Försvarsbloggare – Sida 35 – Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.

Ett strategiskt problem i Nordatlanten

Reflektion

Den 17APR2020 publicerades den norska regeringens försvarsproposition för perioden 2021-24. I den norska propositionens säkerhetspolitiska omvärldsanalys finns ett antal intressanta skrivelser. Detta inlägg kommer dock handla om en specifik skrivning i den propositionen. Inlägget tar dock sin början i en artikel skriven 2016. I mitten av 2016 publicerade den amerikanska amiralen James Foggo III sin artikel "The Fourth Battle of the Atlantic". Tesen den amerikanska amiralen framför är att vi nu befinner oss i ett fjärde slag om Atlanten. Det första och andra slaget var de tyska ubåts operationerna, gentemot fartygstransporter, i Atlanten under första och andra världskriget. Det tredje slaget om Atlanten var främst agerandet mellan Amerikanska ubåtsjaktstyrkor och sovjetiska ubåtar i Atlanten. Det fjärde slaget om Atlanten argumenterar Foggo för genomförs nu. Ryssland skall, enligt honom, återigen utmana bl.a. USA och NATO i Atlanten med sin ubåtsflotta.¹

Den 29OKT2019 publicerar NRK uppgifter om en rysk ubåtsoperation, den norska underrättelsetjänsten poängterar att det var en operation och ej en övning, målsättningen med operationen skulle enligt den norska underrättelsetjänsten varit att uppvisa en förmåga att kunna hota den Nordamerikanska östkusten samt försvara sitt eget basområde på Nordkalotten. I kontexten det fjärde slaget om Atlanten, är det främst delmålsättningen att kunna hota den Nordamerikanska östkusten som är intressant. Enligt den norska underrättelsetjänsten skulle ett antal av de totalt 10 involverade ubåtarna i operationen, haft till uppgift att försöka tränga sig långt ut i Atlanten. Enligt den norska underrättelsetjänsten hade beslutet om operationens genomförande tagits på hög politisk nivå i Ryssland, enl. NRK skulle operationen pågå i 60 dagar.²

Vad avser delmomentet att kunna påverka den Nordamerikanska östkusten och därmed även Atlanten i den ryska ubåtsoperationen, blir den amerikanska flottans konvojeringsövning som en delövning i Defender-2020 intressant. I samband med en genomgång för journalister avseende konvojeringsövningen påtalades det att numera anser den amerikanska flottan att dess fartyg är gripbara för en motpart när de lämnar marinbasen i Norfolk, på den Nordamerikanska östkusten.³Vilket får anses vara intressant utifrån den tidigare nämnda ryska ubåtsoperationen.

Norges Statsminister, Erna Solberg, kom även uttala sig om den ryska ubåtsoperationen. Enligt den norska statsministern var operationen, dels ett sätt för Ryssland att uppvisa sin militära kapacitet, dels var det en förlängning av en tidigare genomförd övning under 2019 utanför norskt territorialvatten. Enligt hon syftar det ytterst till att i händelse av en konflikt kunna säkra sjövägen till Kolahalvön genom att bl.a. försöka isolera Norge.⁴ I det perspektivet är det värt att notera en rysk marinövning, i Nordsjön i slutet av mars 2020. Enligt den brittiska flottan skall det varit en ovanligt hög rysk marinaktivitet i, dels den engelska kanalen, dels Nordsjön.⁵ Vad har då allt ovanstående med en enskild skrivning i den nya norska försvarsproposition att göra?

Enligt den norska försvarspropositionen skall enbart en modern rysk ubåt kunna binda upp stora resurser på västlig sida om den agerar utanför lokala farvatten. Kommer ett antal ryska ubåtar ut i Nordatlanten utgör det ett strategiskt problem, enl. den norska försvarspropositionen, samt ett allvarligt hot gentemot den transatlantiska säkerheten och för amerikanska förstärkningsoperationer till Europa i händelse av en kris.⁶ Den svenska försvarsberedningen konstaterar även i sin rapport Värnkraft, om sjövägarna i Nordatlanten mellan Nordamerika och Europa skulle störas eller brytas försvåras avsevärt möjligheten för NATO att försvara de östliga medlemsstaterna.⁷Därmed blir den ryska ubåtsoperationen i slutet av 2019 mycket intressant, ffa. den del som innefattade att ett antal ubåtar skulle försöka tränga sig långt ut i Atlanten.

