Sökresultat för: Organisation Ny

Talet som förändrade svensk försvarspolitik

 

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 

Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
–          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
–          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
–          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
–          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
–          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Hotbilden

Denna artikel publicerades på Medium den 1 december 2014

Det är mycket glädjande att debatten om Sveriges totalförsvar och civila försvar äntligen fått fyr. Nu gäller det att hålla brasan vid liv, som en äkta ”prepper” hade sagt.

Efter vår artikel har flera bloggare och twittrare ägna ämnet en del uppmärksamhet. Mikael Grev gästade Wiseman och skrev om människans privata situation i en större och mer omfattande kris. Innan dess deltog Wiseman och Filip Båverud i en podcast och nyligen skrev Wiseman, eller kanske rättare sagt Carl Bergqvist sin första krönika för Expressen om vad det är vi egentligen vill försvara.

I det här inlägget ägnar vi oss åt hotbilden mot Sverige men inte alls i form av hur många Slava-kryssare och Iskander-robotar Ryssland har utan den komplexa och diversifierade hotbild som på olika sätt kan påverka hela eller delar av vårt samhälle.

För 100 eller 200 år sedan var staten och kungen samma sak. Detta benämndes ofta ”Kronan”. Detta ord var också synonymt med krigsmakten (som Försvarsmakten hette på den tiden) — därav ord som ”kroncykel” eller ”krondike”. En mycket stor del av statsbudgeten var militärutgifter och kungen var statschef men också överbefälhavare. En företeelse som lever kvar i t.ex. USA där presidenten också är högste befälhavare — ”Commander-in-chief” — medan den högste generalen är ”Chairman of the Joints Chief of Staff”. Än idag är faktiskt kungen rent formellt både fyrstjärnig general och amiral.

På den tiden skulle landet skyddas i så motto att den producerande befolkningen, naturtillgångarna och marken (jorden) som sådan skulle kvarstå under den svenske kungens ledning. Detta var ju hans skattebas och utan folket som arbetade i jordbruket och senare i industrin skulle inte kungahuset leva särskilt länge. Genom att förse adeln med jord och skattefrihet i utbyte mot män, hästar och vapen kunde kungen hålla en armé men kanske främst se till att den hade kompetent befäl. Detta var adelns viktigaste uppgift och roll, att utgöra en befälsklass av krigare i armén och flottan.

Angriparen var i regel ett annat land som av olika skäl ville åt svenska rikedomar, naturtillgångar, människor och bördig jord. Skälet kunde vara att det anfallande landet hade ont om resurser eller att kungen i angriparlandet vill säkra sin och sina ättlingars makt för lång tid och därför behövde utöka sin rikedom. Det var i mångt och mycket en ekonomisk krigföring även om det förkom religion och etnicitet i motiven ibland. För svensk del försvann religiösa motiv i och med 30-åriga kriget och etniska motiv försvann med Dansk-Svenska kriget 1808–1809 och därefter har det i stort varit fred. En ”ekonomisk fred”.

Under hela 1900-talet har krig utkämpats som en förlängning av politisk-ideologiska motsättningar. Kommunism mot nazism med i slutändan liberala och demokratiska republiker och monarkier som segrare. Sovjetunionen och Warszawa-paktens fall orsakades i första hand av ekonomisk kollaps men Kalla kriget var trots allt ett ideologiskt krig.

Balkankriget var ett uppflammande och nästan tusen år gammalt etniskt (religiöst) krig men från första Kuwait-kriget 1990 har vi sakta sett en återgång till ekonomisk krigföring igen, liknande motiven från t.ex. Stora Nordiska kriget på 1700-talet där kungar och stater slogs om makt och rikedom. USA’s krigföring världen över, främst i Irak och Afghanistan, beskrivs som ”War on terror” men många skulle nog föreslå att det även finns ekonomiska motiv, främst avseende stabilitet och kontroll av Persiska viken med omnejd.

Med detta i åtanke så tittar vi åter på dagens Sverige och den hotbild som avtecknar sig i vårt närområde. Alla är numera överens om att Ryssland utgör en möjlig angripare men på vilket sätt är mera oklart. Övriga hot kan i stort sett avfärdas. Terrorister, klimatförändringar eller kärnkraftsolyckor är hot som i värsta fall kan drabba oss regionalt eller t.o.m. endast lokalt. Men de utgör inget hot mot nationen Sveriges existens.

Vad det är som nationen Sverige, staten, regeringen (inte längre kungen) vill skydda? Har man svar på det så kanske man kan svara på vad som utgör hotet.

Till skillnad från förr när folk, mark och naturtillgångar var värda att skydda så är idag en enda företeelse viktigare än andra, nämligen: Transaktioner. Enligt Wikipedia är en transaktion en affär, affärstransaktion, affärshändelse, handling där parter utbyter varor, tjänster, betalningsmedel eller fordringar av ekonomiskt värde. Några exempel är lån, köp eller inteckning. Men transaktioner är idag mycket mer än bara en överföring av pengar. Mellan alla organisationer oavsett om det är statliga eller privata så måste ett flöde av information, som ligger till grund för respektive organisations verksamhet, fungera. Detta informationsflöde kan innehålla tidredovisningar, löner, avtal, aktiekurser, aktuell ränta, registreringsnummer på fordon för trängselskatt, organisationsnummer, geodata, avier från försäkringskassan, e-fakturor, sjukanmälan, recept på läkemedel, förbrukningsdata från bensinmackens pumpar, beställningar, följesedlar, leveransgodkännanden, fraktsedlar etc. etc. etc.

Det finnas hundratals typer av transaktioner och händelser som transaktionerna baseras på. Om detta informationsflöde stannar, så stannar allt. Precis allt. Detta flöde måste skyddas. Eller borde skyddas skall sägas, det verkar till och från som att skyddet inte är det allra bästa.

Det som bör skyddas är inte i första hand enskilda individers, företags eller myndigheters data som i fallet med integritetsskydd. Nej, här handlar det om ett flöde av samma sort som vattenfallet som driver skovelhjulet. Utan det ständiga flödet genereras inga värden, ingen kan fakturera, ingen kan ta betalt, ingen skatt kommer in osv. och till slut rämnar välfärden helt enkelt.

Nästa viktiga område är ekonomin i sig. Den är idag är så abstrakt att den inte går att återfinna i form av en guldreserv i Riksbankens källare. Den svenska ekonomin finns idag överallt och ingenstans. Staten har lån och skulder till andra länder, till myndigheter, företag och privatpersoner men främst banker. Pengarna finns bara som siffror på en skärm vid just den tidpunkten då du begär ett saldo eller kontoutdrag. Detta gäller allt och alla. Nationers ekonomi är visserligen i grunden baserad på s.k. underliggande reella tillgångar men kopplingen är numera långsökt och en väsentligt mycket viktigare faktor är förtroendefaktorn. Den kan i sin tur vara baserad på förväntningar och en mycket god förmåga att kommunicera uthållighet, förmåga och kapacitet. Inte så mycket hur det faktiskt ser ut. Ekonomins stora pelare är förutom Riksbanken också Riksgälden, SIX-systemet, Skatteverket, Försäkringskassan, bankerna, NASDAQ/OMX (eller Stockholmsbörsen om du vill) och en rad andra företag, myndigheter och nämnder t.ex. EKN, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, ESV, Statskontoret för att nämna några.

Slutligen är det informationen som storhet som är värd att skydda. Informationen som storhet är mycket svår att förstå. Vi är så indränkta i information så vi tänker inte på det som en storhet. Vatten kan vara en storhet. Vi förstår att vi behöver vatten för att överleva; tvätta oss, dricka, laga mat osv. Vi förstår att allt vatten inte är rent och att vi ibland behöver koka eller rena vattnet. Men information som en storhet är som vatten för en fisk. Fisken (om den kunde) brukar inte reflektera över att den befinner sig i just vatten. Den är beroende av vattnet — men den har inget särskilt förhållningssätt till det.

Så har det blivit med information i informationssamhället. Informationen är allt. Ekonomi utgörs nästan enbart av ekonomisk information — inte av sedlar, mynt och guld. Information är grunden för våra lagar och deras efterlevnad. Information är grunden för demokrati. Information utgör grunden för massmedia. Information är helt enkelt grunden för välfärd.

Och kanske är det precis där vi skall börja leta när vi försöker definiera och förstå hotbilden. Det talas just nu mycket om informationskrigföring och många av oss minns väl ”Nätverksbaserat försvar” och talet om att Information är den fjärde arenan (bredvid luft, sjö och mark). Numera är den bilden nyanserad men visst är det så att i takt med att vi lämnat industrisamhället och informationssamhället trätt in så måste också vi som sysslar med krig och fred fundera på hur informationen påverkar säkerheten.

Informationskrigföring är ett nytt sätt att beskriva en gammal företeelse. Alla har säkert läst Sun Zu och reagerat på att hans krigslist ofta bygger på skapa en bild av sig själv hos fienden som inte alltid är sann. Han sade bl. a. att det bästa är om man kan besegra fienden utan strid. Man behöver inte slå fienden, man behöver bara slå ut hans vilja att strida. Sanningen är krigets första offer, sade Kipling. ”The sword is always beaten by the mind” sade Napoleon. Nazisterna använde sig av propaganda för att skapa attraktion runt sin våldskult. Något vi känner igen hos dagens ISIS.

Ovanstående handlar trots allt ändå om synlig och relativt lätt avslöjad informationskrigföring.
Det är traditionella exempel som det ofta refereras till i modern militär akademisk litteratur. Men är det verkligen så enkelt? Ovan beskrivs hur vi befinner oss i ett hav av information där den allra största delen information aldrig observeras eller uppfattas. Kanske är det informationen vi inte känner till som också innehåller de allvarligaste hoten mot vår existens som välfärdsnation?
Sverige är en av världens stabilaste demokratier och vi har en väl fungerande ”tredje statsmakt”. Vi har ingen anledning att tvivla på att våra politiker, myndigheter, tjänstemän och journalister vill oss väl. Alla som arbetar i statens tjänst går varje morgon (och ibland kväll) till jobbet och arbetar i demokratins tjänst, det är de flesta helt överens om. Men vad arbetar de med? Varifrån kommer underlaget till deras analys eller beslut? Vem har påverkat dem i sin informationsinhämtning? Vilka källor anser de vara trovärdiga? På vilket sätt kontrollerar de sina källor? Hur god är deras förmåga till källkritik?

En vid det här laget klassiskt tweet av Cecila Widengren från oktober 2012 beskriver hur hon har uppfattningen att Ryssland drar sig österut och att Europa är säkrare än på länge. Exakt ett år senare bryter Euromaidan ut och några månader senare är Ukraina invaderat av Ryssland.

Minns också Fredrik Reinfeldts katastrofala uttalande i mars i år efter invasionen av Krim — ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…”

Det är inte lätt att vara rikspolitiker alla gånger, man får ha viss förståelse för att tungan och fingrarna slinter ibland. Men det är inte så intressant — däremot är det intressant att fundera på hur de hamnade där. Vem har satt agendan för dem? Vad är det som gör att de inte lägger energi på säkerhetspolitik?

Ryssland är inte längre ett land eller en nation ordets rätta bemärkelse. Det finns ryssar, etniska ryssar om du vill, spridda över ett område som avgränsas av Finland och Polen i väst, Berings sund i Öster, Svarta havet och stan-länderna i söder och Arktis i norr. Men är detta nationen Ryssland? Titta på en karta över befolkningstätheten i Ryssland så ser du att i stort sett hela befolkningen bor i ett område stort som Götaland runt Moskva samt omedelbart söder och väster om Moskva.

Är Ryssland homogent? Nej, det bor många kaukasiska och asiatiska folk även i de befolkningstäta områdena. Det bor etniska ryssar utanför den ryska inre landgränsen t.ex. i Kalininggrad, Transnistrien men också i de baltiska länderna. Är välståndet i Ryssland jämnt fördelat? Nej inte på långa vägar. De rika bor i Moskva och St Petersburg men utanför de stora städerna kan vara riktigt fattigt. Finns det klasskillnader i Ryssland? Ja och det är mycket påtagligt. Det finns en storstadselit som öppet ser ned på landsbygdens invånare. Det finns en kulturell elit i storstäderna och svår kulturtorka på sina håll öster om Ural.

