Sökresultat för: tp 84

Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport

Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.

Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.

Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.

Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.

För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.

För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).

Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).

Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna ”IO 25”. De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.

Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.

Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.

Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.

 Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.


Senare under dagen kommer också del 3 av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3

Att beskriva saker för vad de är – Löpa 2

I dag skriver DN:s reporter Ewa Stenberg en mycket intressant artikel om försvaret och försvarsmateriel. 

Det obefintliga artilleriet avhandlas tillsammans med visbykorvetterna där jag för övrigt anser att Widman, om hans uttalanden stämmer, är lite fel ute. För 10 år sedan hade det varit mer korrekt om vi hade haft dagens facit. Men nu har vi två korvetter av version 5 levererade även om det finns en del övrigt att önska. Bland annat ska hela ubåtsjaktsystemet HYDRA bytas ut innan det knappt har använts, vilket ändå får betraktas som ett stort misslyckande. Det finns de som påstår att delsystem alltid behöver omsättas med jämna mellanrum, vilket är en mycket dålig ursäkt i just detta fallet. Att det fortfarande saknas lv-robot vet vi också. Men det är inte detta som är anledningen till detta inlägg.

Det är mycket glädjande att det var någon, i det här fallet Stenberg som nappade på min uppmaning från inlägget om rikspjäsen att ta upp frågan om sjöoperativ helikopter för ubåtsjakt på amma sätt som man gjort rörande det obefintliga artilleriet. I mitt inlägg skrev jag följande rader.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare? 

Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Det blev Ewa Stenberg och DN som gjorde det. Det var även detta som renderar i ett nytt inlägg ”att beskriva saker för vad de är”.

I det här fallet är det inte skribenten utan FMV som uppenbart inte beskrivit saker för vad de är för DN:s reporter. Stenberg har inför artikeln varit i kontakt med FMV:s chef för helikopteravdelningen som uppenbart har skönmålat svaret på en fråga som man definitivt förstått innebörden av.

Helikopter 14, som S-regeringen beslutade att köpa 2001 för drygt sex miljarder kronor. De skulle ha slutlevererats 2008, nu levereras de helikoptrar som kan användas för ubåtsjakt först 2014. Fram till dess får den svenska militären klara sig utan den förmågan, för det finns inga andra helikoptrar som går att använda till ubåtsjakt.

Det här är verkligen att vilseleda så väl journalister som svenska folket. Det står fullständigt klart, vilket även har debatterats i riksdagen, att den helikopter som levereras under 2014 till Helikopterflottiljen och 3. skvadronen i Kallinge inte på långa vägar har kapacitet och förmåga för ubåtsjakt. Helikopter som levereras kan flyga, men inte utföra några sjöoperativa uppgifter alls.

Sonarsystem och ledningssystem kan i bästa fall enligt uppgifter finnas på plats runt 2019-2020. Om vi kommer att få se en helikopter beväpnad med ubåtsjakttorped i framtiden återstår att se. I dagsläget har Försvarsmakten inte ens gjort en beställning på ett vapenpaket.

Att FMV ger media svaret att vi har en helikopter för ubåtsjakt redan nästa år är en lögn utan dess like. Sluta skönmåla och beskriv saker för vad de är. Jag hoppas verkligen att Ewa Stenberg kommer att följa upp detta reportage och ställa FMV mot väggen.

Att beskriva saker för vad de är – Löpa 1

Ockluderad front

Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg 🙂 Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.
Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

BAKGRUND
Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.
Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.
Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft– och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.
Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.
Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k ”agentlagen” bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.
Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till ”agentlagen”. Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.
Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva ”hemlandet” och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.
Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.
Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.
Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.
Likväl kan man se scenariot för Zapad’13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som ”antiterror” operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad’09, återigen en retorisk förändring.
Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.
Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.
I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.
En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.
Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.
INNEBÖRD
Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.
Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det ”receptet” som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.
Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.
Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.
Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.
SLUTSATSER
Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.
Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit: 130624 – Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

Källor

Reuters 1,23, 4, 5, 6, 7
Radio Free Europe 1
Rianovosti 1, 2
Russia beyond the headlines 1
FMSO 1, 2, 3, 4
Jamestown Foundation 1, 2, 3
The Guardian 1
Baltic News Network 1, 2, 3
Center For Eastern Studies 1
EU Observer 1
SvD 1, 2, 3
The Lithuania Tribune 1, 2
Oplatsen 1

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att ”NATO ger Sveriges försvar högt betyg”. Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

”Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. ”

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att  personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

”Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet”
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?

Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och ”utmaningar” saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP – inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.

Rikspjäsen!

Att vara tvåa, två gånger i rad i samma ämne hör inte till vanligheterna, Men så är det när kollegan Wiseman är på hugget. Ämnet detta inlägg skulle avhandla var givetvis det faktum att svenska armén i dag helt saknar artilleri. Ytterligare en historia som hamnar i facket PH – Pinsamt Hemligt! Det får i detta inlägg stället bli en annan vinkling på det hela. 

Detta är ytterligare ett förmågeglapp, tillsammans med många andra som givetvis inte kommer som någon nyhet för merparten av de försvarsmaktsanställda eller försvarsbloggarna. Men för övriga delar av samhället har denna pinsamhet inte varit känd. Den första ”whistleblowern” i just det ämnet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker som mitt under pågående folk & försvarskonferens i Sälen den 14 januari i år för den samlade publiken avslöjade den pinsamma hemligheten att Sverige endast förfogade över en enda artilleripjäs. Många hävdade då lite ironiskt att Fresker var en lögnare av stora mått då den enda pjäsen som numera fått det smickrande namnet rikspjäsen, faktiskt tillhörde FMV och inte Försvarsmakten. Vi hade således inte en pjäs utan istället noll och inget.

När Fresker avslöjade detta så höjde undertecknad på ögonbrynen och tänkte en tanke att nu har nog Fresker gått över gränsen i sin uppriktighet. Media verkade just då inte förstått innebörden av detta då endast några bloggar, inklusive sjätte mannen som skrev ett vasst inlägg där han i förbifarten markerade detta faktum, men den stora reaktionen från gammelmedia uteblev.

När sedan det senaste numret av Officerstidningen, som för övrigt är det bästa nummer jag läst någonsin, tog upp den pinsamma bristen i en hel artikel vaknade media. I dag publicerar såväl DN, SvD oc h Aftonbladet artiklar i ämnet. Sverige har alltså i dagsläget ingen artilleripjäs alls. De två artilleribataljonerna på A9 i Boden står således helt utan relevant materiel, sitt huvudvapensystem och har så gjort under flera år. Är det ett optimalt utnyttjande av skattemedel kan man fråga sig? Jag lider med personalen på A9 som trots allt verkar hålla modet uppe.

Den enda pjäsen som är levererad till FMV fungerar uppenbart inte som den ska, utan läcker farliga krutgaser till utrymmet där personalen finns. Något som måste åtgärdas innan ett systemsäkerhetsgodkännande och beslut om användning kan utfärdas med gott samvete.

På twitter har det efter avslöjandet skrivits ett antal tweets med den i försvarsdebattörskretsar numera välkända hashtaggen #rikspjäsen.

I den politiska blå världen är vår utrikesminister Carl Bildt dessutom helt ute och cyklar. Han är helt uppenbart inte alls informerad om att Sverige i dag helt saknar artilleri när han svarar bloggkollegan Gyllenhaal så här när Lars tar upp ämnet på twitter.

@LarsGyllenhaal Varför detta svartmålande av det svenska försvaret?
— Carl Bildt (@CBildt) June 12, 2013

Det enda sundhetstecknet runt den här historien är att vår försvarsminister för en gång skull har rätt i sak när hon uttrycker stort missnöje över leverantören BAE systems misslyckande med att leverera rätt materiel till rätt kvalité i rätt tid.

Min bestämda uppfattning är att det är bra att brister likt dessa synliggörs för såväl anställda, politiker och försvarsanställda. Med hjälp av artiklar som Officersförbundets går det inte att sopa problemen under mattan och låtsas som om det regnar. När uppenbara problem synliggörs måste de hanteras. Åtminstone så ges försvarspolitiker en rimlig möjlighet att agera.