Avslutningsvis vad kan då detta innebära? För det första, får det ses som troligt att trots den begränsade numerär av ubåtar Ryssland idag förfogar över, utgör de ett högst reellt hot. Huruvida det beror på egna teknologiska framsteg, reducering av västlig ubåtsjaktförmåga eller en kombination får vara oskrivet. För det andra, belyser det återigen vikten av en hög egen förmåga samt numerär av förband för att kunna genomföra väpnad strid. Detta maa. det ej går att veta hur mycket av amerikanska förstärkningar som skulle kunna komma fram i händelse av en väpnad konflikt, ffa. när det anses vara ett strategiskt problem om enstaka ryska ubåtar kommer ut till Nordatlanten. För det tredje, det får ses som möjligt att detta strategiska problem kommer kvarstå under en längre tid maa. de omfattande investeringar Ryssland genomfört under de senaste decennierna på undervattensteknologi. För det fjärde, vad den amerikanska amiralen James Foggo III beskrivit som det fjärde slaget om Atlanten torde kunna ses som en realitet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Norsk rikskringkasting 1 (Norska)

Regjeringen 1 (Norska)

Riksdagen 1 (Svenska)

Royal Navy 1 (Engelska)

Sveriges Radio 1 (Svenska)

U.S. Naval Institute 1, 2 (Engelska)

Slutnoter

¹ U.S. Naval Institute. Foggo III, James. The Fourth Battle of the Atlantic. 2016. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2016/june/fourth-battle-atlantic (Hämtad 2020-04-19)

² Norsk rikskringkasting. Strand, Tormod. Hemmelig ubåt-operasjon: «Målet er å vise at Russland kan nå USA». 2019. https://www.nrk.no/norge/hemmelig-ubat-operasjon_-_malet-er-a-vise-at-russland-kan-na-usa_-1.14761298 (Hämtad 2020-04-19)

³ U.S. Naval Institute. Eckstein, Megan. Navy Drills Atlantic Convoy Ops for First Time Since Cold War in Defender-Europe 20. 2020. https://news.usni.org/2020/02/28/navy-drills-atlantic-convoy-ops-for-first-time-since-cold-war-in-defender-europe-20 (Hämtad 2020-04-19)

⁴ Sveriges Radio. Möller, Jens. Solberg: Rysk maktdemonstration till havs. 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7334136 (Hämtad 2020-04-19)

⁵ Royal Navy. Royal Navy shadows seven Russian warships in the Channel and North Sea. 2020. https://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2020/march/26/200326-royal-navy-shadows-seven-russian-ships (Hämtad 2020-04-19)

⁶ Prop. 62 S (2019 – 2020). Vilje til beredskap – evne til forsvar Langtidsplan for forsvarssektoren. s. 35.

⁷ Ds. 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.

Norska flottans utveckling – en strategisk fråga även för Sverige

Igår, fredag, presenterade Norges statsminister, Erna Solberg, den långsiktiga inriktningen för det norska försvaret. Ekonomiskt innebär den att försvarsbudgeten kommer nå ca 2 % av BNP 2028. I mycket grova drag innebär planen att:

- Antalet mekaniserade bataljoner utökas från tre till fyra,

- Från 2025 ska det anskaffas nya stridsvagnar, antal och typ anges dock ej,

- Flottan kommer fortsatt ha fyra fregatter (tidigare fem, ersättning av den förlista KNM ”Helge Ingstad” sker ej)

- Sex äldre robotbåtar bibehålls och moderniseras,

- Fyra nya ubåtar anskaffas omkring 2030, under tiden bibehålls och uppgraderas ubåtarna av Ula-klass,

- Flygvapnet genomför den planerade anskaffningen av 52 st stridsflygplan av typen F-35,

- Fem P-8 Poseidon ubåtsjaktflygplan ersätter existerande P-3 Orion.

- Luftvärnssystemet NASAMS, främst inriktat mot försvar av flygbaser, uppgraderas.

Som utomstående betraktare är det svårt att undvika intrycket att anskaffningen av F-35 systemet verkar ta huvuddelen av investeringsutrymmet fram till 2028. Framförallt tycks det drabba flottan, där det inte ske några nyanskaffningar i perioden. Inte heller tycks något långräckviddigt luftvärn finnas i planerna.

Ur svensk synvinkel kanske de uteblivna satsningarna på marinen är de som borde bekymra oss mest. Idag när det nygamla problemet att skydda förbindelserna mellan USA och Europa åter blivit aktuellt finns det tunga skäl för Nato att utveckla sin förmåga i Norskehavet, framförallt vad avser ubåtsjakt. Norge och Storbritannien är de som har bäst förutsättningar att hindra ryska ubåtar (och flygstridskrafter) att, från baser i Murmanskregionen, nå sina operationsområden i Nordatlanten och där påverka amerikanska förstärkningstransporter till Europa.
För Sverige, Finland och inte minst Norge, är problemet än allvarligare. Även om Ryssland inte klarar av att avskära atlantförbindelserna så innebär även en ”halv” rysk framgång, man lyckas bara avskära förbindelserna över Nordsjön och Norskehavet, att hela den Skandinaviska halvön är isolerad från omvärlden.