Men viktigast för Sverige är den ekonomiska och politiska eliten. The Economist publicerade den 22 november i år en artikel som har rubriken ”Band of brothers”. Där beskrivs bl. a. hur Putins styre resulterat i att 110 personer idag kontrollerar 35 % av Rysslands tillgångar. Detta är en oerhörd siffra och den behöver inte ens vara halvsann för att chocka vilken västerländsk demokrat som helst.

Det är en sak att vara stenrik som Ingvar Kamprad men det är en helt annan sak att kontrollera ett land som har en av världens största krigsmakter och världens största kärnvapenarsenal. Putins ”band of brothers” har mer gemensamt med New Yorks ”five families” än med en regering i ett västland. Man får gå till kollapsade stater i Afrika för att hitta något som är jämförbart med Ryssland vad avser nepotism, kleptokrati och korruption.

För att ytterligare förstå ryskt agerande bör man fundera på vad Putin och hans vänner själva upplever som hotfullt. Detta är givetvis höljt i dunkel. Till och med Angela Merkel som träffar Putin och pratar med honom timvis varje månad har uttryckt att hon har mycket svårt att förstå hans rationalitet. Vi kan nog ändå gissa oss till att det finns en rysk självbild som är mycket äldre än Putin, äldre än nuvarande Ryssland, äldre än Sovjetunionen och till och med äldre än Tsarväldet…

Россия-Матушка, Rossiya-Matushka, Moder Ryssland är ett begrepp som förstås använts flitigt av de styrande genom århundradena i syfte att piska upp nationalistisk och patriotisk stämning. Men bakom det finns en reell uppfattning vad som är ur-ryskt och vad som är värt att försvara. Man får utgå ifrån att detta är något av ett socialantropologiskt paradigm, en institution. Med en sådan tanke i botten och en bild av att främmande länder gång på gång försökt invadera Ryssland och även tagit sig hela vägen till Moskva trots hårda vintrar så är det kanske inte så svårt att förstå varför det stressar en rysk politiker att gränsen mellan Ryssland och det som inte är Ryssland numera går 40 mil från Moskva (gränsen till Ukraina). Avståndet mellan Lettland och Moskva är knappt 60 mil.

Men det är inte detta som driver Putin, det är bara ett verktyg. Det som är själva motorn är svårigheten att hålla ihop nationen så att Putins maffia-företag går att driva vidare och generera tillräckligt med vinster för att behålla makten hos honom och hans ”band of brothers”. Mycket av det som görs utanför Ryssland och mot andra länder görs i själva verket av inrikespolitiska skäl. Putins popularitet i Ryssland slog i taket efter invasionen av Krim. Där finns själva grunden för hur Ryssland eller ”Ryssland” kommer att agera de närmsta åren. Genom att stressa och pressa västländer så befäster Putin och hans närmsta sin popularitet och sin makt. De kan fortsätta driva igenom impopulära reformer, sno åt sig företag och mjölka ur energi- och vapenindustrin och koncentrera pengar och makt ytterligare.

Hur kommer detta att påverka Sverige? Tyvärr har vi i Sverige fastnat i en diskussion om Nato eller inte Nato, ökad försvarsbudget eller ej och i så fall hur mycket. Detta är inte intressant för Putins regim. För dem är det intressant att få fortsätta verka ostörda. Att Finland och Sverige skulle gå med i NATO stör dem. Inte rent militärt utan för att de får dem att verka svaga i den ryska befolkningens ögon. Att Polen flyttar fram avancerade vapensystem, egna eller USA:s, stör dem av samma skäl. Att EU påverkar deras gasledningar stör dem. De ekonomiska sanktionerna stör dem. Internationella organisationer och NGO:s stör dem på hemmaplan. Att Putin blir utfryst och åker hem tidigare från G20 stör dem dock inte. Tvärtom gör Putin stort inrikesnummer av detta och sannolikt uppfattas han som stark och självständig hemmavid.

Så vad kan vi vänta oss i Sverige? Hur kommer Ryssland att agera i Sverige för att vi inte skall lägga oss i och störa dem?

Först och främst skall vi sluta prata i futurum. Den hotbild som beskrivs nedan är redan här och har varit det en längre tid. Vi kan förvänta oss att de militära styrkedemonstrationerna fortsätter. Vi (Sverige) skall framställas som svaga och oförmögna hemma i Ryssland. Vi kan förvänta oss olika former av politiska provokationer och barnsligt trotsande av den typ vi sett på Lidingö. Vi kan också förvänta oss att bli förlöjligade av Kiselev eller utsatta för skämtsam propaganda.

Men det finns betydligt allvarligare hot. Jägarchefen har beskrivit grunderna i artiklarna ”Det dolda hotet” här och här. Genom att utgå från sina illegala residenturer kan Ryssland helt dolt verka genom metoderna subversion och sabotage. Men se upp med dessa begrepp eftersom de verkar så dramatiska. Om vi åter hämtar upp ovanstående resonemang om ett hav av information där det vi inte ser och inte uppfattar är det som är farligt så öppnas ett helt nytt slagfält.

Vi börjar med subversion. Detta blir nu lite känsligt eftersom det inte är lämpligt att direkt peka ut organisationer och individer. Men vi kan nöja oss med att konstatera något som de flesta är väl medvetna om — nämligen den ryska regimens stöd till extremhögern runt om i Europa. Kom därvid ihåg den sovjetiska regimens stöd till den västtyska fredsrörelsen t.ex. i samband med utplaceringen av Pershing-robotarna.

Kan det vara så att det finns information som är så subtil att den ligger till grund för beslut och ageranden — utan att den som tar beslutet och agerar inte ens förstår eller känner till vad det egentliga skälet är? Det är inte utan man blir fundersam. Varför vill SDU:s ordförande fälla regeringens budget? Varför beslutade Sveriges och Finlands regering den 5 november 2009 om att godkänna byggandet av Nordstream? Varför säger Stefan Löfvén i oktober att det inte är aktuellt för Sverige att söka NATO-medlemskap samtidigt som SIFO uppmäter den högsta siffran för NATO-medlemskap någonsin hos svenska folket?

Sabotage då? Sprängda kraftverksstationer eller radiolänkar som i filmen ”Förebudet”? Nej, numera är sabotagen sannolikt av typen ”mindre men oftare”. Ni vet — liknelsen om att koka en groda.

När vi bläddrar i tidningar, tittar på nyheter på TV och följer händelser på internet så är det ofta så att vi rationaliserar bort små nyhetsnotiser. De kan handla om en bilbrand, ett inbrott, ett mord, en sprängladdning, odrickbart vatten, inställda tåg och flyg, en trafikolycka eller en person som avskedats från sitt jobb med buller och bång. Eller att försäkringskassans eller Apotekets servrar ligger nere. Eller att kriminella gäng drabbat samman eller hotat någon näringsidkare. Mer sällan skildras bakgrund och omständigheter runt dessa till synes bagatellartade nyheter. Mord, våldtäkt eller misshandel är inte bagateller — men sett ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det inga avgörande händelser. Vad vi inte vet när vi läser om dessa händelser är de fall då dessa har föregåtts av minutiös planering och ett perfekt genomförande.En agent kan gömma sig i en miljö som även för den mest erfarne polis endast består av dem man förväntar sig, oavsett om det handlar om huliganer, invandrargrupperingar, yrkeskriminella, MC-gäng eller någon annan lämplig miljö.

Den ryska federala underrättelsetjänsten är en av världens skickligaste, mest erfarna och bäst finansierade organisationer i sitt slag. Rysslands motsvarighet till CIA heter SVR och springer ur KGB:s första direktorat. De kommer ur en tradition som haft CIA, MI6 (och Mossad) emot sig under mer än 40 år! Och man kan väl säga att förhållandet åter är på samma nivå som under Kalla kriget även om CIA och MI6 har mycket annat att göra numera. Man får utgå ifrån att allt vi någonsin sett i västerländska agentfilmer om vad CIA och MI6 är kapabla till — det är också SVR kapabla till. Med undantag för något enstaka galet James Bond-spektakel…

Sabotage utförs med fördel i cybermiljön. Det är också sannolikt det i särklass vanligaste. Även den
biologiska miljön måste anses vara fördelaktigare för angriparen än landets fysiska infrastruktur (inklusive kraftproduktion och distribution).

Sammantaget kan metoderna subversion och sabotage samordnas över tiden och bilda ett mönster som antingen binder beslutsfattare, påverkar dem indirekt eller t.o.m. direkt så att utfallet blir så som angriparen önskar sig. Detta samordnas och kombineras med de synliga och öppna handlingarna av typen kränkningar och insatser mot grannländer samt militär och politisk maktprojektion mot övriga länder i regionen. Intensiteten kan skruvas upp tills man når sina mål som i fallet med Georgien och Ukraina och nu sannolikt även Moldavien, Estland och Lettland. Vem vet vad de har i kikaren för Sverige och Finland?

Det stora strategiska (militära) överfallet då? Nej, det är inte hotbilden just nu och förmodligen inte i morgon heller. Men betänk hur bräckligt det ryska statsbygget är. Om Putin inte lyckas hålla ihop sitt ”band of brothers” och vi står inför ett kollapsat Ryssland med en statskuppsliknande utveckling eller rentav inbördeskrig — då får vi skriva en ny artikel.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Privata militära företag

Läs gärna ovanstående rubrik med någon lämplig dramatisk musik i sinnet! För visst är det så att när vi pratar om PMC eller PMF så föreställer vi oss något som närmast associeras med ett våldsindränkt dataspel eller om laglöshetens Irak efter USA:s markinvasion 2003.

Men är det verkligen en sann bild? Är vi eller någon annan betjänt av den bilden? Vem driver public relations agendan?

Vi skall avvakta med informationsaspekterna något och istället börja från början. Födelsen av företeelsen PMF brukar tillskrivas en grupp f.d. veteraner ur SAS (Special Air Service, ett specialförband inom den brittiska armén). Sir David Stirling och John Woodhouse grundade företaget WatchGuard år 1965. Deras första uppgift var en ren underrättelseuppgift där de för brittiska staten kontrollerade status på eldupphör-överenskommelsen i Yemen. Därefter följde en rad pojkboksliknande äventyr i Zambia, Sierra Leone, diverse oljeländer runt Persiska viken tills de deltog i ett misslyckat kuppförsök mot Muammar Gaddafi 1971. Därefter gick det utför och Stirling hoppade av 1972. En annan intressant uppgift om Stirling är att hans andra bolag, KAS Enterprise på uppdrag av WWF (World Wildlife Fund på den tiden), spanade på och slog till mot smugglingen av elefantbetar ur Sydafrika på 70-talet. Just Sydafrika var också en grogrund för nya PMF, t.ex. legendariska Executive Outcomes.

Sverige har också en del av historien främst genom Securitas och Grupp 4. Faktum är att Grupp 4 (idag känt som G4S) grundades av svensken Jörgen Philip Sörensen. Han hade visserligen danskt påbrå men föddes i Malmö. Grupp 4 var från början en division i Securitas där Sörensen samlade fyra brittiska vaktbolag under det beskrivande namnet.

Nästa milstolpe i utvecklingen av PMF var när den militära logistiken började sin privatiseringsresa. 1985 drog USA igång ett program som kallades ”Logistics Civil Augmentation Program”, LOGCAP. För att beskriva och förstå LOGCAP måste man först gå igenom en rad logistikprinciper t.ex. definition av begreppen Host Nation Support, Contractor Support to Operations, In Country Resources etc. men det gör vi inte i det här inlägget, men sannolikt i framtida inlägg. Kort sagt startade LOGCAP en mycket stark trend där mer och mer militära uppgifter lades ut på entreprenad hos privata företag. En trend som inte visar några tecken på att mattas av.

När det Kalla kriget tog slut 1989-91 så blev raskt uppskattningsvis sex miljoner soldater och officerare på västsidan utan jobb under de första åren. I den vevan kunde man se hela förbandsenheter, t.ex. Sydafrikanska 32nd Reconnaissance Battalion bli ett privat företag.

