Försvarsbloggare

Försvarsmaktens havererade rekryteringssatsning är nu i ropet. Det som de flesta insatta i försvaret begrep från början blir nu en alltmer pinsam realitet för politiker och försvarsmaktsledningen. Nya panikåtgärder i form av 150 miljoner till rekryteringsåtgärder avses satsas. Problemet är att de konsulter som Försvarsmakten anlitar har en helt skev bild av vad det handlar om. Filmsnuttar med missvisande aktiviteter ger fel signaler. Det som behövs är närkontakt. Ut bland folk i varuhus och köpcentra, haka på julmarknader och annan torghandel, ha representation på flygplatser och resecentrum, ut i skolorna och på universiteten, ja kort sagt, där människor finns. Dessutom, rekryteringen skall fortgå över tiden, så gott som dagligen på minst ett ställe varje helg i de större orterna. Det kräver resurser, naturligtvis men det kommer att löna sig. Därutöver kan Försvarsmakten öppna fasta rekryteringscentra på några av de största orterna. Skapa ett rent rekryteringsförband med rätt resurser helt enkelt.Det räcker inte att dyka upp då och då på större mässor eller flygdagar. Sluta med stora försvarsmaktsdagar, för dyrt och ger för lite effekt. Börja med små mobila enheter enligt ovan. Alternativet till en fortsatt misslyckad rekrytering är att plocka ut den förrådsställda värnplikten igen, kanske det vore det allra bästa?

Från Försvarsutskottets sida.

Regeringens förslag om budgetanslag till försvaret och samhällets krisberedskap för 2013 ger bland annat regeringen rätt att under 2013 besluta om uppgradering av JAS 39 Gripen. För att skapa utrymme för uppgraderingen ökas anslaget med 300 miljoner kronor per år under 2013–2014 samt med 200 miljoner kronor för åren därefter. Regeringen får rätt att under 2013 besluta om beställning av försvarsmateriel och anläggningar för totalt 70 miljarder kronor för perioden 2014–2027, inklusive de beställningar som redan gjorts. Här ingår beställningarna för JAS 39 Gripen. Utvecklingen och ombyggnationen av nya JAS ska kunna avbeställas senast 2014 om inte Schweiz eller något annat land har fattat beslut om att beställa minst 20 nya JAS-plan.

Det är bra att man nu beslutat sig för att satsa vidare på denna utveckling som är helt nödvändig för att Sverige fortfarande ska kunna ha ett eget luftförsvar värt namnet. Förhoppningsvis kommer det också att leda till att fler länder ansluter sig och handlar JAS 39, I spåret ligger ju bland annat Brasilien, Kroatien, Malaysia med flera.

Under den senaste tiden har det florerat många inlägg i diverse bloggar om de svenska C-130H Hercules eller TP84 som Försvarsmakten benämner dem. I dessa inlägg har det diskuterats högt och lågt om den status som de åtta flygplan som försvarsmakten förfogar över idag. De flesta av dessa inlägg har deklarerat att de är i ett uselt skick, på gränsen till icke luftvärdiga och att de mer eller mindre är skrot som det inte är någon ide att fortsätta att operera med. De är heller inget att modifiera då de är så gamla så att det är oekonomiskt att göra detta. De behöver ersättas av ett nytt, fräscht, hippt flygplan med en massa nya finesser och elektronisk utrustning som gör att flygplanet går längre, snabbare, kan lasta mer, har en MTBF (Mean time between failure) som är så hög som det bara går att få samt att de sällan behöver genomföra underhållsåtgärder men då det behövs till en minimal kostnad.

Sedan minst 2009 har Lockheed (Hercules tillverkare i USA) med FMV hjälp följt upp de åtta flygplanen ur ett antal parametrar under flygpass. Dessa parametrar har sedan legat till grund för en studie vars syfte varit att se hur mycket uppskattad tid det finns kvar i de åtta flygplanen.
Detta resultat har under oktober månad delgivits till MSK Flyg och till FMV i samband med Herules operators meeting och även efterföljande möten. Resultatet av denna studie pekar entydigt på ett par saker:
1. Försvarsmakten har underhållt sina flygplan väl. 2. De har opererat sina flygplan med stor proffesionalism och hanterat flygplanen med varsamhet trots att de varit i fintliga miljöer och opererat. 
Dessa två huvudorsakerna ger i förlängningen av studien att i samtliga åtta flygplan, oberoende av årsmodell, så finns det cirka 45 till 55 procent livslängd kvar i dessa skrov. Bedömt så kommer de då att räcka till att operera i ytterligare 15 till 20 år. Det är svårt att sätta en klar bortre gräns beroende på hur de kommer att användas i framtiden. Denna fakta att det finns så mycket "liv" kvar i flygplanen får mej som skattebetalare att fundera vidare. Varför vill försvarsmakten ersätta dessa åtta flygplan med nya istället för att modifiera de nuvarande för en bråkdel av vad det skulle kosta att införskaffa nya flygplan som ersättare?
 Varför denna iver?

