Användbart försvar…

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Just nu rasar skogsbränder runtom i Sverige. Glädjande nog bidrar Försvarsmakten med resurser både på marken och från luften. Det är hemvärnssoldater och helikopterflottiljen som lämnar ett avgörande stöd till brandbekämpningen.

Som en konsekvens av, bland annat, att värnplikten förklarats vilande, tas alltmer av den försvarspolitiska debatten upp av frågan om hur vårt militära försvar ska förankras hos det svenska folket.

Med rätta lyfter man upp de frivilliga försvarsorganisationerna, Hemvärnet, tidvis anställda soldater och veteransoldater som viktiga broar mellan försvaret och samhället.

En minst lika relevant aspekt handlar om Försvarsmaktens stöd till samhällets krishantering. I försvarsberedningen fick Folkpartiet gehör för att de rättsliga förutsättningarna för ett ökat stöd skulle utredas. Minst lika viktigt är att Försvarsmakten har den praktiska förmågan att också kunna leverera detta.

De helikoptrar, från F17 i Kallinge som nu deltar i släckningsarbetet, föreslogs avvecklas bara för ett par år sedan. Frågan om deras vara eller inte vara kommer inom kort upp igen.

Bakgrunden är att Försvarsmakten fortfarande väntar på nya, medeltunga helikoptrar. Dessa har kraftigt försenats och fortsätter att kosta stora utvecklingspengar, som tränger undan annan verksamhet i helikoptervapnet.

Det har blivit en ovana i det svenska försvaret, att avveckla fungerande och betalda plattformar innan ersättning är på plats. Det har lett till både glapp och tapp i våra förmågor.

Om de Superpumor som nu släcker bränder i Bergslagen försvinner, minskar försvarets möjligheter att bidra med släckningsinsatser från luften radikalt. Sak samma gäller förmågan att medverka vid sjöräddning på det sätt som skedde i samband med Estonias förlisning 1994.

Det är mycket bra att det nu finns en tydlig vilja till försvarssatsningar både i Karlskrona och i Ronneby. Regeringen investerar i nya helikopterhangarer i Kallinge och de satsar på nya och livstidsförlängda ubåtar i Karlskrona.

Det bådar för en ljus framtid för försvaret i Blekinge. Likväl finns det skäl att erinra sig om att leveransen av kontinuerlig, operativ förmåga är av minst samma existentiella vikt.

Den som ständigt kan ge relevant stöd i krissituationer, civila såväl som militära, förtjänar sin plats. Därför ska vi inte bara glädja oss åt vad framtiden kan komma att ge, utan också vad vi klarar här och nu. Det är själva innebörden av ett användbart försvar.

 
Allan Widman
 

Krig, kaos och katastrof

Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister.

Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder illavarslande. När man formulerade sin intressesfär som inom 600 mil från Bryssel hade inte unionens byråkrater förutsett detta läge, inte ens ett decennium senare.

Det kommer inte att gå militärt att bekämpa den båge av väpnade och politiska konflikter som löper mellan Atlasbergen i väster till Svarta havet i öster. Ekonomiskt skulle det krävas resurser i paritet med EU:s jordbrukspolitik för att stödja skapandet av gynnsamma socioekonomiska förutsättningar, pengar ett insaktande Europa inte har.

Bilden är en flämtande pensionär som sprungit till hållplatsen, men nu missat bussen.

I Libyen rasar strider mellan flera olika grupperingar och landet regeras inte de-facto. President Obama medgav igår i en mycket intressant intervju i New York Times att han hade underskattat svårigheterna som skulle följa.

I Egypten har den gamla säkerhetsapparaten genomfört en kontrarevolution och i dagarna förbjöd en egyptisk domstol det Muslimska brödraskapet att ställa upp i val.

Samma Egypten presiderar i förhandlingarna mellan Hamas och Israel som avbryts titt som tätt efter raketattacker från Gaza och israeliska räder som svar. Parterna är nästan oändligt långt borta från varandra. Hamas vill utplåna staten Israels existens och Israel fortsätter att de-facto godkänna bosättningar på ockuperade områden.

Norr därom har det Muslimska brödraskapets mer vildsinta sysslingar i Syrien tillsammans med den brutala diktaturen Assad skapat en makaber dödsvals, vars omfattning fått oss att tappa sinnet för proportioner.

”125 civila döda i korseld.”

”Nej, vi tar in en notis på sidan 18.”

Ofattbara nio miljoner m ä n n i s k o r på flykt, minst 170 000 döda så här långt efter tre år. Enorma kulturvärden förstörda och ingen lösning i sikte. De stridande grupperingarna är nu så många att det går inte som lekman ha någon överblick. Regimens krigsmakt, regeringsmiliser, kurdiska miliser, fd FSA, Jasbat al-Nusr och ISIL (nu IS) för att nämna de mest betydande.

Kriget i Syrien hotar dessutom att spilla över till Libanon med skärmytslingar i främst norra Libanon. Jag trodde inte att jag skulle skriva detta, men i dagsläget är det terroristorgainsationen Hizbollah som garanterar stabiliteten i landet. Väldisciplinerade och stödda av Iran kommer de definitivt att hålla IS försök till inbrytningar stången. Ett stabilt Libanon är viktigt för hela regionen på samma sätt som Jordanien.

Det lilla kungadömet öster om Israel ger nämligen just Israel ett strategiskt djup med det pragmatiska samarbete som råder mellan länderna. En allvarlig utmaning från islamistiska jihadister som hotar kungahuset skulle tvinga Israel att gripa in, vilket i sin tur skulle utlösa stor turbulens i Arabvärlden. Därför jobbar den mycket kompetenta jordaniska underrättelsetjänsten GID på högvarv för att motverka infiltration i landet och inte lämna några tomrum.

Det är ju i vakuum som de ondsinta idéerna får fotfäste och sedan sprids, och ingenstans är det tydligare än i norra Irak. De irakiska politikernas oförmåga att göra kompromisser har lämnat fältet fritt för en återkomst av en muterad Al Qaida-liknande organism som sunnitiska stamledare körde ut tillsammans med amerikanska styrkor 2007-2009.

Det amerikanska ingripandet för att skydda människor från död och förintelser av jihadisternas karbiner och svärd applåderas runt om i världen. Till och med iranska Farsnews ställde ”positiva” frågor till amerikanska talespersoner när president Obama hade annonserat det amerikanska ingripandet.

Presidenten var mycket tydlig med att påpeka att USA inte ska bli det irakiska flygvapnet eller det kurdiska heller för delen. Den amerikanske presidenten kräver att de lokala politikerna kommer överens, så att de kan börja skydda sig själva. Principiellt gäller detta Sverige också är slutsatsen, och man kunde önska att de svenska partiledningarna begrundar vad det egentligen innebär i sin tur för vår del.

Ur amerikansk synvinkel har dock presidenten gjort ett tidigare olyckligt uttalande när han annonserade uppfyllandet av sitt viktigaste utrikespolitiska vallöfte, nämligen att avsluta truppinsatsen i Irak. Då motiverade han avtalet om tillbakadragande att den irakiska regeringen inte önskat amerikansk truppnärvaro. Det innebär att om den irakiska regeringen kommer samman och på sina bara knän ber om amerikanska förband, så blir det mycket svårt för Obama att säga nej.

I den här delen av världen är det extra viktigt att mena vad man säger när det gäller användadet av styrka. Se bara vilken respekt USA tappade efter ”Röda-linjen-uttalandet” om kemiska vapen i Syrien. Nu sätter USA in stridsflyg mot IS i Irak, vilket återställer förtroendet något. En komplicerande faktor i sammanhanget är att samma organisation också slåss mot Assad i Syrien, varför insatserna indirekt stärker Assad som ju USA vill befria det syriska folket från. En yterligare knorr är att den första insatsen gjordes mot IS artilleriförband, vars haubitsar de har tagit från retirerande irakiska förband – amerikanska pjäser förstås.

Någon som har militär styrka i regionen är Turkiet, som nu befinner sig i det märkliga läget att landet kan bli tvunget att gå in i konflikten, vilket kommer att stödja kurderna i området. Nu har Turkiet sedan flera år tillbaka goda relationer med den kurdiska provinsregeringen i Irak, men att gripa in militärt är ändå ett åtagande utöver det vanliga.

Den största konflikten mellan IS och Turkiet rör vatten, där IS hotat Turkiet om landet inte slutar med att leda bort flodvatten genom uppdämningen i Atatürkdammen. Det går inte att förutsäga var det hela tar vägen, framförallt inte eftersom storfavoriten Erdogan i dagens presidentval kommer att få svårt med sin väljarbas att vara alltför aggressiv givet sin retorik om rättrogenhet som muslim.

En sak är jag dock säker på och det är att den nyvalde presidenten kommer att få ett gratulationssamtal från sin ryske kollega. Turkiet med sitt geopolitiska läge, sin ekonomiska utveckling och sin turbulenta relation med Ryssland är ett av nyckelländerna för Kreml att kurtisera. Redan har den ryska adminstrationen uttryckt önskemål att Ankara inte ska släppa in örlogsfartyg genom Dardanellerna som inte tillhör en Svartahavsstat.

Turkiet med sin respektingivande militära styrka är något som Ryssland inte vill ha mot sig vid en konflikt med NATO. Landet har dessutom också särskilda relationer med Armenien och Azerbaijan som nu tycks vara farligt nära ett utbrott av fientligheter efter flera allvarliga strider i veckan.