Även på östsidan förekom liknande utveckling. Gamla Sovjetiska veteraner ur Spetsnaz Alpha med Överste Golvatov i spetsen startade företaget Alpha-B i augusti 1993. Just Alpha-veteraner är extra intressant när t.ex. Blackwater kommer på tal eftersom de var involverade i dödsskjutningarna i samband med de Baltiska staternas utbrytningar ur Sovjetunionen 1991. Det finns också tydliga kopplingar mellan Alpha-B och organiserad brottslighet och politik!

Det går inte att skriva om PMF och strunta i Blackwater. För oerhört många, även officerare i svenska Försvarsmakten, är PMF och Blackwater synonymt. Det är fel ur många synvinklar. Dels domineras dagens PMF-marknad av logistikföretag och rent omsättningsmässigt i pengar så är logistikföretagen väsentligt mycket större. Men också för att Blackwater gjorde ett antal misstag som inte många andra PMF har gjort. Det viktigaste misstaget var att i sin tur kontraktera ut uppdrag på underleverantörer som dessutom tilläts lägga ut kontraktet på lokala leverantörer.

Blackwater grundades 1997 av den mycket intressanta personligheten Erik Prince. Läs gärna om honom, det är nästan ett separat inlägg. Det pågår en mytbildning runt honom värdig en afrikansk diktator. 1990 fick den då 21 år gamle Erik en praktikplats i Vita huset under George Bush den äldre och strax därefter en praktikplats för Ronald Reagans gamla talskrivare Dana Rohrabacher. 1992 tog han värvning i amerikanska flottan och blev sedemera antagen till Navy Seals. Han genomförde uppdrag för Team 8 i Mellanöstern och på Balkan men det var Rwanda-kriget som fick honom besluta sig för att starta Blackwater, allt enligt hans egen levnadsbeskrivning.

Blackwaters viktigaste bidrag till PMF-historien är förstås massakern i Baghdad den 16 september 2007 när operatörer ur Blackwater sköt ihjäl 17 civila och skadade 20. Varför beskrivs det som ”viktigast”? Efter detta började hela situationen med kontraktörer för den amerikanska försvarsmakten att granskas av den amerikanska kongressen och domstolar. Domstolarna misslyckades med att hantera situationen men eftersom amerikansk media och opinion påverkade lagstiftarna att ändra regelverket för hur kontraktörer används i insatsområden, ändrades förutsättningarna. Denna process pågår ännu.

I dagarna avslutades ISAF i Afghanistan. NATO’s insatser där är inte helt avslutade. En ny mission, Resolute Support Mission uppstod den 1 januari 2015 och över 10 000 amerikanska soldater är fortfarande i landet. Men medan ISAF var en stridande operation där NATO och partners stred sida vid sida med den Afghanska armén är RSM en ren rådgivningsmission. Alla förstår att det finns undantag men det är den officiella linjen. Detta innebär att kraven på och omfattningen av privata militära företag i Afghanistan minskar väsentligt även om faktiskt ration för PMF vs statligt anställda aldrig varit högre. Det innebär också att just nu sätter sig ett stort antal militärer, politiker och företagare ned för att utvärdera hela ISAF-insatsen sett ur ett PMF-perspektiv. Det kommer att komma ut oerhört mycket matnyttig kunskap från detta arbete.

2012 skrev Joakim Berndtsson en rapport för Gothenburg Research Institute, ”Den privata säkerhetssektorn i internationella operationer”. Göteborgs freds- och konfliktforskarvärld har haft låg status bland officerare sedan de gamla 68-veteranerna Hans Abrahamsson och Björn Hettnes härjningar men CSMS representerar något helt annat. Borta är den default-kritiska biasen och istället ser vi konkret och nyttobaserad forskning under Institutet för Globala Studier. Joakim Berndtssons rapport är avgränsad till Privata säkerhetsföretag i internationella operationer vilket är lite synd eftersom detta är ganska väl genomlyst och dessutom har relativt liten betydelse i nationella och globala kontext annat än möjligen som slagträ i politisk propaganda.

Då är istället Marcus Mohlins arbete på Försvarshögskolan att föredra. Han har tagit ett helhetsgrepp om utvecklingen. Han studerar PMF globalt och lokalt och han inkluderar samtliga tjänsteområden, inte bara säkerhet och skydd. Han gör det under rubriken ”Outsourcing som strategi” vilket är ett mycket bättre angreppssätt. Han har även myntat begreppet ”diskreta resurser” i sammanhanget vilket är mycket användbart och ger en relevant politisk aspekt på ämnesområdet. För detta handlar naturligtvis om politik. Mer om det i avslutningen nedan.

Nyckelfrågan för Mohlin har varit ”På vilket sätt förstärker, och emellanåt ersätter, USA sina militära förmågor med hjälp av civila företag och deras specifika resurser och kompetenser?”. Att Mohlin väljer USA beror på att han besökt branschorganisationen IPOA årligen och att USA är det land i världen som kommit längst med outsourcing och lägger i särklass mest pengar på PMF.

Mohlin beskriver att begreppet PMF leder helt fel, det associerar till legoknektar snarare än till en naturlig utveckling av försvarsindustrin till att omfatta mer än enbart materielsystem. Han konstaterar också att marknaden av naturen är global och helt internationaliserad. Det hindrar dock inte att han funderar på hur Sverige bäst nyttjar trenden.

Först och främst kan man konstatera att numera finns allt att köpa på marknaden. Från stridsflygsystem via lednings- och sambandssystem till ammunition och personlig utrustning. Borta är sedan länge den tid då staten själv ägde och kontrollerade all produktion av materiel till Försvarsmakten. Tvärtom så är trenden mot total outsourcing via offentlig/privat samverkan urstark och visar inga tecken på avmattning.

Skriver man om svenska PMF kan man inte låta bli att nämna Vesper Group. De kallar sig ”säkerhetskoordinatorer” och arbetar åt svenska utrikesdepartementet bland annat i Afghanistan. De erbjuder i första hand personskydd. Precis som den amerikanska förlagan har Vesper Group hamnat i juridiska klammerier. Bland annat har det tidvis varit oklart om de har varit anställda av UD eller av det privata företaget. De har också misstänkts för vapensmuggling, något de helt friades från. Vesper Group är ett litet ungt företag. De har funnits sedan 2004 och omsätter ca 50 MSEK. Detta kan jämföras med t.ex. Hägglunds som omsätter 2,2 miljarder SEK och har funnits i över 100 år.

Denna artikel skall ses mot bakgrund av huvudtrenden outsourcing och OPS. Vi kommer att se en ökad privatisering av militär verksamhet även i Sverige. Men det är inte solklart att det blir billigare och långt ifrån säkert att det blir bättre. Som väljare och skattebetalare i Sverige är det viktigt att förstå att det politikerna presenterar som effektiviseringar och utgiftssänkningar också har en baksida i form av minskad säkerhet, ökat beroende av aktörer utom politisk kontroll och värsta fall bristande användbarhet i kris och krig. Ämnet har berörts av oss förut där vi varnat för riskerna med att lägga ut för mycket logistik på externa civila och privata företag som i en krigssituation helt enkelt vägrar eller saknar förmåga att fullfölja.

Privata Militära Företag kräver ett eget lagrum. Joakim Berndtsson skriver ”Uppluckringen av offentligt och privat är dock en viktig effekt av den så kallade privatiseringen av säkerhet, och bidrar till att göra frågor om definition, ansvar, kontroll och reglering än mer komplexa.”

Vi kan bara hålla med. Det finns också en tendens att överdriva behovet av sekretess och detta är ytterligare ett skäl till att utveckla lagstiftningen på området. Om regeringar och stater kan gömma verksamheter som normalt skulle kunna granskas av tredje statsmakten baserat på offentlighetsprincipen, i företag som istället skyddas av lagen om företagshemligheter – vad får vi då för utveckling? Detta är en förenklad beskrivning, vid misstanke om lagbrott kan polis och åklagare förfoga över all dokumentation som bolaget har men med tanke på hur svårt de haft att strypa Pirate Bay som ändå är källarverksamhet – hur lätt är det för lagens exekutiva funktionärer att få grepp om privata företag som dessutom jobbar på uppdrag av regering och myndigheter?

Gör ett enkelt test med dig själv – hur många svenska privata militära företag känner du till och vilka uppdragsgivare har de?

Årskrönika 2014


Ännu en gång så var det nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att jag sammanfattar året som gått här på bloggen, och detta året blir inget undantag. I förra årets årskrönika skrev jag att ”2013 har minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt”. Då visste vi inte hur detta året skulle komma att se ut ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv. Det blev tyvärr betydligt sämre och spiralen är fortsatt nedåtgående ur flera aspekter. Här nedan kommer jag att sammanfatta vad som hänt under det gångna året där fokus kommer att ligga på det som har avhandlats här på bloggen.

Januari

Året började inte helt oväntat med en ”nymoderat satsning”. Den som följt försvarsdebatten under året vet att sådana satsningar allt som oftast innebär reduceringar av numerären. Här handlade det om satsningen på att renovera stridsfordon som innebär att antalet stridsfordon kommer att reduceras till 66% av dagens numerär till en kostnad av ca 2 miljarder kronor.

Därefter var det dags för den årliga Sälenkonferensen i Folk & Försvars regi. Dagen innan det hela drog i gång kom ett oväntat utspel från Moderaterna där man åtminstone i teorin och retoriken gjorde ”helt om” genom ett uttalande av Cecilia Widegren som kändes väldigt efterlängtat efter åratal av fokus på internationalisering.


”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier”

När konferensen väl var igång så skrev jag och kommenterade de frågorna som diskuterades under Dag 1, 2 och 3. Det mest anmärkningsvärda var förmodligen att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade att ”de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika”. Han hävdade också att försvarets förmåga hade förstärkts sedan 2006, en uppfattning som det är få individer med god insyn och förståelse som delar. Experterna hävdar i stället att försvaret har blivit svagare.

Det som stack ut mest under konferensen, förutom Reinfeldts uttalande, var nog ändå att ÖB Sverker Göranson hade intagit en betydligt mer lågmäld linje jämfört med tidigare utan några större krav eller utspel för att beskriva det problematiska läget i Försvarsmakten.

I ett av månadens sista inlägg skrev jag om havererade försvarssamarbeten där jag belyste det ena efter det andra nordiska samarbetsprojektet som har havererat. Den senaste i raden var Archerprojektet. Anledningen till detta inlägg grundar sig i det faktum att svenska politiker ständigt använder det nordiska samarbetet som ett subsititut för NATO. Ett tema som än i dag håller i sig.

Med tanke på omvärldsutvecklingen så har Norge och Danmark dragit sig allt närmare den trygghet man har genom NATO, och tillsammans med Finland (som uppvisar ett relativt svalt intresse för samarbete) så står Sverige som vanligt ensam när stormen runt oss ständigt ökar i styrka. Att inte närma sig NATO verkar vara det enda som majoriteten av svenska politiker är överens om när det kommer till säkerhetsfrågan.

Februari

På bloggen började månaden med ett replikskifte mellan mig och nymoderaten Fredrik Schulte som hade skrivit sitt årliga försvarspolitiska inlägg. I min slutreplik till Schulte om ett underfinansierad försvar så försökte jag än en gång förklara för honom hur läget ligger till dock utan större framgång – även den här gången. 

Ubåtsprojektet A26 var på tapeten och jag skrev inlägget om att ”Svensk ubåtsförmåga är hotad” med anledning av problemen med Kockums ägare.
En intressant betraktelse över hur oinsatta politiker försöker manövrera för att sno hem militär verksamhet till sin egen ort återfinns i inlägget flytta helikopterflottiljen till Luleå(?) där riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (m) inte alls har förstått att hela nio Hkp 14 är planerade att baseras på Kallax. Mycket vill ha mer. Han tystnade dock helt i frågan efter mitt blogginlägg.

I mitten av månaden så aviserade finansminister Anders Borg att regeringen minskar försvarsanslaget. Helt obegripligt för de flesta när han deklarerade att det skulle ske en ”effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen”. 100 miljoner årligen skulle sparas på försvaret trots det ständiga mantrat att regeringen satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. Ännu ett tecken på att satsningarna på försvaret mest var tomma ord. 