Jo, regeringen vill se ett utökat samarbete inom norden i taktiskt transportflyg och Norge och Danmark opererar redan idag den tilltänkta efterföljaren till C-130H, nämligen C-130J. Danmark har fyra stycken flygplan och Norge har för tillfället tre stycken flygplan men väntar på ytterligare ett flygplan som ersättning till det flygplan som så tragiskt försvann i våras. Sverige, Norge och Danmark har genomfört en studie i hur detta samarbete skulle gå till. NORTAT. Den visar några intressanta punkter. Bland annat:

• Norge och Danmark är inte beredda att flytta från sina existerande baseringar för att samgruppera alla flygplanen. Sverige kan tänka sig att gruppera både i Norge och Danmark utan förbehåll.
• De kostnader som idag Norge och Danmark har för sitt underhåll av sin flotta på fyra flygplan är 14 respektive 14,6 miljoner Euro ( Med en Euro kurs på 8,60 blir det 120,4 respektive 125,5 miljoner kronor. Sverige underhåller sina åtta flygplan till en kostnad mellan 80 och 115 miljoner kronor per år de senaste fem åren.
• Norge och Danmark har en besättningsratio till antalet flygplan som är i princip dubbelt så hög som Sveriges.
• Tillgängligheten på flygplan i Norge och Danmark är inte högre trots att de har nya flygplan.

Dessa punkter om ekonomi och tillgänglighet oroar mej som skattebetalare. Det verkar som om att Sverige trots allt har väldigt bra kostnadsläge på sina befintliga flygplan i jämförelse med Norge och Danmark.

Mer i NORTAT står det att man kan start ett samarbete på en operativ nivå. Dvs att man baserar som man gör idag och man opererar de flygplan som man gör idag men att man samordnar de behov som finns inom norden för att kunna flyga varandras laster eller samordna lasterna. Detta är ett riktigt bra alternativ då det torde medföra att Sverige kanske kan få tillgång till transportresurser från Norge och Danmark och viceversa. Dock finns det problematik inom dessa samarbeten och under fjolåret hade just försvarsmakten detta problem med transporter för att etablera och understödja den JAS insats som man gjorde över Libyen. Sverige är med i C-17 samarbete i Ungern men där fanns ej resurser att tillgå när Sverige som mest behövde dem.

Vad är då det mest kostnadseffektiva att göra för att kunna ha en taktisk flygtransportförmåga?

Jo, Modifiera de befintliga åtta flygplanen så att det uppfyller de tvingande krav som finns för att flyga i militärt luftrum. Modifiera de system (Ganska få system) som man ser har behov av detta så att flygplanen klarar dessa 15 till 20 år till. (Pengar finns avsatta för modifieringar i gällande materielplan.)  Se till vilka förmågor som flygplanen ska ha för att till exempel stödja SF-operationer. Med nya C-130 J kommer det att bli  problem att landa och starta på de platser som  de vill till och från.
Dessa modifieringar kommer inte ens att kosta 3/4 av vad EN ny C-130J kostar. Till detta kommer reservdelar, komponenter som behöver köpas in i en första omgång. Kanske kan man klara sig med en begränsad mängd med markutrustning som behövs för att underhålla flygplanen. Kanske får vi låna denna av Norge eller Danmark.


Kvarstår gör då den enskilt största frågan för oss: Hur ska Sverige bete sig när man placerar ett insatsförband på annan nations territorium? Blir det som motsvarande det NATO samarbete som Norge och Danmark har sedan länge och hur skall man dela upp resurserna om det behövs? Detta är en prekär fråga och den skulle säkerligen ha varit mycket enklare att besvara om det hade varit ett insatsförband med JAS 39 som stomme. Då hade nog politikerna inte varit lika positiva till att permanent gruppera utanför Sverige.