Vid en sådan väpnad konflikt, så skulle Turkiet med sina usla relationer till Armenien och diametralt motsatta till Azerbaijan bli mycket viktigt för Moskvas möjligheter att manövrera. Mycket talar för att det blir just Azerbaijan som inleder eventuella krigshandlingar. De har motivet, de har rustat och regimen kan behöva yttre konflikt på grund av inre spänningar.

Den azeriske presidenten Alijev hade för ett par dagar sedan ett stort Twitterutbrott, där han i cirka 30 tweets talade om för världen sin inställning kring Nagorno-Karabach.

Och tänka sig, samme president sitter nu i Sochi tillsammans med sin ärkefiende, den armeniske presidenten Sargsian och tittar på en turnering i kampsporten Sambo. Värd är naturligtvis Vladimir Putin. Eftersom Ryssland historiskt stött Armenien, men de senaste åren sålt vapen en masse till Azerbaijan har Kreml en del hävstänger och politiskt kapital att växla in som medlare. Lugn och ro i den sovjetiska båten och ni är välkomna i vår ekonomiska union, kan man tänka sig är ett spår i diskussionen.

Tyvärr har jag deltagit i så kallade förhandlingar mellan parter i den gamla unionen, och jag skulle därför inte bli förvånad om man istället kommer överens om hur en eventuell väpnad konflikt i stort skulle förlöpa. Ryssland skulle ha tre fördelar med en kontrollerad konflikt. Dels skulle man få en förevändning att öppna en väg genom Georgien för att försörja sin stora militära bas i Armenien, dels skulle man kunna få vapnen att tystna och demonstrera sitt inflytande. För det tredje skulle man få avledning från uppmärksamheten kring Ukraina.

Och därmed är vi framme vid slutstationen för betraktelsen. De ukrainska säkerhetsstyrkorna har på ett häpnadsväckande sätt organiserats och nått nya framgångar efter hand. Just nu pågår häftiga strider mellan dessa och de pro-ryska separatisterna vid knutpunkten Krasnij Luch mellan Donetsk och Lugansk.

Som jag tidigare skrivit, ju mer pressade separatisterna blir desto troligare är en rysk öppen inmarsch. Under gårdagen kom det uppgifter om att delar av 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gått i ställningar någon mil från ukrainska gränsen liksom framflyttningar av S-300 (luftvärnsrobotsystem SA-10 NATO-beteckning) mot gränsen. Om detta kan verifieras, så är risken för en ny inmarsch den högsta sedan Krim annekterades.

Tyvärr lever vi kvar i en situation, där allt politiken har klarat av att förstärka försvaret med sedan inmarschen på Krim är 75 miljoner SEK under innevarande år. Försvarets omställning är halvvägs och nu har Försvarsmakten tvingats ställa in marinens slutövning i höst på grund av brist på pengar.

Medan partistrategerna hittar nya adjektiv av typen ”flexibelt, tillgängligt, användbart”, så kan de väl roa sig med att titta på denna intervju från i fredags med översten i den ryska reserven, Vladimir Zjirnovskij, tillika partiledare för ”Liberaldemokraterna” och vice talman i Duman. Ofta skickar man ut denne för att inta en extrem hållning, så att alla andra alternativ upplevs bättre.

På bästa sändningstid utbreder han sig om det kommande tredje världskriget, där de ryska bombmattorna ska ödelägga Polen och baltiska staterna. Den ukrainska frågan ska slutgiltigt lösas, säger han också och menar att Putin tagit beslutet hur det ska gå till.

”Slutgiltigt lösas” ger en extremt dålig smak i munnen hos de flesta. För oss som försöker följa exakt vad ledare säger är det mycket illavarslande med den typen av språkbruk.

…………..

När ska politiken redovisa en plan för hur beredskapskrediten ska användas? När kommer beslut fattas om att mobilisera förbandsreserven? (Obs: Mobtid 3 år i det flexibla, tillgängliga och användbara insatsförsvaret). Varför är politiken bekymrad över läget i omvärlden, utan att handla?

Det gamla talessättet:

”Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i val av medel”

gäller i ännu högre grad svenska statsministerkandidater.

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)


Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)




I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.


Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.

Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.



Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.


Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?


Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (1, 2, 3)


Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.



Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Tid för reflektion…



De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.

För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att  de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.

Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.

Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val.  Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.

Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.

Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln "Om kriget kommer" som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)

För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten - vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret - och - därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?

Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!




När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.

Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.

Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?

Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara "lagom" men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och...


Vad menar jag då egentligen?

Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.

Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.

Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.

Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.

Allmänhetens förväntningar!

Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.

Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.

Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!

Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra "både och" åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:


Den omfattande brandeni Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

Lära en gammal hund att sitta

Sammanfattning

Militärreformen i Ryssland fortgår och effekten av den börjar nu tydligt synas då man genomför inkallelser av äldre grundutbildad personal inom de väpnade styrkorna. Personal som utbildats på sent 1990-tal och tidigt 2000-tal kommer under hösten genomföra repetitions- och kompletteringsutbildning på ny tillförd materiel inom krigsorganisationen. Detta kommer ytterligare öka effekten hos de Ryska väpnade styrkorna. Likväl visar detta att den säkerhetspolitiska spänningen mellan Väst och Ryssland kommer bli långvarig då så pass ålderstigen personal kallas in för repetitions utbildning.

Analys

Den av Ryssland, 4 Augusti 2014, påbörjade luftförsvarsövningen (med 1. och 2. Flyg och luftförsvarskommandot) innehåller utöver att den i tidpunkt är mycket olyckligt vald m h t den allt mer stigande spänningen mellan Väst (EU, NATO och USA) och Ryssland ett intressant moment nämligen inkallandet av tidigare år värnpliktsutbildad personal. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall reservisterna vara inkallad som längst i två månader. Inkallelser kommer genomföras under Augusti till Oktober 2014, medeluttaget i dagar kommer vara mellan 15 - 25 dagar av den inkallade personalen.

Utöver personal krigsplacerad inom Flygvapnet och luftvärnet kommer även värnpliktig personal krigsplacerad inom de mekaniserade trupperna, logistikförbanden, Artilleri- och Raketförbanden samt kustförsvarsförbanden att kallas in för repetitionsutbildning. Enligt utsago från Försvarsministeriet skall repetitionsutbildningen främst omfatta omskolning till ny införd materiel i krigsorganisationen samt traditionell repetitionsutbildning inom aktuellt typförbands uppgifter.

Det är alltså över hela bredden av de Ryska väpnande styrkorna som inkallelse av tidigare värnplikt personal genomförs just nu, enligt uppgift skall även inkallelse ske inom samtliga militärdistrikt således är det inte enbart inriktad till Västra och Centrala Militärdistriktet (MD V, C) där den nuvarande luftförsvarsövningen pågår som repetitionsutbildning och förbandsövning av krigsplacerad personal kommer ske.

Enligt uppgift skall planläggning av inkallelser av reservisterna redan genomförts under slutet av 2013, för att ges laga stöd genom President Vladimir Putins undertecknande av ett dekret den 27 Juni 2014 att krigsplacerad personal skulle inkallas och genomföra repetitionsutbildning samt övningar under hösten 2014. Således fattades ej det formella beslutet för än mitt i den pågående krisen i östra Ukraina att genomföra vad man planerat för i November 2013, vilket gör att man kan misstänka en viss efterhandskonstruktion rörande inkallelserna. Dock är det inte något nytt att kalla in tidigare grundutbildad personal, något som gjorts vid ett flertalet tillfällen inom MD V.

Vad som blir än mer intressant kring dessa inkallelser är att man berör att bl a uppbyggnaden av missilförsvaret i Europa är ett av skälen till inkallelserna av reservisterna, således det är den säkerhetspolitiska spänningen som byggts upp under en längre tid som nödgar dessa inkallelser. Likväl belyser man de Ukrainska styrkornas låga förmåga främst utifrån att dessa förband ej har genomfört repetitionsutbildning och därmed ej kan lösa sina stridsuppgifter med en god effekt. Något som även belyses är att mängden av repetitionsutbildningar har ökat och kommer att öka.

Troligtvis kommer inkallelser främst genomföras av personal krigsplacerad i s k understödsförband, detta utifrån vilka förbandstyper man uttalat sig om, en mindre mängd reservister ur de mekaniserade förbanden kommer troligtvis kallas in, främst tillhörande stridsvagnsförbanden inom militärdistrikten och troligtvis med tyngdpunkt på MD V i och med införandet av T-72 B3 som genomförts på stor bred under 2013-14 inom mobiliseringsförbanden.

I sig kan inkallelser av krigsplacerad personal inom understödsförbanden vara ett tecken på en styrkeuppbyggnad inför ett angrepp i och med att en väl fungerande logistik krävs inför varje militär operation. Dock bedömer jag att dessa inkallelser ej kan utnyttjas som en indikator på ett förstående angrepp mot Ukraina, främst utifrån den ålderskategori på personalen och när dessa har genomfört sin grundutbildning, dock kan denna information rörande ålderskategorin vara vilseledning. Det troliga i detta fall är att man försöker lära "äldre hundar att sitta" dvs handha ny införd materiel i krigsorganisationen.

Slutsatser

För det förstaom åldersangivningen stämmer rörande inkallelserna av den krigsplacerade personalen kan vi förutsätta att dessa ej kommer användas i någon form av militär intervention i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att det aktuella åldersspannet ej lämpar sig för strid dvs de mekaniserade förbanden. Likväl personal som gjort sin värnplikt för så pass länge sedan kommer ej med 2-3 veckors repetitionsutbildning vara stridsdugliga det skulle i så fall krävas minst de totala tre månaderna som reservister kommer kallas in under för att uppnå någon form av grundläggande färdighet. 

