Sökresultat för: säkerhetspolitik

Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen

I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.

Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

PUFF, där sprack den…

Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta. Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga […]

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.

Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.

Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Ska framtidens försvar domineras av MÖP, militärt överintresserade personer ?

Snart är det den 1 juli och då upphör värnpliktssystemet i Sverige. Värnplikten har varit ett av de sociala kitten som hållit ihop vårt land. Det skingras nu för ett yrkesförsvar där militären själv är rädd för att ”möpare” ska tränga sig in. MÖP betyder militärt överintresserad person.

Värnplikten har gjort att det svenska försvaret bland annat vid utlandsoperationer visat sig ha mycket dugliga soldater. Men den har också gjort försvaret av Sverige till en angelägenhet för hela svenska folket. När det kalla kriget tog slut så ändrades också förhållandena och det har i sin tur lett till ökad kraft bakom krav på yrkesförsvar.

Just för att försvaret succesivt inte ska befolkas av s k MÖP, för att använda militärens egen beteckning, så är den folkliga förankringen viktig. Det hade gått att behålla dagens mönstrings- och värnpliktssystem trots små utbildningskullar. Som helhet hade det gett både bättre förankring hos svenska folket, bättre rekryteringsmöjligheter till hemvärnet och en bättre blandning av kompetenser och bakgrunder i förbanden.

Inom några år är risken stor för att försvaret har fjärmats från folkligt intresse och engagemang. Det skulle i så fall vara ett stort bakslag. Det renodlade yrkesförsvaret kan visa sig vara en stark nackdel för dels försvarets roll i samhället, dels förutsättningarna för att rekrytera rätt personer.

NOterbart är också att högerregeringen drev igenom denna stora förändring utan en blocköverskridande överenskommelse. Det vittnar inte om långsiktighet i tänkandet utan om en vilja att kompromisslöst diktera villkoren med egna uppfattningar som utgångspunkt. Det är inte särskilt klokt när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Andra bloggar om:

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]