Så de stor hakarna i detta är att Sverige kommer inte att tjäna en enda skattekrona (min och din skatt) på att samgruppera och sälja ut de nuvarande åtta flygplanen samt hur ska detta med att permanent förlägga ett insatsförband utanför Sveriges gränser hanteras tillsamman med neutralitetsinriktningen?

Fas 3 har inletts i Syrien. Enligt Mao's teorier om gerillakrig och den militära kampen, så följs terrorism och gerillakriget av en konventionell krigföring. Den uppstår via plundring av motståndarens baser och/eller tillförsel utifrån.

De första indikationerna på detta har blivit synliga i veckan. Här är exempelvis den första dokumenterade nedskjutningen av helikopter med vad som förefaller vara en luftvärnsrobot. Den islamistiska grupperingen Al-Nusra Front har kommit över stridsfordon, vilket vi kan se i detta filmklipp från östra Syrien.


Det innebär att oppositionen nu kommer att försöka ta de viktigaste geografiska och politiska målen. De kokar ned till tre, Aleppo, Damaskus och Latakia som är basen för alawiterna. Mycket talar för att de går mot Aleppo först. Stora delar kring Aleppo behärskas redan, och staden är landets ekonomiska centrum.


För Assadregimen innebär detta att den har passerat sin kulminationspunkt, om inget mycket oväntat händer. Som jag ser det har regimen nu tre huvudalternativ.


Det första, desperata alternativet är ett anfall mot Israel för att samla Arabvärlden. På ytan kan man tro att uppståndelsen över Israels operation mot Gaza skulle finna en sådan resonansbotten. Alternativet är ett dåligt alternativ för Assad. Dels är hans styrkor klart underlägsna de israeliska förbanden, dels är stora delar av arabvärlden inte intresserade av att hjälpa Assad. Dessutom skulle regimen vara tvungen att släppa terräng i Syrien för att samla de egna styrkorna. Mycket låg sannolikhet alltså. Möjligen kan jag tänka mig att regimen gör en större beskjutning för att pröva reaktionerna externt. Möjligen kan regimen pröva liknande aktioner vid gränserna till Jordanien, Libanon och Turkiet också.


Nästa alternativ är att få till stånd en militär intervention utifrån. När det gäller Hizbollah så verkar rörelsen vara delad i sin uppfattning. Mindre enheter slåss i Syrien utanför Homs, medan linjen i stort tycks vara att konservera sina krafter i Libanon. Nästa möjlighet är Ryssland som ju har robotkryssaren Moskva och en jagare ur Svarta havsflottan i östra Medelhavet. Det finns en ganska stor befolkning ryssar i Syrien, varför en evakuering skulle kunna bli aktuell liksom en lokal landstigning vid den rysk-syriska flottbasen i Tartous för att säkra materiel och personal. I veckan blev det också känt att Ryssland flugit in 240 ton syrisk valuta sen i somras för att hjälpa regimen att betala för sig. Det ryska stödet kommer nog inte ta sig mer direkta ingripanden än så.

Därmed återstår Iran som ju har mest att förlora på Assads fall. Den islamiska republiken kan antas förstärka sina mindre kontigenter i Syrien för att försöka vinna tid. Möjligen kan detta adderas av miliser från Irak som vill skydda regimen. Stödet utifrån förefaller rimligt till en viss nivå.

Detta kan ändras av en faktor. Om rebellerna under sitt eventuella övertagande av Damaskus skulle förstöra shiitiska helgedomar som Sayyidah Zaynab-moskén, så skulle helvetet bryta lös. Moskén innehåller graven till profetens sondotter Zaynab. I Damaskus finns också Bab al-Saghir-begravningsplatsen, där en annan sondotter också ligger begravd liksom deltagare från slaget vid Karbala år 680. Just de stora attentaten invid helgedomar i Karbala 2003, 2004 och 2007 var starkt bidragande till en polarisering mellan shiiter och sunniter i Irak, och det krävdes en stor förstärkning av amerikansk trupp för att tillfälligt stabilisera läget.