För det andravilket är det allvarliga kring själva inkallandet av reservisterna, är att man väljer att kalla in personal som genomfört sin grundutbildning under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal, det visar tydligt på att man avser ej att fasa ut dessa ur krigsorganisationen utan att bibehålla dem. Något som kunnat te sig mer naturligt i och med den militär reform som Ryssland genomför nu, där ett av huvudsyftena är att ej ha en stor mobiliseringsarmé utan en mer flexibel organisation med hög förmåga. Då hade det tett sig naturligare att kalla in personal som genomfört grundutbildning från 2008 och framåt då militärreformen påbörjades och förmågehöjningen likväl genomfördes.

För det tredjeblir det tydligt att man redan under 2013 i linje med President Vladimir Putins uttalanden i Februari samma år, uppfattar att man har ett tydligt hot mot sig, annars hade man aldrig valt att kalla in så pass ålderstigen personal till repetitionsutbildning. Utifrån det faktum att repetitionsutbildning av äldre grundutbildad personal per se är en klassisk budgetregulator oaktat vilken nation det rör sig om med värnpliktig personal. Hotet måste även upplevas så pass tydligt/konkret av det Ryska ledarsiktet i och med att man väljer denna lösning dvs man känner sig nödgad att ge denna personal repetitionsutbildning för att kunna garantera sin nationella säkerhet.

För det fjärdeblir detta även en indikator på att militärreformens genomförande fortlöper och når framgång. Tydligt är att mobiliseringsförbanden även tillförts avancerad materiel i stor omfattning. Därmed har man även höjt effekten på sin krigsorganisation i Ryssland. Detta bör man särskilt ta i beaktande då man bedömer de kontinuerligt tjänstgörande förbanden, vilket då bör tilldelats modern materiel i en än större omfattning och kontinuerligt övar med denna, vilket gör att t ex förmågan hos de bataljonsstridsgrupper som nu finns längs Ukrainas gräns kan ha underskattats av västliga bedömare.

För det femtekan detta även vara ett tecken på att rekryteringen av kontinuerligt tjänstgörande personal ej uppfyller de ställda kvoterna då så pass ålderstigen personal måste bibehållas i krigsorganisationen, alternativt att man väljer att bibehålla en större mobiliseringsorganisation än tidigare beslutat utifrån den förändrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst.

Vad är allvarligast att man väljer att kalla in den ålderstigna personalen eller att de blir inkallade under en tydlig eskalering av den Ukrainska krisen? På sikt skulle jag vilja hävda att att det är betydligt allvarligare för den säkerhetspolitiska utvecklingen att man väljer att kalla in så pass ålderstigen grundutbildad personal. Det visar tydligt vilken ambition man har valt att lägga, Rysslands säkerhet skall garanteras. Lägger man därefter samman det med att vi tydligt har passerat avspänningens tid och gått in i en tid med kraftmätningar och säkerhetspolitiska spänningar mellan Väst och Ryssland kommer detta ej deeskalera situationen utan snarare eskalera den.

Något som definitivt tåls att fundera över är vår egen insatsorganisation i nuläget, där huvuddelen av den fortfarande bemannas med personal ur personalreserven dvs värnpliktsutbildad personal under 2000-talet. Dessa förband skulle i händelse av mobilisering EJ nå någon större framgång, framför allt utifrån det faktum att man ejgenomfört repetitionsutbildning på personalen, likväl så har Ukraina krisen tydligt visat att vi ej kommer ha någon form av längre förvarning i händelse av ett angrepp, detta bör tydligt ställa krav på att denna personal kallas in och genomför repetitionsutbildning dels avseende den befattning de är placerad i dels avseende övande av förband.

Tiden för budgetlösningar är ur mitt förmenade förbi, man kan inte längre negligera den säkerhetspolitiska härdsmälta som vi befinner oss i just nu, vilket tydligt de östligt NATO anslutna länderna har förstått där reservister kallas in och genomför repetitionsutbildning, något som genomförts även före krisen i Ukraina. Genomför man ej repetitionsutbildning med personalreserven som är krigsplacerad just nu i våra insatsförband sätter man rikets säkerhet på spel i en än större omfattning än vad man tidigare har gjort, genom dumdristiga beslut i hopp om att säkerhetspolitiska situationer likt de under kalla kriget ej skulle uppstå igen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

The Moscow Times 1(Engelska)
Nezavisimaya Gazete 1(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1 (Ryska)

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

 Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.
Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

 Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.
Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Gummistiefelwettbewerb och brandtunnor

Sedan en dryg vecka har det rasat en brand i Västmanland som berör ett stort antal medborgare och väckt frågor kring landets krisberedskap och bland annat Försvarsmaktens förmåga att stödja det civila samhället med helikopterkapacitet. Det finns därför anledning att kommentera detta.

Helikopter 10 med brandtunna.

Helikopter 10 med brandtunna.

Först vill jag beröra den kritik som riktats mot samhällets förmåga att hantera denna form av större kriser. Jag tror att det är för tidigt i en pågående händelse dra några vittgående slutsatser för framtiden eller ens värdera den korrekt. Det kan förefalla självklart för utomstående det ena eller det andra, men min erfarenhet är att beslut under ett pågående skede kan i efterhand, trots initial yttre kritik eller uppskattning, vara antingen fullt riktiga eller mindre framgångsfulla. Först i efterhand vet man sanningen. I det aktuella området kämpar ett stort antal personer från såväl myndigheter som frivilliga. Jag kan tycka att bedömanden av deras arbete när det fortfarande sker är en aning prematurt och tar bort fokus från den storartade insats varje person gör i området. Att enskilda känner förtvivlan över sin situation är naturligt men jag menar det inte går att dra några slutsatser över helheten baserat på detta. För precis som media genom Expressens chefredaktör Thomas Mattson brukar bemöta kritik mot den egna rapporteringen med att ”man bör avhålla sig från att recensera pågående publiceringar”, så gäller detsamma räddningsledarens och berörda myndigheters svåra arbete just nu.

Den andra saken som förvånat mig är synpunkter på att höga företrädare och beslutsfattare besöker krisområdet. Jag tror att man här förväxlar det som på tyska kallas Gummistiefelwettbewerb och det reella informationsbehov som finns. Det tyska ordet härrör till politiker som besöker katastrofområden försedda med gummistövlar och utlovar löften som inte kan infrias. Det tror jag att de flesta medborgare är skeptiska till.

Att däremot statschefen och landets högre beslutsfattare som statsministern, försvarsministern men även ledaren för det största oppositionspartiet besöker en situation som kallas för riksangelägenhet borde vara självklart. Det räcker inte att som kung eller statsråd enbart ta del av något via media eller rapporter. Ett besök oavsett om detta sker i Afghanistan, Mali eller Sala ger den kompletta bilden som behövs för att fatta rationella beslut, förmedla uppskattning och på ett bra sätt kunna utvärdera och dra lärdomar inför framtiden. Kritik ska riktas mot de som väljer att inte personligt ta del av ett faktiskt skeende. Ett sådant besök ska naturligtvis inte påverka insatsen eller omsorgen om den enskilde. Det är lokal chefs ansvar att så inte sker.

Vad gäller då Försvarsmaktens förmåga att brandbekämpa från helikopter som är en uppgift som ska ske med befintliga resurser? Vi har idag tre stycken medeltunga helikoptersystem, typerna 10 (Super Puma), 14 (NH-90), 16 (UH-60 Blackhawk). För att släppa vatten från dessa krävs brandtunnor och en begäran från en civil räddningsledare.

Räddningstjänsten har tidigare anskaffat ett antal brandtunnor som Försvarsmakten använder. För att kunna använda tunnorna förser Försvarsmakten sina helikoptrar med bärutrustning.

Idag finns fyra stycken helikopter 10 med bärutrustning och brandtunnor. Samtliga dessa helikoptrar är på plats i det aktuella brandområdet.

Helikopter 14, som är ett nytt helikoptersystem, är certifierat för att flyga med de tunnor som fungerar med den äldre helikopter 10. Bärutrustning är beställd men ännu ej tillgänglig.

För helikopter 16, som även det är ett nytt helikoptersystem, är bärutrustningen beställd men ännu ej levererad. För denna helikopter gäller att all utrustning måste vara exakt som den amerikanska förlagan för att få flyga. Till denna helikoptertyp är vattensäckar (sk. bambi buckets) beställda.

Försvarsmakten räknar med att det under året och därefter sker en successivt kapacitetsökning vad gäller brandbekämpningsförmåga utöver idag befintlig. Dock är Försvarsmaktens huvuduppdrag från regeringen vad gäller flygstöd till det civila samhället i dagsläget att planera för stöd till polisen för det beredskapsuppdrag vi fått. Övning i brandbekämpning med nya system är i dagsläget därför inte högst prioriterat under hösten.

Avslutningsvis uppskattar jag att företag och enskilda på olika sätt visar all tjänstgörande personal sin uppskattning genom såväl praktiskt stöd som emotionellt. Det är en styrka i samhället att så sker och inte en svaghet. En hamburgerkedja erbjuder ett gratismål till all uniformerad personal i anslutning till branden och familjer kokar makaroner och köttfärssås. Någon kallade det för muta. Befängt, det kallas respekt och det förtjänar alla i Västmanland nu.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)


Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.

Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.


Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.



Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter "evakuering".

Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.

Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.


Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper



Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.


Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet

SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Fördubbling av Rysslands största elitstyrka

Fördubblingen av ryska VDV är historiskt stor. Här ett av den nya generationens VDV-fordon som kan fällas med fallskärm, BMD-4M.

Den ryska statliga nyhetsbyrån ITAR-TASS har nu uppgett både på engelska och på ryska att landets största elitstyrka, luftlandsättningstrupperna VDV, ska fördubblas i numerär. Men alla förändringar framgår inte av den ryska textversionen.

Av bägge textversionerna framgår att VDV kraftigt ska växa så att man 2019 är dubbelt så stora som idag. Man siktar på att 2019 ha en personalstyrka om 72,000 man. Är det många? Det är fler personer än vad som ingår i flera europeiska staters väpnade styrkor, exempelvis Sveriges.

Vad som inte framgår av den engelska textversionen men däremot av den ryska är att VDV före 2025 ska ha mottagit 2500 fallskärmsfällningsbara pansarbandvagnar (pbv) modell Rakusjka och 1500 BMD-4M som är ett mellanting mellan en pbv och en lätt stridsvagn (100 mm kanon och 30 mm automatkanon). Av tidigare artikel på ryska framgår också att redan i år levereras ett par hundra moderniserade BMD-2. I ytterligare en nylig artikel på ryska kan man läsa att VDV under nästa år kommer att öva i större skala i Arktis och då även för första gången med kollegor från Belarus (Vitryssland). Man har samövat flera gånger men då inte i Arktis.

Vi författare av boken Ryska elitförband, alltså Joakim von Braun och jag, kan inte på rak arm dra oss till minnes när en liknande utökning av ryska elitstyrkor gjorts efter andra världskriget. Det är dock helt klart en historiskt stor ökning. Men inte bara ökningen förvånar oss utan även den brådska man uppenbarligen har.

Man kan också notera att ryska medier är duktiga på att kommunicera om VDV men att man inte berättar lika utförligt om den minst lika intressanta utvecklingen inom den ryska marinens spetsnaz, alltså specialförband. Därmed inte sagt att man är tyst om dem, men det är intressant att notera att nyheterna om marin spetsnaz släpps så gott som enbart på ryska och har en annan karaktär. De släpps antagligen mest i rekryteringssyfte. Här följer ett klipp om den nya undervattensautomatkarbinen ADS.


Utvecklingen av ADS, som sedan ifjol tillförs spetsnazförband. Man kan här notera att flera operatörer bär amerikanska uniformer eller kamouflagemönster.

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii med kommentar

Idén grundar sig på att Sverige tar ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i detta fall att vår ”Grand Strategy” ska svara på hur vi använder våra säkerhetspolitiska medel och metoder för att uppnå och säkerställa våra nationella intressen och hur vi säkerställer nationens kritiska värden.

Dessa intressen är således av både strikt nationell karaktär likväl som intressen i samklang med det internationella samfundet. T.ex:

  • att värna nationen och dess värden mot allvarliga samhällspåfrestningar; olyckor, bränder, extrem klimatpåverkan som översvämningar och stormar, kärnkraftsolyckor, organiserad brottslighet och korruption inkl. cyberbrott m.m.,
  • att värna Sveriges suveräna gränser,
  • att värna medborgarnas frihet att utöva sina rättigheter och mänskliga friheter,
  • att värna och stödja den svenska förvarsindustrins konkurrensfördelar,
  • att värna det svenska näringslivets konkurrenskraft genom att skydda flöden och kritiska noder,
  • att aktivt bidra till Östersjöområdets säkerhet med fortsatt politisk, ekonomisk och social stabilitet,
  • att värna och skydda naturen mot otillbörlig och skadlig påverkan,
  • att kunna bidra med relevanta förband i internationella insatser på mandat av FN under ledning av FN, EU eller Nato,
  • att vid kris och krigsfara i närområdet snabbt kunna öka tillgängligheten på operativt dugliga militära förband med krav på god nationell lednings- och underrättelseförmåga,
  • att säkerhet skapas tillsammans med internationella partners, främst regionalt.

En svensk ”Grand Strategy” kan med ovanstående utgångspunkter formuleras i mer precis form. Emellertid finns här en gigantisk utmaning som näppeligen har problematiserats i Sverige tillräckligt – att alla grannländer utom Finland är med i Nato.



Därmed försvåras formulerandet av vår Grand Strategy, dessutom genom att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering, även om den militära uppgiften i närområdet i första hand är att vara stabiliserande i syfte att stärka en fredlig utveckling.

Emellertid är Försvarsmakten ett av flera säkerhetspolitiska medel som kan bidra till stabilitet i närområdet och som genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete med samtliga aktörer i närområdet, kan utöva en stabiliserande påverkan.

Men en egen militär förmåga att föra väpnad strid i syfte att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder måste förstås finnas.

Åter till idén: Även om vi fortsätter med relativt oförändrade anslag – vilket med all sannolikhet blir fallet – så bör Försvarsmaktens förmågeutveckling och organisering ta sin utgångspunkt i strecksatserna ovan.   Det innebär att de blå stridskrafterna kommer i centrum och att yttäckningen av Sveriges landterritorium måste hanteras av mindre kvalificerade markförband.
Luftvärnet bör ledningsmässigt omorganiseras och till huvuddel utgöra operativa förband i nära samverkan med både sjö- och flygstridskrafter och tillsammans med civila myndigheter i befolkningscentra.

De sjögående förbandens numerär kan inte bli mindre – vi passerar snart en kritisk nivå för uthållighet. Man måste tillföras en relevant förmåga till kvalificerad yt- och undervattensstrid med såväl moderna sjömålsrobotar och genom att ubåtsförmåga utvecklas.

Flygstridskrafterna är tillsammans med sjöstridskrafterna viktiga instrument för underrättelseinhämtning. Emellertid är flygstridskrafternas responsförmåga och rörlighet tillsammans med dess förmåga till verkan mot många typer av mål den stora fördelen.

För att de blå stridskrafterna ska kunna verka effektivt i fred-kris-krig krävs utökande satsningar på vår sensorkejda. Det tar resurser i anspråk, men måste till – vi är inte minst i behov ha mer upplyfta system för att få bättre räckvidder på våra sensorer för såväl underrättelser som verkan.

Förmågan till långräckviddig bekämpning är uppe för diskussion sedan PerP levererades förra året. Men hur och var denna förmåga ska utvecklas behöver fortsatt diskuteras då det finns flera bra alternativ. Men det viktiga är att räckvidderna ökas och att system med god precision blir operativa.

Markstridskrafternas uppgift i ett snålt budgeterat försvar – i vår nuvarande militärstrategiska kontext – måste bli att dels ha relativt god yttäckning med mindre kvalificerad förband av typ hemvärn men också att ha ett mindre manövrerbart men kvalificerat förband med mycket hög rörlighet och med god förmåga till verkan och underrättelser och som kan strida i alla terräng- och klimattyper.

Om den stora katastrofen inträffar med kustinvasion och luftlandsättningar på det svenska fastlandet måste Försvarsmaktens förmåga och uthållighet ökas med stöd från andra genom de befintliga (och obefintliga) överenskommelser vi har för vår nationella säkerhet. Att Sverige angrips autonomt är högst otroligt varför ett scenario med kustinvasion och luftlandsättningar måste ha föregåtts av att våra östra granländer angrips först. Därmed kan man ställa sig frågan vart våra rörliga markstridskrafter gör bäst nytta i ett läge där våra blå stridskrafter är fullt upptagna med att säkra Östersjön? Jag kommer till slutsatsen att de rörliga svenska markstridskrafterna måste vara expeditionära i ett närområdesperspektiv: Finland, Baltikum, Gotland…..

Slutsatserna av mitt resonemang är flera;

  • Det är svårt att organiseras en effektiv och ändamålsenlig Försvarsmakt i rådande militärstrategisk kontext, inte minst genom otydligt fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och dess prioriteringar.
  • För att öka samhällets robusthet måste tillgängliga resurser inom militärt och civilt försvar bättre kunna samordnas. Därmed borde det finnas en civil myndighet som redan i fredstid ska kunna ta en tydlig operativ uppgift och där man ges utrymme att samordna verksamhet genom befäl och inte bara genom samverkan.
  • Den militärstrategiska kontexten – inkl. ett allt mer militärt och politiskt mer fokuserat Ryssland – ser mycket annorlunda ut för Sverige än under kalla kriget. Att vår säkerhet ska skapas med andra måste ges ett relevant innehåll. Natofrågan behöver utredas grundligt genom ett särskilt uppdrag. I väntan på denna bör vi fortsatta inrikta Försvarsmakten utifrån gällande kontext.
  • Sverige bör ta ett stort ansvar för säkerheten och stabiliteten i Östersjön – för detta krävs relevanta sjö- & flygstridskrafter som måste prioriteras. Flygvapnets numerär i form av plattformar är på väg mot en kritisk nivå – dock torde antalet fredsbaser i form av flottiljer kunna reduceras så att stridsflygdivisionerna kommer än mer i Flygvapnets fokus – F 21, LSS Uppsala och LSS Linköping, F 7 och F 17 är stor kostym att underhålla enär vi bara har fyra JAS-divisioner. Förutom JAS-divisionerna krävs fortsatt utveckling av sjö- och markoperativ helikopterförmåga.
  • Markstridskrafternas kvalité och kvantitet bör dimensioneras utifrån genomtänkta analyser av de förutsättningar som råder. Det borde innebära att verkan, rörlighet och underrättelser prioriteras i ett genomtänkt ett markstridskoncept där hög responsförmåga är viktig. Detta koncept kompletteras av yttäckande skyddsstyrkor. För att skapa och vidmakthålla ett rörligt och allsidigt sammansatt markförband (av typen brigad) – där rörlighet och expeditionär förmåga är viktigt – så krävs förmodligen att arméns fredsförband organiseras effektivare och samgrupperas i effektivare armégarnisoner. Dagens fördelning av arméförband är ju inte en logisk följd av djupgående analyser utan en konsekvens av en osynkroniserad neddragning av arméstridskrafter under ca 25 års tid. Genom att stänga några arméetablissemang och öka produktionen vid andra torde resurser kunna frigöras för att öka den operativa effekten i åtminstone en modernt sammansatt brigad.