Det finns givetvis fler förmågeglapp likt detta som ännu ej kommit fram i ljuset. Denna blogg kommer däremot inte att bidra till att dessa släpas fram i ljuset med hänvisning till tidigare förklaring. Det får andra grävande journalister på de etablerade reaktionerna göra. Man ska också förstå skillnaden mellan att avslöja brister i den operativa verksamheten som vår incidentberedskap. Det är ett tydligt exempel på uppgifter som inte ska figurera i media. Att däremot ”avslöja” katastrofala materielprojekt som är kända av alla förutom allmänheten är en helt annan sak. Det är ämnen som sistnämnda som behöver debatteras i offentlighetens ljus.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare?

Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Bloggar: Wiseman 1 2
Media: DN, SvD, Aft, 2, SVT, Kuriren

Från Afghanistan till Mali – Lessons learned?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare De senaste turerna i de politiska och militära konflikterna i Afghanistan avhandlades i ett tidigare inlägg här på Försvar och säkerhet – där den regionala dimensionens betydelse för kriget blev en central slutsats. Om vi ska reflektera över utvecklingen från svensk horisont är det just detta perspektiv – Afghanistankriget som en […]

Försvarsmakten anmäler SvD

Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman’s beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära…. Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.


Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.

”Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.”

Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot ”(M)försvarsosäkerhetsp” (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa ”färdplan”


Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den ”låga nivån” som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.

Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna ”@Reservofficer1” som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Försvarsberedningens rapport

Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen släppte i går morse sin omvärldsrapport som man i sammanhanget gett det mindre  passande namnet ”vägval i en globaliserad värld”. Några tydliga vägval förordas inte i den 249 sidor långa rapporten som öppnar för fler frågor än vad den ger svar.

Det mesta av vikt har redan skrivits rörande rapportens innehåll. I nuläget skulle ett inlägg som avhandlar den enbart bli till upprepningar av det som skrivits. Av den anledningen väljer vi i stället att hänvisa till medias rapportering och sammanställer därför de mest intressanta och läsvärda artiklarna och blogginläggen här nedan. Annika Nordgren Christensens artikel kan särskilt rekommenderas. Annika har en poäng då hon menar att vägvalet är tydligt. Men detta menar hon att regeringen anser att den inslagna vägen med den pågående försvarsreformen är den rätta. En försvarsreform som aldrig kommer att kunna genomföras med nuvarande anslagsnivåer då pengar till personal, materiel och övningar saknas i en stor omfattning samt att rekryteringen som bekant inte på något sätt, främst avseende tidvis tjänstgörande, fungerar som den borde.

Något som kommer att bli högintressant är det uppföljande seminariet som på tisdag arrangeras av Folk & Försvar där man kommer att följa upp försvarsberedningens rapport. Min bedömning är att bland andra Johan Wiktorin och Annika NC just nu sitter och lusläser rapporten för att genom sin egen analys kunna presentera några kloka slutsatser.

Något alldeles extra intressant blir det när FOI:s Mike Winnerstig deltar i radions Studio Ett tillsammans med försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Börja med att lyssna på programmet här och dra egna slutsatser vad Winnerstig egentligen säger i programmet. Winnerstig skriver även en mycket läsvärd artikel på SvD Brännpunkt i ämnet.

Efter programmets slut twittrade Cecilia Widegren ut följande rader… Huruvida Widegrens tolkning av Winnerstigs budskap stämmer överrens med verkligheten kan man nog diskutera.

FOIs Mike Winnerstig hissar Försvarsberedningens omvärldsanalys till höjder! Bättre än på länge! #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 31 maj 2013

Rörande medierapporteringen är som vanligt Mikael Holmströms analys av beredningens rapport läsvärd. Han konstaterar mycket riktigt att det finns ett gap mellan ord och handling från politiskt håll.

Nu skriver beredningen att försvaret ska ingripa vid kriser och incidenter ”i vårt närområde”. Mellan 2009 och 2013 har alltså försvarets inriktning vridits 180 grader. Nu ska det finnas ”omedelbart gripbara förband tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter”. Det finns bara en hake – det svenska försvaret av idag uppfyller inte de kraven.