Just detta gjorde mig så pass upprörd att jag gjorde en egen granskning av tilldelade medel till respektive förband i Försvarsmakten och jämförde med föregående år i inlägget när sanningen kryper fram… Här kom jag i min granskning fram till att förbandsanslagets rörliga kostnader, dvs medel för övningsdygn, drivmedel och ammunition, hade minskat med 144 miljoner jämfört med 2013. Det blev för mig ett kvitto på att allt tal om satsningar på försvaret var ren lögn.
I slutet av månaden inleddes det som vände allt upp och ned, nämligen Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Om detta har jag skrivit väldigt lite, mest av den anledningen att väldigt många andra skrev så mycket klokt om saken. Det fanns ingen anledning att skriva samma sak helt enkelt. Sista inlägget i februari blev doch ett gästinlägg med titeln Lackmustest 2.0.

Mars

Hela mars präglades givetvis av Rysslands förhavanden i annat land, d.v.s. annekteringen av Ukraina något jag skrev om här. Då öppnades det även upp ett fönster för omtag av svensk försvarspolitik, men så blev inte fallet, det blev mest bara prat från politikerna.

I stället kom det i sammanhanget något mycket oväntat från ÖB som gick ut och hävdade att den organisation som vi nu bygger (IO14) är den rätta. En uppfattning som ingen av de experter jag nyligen intervjuat håller med om. ÖB slog i mars fast att..

Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Hur kunde ÖB vara så säker på att Försvarsmakten inte skulle ökas trots att vi då i skrivande stund hade fått ett krig i Europa på halsen och att IO14 primärt är dimensionerad för internationella insatser? För mig blev det hela väldigt märkligt. Försvarsmakten bemötte mitt blogginlägg och där vidhöll Jan Salestrand att med fullt utbyggd IO14 så är Försvarsmaktens operativt relevant.
Som uppföljning på Ukrainakrisen så skrev Kk Christian Allerman ett läsvärt gästinlägg.

Jag skrev i mars ett inlägg om läget runt svensk försvar- och säkerhetspolitik under rubriken
”Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?” där jag konstaterade att läget i en kort sammanfattning såg ut så här…

  • Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland
  • ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen, så som terrorister och pirater.
  • Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.
  • Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.
  • Finansministern och statsministern vill helt plötsligt tillföra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.
I slutet av mars stod det klart att det skulle bli ett bistert år för förbanden i Försvarsmakten med anledning av det ansträngda ekonomiska läget, något jag skrev om i månadens sista inlägg. Den 21 mars skrev försvarsminister Enström så här i en artikel på SvD Brännpunkt.

Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

En vecka senare gör SR P4 ett reportage om 3. Sjöstridsflottiljen där man konstaterar att..

Men besparingar på över elva miljoner kronor i år har tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona fått tänka om vad gäller övningar. Elva och en halv miljon kronor mindre till övningar motsvarar mellan femton och tjugo procent av flottiljens övningsbudget, så minskningen är klart kännbar. Förutom övning i simulator har man också riktat in sig på att öva dagtid och nära hemmahamnen, allt för att hålla nere kostnaderna.

Det här är ett ypperligt typexempel på retoriken runt försvarsfrågan under flera år. Regeringen hävdar en sak och utfallet har varit ett helt annat.

April

April april….

Självklart så var det ju tvunget att jag skulle försöka bidra med ett aprilskämt.  Jag skrev om att det skulle bli en ny ordförande i försvarsberedningen med anledning av att den sittande ordföranden Cecilia Widegren hade fått ett nytt uppdrag som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med anledning av krisen i Ukraina. Det blev tydligen så bra att Skövde nyheter trodde på påhittet och tog upp tråden som en nyhet och intervjuande Widegren. Wiseman blev dagen till ära dessutom moderat igen eftersom jag antytt att det var han som skulle ta över posten som ordförande i försvarsberedningen.

Kampen för Marinen fortsatte, och flera frågor om när regeringen skulle fatta beslut om modifiering av gamla fartyg ställdes av riksdagsledamoten Jeppsson. Tyvärr helt resultatlöst trots alla så kallade satsningar på försvaret. Svaret denna gång blev tyvärr ett riktigt ”goddag yxskaft” svar som nog går till historien…

I april publicerades en artikel jag skrivit för KÖMS i TiS som avhandlade försvarsberedningens kommande rapport. Titeln var ”Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?”. När vi i maj fick svaret så kunde vi tyvärr konstatera att det lutade mer åt det förstnämnda påståendet.

Moderaternas retorik runt försvarsfrågan har som ni märker tagit mycket plats under året. Tyvärr så speglade inte retoriken det verkliga utfallet och Lars Beckman var en av alla moderater som klappade takten.

Vi försvarsbloggare har tagit på oss den i sammanhanget relativt enkla uppgiften att granska dessa innehållslösa utspel. Ett mycket uppmärksammat sådant var när jag granskade utfallet av Arméns övningsverksamhet, mätt i antalet körmil 10 år tillbaka, i inlägget fritt fall för arméns övningsverksamhet. Trenden var talande!

Ubåtsaffären och Kockums problem med Thyssen Krupp fortsatte i april. Jag skrev om hur Göran Larsbrink talade klarspråk till tyskarna om A26, och jag skrev dessutom ett mycket uppmärksammat inlägg huruvida A26 egentligen är ett operativt relevant koncept givet omvärldsläget med fokus på beväpningen.

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i mitten av april att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna uttryckte stor oro över den pågående händelseutvecklingen. Själv ansåg jag att det svenska minröjningsfartyget som stod till förfogande för NATOs pool skulle aktiveras, men så skedde icke.

Den 22 april föregick Alliansen hela försvarsberedningen genom att lägga fram sitt förslag till finansiering av försvaret under de kommande 10 åren. Trots att det nu är krig i Europa var det miljon och inte miljardbelopp som föreslogs skjutas till i närtid, och det skulle ta hela tio år innan man kom upp i den relevanta summan 5,5 miljarder, d.v.s. två mandatperioder bort. Detta utspel omöjliggjorde dessutom en saklig uppgörelse i försvarsberedningen. Alliansen hade ånyo visat att man inte tog försvarsfrågan och omvärldsutvecklingen på allvar.

April avslutades med att riksdagsledamoten Fredrik Schulte kallade mig för kommunist och byråkrat, något som till och med uppmärksammades av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och SvD:s ledarskribent Sanna Rayman.

Maj

Den första maj brukar enligt genuint socialdemokratiskt manér vara demonstrationsdagen. Själv har jag väldigt svårt för detta fenomen, men jag passade ändå på att demonstrera mot regeringsbeslut fem från 2013 (RB5) något som legat som en våt filt över Försvarsmakten sedan försvarsminister Karin Enström deklarerade innehållet som innebar att Försvarsmaktens viktigaste resurs, d.v.s. personalen skulle reduceras med 500 miljoner kronor årligen.

Jag skrev i maj ett inlägg som granskade alla ”försvarssatsningar” under rubriken ”regeringen gjorde det igen…” som även tar upp de olika försvarssamarbeten som regeringen aviserat. Jag har till detta inlägg lånat en mycket talande bild från Johan Wiktorin som visar på det verkliga utfallet rörande ekonomiska satsningarna.

Bild: Johan Wiktorin

Den 11 maj skrev jag ett inlägg som också blev mycket uppmärksammat med rubriken ”Marinens vikande övningstrend 2001-2013” som likt fallet med Armén påvisade hur antalet gångtimmar med Marinens fartyg konstant har sjunkit över tiden.

Maj månad avslutades med inlägget om försvarsberedningens rapport med titeln ”608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall!”.

Försvarsberedningens arbete hade pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt bottnar egentligen i att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.

Knappt ett halvår senare anser nu flera riksdagsledamöter och partier att beredningens rapport är överspelad med hänsyn till säkerhetsläget och Allan Widman, nuvarande ordförande i försvarsutskottet, anser att rapporten snarare ska ses som ett golv att bygga vidare från. Det får i sammanhanget ses som ett rejält underbetyg till beredningen eftersom rapporten presenterades flera månader efter att Ryssland annekterade Krim.

I slutet av maj inkom Försvarsmakten med svaret på RB5, det som i Försvarsmakten ska bli FM Org 18. Här var myndigheten ovanligt tydliga. 2300 tjänster måste bort för att klara regeringens besparingskrav. Försvarsmakten svarade att det kommer att innebära betydande konsekvenser om detta beslut genomförs till del. Att genomföra det fullt ut anser myndigheten inte vara genomförbart.

Ännu ett bevis på regeringens oförmåga att tillse att det råder balans mellan tilldelade uppgifter och ekonomiska resurser.

Juni

Första inlägget i juni blev vad jag har förstått inte särskilt uppskattat inom Försvarsmakten. Jag var tydligen alldeles för ärlig och gick rakt på sak. Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen hade tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust då Försvarsmakten fick uppgiften från regeringen att stanna kvar i Riga under en helg för att ”visa solidaritet”.

Detta medförde givetvis en stor oplanerad övertidskostnad omfattande drygt sex miljoner kronor som skulle ”tas inom ram”. Detta innebar att Marinens planerade övning SWENEX på 11 dygn fick ställas in och ersättas med en kortare övning på fem dygn där delar av marinen deltog.

Mitt inlägg runt detta innebar att Försvarsmakten replikerade. Jag höll ändå inte med eftersom jag anser att det är viktigare att öva Försvarsmakten än att ligga en extra helg med fartyg i Riga. Att inte regeringen omfördelade medel från anslaget för internationella insatser för att täcka merkostnaden är beklämmande!

Sista delen av juni präglades av mycket försvarspolitisk debatt. Jag skrev en längre serie av inlägg inför årets upplaga av Almedalen där jag fokuserade på en rad olika områden. En inläggsserie som blev mycket uppskattad och därmed läst av väldigt många. Inläggen återfinns här nedan.

Inför Almedalen
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmä…
Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning

Juli

När juli inleddes så var Almedalen fortfarande i full gång. SvD tog upp tråden med försvarsprisindex (FPI) som FOI tidigare hade skrivit om. Många var de Allianspolitiker som stod förvånade när det blev känt att finansdepartementet under tre år tagit tillbaka 600 miljoner just som effekt av FPI.

Gör man ingen förändring av FPI så kommer hela Alliansens anslagshöjning 2015 att ätas upp. Anslagsökningen på 380 miljoner blir i själva verket en minskning med 320 miljoner nästa år.

Störst behållning under Almedalen var ändå debatterna mellan Peter Hultqvist och Cecilia Widegren.

I mitten av sommaren skrev KÖMS sekreterare Bo Rask ett läsvärt gästinlägg om ubåtsfrågan som han lovat att följa upp under 2015.

I slutet av juli skrev jag ett inlägg om den ständigt minskande Marinen, något som jag följde upp med ett inlägg om numerären av fartyg i Marinen när det stod klart att ett antal bevakningsbåtar skulle avvecklas!

Augusti

Sensommaren inleddes olyckligtvis med den stora skogsbranden i Västmanland. Om detta skrev jag en hel del inlägg som har blivit några av de mest lästa på bloggen sedan start. Jag skrev framför allt om bristen på helikoptrar. Inlägget en nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!… drog väldigt många läsare. Jag skrev även om de Italienska vattenbombarna. Inlägget med rubriken när snålheten bedrog visheten beskrev hur det såg ut tidigare när Försvarsmakten hade beredskap för att bistå samhället, uppgifter som försvann i samband med försvarsbeslutet 2004.

Att inläggen väckte viss uppmärksamhet och förmodligen innehöll en och annan tänkvärdhet kan jag konstatera efter att den person som är utsedd att utreda omständigheterna runt skogsbranden hörde av sig och ville använda några av mina inlägg som referens i utredningen

Relativt snart stod det klart att Försvarsmaktens kostnader ska tas inom ram. Hur stora kostnaderna blev vet vi fortfarande inte, men det lär visa sig i Försvarsmaktens årsredovisning som kommer inom kort.

I slutet av månaden gjorde jag en intervju med chefen för 4. Sjöstridsflottiljen Ewa Skoog Haslum som lästes av många.

Söndagen den 24 augusti tog jag ett beslut att inte längre skriva anonymt på bloggen. Detta gjorde jag  i samband med att undertecknad tillsammans med Carl Bergqvist och Johan Wiktorin skrev en debattartikel på DN debatt. Detta beslut förändrade en hel del parametrar, de flesta till det positiva.