Att både höja den operativa effekten samtidigt som nya förmågor måste utvecklas är avgörande för att ha en relevant Försvarsmakt. Det innebär vidare att varje skattkrona som går till Försvarsmaktens (alla [försvars]myndigheter) anslag måste ge effekt. Därför måste kopplingen mellan basorganisationen med dess fredsförband och krigsförbanden ses över igen så att produktionsrationaliteten ökar – basorganisationen med regementen och flottiljer ska vara så liten som möjligt samtidigt som de som finns ska ha en så hög produktionskapacitet som möjligt, allt för att möjliggöra fler och eller bättre övade krigsförband.

Detta är några idéer om hur vi skulle kunna prioritera utifrån rådande säkerhetspolitiska och svensks finanspolitiska kontext. Inlägget gör inte anspråk på att vara vare sig fullkomligt eller komplett. Däremot pekar det på en inriktning som vi enligt min mening förr eller senare kommer att behöva välja – ju förr desto bättre.

Epilog

Av olika kommentarer att döma är nog många besvärade över att det förs fram idéer om en reducering av basorganisationen med regementen, flottiljer och centra. Jag menar att produktionsapparaten är väl stor i förhållande till vilka och hur många krigsförband vi har. Vi bör ha ett annat ratio här för att åstadkomma mer pang för pengarna. Många av våra regementen, flottiljer och centra är solitärer vilket skapar extra höga kostnader när nödvändiga samövningar måste genomföras – inte minst inom armén – där samövningar är nödvändiga för att öva olika funktioner och förbandstyper tillsammans. Dessutom finns mycket riktigt behov av att öka övning & träning gemensamt och tillsammans mellan stridskrafterna.

Att åstadkomma detta kräver förstås en hel del tankemöda och skulle skapa friktioner och besvärligheter. Dock tror jag det är nödvändigt – att ha Försvarsmaktsetablissemang på ”sin ort” får inte vara någon rättvisefråga kommuner och regioner emellan.

Kartan nedan säger en del – notera den inringade texten. Dessutom finns ett antal utbildningsgrupper med personal på några av dessa icke namngiva orter.

Fm i Swe


REA: Försvarsmakt med kort datum

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en brigad.

Dagen innan meddelade försvarsminister Shoigu att alla ryska markrobotbrigader ska förses med Iskander-M (SS-26) senast 2018, vilket innebär att våra östra grannländer, Polen och remsor av Sverige kommer att vara inom skottvidd för detta system beroende på grupperingsplatser. Förut har framflyttningar av olika delar av Iskandersystemet använts som militärdiplomatiskt spelkort. Ryssland har tidigare markerat sitt missnöje mot olika USA-utspel genom att tala om att man skulle kunna flytta fram systemet till Kaliningrad. Nu är handskarna kastade och nu är det beväpning som gäller för Kreml.

Härhemma är det emellertid tyst om den egna organisationen. Vi som bevakar området nästan dagligen vet knappt vilken organisation som gäller för Försvarsmakten totalt, så tips från läsarna tas tacksamt emot. En sak är emellertid huggen i sten och det är IO-14 som räddningen på det svenska försvarsdilemmat – Hur skydda ett ovanligt stort land utan tillräckliga resurser?

För att friska upp minnet kan vi gå tillbaka till hur det lät när denna organisation togs fram. Insatsorganisationen skulle ha dubbla roller, dels kunna operera i närområdet och dels genomföra fredsfrämjande insatser med en volym på 1700 soldater/sjömän över tiden. Tillgänglighet prioriterades över uthållighet enligt försvarsministern, trots att han bara pekade på Georgien som empiri. Förutom detta och sexdagarskriget 1967 är det svårt att hitta andra motsvarande exempel de senaste 50 åren. Afghanistan x 2 minst 10 år, Irak närmare 10 år, Libyen mer än ett halvår, Kosovo närmare tre månader och så vidare. Till och med Israel behöver några veckor för att nå begränsade mål på 365 km2.

I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.

………….

Frågan är då vad en aktör som Ryssland skulle kunna mobilisera i samband med operationer kring Sverige? Det är naturligtvis beroende på omvärldsläget i stort (Kina) och tyngdpunkten vid en konfrontation med NATO.

Under arbetet med inriktningsbeslutet 2009 publicerade FOI sin regelbundna rapport om rysk militär förmåga.

Om vi tittar på skrivningarna kring beväpningsprogrammen inom exempelvis det prioriterade flygvapnet redovisades måltalet 60 st nya Su-35 (jakt) och 56 st Su-34 (attack) som nyleveranser till 2015. FOI skrev:

”Sammantaget ger detta en mörk bild av rysk flygindustri, om än med vissa ljuspunkter avse- ende exportförmågan. Leveransförseningar fortsätter att plåga industrin; tillverkningen av attackflygplanet Su-34 och utbildningsflygplanet Jak-130 släpar efter liksom serietillverk- ningen av attackhelikoptern Mi-28N. Färdigställandet av det strategiska bombflygplanet Tu- 160 och attackhelikoptern Ka-52 har dragit ut på tiden och moderniseringsprogrammen för bland andra attackflygplanen Su-24 och Su-25 går i ett mycket makligt tempo.”

Nu är vi snart vid 2015 och min bedömning är att Ryssland nästan når fram till produktionsmålen (c:a 90 %). Men, nu finns det nya mot 2020 och i den senaste utgåvan, så skriver FOI att det kan bli upp till 90 Su-35 och 108 Su-34 fram till 2020. Detta förutsätter bland annat, enligt FOI, att produktionstakten fördubblas när det gäller Su-34. Ryssland når detta redan i år enligt flera ryska källor.

Tidshorisonten i bägge bedömningarna har varit sex-sju år, men nu är volymerna dubbelt så stora mot 2020 jämfört med hur underlagen skrevs 2008/9. Flygtiden för de ryska stridspiloterna har nästan fyrdubblats under samma tid och nu flyger man klart mer än våra svenska piloter. Så här kan man hålla på att botanisera i de bägge underlagen.

Till detta kommer som sagt det senaste årets dramatiska händelse. Ryssland har anfallit och annekterat delar av ett annat europeiskt land, trots att dess gigantiska upprustningsprogram ännu är långt ifrån avslutat.

………………

När det gäller vår egen förmåga, så vet vi att den pågående reformen har stora problem. De allra allvarligaste är bristen på samövning i organisationen och kvantiteten. Vår flotta och armé är den minsta sedan 1500-talet. Flygvapnet har det litet bättre ställt, men omvärldens förmåga står inte stilla som visat ovan. I relativa tal är vi på väg att få det svagaste flygvapnet sedan 1940-talet.

Vi kan gå till den pågående skogsbranden för att illustrera samma mekanismer. Branden som bröt ut 31/7 tog ordentlig fart den 4/8, vilket visar svårigheterna att prognosticera förlopp. När väl ansvariga insåg att läget var allvarligt skulle resurser mobiliseras, vilket tog tid. Det dröjde innan Försvarsmaktens helikoptrar började hjälpa till med släckningsarbetet, bland annat beroende på att få hade rätt utrustning för brandbekämpning. Sedan var det dags att verkställa en begäran om hjälp från omvärlden och särskilda plan från Italien och Frankrike utlovades.

Det blev byråkratiska piruetter om tillstånd och det var anflygningstider. Sedan förlorades ytterligare något halvdygn, eftersom siktförhållandena vid den flygplats som användes var påverkad av brandröken. Medierna har varit en kakafoni av mer eller mindre kvalitetssäkrad information. Det har varit fullt möjligt att se en ”breaking” rulla in på kvällstidningssidorna att Norberg ska utrymmas samtidigt som räddningsledaren intervjuas i Aktuellt och säger motsatsen. Ett typexempel på ”krigets dimma” och friktioner som förekommer.

Dessa brister kommer sig framförallt av brister i den strategiska bedömningen. Varningar om extremväder och brister i katastrofberedskapen har vi hört de senaste tio åren. Trots detta rullar politiken och byråkratin på med sina ”satsningar”, effektiviseringar och utvärderingar.

I sambanden med branden påminde vår statsminister häromdagen klokt om vår litenhet inför naturen. Vågar ingen på Lidingövägen bjuda in honom till krigsspel för att demonstrera våra väpnade styrkors (IO 14) litenhet i förhållande till territoriet nu när krigsåskan mullrar på kontinenten?

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.




Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.

Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.


Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.






Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!


Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.




Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
- Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

- Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.


Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.


Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.



Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii

Idén grundar sig på att Sverige tar ta ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i detta fall att vår ”Grand Strategy” ska svara på hur vi använder våra säkerhetspolitiska medel och metoder för att uppnå och säkerställa våra nationella intressen och hur vi säkerställer nationens kritiska värden.

Dessa intressen är således av både strikt nationell karaktär likväl som intressen i samklang med det internationella samfundet. T.ex:

  • att värna nationen och dess värden mot allvarliga samhällspåfrestningar; olyckor, bränder, extrem klimatpåverkan som översvämningar och stormar, kärnkraftsolyckor, organiserad brottslighet och korruption inkl. cyberbrott m.m.,
  • att värna Sveriges suveräna gränser,
  • att värna medborgarnas frihet att utöva sina rättigheter och mänskliga friheter,
  • att värna och stödja den svenska förvarsindustrins konkurrensfördelar,
  • att värna det svenska näringslivets konkurrenskraft genom att skydda flöden och kritiska noder,
  • att aktivt bidra till Östersjöområdets säkerhet med fortsatt politisk, ekonomisk och social stabilitet,
  • att värna och skydda naturen mot otillbörlig och skadlig påverkan,
  • att kunna bidra med relevanta förband i internationella insatser på mandat av FN under ledning av FN, EU eller Nato,
  • att vid kris och krigsfara i närområdet snabbt kunna öka tillgängligheten på operativt dugliga militära förband med krav på god nationell lednings- och underrättelseförmåga,
  • att säkerhet skapas tillsammans med internationella partners, främst regionalt.

En svensk ”Grand Strategy” kan med ovanstående utgångspunkter formuleras i mer precis form. Emellertid finns här en gigantisk utmaning som näppeligen har problematiserats i Sverige tillräckligt – att alla grannländer utom Finland är med i Nato.

natoopinion
Därmed försvåras formulerandet i vår Grand Strategy, dessutom genom att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering, även om den militära uppgiften i närområdet i första hand är att vara stabiliserande i syfte att stärka en fredlig utveckling.

Emellertid är Försvarsmakten ett av flera säkerhetspolitiska medel som kan bidra till stabilitet i närområdet och som genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete med samtliga aktörer i närområdet, kan utöva en stabiliserande påverkan.

Men en egen militär förmåga att föra väpnad strid i syfte att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder måste förstås finnas.

Åter till idén: Även om vi fortsätter med relativt oförändrade anslag – vilket med all sannolikhet blir fallet – så bör Försvarsmaktens förmågeutveckling och organisering ta sin utgångspunkt i strecksatserna ovan.   Det innebär att de blå stridskrafterna kommer i centrum och att yttäckningen av Sveriges landterritorium måste hanteras av mindre kvalificerade markförband.hkpLuftvärnet bör ledningsmässigt omorganiseras och till huvuddel utgöra operativa förband i nära samverkan med både sjö- och flygstridskrafter och tillsammans med civila myndigheter i befolkningscentra.

De sjögående förbandens numerär kan inte bli mindre – vi passerar snart en kritisk nivå för uthållighet. Man måste tillföras en relevant förmåga till kvalificerad yt- och undervattensstrid med såväl moderna sjömålsrobotar och genom att ubåtsförmåga utvecklas.

Flygstridskrafterna är tillsammans med sjöstridskrafterna viktiga instrument för underrättelseinhämtning. Emellertid är flygstridskrafternas responsförmåga och rörlighet tillsammans med dess förmåga till verkan mot många typer av mål den stora fördelen.

För att de blå stridskrafterna ska kunna verka effektivt i fred-kris-krig krävs utökande satsningar på vår sensorkejda. Det tar resurser i anspråk, men måste till – vi är inte minst i behov ha mer upplyfta system för att få bättre räckvidder på våra sensorer för såväl underrättelser som verkan.

Förmågan till långräckviddig bekämpning är uppe för diskussion sedan PerP levererades förra året. Men hur och var denna förmåga ska utvecklas behöver fortsatt diskuteras då det finns flera bra alternativ. Men det viktiga är att räckvidderna ökas och att system med god precision blir operativa.

Markstridskrafternas uppgift i ett snålt budgeterat försvar – i vår nuvarande militärstrategiska kontext – måste bli att dels ha relativt god yttäckning med mindre kvalificerad förband av typ hemvärn men också att ha ett mindre manövrerbart men kvalificerat förband med mycket hög rörlighet och med god förmåga till verkan och underrättelser och som kan strida i alla terräng- och klimattyper.

Om den stora katastrofen inträffar med kustinvasion och luftlandsättningar på det svenska fastlandet måste Försvarsmaktens förmåga och uthållighet ökas med stöd från andra genom de befintliga (och obefintliga) överenskommelser vi har för vår nationella säkerhet. Att Sverige angrips autonomt är högst otroligt varför ett scenario med kustinvasion och luftlandsättningar måste ha föregåtts av att våra östra granländer angrips först. Därmed kan man ställa sig frågan vart våra rörliga markstridskrafter gör bäst nytta i ett läge där våra blå stridskrafter är full upptagna med att säkra Östersjön? Jag kommer till slutsatsen att de rörliga svenska markstridskrafterna måste vara expeditionära i ett närområdesperspektiv: Finland, Baltikum, Gotland…..

Slutsatserna av mitt resonemang är flera;

  • Det är svårt att organiseras en effektiv och ändamålsenlig Försvarsmakt i rådande militärstrategisk kontext, inte minst genom otydligt fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och dess prioriteringar.
  • För att öka samhällets robusthet måste tillgängliga resurser inom militärt och civilt försvar bättre kunna samordnas. Därmed borde det finnas en civil myndighet som redan i fredstid ska kunna ta en tydlig operativ uppgift och där man ges utrymme att samordna verksamhet genom befäl och inte bara genom samverkan.
  • Den militärstrategiska kontexten – inkl. ett allt mer militärt och politiskt mer fokuserat Ryssland – ser mycket annorlunda ut för Sverige än under kalla kriget. Att vår säkerhet ska skapas med andra måste ges ett relevant innehåll. Natofrågan behöver utredas grundligt genom ett särskilt uppdrag. I väntan på denna bör vi fortsatta inrikta Försvarsmakten utifrån gällande kontext.
  • Sverige bör ta ett stort ansvar för säkerheten och stabiliteten i Östersjön – för detta krävs relevanta sjö- & flygstridskrafter som måste prioriteras. Flygvapnets numerär i form av plattformar är på väg mot en kritisk nivå – dock torde antalet fredsbaser i form av flottiljer kunna reduceras så att stridsflygdivisionerna kommer än mer i Flygvapnets fokus – F 21, LSS Uppsala och LSS Linköping, F 7 och F 17 är stor kostym att underhålla enär vi bara har fyra JAS-divisioner. Förutom JAS-divisionerna krävs fortsatt utveckling av sjö- och markoperativ helikopterförmåga.
  • Markstridskrafternas kvalité och kvantitet bör dimensioneras utifrån genomtänkta analyser av de förutsättningar som råder. Det borde innebära att verkan, rörlighet och underrättelser prioriteras i ett genomtänkt ett markstridskoncept där hög responsförmåga är viktig. Detta koncept kompletteras av yttäckande skyddsstyrkor. För att skapa och vidmakthålla ett rörligt och allsidigt sammansatt markförband (av typen brigad) – där rörlighet och expeditionär förmåga är viktigt – så krävs förmodligen att arméns fredsförband organiseras effektivare och samgrupperas i effektivare armégarnisoner. Dagens fördelning av arméförband är ju inte en logisk följd av djupgående analyser utan en konsekvens av en osynkroniserad neddragning av arméstridskrafter under ca 25 års tid. Genom att stänga ett antal arméetablissemang torde resurser kunna frigöras för att öka den operativa effekten i åtminstone en modernt sammansatt brigad.

Att både höja den operativa effekten samtidigt som nya förmågor måste utvecklas är avgörande för att ha en relevant Försvarsmakt. Det innebär vidare att varje skattkrona som går till Försvarsmaktens (alla [försvars]myndigheter) anslag måste ge effekt. Därför måste kopplingen mellan basorganisationen med dess fredsförband och krigsförbanden ses över igen så att produktionsrationaliteten ökar – basorganisationen med regementen och flottiljer ska vara så liten som möjligt samtidigt som de som finns ska ha en så hög produktionskapacitet som möjligt, allt för att möjliggöra fler och eller bättre övade krigsförband.

Detta är några idéer om hur vi skulle kunna prioritera utifrån rådande säkerhetspolitiska och svensks finanspolitiska kontext. Inlägget gör inte anspråk på att vara vare sig fullkomligt eller komplett. Däremot pekar det på en inriktning som vi enligt min mening förr eller senare kommer att behöva välja – ju förr desto bättre.

Generallöjtnant Åke Sagrén, chef för armén 1990 – 1996, hade helt rätt – Allt för krigsförbanden!


Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.

Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.


Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

 DN

Rysk inmarsch i Ukraina rycker närmare

Ryssland har sammankallat FN:s Säkerhetsrådet med anledning av den humanitära situationen i sydöstra Ukraina. Igår uttalade det ryska utrikesdepartemetet:

”The Kiev authorities instigated by their western sponsors are carrying out a punitive operation killing and wounding civilians and destroying civilian infrastructure. A humanitarian situation in the region is getting worse.”