Svenskt%20Natosamarbete%20kan%20ut%C3%B6kas

Samsyn%20om%20rysk%20upprustning

TV: SVT (Hela presentationen)

Media: DN1 2, SvD 1 2

Ledare: DN, NWT, SvD, AB, Exp,

Bloggar: Sjätte mannen, Gripen News, Annika N C, Fri värld,

Försvarspolitiker: Cecilia Widegren, Staffan Danielsson

Läs hela rapporten här

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.” Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på […]

Försvarsberedningen = Mellanmjölk och Lätt&Lagom?



I slutet av innevarande vecka kommer försvarsberedningen att redovisa resultatet av sin omvärldsanalys, det första steget i arbetet som ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. 

Arbetet har som bekant pågått ända sedan förra sommaren under ledning av nymoderaten Cecilia Widegren. Att just Widegren fick uppgiften att leda beredningen har många tagit som intäkt för att det hela handlar om att utföra ett beställningsjobb åt den moderatledda regeringen. Något man är benägen att hålla med om när man följt Widegrens aktiviteter och uttalanden runt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Cecilia Widegren får nog betraktas som en av de mest lojala nymoderater Reinfeldt förfogar över då hon aldrig devierat en enda grad från regeringens officiella linje i försvarspolitiken. Förtroendet för Widegren är delvis på grund av just det mer eller mindre lika med noll. Bland annat genom debattartiklar som den här där hon bitit märke i att ”vår försvarsförmåga är bättre idag än vad den varit på 10–20 år”. Ett svar hon skrev till denna artikel som i sammanhanget nog får betraktas som mer saklig och korrekt än Widegrens svar..

Enligt medias rapportering pågår just nu en omfattande kohandel för att samtliga ledamöter i försvarsberedningen ska kunna skriva på dokumentet och således stå bakom innehållet som ska redovisas på fredag. Med diametralt skilda uppfattningar om framför allt Ryssland och den militära förmågeuppbyggnad som nu pågår kan arbetet inte bli annat än svårt att hantera inom beredningen. I synnerhet då Moderaterna konstant använder mantrat att allt i Ryssland sker ”från en mycket låg nivå” samtidigt som Socialdemokraterna och Folkpartiet gör en helt annan bedömning innebär att utfallet kommer att bli mycket intressant att läsa. Det är svårt att se att Peter Hultqvist skulle falla till föga för ordförande Widegrens låga nivå.

Med anledning av försvarsberedningens kommande rapport så skriver Stefan Ring och Lars Fresker i dag en mycket bra artikel där de tar upp ett problemområde som politikerna alltid fastnar i, närmare debatten om hot. Ett ämne som för våra politiker tyvärr förvirrar mer än leder till något konstruktivt. Skribenterna gör en mycket intressant liknelse med pyromanen som flyttar in i grannhuset. En liknelse som de flesta sannolikt kan ta till sig, kanske även politikerna.

”Debatten kring hotbilder gör att diskussionen kring försvaret blir förvirrande. Många av de risker vi står inför idag kan inte fångas i en klassisk hotmodell. Däremot bör försvars- och säkerhetspolitik fortfarande ses som statens omistliga kärnuppgift.”

Försvarsberedningen har i samband med sitt arbete att ta fram rapporten gjort en mängd resor, bland annat till Ryssland. Efter dessa resor har ett och annat märkligt uttalande levererats, något vi kommenterat tidigare på bloggen. Men frågan är om alla dessa resor man gjort verkligen har gjort någon nytta? Tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson gav för en tid sedan sin egen syn på just detta och även en hel del annat på sin blogg. Ett mycket läsvärt inlägg.

Förra hösten gjordes här på bloggen en enklare analys av ledamöterna i beredningen där man fick röd eller grön stämpel beroende på om ledamoten bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd). När vi i dag gör samma analys kan man hoppas på att samtliga (s)-ledamöter går i Peter Hultqvist spår, och således får gröna stämplar. Mycket tyder på detta när man läser de tre ledamöternas gemensamma debattartikel i SvD. Min tidigare tes om att Staffan Danielsson även i fortsättningen får betraktas som rödstämplad då bedömningen är att han och Centern kommer att gå på Moderaternas linje. Detta har tyvärr stärkts ytterligare den senaste tiden efter att följt debatten. Staffan har tyvärr en tendens att aldrig ta ett tydligt ställningstagande, framför allt går han aldrig mot regeringens nuvarande linje i försvarsfrågan vilket är mycket olyckligt. Han borde i stället gjort gemensam sak med Allan Widman och Folkpartiet.