September

Första inlägget i september blev läst av många. Det hade rubriken ”krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter”.

Jag skrev givetvis en hel del inför det stundande riksdagsvalet och efter valet att vi hade ett nytt läge i flera avseenden, inte minst med hänsyn taget till Rysslands agerande i vårt närområde.

Den 21 september var det ånyo dags för ryssarna att flyga med strategiskt bombflyg över Östersjön. Jag skrev om detta i inlägget ”hög aktivitet över Östersjön under dagen” vilket uppmärksammades av flera stora tidningar. Det allt mer aggressiva ryska uppträdandet på och över Östersjön har från sommarens övning BALTOPS bara eskalerat.

Den 28 september var det 20 år sedan Estonia förliste i Östersjön. Jag hade förmånen att till sjöss genomföra en kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen, något som kändes mycket bra. Ceremonin blev värdig och jag tror den kommer att bli ett minne för livet för oss som deltog.

Oktober

Efter riksdagsvalet i september stod det även klart att flera individer fick lämna försvarspolitiken. Bland annat Karin Enström och Cecilia Widegren. I samband med det skrev jag att de kommande förutsättningarna för att skönmålningen skulle upphöra var goda.

Den 12 oktober skev jag det inlägg som är det i särklass mest lästa inlägget sedan bloggstarten 2010. Inläggets rubrik är ”Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?” och har i skrivande stund haft närmare 40.000 läsare. Det är en tidslinjal med händelser kopplat till Ryssland från 2005 fram till i dag. Har ni inte läst det, så rekommenderar jag att göra det snarast. Jag avser skriva ett uppföljande inlägg i början av januari. Som kuriosa kan nämnas att inlägget är översatt till både engelska och finska(!)

I oktober blev det inte så mycket skrivet här på bloggen. En anledning var givetvis den intensiva ubåtsjakt i Stockholms skärgård där stora delar av Marinen deltog. En operation som senare skulle visa sig kunna bekräfta att det  förekommit främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten.

Den 30 oktober firade bloggen 4-årsjubileum.

November

I november var det dags för en favorit i repris, nämligen debatten om helikopter 4. Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård så var det dags att ge lite perspektiv på ubåtsjaktförmågan och då avsaknaden av hydrofonbojfartygen.

Jag publicerade ett läsvärt gästinlägg om framtida ubåtsförmåga där det ånyo debatterades huruvida den nya ubåten A26 är operativt relevant. I december skrevs även en slutreplik i ämnet.

Den 28 november skrev jag en artikel på SvD Brännpunkt om Moderaternas valanalys. Här anser jag att partiet kraftfullt underskattade hanteringen av försvarsfrågan som en faktor för utgånget av valet och det massiva nederlaget partiet drabbades av. Man hade inte gjort hemläxan på rätt sätt enligt min mening.

December

I början av december stod det klart att helikopter 10 hade flugit klart i 3. helikopterskvadronens regi. Huruvida Försvarsmakten kommer att kunna bidraga vid skogsbränder kommande sommar är därmed oklart.

Här på bloggen har december präglats av min utfrågning av de nio nya försvarspolitikerna i försvarsutskottet som ni kan läsa här nedan. Det inledande inlägget finns här och svaren från politikerna finns här nedan.

Stig Henriksson (v)
Lena Asplund (m)
Roger Richtoff (sd)
Paula Holmqvist (s)
Daniel Bäckström (c)
Alexandra Völker (s)
Jan R Andersson (m)
Jakop Dalunde (mp)
Mattias Ottosson (s)

För att ge lite perspektiv på detta så ställde jag samma frågor till tre experter ur Armén, Marinen och Flygvapnet. Dessa svar återfinns här.

Karlis Neretnieks
Peter Nordbeck
Bo Waldemarsson

Den 7 december var det ånyo dags för en helt unik händelse som fick namnen rysk advent. Ryssland flög in med fyra stycken bombflygplan av typen Tu-95 över Östersjön, något som enligt uppgift aldrig tidigare förekommit. Att detta var en ren politisk markering råder det inga större tvivel runt. Detta följdes upp med flera omfattande flygföretag där Su-27, Su24, Su34, MiG-31, Tu-22, An-12, An-26 och Tu-95 flög frekvent under ett antal dagar.
Den 17 december stod det klart att jag blir kolumnist på Svenska Dagbladet, vilket givetvis är bra ur flera perspektiv. Framför allt så ger det ett erkännande till att försvarsdebatten anses vara viktig. Kollegan Wiseman hade någon vecka tidigare börjat som krönikör på Expressen. Min första krönika skrev jag den 23 december.

Min återkommande gästskribent Sea Bear skrev i slutet av månaden ett bra och viktigt gästinlägg om språkbruket i Marinen.

Ett av de sista inläggen under 2014 avhandlade Decemberöverenskommelsen ur ett försvarspolitiskt perspektiv. En presskonferens som av många nu omnämns som decemberkapitulationen.

Sammanfattning

Ovanstående är givetvis enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2014 så konstatera jag att försvarsdebatten tagit en allt större plats i riksmedia jämfört med föregående år, och trots att politikerna ännu inte tagit frågan på det allvar som krävs, så har åtminstone media börjat förstå det prekära läget.

Nästa år står vi inför det i särklass viktigaste beslutet på mycket länge, nämligen ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för försvaret under de kommande fem åren. Blir det fel här så är vi riktigt illa ute. Det finns tyvärr inga tecken på att den negativa trenden ska brytas, och 2015 kan bli ett mycket farligt år för flera länder i Östersjöområdet inklusive Sverige. Några konkreta åtgärder för att möta denna förändring tycks inte finnas i sikte. Allt hopp sätts nu till försvarsbeslutet.

När jag sammanfattar året för bloggens räkning kan jag konstatera att det skrivits 144 inlägg under året och antalet bloggbesökare har passerat 2,1 miljoner. Twitter fortsätter att vara ett bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser och under året har ca 4000 nya följare tillkommit. Ni som ännu ej skaffat ett twitterkonto, se till att gör det!

Avslutningsvis Med dessa sista rader vill jag tillönska alla ni som läser bloggen ett riktigt…

  GOTT NYTT ÅR!

Se tidigare årskrönikor här.

Tio år senare – under askan glimmar glöden

 


Minnesstenen på Berga

Sista december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj) ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04. Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1) till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade 4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till systerförbandet i Karlskrona.

Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.
Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04 och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar skingrades för vinden.

Vad var då Andra ytstridsflottiljen?

Som det står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och jagarna, Första ytattackflottiljen.

1.yaflj hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15 kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).

När jag 1993 gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.


Vid anfallsföretag (vårt anfall mot fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas. Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45 tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.

 Min värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).

Senare överfördes robotbåtarna till 3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.

I samband med min flottiljs nedläggning och personella sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.

Expertutfrågningen 3/3: Bo Waldemarsson

Året börjar närma sig sitt slut, och så även denna serie med frågor till politiker och experter. Det är nu dags för den tredje och sista delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Sist ut blir en representant från Flygvapnet i egenskap av generalmajor Bo Waldemarsson som har en mycket bred bakgrund från både Försvarsmakten och Försvarsdepartementet.

Bo Waldemarsson har en bakgrund som stridsledningsofficer (radarjaktledare) i Flygvapnet. Han var inledningsvis placerad vid F 12 i Kalmar från 1973, men  sedermera överfört till F 17 i Kallinge vid F 12 nedläggning. Efter (dåvarande) MHS chefskurs har Waldemarsson tjänstgjort på olika befattningar i Försvarsstaben med huvudsysselsättning programplanering med ett avbrott för bataljonschefstjänst vid F 17.

Waldemarsson har genomfört utbildning vid Air War College i Alabama, USA 1994-95 och blev därefter stabschef och sedan kommandochef för Mellersta Flygkommandot. Efter denna tjänstgöring blev han chef för planeringsstaben i HKV. Efter tjänst inom Försvarsmakten gick Waldemarsson över till försvarsdepartementet som departementsråd och stf chef för enheten för säkerhetspolitik och internationella relationer. Därefter blev han chef för Mellersta Militärdistriktet. Tjänstgöringen avslutades som försvarsattaché i Washington DC och därefter som rådgivare åt försvarsministern i exportfrågor vad gäller flygmateriel.

Bo Waldemarsson var ordförande i KKrVA avdelning för Luftkrigsvetenskap 2012-2014 och är numera andre styresman i akademien.

Som kuriosa kan nämnas att Waldemarsson egentligen är flottist (En gång flottist, alltid flottist / Skipper) då han genomförde sin 15 månaders värnpliktstjänst i Flottan och muckade som telemästare med huvudsaklig tjänstgöring som teletekniker på kustspaningsradar.

Nu över till frågorna.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?


Nej! IO 14 grundar sig på helt andra förutsättningar och med ett större fokus på internationella insatser än övervakning och försvar av eget territorium. Det är omöjligt att bedriva någon försvarsoperation värd namnet med den otillräckliga numerär av förband som IO 14 innebär. Dessutom jobbar FM ännu minst 5-8 år med att uppfylla IO 14 och de målsättningar man gav 2009 medan Ryssland kontinuerligt fortsätter att utveckla sin krigsmakt och ändra sitt beteende.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?


Skall målsättningen vara att försvara Sverige mot ett militärt angrepp eller ens upprätthålla integritetsskydd i ett krisläge är det helt otillräckligt. Vår studie i KKrVA visar att hela flottans samlade resurser skulle åtgå för att bedriva ett försvar värt namnet i enbart ett operationsområde, exemplevis Stockholmsområdet. Skall vi dessutom kunna agera mot en angripare eller mot kränkningar och militära provokationer i andra delar av landet behövs en större numerär. Vi borde kunna upprätthålla försvar även för Södra Östersjön och på Västkusten. För att nå de här målen skulle jag bedöma ur ett marint lekmannaperspektiv att det skulle behövas ytterligare 7-8 kvalificerade ytstridsfartyg, ytterligare 3-4 ubåtar och ytterligare en amfibiebataljon.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

I en krigssituation skulle jag bedöma att vi behöver ha en grupp – fyra flygplan – i luften så gott som kontinuerligt i tre operationsområden, Övre Norrland, Mälardalsområdet och N Östersjön samt södra Sverige. Det skulle då krävas ca 12 flygplan per område (fyra insatta, fyra i beredskap/klargöring, fyra i bakre underhåll. För att i en krigssituation nå en uthållighet i luftförsvaret på 2 – 3 veckor bedömer jag att man totalt behöver ha en numerär på 90-100 flygplan.

Sedan skall man vara medveten om att detta förutsätter att man har ett basskydd värt namnet både på marken och i form av lv. Detta saknas i dag. Vi har inte heller längre möjlighet till någon nämnvärd spridning då stora delar av krigsbassystemet är avvecklat. Naturligtvis måste även personalstrukturen vad avser piloter, tekniker, stridsledare mm stå i paritet till flygplannumerären.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Den militära närvaron på ön måste förstärkas. Men nedläggningen av regementena har gjort att ett återupprättande av fredstida förband permanent baserade på ön ter sig orealistiskt. Detta kan lösas på olika sätt. Enklast är att de blå försvarsgrenarna regelbundet har tillfällig basering av fartygs- och flygförband på ön. En tillfällig basering som i princip kan vara H24 eller näst intill. Närvaron på marken kan förstärkas genom att arméförband och amfibiebataljon(erna) förlägger utbildning och övningar till ön. 

När vi förhoppningsvis skaffat oss lång- eller medelräckviddigt luftvärn bör grupperingsplatser för dessa vara förberedda på ön för att man i ett skärpt läge skulle kunna basera sådant lv på Gotland. Ett långräckviddigt kvalificerat lv på Gotland skulle avsevärt begränsa en eventuell angripares rörelsefrihet i Östersjön.

Men Gotland är svårförsvarat i alla händelser sedan vi har avrustat ön på stående förband.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Så länge vi står alliansfria förväntar jag mig att ingen kommer att hjälpa oss. NATO har varit tydliga, är man inte med kan man inte räkna med hjälp i första taget. Och är vi utsatta för aggression har nog NATO egna problem i Baltikum och S Östersjön. Norge har ju också deklarerat att NATO är deras prioritet och samma gäller för Danmark. Finland lär nog i ett skarpt läge precis som de baltiska staterna ha nog av sin egen situation.