Det är otvivelaktigt en dålig humanitär situation i den delen av Ukraina. UNHCR uppger att 730 000 människor flytt till Ryssland och att 117 000 är internflyktingar. Läget är upplagt för att Ryssland ska föreslå ”fredsbevarande trupper” för att skydda civilbefolkningen, trots att landet bär ansvaret som anstiftare för det krig som pågår i landet genom att stödja separatisterna med vapen, underrättelsepersonal och pengar.

Det går också att fråga sig om det inte finns andra ömmande fall som Ryssland också kunde sammankalla Säkerhetsrådet för: Syrien (9 milj flyktingar/170 000 döda), DRC, CAR, Mali, Libyen, Sydsudan, Gaza och Irak för att ta de värsta exemplen.

Det är omöjligt att se ett sådant förslag gå igenom säkerhetsrådet, om man lägger det. Det finns ändå två saker att notera. Det ena är hur Kina kommer att agera. I våra egna medier framställdes omröstningen i FN:s generalförsamling om annekteringen av Krim som en förlust för Ryssland, men var i själva verket en seger för Putin menar jag. Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika avstod från att rösta emot Ryssland. Samma länder som under fotbolls-VM annonserade en egen utvecklingsbank för att konkurrera med Världsbanken och Internationella Valutafonden som illustration på att den ekonomiska makten nu flyttar österut med hög fart.

Samma Kina som Vladimir Putin för ett par månader sedan kom överens om ett 30-årigt energiavtal. Är det någon som tror att kineserna kommer att överge sin affärspartner och riskera ett instabilt Ryssland på kort sikt som kan äventyra de egna energileveranserna? Kina kommer inte rösta emot ett ryskt förslag om ”fredsbevarande” trupper till Ukraina.

Den andra noten rör den ryska argumentationen som med stor säkerhet kommer att handla om principen Responsibility to Protect (R2P) i allmänhet och Kosovo i synnerhet. Även om fallen inte är jämförbara, så bjuder Kosovo på ett politiskt fikonlöv i form av att NATO agerade utanför Säkerhetsrådet och därmed kommer vi få se psykologiska operationer på nätet för att övertyga omvärlden att NATO är kålsupare. På så sätt kan man skaffa sig en slags legitimitet för sina interna och externa supportrar att gå in i Ukraina utan stöd av Säkerhetsrådet.

Militärt har Ryssland positionerat upp till 40 000 soldater i närheten av Ukraina, eventuella styrkor i Vitryssland oräknade. Förberedelser för militära operationer har pågått i flera månader. Redan i mars kunde vi se foton på ryska styrkor med den gula symbolen MC på blå botten som utmärker ryska ”fredsbevarande trupper”. En plan B fanns redan då. De senaste dagarna har Ryssland dessutom genomfört intensiva övningar med stridsflyg och attackhelikopterförband i området.

På den ekonomiska sidan har president Putin instruerat regeringen att ta fram kontraåtgärder när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot landet. Det har redan luftats förslag om att förbjuda flygbolag från USA och EU att flyga över Sibirien. Helt klart är att Kreml förbereder det ryska folket på hårdare tider.

Eliten är egentligen mest besvärad över bötfällningen i på 50 Mdr USD i den internationella skiljedomstolen i Haag för det kriminella övertagandet av Yukos. Till skillnad från sanktioner kan inte sådana utslag dras tillbaka. Det finns en teoretisk möjlighet till överklagan, men alla kvalificerade bedömare är överens om att det är lönlöst. Här kan man faktiskt ana ett exempel på ryskt spegeltänkande. Regimen är övertygad om att utslaget är politiskt riggat, eftersom det är så man själva gör.

I den ryska krigföringen lägger man stor vikt vid att kontrollera eskalationen för att på så sätt behålla det strategiska initiativet. Det är tydligt att den ryska regimen har blivit påtagligt skickligare de senaste åren, framförallt därför man har gjort stora inbrytningar på informationsarenan och kombinerar detta med ett betydligt skarpare svärd. Ett svärd som bara för ett drygt år sedan härhemma i politiken beskrevs som en ”mycket låg nivå”.

I denna maktutövning ingår det naturligtvis att använda militära förflyttningar och maktdemonstrationer för att utöva tvångsmakt (påtryckningar) mot kontrahenterna så länge som möjligt för att konservera den egna styrkan. Det som talar emot en öppen rysk inmarsch (våldsmakt) är att det är svårt att kontrollera militära äventyr och det är säkert detta som hållt tillbaka den ryska ledningen så här långt. Den ukrainska krigsmaktens framgångar i Donbass och nedskjutningen av MH17 kan däremot ändra kalkylen och utlösa ett nytt och aggressivare beteende från rysk sida.

Det finns emellertid en sak som oroar mig extra mycket och därför gör att jag nu bedömer risken för en introduktion av ryska ”fredsbevarande” trupper som klart förhöjt. Det är de allt oftare publicerade bilderna och vittnesuppgifterna om tortyr av fångar och urskiljningslös beskjutning med främst artilleri i området kring Donetsk och Lugansk.

Mitt intryck är alltså att krigets brutalitet skruvats upp efter nedskjutningen av MH17, om ni jämför med det lugn som var fallet med Krim. Tyvärr finns det också enstaka exempel på att även ukrainska förband inte har uppträtt korrekt, vilket stärker min oro för en upptrappning. Det psykologiska elementet hos de inblandade beslutsfattarna får inte underskattas.

Kanske läge att sammankalla Utrikesnämnden för att diskutera läget i Mellanöstern och Europa? Ljusen kan släckas överallt i Europa – även i detta århundrade.

[Uppdatering 6/8 kl 0820] Ryssland föreslog under mötet i FN:s Säkerhetsråd att ryska humanitära konvojer under Internationella Röda Korsets beskydd skulle sändas in i Ukraina. Rysslands FN-ambassadör Tjurkin framhöll att situationen var särskilt katastrofal i och kring Donetsk och Lugansk.

Vi kryper närmare en öppen konfrontation med detta förslag. Genom att Ryssland som part i konflikten öppnar en humanitär vektor finns alla möjligheter att i nästa steg kräva skydd för denna. Här finns det naturligtvis stor flexibilitet. För närvarande har det brutit ut hårda strider i Donetskområdet. Om de pro-ryska separatisterna förlorar alltför mycket mark alltför snabbt finns det mental beredskap att hoppa över steget med de humanitära konvojerna och skicka trupper direkt för att ”skydda civilbefolkningen”.

Men, helst vill man som jag tidigare framhållit kontrollera förloppet så långt som möjligt. Ryssland kommer göra allt för att porträttera sig som en aktör som reagerar på händelser. Publiken är främst den egna och befolkningarna i BRICS-länderna. Det kan kräva användning av provokationer som överfall på konvojer eller attentat på hemmaplan som tunnelbanesprängningar eller attentat mot politiker och tjänstemän i regionerna närmast Ukraina.

En svårbedömt sidoförlopp är vad som händer med Moldavien och utbrytarrepubliken Transniestr. Moldavien har nu uppmanat de ryska ”fredsbevarande trupperna” där att bege sig hemåt. Samtidigt har de så kallade folkrepublikerna i Donetsk och Lugansk förstärkts av administrativa experter den senaste månaden från just Transniestr. Det talar för att den nuvarande ryska ambitionen är att få till ”frusen konflikt” för att hindra Ukraina från att utveckla en västvänlig politik. [Uppdatering slut]

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället.

Efter mina två senaste inlägg om Försvarsmaktens helikoptrar och stöd till samhället har det uppenbart skett vissa missförstånd p.g.a. av att vissa läsare har tolkat inläggen som att Försvarsmakten inte får stödja vid bränder. Så är givetvis inte fallet, därav detta förtydligande.

Tidigare hade Försvarsmakten ansvar för nationell Sjö- och flygräddning vilket innebar att man hade helikoptrar med besättningar i beredskap dygnet runt, året runt på flera ställen i riket. Detta innebar även att man med samma helikoptrar och besättningar också mycket snabbt kunde bistå kommunerna vid skogsbränder.

Efter försvarsbeslutet 2004 beslutades att Försvarsmakten inte längre skulle ha ansvaret för dessa uppgifter och ansvaret för Sjö- och Flygräddning övergick då till Sjöfartsverket som la ut ansvaret på det civila bolaget Norrlandsflyg. Därmed fanns inte längre (successiv avveckling) några helikoptrar eller besättningar ur Försvarsmakten i beredskap för SAR/FRÄD och därmed så fanns det inte heller några snabbt gripbara större helikoptrar att tillgå vid skogsbränder.

Jag har tidigare skrivit att Försvarsmakten fråntagits uppgiften. Det är en sanning med modifikation. Uppgifterna SAR/FRÄD fråntogs man då man ansåg att Försvarsmakten enbart skulle syssla med militär verksamhet. Dessutom skulle Försvarsmakten ominriktas mot internationell verksamhet. Helikoptrar skulle stödja NBG m.m. Därmed försvann även beredskapen för brandbekämpning.


I Försvarsmaktens instruktion framgår följande:

§1 Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid.

§2 Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. 

I förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället framgår bland annat följande:

4 § Försvarsmakten får på begäran lämna stöd till polisen, Kustbevakningen, Tullverket, andra statliga myndigheter samt kommuner och landsting.


6 § Försvarsmakten får lämna stöd enligt 3-5 §§ endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet


16 § Försvarsmakten skall ta ut avgifter för stöd enligt denna förordning. Full kostnadstäckning skall uppnås, om inte stödet lämnas till en annan statlig myndighet eller det är fråga om stöd enligt 3 §.