I praktiken skulle det innebära att någon mer substantiell utländsk hjälp knappast skulle kunna tillföras det nordiska området. Något som såväl Sverige som Norge är i mycket starkt behov av, i händelse av ett ryskt angrepp mot något eller båda länderna.

Vad trevligt det vore att i en nordisk kontext kunna säga till kamraterna i Norge ”om ni ser till att tillsammans med era vänner i Nato hålla sjöförbindelserna till Skandinavien öppna, så ska Sverige (och Finland) se till att skydda er rygg på marken och i luften”.

I mina ögon en tämligen självklar ansvarsfördelning. Tyvärr finns det mycket kvar att göra, på båda sidor av Kölen, för att förverkliga ett sådant koncept.

*****

P.S. Se gärna mitt tidigare blogginlägg nedan för ytterligare några tankar som svensk-norsk samverkan. T ex det gemensamma norsk -svenska intresset av att hålla fartygslederna in mot svenska Västkusten öppna.

Krönika: Sverige stod modell för Finland – sedan avvecklade vi

Publicerar idag en krönika i BLT, som kan läsas i sin helhet här.

En ödslig vik i Norge – Del 1 – Farkosterna

Sammanfattning

I norska Jarfjord, närmare bestämt Skipshavn förefaller i slutet av 1990 en farkost observerats som möjligen skulle kunna vara en av de farkoster som observerats samt avtryck finns dokumenterad av på svenskt inre vatten under den mest intensiva perioden av s.k. främmande undervattensverksamhet d.v.s. huvuddelen av 1980-talet och del av 1990-talet. Huruvida detta får ses som sannolikt eller ej överlåter jag till er läsare av detta inlägg att avgöra.

Analys

I december 2019 publicerades det avslutande avsnittet av NRK tv-serie Kald Krig en synnerligen intressanta uppgift, vilket möjligen skulle kunna påverka den svenska diskussionen avseende den s.k. främmande undervattensverksamheten som genomfördes som intensivast under 1980- och del av 1990-talet. Inledningsvis bör det noteras att mig veterligen har svensk media i skrivande stund ej uppmärksammat de av NRK publicerade uppgifterna, än mindre förefaller det förts någon mer officiell etablerad diskussion kring uppgifterna i Sverige, trots att det är över ett kvartal sedan de varit kända.

Vad var det då som hände? I inledningen av juni månad 1990, genomfördes en observation av misstänkt främmande undervattensverksamhet utav en civil observatörer i Skipshavn, Jarfjorden, som dök efter krabbor. Denna observatör skall ha märkt tydliga spår på havsbotten. Spåren var cirka fem centimeter djupa och fanns på ett djup cirka 20 meter. Detta kom föranleda att norska röjdykare som löste andra uppgifter i närområdet, omdirigerades för att genomföra en kontroll om några spår fanns utav den möjliga observationen av främmande undervattensverksamhet. De norska röjdykarna kom att påbörja sin eftersökning den 12JUN1990 och fann spår i området som var av mycket stort intresse. I analysen av spåren fastslås det dock att spåren var gamla, troligtvis från vintern mellan 1988 och 1989.¹

Tre månader senare, kom röjdykare återigen sättas in för att kontrollera området i Jarfjorden. Det som inträffade då, får antas göra de tidigare observationerna sannolika. De norska röjdykare kom då att finna ytterligare spår på botten av fjorden, varav vissa var bandspår. Spåren antogs vara några dagar eller veckor gamla. Vid upptäckten av den ytterligare spårbildningen togs ett beslut om att kontinuerlig observation skulle genomföras utav det specifika området i Jarfjorden. I praktiken innebar det att två patruller, om fyra soldater vardera, ur det norska marina specialförbandet Marinejegerkommandoen skulle genomföra inhämtning mot den tidigare nämnda fjorden.²

Bild 1. Inhämtningsområde för de norska marinjägarpatrullerna.

En täckhistoria kom att etableras att den avdelade marinjägarpatrullen ingick i en övning i Finnmark. Detta i syfte att säkerställa operationssäkerheten så att den kränkande makten ej skulle kunna erhålla några former av indikationer på att dess verksamhet i det aktuella området var upptäckt. Ingen form av radiokommunikation kom att nyttjas mellan den uppgiftsställande chefen och de två patrullerna som genomförde inhämtningen. Därtill var operationen uppbyggd i flera olika lager, varvid en nivå ej hade kännedom om vad den andra gjorde osv. för att skydda patrullernas verksamhet. Den 20OKT1990, kom marinjägarna påbörja sin inhämtning mot inloppet till Skipshavn på Jarfjordens östra sida.³

Inhämtningen kom vara resultatlös intill slutet av november 1990. Den 20NOV1990 kom en av patrullmedlemarna i månljuset uppmärksamma att något bryter vattenytan. Patrullmedlemen kom då observerade en farkost som förflyttade sig nära land under cirka tre till fyra minuter för att därefter sjunka ned under vattenytan. I samband med denna observation, observerades även ljussignalering från inloppet till Jarfjorden. Detta kom föranleda att marinjägarna flyttas till Jarfjordens västra sida för att kunna observera Skipshavn. Efter marinjägarna förflyttat sig och upprättat en ny observationsplats kom de den 24NOV1990 återigen genomföra en observation i Skipshavn av en främmande undervattensfarkost.⁴

Bild 2. Vektoriserad bild av den norska marinjägarpatrullens observation. (Källa: NRK Kald krig, S01E05).

