av Lars Wedin Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För […]
Sökresultat för: sis
Ny dimension?
Reflektion
Onekligen inleds oktober månad, 2016, med säkerhetspolitiska skiftningar. Ryssland kom, 03OKT2016, att upphäva sitt deltagande i det avtalsom slöts 2000 och trädde i kraft 2010 mellan Ryssland och USA avseende ländernas avyttrandeav 34 ton vapenplutonium. Skälet för avtalets upphävande är enligt Ryssland, ett uppkommet hot mot den strategiska stabiliteten, som kräver att åtgärder vidtas för att skydda Ryssland, samt USA ovänliga åtgärder mot Ryssland, därtill USA oförmåga att efterleva avtalet.
Ryssland kan tänka sig återgåtill det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. En förklaring som ges till upphävandet av avtalet, är att USA enligt Ryssland, genomfört en lång rad åtgärder sedan dess undertecknande som gravt förändrat den strategiska stabiliteten.
USA å sin sida komden 03OKT2016, avsluta samtalen med Ryssland avseende försöken att återskapa en vapenvila i Syrien. USA kom även framföra att Ryssland förlorat all trovärdighet då de gått med på åtaganden som de ej haft någon avsikt att följa. Samtal kommer dock fortsatt föras mellan USA och Ryssland för att undvika vådabekämpning av de respektive staternas förband som genomför operationer i Syrien. Det Amerikanska utrikesdepartementet kom även påtalaatt det ej var ett lätt beslut, att upphäva samtalen, därtill framförde man att Ryssland intensifierat attacker mot civila områden i Syrien. I sammanhanget är det värt att notera att USA redan 29SEP2016 påtaladeatt man var mycket nära att avsluta samtalen med Ryssland.
Rysslands utträde av det ingångna avtalet om att göra sig av med vapenklassat plutonium, får ses som sekundärt då både Ryssland och USA har tillräckligtmed kärnvapen för att förgöra varandra ett antal gånger om, varpå produktion av nya vapen med detta plutonium föga spelar någon roll. Utan upphävandet av avtalet, är snarare att ses som en ”bärraket” i att skicka ett strategiskt budskap gentemot USA och övriga västvärlden. Där budskapet i grund och botten är, avbryt det ni håller på med.
Vad som gör valet av tidpunkt för upphävande av avtalet, samt framförandet av detta strategiska budskap intressant, är den ryska militära verksamheten. Den 03OKT2016, påbörjades även slutövningsperiodenför de vinterinryckande soldaterna. Varpå över 300 ryska militära förband kommer öva mellan 03OKT2016 och 15OKT2016 och en avslutande period i slutet av oktober månad. Därtill kommer de ryska väpnade styrkorna, även, under den aktuella perioden kontrollera mobiliseringsberedskapen. Detta följer dock ordinarie mönster i den ryska övningsverksamheten, dock är det intressant val av tidpunkt för framförande av ett strategiskt budskap, då en stor mängd förbanden är fältgrupperade.
De ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, påbörjar samtidigtövningsverksamhet som omfattar 76. och 98. luftlandsättningsdivisionen från Pskov respektive Ivanovo. Övningen kommer genomföras mellan 03OKT2016 och 10OKT2016 samt omfatta cirka 5,000 luftlandsättningssoldater. Övningen kommer genomföras i länen, Pskov, Ivanova, Kostroma och Jaroslavl med tyngdpunkt under 05-07OKT2016. Totalt kommer 2,500 soldater luftlandsättas med fallskärm, i sammanhanget är det intressant att notera att det ryska försvarsministeriet framhäver att denna övning är av rutin karaktär.
Således har ett försämrat säkerhetspolitiskt klimat uppstått, något som tyvärr börjar bli en återkommande upprepning, dock är sättet som det framförs på nytt, varpå det tål att framföras. Att USA kommer gå med på några av de av Ryssland framförda kraven får ses som högst osannolikt, vilket Ryssland mycket väl vet. Dock får det ses som ett tydligt budskap som framförs med militära maktmedel i bakgrunden till både USA och övriga västländer, någon form av gräns har passerats för Ryssland, i och med dagens ryska utspel får det ses som att en ny dimension har öppnats.
Vad som är oroväckande är att både Ryssland och USA börjar få, färre och färre s.k. ”strategiska kort” att lägga i sitt agerande för att framföra ståndpunkter, det vill säga för att få tyngd bakom dem. Då samtliga kort är lagda på bordet, får det ses som högst troligt att världen återigen har hamnat i en väldigt liknande situation som präglade en stor del av efterkrigstiden, 1945 t.om. 1991.
Have a good one! // Jägarchefen
Nya krav på utvecklad samhällskommunikation
av Erik Lagersten Att fatta beslut som rör den enskildes eller samhällets säkerhet står inför flera utmaningar. Allmänhetens förtroende för att Sverige klarar en kris formas inte längre enbart av hur väl samhället klarar den faktiska uppgiften, utan också hur samtliga inblandade förstår att hantera bilden av förmågan, innan, under och efter ett skeende. Det […]
Förändrad normalbild?
Sammanfattning
Under loppet av några veckor har tre (3) av fyra (4) militärregioner, MR, i Sverige berört främmande makts informationsinhämtning på svenskt territorium. Enligt Försvarsmakten skall ingen hastig ökning skett i främmande makts informationsinhämtning, utan det har varit en långvarig ökning som skett. Dock finns det avvikelser i det resonemanget, då dels inhämtningen förefaller ökat samt ändratkaraktär, dels sammanfaller med rapporteringen avseende tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland samt ett, enligt Försvarsmakten förändrat och försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde.
Analys
I nedanstående inlägg kommer jag utnyttja begreppet främmande makt, trots att media i ett flertal artiklar hänvisar till att Försvarsmakten sagt att det är Ryssland som genomfört inhämtningsverksamheten, Försvarsmakten använder även i andra artiklar, inom samma tidsrymd och händelser, begreppet främmande makt. Varvid det sist nämnda ur en analytisk synvinkel är mer lämpligt att utnyttja, då händelserna ligger så nära i tid, för att entydigt kunna utpeka en nation, då underrättelseverksamhet per definition är en ”wilderness of mirrors”.
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, skriver i sin årsöversikt för 2015, publicerad 01MAR2016, att främmande makt bedriver omfattande inhämtning inom Sverige, därtill skriver MUST hur Försvarsmaktens verksamhet regelbundet, av främmande makt, följs upp och dokumenteras på olika sätt. Enligt MUST skall, även, främmande makt genomfört avancerad inhämtning mot den av Försvarsmakten skyddsvärd övningsverksamhet.1
Ovanstående text innehåller ett antal nyckelord, kursiverade, som bör klargöras för att skapa en större förståelse för inlägget. Begreppet omfattande bör tolkas att det finns en regelbundenhethos främmande makt d.v.s. det är mer regel än undantag att Försvarsmaktens verksamhet på olika sätt följs upp. Dokumenteras är precis som det låtar, anteckningar av t.ex. hur många fordon och vilka deltog i övningen, avbildning, fotografering, videofilmning o.dyl. av den genomförda verksamheten. Avancerad inhämtning är den inhämtning som får ses falla utanför den ordinarie inhämtning.
Vad blir då detta på ren svenska? Kort och gott det MUST skriver är att Försvarsmakten mer eller mindre dagligen utsätts för uppföljning på olika sätt och vis av främmande makt. Denna mer eller mindre dagliga uppföljning dokumenteras på olika sätt av främmande makt. I sig kanske inget uppseendeväckande, men det är en viktig sak att ta med sig, då det var den normalbild som förefaller varit under 2015, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten.
Ovanstående uppgifter, blir mycket intressant att ta fasta på, utifrån militärregion syds, MR S, uppmaning till allmänheten att rapportera säkerhetshotande verksamhet. En uppmaning som publicerades på Försvarsmaktens hemsida den 12SEP2016.2 Enligt MR S skall det ej vara någon särskild händelse som föranlett uppmaningen om rapportering samt upprättande av ”tipslinjerna”, en (1) för markhändelser och en (1) för sjöhändelser.3 Här får man se erfarenhetsvärdet från 1980-talet, ”detektiven allmänheten” är oftast den bästa på att observera onormala händelser. Då det är de som har bäst kännedom om den s.k. ”normalbilden” i sin omgivning, varvid MR S uppmaning blir fullt naturlig.
Tidsmässigt blir det mycket intressant att notera MR S uppgifter om att både Flygvapenövning 2016, 02-06SEP2016, samt övningen International Bison Counter, 15-26AUG2016, skall ha varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. Inhämtningen skall enligt MR S skett på ett sofistikerat sätt, men det skall ha genomförts inom vad svensk lagstiftning medger,4det vill säga främmande makt har utnyttjat lagstiftningen till sitt maximum för att kunna genomföra i grunden olovlig verksamhet inom lagens råmärken.
De delar som ingick i Flygvapenövning 2016 på Gotland, samt den genomförda beredskapskontrollen, 05-14SEP2016, med Försvarsmaktens operativa reserv på Gotland, förefaller varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. I både fallen förefaller det varit personer med utländskt registrerade fordon som, vid vissa platser, närmat sig övningsverksamheten och ställt frågor till övningsdeltagare, där man förefaller bedöma att individerna som ställt frågorna bedrivit inhämtningsverksamhet.5 Gotland tillhör den mellersta militärregionen, MR M.
Militärregion Norr, MR N, har även belyst problem med inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt. Eventuellt kan även en liknande tipstelefon som MR S upprättat, även upprättas inom MR N.6
I sammanhanget är det även viktigt att ta med sig Försvarsmaktens bedömning av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, som enligt delårsrapporten för 2016, dels förändrats, dels försämrats under det första halvåret av 2016.7 Enligt Försvarsmakten, så skall dock den senaste tidens rapportering avseende främmande makt inhämtningsverksamhet, ej föranletts av någon hastig negativ utveckling, utan det skall ha föregåtts av en långvarig negativ sådan. Därtill förklaras uppmärksamheten, enligt Försvarsmakten, som en del i ökad medveten och intresse för frågan.8
Säkerhetspolitiska förändringar torde, rent logiskt, föranleda pareringar hos t.ex. Försvarsmakten, varvid dessa pareringar på ett eller annat sätt måste mötas upp av främmande makts inhämtningsverksamhet.9 Sen kan givetvis inhämtningen öka och förändrats utan parering av säkerhetspolitiska förändringar, då kan det ses som en indikator för t.ex. ett försämrat läge.
Således, under loppet av enbart några veckor, har tre (3) av fyra (4) militärregioner omtalat främmande makts inhämtningsverksamhet på svenskt territorium. I en MR har redan tipstelefon upprättats och i en annan överväger man att inrätta en, så allmänheten kan rapportera misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Därtill förefaller trenden vara, sett till vad som beskrivs i artiklarna från de olika MR, ett nästan demonstrativt agerande av främmande makt vid sin inhämtningsverksamhet. Ett agerande som precis ligger inom lagens råmärken, vilket gör att det förefaller vara svårt att kunna agera med juridiska medel mot den.
Återknyter vi till inledningen av inlägget och vad MUST rapporterar kring vad som förefaller vara en normalbild, som MUST beskriver för 2015. Förefaller normalbilden vara den att Försvarsmakten mer eller mindre kontinuerligt utsätts för uppföljning och dokumentering av sin verksamhet. Detta är ett viktigt ingångsvärde att ta med sig under det fortsatta resonemanget i inlägget.
Agerandet som främmande makt uppvisade under 2015, beskrivet i MUST årsöversikt, förefaller ej varit av sådan art att Försvarsmakten, på MR-nivå, ansett det funnits behov av att upprätta tipstelefoner för allmänheten. Detta är viktigt att ta fasta på då det, bedömt, innebär att normalbilden förändrats under 2016, för den inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt, då Försvarsmakten, dels upprättar tipstelefon, dels öppet belyser problematiken i media.
Dock kan det givetvis finnas andra förklaringar också. Sett till delårsrapporten som beskriver en försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde, så innebär det, troligtvis, även att Försvarsmakten vill kunna följa i större omfattning vad främmande makt genomför för inhämtningsoperationer. Varvid tipstelefoner skulle kunna vara ett sätt. Dock förefaller det utifrån, militärregionernas rapporter snarare röra sig om operativ informationsinhämtning, vars informationsvärde får ses som kortvarig, 3-12 månader, vilket till del, snarare skulle kunna indikera att man ökat den formen av inhämtning, vilket i sig skulle indikera ett trendbrott, då de tidigare rapporterna i media snarare burit karaktären av strategisk inhämtning.
För att fullfölja resonemanget kring operativ inhämtning, så skulle det i sak, kunna vara en av säkert många faktorer som föranlett tidigareläggningen av permanent militär närvaro på Gotland. Då, en möjlig, ökning av, operativ inhämtning, bör ses som en tydlig försämring av det säkerhetspolitiska läget, då de informationsbehoven som faller under den kategorin är så pass kortvariga i tid, d.v.s. den tid man kan få effekt av den information är kortvarig.