Det tredje, och mest troliga alternativet för Assad att försöka sig på, är att regimen försöker spela ut olika grupper mot varandra. Så har exempelvis redan kurdiska miliser tillhörande PYD slagits med just Al-Nusrafronten kring Aleppo. I detta sammanhang är den kristna befolkningen nyckeln för en eventuell framgång att behålla viss makt för Assad. Eftersom en del rebellgrupper skanderar: "Alawiterna till graven, och de kristna till Libanon", så ökar det rädslan bland landets minoriteter för vad som ska hända efter regimens fall. Hittills har en del syrier försökt att hålla sig vid sidan av inbördeskriget, men i takt att kompromissutrymmet i princip försvunnit så blir det allt svårare att hålla sig utanför. 


Mycket talar för att vi ser början på slutet för regimen, men den kommer troligen försöka skapa en situation som påminner om inbördeskriget i Libanon som ju pågick mellan 1975-1991. Om rebellerna uppträder odisciplinerat och förstör shiitiska helgedomar ökar risken kapitalt att vi hamnar där, men med stort irakiskt och iranskt inslag.


(Uppdatering kl 11:10) Kusligt. När inlägget las ut, så sprängdes två bilbomber i den drusiska och kristna stadsdelen Jaramana i sydöstra Damaskus som krävde minst 29 människors liv. (Uppdatering slut)



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

"Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa."

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

"Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med."

• Allt som jag skrivit om GSS/T och reservofficerare. Jag kan tyvärr inte säga att jag är mer optimistisk rörande dessa kategorier idag än för två år sedan - men det rör sig i alla fall kraftfullt just nu för de tidvis tjänstgörande. 

• Inlägget om namn på krigsförband i allmänhet och manöverbataljonerna i synnerhet. Behovet av att fatta beslut i frågan verkar för övrigt akut eftersom Livgardet söker personal till ”Livgardets 7. bataljon” medan kamraterna på K 3 kallar samma krigsförband för något helt annat (förhoppningsvis det korrekta namnet: 31:a luftburna bataljonen).

• Båda inläggen om kvaliteten på myndighetens platsannonser. Bottenmärket är tyvärr ännu inte nått.

• Inlägget om samordning inom garnisonerna och ett slutligt lämnande av Axel Oxenstiernas organisation av armén. Jag är säker på att utvecklingen kommer att visa att inläggets huvudidé är rätt. Det behövs inte fyra kommendörer och en överste i Blekinge. 

• Hela diskussionen ”om galonering” - det blev en lång tråd med högt tonläge.

GMY
Sinuhe

Som jag kommenterade häromdagen, så är tyska Patriotbatterier på väg till Turkiet för att ingå som en del i NATO:s luftförsvar. Detta sträcker sig från Turkiet ända till Island, vilket jag berörde för en tid sedan. Det tyska utrikesministeriet har instruerat sin ambassad i Turkiet att lämna ett positivt underhandsbesked angående Turkiets begäran. Nu återstår bara en behandling i Förbundsdagen, och sedan kan de bägge batterierna vara på plats om ett par veckor. Det finns nästan inget som talar för att det skulle bli stoppat. Handlingen förefaller vara väldigt genomtänkt av en mängd skäl:


För det första innebär det ett skydd för både Turkiets luftrum och också för den hårt plågad civilbefolkning i norra delen av Syrien. De tyska batterierna ger ett indirekt skydd 10-20 mil in i Syrien, beroende på var någonstans de placeras i Turkiet.

På samma sätt så innebär den tyska insatsen ett förstärkt skydd av turkiska baser mot iranska attacker, i synnerhet den flygbas i Kurecik som hyser den avancerade amerikanska X-bandsradarn. Det är inte förvånande att Tyskland som driver den hårdaste linjen visavi Iran är villigt inställd att genomföra denna typ av framgruppering för att motverka Iran och den lierade syriska regimen.

Tyskland och Turkiet har också ekonomiska relationer med varandra, inte minst genom den arbetskraftsinvandring som skett de senaste decennierna till Tyskland. Dessa relationer är viktiga att uppräthålla för bägge länderna. Uppdraget innebär också sannolikt att den tyska försvarsindustrin, som befinner sig under kraftig expansion, får en möjlighet att exponera sig mot Turkiet.