Sammanfattningsvis

När det gäller stöd till samhället så innebär nuvarande direktiv till Försvarsmakten att befintlig förmåga ska nyttjas. I första hand ska utvecklingen av det militära försvaret prioriteras först vilket är helt rätt. Men det innebär också att Försvarsmakten inte har något ansvar att se till att helikopterbesättningar är övade för dessa relativt enkla saker som att flyga med brandtunna och släcka bränder. Man kan inte ens förvänta sig att helikoptrarna har den utrustning eller kapacitet om man inte särskilt kravställt detta, vilket man i det här fallet inte har gjort.

Har Försvarsmakten annan viktig ordinarie verksamhet så skall denna (i teorin) inte avbrytas för att släcka bränder intill dess att en skogsbrand av en räddningsledare klassas som räddningsinsats. I praktiken gör man nog andra prioriteringar redan innan dess, vilket visar sig nu.

Numera är det i första hand de små civila helikopterbolag som sysslar med skogsgödning som står till förfogande för kommunerna när det gäller tjänsten brandbekämpning. Helikoptrarna är små och tar oftast bara 500 liter i ett lyft, de som är något större tar 1000 liter. Indirekt har Försvarsmakten fråntagits uppgiften brandbekämpning fram till det läge att en kommun står hjälplös och att det således övergår till räddning. När begäran om stöd då kommer till Försvarsmakten är det numera inte längre säkert att det finns helikoptrar med rätt materiel, tillgänglig personal eller för den delen utbildad personal eftersom det inte finns någon kravställning på beredskap för stöd till samhället. 


Uppdaterat: 

Avseende paragrafen om att Försvarsmakten ska ta ut full kostnadstäckning så gäller det enbart om Lagen om skydd vid olyckor gäller, d.v.s räddning. Gör den inte det, d.v.s. om en kommun begär stöd utan att det är en räddningsinsats så skall Försvarsmakten ta betalt och erhålla full kostnadstäckning.

Precis som andra myndigheter är Försvarsmakten således skyldig att delta i en räddningsinsats efter begäran från den aktuella räddningsledare utifrån myndighetens gällande förutsättningar. Försvarsmakten får i detta läge inte kräva ersättning för dessa insatser utan myndigheten bär själv hela kostnaden.




Det bedrägliga lugnet

Reflektion

Juli månad under 2014 kommer troligtvis historiskt ses som en formativ månad, där Väst (EU, NATO och USA) återigen ställdes mot Ryssland. Dels har det varit militära kraftmätningar dels har den unipolära ordningen med dess klassiska strukturer (FN, WTO, m m) tydligt börjat utmanas av en multipolär ordning med införande av alternativa strukturer.

Rent militärt har Ryssland tydligt visat främst genom President Vladimir Putins uttalande att Rysslands två (2) tyngdpunktsområden är Östersjöregionen och Svarta Havs regionen. Utöver detta har man ytterligare ett tydligt tyngdpunktsområde i form av Barentsregionen. Tydligheten i de två första områdena skall man icke förringa främst genom att dessa två områden belystes i hans anförande till det Nationella Säkerhetsrådet. Därmed kan man tydligt säga att vi fått spiken i kistan för tidigare (främst politiska) omvärldsanalyser rörande utvecklingen i vårt närområde, avspänningen är över - punkt.

Vad som gör situationen allvarligt ur ett Svenskt perspektiv är att två (2) av tre (3) tyngdpunktsområden berör Sverige direkt, därmed kan man säga att vi står mitt i orkanens öga. Detta gör återigen att säkerhets- och försvarspolitiken måste tas på allvar, Sverige har en strategisk position som väst respektive öst återigen kommer vilja bemästra. Under det kalla kriget var det främst en militärgeografisk position vi hade, denna kvarstår, för att Ryssland skall kunna skydda sin andraslagsförmåga måste de behärska Norska havet för att kunna uppnå detta kommer både Finland samt Sverige att beröras av en eventuell konflikt mellan Väst och Ryssland. Utöver detta kan man nu även tillföra rent ekonomiska faktorer, en stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjöregionen och en stor del av dess framtida BNP finns i Barensregionen. Dessa två faktorer kommer allvarligt påverka Sveriges säkerhetssituation under den närmsta tio (10) års perioden.
Östersjöregionen har under Juli månad 2014, tydligt varit ett kräftmätningsområde mellan Ryssland och Väst. Varav den för allmänheten nu mest kända incidenten (kraftmätning) är det Amerikanska signalspaningsplanet som en konsekvens av Ryskt agerande valde att förflytta sig över Svenskt Territorium, detta är en incident och det finns fler. Lägger man då samman verksamheten och agerandet under både Juni och Juli månad 2014, så är det i klar paritet med några av de mer intensiva perioderna under 1980-talets kalla krig i vårt närområde. Därmed har Ryssland även tydligt visat att man menar allvar i President Vladimir Putins uttalande till det Nationella säkerhetsrådet. Man kommer att agera hädanefter, även med militära maktmedel.

Utöver detta skall man ej förglömma den tydliga diskussion som just nu pågar inom NATO om att genomföra dels basering av markstridskrafter på en mer permantet basis i NATO östra medlemsländer dels genomföra förhandslagring av materiel enligt den modell som tidigare utnyttjas i Tyskland och utnyttjas i Norge. Detta kommer allvarligt att påverka säkerhetssituationen i Östersjöregionen om detta realiseras. Redan nu pratar man i Ryssland om att detta enbart syftar till att kunna genomföra ett "Blitzkrieg" mot Ryssland.

Till detta skall vi även lägga de två övningarna SABRE JUNCTION och BLACK EAGLE som genomförs av NATO i dess östra Medlemsländer under perioden slutet av Augusti 2014 intill Oktober 2014. Utifrån vilken strategi NATO kommer att välja vid toppmötet i Wales under September 2014 kommer vi troligtvis få se en tydlig motreaktion från Ryssland om utfallet blir dels basering av trupp dels förhandslagring av materiel under dessa två övningar. Oaktat kommer vi med en hög sannolikhet få se en motövning likt den som genomfördes under BALTOPS och SABRE STRIKE i Juni månad 2014. Vilken nivå Ryssland väljer att lägga sig på är bedömt avhängt de två nämnda faktorerna.

Vad man ur ett Svenskt perspektiv särskilt måste beakta är Barentsregionen. Denna har tydligt kommit i skymundan dels av Krisen i östra Ukraina dels av händelseutvecklingen i Östersjöregionen. Men detta område är ett av de mest (om inte det viktigaste i ur ett framtida perspektiv) geostrategiskt viktiga områdena för Ryssland, detta syns dels genom det markant ökade övningsaktiviteten under 2014 i området dels genom en tydlig infrastrukturell satsning för de Väpnade styrkorna i området. Just nu är det främst fjärrstridskrafter (flyg samt luftvärn) som övas i stor omfattning i området, bedömt kan vi se en större markövning i Barentsregionen under 2015, vad som även är intressant inom området är att Vitryska luftlandsättningstrupper skall öva under vinterförhållanden i området.

Råder det nu någon risk för krig i vårt omedelbara närområde, nej blir svaret tydligt på den frågan, däremot är den säkerhetspolitiska situationen oerhört allvarlig för Sverige just nu, något man inte kan blunda för, fakta börjar staplas på höjd i en allt mer accelererande fart kring detta. Vad som dock börjar bli troligt och är allvarligt är att sannolikheten för att subversiv verksamhet i en större omfattning i dels de Baltiska länderna dels i Polen kan komma att påbörjas från Rysk sida är stor, troligtvis med det övergripande syftet att destabilisera regionen för att uppnå splittringar inom länderna, således inte en återupprepning av Krimscenariot, utan konstruerat för att försvaga dem inrikespolitiskt.

Således råder det just nu ett bedrägligt lugn och stundtals kommer det skum på ytan, som visar på allvaret i situationen, dock likt under kalla kriget så pågår det en dold kraftmätning och i vissa fall konfrontationer, främst på underrättelsefronten. Kommer detta kunna eskalera till något allvarligare? Troligtvis inte, men problematiken är att när vissa krafter sätts i rullning blir det mycket svårt att stoppa dem, Väst och Ryssland står allt tydligare mot varandra, man har nu nått punkten att man ej kan backa längre, den ena partens åtgärd kommer mötas upp av en motåtgärd av den andra. Varvid man tydligt måste väga varje åtgärd för annars riskerar man att snabbt eskalera situationen. 

Visar sig detta bedrägliga lugn även i Sverige? Ja, främst genom att stundtals kommer det krusningar på ytan, något som vi sett under Juni och Juli månad 2014. Men vad vi särskilt måste beakta är att de säkerhetspolitiska vägvalen vi kommer göra de närmsta 6-12 månaderna kommer öka risken markant för påverkningar utifrån. Den mest troliga påverkan vi kommer utsättas för är destabilisering av vår inrikespolitiska situation för att därmed kunna påverka vår säkerhetspolitik. Likväl kommer underrättelseinhämtningen troligtvis bli allt mer aggressiv, vilket kommer framtvinga dels synliga dels dolda motåtgärder från Sveriges sida.

Vad som dels är intressant dels är beklämmande i allt detta är att liknelsen med orkanens mitt blir mycket slående just nu. Står man i mitten är det lugnt men desto blåsigare i utkanten, vårt mentala fokus ligger just nu ej på vår egen situation, men en orkan står ej still utan den flyttar på sig, vilket vi troligtvis kommer märka.

Have a good one! // Jägarchefen