Med detta som utgångspunkt, samt medias senaste rapportering om att det pågår kompromissande ända in i kaklet stärker tyvärr tesen att det kommer bli en mycket urvattnad och intetsägande rapport som kommer att kunna liknas med en kasse med Mellanmjölk och Lätt & Lagom.

Men som så många gånger tidigare, låt oss hoppas att den analysen är fel och att vi blir positivt överraskade.

Media: SvD,
Bloggar: Försvars & Säkerhet, Sjätte mannen, Rolf K Nilsson,
Myndigheter: Försvarsdepartementet

Sover björnen eller kommer vargen?

Utrikesminister Carl Bildt rev upp debatten i fredags sedan han tillbakavisat uppgifterna om att det ryska bombflyget övat mot svenska mål i påskhelgen. Det finns ingen saklig grund för det påståendet, enligt utrikesministern. Som väntat blev det liv i luckan under fredagen. Flera försvarspolitiker ifrågasatte Carl Bildts dementi ur olika aspekter. Med så många uppgifter […]

Nya pansarterrängbilar till Östersjöflottans marininfanteri

336. marininfanteribrigaden i Baltijsk, Kaliningrad Oblast fick i förra veckan den första sändningen av de nya pansarterrängbilarna BTR-82 och BTR-82A. Den exakta fördelningen av fordon är inte känd, men det rör sig om ett 30-tal varav huvuddelen är BTR-82A. Den senaste generationen BTR från Arzamas är en vidareutveckling av den kända BTR-80, fast med ny … … Läs mer →

Nya Moderater slutar aldrig att överraska!


Häromdagen, eller rättare sagt efter att media i sin rapportering avhandlat söndagens partiledardebatt där Fredrik Reinfeldt utlovade förstärkningar till försvarsanslaget så funderades det på vad som skulle komma här näst rörande de försvarpolitiska utspelen, eller om Mikael Holmström på SvD möjligen skulle ha något nytt ess i rockärmen att spela ut. Men det löste Nya Moderaterna så bra helt själva. Tala om att skjuta sig själva i foten när man redan målat in sig i hörnet.

För det första så har den nymoderata Gävle-politikern, Lars Beckman, gjort ett nytt katastrofalt inlägg på sin blogg. Ni kanske minns att det var samme Beckman som för en tid sedan i samband med ”ryska påsken” skrev följande:

Just nu pågår det en kampanj från försvaret för att få mer ekonomiska resurser och nyheten stämmer väldigt väl in i tiden för den kampanjen.

Nu har han gjort det igen. På sin blogg förfäras han i dag över att bli jämförd och likställd med att ha samma åsikt som Lars Ohly rörande försvarsfrågan.

Det finns tydligen kadetter som tror att jag inte är en vän av ett starkt försvar. Det är nog första gången jag buntats ihop med Lars Ohly åsiktsmässigt.. 

För att vara tydlig. Sverige behöver ett starkt försvar med en god försvarsförmåga. Jag tillbringade 15 månader i värnplikten och Reservsofficerskurs.  

Det står dock inte emot att även försvaret måste använda de nära 50 miljarder man får per år på bästa sätt och att det verkar som att även försvaret har ägnat sig åt viss lobbying för att få mer pengar.

Huruvida kadetternas uppfattning av läget är rätt eller fel låter vi vara osagt. Men man kan nog tycka att Lars som själv hänvisar till att han både gjort värnplikt och genomgått reservofficerskurs borde ha lite bättre koll på siffrorna än vad han bevisar att han har. Det är ett fullständigt underkännande av en politiker för det regeringsbärande partiet när han blåljuger om storleken på anslaget till Försvarsmakten. Eftersom Lars tyvärr förmedlar en fullständigt felaktig bild av anslagsnivån så kan det vara på sin plats att redovisa de verkliga siffrorna.