Sedan måste man komma ihåg att om vi skall kunna ta emot någon substantiell organiserad hjälp så krävs det omfattande förberedelser i fred. Basområden och skydd för dessa är en viktig faktor. Hur vi skall genomföra en operation tillsammans med de som hjälper oss kräver också noga genomtänkt planering i förväg. Vem leder var och vad? Samordning, ansvarsförhållanden, samverkan med civila delar mm.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?


Egentligen har det inte så mycket med opinionsläget att göra som vissa partier söker gömma sig bakom. Det är väl den säkerhetspolitiska situationen och vår faktiska förmåga att klara oss själva som är avgörande. En bred utredning av frågan har också ett upplysande och utbildande syfte och måste presentera för- och nackdelar och konsekvenser av olika handlingsvägar. Det är klart att det underlättar om det finns en tydlig opinion för en anslutning men bara att det nu finns en viss övervikt för anslutning borde vara tillräckligt. 

Om man antar att hälften av de osäkra väger över till endera sidan så är det i alla fall tämligen jämt mellan för och emot och då borde det finnas alla skäl att belysa frågan ytterligare. Den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsmaktens förmåga motiverar redan att frågan utreds.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Att Försvarsmakten får en långsiktig realistisk inriktning som inte tar avstamp i FB 09 och IO 14 utan baseras på den faktiska säkerhetspolitiska situationen och med det, ett ramtillskott som inte bara är kosmetika utan både i närtid och på sikt motsvarar kraven. Med detta sagt tror jag inte ett sådant omtag är möjligt att åstadkomma till i vår utan här måste man nog göra ett omtag i försvarsberedningen eller på annat sätt. (Min fetmarkering / Skipper)

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

2 % av BNP är ett minimum om vi skall fortsätta att vara alliansfria.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Det är helt ur fas med utvecklingen och borde vara upprivet för länge sedan.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

En väldigt svår fråga där jag inte har så mycket kunskap. Men jag anser att vi bör kunna upprätthålla ett försvar mot ett angrepp i ca 2-3 veckor. Har svårt satt tro att en krigssituation i Europa har längre tidsutsträckt, en lösning av ena eller andra slaget bör ha kommit till stång under den tiden. Följaktligen tror jag att vi behöver ha en uthållighet mot ett totalavbrott på ungefär samma tid, dvs ca 3 veckor.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen att med lagar ålägga myndigheter att bygga upp lager mm för en sådan uthållighet. Under regeringen är det väl närmast – med min kunskap – MSB som skall se till att det blir utfört.

——————-

Jag vill härmed tacka Bo för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. Jag vill även passa på att tacka Karlis och Peter för de övriga expertsvaren och givetvis alla politiker för att ni ställde upp och gav er syn på frågorna.

Jag konstaterar att det divergerar kraftfullt mellan politikernas och experternas svar vilket är djupt olyckligt.

Endast svaren från SD representant kan någorlunda jämföras med experternas när det kommer till ambitionsnivå. Huruvida de stora skillnaderna bottnar i okunskap alternativt oförmåga at se det allvarliga läge vi befinner oss i låter jag vara osagt. Klart är dock att det krävs betydligt större åtgärder än vad den samlade politikerskaran anser.


Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation.”

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Expertutfrågningen 2/3: Peter Nordbeck

I dag på annandag jul är det dags för andra delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Det är dags för en representant från Marinen, och det är inte vem som helst. Viceamiral Peter Nordbeck, tidigare Marinchef levererar dagens svar.

Peter Nordbeck är född 1938 i Grängesberg. och läste till officer vid Kungliga Sjökrigsskolan 1957-1960 och har därefter haft en rad befattningar i Kustflottan. Mellan 1974-1975 studerade han vid Naval War College och tjänstgjorde därefter på marinstaben och försvarsstaben. 1988-1991 var han stabschef för Södra militärområdet och 1992 blev han chef över ÖB:s planeringsledning i Försvarsstaben. Efter utnämningen till viceamiral tjänstgjorde han som Försvarsstabschef 1993-1994 och därefter som Marinchef mellan 1994-1998 och han var därmed också den sista marinchefen med fulla befogenheter inom sitt ämbete.

Nordbecks sjökommenderingar omfattade bland annat fartygschef på patrullbåt 1973, divisionschef 1981 och flottiljchef 1986-1988. Som kuriosa kan nämnas att Nordbeck var förste fartygschef på HMS Jägaren under hennes provturer 1973 då hon var prototyp inför anskaffningen av patrullbåtar typ Hugin. HMS Jägaren finns fortfarande kvar i tjänst i Marinen trots att hennes efterföljande systrar ur patrullbåtsserien avvecklades för 10 år sedan, d.v.s. alldeles för tidigt.

Nordbeck är hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. 2013 tilldelades Nordbeck H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band med orden ”För framstående insatser inom svenskt militärväsende”.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Svaret är NEJ. Motivet till mitt ställningstagande finns att läsa i ettt arbete, som jag tillsammans med Gmj Jörn Beckman (A) och Öv 1 Göran Tode (Fv) genomförde i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) vintern 2013. ”Det operativa dilemmat”.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Svaret är NEJ. Motivet för detta svar återfinns i samma dokument, som jag refererade till i svaret på fråga 1.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Denna fråga kan inte besvaras med annat än ”tillräckligt”. Men vad som är tillräckligt beror på situationen i stort.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Enligt min mening måste det skapas en tröskel som förhoppningsvis är så hög att ingen vill angripa Gotland. Jag bedömer att en godtagbar tröskel kunde skapas genom att vi i Grundorganisationen utbildar en Mek B, en Lv Bat och ett Krb batt på Gotland. En sådan organisation måste tillföras personal från fastlandet. All tung materiel måste dock vara förrådsställd på Gotland. När krisen kommer kan vi få mycket svårt att stärka försvaret av Gotland.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Hela solidaritetstanken är enligt min mening felaktig. Se ”Det operativa dilemmat”.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Någon procentsats kan inte anges. Jag tycker det finns all anledning att utreda vilka villkor som bör uppfyllas innan vi söker medlemskap..

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Jag anser att vi bör vara medlemmar i NATO. Men innan vi söker medlemskap bör vi tänkt igenom vilka konsekvevenser en sådan ansökan kan leda till. För mig är det inte otroligt att Ryssland reagerar snabbt och besätter Gotland för att därmed blockera/försvåra NATO möjligheter att stödja de baltiska staterna. Med dessa tankar i botten anser jag att en substansiell förstärkning av Gotlands försvar är det mest angelägna. På den marina sidan anser jag att vi måste skapa en marin som kan verka på ett trovärdigt sätt och samtidigt i Östersjön och i Västerhavet. Nuvarande marin är för liten för att delas – vi kan bara agera sammanhållet inom ett havsområde. Jag undrar om regeringen tänkt igenom hur de skall säkra importsjöfarten på västkusten och samtidigt skydda kustsjöfart i Östersjön. Ett verkligt dilemma.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

”How much is enough” är en fråga som ej kan besvaras. Om försvaret genom sin styrka verkar krigsavhållande vet vi aldrig om det hade räckt med ett lite mindre försvar. Däremot kan det visa sig att vi satsade för lite om vi i en militär konflikt underkastas angripares villkor. Är friheten och vår territoriella integritet hotad finns det ingen gräns för hur mycket vi bör satsa. 

Nu finns det inget omedelbart hot och det är omöjligt att gradera risken för att ett sådant uppstår inom förutserbar framtid. Vad som är förutserbar framtid kan man ha många olika uppfattningar om. Personligen skulle jag inte våga sträcka denna tidslinjal längre än 1 år. I alla händelser kan kriser och angreppshot upppstå långt snabbare än det tar att vidta några substansiella förstärkningar av försvarets styrka. Man kan därför inte variera försvarets organisatoriska styrka i takt med tillfälliga svängningar i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Den miljön har en tendens att kunna förändras mycket snabbt. Det finns många historiska exempel på mycket snabba förändringar.
Statsmakterna måste dock finna en för väljarna acceptabel nivå för nationens ”försäkringspremie”. När jag jobbade med dessa frågor avsatte vi ca 2,8 % av BNP. Jag tyckte och tycker det var en rimlig miniminivå. Är dock inte säker på att folket skulle acceptera en sådan nivå nu. Befolkningen har genom regeringarna sedan Berlinmurens fall invaggats i en tro att inget farligt kan hända. Med min grundsyn om att vi bör ansluta oss till NATO borde ett första förstärkningsstöd inriktas mot att försäkringspreimien bör uppgå till NATO rekommendation om 2 % av BNP. Den nivån bör uppnås inom en kort tidsrymd – högst fem år.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Är frågan inte överspelad. Alla inser att kravet var helt vettlöst. Jag såg och ser det som ett riktigt bottennapp av alliansregeringen.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Det går inte att ange en sådan gräns. Petroliumindustrin har i lag ålagts att idag hålla sextio dygns uthållighet avseende petroliumprodukter inom landet samt ytterligare 30 dygn lagerhållning utanför landet. Avseende dagligvaror finns inga regler. Uppskattningsvis har vi inom det segmentet ca 3 dygns uthållighet. Läget avseende lagerhållning av strategiska insatsvaror för vår basindustri är för mig obekant men torde inte uppgå till mer än en vecka. 

Hela denna viktiga fråga är helt avförd från den försvarspolitiska debatten. ÖCB är nedlagt och MSB sysslar inte med frågan. Alla studier kring frågan om samhällets försörjningsberedskap är döda. Se bifogad artikel.

——————-

Jag vill härmed tacka Peter för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer det avslutande inlägget, men då med svaren från en generalmajor i Flygvapnet.


Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks



Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området. 

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till  2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?


Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?


Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.


——————-

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.


Julkalender 2014: Lucka 24 – Att täta luckor

Som synes av tidigare luckor i julkalendern så är det en och annan lucka som uppstått i den svenska försvarsförmågan de gångna två decennierna och här har begränsningen ändå varit att hålla sig till sådan information som är öppen. Det har ju inte varit någon munter läsning och här är nu ambitionen att peka på att det faktiskt finns ljuspunkter – inte bara i form av det som Försvarsmakten faktiskt löser bra med de resurser man har, utan även vad gäller de tidigare beskrivna luckorna.

För att kunna ta itu med de luckor som uppstått måste grunden vara att inte förneka bristerns existens. Man måste vara villig att se dem och framförallt villig att informera sig om dem. Här var den nya norska försvarsministern Ine Marie Eriksen Søreide ett föredöme när hon förra året efter sitt tillträdande på posten beordrade upphör på all skönmålning av det norska försvarets verksamhet och så har i hög grad också skett. Förra veckan tillsattes en ny politiskt oberoende expertgrupp som liksom vår försvarsberedningen har att ge perspektiv inför den kommande försvarsinriktningen. Norge har dock valt en lösning där gruppen saknar politiska beroendeställningar. I Finland står man inför ett rejält stålbad då den stora organisation man valt att behålla och den mängd materiel man måste omsätta, inte på något sätt motsvaras av den ekonomi man förfogar över. Det råder i Sverige en mycket guldskimrande gloria över det finska försvaret och dess ekonomi jämfört med vad man på pappret förfogar över i form av försvar. Här löper dock tiden snabbt ut för Finland och till nackdel för landet är att försvarsdebatten är betydligt mer konform än den svenska, särskilt sedan försvarsbloggarnas framväxt.

Jag upplever att här finns det nu en möjlighet i Sverige med Peter Hultqvist som försvarsminister och Allan Widman som ny ordförande i Försvarsutskottet att på allvar börja syna de luckor som uppstått och göra något åt dem. Hultqvist har under sina tre månader hittills som försvarsminister imponerat inte minst när det gäller öppenheten kring de problem som finns i det svenska försvaret. Att höra Hultqvist på Krigvetenskapsakademien beskriva sin bild av läget i det svenska försvaret efter sina inledande månader, var något helt annat än den bild som förmedlats under tidigare regeringar. Det gäller också att Försvarsmakten tar till sig den anda som nu råder och är än tydligare med vilka begränsningar som i dagsläget råder och framgent och vad finansieringen räcker och framförallt inte räcker till. Tyvärr har ju i vanlig ordning inte finansieringen gått i takt med de politiska ambitionerna som Förvarsberedningen uttryckt, men jag håller det inte för otroligt att det kommer att ske en uppjustering med tanke på det möte försvarsministern hade förra veckan med Alliansen.

