. Ditt förslag om samarbete med Finland är ytterligare ett bra sådant exempel hur vi kan gå från att vara jämte andra till att vara tillsammans med andra.

Försvarssamarbete kan vara bland det svåraste att samarbete inom, men det är lika svårt att låta bli med dagens finansieringsambitioner. Vi kommer att tvingas göra det djupare (hur obekvämt de än må upplevas) i ett lämpligt institutionellt ramverk. Men samarbete fungerar enbart som samarbete och inte som säkerhetskonsumption.

Här börjar det bli dags för mig att runda av, hur ser du på avvägningarna mellan de olika förmågorna? Vilket är det minst dåliga?

Vi har inte kommit hela vägen till ett färdigbyggt hus men det till trots är min förhoppning att vi i alla fall plattat till marken så att huset kommer att stå på en stabilare grund när det blir byggs.

Johan, tack återigen för denna vändas skrivande och tack ni som har följt och kommenterat. Jag hoppas vi rör oss tillsammans närmare klokskap, ett klokt försvarsbeslut 2015 och ett klokt eldpostande av Östersjön.

Vännen Oscar

Högre prio för Arktis

Redan i denna summering av 2013 framgick det att Arktis skall prioriteras upp under 2014.

Flera ryska statsmedier rapporterar nu att Rysslands mest europeiska militärområde, det västra, skall ge ifrån sig alla förband inom Arktis. Dessa skall under 2014 bilda en särskild arktisk styrka med samma status som Rysslands fyra militärområden.

Före årets slut kommer Ryssland alltså i praktiken få ett nytt militärområde, det arktiska. Chef för samtliga förband i det, inklusive de arktiska markbrigader som är under uppbyggnad, blir Nordflottans chef och detta framgår redan av förkortningen för den nya formationen, SF-OSK där SF står för Nordflottan (Norra marinen). Resultatet av denna omorganisering blir att den ryska generalstaben snart har ryska Arktis direkt under sig istället för via staben för det Västra militärområdet.

Slutreplik Schulte: Om en underfinansierad försvarsbudget



Fredrik Schulte, riksdagsledamot för de Nya Moderaterna fortsätter att argumentera till förmån för att försöka rensa smolket i bägaren som uppstått efter det egna partiets snart åtta års minst sagt bedrövliga försvarspolitik. Det går inte så bra för Schulte kan man konstatera då argumentationen haltar betänkligt i de flesta fall. I det senaste inlägget finns så många märkliga påståenden att jag för en stund övervägde att inte lägga någon energi på att bemöta detta, men jag ändrade mig. 

Att Schulte nu engagerar sig i försvarsfrågan är i grunden positivt, men att kunna erkänna sina kompetensbrister är en styrka. Det vore således klokt om Schulte lyssnade in den mycket aktiva försvarsdebatten under en längre tid istället för att genast döma ut och argumentera för sina personliga uppfattningar. Detta tror jag tror skulle gynna Schultes trovärdighet i debatten.

Just nu för vi den här debatten på helt olika plan. Det blir näst intill pinsamt att diverse försvarsbloggare nödgas förklara fakta rörande Sveriges försvar och säkerhet för en folkvald riksdagspolitiker som fått svenska folkets förtroende. Det är Fredrik Schulte m.fl. som ska fatta de avgörande besluten rörande Sveriges försvar och säkerhet. Jag är uppriktigt bekymrad.

Även om jag inte har för avsikt att kommentera hela Schultes senaste inlägg så finns det dock några punkter jag känner mig manad att kommentera då det helt enkelt blir för osakligt.


Försvarsbudget under Alliansregeringens två mandatperioder

Här har uppenbart väldigt få moderater valt att se sanningen om finansieringen så som den är. Inte försvarsminister Karin Enström och inte Fredrik Schulte. Så här ligger det nämligen till.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 så låg försvarsanslaget på 1,5% av BNP. I dag ligger den runt 1,1%. En sänkning med 0,4% vilket i försvarssammanhang är en mycket stor reducering!