  • 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap 22 570 994
  • 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser 2 206 894
  • 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar 8 979 728
  • 1:4 Vidmakthållande, avveckling av materiel och anläggningar 6 492 416
  • 1:5 Forskning och teknikutveckling 622 944
  • 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet 23 806
  • 1:7 Officersutbildning m.m. 222 085

Totalt: 41 118 867

    Som vi kan se av siffrorna här ovan, hämtade från regeringens budgetproposition för utgiftområde 6 avseende budgetåret 2013 kan vi konstatera att Lars Beckman skarvar rejält (närmare 10 miljarder fel) vilket får anses som mycket anmärkningsvärt när det de facto kommer från en riksdagspolitiker. Noterbart är även att vissa av punkterna här ovan inte är direkt knutna till Försvarsmakten, utan ska delas med andra myndigheter.
    Inte nog med att nämnda Lars Beckman ljuger avseende nivån på anslaget till Försvarsmakten. Han gör även ett grovt övertramp när också han påstår att Försvarsmakten skulle bedriva lobbyverksamhet för att få ett ökat försvarsanslag. 
    Reservofficersutbildade Beckman borde rimligtvis vara medveten om vilka Försvarsmaktens uppgifter är. Om inte annat så kan det vara lämpligt att Beckman, och andra försvarspolitiker, läser regeringens instruktion till Försvarsmakten där de övergripande uppgifterna framgår. Om det nu är så att ÖB i något avseende anser att han inte kan lösa någon eller några av de uppgifter han fått, i de senare fallen att sätta upp IO14 med materiel och utbildad/övad personal, så vore det tjänstefel att inte anmäla detta till regeringen i likhet med vad ÖB gjort. Något som skapat stor uppmärksamhet i media den senaste tiden.
    Där det kommer till den ”ryska påsken” som Beckman likställer med lobbyism så är det som bekant media, och inte Försvarsmakten som lyft fram denna händelse. Försvarsmakten har av outgrundlig anledning genom Anders Silwer till och med försökt att tona ner det hela, vilket även det är något förvånande. Så anklagelserna om lobbyism faller därför platt och får Beckman att framstå som än mer naiv och dåligt påläst.
    Att Beckman inte har något till övers för Försvarsmakten bevisar han även genom detta inlägg.
    Över till något helt annat. Under dagen har även Carl Bildt gått ut i media och hävdat att det ryska bombflyget som flög mot Sveriges gräns i samband med den ”ryska påsken” inte alls flög mot mål i Sverige. Ett anmärkningsvärt uttalande även detta då man kan fundera över vem som informerar utrikes ministern i ärendet.

    Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige, sade Bildt, och kallade debatten för ”rätt hysterisk”.


    Tack och lov finns det en försvarspolitiker som för det mesta har mycket bra koll på läget i egenskap av Allan Widman. Han ifrågasätter nu Carl Bildt och hans uttalande i en intervju med SvD.

    – Jag håller inte med Carl Bildt. Bildt säger att det inte finns någon saklig grund för att övningen var riktad mot Sverige. Men det finns sakliga omständigheter kring övningen. Platsen och den riktning som flygplanen flugit i ger övningen en svensk karaktär. Ryssland har ju inte bedrivit den här övningen långt inne på sitt eget territorium utan nära Sveriges. För mig är det ganska uppenbart vad de gjort.

    Det känns onekligen som att den här historien kommer att leva vidare i debatten under en längre tid än väntat. Kanske kommer det även att vara ett hett debattämne under kommande Almedalsvecka?


    Media: DN, SvD, SvD, SR, AB, SVT
    Bloggar:

    Segerdagsparaderna 2013

    RT:s bevakning av paraden i Moskva Segerdagsparaden 9 maj genomförs till minnet av segern över Tyskland 1945 och återfinns i fd sovjetiksa delrepubliker såsom Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakhstan. Under denna helgdag passar staten på att både bjuda på såväl sovjetisk sentimentalitet och modern nationalistisk yra. Under sovjettiden var paraderna 1 maj och 7 november … … Läs mer →

    Franska Vitboken

    Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer →