Försvarsbloggare

Vi närmar oss alltmer ett läge, där vi riskerar att fira Flottans 500-årsjubileum med att inte ha någon marin längre. Delvis beror detta på att vi blivit tillvanda av ett fredsskadat samhälle och med en krigsmakt, som man kallar Försvarsmakten. I regeringsformen finns ju endast två lägen – antingen Fred eller Krig; och ingenting som ens antyder att ett nationellt försvar värt namnet faktiskt borde fungera också – och kanske främst – i säkerhetpolitiska lägen däremellan. Och det är kanske just i den gränszonen som det avgörande sker för landets framtid. Det handlar inte längre om att bygga upp ett mobiliserande invasionsförsvar. Vi behöver ett försvar för vårt samhälle och med en inriktning som är inriktad på dagens och morgondagens förutsättningar. Det duger då inte att bara återgå till tankar från det kalla krigets tid för nu måste vi modernisera vårt försvar med de nya förutsättningar som inte fanns tidigare – eller som tidigare förtegs därför att de inte passade in i den tidens tänkande.

Enligt Försvarsberedningens rapport är det inte uteslutet att vårt samhälle kan utsättas för ett väpnat angrepp eller anfall från andra stater. Men det som FB undviker att nämna med den valda formuleringen är att det förekommer många andra slags konflikter som kan utlösas mot vårt land och redan på dagens konfliktnivå och det är kanske här som vi kan fungera tydligt och avvärjande. Exempelvis kan ju terroristangrepp av olika slag utsätta vårt samhälle för stor skada redan i dag och angrepp mot vårt samhälle måste vi kunna möta redan i dag. Det yttersta syftet för ett nytt samhällsförsvar borde därför vara, att redan i nutid – eller i den så kallade gråzonen – aktivt kunna verka för samhällets säkerhet och det bör vi förstås göra i samverkan med andra; i första hand med Finland, när det gäller vårt närområde och i andra hand med EU, när det gäller vår världsdel.  Som en ”extra säkerhet” kan vi dessutom under dagens fredsförhållanden samverka med Nato, i syfte att kunna välja, om den säkerhetspolitiska situationen skulle försvåras.

Den strategiska utvecklingen ter sig i dagsläget alltmera osäker och ytterst beror den på ledarskapet i de båda dominerande kärnvapenmakterna. Hur och när Putin eller Trump – eller deras efterträdare – kan tänkas ingripa för att upprätthålla sina uppfattade ledarroller, kan vi dessvärre mest spekulera kring och en mera akut situation kan i värsta fall uppstå tämligen snabbt och oförutsett.  Även om infiltration utan att öppet gå i krig börjat fungera som en ersättning för mera vanliga eller mer kända krigföringsmetoder, hotar ändå ett kärnvapenkrig i bakgrunden, om utvecklingen av någon anledning skulle gå över styr. Även detta bör observeras för vår framtida försvars- och säkerhetspolitik.

I detta osäkra läge bör vi förstås stärka de krafter som vi kan påverka och undvika att opåtalat utmana krafter som vi inte kan kontrollera. Vi bör därför i dagsläget undvika att störa den relativt lugna situationen i vår del av Nordeuropa genom att på eget initiativ formellt ansluta oss till Nato. Alla, utom möjligen svenskarna, vet ju ändå att vi är ett västland! Men om situationen skulle förvärras genom hotande ryska verksamheter, så ska vi förstås reagera, inledningsvis genom att diplomatiskt ”hota” med att gå med i Nato och, om det inte hjälper, som en yttersta nödåtgärd helt och fullt ansluta oss till västalliansen och helst samordnat med Finland. Fram till dess kan vi inom ramen för EU:s Lissabonstadga och säkerhetsstrategi samt de särskilda riktlinjerna för maritim säkerhet, verka för landets och medborgarnas skydd och tillsammans med de partners vi själva önskar samverka med. Men där finns en hake: vi måste för att vara internationellt trovärdiga satsa bättre på vårt försvar än vad vi gör i dag; en 2 % -nivå borde därför ligga som bas för våra försvarssatsningar redan nu.

Det borde dessutom vara skäligen enkelt för medborgarna att förstå, att vårt samhälle har blivit betydligt mera känsligt för störningar än tidigare.  Även detta bör vara vägledande då vi utformar vårt försvar. Globaliseringen skärper samtidigt kraven på våra maritima förmågor och innebär, att vi också har blivit mera beroende av goda kontakter med andra stater för att kunna upprätthålla samhällets välfärd. Samtidigt existerar ett varuförsörjningssystem, som bygger på snabba leveranser och ingen lagerhållning; ”just-in-time” och det civila samhällets möjlighet att stå emot störningar i den dagliga försörjningen har därför minskat betydligt. Man kan kanske klara av att fungera på ett rimligt sätt under ett par veckor, men knappast längre. Vi måste därför kunna säkra samhällets försörjning i bredaste bemärkelse  så att transportsystemet kan upprätthållas; gärna tillsammans med våra grannar och partners. Kriser kan i nuläget uppstå mycket snabbt och därför måste vi tillsammans med våra partners kunna ingripa mot hot av skilda slag redan i dagsläget och vid behov även med vapenmakt för samhällets säkerhet även om staten Sverige inte befinner sig i krig.

Den viktigaste skillnaden ligger alltså i att vårt försvar i första hand ska kunna verka i fred och så att vi inte hamnar i någon krigisk konflikt. Tidigare har vi antagit att ett mobiliserande försvar skulle vara avskräckande och därmed fredsbevarande. Så trodde vi att det fungerade då, men möjligen har vi nu börjat inse, att ett litet land med ett mobiliserande konventionellt försvar – även om det är aldrig så starkt – inte kan avskräcka en kärnvapenbeväpnad supermakt från att vidta de åtgärder som man där anser vara behövliga i en konfliktsituation. Det behövs alltså ett ganska omfattande ”omtänk” – och säkerheten för vårt samhälle handlar idag inte om att bara gå tillbaka och göra som vi gjorde tidigare. Vi måste tänka om – och göra något bättre!

Grundläggande konfliktteori vore bra att fundera kring, när ett modernt försvar ska byggas upp, men i Sverige anses det ju nästan lite ofint, att dela in konflikter i en strategiskt inledande, mera marin, fas och en följande mera krigiskt militärt inriktad, men så ser ju verkligheten ut, vilket vi bör förstå och acceptera så att det förblir en del av vår försvarsinriktning. Detta innebär å andra sidan, att vi kan samverka med våra partners vid operationer under en inledande fas för att lösa enklare och överenskomna uppgifter, eftersom det då fortfarande och formellt råder fred, medan mera militärt inriktade operationer ännu inte kan genomföras; men planering kan förstås inledas. Även här finns det alltså mycket att ta till sig!

Några andra aktuella säkerhetspolitiska slutsatser för en modernare försvarspolitik och som tydligt bygger på ett flexibelt tröskelförsvar, kunde annars vara:

• Samhällsplikt införs och ersätter den ganska gammalmodiga värnplikten. Medborgarna kanske själv kan välja hur de vill göra sina samhälleliga skyldigheter – i försvaret eller i det civila samhällets tjänst. Det senare kan omfatta allt från stöd till kommuner med frivillig brandkårsförstärkning till närvaro i äldrevården. Möjligen kommer det också behövas personal för samhällets försörjning i bredaste bemärkelse.
• Försvarsmakten har i uppgift att tillsammans med våra partners aktivt arbeta för en fortsatt fredlig utveckling och bör kunna verka tydligt redan under allmänt fredstillstånd för att värna samhället och vårt politiska oberoende samt kunna upprätthålla landets territoriella integritet.
• Försvarsmakten bör organiseras i självständiga försvarsgrenar, som har den viktiga uppgiften att samverka med våra grannländers motsvarigheter för att främja gemensamma nationella intressen.
• En rimligt avvägd förbandsmängd hålls tillgänglig i en tröskelfunktion, som kan förstärkas om regeringen anser det vara av behovet påkallat för en fortsatt fredligare utveckling. Denna styrka ska kunna variera i omfattning och helt eller delvis kallas in om regeringen bedömer situationen som allvarlig eller hotande, medan den aktivt tjänstgörande delen i huvudsak bör vara fast anställd.
• Ett civilförsvar – kanske som en egen försvarsgren – baserat på kommunernas möjliga behov byggs upp främst för att kunna möta attacker från terrorister eller från kriminella ligor och för att ta hand om civilbefolkningen om sådana attacker – eller naturkatastrofer – inträffar.
• Ett cyberförsvar byggs upp och sätts i verksamhet med att lösa sin uppgift – och det behövs också ”redan i fred”! Även det möjligen som en egen försvarsgren? Kanske bör även en tydligare ”public service”-aspekt läggas vid radio och Tv-nyheter?
• Det Säkerhetspolitiskt rådet aktiveras och en ”Strategisk ledning” tillkommer för att med fackkompetens kunna råda regeringen i aktuella eller uppkomna säkerhetshotande frågor.
• Beslutade insatser bör verkställas – operativt ledas – av en ”Operativ insatsledning” som sammansätts med hänsyn till vilka operationer som vi beslutat att genomföra och som ersätter dagens Högkvarter.
• Försvarsgrensledningarna utlokaliseras från centrala Stockholm. Varför inte en marinledning i vårt maritima centrum Göteborg? Flygvapnet har redan förlagt sin ledning till Uppsala och därmed i nära anslutning till våra mera centrala flygrutter och arméns ledning bör vara baserad för att snabbt kunna ingripa för skydd av rikets ledning i händelse av terroristanfall eller kuppförsök.
• Försvarsmaktens etablissemang bevakas av vaktförband, som lämpligen kan rekryteras bland veteraner och bland fast anställd personal, som avslutat en anställningsperiod och skulle passa bra i en ny roll. Från en mera internationell utgångspunkt, ser det idag ganska konstigt ut, då civila vaktbolag sköter inpassering till våra högre ledningsenheter!
• Vår livsmedelsberedskap kunde ökas betydligt, om det fanns ett statligt program för odling och djurhållning som kunde producera också för katastrofhjälp till drabbade länder – kanske främst i tredje världen. En sådan reform skulle förstås också påverka vår biståndsverksamhet positivt.

Men, där försvarsberedningen gör en katastrofal strategisk missbedömning – kanske på grund av vald arbetsform; man har ju frågat berörda myndigheter och de har huvudsakligen svarat med texten i sin senaste anslagsframställning! – är, att landets uthållighet har minskat drastiskt, men att Försvarsmakten även fortsatt tydligen ska underhållas av det civila samhället i händelse av avspärrning eller krig.  Underhållstjänst och underhållsförband saknas därför i de förslag till förband som FB lämnar, vilket man lätt kan inse om man ser förslagen med utländska ögon.

Som man kan se, finns det många och nya utvecklingar av vår försvars- och säkerhetspolitik, som bör övervägas i närtid. Vi kan inte bara fortsätta som tidigare eller, som det mest tycks vara just nu, nostalgiskt gå tillbaka till hur det var förr, och mest debattera ekonomifrågor!

Vi måste tänka bättre än tidigare! Om inte annat så inför nästa försvarsbeslut!

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

I den försvarspolitiska diskussion som förekommit under vintern har begreppet tröskelförsvar förekommit. Detta har gett mig anledning att överväga begreppet och dess innebörd.

Den redovisning som här följer landar i slutsatsen att ett balanserat tröskelförsvar som kan vara verksamt mot allt som kan förekomma i ett angrepp mot Sverige bör inrymma stärkt förmåga att möta militärt organiserad sabotage och terror.

Bakgrunden är att den försvarspolitiska debatten sedan några år har influerats av rapporten Krigsavhållande tröskelförmåga som FOI gav ut 2014 författad av Krister Andrén ^[1]. Där införs begreppet avhållande tröskelförsvar. Det innebar ett väsentligt steg mot samsyn med de  försvarspolitiska målsättningarna i Norge och Finland. Man använder där begreppen ”krisförebyggande” respektive ”förebyggande” tröskelförmåga.