Medvetenheten finns nu om luckornas existens, men det gäller också att det växer fram en genuin vilja att åtgärda dem för att kunna få rätsida på det svenska försvaret, framförallt i form av ekonomiska medel. Att rationalisera samma verksamhetsram ytterligare en gång kommer aldrig att skapa mer förmåga, det gör endast genuina satsningar.

Vi får se vad tomten kommer med.

God Jul!

Julkalender 2014: Lucka 23 – Det psykologiska försvaret

Inom ramen för det gamla Totalförsvaret fanns utöver det militära försvaret och det ekonomiska försvaret, även det psykologiska försvaret. I den krigsorganisation som fanns under slutet av det kalla kriget och början av 90-talet, var detta en väl utbyggd organisation som syftade till motverka fiendens propaganda och samtidigt trygga svenska medborgares möjligheter till nyheter även under krigsförhållanden. Det i sig en nog så viktig uppgift.

Det brukar heta när man talar om det ”gamla” försvaret och tiden för det Kalla Kriget att ”då var det enkelt”. Fienden kom från öster och Europa var tydligt uppdelat mellan väst och öst med en järnridå i mitten. Frågar man dem som var med när det begav sig så var inte framtiden mycket mer säker då än vad vi upplever den idag. Osäkerheterna var desamma då. När det gäller det psykologiska försvaret så var det faktiskt enklare i den bemärkelse att de medel som nyttjades i informationsoperationer var mer lätthanterliga. Tidningar, radio och tv stod för informationsflödet. Det gjorde att folk visste vad som var en autentisk tidning. Programledare och journalister i radio hade kända röster och i tv var deras ansikten också kända. Detta ledde naturligtvis till att många av landets journalister också var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret och att Sveriges Radio och Sveriges Television utgjorde mycket viktiga delar av Totalförsvaret. Så viktiga att man till och med hade egna bergrum för sin verksamhet i krig, bland annat ett bergrum i den ytterst hemliga högkvarterszonenen i Bergslagen. Ett bergrum som för övrigt förra året såldes för andra gången sedan dess avveckling ur krigsorganisationen.

För avvecklades gjordes även det psykologiska försvaret till största delen. Sista övningen med det psykologiska försvaret skedde 1997, därefter kom påbud att avbryta övningsverksamheten eftersom det var 5-10 års förvarning innan en situation åter kunde uppstå där man behövde en dylik organisation. 2008 lades resterna av Styrelsen för Psykologiskt Försvar ned och ansvaret övertogs av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Vad MSB gör inom den verksamheten går att läsa på dess webbplats. Ett av områdena som MSB helt enligt instruktion har lagt ingen till lite arbete på är just det psykologiska försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig. Istället har fokus varit på samhällsstörningar orsakade av naturen eller interna samhällsstörningar. På den militära sidan finns en mycket liten del kvar av den tidigare organisationen och då i form av Informationsstaben. Den är dock en dvärg i jämförelse med den krigsorganisation som det psykologiska försvaret tidigare hade om ca 1000 personer, spridda i allt från en central nivå ner till lokala avdelningar i försvarsområdena.

En av orsakerna till det psykologiska försvaret uppsättande var erfarenheter från andra världskriget. Efter kriget tillsattes en utredning för att se hur staten bäst skulle kunna motverka fiendens propaganda och samtidigt få egen information och man kan konstatera att vi åter befinner oss i samma läge. Just nu rasar runt omkring oss ett kraftigt informationskrig, där vi i Sverige både berörs av det och ibland utgör såväl slagträ som mål för det. Samtidigt är landet så gott som oförberett på detta informationskrig och även de som känner till den gamla typen av informationskrigföring är oförberedda på hur krigföringen nu kan genomföras med hjälp av internet och sociala medier. Det innebär möjligheter och hastigheter som tidigare var otänkbara när det gäller att få ut ett budskap. Det är naturligtvis ockupationen och annekteringen av Krim samt kriget i Ukraina som jag tänker på, men dessa har i sin tur även gett ringar på vattnet i vårt eget närområde och Sverige genom höstens ubåtsjakt och nu senast incidenten mellan Cimber och en rysk IL-20.

Här blir vi själva utsatta för infomrationskrigföringen och den biter bra när man inte är medveten. Det första exemplet utgörs av statsminister Fredrik Reinfeldts första uttalande om Krim att det i viss mån kunde vara förståeligt att Ryssland kände oro för en rysk minoritet. Ett uttalande som var som hämtat direkt ur det ryska narrativet som centrerades just runt förföljelser av ryssar på Krim. Ett liknande men mer närliggande exempel är utrikesminister Margot Wallström som i en intervju sade att det var vanligt att Sverige och NATO också flög utan tillslagna transpondrar i civilt luftrum. En uppgift som dessförinnan inte förekommit någonstans utom i ryska uttalanden och som därtill motsagts av Försvarsmakten. Wallströms uttalande har sedan dess använts flera gånger i ryska media. Ett tredje exempel är något som många gör sig skyldiga till, omedvetet precis som de första två exemplen. Man talar ofta om NATO-utvidgning när det gäller att Estland, Lettland, Litauen, Polen med flera gått med i NATO. Också detta är ett narrativ som har sitt ursprung i den ryska bilden. I själva verket handlar det om att respektive land har valt att ansluta sig. Det är skillnad på om en process är driven av en central makt eller lokalt. Här är det enskilda stater som sökt sin trygghet i en försvarsallians.

Som av en ödets ironi hade Jakob Ljungman den 17 juli en debattartikel i SvD om bristen på ett modernt psykologiskt försvar, det vill säga samma dag som en av tidernas största desinformationsoperationer någonsin drogs igång för att fria Ryssland från att ha skjutit ner MH17. En operation som fortfarande pågår och blossar upp då och då när nya fakta framkommer i utredningen om MH17, nu senast denna vecka i och med att det framkommit att holländsk åklagare har foton som ska utvisa rökspåret efter en luftvärnrobot som avfyrats mot MH17. En rysk tidning (under statlig kontroll som tyvärr nästan alla idag) publicerar då en intervju med en person som säger sig ha sett en ukrainsk Su-25 starta med jaktrobot R-60 hängd och komma hem utan. Nu är ju en sådan utsaga ingenting som skulle kunna hålla i rätten, men det är heller inte syftet utan att såsom all desinformation så tvivel om annan information. För den som har goda kunskaper i luftstrid framstår hela utsagan som patetisk. Får jag tid över ska skriva ett separat inlägg om det senaste ryska narrativet för det belyser väldigt bra hur desinformationen fungerar – och hur enkel den kan vara att syna. Se tills vidare detta inlägg från i somras när jag synade det narrativ som då sändes ut av den ryska generalstaben.

En styrka med det tidigare psykologiska försvaret var dess fredstida övningsverksamhet där man följde aktuella sändningar i omvärlden och analyserade propaganda. I och med att större delen av de krigsplacerade var journalister själva gav det också en god kunskap på redaktioner runtom i landet. Något liknande saknas närmast helt idag, även om ett fåtal journalister är aktiva inom Försvarsutbildarna.

Det finns oerhört mycket att lära från den pågående konflikten i Ukraina och där är informationskrigföringen en stor del av det hela. För just det psykologiska försvaret är det mycket viktigt att studera hur bägge sidor sett till att nå ut till världsopinionen och hur man nyttjat sociala media, både för att få fram egen information och desinformation, men också för att med ”judo” vända motståndarens desinformation mot honom genom dekonstruera den. En särskild tanke bör ägnas just målgruppen för vår information. Den är inte längre bara den egna befolkningen, utan måste i lika hög grad i detta tidevarv var den globala opinionen. Här är det viktigt vilket språk man för fram sitt budskap på och att budskapet är anpassat till målgruppen. Som de flesta svenska vet när de tänker efter så är svenska inte ett världsspråk utan talas av ca 10 miljoner människor och förstås av kanske 20 miljoner. Vill man nå ut globalt är det engelska som gäller. Att fundera på är därför hur mycket av våra nyhetssändningar och hur många av våra tidningar som finns på engelska. De som finns – är de svenska eller drivs de av någon annan? Finns det inte kvalitativa nyhetssajter etablerade redan idag på engelska kan man heller aldrig begära att människor i andra länder ska kunna bedöma om en påstådd svensk nyhetssajt verkligen är svensk eller i själva verket uppsatt av vår motståndare.

Lucka 23 är en av de absolut viktigaste att täcka, inte minst om Sverige fortsatt ska ha den utgångspunkten att stöd utifrån ska sökas först när det behövs. Ämnet informationskrigföring och psykologiskt försvar är så omfattande, mångfacetterat och viktigt att det skulle kunna ägnas en hel inläggsserie.

Lästips
Min artikel i Expressen om informationskrigföring. Ger grunderna i hur detta nyttjas i samtida krigföring
Minnesskriften för Styrelsen för Psykologiskt Försvar
SPF rapport om vilseledning på internet. Läs t.ex. om hur Bahnhof i slutet av 90-talet med en falsk nyhetsbyrå lurade världen att Pol Pot flytt till Sverige

Faran med sekventiellt tänkande

 

Såväl företrädare för Försvarsmakten som politiska beslutsfattare påpekar ofta att den i inriktningsbeslutet från 2009 beslutade organisationen, IO 14, bör ligga till grund för Försvarsmaktens utveckling de närmaste fem, eventuellt tio, åren. Innan den i huvudsak är genomförd bör inga större förändringar vidtas, det skulle skapa mer oordning än nytta. Man anlägger ett sekventiellt synsätt, först bygga IO 14 innan man tar ytterligare steg.

Motiven är tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.

Eller än värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper, system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.

Till detta kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess uppdragsgivare).

Det finns dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan innebära.

I fallet IO 14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att försvara Sverige.

I liten skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras, ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till det att IO 14 är ”färdig”. Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.

Det här är ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått, organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.

Självfallet finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.

Problemet är att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer. Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i planeringen.

Krigsparallellen kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna förbereda organisationen för krig, t ex som det  skedde när det gäller anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.  

Frågan som dock alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det ens någonsin kommer att inträffa.

Sammantaget, långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den skall hänga med i utvecklingen.

KN

Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit ”ni kan väl öva någon annanstans”. Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.

Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare.  Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.

Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Politikerutfrågningen 9/9: Mattias Ottosson (s)

Så var det äntligen dags för det sista inlägget av nio i utfrågningen av de nya riksdagsledamöterna i försvarsutskottet. 10 frågor har ställts och besvarats med olika grad av engagemang och innehåll. Sista ledamoten ut blir Mattias Ottosson från Socialdemokraterna.

Mattias Ottosson är född 1971 och är bosatt i Norrköping. Ottosson valdes in i riksdagen i samband med valet 2014 och har tidigare varit kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Norrköping från 2001 fram till 2010. Sedan 2013 är han även ordinarie ledamot i den socialdemokratiska partistyrelsen.

I samband med att han fick en plats i riksdagen sa han i en intervju med NT att han gärna jobbar med utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor när det blev tal om i vilket utskott han helst önskar. I intervjun säger han också att han vill föreslå mer pengar till försvaret.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Situationen i närområdet har kraftigt försämrats och försämras. Med anledning av detta bör kapaciteten i det svenska försvaret och dess förmåga ökas.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Jag tycker att numerären bör ökas något, men viktigast är nog bemanningen. Det behövs fler sjömän för att utöka uthållighet vid skarpa lägen.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Kan inte ge någon exakt siffra, men jag anser att svenskt stridsflyg är av mycket stor betydelse vid försvaret av svenskt territorium. Antalet bör ökas något, men viktigast även här är bemanningen. Det måste finnas tillräckligt med resurser för att säkerställa uthålligheten. Det gäller även utbyggnad av markservice och övriga funktioner.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Tycker det viktigaste är att ha strategiska flygplats och hamnar i bra skick, som kan användas vid övning och skarpt läge. Fast personal behövs för att sköta underhåll under fredstid samt sköta Tofta som är av stor betydelse.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Tycker det är viktigt att värdlandsavtalet med Nato nyttjas. Ser också ett gärna ett utökat samarbete med Finland.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Tycker Bertelmans utredning är bra, men kommer inte till samma slutsats som han gör. Anser att Sverige inte bör ha fullt medlemskap i Nato, men att samverkan är bra.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalfrågan och att kapaciteten i det svenska försvaret ökas.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Bör mätas i kapacitet och inte kronor.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett beslut som tagits före min tid,men läget i omvärlden gör att man nog bör titta på det. Möjligheten finns ju i samband med försvarsbeslutet under våren.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Kan inte ge någon exakt siffra, men den är för dålig idag och bör förbättras. MSB har ansvar, men frivilligorganisationer är också av stor betydelse.