I den bortre änden ligger också en möjlighet för Tyskland att längre fram motta turkiskt stöd, om så skulle krävas vid en instabil situation i Östersjöområdet. Det tyska försvaret genomgår en tydlig omvandling mot ett expeditionärt koncept som lämnar territorialförsvaret bakom sig. Med en buffert till Ryssland i form av Polen blir en sådan metamorfos enklare än vad som annars hade varit fallet. Den turkiska krigsmakten är en av allra starkaste i NATO/världen, och skulle kunna ge ett viktig bidrag i händelse av oroligheter i närområdet. Nackdelen är förstås tidsaspekten. Militär nominell styrka är en sak. Att finnas på plats när det sker för att vara relevant är förstås en annan.


För svensk del kan vi ta några saker med oss. Det ena är betydelsen av långräckviddigt luftvärn för skydd av stora områden. Ett behov som kommer att öka i takt med den ryska upprustningen, och som inte funnits i våra planer tidigare. Det attraktiva med ett kvalificerat luftvärn är dess förmåga att skydda stora områden med uthållighet. I skydd av detta luftvärnsparaply kan våra stridskrafter röra sig på ett enklare och snabbare sätt.

Nästa område är den turkiska läxan om "zero-problem policy" mot grannländerna. En politik som enbart går ut på vackert väder blir problematisk när grannarna hamnar i kris. I vårt fall, så är det vad som händer med de baltiska staternas relationer med Ryssland i framtiden liksom den inrikespolitiska utvecklingen i Vitryssland som det mest gäller att ha en militär handlingsfrihet för.

Den tredje reflektionen handlar om den tyska omvandlingen till expeditionärt försvar. Det innebär att Östersjön får mindre uppmärksamhet i den tyska planeringen, vilket innebär att ett större ansvar kommer att falla på Sverige som traditionell Östersjömakt. Alternativet är att ett militärt vakuum tar form med origo kring Gotland. Det finns mycket för Försvarsberedningen att fundera på.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Ryktet om min död är starkt överdrivet, skriver Wiseman i en kommentar till Johan Tunbergers inlägg Bagdad-Bobs i ankdammen. Johan Tunberger tar upp en observation om att bloggarna skriver mer sällan, och ofta om intressanta detaljfrågor istället för övergripande frågor.

På ett liknande sätt menade Allan Widman (Fp) i somras i ett gästinlägg hos Wiseman att bloggarnas betydelse synes vara i avtagande med mer interna diskussioner och färre kommentarer i kommentatorsfälten. Allan Widman noterade också att det riktas mer kritik mot enskilda partier på bloggarna än tidigare.


Att bloggarna skriver något färre inlägg är nog en korrekt observation. Jag vet inte hur det är för Wiseman, men själv upplever jag en tilltagande svårighet att skriva variationer  på samma tema när det gäller försvarspolitiken.

Ta exempelvis den underfinansiering av försvaret som flera av oss har varnat för under ett par års tid. I somras meddelade ÖB att pengar saknades efter 2015. Regeringen har meddelat i ett regeringsbeslut (RB 7) den 4. oktober att Försvarsmakten ska utreda möjligheterna att långsiktigt innehålla en balans mellan verksamhet och ekonomi (Se Skippers utmärkta bevakning av frågan). Det innebär att underfinansieringen är erkänd, och det finns inte så mycket mer att skriva om när det gäller den delen av inriktningsbeslutet 2009.


Det gäller istället att ta nya tag och debattera för att nästa beslut ska bli så bra som möjligt. Jag är övertygad om att bloggarna behövs för detta. Det hade dröjt länge innan Försvarsmakten berättade om incidentberedskapen, om inte Wiseman hade punktmarkerat i den frågan för att ta ett exempel. Detta skedde efter riksdagsledamot Widmans notering om avtagande betydelse.

För Krigsvetenskapsakademin, vars syfte är att främja vetenskapernas betydelse för försvaret, så kommer vi ingalunda dra oss tillbaka. Efter nyår väntar ny hemsida och andra nyheter för att leda en saklig debatt om viktiga frågor för vårt försvar och andras säkerhet. Om det innebär kritik mot makten, så får den helt enkelt ta det. Det är en fråga om proportionalitet - mycket makt innebär större ansvar, vilket leder till mer kritisk granskning.

Jag sällar mig till Wiseman och utropar: Ryktet om vår död är alltså starkt överdrivet!


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas...

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga - vare sig den är nationell eller internationell - står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.


Allan Widman