Till bakgrunden hör att ordet avhållande infördes som en nyhet i det svenska försvarsbeslutet 1972.  Det innebar då att ett angrepp skulle fordra insats av så stora resurser och uppoffringar i övrigt att de fördelar som stod att vinna för en angripare rimligen inte kunde bedömas värda insatserna. Bakom fanns också tanken att det var ett politiskt ansvar att bedöma en angripares lönsamhetsvärdering inför ett eventuellt angrepp. Därmed ersattes tidigare dominerande bedömningar av vilken militär förmåga som erfordrades för att kunna avvärja invasion över kust och gräns.

Observeras bör då också att under kalla kriget var ambitionen att Sverige utan hjälp från omvärlden skulle kunna avhålla en angripare från angrepp. FOI-rapporten deklarerar däremot att en helt grundläggande utgångspunkt i nuläget är att de nordiska länderna i sig själva är för små för att kunna upprätthålla en betryggande nationell avhållande tröskelförmåga i det fall de skulle utsättas för ett väpnat angrepp från en modernt utrustad stormakt. Det nya begreppet avhållande tröskelförmåga inbegriper därför att kunna bädda för snabbt och effektivt stöd från omvärlden.

En nyhet i debatten är det som anmäls i FOI-rapporten, nämligen att det moderna svenska samhällets allmänna sårbarhet  i kombination med en angripares långräckviddiga precisionsvapen gör det  i praktiken omöjligt att helt skydda viktiga samhällsfunktioner mot bekämpning. Rapporten menar då att det behövs även egen förmåga med långräckviddiga precisionsvapen. Detta för att kunna besvara en angripares bekämpning och kunna hota hans känsliga punkter på stor bredd.

Resonemanget i FOI-rapporten kan också synas leda till slutsatsen att försvaret skall kraftsamlas till att möta ett väpnat angrepp tidigt och då helst utanför det kustområde där ett brohuvud kan förväntas etableras. Detta skulle då likna den tröskeldoktrin som förekom i debatten under kalla kriget. Den som läser FOI-rapporten ser dock att där framhålls även behovet av skydd.

Överlevnadsförmåga för värdefulla stridskrafter behövs och då speciellt för att skydda egna möjligheter att ta emot stöd från omvärlden.  Jag instämmer i detta men vill driva analysen längre. Då blir det naturligt att granska relevanta scenarier för att finna flera synpunkter på hur Försvarsmaktens resurser skall fördelas på olika stridskrafter.

Scenarier

I en rapport från KKrVA ”Angrepp mot Sverige – Varför och hur” utgiven år 2016^[2] redovisas lämpliga scenarier. Framträdande är där ”nya” angreppsmetoder: informationsoperationer med inslag av cyberkrig, elektronisk störning samt inte minst sabotage och terror.

Det av KKrVA scenarion som närmast passar in i det klassiska försvarspolitiska tänkandet

synes vara Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige. Intrycket är också att FOI-rapporten grundar sin analys på huvudsakligen ett liknande scenario. Här kan dock observeras att i KKrVA-scenariot utgör cyberoperationer tillsammans med störning och vilseledande information ett tydligt inslag. Vidare antas en angripare utföra sabotage mot olika militära mål liksom terrorliknande angrepp mot militära och civila nyckelpersoner. Dessa operationer förutsättes riktas både mot Försvarsmakten, i synnerhet dess mobilisering, och det civila samhället.

I Scenario 1, benämnt Kris, är bilden omkastad. Där antas ett angrepp genomförs med enbart informationsoperationer samt sabotage och kanske terror. Detta utan att eskalera till direkt militärt våld. I Scenario 2, benämnt Hybridscenario, antas ett angrepp inledas med samma typ av operationer. Efter viss tid antas angriparen sedan eskalera till ett begränsat militärt angrepp. Detta är dock maskerat som misstag i pågående övning. Väsentligt i båda dessa scenarion är då att det inte står klart att det råder krigsliknande tillstånd. Något som naturligtvis medför att det dröjer innan vår militära beredskap höjs. I debatten förekommer flera begrepp som gråzonsoperationer och asymmetriska operationer på denna typ av krigföring.

Slutsatsen blir att i alla tre scenarior fordras avsevärda motåtgärder från Försvarsmakten, liksom från samhället i sin helhet, för att möta angrepp med ett varierat inslag av gråzonsoperationer. Den tolkning av tröskeldoktrinen som förekom under kalla kriget upplever jag som för inskränkt i den bild som framträder med dessa tre scenarion från KKrVA. Här kan också noteras att i FOI-rapporten behandlas i huvudsak de väpnade inslaget i angreppshot och hur avhållande förmåga mot sådana kan skapas. Rapporten skrevs år 2013. Aggressiva påverkansoperationer av icke väpnat natur liksom väpnat våld med inslag av sabotage- och terroraktioner fick sedan högre aktualitet i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland som bröt ut våren 2014.

Ett inslag i FOI-rapporten, som ägnas särskild uppmärksamhet, är offensiva motåtgärder för att skapa en avhållande förmåga mot ett öppet angrepp. Frågan är om liknande offensiva operationer kan tänkas mot gråzonsangrepp. Vad jag kan förstå är det i sådana situationer politiskt svårt att eskalera och svara med militärt våld, till exempel med precisionstyrda vapen mot känsliga punkter.  Likaså torde svenska sabotage- eller terroraktioner mot angriparens hemland kunna bedömas som uteslutna. Kanske kan vissa cyber- och informationsoperationer som en form av motanfall övervägas. Sådan torde dock bli marginella. Väsentligt blir då defensiva skyddsåtgärder –  skydd mot cyberkrig innefattande förstärkning av skalskydd samt reparation av IT-system. Skapande av nationellt cybercentrum passar in i en sådan bild. Till detta kommer naturligtvis diplomatiska aktioner för att skapa påtryckningar mot angriparen.

Det jag här vill uppmärksamma är dock behovet att möta sabotage- och terroraktioner. Det fordras förmåga att snabbt kunna organisera utökad bevakning och skydd samt, inte att förglömma, aktiva insatser för att förhindra upprepade terrorinsatser.  Självfallet skall Försvarsmakten kunna ge polisen ett väsentligt bidrag till att skydda det civila samhället mot sabotage och terror.

Finland inspirerar

Förhållandena i Finland lyfts fram som exempel i FOI-rapporten. Då bland annat med avseende på anskaffning av långräckviddiga precisionsvapen som ett medel för att bidra till en trovärdig krigsavhållande tröskelförmåga. Av intresse kan då också vara att i de år 2017 redovisade finska försvarspolitiska riktlinjerna^[3]  anges att den ”krigstida organisationen” skall ökas med 50 000 personer. Denna ökning avser främst lätt utrustade enheter – i dokumentet deklareras att ”antalet lätt utrustade trupper ökas i förhållande till den totala styrkan”.  En sådan ökning medför då ökade möjligheter till bevakning och skydd. I annat sammanhang framgår också att enheter ur de lokala trupperna redan våren 2020 övar insats mot ”specialenheter”, det vill säga militära enheter som uppträder dolt och genomför upprepade sabotage- och terroraktioner.

Finland ökar således tillgången till lätt utrustade förband. Men självklart är det inte bara sådana som kan verka mot sabotage- och terroraktioner. De flesta militära enheter kan ge bidrag. Basenheter inom Armén, Marinen och Flygvapnet bör kunna svara för bevakning och skydd av egna baser. Många arméenheter kan också genomföra mera aktiva motåtgärder, åtminstone som sekundäruppgift. Sådan motåtgärder innefattar rimligen att spåra och jaga enheter som kan utföra upprepade aktioner med sabotage och terror som uppgift. Här bör då observeras att tillgång till lämplig teknik för bevakning och skydd naturligtvis också är angelägen.

Sammantaget innebär detta att enheter med denna förmåga allmänt bör tillmätas större vikt än vid fokusering på scenarion med fokus på ett öppet militärt angrepp.

Beredskapssystem

I de finska försvarspolitiska riktlinjerna ägnas vidare uppmärksamhet åt utveckling av beredskapssystemet.  Motsvarande bör ske i Sverige. Den analys som redovisas i vinternumret 2019 av KKrVA^[4] kan då utgöra en grund. Särskilt bör uppmärksammas gråzonsangrepp och problemen att mobilisera militära resurser för att möta sådana. Likaså hur ansvarsförhållanden skall skiftas från fred till krig på ett ändamålsenligt sätt.

Vidare måste observeras samverkan med polis, som har huvudansvaret att möta sabotage och terroraktioner så länge krigstillstånd inte gäller. De finska försvarspolitiska riktlinjerna framhåller också behovet av samverkan mellan försvarsmakten och övriga myndigheter.

Personal tjänstgörande inom Försvarsmakten utgör i fred en tillgång som kan disponeras innan mobilisering har påbörjats. Värnpliktig personal under utbildning kan då deltaga i de åtgärder som vidtas för att öka bevakning och skydd. De utgör således en väsentlig resurs.  Det blir därför väsentligt att införa den ökade värnpliktsutbildning som Försvarsberedningen föreslår. Vidare bör övervägas införande av vissa förbandsenheter som är lätt tillgängliga, exempelvis regionala infanteribataljoner som föreslagits i olika dokument. Utökning av hemvärnet genom ökad rekrytering bör också stimuleras. Sammantaget bör sådana åtgärder kunna öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror.

För att ytterligare öka förmågan i gråzonslägen bör vidare övervägas att låta värnpliktiga under viss tid efter genomförd grundutbildning stå till förfogande för beredskapshöjningar inom fredsorganisationens ram. Samtidigt bör då också klaras ut villkoren för att de på detta sätt ökade militära resurserna kan utnyttjas för skydd av det civila samhället.

Sammantaget blir min slutsats att innebörden av Försvarsmaktens avhållande tröskelförmåga bör vidgas.  Utöver ambitionen att verka mot öppna militära angrepp bör förmågan finnas att möta gråzonsoperationer som innehåller inslag av sabotage och terror. Resurser som är särskilt lämpade för sådan förmåga bör uppmärksammas. Här bör också beaktas behovet av att se över beredskapssystemet för att erbjuda en smidig övergång från fredsförhållanden till krigstillstånd.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Noter

[1]    Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift? av Krister Andrén, FOI-R-3901-SE, Februari 2014

[2]    Angrepp mot Sverige – Varför och hur med Karlis Neretniecks som redaktör,  Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2016

[3]    Statsrådets försvarspolitiska redogörelse; / Finska/ Statsrådets kanslis publikationsserie nr 6/2017

[4]    Författningsberedskap och Beredskapshöjningar av Tomas Hörberg i KKrVAHT nr 4/2019

Coronakrisen dominerar nu totalt i politik och i media. Det är självklart. Konsekvenserna, medicinskt och ekonomiskt är katastrofala. Det är nästan omöjligt att hantera balansgången mellan synliga individers död och våldsamma ekonomiska skador som drabbar såväl individer som samhället som helhet.

Likväl måste en politisk avvägning mellan olika motstridiga intressen göras. Det görs som en normal del av politiken hela tiden inom alla områden. Vi satsar i Sverige inte allt vi har på sjukvård, utan ungefär elva procent av våra samlade resurser. Vi satsar inte allt på försvar, utan ungefär en procent. Vi satsar inte allt på specifika gemensamma krisberedskapsåtgärder, utan några enstaka promille. Och så vidare.

I trafiken omkom under 2019 totalt 223 personer och 900 skadades allvarligt. Det är rekordlåga nivåer, men likväl ett uttryck för att samhället är berett att betala ett pris i döda och skadade för att trafiksystemet ska kunna upprätthållas. Om vi inte gjorde det skulle vi totalt stänga av all trafik på våra vägar eller sänka tillåten maxhastighet till säg 30 km/tim. Det gör vi inte och en normal svensk är alltså högst beredd att acceptera riskerna för det hen vinner.

Trots den gigantiska politiska och mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot Covid-19 har jag hittills inte sett något försök att relatera antalet avlidna på grund av Covid-19 till det normala totala antalet avlidna i olika drabbade länder.

Det är nödvändigt att lyfta blicken och se antalet avlidna som nu kan tillskrivas Covid-19 i sitt större sammanhang. På basis av tillgänglig statistik över totalbefolkning och antal döda per år och 1000 invånare följer här en sammanställning över det normala antalet avlidna per månad (i genomsnitt) i ett antal länder. Det jämförs med de den 21 mars redovisade totalantalen avlidna på grund av Covid-19.

Det blir en intressant tabell som talar för sig själv

av Peter Eriksson och Andreas Näslund

Som det verkar inför kommande försvarsbeslut finns en bred politisk vilja att satsa på armén. Något som försvarsministern tydligt uttryckte den 13 januari vid konferensen i regi av Folk och Försvar i Sälen.

– Försvarsmaktens numerär ska öka. Särskilt gäller detta armén, som måste bli större. Som jag sagt tidigare på den här scenen är kvantitet också en kvalitet. För att  öka uthålligheten måste vi bli fler.

Samtidigt kan vi konstatera att den materiel som idag utgör arméns kärna, Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, börjar bli ålderstigna och är få till antalet. Då de anskaffades, från mitten av 90-talet till tidiga 2000-talet, var det för att utgöra färre bataljoner än vad som nu verkar föreslås.

Försvarsmaktens förslag på när nyanskaffning av stridsfordon och stridsvagnar ska ske, är från 2035 och framåt (FM2015-13192:15, s 50). Detta kan ses som senfärdigt och därmed problematiskt, men vi vill också framhålla den möjlighet som finns här. Givet dessa tidsramar öppnas möjligheten att Sverige själv utvecklar och producerar efterföljaren till Stridsfordon 90 och överväger att utveckla efterträdaren till Stridsvagn 122. Och det finns goda argument för att Sverige borde besluta sig för detta.

Den svenska och finska terrängen skiljer sig på flera avgörande punkter jämfört med övriga Europa. Vi, Sverige och Finland, är den västligaste utposten av det väldiga skogsbältet Taigan som sträcker sig genom hela Ryssland ända bort till Stilla havet. Denna terräng ställer helt andra krav på våra stridsfordon än vad den öppna terrängen  i mellersta Europa gör. Ett faktum som tidigare har framhållits av överingenjör Richard O Lindström, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien:

I början av 1980-talet beskrevs de två främsta motiven till att utveckla och tillverka svenska stridsfordon enligt följande:

1. Den svenska terrängen innehåller en mängd hinder i form av vattendrag, myrmarker och diken, vilka förekommer sparsamt på andra håll och därför föga påverkar andra länders stridsfordonskonstruktioner. Stridsfordon av utländskt ursprung har därför en i många avseenden begränsad framkomlighet i vårt land.
2. Med stridsfordon av inhemsk konstruktion, särskilt anpassad till den egna terrängen, kan svenska mekaniserade förband uppnå en överlägsenhet i manöverförmåga gentemot varje tänkbar angripare. Därmed kan de ge ett mycket tydligt och verksamt bidrag till försvarets främsta uppgift, att avskräcka från angrepp.

Vad gäller stridsvagnar är inte den svenska terrängens betydelse lika avgörande längre, vilket Richard O Lindström framhåller i samma artikel i den omedelbart efterföljande texten:

Under framkomlighetsförsöken i övre Norrland vintern 1989/1990 blev vi överbevisade att detta inte stämde då de inlånade stridsvagnarna Leopard 2 och M1A1 klarade sig alldeles utmärkt i svensk terräng (något som blev nådastöten för ambitionen att även utveckla tunga svenska stridsvagnar). (Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 12 september 2006).

Ett faktum vi själva kan vittna om genom egen erfarenhet. Det bör dock framhållas att det finns andra aspekter som gör det fördelaktigt att driva en sammanhållen utveckling av stridsfordon och stridsvagnar, då båda ingår i samma förbandstyp och är beroende av varandras styrkor och kompletterar varandras svagheter när uppgifter ska lösas.

Det är lätt att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha. Vi vill dock framhålla de vinster som vi ser med att en gemensam och samtidig utveckling av både ett stridsfordon och en stridsvagn genomförs. Utnyttjandet av samma tekniska delsystem skulle kunna ge kostnadsbesparingar och underlätta underhåll. Exempel är sekundärbeväpning, rök- och motmedelsystem och observationsutrustning. Men även med gemensam kringutrustning såsom värmare, stolar, belysning, paneler etcetera. Listan kan göras lång. Med de snabba teknikframsteg som görs skulle en ökad hårdvarukompabilitet mellan de båda fordonstyperna hålla nere kostnaderna. Ett sammanhållet projekt skulle också kunna möjliggöra att de båda systemen delar utbildningshjälpmedel i form av simulatorer och dylikt. Detta är endast möjligt om projekten är sammanhållna mot en tillverkare, så att man kan säkerställa att till exempel riktdon, paneler och monitorer, är identiska i de båda vagnstyperna. Detta är en förutsättning för att besättningar från de olika vagnstyperna ska kunna använda samma simulator. Också det ett sätt att hålla nere kostnader.

För ett företag med god erfarenhet och tidigare produktion av stridsfordon tar det 12-15 år från projektstart till serieproduktion. De projekt som ligger till grund för denna tidsuppskattning är tyska Puma (Rheinmetall/Wegman, 1996–2009), svenska Stridsfordon 90 (Hägglunds/Bofors, 1982–1996), brittiska Warrior (GKN Sankey/BAE, 1972–1984), ryska BMP-3 (Kurganmashzavod, 1975–1987).

Att därefter förbandssätta  de nya systemen tar ytterligare ett par år med kompletterande utvecklingsarbete. För att kunna nå målet med en ny kärna i armén bestående av ett nytt stridsfordon och en ny stridsvagn från 2035, måste projekten påbörjas inom kort.

När det finns så mycket som talar för att Sverige borde utveckla efterföljaren till Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, varför är beslutet inte redan fattat? Risktagning är det enkla svaret. Det handlar i grund och botten om att våga avdela stora summor pengar över en lång tid för att uppnå ett visst resultat. Något som Sverige framgångsrikt har vågat när det gäller JAS 39 Gripen, Gotland- och Blekingeklassens ubåtar och Stridsfordon 90. Låt oss fortsätta i samma anda och utveckla svenska arméns nya kärna inom landet. Ett nytt svenskt stridsfordon och en ny svensk stridsvagn, för våra behov.

Författarna är båda kaptener och tjänstgör vid pansarbataljonen, Norrbottens regemente, I 19.

Sagan om Narnia, berättelsen om de fyra syskonen som evakueras från det krigshärjade London, har trollbundit många. Bilden av dem hade kunnat vara den ovan. De inkvarteras i ett gods på landet hos en äldre professor som absolut inte får störas. I sin lek upptäcker de en hemlig ingång längst bak i ett skåp som leder till det förtrollade kungadömet Narnia. Fantasilandet bortom den gömda portalen blir deras flykt från både fosterhemmet och ett land i krig.

Berättelsens fyra syskon var inte ensamma. Den 31: a augusti 1939, bara dagar innan kriget bröt ut, beordrades att en evakuering skulle påbörjas. I en logistisk operation med få motsvarigheter förflyttades 1,9 miljoner människor från centrala London och andra urbana områden. Över 1,5 miljoner av dem var barn, många ensamma. Författaren C S Lewis, som själv hade upplevt krigets fasor i första världskriget skyttegravar, var en av dem som öppnade sitt hem. Han blev den metaforiska professorn i sina egna böcker.

Den logistiska operationen ”Pied Piper” har hyllats som en stor framgång. Många människor som stannade kvar i städerna skadades eller dödades. Dock blev den psykologiska kostnaden för de evakuerade barnen stor. Föräldrarna visste ofta inte om destinationen för sina barn, eller när de skulle kunna komma tillbaka. De ombads att ge barnen så lite information som möjligt och i många fall lurades de att tro att de skulle åka på en skolresa. Barnen visste inte vad eller vem som väntade vid resans slut. De reste extremt lätt med en tillåten leksak och en lapp med sin identitet runt halsen.

Även om flykt är ett medfött gensvar på akut stress ligger det något kontraintuitivt inte i vår natur vid osäkerhet, långsiktig kumulativ stress eller mer diffusa hot. Snarare tvärtom. Vid sådana påfrestningar tenderar vi att värdera den trygghet vi har ännu högre. Ofta finner vi denna trygghet i hemmet. För ett barn har denna trygghet sin starkaste grund i föräldrarna tillsammans med det hem de är uppväxta i.

Det finns också dystopiska bilder av samhällen som faller i social anarki under påfrestning men studier, bland annat United States Strategic Bombing Survey och andra efter den, pekar tvärtom på att vid påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas mer än de försvagas. Evakueringen av barn var inte beordrad, men starkt rekommenderad. Propagandaaffischer från tiden vittnar om starka budskap om nationell identitet, lojalitet och att handla för landets bästa. ”Don’t do it mother” riktade sig till föräldrar som av saknad övervägde att ta tillbaka sina barn och manade dem att istället att låta dem kvarstanna på landsbygden och fortsätta sitt arbete för the war effort.

Fysisk säkerhet men traumatisk utsatthet

Även om evakueringen förde barnen i fysisk säkerhet, var den ofta traumatisk och förödande för deras förmåga till anknytning. De separerades från det hem och de föräldrar som de kände och förknippade med trygghet. Från det trygga skickades de in i det okända, ibland med lögner och oftast med en fullständig ovetskap om vad som väntade.

Något som ofta uppträder hos barn som upplevt en traumatisk situation är skuldkänslor och självförebråelse. Särskilt små barn tolkar i större utsträckning att det är de själva som bär skulden eller orsakat vad som inträffat. Skuldkänslor kan uppstå från vad de sagt eller inte sagt eller gjort i relation till händelser som att exempelvis olyckor inträffar, någon närstående dör eller föräldrar separerar: ”Om jag inte gjort så kanske mamma och pappa fortfarande skulle varit tillsammans”. I kontrast har de även svårare att förstå kontextuella faktorer och något så stort som ett krig. I en av de fåtaliga psykologiska utvärderingarna War and children beskriver Anna Freud och Dorothy Burlingham att London-barn generellt uppvisade mycket mindre reaktioner på bombningarna men desto mer över att ha blivit förflyttade från sina familjer. Resan till Narnia är inte unik. Att barn använder metaforer eller berättelser blir ofta deras sätt att uttrycka känslor eller skapa mening. I historier kan de också använda sin fantasi för att introducera magiska hjälpare som symboliserar styrka och kontroll.

De evakuerade barnen hade ofta anledningar till verklighetsflykt. Mottagandet skedde lokalt och ingen kontroll genomfördes av fosterföräldrarna. Det fanns vissa principer. Exempelvis hölls syskon ihop så långt som möjligt. Barn under skolåldern fick inledningsvis stanna kvar hos sina mödrar, ett beslut som senare omprövades. Fördelningen i de mottagande samhällena skedde ofta godtyckligt där de mottagande fosterföräldrarna, mer eller mindre frivilliga, gick längs en rad av ankommande barn och valde. Många av barnen behandlades självklart väl av goda människor.  Men många individuella vittnesmål och även de två större officiella undersökningarna som gjordes, The Cambridge Evacuation Survey och The Report to the Fabian Society, har vittnat om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Men sanningen är att de långsiktiga psykologiska effekterna skulle komma att bli än större och visa sig först efter krigets slut.

Som så ofta fanns varningssignalerna där. I ett brev från 1939 till British Medical Journal varnande John Bowle, Emanuel Miller och D.W. Winnicott för att separationen av barn från sin hemmamiljö kunde leda till en ”emotionell black-out” och en betydande störning i utveckling av personligheten som kunde vara livet ut. Historien skulle komma att ge dem rätt. Återkomsten efter kriget var ofta efterlängtad, men inte alltid friktionsfri. Vissa barn stod inför faktumet att deras hem eller endera föräldern inte längre fanns. Efter sex år av krig hade en del yngre barn spenderat längre tid i det fosterhem de sändes till än hos de föräldrar som en gång skickade iväg dem och upplevde motstridiga lojaliteter. Andra kämpade med känslan av att ha blivit övergivna av de personer de mest associerade med trygghet i sitt livs mest påfrestande period. Flera efterföljande studier har visat på att krigstida evakuering ledde till depressioner, bestående brister i individernas anknytningsförmåga och en generellt lägre nivå av psykologiskt välmående.

War Child Syndrome och generationseffekter

Samma effekter har funnits även närmare Sverige. Mer än 40,000 finska krigsbarn kom till Sverige under motsvarande förhållanden och vid samma tidsperiod. Dessa har visat komplexa PTSD-syndrom som påminner om förintelseöverlevare, men som i förekomst också överstiger andelen av krigsveteraner med psykiska problem. Överkänsligheten mot psykiska åkommor efter kriget slut och känslorna av likgiltighet, rotlöshet och bristande självkänsla har ibland kallats för War Child Syndrome. Något som påminner om att de som är närmast den fysiska konflikten inte alltid är de som utstår den största påfrestningen.

Problemen slutar dock inte hos den generation som evakuerats. Nyare forskning med bas i registerdata har visat att även barn till de som evakuerades under kriget visar en signifikant större chans att själva behandlas för psykiatriska åkommor som depression och bipolär sjukdom. De växte upp i fred, men verkar ha påverkats av sina föräldrars upplevelser under kriget. Varför? Det vet vi inte. Möjligen hade effekterna av evakueringen en påverkan på hur individerna senare behandlade sina egna barn. Men att trauman kan gå i arv ger oss en fingervisning om hur långtgående konsekvenserna av evakueringar är och att de sträcker sig långt bortom slutet på konflikten.

Vad kan vi lära oss?

Det vore enkelt att säga att förflyttningar av civila skall undvikas. Men det är självklart inte sant. Krig innebär påfrestningar och sekundära psykologiska effekter är ett billigt pris om alternativet är döden. Men vi har ibland en övertro på att evakueringar är det bästa för människor eller att de kommer att ske naturligt vid ett krigstillstånd. När vi genomför militära övningar står alltför ofta ett kort ”Spontanutrymning har skett” under orderpunkten Civilläge, när verkligheten sannolikt skulle vara den motsatta. Människor kommer troligtvis att kvarstanna i sina hem så länge det bara är möjligt. Om vi sedan ställs inför beslutet att beordra en evakuering av ett samhälle måste vi också beakta att den logistiska utmaningen inte alltid kommer att vara den största och att de traumatologiska effekterna av ett sådant beslut kommer att bli mer långtgående än själva kriget.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser:

Andersson, P. K. (2015). Quality of the relationship between origin of childhood perception of attachment and outcome of attachment associated with diagnosis of PTSD in adult finnish war children and finnish combat veterans from world war II (1939–1945)—DSM-IV applications of the attachment theory. International Psychogeriatrics, 27(6), 1039-1048.

Bowlby, J., Miller, E., & Winnicott, D. W. (1939). Evacuation of Small Children. British Medical Journal, 2(4119), 1202–1203.

Foster, D., Davies, S., & Steele, H. (2003). The evacuation of british children during world war II: A preliminary investigation into the long-term psychological effects. Aging & Mental Health, 7(5), 398-408.

Freud, A. & Burlingham, D. T. (1943) War and Children, Medical War Books, Ernst Willard, New York

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Heilala, C., & Santavirta, N. (2016). Unveiling the war child syndrome: Finnish war children’s experiences of the evacuation to sweden during WWII from a lifetime perspective. Journal of Loss and Trauma, 21(6), 575-588.

Isaacs, S., Brown, S. C., & Thouless, R. H. (1943). The cambridge evacuation survey; a wartime study in social welfare and education. Man, 43, 21-23.

Owen, A. D. K. (1940) Evacuation Survey: A Report to the Fabian Society, The Economic Journal, Volume 50, Issue 200, 1 December, Pages 502–505

Pesonen, A., & Räikkönen, K. (2012). The lifespan consequences of early life stress. Physiology & Behavior, 106(5), 722-727.

Rusby, J. S. M., & Tasker, F. (2009). Long-term effects of the british evacuation of children during world war 2 on their adult mental health. Aging & Mental Health, 13(3), 391-404.

Santavirta, T., Santavirta, N., & Gilman, S. E. (2018). Association of the world war II finnish evacuation of children with psychiatric hospitalization in the next generation. JAMA Psychiatry, 75(1), 21-27.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Waugh, M. J., Robbins, I., Davies, S., & Feigenbaum, J. (2007). The long-term impact of war experiences and evacuation on people who were children during world war two. Aging & Mental Health, 11(2), 168-174.

”Det räcker att fastställa som princip att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Så löd hela den strategiska bakgrundsteckningen i 1941 års försvarsutrednings betänkande.

Det skulle kunna skrivas lika märgfullt och rakt på sak idag. Nu, ännu mer än då, har vi en krigsmakt med långt mindre styrka än vad som behövs i möjliga krigssituationer. Nu liksom då vet vi ingenting om en eventuell nådatid. Alltså: Hoppas på det bästa – starta omedelbart med sådant som tar tid. Var beredd på det värsta – genomför genast sådant som ger omedelbar effekt.

Till skillnad från då har vi nu en sämre grund för upprustning, Trots 1925 års nedrustning fanns krigsmaktens struktur kvar, och man kunde bygga vidare på arvet. Den vanvettiga strategiska time-outen vid millennieskiftet och ominriktningen mot internationella insatser raserade hela grunden, materiell infrastruktur, krigsplanering, befälskadrar och inte minst operativt tänkande.

Garantier saknas

När det gäller strategisk bakgrund så är det ärligt talat lite mer komplicerat nu än då. Då var hotet tämligen entydigt och vi skulle förmodligen ha fått slåss på egen hand.

Nu har vi visserligen liksom då en tydlig presumtiv angripare. Men vi är inte det primära målet för ett angrepp; det största hotet är mot de baltiska staterna, vi kommer att dras in om de angrips, och vi ingår därför i ett säkerhetssystem som ska avskräcka Ryssland från expansiv verksamhet.  Detta borde utgöra en fast och tydlig strategisk bakgrund för vår upprustning.  Om det inte vore för allianslösheten.

På Sälen-konferensen 2006 fick ÖB Håkan Syrén frågan från moderatorn om han kunde planera för ett försvar som var beroende av hjälp utifrån utan att ha formella säkerhetsgarantier. Efter fåfänga försök att klara sig ur fällan svarade han: Nej!

Sedan dess har vi utfärdat en solidaritetsförklaring, där vi dels förutsätter militärt stöd utifrån, dels förutskickar svenskt stöd till hotade grannländer. Men något större avtryck i försvarsplaneringen därav kan man inte skönja. Naturligt nog: allianslösheten består, formell säkerhetsgaranti saknas.

Så vad ska försvarsplaneringen byggas på? I försvarsdebatten har ordet tröskel blivit på modet. Vi ska ha den och den förmågan för att avskräcka en angripare. Tröskeln är ett behändigt begrepp för att enkelt förklara vad krigsavhållande effekt är. Tyvärr kan det bli för enkelt. Det frammanar en bild av att vi nu vet hur en presumtiv angripare i en framtid kommer att väga kostnader och intäkter. Det kan vi förstås inte, än mindre när vi inte samordnar ”tröskelbygget” med våra presumtiva allierade.

Ett typiskt exempel på felaktigt, statiskt tröskeltänkande hörde jag när underrättelsechefen i försvarsstaben i en föredragning på 1970-talet hävdade att Sovjetunionen saknade resurser för ett överraskande angrepp.

Provokationsrädslan

Det finns ett värre och allt överskuggande problem när det gäller avskräckning: kommer vi när det kommer till kritan att svara upp mot våra föresatser att göra motstånd? Det kan tyckas vara en onödig fråga; vårt mål har j alltid varit motstånd i alla lägen. Men historisk erfarenhet sår frön av tvivel. Ett par exempel:

Vi ”firar” snart 80-årsminnet av Operation Weserübung, det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Sverige hade goda underrättelser om vad som var på gång. Det fanns skäl att anta att vi inte skulle angripas primärt men att vi skulle kunna dras in om angreppet körde fast. När angreppet kom hade vi ingen trupp vare sig i södra eller västra Sverige. Det var kanske i första hand följden av en undermålig föredragning av ÖB Thörnell, men en rädsla hos UD för att provocera lär ha spelat in.

Nästa exempel är vårt agerande i Gåsefjärdsincidenten (”U 137”) 1981. Betecknande är att hanteringen därav ofta betecknats som en stor framgång. För att citera ledamoten Johan Tunberger: ”Om det var en framgång, hur ser då ett misslyckande ut?”  Utgången innebar ju att ubåten släpptes utan att vi fått vetskap om dess uppgift, och vi fick i stället en ännu idag infekterad diskussion om ubåtsintrången.

Hela hanteringen präglades av en brådska att bli av med problemet, som beskrevs som en belastning på våra relationer med Sovjetunionen (i stället för en belastning på de sovjetiska relationerna med oss). Rädslan för fritagningsförsök framfördes också. Det föder frågan: om vi var oroliga för att i fredstid med väpnat våld motsätta oss folkrättsstridiga aktioner, hur skulle vi ha betett oss om krav på eftergifter ställts när kriget utbrutit eller stod för dörren?

Man kan också erinra sig diskussionen om vilka våldsmedel som skulle användas vid ubåtsjakten under det kalla kriget. Talet om vad som skulle hända om döda ryska sjömän skulle flyta upp var en högst sannolik orsak till framtagandet av incidentvapen som skulle skada ubåten så där lagom så att den skulle komma upp till ytan.

Provokationsrädslan är allmänt spridd i synnerhet i fredliga stater inför regimer som tillägnat sig våldsmonopolet. I närtid har vi det uteblivna motståndet mot Krim-operationen – ackompanjerat av vissa beskäftiga uppmaningar hos oss att trappa ner retoriken och trappa upp diplomatin – och motviljan att förse Ukraina med vapen för att försvara sin suveränitet i  Donbass.

Provokationsteorin är också ett vanligt argument mot svensk Natoanslutning: den skulle öka spänningen i Östersjöområdet. Varför förklaras inte; Sverige drar ju sig  inte för att beteckna Ryssland som det stora hotet och övar operativt tillsammans med Nato, som man också har ett värdlandsavtal med. Vari ligger det spänningsökande? Rimligen handlar det om att ett medlemskap skulle medföra en sådan gemensam operativ planläggning och samordning att den ryska militära handlingsfriheten minskar.

Så om det finns tvivel på om vi är beredda att ta till våld mot väpnade intrång och på att vi vågar dra på oss ryskt vrede genom att frångå allianslösheten, vilken trovärdighet har då löften att ta till vapen för att hjälpa en granne? När angriparen till råga på allt skramlar med taktiska kärnvapen?

Tillåt mig att envist upprepa mitt huvudargument för Natomedlemskap: Det är en förutsättning för att vår solidaritetsförklaring ska vara tillräckligt förankrad hos allmänhet och politiker innan krisen drabbar oss. Men det ger också en stabil grund för att upprusta försvarsmakten och planera för dess operationer.

Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Allt oftare hörs röster som förutspår Nato:s avveckling, men ligger det någon realism i detta? Kanske Nato utvecklas i stället?

Artikeln tar upp några reflektioner kring Nato, grundat på både fakta och personliga erfarenheter.

Vad vill Nato egentligen?

När Nato bildades 1949 var den säkerhetspolitiska omgivningen en helt annan än vad den är idag. Europa var slaget i spillror efter ett förödande världskrig som hade krävt många människoliv, ändrade gränser innebar för många länder en fortsatt ockupation. I vår närhet förlorade Finland en stor del av sitt territorium och även den näst största staden Viborg, allt med stora flyktingströmmar som resultat. Estland, Lettland och Litauen ockuperades fram till frigörelsen 1991, Bornholm till 1946, Österrike till 1955.

Ovanstående exempel kunde mångfaldigas men, kort sagt, Europa gick en osäker framtid till mötes. Många berömvärda och genomtänkta initiativ togs, vars resultat vi känner igen dagligen, t ex FN och Nato.

Nato’s övergripande syfte formulerades så här: “NATO’s essential and enduring purpose is to safeguard the freedom and security of all its members by political and military means. Collective defence is at the heart of the Alliance and creates a spirit of solidarity and cohesion among its members.” ^[1]

Notera att både politiska och militära medel nämndes, dvs Nato var redan från början mer än en militär allians. F d ambassadören Ulla Gudmundsson använde orden ”En politisk allians med militära muskler”, ett konstaterande värt att återkomma till. ^[2]

Andra viktiga delar är naturligtvis Artikel 5, den kollektiva självförsvarsparagrafen, och en hel del annat som inte nämns dagligen. Artikel 4 som handlar om möjligheter till konsultationer med andra medlemsländer om säkerheten är hotad. Artikel 10, som öppnade för utvidgning av Nato, den visade sig behövas. Inledningsvis var det 12 medlemsländer, idag är det 29 efter en lång serie med utvidgningar som startade redan 1952 och fortsätter.

Nato är dessutom en organisation där alla medlemmar är lika mycket värda i beslutsfattningen, d v s konsensus. Precis samma principer som råder inom OSSE ^[3].

Vi har alltså en organisation vars syfte är att garantera frihet och säkerhet för sina medlemmar som kan använda både politiska och militära medel. Den inramas av tydliga artiklar med reellt innehåll och alla är lika mycket värda i beslutsfattningen.

De kommande åren innebar en konsolidering av organisationen, även om det fanns situationer som utmanade sammanhållningen. T ex lämnade Frankrike 1966 centrala delar av Nato och organisationens högkvarter flyttade från Paris till Bryssel.

Under tiden fram till murens fall skedde ingen stor militär konfrontation mellan supermakterna, en period av fred som är unik i den europeiska historien.

Vid murens fall, hävdades från många håll att den ”militära alliansen” Nato inte längre hade något existensberättigande, fienden var ju borta! Så blev det ju inte! Sannolikt är ett av skälen att organisationen är en politisk allians med militära muskler och förmåga att utvecklas samt anpassas till nya omständigheter.

1989–1991 uppstod dessutom nya frågor kring säkerhetspolitisk tillhörighet för länderna i f d östblocket som tidigare varit medlemmar i WP ^[4] och som befann sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. De flesta sökte sig till de säkerhetspolitiska gemenskaperna västerut, både till EU och Nato m m.

Nato:s samarbetsorganisation, PfP ^[5], bildades 1994 och lyckades fånga upp länderna. Många av dem senare blev fullvärdiga medlemmar i Nato. PfP var ett verkligt genombrott, eller mer korrekt beskrivet lysande diplomati, i relationerna mellan forna fiender. Dessutom var PfP en förutsättning för internationaliseringen, politiskt och militärt samarbete mellan länderna, speciellt i fredsfrämjande operationer, PSO. ^[6]

Dryga 70 år efter det att Nato bildades är det en god idé att påminnas om varför organisationen bildades, dvs för att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.

Personliga erfarenheter

Jag tjänstgjorde under några år, tillsammans med en svensk kollega, för drygt tio år sedan på JWC ^[7] i Stavanger inom ramen för Pfp inom Nato.

JWC uppgifter är till största delen inriktat mot utbildning och träning på operativ nivå, bland annat inför medlemsstaternas deltagande i NRF. ^[8]

Vi var en del av ett nyetablerat PfP Staff Element, där övriga officerare kom från Schweiz, Finland och Österrike.

Den första tiden placerades vi en separat lokal, med ett visst avstånd till officerare från medlemsländerna som höll till i en annan byggnad. Efter en tid blev vi accepterade som en naturlig del på JWC och flyttade till den andra byggnaden.

Samarbetet med officerarna från Nato fungerade alldeles utmärkt och med få friktioner.

Säkerhetsaspekter var en särskild punkt som skulle hanteras, men där tassade vi på tå och utmanade aldrig de regler som vi hade att följa.

Alla länders, små som stora, ståndpunkter i olika frågor respekterades och utan att diskuteras. Vid ett tillfälle ville JWC skicka undertecknad, som del av JWC, till en PSO. HKV fattade beslut, resultatet meddelades JWC och ifrågasattes inte.

Verksamheten på JWC ^[9] var bl a en del av den utbildningsinsats, med tillhörande övning, som gjordes när en ny stab ^[10] skulle överta den operativa ledningen av NRF på rotationsbasis.

Övningarna genomfördes på de olika staberna i Brunssum, Neapel och Lissabon, Izmir samt på ledningsfartyget USS Mount Whitney. Det blev därför många tillfällen att medverka i olika sammanhang, såväl inom Nato som PfP.

Skillnaden mellan att arbeta i en svensk respektive Nato-miljö, var inte särskilt stor och utmaningen med engelska hanterbar. Byråkratin var tidvis rätt överväldigande, så det gällde att ha ett visst tålamod.

Jag fick lära känna många kompetenta och trevliga officerare från många olika länder som var genuint intresserade av att lösa sina uppgifter på bästa sätt. Medlemskapet i Nato var naturligt för dem och ifrågasattes aldrig, inte ens i privata sammanhang.

Nato – mot avveckling eller utveckling?

Jag återkommer till hur viktigt det är att reflektera över varför Nato:s bildades och fortfarande existerar 70 år senare. Målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel är fundamentalt.

Organisationen har successivt och, efter medlemsländernas önskemål, både utvidgats och utvecklats i takt med en förändrad omvärld. Den radikala omställningen efter murens fall har hanterats skickligt och forna fiender har blivit vänner.

Nato är också ett forum för en ständigt pågående dialog mellan medlemsländerna, med tydligt politiskt ledarskap. Dess styrka är helt beroende av medlemmarnas nationella resurser och gemensamma vilja, det har ju onekligen räckt i 70 år! Dagens utmaningar, med ett motsträvigt USA, skall beaktas mycket noga – men heller inte överdrivas.

Det är inget nytt att USA sedan lång tid drivit på att länderna i Europa måste ta betydligt större ansvar för säkerheten, inklusive nödvändiga ekonomiska satsningar.

Alternativ till Nato existerar knappt, vare sig för USA eller medlemmarna i Europa, däremot kommer sannolikt utvecklingen att fortsätta mot ett annorlunda Nato.

Det stora beroendet av USA bedöms fortsätta under lång tid, men balansen förändras successivt i takt med att medlemsländerna i Europa tvingas ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

Därför fortsätter Nato utvecklas i takt med tiden, inte avvecklas. Det blir mot ett annorlunda Nato, men fortfarande baserat på målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

Noter

[1] www.nato.int

[2] Ulla Gudmundsson, ambassadör i Bryssel 1995–1999. Fritt ur författarens minne, men fast förankrat.

[3] Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa.

[4] Warzawapakten 1955–1991, östblockets motsvarighet till Nato

[5] Partnership For Peace, organisation för samarbete med Nato

[6] Peace Support Operations

[7] Joint Warfare Centre, etablerades 2003. Del av ACT, Allied Command of Transformation, tillsammans med Joint Force Training Centre (JFTC) och Joint Analysis & Lessons Learned Centre (JALLC).

[8] Nato Response Force, Nato:s snabbinsatsstyrka

[9] “Since October 2003, the JWC has trained nearly 72,000 personnel (the number involves only the execution phases of the exercises as of July 2019) from Nato Member and Partner Nations.”, se jwc.nato.int.

[10] Joint Force Command Brunssum (JFC B), Joint Force Command Naples (JFC N) samt, numera avvecklade, Joint Command Lisbon (JCL).

Ledamoten Santesson, högt aktad medarbetare vid DN både som utrikespolitisk ledarskribent och som utrikesredaktör och en flitig deltagare i akademiens verksamhet, har lämnat synpunkter på och några varningens ord runt akademiens projekt SES (”Säkerhetspolitik i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”). Synpunkterna, där farhågor om att projektet tar sig vatten över huvudet lyfts, välkomnas av styrgruppen och projektledningen. Bland annat uttrycker han i sitt inlägg en oro för hur den lägesbeskrivning delprojektet Säkerhetspolitik gör av världsläget (nu senast inom Mellersta Östern vid vintersymposiet) i slutändan kommer att tas om hand inom projektets kommande slutrapport.

För det första ska sägas att det är bara att instämma med honom om det förnämliga underlag som akademiens säkerhetspolitiska experter tar fram som en kappa för övriga delprojekt inom SES. Meningen är att deras slutsatser, i kontinuerlig dialog med övriga delprojekt, ska omsättas till förslag för hur vårt land i form av regering och myndigheter bör agera i ett säkerhetsläge som många tecknar som mörkt och där ljusare tider än så länge lyser med sin frånvaro. Det kan gälla allt från vilka försvarssamarbeten vi bör ingå, vad vi resursmässigt kan bidra med och hur våra resurser ska användas, både i preventivt syfte och vid en uppkommande kris/krig. Allt detta ska ske i en tid när vårt land kommer att rusta såväl det militära som det civila försvaret, inte bara kvalitetsmässigt utan också i kvantitet, varför vi kan förmoda att Santessons två brigader tillhör en förgången tid. Här bör dessutom påpekas att det militära och det civila försvaret är varandras förutsättningar med ett mycket starkt ömsesidigt beroende. Själv är bäste dräng, det var länge sedan, om någonsin.

Självklart kommer slutrapporten att avhandla ett antal viktiga slutsatser från alla delprojekt. Allt från den viktiga säkerhetspolitiska kappan till förslag om hur våra stridskrafter bör nyttjas, vilka försvarssamarbeten vi bör satsa på, inte minst inom det försvarsindustriella området, hur vi bör hantera den alltmer infekterade cyberkrigföringen och främmande staters försök att opinionsmässigt påverka vårt samhälle, hur det civila samhällets resurser bör användas och slutligen vilken strategi som bör ligga till grund för allt detta och inte minst vilken diplomati som bör vara gällande. Till denna samlade slutrapport kommer också att finnas ett antal delrapporter, inte minst omvärldsrapporter, som gör nödvändiga fördjupningar för de som vill tränga ner inom något särskilt ämnesområde.

Klarar akademien av detta? Ja, vi gjorde det under det förra projektet KV21 (Krigsvetenskap i 21. århundradet) och vi är övertygade om att vi kommer att göra det än en gång. För inom akademien har vi en samlad kompetens inom det försvars- och säkerhetspolitiska området som är unik inom Norden och som är efterfrågad av beslutsfattare med flera för att ha tillgång till en second opinion. En kompetens bestående av erfarna ledamöter som arbetar ideellt och är helt fristående från det etablerade etablissemanget.

Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens styresman och ordförande i styrgruppen.

Årets vintersymposium (den 20 februari) blev upplyftande, delvis lysande. Mången ledamot måste ha känt sig lite klokare efter att ha lyssnat till Michael Sahlins senaste Mellersta Östern-rapport, nu utvidgad med Libyenperspektiv, och, framför allt, sett Lars-Erik Lundins power point-presentation av Europa läge i det dimensionella korsdraget öst–syd–väst. Den ene av de två ledamöterna kränger i ytterligare bisatser in varje ny krisfas, den andre skär sig fram med sina bullet points. Tillsammans uppvisar de just nu den verklige spetskompetensen inom akademiens andra stora 2000-talsprojekt, SES ”Säkerheten i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”, 2018–2021.

Detta akademiens radarpar har getts en tacksam roll inför den globala bilden av hundratusentals lidanden i Syrien, (sam)spelet mellan Putin och Erdogan, oron för vad Trump ska hitta på, ökade spänningar i Iran och EU:s i Sverige hittills föga uppmärksammade ambitioner att som veritabel union bli en geopolitisk spelare i svallet efter Brexit. Då har akademien ännu inte hunnit seminariebehandla Kina (just nu i coronavirusets grepp) och dess betydelse för framtidens militära spetskompetens på stormaktsnivå.

Februarimötets höjdpunkt var således inslaget om EU, Europa, i den ”sydliga dimensionen” (akademinamnet på betydelsen av vad som sker söder om Medelhavet). Det var inte första gången som Sahlin-Lundin underhöll oss söderut, tvärtom. Jämfört med det förra akademiprojektet, KV21, är SES av en annan säkerhetspolitisk dimension. I KV21 saknades omvärlden och avdelning VI, i SES har avdelningsledningen tagit och hittills behållit ledartröjan.

Därmed höjd allmänbildning inom akademien är trevligt. Ökad global kunskap har för individen ett samlarvärde. För akademien att först sätta den utrikes- och säkerhetspolitiska ramen för arbetet med ett gemensamt projekt är givetvis också det enda rätta. Frågan är dock vilken omfattning och betydelse som omvärldsanalysen bör och ska ha. En tredjedel in på SES’ projekttid, där avdelning VI-ledningens insatser utåt tar stor plats, påminns man lite om de egna värnpliktsårens övningar, där scenarierna allmänt ansågs kräva omfattande ingångsvärden, t ex en kris på Balkan som ledde till allt allvarligare storkrigsinslag – för att landa i vilka konster eget kompani, egen bataljon eller rent av brigad förväntades utföra.

I SES är utgångspunkten – det försämrade säkerhetspolitiska läget och Europas hotbilder – tydligt fastlagd. Och ambitionen är uppenbart mycket hög. Många inom akademien fick blodad tand av framgången med KV21, som själva försvarsberedningen i stora stycken tog till sig. Ska akademien befästa ett anspråk på att vara en intellektuell motor i svensk säkerhets- och försvarspolitik? Här vilar nog en risk för självöverskattning.

Kanske späds den också på av de ödesfrågor som tecknas i syddimensionen. När Lundin vid symposiet beskrev läget, talade han upprepade gånger om vad ”vi” ställdes inför och behövde göra. En småkritisk åhörare kunde undra vilka dessa ”vi” var. EU-rådet, kommissionen, generaldirektoraten, de nordiska länderna, Sverige, Kungl Krigsvetenskapsakademien? För Nato var det inte påfallande plats. Och man jan ju undra hur mycket utrymme nästa dimension, den östliga (Ryssland), kommer att få ta, trots allt vi redan får belyst genom FOI.

Vad är det som ska vara SES’ huvudinnehåll och -budskap? Styresmannen beskriver saken som att medan det i KV21 handlade om vilka försvarsresurser Sverige behövde, gäller det i SES hur dessa resurser borde användas. Den spydige kan säga att frågan rent militärt kanske framför allt kokar ned till hur vi på marken bäst reder oss med de två brigader som tills vidare verkar vara vad Försvarsmakten orkar med att ställa på krigsfot. Mycket mer ur arsenalen ingår förstås även i en pygmeisk krigsmakt, Men två brigader – vad av omvärldsanalys kräver de? Behöver Kungl Krigsvetenskapsakademien ta över UD:s operativa förmåga? Kanske.

Minns, att det säkerhetspolitiska ramverket, som vi redan har fått en hel del att lära oss om, bara ingår som ett av SES’ inalles åtta delprojekt inom ramen för insatser av akademiens sex avdelningar. Det måste efterhand bli frågan om en avvägning och balans inom hela totalförsvarsprojektet. En nätt uppgift för styrgrupp, projektledning och sekretariat.

Säg, som räkneexempel, att man siktar på en slutprodukt om tvåhundra sidor, varav tjugo (tio procent) dras undan för samlade slutsatser. Strikt matematiskt skulle det av återstående 180 sidor medge 30 sidor för varje avdelning, eller ca 22 sidor åt varje delprojekt, inklusive bilder, diagram, tabeller etc. Så kommer det säkert inte att bli, när projektledaren Per Lodin försöker ta ett grepp om produkten. Men pedagogiskt skulle sådana preliminära bedömningar kunna ge en bild av hur mycket utrymme för omvärldsanalys som t ex avdelning VI till sist kunde räkna med att disponera över.

Även dagens ambitiösa akademi behöver, som uppskattad part i det nationella samtalet, klokt känna sina gränser.

Författaren är ledamot av KKrVA

Den 11 februari 2020 genomförde Näringslivets säkerhetsdelegation sitt årsseminarium. Seminariet erbjöd en gedigen genomgång av Svenskt Näringslivs syn på totalförsvarsplaneringen av Karl Lallerstedt, en synnerligen uppriktig genomgång av försvarspolitiken och inte minst försvarsekonomin av ledamoten Robert Dalsjö (forskningsledare på FOI), en överblick för näringslivets roll i totalförsvaret av Martin Allard som var sekreterare i näringslivsutredningen och ett säkerhetsperspektiv på samtiden av Tomas Ries, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Ett återkommande tema under dagen var att det inte längre är som förr, vilket inte är nytt för den här bloggens läsare. Det fanns en gång i tiden 10 000 K-företag och det satt 100 personer på ÖCB som arbetade med försörjningsanalyser, det fanns en särskild Försörjningskommission där främst representanter för statens bolag återfanns men även för flera av de största privata företagen. Allt det är för alltid borta och förtjänar på sin höjd en nostalgisk återblick.

Det viktigaste budskapet för dagen stod Martin Allard för när han på ett utmärkt sätt sammanfattade budskapet i Elisabeth Nilssons utredning: Det blir inget återtagande av det ekonomiska försvaret. Det blir inte heller några K-företag. Begreppet ”totalförsvarsviktiga företag” skall närmast ses som en term parallell till ”samhällsviktig verksamhet” alltså företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet.

I praktiken kokar frågan ned till att personalförsörja det civila försvaret vilket i den offentliga sektorn är lätt men i den privata sektorn kräver lite tankekraft. Allard illustrerade det hela med att ett företag i regel bedriver viss, specifik verksamhet som är viktig för totalförsvaret. Då är det dessa personer som skall krigsplaceras och omfattas av totalförsvarsplanering och ingå i någon form av krigsorganisation. Därmed blir det missvisande att som förr peka ut hela företag.

För den som vill fördjupa sig i vad utredningen innebär lite mer i detalj rekommenderas näringslivspasset från årets Rikskonferens i Sälen där även Volvo-chefen Martin Lundstedt talar och efter Elisabeth Nilssons framträdande även Camilla Asp från MSB, Karl Lallerstedt från Svenskt Näringsliv och Fredrik Bynander, chef för totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan (se Referenser nedan). Dessa föredrag och diskussioner belyser det mesta man behöver veta om vad som hittills är gjort och var vi står idag.

Det bör dock tilläggas att förutom näringslivsutredningen så har även utredning om skydd för totalförsvarsverksamhet och Riksbankskommitténs utredning lämnats till regeringen jämte Försvarsberedningens bägge rapporter. Det pågår utredningar t ex om psykologiskt försvar, ledning av civilt försvar, hälso- och sjukvårdens beredskap, säker offentlig IT-drift och utländska direktinvesteringar.

Men resten av den här artikeln tänkte jag inte ägna åt utredningar och analyser utan om vad som faktiskt görs i verkligheten. Det som inte är snack utan verkstad.

Jag har sedan 2015, i olika debattinlägg, efterlyst näringslivets roll i totalförsvaret. Stora delar av förstudien till Totalförsvarsstudien som lämnades till regeringen i juni 2016 handlade om det. Det föranledde mig också att den 9 november 2016, samma dag som det amerikanska presidentvalet, samla en rad företrädare för näringslivet i Lejonsköldska salen på Försvarshögskolan för att prata om det. Ledamoten Björn Körlof höll då ett utmärkt anförande om hur den svenska författningen ser ut och vilka principer som måste råda.

Detta möte ledde till en PM om utgångsläget för näringslivets roll i totalförsvaret som lämnades till regeringen – men kanske viktigare – till bildandet av ett näringslivsråd som mycket tack vare driftiga och engagerade personer, främst på PostNord, Telia, Bankgirot, Swedavia och Svenskt Näringsliv blev en mycket bra plattform för kunskapsutbyte, diskussion och koordinering. Till dags dato har representanter för ovan nämnda organisationer samt från Coop, SAAB, Swedbank, Länsförsäkringar, Capio, Loomis, Nokas, Vattenfall, Lantmännen, Combitech, Collectum, Ramböll, Basalt och Handelsbanken men också Näringsdepartementet och FOI deltagit.

Under åren har Näringslivsrådet genomfört fem möten där vi har fått lyssna till regeringens utredare Elisabeth Nilsson, MSB, Försvarsmakten, PTS, Riksgälden, Riksbanken, Trafikverket, Svenskt näringsliv och olika experter, till exempel förre Arméchefen och ledamoten Anders Brännström, numera på Basalt samt Carl Magnus Pontén, författaren till det beredskapsavtal som fortfarande råder mellan arbetsmarknadens parter.

Vi har hela tiden återkommit till frågan om hur, var och när företagen kommer att involveras i Totalförsvarsplaneringen och på övningar. Frågorna har delvis besvarats men fortfarande är det mycket som är oklart. Sektorsvis förekommer viss övningsverksamhet och krigsplacering av personal i företag har påbörjats inom några sektorer. Men inför TFÖ 2020 har vi upprepade gånger ställt frågan till ansvariga som inte har kunnat svara. Det finns inga indikationer på att företagen kommer att involveras i TFÖ 2020 och AURORA 20 på något systematiskt sätt. Vi anser att det är allvarligt, eftersom det är företagen som kommer att utföra stora delar av arbetet om övning blir verklighet.

Vi tog själva ett kliv framåt, engagerade flera konsultföretag och tog hjälp av företaget Military Work för att genomföra ett kostnadsfritt seminarium på temat transporter och försörjning i Göteborg i november 2019, i samband med den stora logistikmässan. Ett 15-tal företag plus ett antal myndigheter närvarade och det upplevdes som mycket värdefullt av alla inblandade.

Det finns glädjande nog framsynta personer i Försvarsmakten som också vågar ta kliv framåt mot att göra saker på riktigt. En av dem är Försvarslogistikchefen, Brigadgeneral Michael Nilsson som den 4 mars bjudit in företag till Högkvarteret för att träffa Försvarsmakten i syfte att öka förståelsen för varandras verkligheter. Uppföljning följer i höst och målet är att på sikt involvera företag i Försvarsmaktens övningar. Mycket lovvärt och framförallt – konkret handling.

Företagen har om och om igen frågat efter ”ingångar” till staten – vem skall de prata med? Vem kan berätta för dem vad som förväntas av dem? I några sektorer har det fungerat bättre än hos andra. När det väl blir verkstad så blir trycket mycket högt, mötet den 4 mars är fullbokat och ett stort antal företag fick inte plats utan måste vänta till i höst på nästa mötestillfälle. Glädjande att konstatera att företagen är så ivriga och villiga. Nu måste staten möta upp och ta hand om intresset och engagemanget.

Det finns många fler goda exempel som t ex näringslivets insats för att rädda ubåtshamnen i Fårösund. Gotland är för övrigt bäst i klassen vad gäller lokal och regional samverkan mellan näringsliv, kommun och stat. Det kanske inte är så förvånande men det är enormt positivt att det fungerar så bra. Göteborg är också i vardande med Volvo och FömedC i spetsen. Det återstår att se vad som händer med de infrastrukturinvesteringar som möjligen krävs. Det kanske inte är så populärt med flera stora byggen i just den staden.

Skall totalförsvaret fungera så måste företagen fungera och deras personal måste fortsätta att gå till jobbet – även i krig. För att det kravet skall kunna ställas måste företagen vara delaktiga i totalförsvarsplaneringen, de måste kunna krigsplacera totalförsvarsviktig personal, de måste få besked om vilka delar av deras verksamhet som är totalförsvarsviktig och de måste få öva – givetvis tillsammans med dem de skall understödja och leverera till. Staten måste leverera specifikationer och visa hur och när företagen kommer att få betalt, oaktat om det skall ske i krig eller fred.

Det nämns ibland att det ligger i företagens intresse att ägna sig åt kontinuitetsplanering för egen överlevnad. Det stämmer bra, men i det ingår inte att implicit betala för någon annans överlevnad, särskilt inte om den aktören inte bemödat sig att berätta vad som krävs för att den skall överleva. Staten måste bli bättre på att specificera vad som förväntas av företagen oavsett när och hur företagen får betalt.

Förra året gjorde regeringen precis så med hushållen – man ändrade 72 h hushållsberedskap till en vecka. Räkna på vad det kostar för 10 miljoner människor att äta, dricka, hålla hygienen och värmen i en vecka. Hushållen betalar istället för staten. Ingen klagade på det då, jag tror inte företagen heller kommer att klaga så mycket om det är rimliga krav som ställs, huvudsaken är att kraven specificeras och kommuniceras.

Författaren är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Referenser:

Volvos koncernchef Martin Lundstedt tal på Folk och försvars rikskonferens samt anföranden av Elisabeth Nilsson, Karl Lallerstedt, Camilla Asp (MSB) och Fredrik Bynander (FHS):
https://www.youtube.com/watch?v=dPL3VYJFhvU

Elisabeth Nilssons presentation av utredningen ”Näringslivets roll i totalförsvaret”:
https://www.youtube.com/watch?v=XcIHGpfpFzE

Elisabeth Nilssons utredning:
https://www.regeringen.se/4ad9c6/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/sou/sou-2019-51-naringslivets-roll-inom-totalforsvaret.pdf

Martin Allard (utredningssekreterare i näringslivsutredningen) och Fredrik Bynander, Chef för Totalförsvarscentrum på Försvarshögskolan om statens företag:
https://www.di.se/debatt/statens-bolag-ar-en-del-av-sakerhetspolitiken/

SvD podcast om näringslivets roll i totalförsvaret:
https://www.svd.se/ska-foretagen-betala-for-totalforsvaret

Karl Lallerstedt om näringslivsutredningen:
https://www.svd.se/elefanten-i-rummet–hur-ska-totalforsvaret-finansieras

Foto: Shutterstock.com

Idag hör vi mer om Berlin, Paris och London än om EU och Nato. Det är oftare staternas än organisationernas ledare som uttalar sig i olika frågor och som tar initiativ. Vad är det som har hänt?

De senaste åren har varit dramatiska för Europa. Utfallet av den brittiska folkomröstningen i juni 2016 var en stor och negativ överraskning. Inom EU befarade man först att andra länder skulle följa Storbritannien i spåren, men i stället kom stödet för organisationen att öka. En effekt blev att alla medlemsländerna ställde sig bakom förslaget om en global strategi för att öka EU:s försvarskapacitet. När Donald Trump i november 2016 valdes till amerikansk president, och senare kom att fälla uttalanden om att Natos stöd till Europa inte kunde tas för givet, blev uppslutningen kring EU ännu starkare. Arbetet inom EU går nu vidare med bl a det permanenta strukturerade samarbetet och den europeiska försvarsfonden, som kommer att få stor betydelse för den europeiska försvarsindustrin. I övriga avseenden är det dock huvudstäder snarare än organisationer som dominerar. En rad anledningar kan ses till detta.

Frånvaro i de akuta konflikterna

Ett tecken på EU:s och Natos minskade betydelse är att ingen av dessa organisationer har någon roll i de stora konflikterna i Europas närhet. Den 20 januari 2020 ägde ett möte rum i Berlin för att försöka lösa den pågående konflikten i Libyen. Tyskland och FN stod som värdar och många noterade att EU spelade en mycket undanskymd roll vid mötet. Den nye höge kommissionären, Josep Borrell, beklagade detta och förklarade det med oenigheten inom organisationen. Om oenigheten hade gällt några mindre länder hade nog problemet varit mindre, men i det här fallet är det Italien och Frankrike som står på olika sidor i konflikten. Italien stödjer nu den erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället håller på Khalifa Haftar, den krigsherre som kontrollerar den östra delen av landet. Bakom detta ligger olika intressen. Italien lägger tyngdpunkten på att hejda tillströmningen av flyktingar till landet, medan Frankrike tror att Haftar har större möjligheter att stoppa terrorismen, som på grund av terroristattackerna i landet ses som den prioriterade frågan. Att båda länderna också konkurrerar om den libyska oljan gör inte konflikten mindre.

Inte heller i Syrien, den andra av de två akuta konflikterna i Europas närhet, har EU eller Nato haft någon roll alltsedan kriget inleddes för snart nio år sedan. Enbart enskilda länder som USA, Storbritannien och Frankrike har varit engagerade och när USA drog sig ut från Syrien under 2019 lämnades fältet fritt för andra. Just nu är Ryssland och Turkiet de två stora aktörerna med ibland sammanfallande och ibland motsatta intressen.

Nedgång i förtroende för Nato

Det var inte mer än förväntat att Nato, efter president Trumps uttalanden om att sätta villkor för uppfyllandet av artikel 5-stödet, skulle tappa i förtroende hos de egna medlemmarna. Dessa började i stället fokusera på de stater som man i en problematisk situation skulle kunna söka stöd hos, samtidigt som beroendet av USA har gjort att de försöker att fortsatt ha en god relation till landet.

En ytterligare händelse var tidskriften The Economists intervju under hösten 2019 med president Macron, i vilken presidenten beskrev Nato som ”hjärndött”. De flesta Natoländer såg detta som ett grovt övertramp och som ett utspel som knappast gagnade den nödvändiga sammanhållningen inom organisationen. En mängd politiker, däribland Angela Merkel, uttalade sig och försäkrade att Macron hade fel. Den sammanlagda effekten av Trumps och Macrons utspel har emellertid, enligt Pew Research Center, blivit att förtroendet för Nato och för de gemensamma försvarsförpliktelserna sjunkit starkt i flera av de större medlemsländerna som Frankrike, Tyskland och USA. Samtidigt har också viljan sjunkit att själv ställa upp om ett annat medlemsland skulle anfallas.

EU:s storlek och beslutsförmåga

Ett stort problem för EU anses ligga i dess storlek, som länge av vissa setts som ett problem för den europeiska integrationen. Förslag har lagts fram om att dela in länderna i olika grupper enligt mönster som t ex koncentriska cirklar, där försvarsintegration, euromedlemskap etc skulle kvalificera för en plats i de inre cirklarna. En liknande idé är tanken på integration i olika hastigheter (multi-speed cooperation), enligt vilken länder skulle röra sig mot allt större integration men i olika fart. På den senaste tiden har liknande idéer på nytt fått aktualitet, men nu talas det i stället om att EU:s storlek kombinerad med regeln om enhällighet i beslutsfattandet är ett problem för EU:s beslutsförmåga och därmed EU som aktör.

Ett sätt att minska problemet med att få en stor organisation att fungera är genom delegering.  Ett exempel på det inom EU är Iranförhandlingarna, som avslutades 2015 efter 12 års arbete, där Frankrike, Storbritannien och Tyskland representerade organisationen. Ett närmare samarbete har också alltid ägt rum mellan de största länderna (Frankrike, Storbritannien och Tyskland), även om det inte varit officiellt – mycket därför att de små länderna, vid de tillfällen då de sett tecken på sådant, har protesterat högljutt.

Ambitioner hos medlemsländer

De stora länderna för oftast en egen politik vid sidan av den som de har inom organisationerna. Det kan t ex gälla relationer till tidigare kolonier. Det är också de stora som har svårast att finna sig i att vara en vanlig organisationsmedlem.

Traditionellt har Frankrike varit det land som oftast argumenterat för nödvändigheten att skapa en ledargrupp i EU, bestående av de större länderna. När Emmanuel Macron 2017 valdes till president sträckte han genast ut handen till Tyskland i avsikt att dessa två länder skulle utgöra kärnan i en sådan grupp, samtidigt som han lanserade ett antal förslag för ett närmare europeiskt samarbete. Det tyska svaret blev emellertid inte det förväntade, mycket beroende på att de franska förslagen sågs som kostnadskrävande och att detta framför allt skulle drabba Tyskland. Av hänsyn till Frankrike och Macrons känsliga position (en svag ekonomi, de gula västarnas våldsamma protester och hotet från Marine Le Pens parti), har dock Angela Merkel, om än sent och i begränsad omfattning, gett sitt stöd till franska förslag. Det gällde t ex deltagandet i det franska European Intervention Initiative (EI2) en interventionsstyrka med fokus på Afrika. Tyskland såg inledningsvis initiativet som alltför inriktat på franska intressen och var inte heller positivt till att det inte hade någon koppling till EU men valde till slut att ingå i EI2.

Frankrike tar nu ibland på sig att föra EU:s talan. Det har t ex gällt ett besök i Kina, kontakter med Iran och speciellt beträffande Rysslandspolitiken. Bl a i den omtalade intervjun i The Economist uttalar sig president Macron för att relationen mellan Europa och Ryssland bör ”i grunden nyskapas”. Han förordar en ny säkerhetsarkitektur i Europa som ska inkludera Ryssland och påtalar oförutsägbarheten hos USA och Kina. En del av denna nya Rysslandspolitik var att vid sidan av de s k Normandiesamtalen (mellan Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike) genom enskilda samtal med president Putin försöka komma närmare en lösning av Ukrainakonflikten. Förutom en mindre fångutväxling har hans politik emellertid inte lett till något.

Den franska politiken kan förklaras på flera olika sätt. Till en del bottnar den säkert i besvikelse över att Tyskland inte som förväntat har omfattat de franska förslagen med mer entusiasm. Frankrike upplever därutöver att EU:s säkerhetspolitik i Afrika nu är alltför svag med tanke på alla de hot som har sin rot i afrikanska problem. Den tycks också vara relaterad till franska ambitioner. Som president Macron påpekat har Frankrike nu, när Storbritannien lämnat EU, en unik ställning i EU som det enda land som har kärnvapen och en plats i FN:s säkerhetsråd och han ser därigenom att Frankrike har ett speciellt ansvar för världens säkerhet.

Brexit

Även Brexit tycks få som effekt att EU:s organisationsstruktur försvagas. När Storbritannien förklarade att man ville lämna EU upplevdes det av många medlemsländer som en fördel för den säkerhetspolitiska integrationen, som britterna var negativa mot. Att Storbritannien inte längre lade in sitt veto ledde också till att enighet snabbt kunde nås om den globala strategin. Detta betydde emellertid inte att EU:s övriga medlemmar på något sätt ville se ett större avstånd till Storbritannien i säkerhetspolitiska frågor. Såväl Tyskland som Frankrike har förnyat sina bilaterala avtal med britterna och många länder söker nu nya sätt att samarbeta med Storbritannien. Ett exempel på ett pågående samarbete mellan Storbritannien och ett antal länder i norra Europa som nu fått ännu större vikt än tidigare är den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF), som visserligen har en roll inom Nato men också en annan och mer självständig roll som snabbinsatsstyrka.

European Security Council

Förslaget om en ny form av europeiskt samarbete, kallad European Security Council, har många fördelar men också vissa nackdelar. Ursprungligen är det ett franskt förslag, men det har också fått ett (om än vagt) tyskt stöd. Tanken är att en grupp bestående av ett mindre antal länder skulle kunna fatta snabbare beslut än vad som nu är fallet när 27 länder enhälligt ska stå bakom dem. Därmed skulle man slippa det nuvarande problemet att ett eller flera mindre länder stoppar ett förslag, antingen för att de själva har annan åsikt eller för att Ryssland och Kina på olika sätt förmått dem att blockera eller urvattna beslut. En ytterligare fördel är att även länder utanför EU, och framför allt Storbritannien, skulle kunna ingå i en sådan grupp. För de två förslagsländerna innebär det givetvis också att de själva skulle få ett betydligt större genomslag än vad som är fallet nu. För de franska ambitionerna skulle det därutöver ha fördelen att en kraftfull grupp inte inkluderar USA.

Som förslaget beskrivits här skulle det bli mycket svårt att genomföra, eftersom de allra flesta mindre länder med säkerhet skulle rösta mot det. Visserligen är de flesta eniga om att beslutsfattande bland de 27 är svårt och att det vore mycket bra att på något sätt inkludera Storbritannien i samarbetet, men att ge en mindre grupp med (gissningsvis) stora länder så stor makt är knappast acceptabelt. En del skulle nog också uppleva att en grupp av denna typ underminerar såväl EU som Nato.

Förenliga intressen?

En rad problem för EU, och i viss mån Nato, har beskrivits ovan, för vilka det är svårt att se en lösning som skulle kunna tillfredsställa alla medlemsländer. Framför allt är det två principer som står emot varandra: å ena sidan beslutsmässighet/aktörskapacitet och å den andra sammanhållning. Båda är nödvändiga. Det innebär att de länder som eftersträvar ett handlingskraftigt EU genom att en elit håller i rodret måste inse att ett sådant EU kan stå utan stöd från de medlemsländer som inte haft möjlighet att påverka besluten och som därför väljer att inte följa dem. Samtidigt måste andra inse att kompromisser i EU:s beslutsfattande kan vara nödvändiga. Ett sätt att lösa problemet med beslutsfattandet som stöds av en del länder skulle kunna vara att fatta fler beslut genom kvalificerad majoritet i stället för full enighet, men även andra förslag finns på bordet. I slutändan borde det vara i allas intresse att hitta en lösning på problemet.

Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Ett sedan något år ofta förekommande ord i media är ”flygskam”, med koppling till miljödebatten. I Sverige, bör jag tillägga, för diskussionen förs på ett annat sätt i de flesta länder som vi normalt jämför oss med. Grundsyftet är gott, d v s vi behöver reducera utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser.

Men är det rimligt att skambelägga en företeelse som utgjort grunden för globaliseringen och därtill kopplad utbredd handel, kulturutbyte och välståndsökningar i merparten av jordens länder?

Sveriges befolknings flygresande står för ca en promille av de totala utsläppen från flyg, men per capita är det klart högre än det globala genomsnittet. Hela den svenska ökningen kommer från utrikesflygandet, som ökat med nästan 3 % per år, medan vårt inrikes flygresande snarare minskat något. På grund av den kraftigt ökande rörligheten hos befolkningen i Asien och Afrika ökar dock det totala flygandet ännu mera, med ca 4 % per år. Således ser vi idag en ökning av antal flygresor och deras utsläpp som ligger långt över vad det totala svenska flygandet genererar. Ett drastiskt men ensidigt svenskt skam-drivet flygstopp skulle således få en ganska liten effekt.

Men ett sådant argumenterande kan anses vara ihåligt, eftersom ”droppen urholkar stenen” och ”någon måste visa upp goda exempel för andra”. Mina motargument har dock en helt annan utgångspunkt, som förhoppningsvis också förklarar mitt rubrikval som ett relevant ämne i denna försvarsanknutna blogg.

Ordet skam är – i ett psykologiskt perspektiv – förlamande. Och förlamning innebär att stänga av kraften att utveckla. Det motverkar förmågan att vara kreativ, som är en av människans främsta egenskaper för att förändra. Självklart ska även vi förändra vårt beteende, flyga med förnuft, äta mera närodlat, energieffektivisera med mera, men fundamentalism är sällan en lösning. Det finns andra kraftfulla redskap om vi verkligen vill påverka utvecklingen. Naturvetenskap och teknik har i alla tider erbjudit fantastiska redskap för att skapa bestående förändring.

Sverige är idag en högteknologisk nation, med framgångsrika företag och en stor innovationskraft. Det finns många orsaker till det senare, där ett öppet samtalsklimat, fri universitetsutbildning, stor tilltro till och omsorg om individen samt en väldigt exportberoende handel, har lett fram till att vi bl a ligger bland världens tio främsta nationer vad gäller flygteknik- och flygmotorkompetens – militärt bland de fem främsta. Inom vissa områden är vi världsledande och detta har resulterat i ett mycket högt anseende i internationella flygtekniska sammanhang. Nya generationer flygplan och flygmotorer tas ofta fram i stora internationella utvecklings­program, där några av de tydligaste målen är bränslesnålare, tystare och mindre klimatpåverkande flygsystem. Det utvecklas också nya bio­bränslen och efterhand kommer eldrivet flyg att bli en verklighet, i alla fall för korta flygtransporter. I dessa sammanhang efterfrågas ofta svenskt kunnande och svenska företags medverkan. Denna kompetens är redan idag med och påverkar utformningen av framtida flygplans- och framdrivnings­teknologier, hand i hand med svensk framstående forskning kring nya material och produktions­teknik. Flygsektorn påverkar således även andra kvalificerade utvecklingsområden i landet.

Men om flyg blir ett skällsord faller mycket av attraktionskraften för ungdomar att satsa på flygteknisk högre utbildning och forskning. Utan tillströmning av nya kompetenta medarbetare minskar konkurrenskraften hos de svenska flygföretagen, där Saab och GKN Aerospace (tidigare Volvo Aero) är de största. Då upphör efterhand möjligheten att ta positioner i de stora internationella programmen och därmed att låta den smarta svenska innovationskraften bidra till att uppnå flygets högt satta och mycket ambitiösa klimatmål. Och satsningar på framställning av biobränsle för flyget förutsätter att det finns underlag och statlig ambition för flygtrafik över hela landet och med en rimlig volym.

Om intresset för flygteknik generellt minskar i Sverige försvåras också företagens förutsättningar att rekrytera spetskompetens till det militära flygets vidareutveckling. Och stridsflyg är av regeringen utpekat som ett väsentligt, nationellt säkerhetsintresse. När Försvarsmakten inom några år tillförs Gripen E är det med en planerad livslängd på minst 30 år. Under hela den tiden behöver anpassningar ske till omvärldens teknikutveckling och då behövs spetskunniga ingenjörer hos Saab och deras underleverantörer. GKN i Trollhättan fick alldeles nyligen beställning på att ta hand om tekniskt stöd och underhåll även för den nya motorn i Gripen E. Det innebär även där behov av kvalificerad kompetens under flera decennier framöver, i detta fall inom flygmotorområdet. Genom smarta lösningar på tekniska utmaningar kan även de militära stridsflygplanen göras snålare, renare och tystare när så behövs (men be dem inte flyga tyst och sakta när de väl ska göra insatser i en skarp situation!). Och både Saab och i väldigt hög utsträckning GKN är viktiga spelare även för civila flygsystem.

Därmed har jag kommit till det ämne som jag brukar prioritera i KKrVA blogg, nämligen vikten och behovet av kompetens, forskning och teknikutveckling. Det är en förutsättning för att bevara vår självständighet och förmåga att anpassa våra system (militära såväl som civila) till våra egna behov, även när omvärlden blir otrevlig. Så min uppmaning är att se längre än till att uppfatta flyg och flygande som något negativt! Flyg har varit, och kommer att förbli, en förutsättning för just-in-time-leveranser av människor, färskvaror, mediciner m m. Genom att fortsätta vara en viktig aktör i den flygtekniska utvecklingen kan Sverige bidra till att göra flyget, såväl det civila som det militära, mindre klimatpåverkande och till nytta för världens växande globala handel och transportbehov samt trovärdigt i en säkerhetspolitisk kontext.

I den just utgivna strategiska agendan, NRIA Flyg 2020 (tillgänglig på nätet på innovair.org/nria2020) finns intressanta fakta kring modern flygteknik och hur den utvecklas för att stödja ett hållbart samhälle.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén och Joakim Ericson

Vi har under de senaste veckorna följt inläggen om det glesa stridsfältet varvid detta blir ytterligare ett inlägg i debatten.

I skrivande stund genomförs en studie, för hur Arméns strid på djupet ska föras i framtiden, under ledning av chefen för Norrbottens regemente och med sekreterare ur Arméns jägarbataljon. Vi avser i detta inlägg inte att förekomma detta arbete, utan snarare belysa vikten av att planera för och hantera djupet.

Djupets betydelse har visat sig på flera sätt under de senaste hundra åren och Sverige har under den tiden planerat för och hanterat detta på olika sätt. Men dagens läge avseende den svenska Försvarsmakten gör djupet som begrepp än mer aktuellt.

Det moderna stridsfältet kommer, som flera av tidigare inlägg belyst, vara glest med ett stort djup. Till det kommer, enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie, den framtida konfliktmiljön att omfatta ett bredare spektrum av aktiviteter, där gränsen mellan krig och fred kommer att suddas ut samt att de framtida konflikterna bedöms bestå av stora delar icke-linjär krigföring. Till detta bedöms, genom den tekniska utvecklingen, tidsförhållanden minska och rumsförhållanden öka.^[1]

Perspektivstudien visar alltså på att djupets betydelse bara kommer att öka, i en alltmer komplex konfliktmiljö. Detta innebär att risken framgent är ännu större att motståndarens tillåts styra upp spelplanen och vi riskerar att hamna i en fälla av osäkerhet och passivitet. Det finns med andra ord många utmaningar med ett glest stridsfält och stort djup, men det finns också möjligheter för den som ser och tar tag i dessa. Bland annat medför det glesa stridsfältet, djupet, att även motståndaren sprids ut och en mindre försvarare kan nå effekt genom manöverkrigföring.

Därför argumenterar vi för egen förmåga att, genom operationskonst, hantera djupet i vår egen strid. Försvarsmakten definierar operationskonst som “[…] samordning i tid och rum av tillgängliga militära maktmedel i syfte att uppnå politiska och militärstrategiska målsättningar” där samordningen sker för att hitta synergieffekter.^[2] Detta innebär att operationskonsten utövas på och påverkas av både stridsteknisk, taktisk, operativ och strategisk nivå, samtidigt över hela djupet, således det glesa stridsfält. Vi behöver bli proffs på att planera för att även utsätta motståndaren för ett komplext stridsfält med multipla hot.

Den effekt vi vill uppnå är att tidigt få grepp om motståndarens förband och minska dennes anfallskraft innan ett avgörande kan nås. Till det kommer egna förband över ytan och på djupet att innebära att Sverige fortsatt kan hävda eget territorium om eller när stöd/ hjälp utifrån anländer. Det glesa stridsfältet med stort djup måste ingå som en komponent i all planering – vi kan och måste använda det till vår fördel.

Författarna är majorer och genomför det Högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

[1] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, (2015), s. 26–28.
[2] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 15.