——————-

Därmed tackar jag Mattias Ottosson (s) för svaren.

Men det tar inte slut här. Det kommer inom kort tre uppföljande utfrågningar. Men i stället för att låta våra folkvalda politiker som i sammanhanget är amatörer inom ämnet så kommer jag nu att ställa samma frågor till tre stycken proffs som har jobbat med försvarsfrågorna ett helt yrkesliv. Vilka dessa tre personer är får bli en senare överraskning.  

Politikerutfrågningen 8/9: Jakop Dalunde (mp)



Vi är framme vid den näst sista delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Turen har nu kommit till Jakop Dalunde som från och med hösten har ersatt den tidigare representanten Peter Rådberg. 

Jakop Dalunde är född 1984 i Stockholm och är riksdagsledamot sedan valet 2014. Han är ersättare i riksdagen för Per Olsson. Dalunde var 2008–2011 språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Maria Ferm och han har tidigare även arbetat på Miljöpartiets riksdagskansli. Tidigare har Dalunde främst arbetat med frågor om klimat, mänskliga rättigheter och global utveckling.

—————


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Försvarsmakten arbetar utifrån den idag fram till och med nästa försvarsinriktningsperiod tar sin början och Miljöpartiet gör ingen annan bedömning än ÖB:s vad gäller övergripande inriktning. Miljöpartiet förväntar sig att Högkvarteret ger oss politiker signaler ifall Försvarsmakten inte klarar sina uppgifter enligt gällande försvarsbeslut. MP väntar nu på Försvarsmaktens underlag till inriktningsbeslutet, vilket snart blir offentligt, innan vi tar ställning.
Miljöpartiet står bakom IO 14:s fokus på ett snabbt gripbart, rörligt försvar, och menar att största problemet med IO 14 är personalförsöjningen. Med detta sagt kommer vi självklart ta med den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling i arbetet med 2015 års inriktningsproposition.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Igen så vill jag framhålla att det är Försvarsmakten som besitter den militärstrategiska kompetensen att bedöma detta. Riksdagen förlitar sig på att Försvarsmakten ger oss nödvändig information som möjliggör politiska beslut, där det sedan är upp till oss att väga olika intressen och perspektiv mot varandra.

Som en övergripande ståndpunkt kan jag dock säga att vi i dagsläget föredrar satsningar på personal för att förstärka uthålligheten i försvaret, framför nya stora materielprojekt som äter upp alltför mycket av försvarsanslaget.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Det enkla svaret är ju att det beror på de händelser man ska möta, och jag värjer mig något mot resonemang om enskilda plattformar eller exakt antal stridsflygplan eftersom Försvarsmaktens samlade förmåga bygger på ett system som hänger ihop. När det gäller stridsflyget handlar det t.ex. om tillgänglighet, som i sin tur beror på underhåll, reservdelar, flygförare etc.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

ÖB återupprepade nyligen att han inte vill se en återmilitärisering av Gotland. Från Miljöpartiets sida har vi inte någon anledning att göra någon annan bedömning än Försvarsmakten. Dock så vill vi stärka hemvärnet på Gotland, öka lagerkapaciteten och möjligheten att transportera dit förnödenheter, trupp och materiel.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Enligt en enig försvarsberedning föreligger inget direkt riktat militärt hot mot Sverige. Sedan dess har det dock skett förändringar i säkerhetsläget kring östersjön och östra Europa. Få bedömare – inklusive Försvarsmakten – tror trots detta att risken för ett militärt angrepp mot Sverige har ökat. Dock är det högre risk för incidenter och konflikter i närområdet, som också kan inbegripa militära medel. Vi ser ingen anledning att göra en annan bedömning och detta ingår naturligtvis som en faktor i arbetet med inriktningspropositionen. 

MP stödjer det Nordiska försvarssamarbetet och bejakar ett allt närmare samarbete mellan Finland och Sverige. Majoriteten i försvarsberedningen ville inte ändra Sveriges militära alliansfrihet. Det faktum att FP och nu även M driver frågan, efter många år i regeringsställning, visar att omsorgen om breda och blocköverskridande beslut i så viktiga frågor som Sveriges säkerhetspolitiska vägval, främst vilar på regeringen.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Sverige ska stå militärt alliansfritt och Miljöpartiet ser fortsatt ingen anledning att utreda ett svenskt NATO-medlemskap. Detta ställningstagande utgår ifrån vår säkerhetspolitiska analys, inte opinionsläget.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalförsörjningen. Vid sidan av det så är också samhällets samlade motståndskraft viktig, som exempelvis mot cyberattacker och psy-ops.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Vi står bakom det försvarsanslag som finns i den rödgröna regeringens budget.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Min generella uppfattning är att det är olyckligt med beslut som inte är en del av en helhet. Vi har naturligtvis noterat att Försvarsmakten på ett tydligt sätt har sagt att det helt enkelt är omöjligt att genomföra hela besparingen. Detta kommer vara en av de viktigaste delarna att lusläsa i myndighetens underlag inför inriktningsbeslutet.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Med tanke på att vi byggt in oss i ett ”just-in-time-samhälle” där det börjar bli tomt i livsmedelsbutikerna efter bara två-tre dagar, så ser jag det som en stor uppgift framöver att stärka respektive bygga upp hela kedjan från samhällets krishanteringsförmåga till civilt försvar. Miljöpartiet har sedan förra mandatperioden lagt ner mycket tid på att uppmärksamma hur sårbart vårt samhälle har blivit.

Långsiktigt är klimatanpassning viktigt – då uppvärmningen av vårt klimat riskerar att slå ut infrastruktur som kan lamslå samhällen, livsmedelsförsörjning och även stora distributionsvägar för industrin och flöden till våra större städer. Men klimatförändringarnas effekter har också en viktig säkerhetspolitisk dimension, vilket vi som bekant redan har sett i konflikter.

——————-

Därmed tackar jag Jakop Dalunde för svaren. I morgon publicerar jag det sista inlägget i utfrågningen och då med svaren från Mattias Ottosson (s).

Politikerutfrågningen 7/9: Jan R Andersson (m)

Vi närmar oss slutet på utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. I dag är det dags för ytterligare en ny ledamot för Nya Moderaterna att svara på frågorna, nämligen Jan R Andersson. 

Jan Andersson född 1970 och är invald i riksdagen för Kalmar läns valkrets. Jan har suttit i riksdagen sedan 2006 men är ny i försvarsutskottet. Som nytillträdd riksdagsledamot blev Andersson ledamot i socialutskottet. Efter valet 2010 fortsatte Andersson som ledamot i socialutskottet. Andersson har tidigare varit Moderaternas talesman i alkohol- och tobaksfrågor.

Likt Lena Asplund (m) så har Jan Andersson (m) inte svarat på fråga för fråga utan i stället i löpande text vilket innebär att jag lyft ut svaren och placerat in under relevanta punkter i syfte att kunna jämföra svaren mellan de olika ledamöterna. Vissa frågor blir därmed också obesvarade. Längst ned i detta inlägg publiceras Jan Anderssons svar i sin helhet.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Frågan ej besvarad / Skipper


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Frågan ej besvarad. Ett delsvar kan skönjas under nedanstående fråga / Skipper

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Frågan ej besvarad / Skipper


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Frågan ej besvarad / Skipper

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.

——————-

Här nedan återfinns hela Jan Anderssons svar i löpande text:

Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år. Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret. En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.

——————

Därmed tackar jag Jan Andersson för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jakop Dalunde (mp).

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Politikerutfrågningen 5/9: Alexandra Völker (s)


Vi har nu passerat passerat halvvägs in i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Söndag innebär utfrågning av Alexandra Völker som representerar Socialdemokraterna. 

Alexandra Völker är född 1989 och är därmed också yngst i försvarsutskottet. Völker är bosatt i Rissne i Sundbybergs kommun. Hon har tidigare varit distriktsordförande för SSU i Stockholms län och är ny riksdagsledamot sedan riksdagsvalet 2014. Völker har en masterexamen i statsvetenskap.
Völker beskrev sig själv inför valet som en ung tjej med tydligt Stockholmsperspektiv.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Precis som Bertelman belyser i sin rapport ser vi det som viktigt med samarbeten. Vi ser Finland som en viktig samarbetspartner och är öppna inför hur det samarbetet kan utvecklas. Bara för ett par veckor sedan var svenska försvarsutskottet och träffade finska försvarsutskottet, där vi samtalade om just detta.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Stefan Löfven har varit tydlig med att vi inte kommer öppna upp för medlemsskap i Nato. Därför ser vi inte heller anledning att utreda frågan.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Finns så klart många frågor som är viktiga. Hur försvarsmakten ska klara sin personalförsörjning är en viktig sådan fråga där vi ser stora utmaningar. Sen ser vi Socialdemokrater alltid försvarets folkförankring som en viktig fråga. Den hänger till viss del också ihop med frågan om personalförsörjningen.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Vi var redan i försvarsberedningen tydliga med att vi behöver höja anslagen. Dör ville vi gå längre än det som blev förslaget då Alliansen inte ville gå lika långt som oss Socialdemokrater. Nu befinner vi oss i ett läge i utskottet där vi, på grund av att Sverigedemokraterna röstade fram alliansen budgetramar, tvingas skära ner i den samlade budgeten för försvar och samhällets krisberedskap.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Vi återkommer om detta i inriktningspropositionen.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Försvarsberedningens bedömning är att 3 dygn är en rimlig nivå för privatpersoner.

——————-

Därmed tackar jag Alexandra för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jan R Andersson (m).

Tidigare inlägg i serien

Politikerutfrågningen 6/9: Alexandra Völker (s)


Vi har nu passerat passerat halvvägs in i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Söndag innebär utfrågning av Alexandra Völker som representerar Socialdemokraterna. 

Alexandra Völker är född 1989 och är därmed också yngst i försvarsutskottet. Völker är bosatt i Rissne i Sundbybergs kommun. Hon har tidigare varit distriktsordförande för SSU i Stockholms län och är ny riksdagsledamot sedan riksdagsvalet 2014. Völker har en masterexamen i statsvetenskap.
Völker beskrev sig själv inför valet som en ung tjej med tydligt Stockholmsperspektiv.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Precis som Bertelman belyser i sin rapport ser vi det som viktigt med samarbeten. Vi ser Finland som en viktig samarbetspartner och är öppna inför hur det samarbetet kan utvecklas. Bara för ett par veckor sedan var svenska försvarsutskottet och träffade finska försvarsutskottet, där vi samtalade om just detta.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Stefan Löfven har varit tydlig med att vi inte kommer öppna upp för medlemsskap i Nato. Därför ser vi inte heller anledning att utreda frågan.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Finns så klart många frågor som är viktiga. Hur försvarsmakten ska klara sin personalförsörjning är en viktig sådan fråga där vi ser stora utmaningar. Sen ser vi Socialdemokrater alltid försvarets folkförankring som en viktig fråga. Den hänger till viss del också ihop med frågan om personalförsörjningen.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Vi var redan i försvarsberedningen tydliga med att vi behöver höja anslagen. Dör ville vi gå längre än det som blev förslaget då Alliansen inte ville gå lika långt som oss Socialdemokrater. Nu befinner vi oss i ett läge i utskottet där vi, på grund av att Sverigedemokraterna röstade fram alliansen budgetramar, tvingas skära ner i den samlade budgeten för försvar och samhällets krisberedskap.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Vi återkommer om detta i inriktningspropositionen.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Försvarsberedningens bedömning är att 3 dygn är en rimlig nivå för privatpersoner.

——————-

Därmed tackar jag Alexandra för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jan R Andersson (m).

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com