Om vi istället talar i faktiska termer av kronor och ören så kan man titta på regeringens egen statistik och konstatera följande. Statens militära utgifter för år 2006 låg på 40,5 miljarder kronor. Utgifterna för år 2012 var 41,25 miljarder kronor. Det intressanta blir om man räknar om anslaget för år 2006 till 2012 års penningvärde. Då hamnar vi på nämligen på 44,7 miljarder kronor.

I verklig köpkraft handlar det om en reducering på 3,45 miljarder! Detta förklarar med all önskvärd tydlighet siffrorna från SIPRI som visar att försvarsanslaget under samma period reducerats från 1,5 till 1,1% som andel av BNP.

Trots detta anser regeringen att man ökar försvarsanslaget och satsar på försvaret. En inte så klädsam omskrivning av verkligheten!

I sitt inlägg anser Herr Schulte att vi borde kontakta FOI och fråga hur det verkligen står till med ekonomin! Då väljer jag att via min knivskarpa kollega "Teaterdirektören" citera några stycken ur FOI rapport från oktober 2012 FOI-R-3508-SE av Peter Nordlund och Janne Åkerström med det mycket talande namnet "Försvarsutgifter i budgetkrisens spår".

"I en ny rapport från FOI jämförs försvarsutgifter i tio olika länder. Sveriges försvarsutgifter har minskat snabbare än i de övriga länderna." 
"De svenska försvarsutgifterna har gått från en första- till en sistaplats bland de nordiska länderna under 2000-talet, mätt som andel av BNP."  
"Sverige är ett av de länder inom Europa och Nato-sfären (inkl. partners) som kraftigast minskat sina försvarsutgifter, procentuellt, sedan millennieskiftet."

När Nordlund och Åkerström sedan summerar det hela kommer man fram till följande.

"De svenska försvarsutgifternas utveckling, under den studerade perioden, sticker ut i en internationell jämförelse. Bland studerade länder har Sverige haft den klart lägsta utvecklingen av försvarsutgifterna sedan år 2000 och BNP-andelen har gått från en topposition bland de studerade mindre länderna till en sista-position."

Det är nog få som förstår vad Fredrik Schulte vill försöka bevisa i sitt senaste blogginlägg. Siffrorna verkar vara ett eget påhitt, och någon spårbarhet finns inte. Siffrorna som presenteras i detta inlägg är däremot hämtade från regeringens (försvarsdepartementets) egen statistik över försvarsutgifter samt hos SIPRI. Två instanser jag hoppas Fredrik Schulte finner trovärdiga. Jag hoppas innerligt att någon partikollega vid tillfälle kan sätta sig ner med Schulte och förklara hur verkligheten inom försvarspolitiken ser ut. Jag vet att det fortfarande finns en hel del kloka moderater där ute med djup sakkunskap.


Är Insatsorganisation 2014 underfinansierad?

Schulte tar i sin replik upp frågan huruvida insatsorganisationen är underfinansierad... Det blir ånyo mycket uppenbart att Schulte, trots att han är en folkvald riksdagspolitiker inte följt den allmänna försvarsdebatten som förts på riksplanet med full intensitet sedan sommaren 2012. För allmänheten började det i Almedalen 2012. Här pekar ÖB på att det saknas 3,5 miljarder, och då är inte pengar till anskaffningen av JAS 39E inräknat. ÖB pekar på att om anslaget inte ökas så måste en hel försvarsgren avvecklas.

I nyårsintervjun med SvD pekar ÖB på det ofinansierade materielberget (materiel som måste omsättas) som då omfattade 25 miljarder kronor.

Det hade räckt med att läsa dagstidningar för att hålla sig uppdaterad om det ekonomiska läget. SvD skrev inför RB7 en artikel om att det saknades ca 4 miljarder per år. Trots detta har Schulte inte en susning om varför jag i mitt tidigare inlägg skrev att det saknades ca 5 miljarder.

I ett måhända naivt hopp om att inte citeras ur sitt sammanhang är mitt svar på rubrikens fråga: jag har inte en susning. Jag jobbar inte med försvarsfrågor på daglig basis och saknar sådan detaljkunskap. Jag är tveksam till att någon politiker skulle besitta den, eller bör så göra för den delen. Detta är uteslutande en fråga för opolitiska tjänstemän, riksrevisionen och försvarsmakten att reda ut. 
Skulle deras slutsats landa i att så är fallet, välkomnar jag att regeringen ökar försvarsanslagen, MEN, jag tänker absolut inte ta enskilda officerares bedömning av situationen (eller ens alla officerares). Att Skipper menar att det behövs anslagsökningar på exakt 5 antal miljarder är helt enkelt inte tillräckligt gott underlag för mig som beslutsfattare att basera mina ställningstaganden på (när man kommer med sådana påståenden är det dessutom klädsamt att motivera dem lite mer i detalj). Alla yrkeskårer kommer alltid argumentera för mer resurser till deras arbetsplatser. Märkväl, bedömningen ska inte göras av politiker, utan just av oberoende ”ämbetsmän”. Låt oss vänta och se kommande utvärderingar. Jag har inget problem med att backa och öka anslagen för att nå de av riksdagen uppställda mål.

Det här innebär att Schulte bör stå för sitt löfte och backa, och därmed verka för att öka anslagen. För nu är påståendena presenterade i detalj, och det är inte heller en enskild officers bedömning.

Det visade sig även att det saknades mer är bara 4 miljarder för att förverkliga IO14 d.v.s. den organisation som regeringen beställt av Försvarsmakten. Det framgår än mer tydligt i Försvarsmaktens svar på regeringsbeslut 7 från 2012 som avhandlar just den långsiktiga ekonomin. Det är således inte undertecknad som drar till med summan "ca 5 miljarder".

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget.
Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar.

Med detta så kan vi härmed avsluta debatten om huruvida den av riksdag och regering beslutade försvarsreformen är underfinansierad eller inte. Att läget har blivit ännu värre sedan dess (eftersom ingen substantiell anslagsökning har skett) så har läget förvärrats ytterligare sedan svaret på RB7 presenterades. I Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes sent som i oktober 2013 så förklarar man numera att IO14 inte längre är möjlig att förverkliga med nuvarande anslagsnivåer.
Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

En ännu mer intressant koppling till Schultes grundlösa och egenhändigt komponerade påstående om att anslaget för försvarsmateriel är för högt återfinns även detta i Försvarsmaktens perspektivplanering.

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Om man inte litar på Försvarsmaktens bedömningar kan man titta på vad riksrevisionen säger i sin senaste rapport. Där finns både den ena och den andra bristen uppradad. I sammanfattningen konstaterar riksrevisionen att

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. 
– Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet.

Med dessa rader avslutas härmed debatten med moderaten Fredrik Schulte för den här gången. Jag har förvisso god lust att bemöta ännu fler av Schultes påståenden. Ett exempel är uttalandet om "att tvinga människor genomlida värnplikten mot sin vilja"! Ett påstående jag anser är ett osmakligt uttryckt från en riksdagspolitiker. Om inte annat är det lite av ett hån mot alla de som med stolthet har bidragit till Sveriges säkerhet genom sin värnplikt på ett förtjänstfullt sätt! många kvinnor har dessutom gjort det av egen fri vilja, något Schulte helt bortsett från.

Jag hoppas Fredrik Schulte från och med denna dag kommer att följa försvarsdebatten mer regelbundet och genom detta tillgodogöra sig relevanta fakta inför fortsatt, mer saklig argumentation. Det räcker med att läsa DN och SvD för att skapa sig en tillräckligt god bild. Det skulle lyfta debatten flera nivåer!


Att bli civil 1

Många har frågat mig om hur det har varit att bli civil. Jag har utlovat en jämförelse men den har fått dröja lite och får anstå en stund till. Det är mycket både på jobbet och vid sidan av. Det kommer lite allmänna reflektioner efterhand i stället. Här är hur det blev när jag slutade.


För mer än ett år sen blev jag uppringd av ett stort tjänsteföretag som erbjöd mig jobb.
Jag sökte tjänstledighet för att prova ny anställning, något som Försvarsmakten brukar godkänna upp till sex månader. Det är ju en bra sak då många känner osäkerhet inför att lämna FM och återgång efter ett halvår är inte ovanligt. Jag var i det avseendet inget undantag. Faktum är att jag tackade nej till det civila jobbet två gånger.

Då vakansläget på enheten var katastrofalt ansåg sig chefen inte kunna godkänna tjänstledigheten för då skulle man inte kunna hävda personalbrist. Det är en strid mot HKV PROD om uppdrag kontra bemanning. Man skulle heller inte kunna rekrytera till den tjänsten om jag skulle stå kvar på den under sex månader. Jag fick alltså säga upp mig för att prova det civila arbetet. Det gjorde väl inte att jag blev mer osäker på karriärbytet, om jag säger så.

Knappa sex månader gick och hela FM fick anställningsstopp, vilket då gjorde att enheten ändå inte fick rekrytera och heller inte återanställa mig, om jag så hade önskat. Hade jag beviljats tjänstledighet hade jag kunnat återgå i tjänst. Ett tydligt exempel på när FM:s interna politik och personalstyrning inte fungerar.


Nu har inte det varit aktuellt med att gå tillbaka på heltid då jag haft en bra första tid på mitt nya jobb. Jag får förtroende och mandat att lösa uppgifter och har ansvar som FM har svårt att ge, all fin utbildning som man ges till trots. Det är den största fördelen med att vara civil; man ges förutsättningar att lyckas med sina uppgifter. Mer om det i kommande inlägg.


/C

Fjärde brevet om Sveriges försvarsidé

Idag svarar jag Oscar Jonsson på hans senaste brev om Sveriges försvarsidé. Jag tycker att Oscar har en god poäng med sin modell över den försvagade treenigheten mellan försvaret å ena sidan och den politiska ledningen samt folket å andra sidan.

I mitt svar uppehåller jag mig en del av militärgeografin och dess betydelse för vårt försvar i händelse mellan Ryssland och det Väst vi anser oss tillhöra. Jag identifierar fyra områden/funktioner som är centrala för vår del av bördan:

Östersjöutloppen, Nordkalotten, flygbaser och luftrum över Götaland och Svealand samt mellersta Östersjön med Gotland som viktig delmängd. Utöver detta tillkommer Stockholm och Göteborg för egen del. Om vi tror på Solidaritetsdeklarationen som vi antagit, så följer att vi är solidariska genom att sörja för att västs verksamheter kan understödjas i dessa fyra områden.

Svaret till Oscar hittar du här.

Natomedlemskap eller den ”atlantiska” länken

Av Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

Den debatt som började för ett år sedan med ”enveckasförsvaret” har resulterat i att 40 till 50% av svenska folket nu kan tänka sig att Sverige återgår till ett värnpliktssystem och öppet går med i Nato.

Det socialdemokratiska partiets talesman i försvarsfrågan har å sin sida talat om en ny mönstringsplikt för både kvinnor och män, medan bland annat både DN och SvD har intresserat sig för den senare frågan. Detta har oroat tre diplomater från det kalla kriget, som för några vesckor sedan på DN Debatt utropade: ”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst.” (25/1).

Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman pekar på att ”ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att överbrygga rådande
motsättningar”.

Vi skall därför ”inte överge vår väl förankrade militära alliansfrihet och det finns idag inget hot som kräver att vi överger denna politik.” Det senare är väl sant för dagen, även om vi sett ett ökat ryskt intresse för våra omgivningar och vårt territorium, men säkerhetspolitiska förändringar kan utvecklas snabbt.

Får jag erinra diplomaterna om att Ni på 1970-talet talade om avspänningspolitiken mellan stormaktsallianserna, som föranledde politikerna att rusta ner det svenska försvaret. 1980-talet började med alltmer stigande spänning, som ökade risken för kärnvapenkrig till samma höjder som under Kubakrisen 1962.

Vad mera var så hade WP passat på att modernisera sina stridkrafter under den så kallade ”avspänningen” och då inte minst i satellitländerna. Med det kunde des ges större uppgifter i den bestämda förebyggande militära strategin, som antagits av Högsta Sovjet i början på 1960-talet, innebärande att förekomma Nato med att rycka fram till Atlantkusten för att kunna förhindra att USA ytterligare förstärkte Västeuropas försvar.

Bland annat skulle Polen (i första fallet tillsammans med DDR) inte endast besätta Danmark med Östersjöutloppen utan från andra halvan av 1970-talet med sina moderniserade stridskrafter i ett andra steg också ockupera Sydnorge.

Vad som har förändrats från det kalla krigets dagar är att vi endast har ett ”enveckasförsvar” och vad värre är inte skulle mäkta med att i dagens värld kunna upprätthålla ett försvar av hela landet, som moderata statsråd låtsas att vi har. Detta beroende på att materielens kostnadsläge i ett modernt försvar ökar mycket snabbt – med 3-5% per år – och har gjort det sedan slutet av 1960-talet, när den socialdemokratiska regeringen tog bort den årliga uppräkningen av budgeten för att täcka den militärteknisk utvecklingen.

Så sanningen är den, att vi inte längre har råd med militära styrkor som kan försvara oss mot en stormakt. En höjning av dagens 1,2 % av BNP till försvaret till Natos önskemål (som få uppfyller) till 2 % gör i detta avseende ingen avgörande skillnad. Det skulle emellertid innebära att den kvantitet förband som de nya moderaterna såg framför sig 2009 skulle kunna bli en modern verklighet och till och kunna upprätthållas bortom år 2020.

I dagens och inför morgondagens värld bör vi därför bestämma oss med vilken stormakt eller allians vi helst vill vara mest vän om behov uppstår. Och tyvärr är det så, att EU inte är mycket att luta sig mot militärt.

De länder som är det i Europa är dessutom medlemmar i Nato. Bland annat Polen, som nog av Ryssland torde upplevas som mer irriterande för Kaliningrad än ett Natoanslutet Sverige. Man behöver ju inte i fred ha förhandslagring av eller frambaserade Natovapen i Sverige, som diplomaterna i onödan hotar med. Det gick ju alldeles utmärkt för Danmark och Norge under kalla kriget att vara återhållsamma och inte i onödan provocera vår gemensamma store granne i öster.

Sovjet torde ha varit mer misstänksamt mot Sverige, som i hemlighet för de egna väljarna förberedde ett militärt samarbete med USA och Nato i övrigt samtidigt som vi arbetade för fred och nedrustning med den andra handen.

För nu vet vi alltmer hur det egentligen var under Erlanders och Palmes dagar med den så kallade neutralitetspolitiken efter hand som forskningen om Natosamarbetet fortsätter med de få skriftliga källor som finns. Förresten, visste Hans Blix vad försvarsdepartementet sysslade med när han var utrikesminister? Sven Hirdman som statssekreterare i detta departement måste väl ha vetat det? Åtminstone sa´hans minister: ”Vi vet var vi hör hemma!”

Rolf Ekéus reagerade så sent som 2006, när Robert Dalsjö publicerade sitt väldokumenterade forskningsresultat, Lifeline lost, med att försöka bagatellisera detta samarbete också på DN Debatt. Detta trots att Dalsjö med en kopia av en Försvarsstabens
VPM kunde visa att så kallade samarbetsgrupper, förutom till Norge och Danmark, skulle skickas till USA, UK, och Västtyskland, men också till SHAPE, Natos högkvarter i Europa.

Den amerikanske chefen för detta, SACEUR, hade enligt Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) redan 1955 utsetts till ÖB Nils Svedlunds kontaktman av USA. För övrigt vistades den flygöverste som handlade detta VPM i Pentagon under Kubakrisen.

Är det ett liknande arrangemang herrarna nu tänker på när de skriver att ”vi är en uppskattad partner till Nato” med det inflytande vi behöver och att ”vi har större bilateralt inflytande på USA än vi skulle få som en småstat i en militärallians”. Hur är det i verkligheten idag?

Har vi fortfarande ”den atlantiska länk”, som den socialdemokratiske talesmannen Urban Ahlin fortfarande brukar tala om? Det gick ju bra för Olof Palme under det kalla kriget att i opposition driva projektet Gemensam säkerhet (publicerat 1982) med förslag om en kärnvapenfri korridor genom Europa samt före och senare som statsminister låta försvarsministern och ÖB hålla liv i det av Erlander skapade Natosamarbete.

Vill inte alla folk ha fred? Även det amerikanska med Ryssland i en kärnvapenvärld? Varför skulle USA tycka illa vara om vi som Natomedlem arbetade för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i Östersjöbäckenet samtidigt som vi om denna strävan misslyckas har den säkerhet som en småstat behöver på lång sikt.

Att vårt försvar inte skulle bli förstärkt vid en kris i detta område, som de tre påstår, är ett märkligt påstående. Länderna söder och öster om egentliga Östersjön är Natomedlemmar. Vid en kris här skulle Nato, precis som under det kalla kriget, behöva utnyttja flyg- och marinbaser i södra Sverige. Tror herrarna att vi skulle förneka dem det även om vi ej var medlemmar?

I Natosamarbetet ingick under kalla kriget att de skulle flyga över Sverige och i varje fall nödlanda här på återvägen, liksom de gjort de sista två åren av andra världskriget, samt att västtyska flottan skulle få omgruppera från sina sårbara baser till den svenska ostkusten. Som Ni själv säger tillhör vi ju Väst. Så vi är nog inte kända för att så strikt hålla oss till den deklarerade alliansfria politiken. Särskilt inte i Ryssland!

Beträffande kärnvapen torde det fortfarande var så att terrorbalansen fungerar. MedanRyssland lät sitt konventionella försvar bli omodernt prioriterade man sin andraslagsförmåga och gör det fortfarande. Någon total kärnvapenavrustning kan vi nog inte förvänta oss så länge flera stater (även i EU) känner sig beroende av en sådan avskräckningsmekanism.

Så det marina basområdet Murmansk är viktigt för Ryssland. Det är dock ingen nordisk småstat som kan hota det. Inte ens Natolandet Norge som ligger lika nära som Finland. Det är från längre avstånd Ryssland kan känna ett hot mot sin
andraslagskapacitet. Låt oss hoppas att världssamfundet lyckas förhindra att antalet länder med kärnvapen inte ökar. Först nu med Iran. För ju fler som har detta vapen desto större risk att det kommer till användning.

Tycker föresten de tre att Sverige med EU gör fel när vi försöker hjälpa Ukraina att bli mer demokratiskt och oberoende? Också detta verkar göra att Ryssland misstror väst.

Risken för inbördeskrig i Ukraina

Nu börjar även Ukrainas ekonomi att få betydande problem.

Imorgon lördag 15 februari diskuteras i Sveriges Radio risken för inbördeskrig i Europas näst största land, Ukraina. Det är verkligen hög tid.

För den senaste tiden har både Ukrainas ekonomi uppvisat flera extrema tecken (se ovan) och den ukrainska militären, som hittills inte varit med i konflikten, har signalerat stor otålighet. Berkut, de elitförband som hittills satts in, lyder inte under militären utan under inrikesministeriet. Lägg därtill uttalandet nu från en av Rysslands högsta företrädare i dessa sammanhang, om att man i Moskva "räknar med" att Ukraina ska återvända till integrationen med Eurasiska unionen. Hur tolka det? För den som inte är bekant med Eurasiska unionen (EAU), som ska sjösättas nästa år, är Wikipedias EAU-artikel ingen dålig start.

Vilka effekter skulle ett riktigt inbördeskrig i Ukraina få på övriga Europa och på förhållandet mellan stormakterna???

"Står Ukraina på randen till krig?" sänds alltså imorgon i P1, dvs. lördag 15 februari, kl 09:03.