Slutsats
De senaste veckornas uppgifter om ökad informationsinhämtning av främmande makts underrättelsetjänst/-er, indikerar utifrån ett antal, i inlägget ovan redovisade, faktorer att inhämtningen i Sverige har ändrat karaktär, normalbilden har förändrats, dels förefaller den blivit mindre osynlig, dels förefaller den ökat, då en militärregion inrättat en tipstelefon, en annan överväger att inrätta. Vilket totalt sett, bedömt, kan innebära att främmande makts informationsinhämtning, som minst, passerat en brytpunkt varvid Försvarsmakten är i behov av att få in ett större underlag för att kunna klarlägga den faktiska omfattningen och mot vad den är inriktad.
Därtill kan detta även ses som en ytterligare faktor som styrker slutsatsen i föregående inlägg, ”strategisk symbios”, att en kris fas, bedömt, har inträtts, som minst, i Östersjöregionen. Då rapporteringen, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet, sammanfaller, dels med Försvarsmaktens egna bedömning om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, dels sammanfaller med tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Expressen 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Slutnoter
1 Försvarsmakten. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Årsöversikt 2015: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2015. 11.
2 Försvarsmakten. Bohman, Janne. Militärregion syds tipslinje. 2016. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/09/militarregion-syds-tipslinje/ (Hämtad 2016-09-20)
3 Aftonbladet. Magnå, Joakim. Försvaret öppnar tipslinje för allmänheten. 2016. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23513044.ab (Hämtad 2016-09-20)
4 Värnamo Nyheter. Nilsson, Hans. Misstänkt spionage mot flygbasen i Hagshult. 2016. http://www.vn.se/article/misstankt-spionage-mot-flygbasen-i-hagshult/ (Hämtad 2016-09-20)
5 Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. Misstänkta personer sökte upp militär på Gotland. 2016. http://www.svd.se/misstankta-personer-sokte-upp-militar-pa-gotland/om/det-skarpta-sakerhetslaget(Hämtad 2016-09-20)
Expressen. Johansson, Filip. Försvaret: Ryska spioner agerar turister. 2016. http://www.expressen.se/nyheter/forsvaret-ryska-spioner-agerar-turister/(Hämtad 2016-09-20)
6 Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2016-09-20)
7 Försvarsmakten. Försvarsmaktens delårsrapport 2016 inkl. lägesredovisning. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. 3.
8 Försvarsmakten. Sylvander, Marcela. På förekommen anledning. 2016. http://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2016/09/20/pa-forekommen-anledning/(Hämtad 2016-09-20)
9 Säkerhetspolisen. Om utländsk underrättelseverksamhet. http://www.sakerhetspolisen.se/kontraspionage/om-utlandsk-underrattelseverksamhet.html(Hämtad 2016-09-20)
Mot väpnad konflikt VI
av Johan Wiktorin, avdelning I Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från april hittar du här. Ny skattning 160918 Slutsats: Trenden fortsätter […]
Domen över 25 års försvarspolitik
av Bo Hugemark Raskt marscherat, på min ära. Den förra härordningen, rekrytering genom allmän värnplikt, fick bestå i 108 år. Dagens ska enligt utredningsförslaget överges efter tio år. Berömvärd flexibilitet eller följden av ett gigantiskt misslyckande? Det lutar nog åt det sistnämnda. Oavsett vad man anser om hur Försvarsmakten ska rekryteras så kan man konstatera […]
Kanonresa till Harstad och Porjus
Vi fick se hur denna tyska 406 mm pjäs från andra världskriget ännu fungerar.
”Adolfkanonen” utanför nordnorska Harstad är en helt intakt tysk 406 mm kanon med en effektiv radie på över fem mil. Det gäller att ha tur – vid tidigare besök har det ej gått att få se den i rörelse. Denna gång fick jag och vännerna från hemvärnet se det gigantiska tornet sidriktas, liksom pjäsens imponerande elevation. Det saknades bara skarp ammunition.
Notera pansarsköldarna i tornkransen, målade i samma färg som tornet.
Här ser man hur sköldarna lyfts upp då tornet närmar sig.
Vi hade även den stora turen att få bli guidade av Harald Isachsen, författaren till den enda boken på svenska om kanonen, alltså Festung Narvik. Inuti kanonens bunkerkomplex hade också en del saker tillkommit, eller så missade jag dem vid mitt förra besök. En höjdare är en allierad agentradio som sannolikt bidrog till att sänka det tyska slagskeppet Tirpitz.
Denna ”väskradio” i museibunkern var sannolikt del av operationen som sänkte Tirpitz.
På vägen hem stannade vi till i Porjus, där ett av planen som bombade Tirpitz till stor del ännu återfinns. alltså Lancasterbombaren ”Easy Elsie”, som jag har bloggat om tidigare. Målet för vår snabbvisit denna gång var dock den gamla kyrkogården, där vi ville se något som ingen av oss sett tidigare, den sovjetiska soldatgrav som för några år sedan fick en mer gedigen sten – fast liksom tidigare utan soldatens namn. Den sovjetiske soldat som flytt från fångenskap i Norge lyckades alltså komma över fjällen men dog av umbäranden på svensk sida innan han kunnat meddela någon sitt namn. Hans kropp fördes av samer till Porjus.
Han lyckades fly från fångenskapen i Norge.
Helt oväntat råkade en av oss upptäcka en gravsten nära den sovjetiske soldatens, över en svensk frivillig i spanska inbördeskriget, Runar Rönnqvist. Mycket lite är känt om denne i de källor jag har – enbart att han tjänstgjorde på den republikanska sidan i Spanien. Varför han avled 1943 är okänt.
”Spanienkämpen” är allt som sägs om Runar Rönnqvists liv. Vem vet mer?
Efter en resa full av angenäma diskussioner om historia kom jag hem till en del post inklusive de två nya böckerna Finsk sisu mot sovjetiskt stål och Pansarjägare till fronten – bägge av Simo Liikanen. Jag var först lite skeptisk till om jag behövde ytterligare två böcker om Finland under andra världskriget men nu kan jag säga att detta är böcker som med rätta fokuserar på en av de mest märkliga aspekterna av Finland 1939-44, nämligen hur det var möjligt att Finland kunde överleva den enorma obalansen i antal stridsvagnar. Förklaringen var inte främst de finska pansartrupperna utan ett effektivt pansarvärn. Kort sagt mycket läsvärda böcker med fotografier som jag huvudsakligen inte har sett tidigare. Berättelserna om enskildas insatser är starka, tänker särskilt på Vilho Rättö…
Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?
av Stefan Forss ”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.” Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som […]
De ryska orosmolnen tätnar
av Jan Leijonhielm Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en […]
Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder
Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.
Bakgrund
I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.
Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland. Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.
Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.
Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin ”att-göra-lista” att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning;
FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)
Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter.
Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: ”Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen…!”
Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.
Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.
Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning
Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja.
HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.
I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.
Utmaningar
De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2×4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.
Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; ”tillgängliga resurser” och utan att ”allvarligt hindra […] ordinarie verksamhet”.(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)
Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.
SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.
Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.
Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.
Slutligen
- Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.
- Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren.
- Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.
- Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.
Hemliga föremål för tredje världskrig
Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen
I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid – hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.
I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks ”befrielse”. Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.
Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.
Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.
Gamla synder lever länge
Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).
Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*
För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.
Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.
Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.
Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.
En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?
För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.
Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.
Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.
Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.
Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.
Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.
Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.
Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?
Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.
Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.
De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.
Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.
Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.
JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.
De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.
Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan.
Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.
Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.
Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.
Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.
Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.
*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.
DELA BINDA SLÅ !
av Göran Frisk I Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter. Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har […]
Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren
Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av …
Tack alla läsare!
Reflektion
Noterade ikväll, 08AUG2016, att bloggen hade passerat 1,000,000 sidvisningar. Något jag inte trodde skulle ske för snart tre (3) år sedan, då man började skriva och öppet dryfta sina tankegångar, genom detta medium. Där för tre år sedan så var det snarare, och fortsatt är, ett sätt att ventilera sin frustration inför ett klart försämrat omvärldsläge och en tillsynes oförstående regering och riksdag, med vissa undantag, inför vad som komma skulle.
Vad har då hänt under dessa tre år och 1,000,000 sidvisningar? Omvärldsläget har tydligt försämrats, de spänningar, i vårt närområde, som låg och pyrde under ytan är numera fullt synliga. De observanta noterade redan under första hälften av 00-talet att situationen mellan Ryssland och de västliga nationerna var på väg att förändras, om än vill jag påstå var det ej klart hur, men att läget förändrades var tydligt. Med detta vill jag säga att ytterst få saker sker över en natt i säkerhetspolitik. Tittar man på inläggen sedan 2013, på denna blogg, kan man tro att det skett saker i ett rasande tempo, men de bakomliggande orsakerna till det, har ackumuleras sedan länge tillbaka i tiden.
Många faktorer går även att spåra tillbaka till det kalla kriget, vilket gör historia till ett värdefullt verktyg för att förstå vissa orsakssamband. Därtill så går mycket av både Rysslands och de Västliga ländernas s.k. modus operandi igen i den kraftmätning vi nu ser samt s.k. militärgeografiska förhållanden utgör en mer eller mindre tidlös konstant. Därav har denna blogg mer än en gång berört vissa historiska faktorer för att kunna påvisa nutida likheter, om än att förpackningen kan ha ändrat tryck så är innehållet i stort sett desamma.
En annan målsättning med denna blogg har varit, och fortsatt är, att försöka strukturera och förklara omvärldshändelser i vårt närområde och ibland bortom det. För att, ytterst, kunna förstå vart vi kan vara på väg, det skall jag inte sticka under stolen med, är i mångt ett sätt för mig att försöka förstå vår omvärld, som jag sedan väljer att dela med mig. Dock har jag valt att begränsa mig till nationers samspel. Hur väl har det gått under dessa tre år? Vissa gånger har bedömningarna varit väldigt träffsäkra, ibland har de varit helt utanför målområdet.
En annan intressant sak jag noterade nästan omgående är graden av kritisk granskande inläggen fick och fortsatt får. Stundtals har nog granskning varit på nivån man väljer att lägga an inför opponering av C och D uppsatser. Detta har ju även efterhand utvecklat upplägget av inläggen till egentligen två (2) modeller. Det ena är reflektionsinlägg som är mer ”fria” till sin karaktär och analyser som oftast har en omfattande notapparat för att kunna härleda tankegångarna till slutsatserna. Det sistnämnda tar ju givetvis mer tid att skriva, än det förstnämnda, men är mer intressant att skriva och vissa slutsatser som framkommit har definitivt inte varit de man trodde inledningsvis.
Dock skulle denna blogg inte vara något utan ni läsare. Som jag nämnt ett antal gånger tidigare, trodde jag aldrig att gensvaret skulle bli det, de är för denna blogg. Trots innehållet är väldigt avgränsat, så trodde jag som tidigare nämnts inte att responsen skulle bli det den är. Så avslutningsvis ett stort tack till er läsare och följare på Twitter, som helt klart gör det värt att publicera dessa inlägg.
Have a good one! // Jägarchefen
Brexit
av Lars Holmqvist Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn. Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen […]
FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR
Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden.
Texten är ursprungligen publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 2-2016
Inledning
Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.
Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:
– Reduceringar genom försvarsbeslut
– Internationaliseringen
– Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan
– Det militära budskapet
– Militära utvecklingsprojekt
Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.
Reduceringar genom försvarsbeslut
Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.
FB 00
Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.
De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.
En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.
FB 04
Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.
Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.
Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.
Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]
FB 09
Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.
I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.
Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.
FB 15
Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.
Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.
Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.
Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.
Internationaliseringen
Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.
Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.
Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.
Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].
Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.
Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.
Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.
Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.
För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.
Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från ”minröjningsoperationer” till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen ”miljöoperationer”. Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.
I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.
Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.
Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]
Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.
Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.
Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.
Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.
Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan
Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]
Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]
Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.
Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att ”sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar… Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna.”
Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.
Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.
Efter regeringsskiftet 2014 så skrev moderaternas nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en debattartikel i SvD[11] där han bland annat skrev ”just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna” samt ”med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit”.
När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.
Det militära budskapet
Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?
ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].
Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.
Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.
Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.
Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]
Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.
Militära utvecklingsprojekt
Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.
När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.
Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.
Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.
Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.
Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.
Sammanfattning
Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:
- Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade
- Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan.
- Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den
- Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap.
- Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga.
Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:
- Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade.
- Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen).
- Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken.
- Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt.
- Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande.
Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.
Fotnoter:
[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf
[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704
[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19
[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/
[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt
[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08
[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/
[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html
[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap—osaker-varld
[10] Ibid
[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret
[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004
[13] Ibid
[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28
[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf
[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704
Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat
av Michael Sahlin Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att […]
Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen
 |
|
Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman
|
Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan.
När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.
Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.
Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.
När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.
Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.
Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?
Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.
Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?
Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.
/ David Bergman
Tre kronor mår bra
Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.
Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet ”SCHWEDEN” på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.
Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.
På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat – och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.
Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en ”bostadsställning” med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.
Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.
Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.