Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa? Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra. OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.
Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra.
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober. Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation. Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning. Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten. Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas. Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn. Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera. Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler.
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till. Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt. Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.
KN
P.S. (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen - d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
- Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
- Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
- Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
- Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
- Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge. Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.
KN