Denna observation inleddes med att observatören hör ett okänt ljud från vattnet. Observatören kommer då att rikta sin kikare mot ljudkällan och ser då bubbelbildning på vattenytan varvid en liknande farkost som observerades den 20NOV1990 kommer upp till ytan och ligger och flyter under några minuter för att återigen sjunka ned. Några dagar efter observationen den 24NOV1990 kontrolleras återigen havsbotten i Skipshavn, varvid ny spårbildning upptäcks på botten. Därmed fastställs det att en okänd typ av miniubåt har varit verksam där. Enligt patrullens skisser var farkosten tornlös och den längd som kunde observeras ovan vattenytan var ca 7-8 meter samt den hade en längsgående pontonliknande del längs den sida som kunde observeras.⁵

En konsekvens av den genomförda observationen kom bli att marinjägarna fortsatte sin inhämtning vid Skipshavn. Militärbefälhavaren samt den norska försvarsledningen orienterades även strax innan jul 1990 om vad som hade observerats. Varvid en order utfärdades att vid en ytterligare observationer skulle marinjägarna ingripa, i syfte att ta farkosten samt dess personal om nödvändigt med vapenmakt. Inhämtningen kom fortgå intill påskhelgen 1991, dock observerades ingen ytterligare aktivitet varvid inhämtning avbröts..⁶

I sammanhanget är det intressant att notera att en tidigare norsk marinjägare som arbetade med att kontrollera betongmattor som säkrar kajen vid hamnen i Alta den 21FEB1991 kom upptäcka vad som förefaller varit bandspår av en undervattensfarkost på havsbotten. Enligt den tidigare marinjägaren skall inte spåren varit äldre än två veckor när han observerade och filmade dem. Observationen kom att rapporteras till det norska försvaret och två tjänstemän från den norska underrättelsetjänsten kom till Alta. De två tjänstemännen medförde en bandupptagning på spåren i hamnen när de lämnade Alta. Den tidigare marinjägaren blev ombedd att inte prata om det han hade observerat på havsbotten.⁷ Vad slutsatsen kring observationen i Alta den 21FEB1991 blev har ej kunnat finnas. Dock är det intressant mtp. den aktivitet som skedde i slutet av 1990 i Skipshavn samt att de norska marinjägarna fortfarande genomförde inhämtning mot Skipshavn, när de troliga spåren från främmande undervattensverksamhet upptäcktes i Alta.

Observationen vid Skipshavn i Jarfjord har likt många andra observationer ingen fotodokumentation. Vid Skipshavn fanns dokumentationsutrustning, denna skall blivit obrukbar p.g.a. av de klimatologiska förhållanden som rådde den 24NOV1990. Mekaniken i kameran hade nämligen p.g.a. detta slutat fungera.⁸ Går det då att lita på de skisser och muntliga redovisningar den norska marinjägarpatrullen lämnade vid dess avrapportering? Den svenska Försvarsmakten kom under 1980-talet genomföra en studie, som redovisas i den s.k. ÖB rapporten från 1987, avseende trovärdigheten i observationer som rapporterades. Enligt den skall studien skall sannolikheten för att en observation stämmer vara i paritet med kvalitén på det förband som genomför den. Det vill säga en hög personell och materiell standard ger en låg sannolikhet för en felaktig observation och vice versa.⁹ Den svenska ubåtskommissionens rapport från 1995 kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt vatten kom dock underkänna skisser som ett säkert underlag för att genomföra någon form av nationalitetsbestämning.¹⁰ Vilken tillförlitlighet den norska efteranalysen av observationen av undervattensfarkosten satte på de upprättade skisserna av marinjägarna har ej framgått.

De norska marinjägarna torde dock vid den aktuella tidpunkten för observationerna i Skipshavn,¹¹ tillsammans med Forsvarets Spesialkommando utgjort de bästa soldaterna Norge hade.¹² Utifrån det resonemang den svenska Försvarsmakten förde i den s.k. ÖB rapport från 1987 kring sannolikheten för en korrekt observation,¹³ borde detta inneburit att de norska marinjägarnas observation samt skisser bör kunnat givits en hög validitet av att de, de facto observerade en främmande undervattensfarkost. Huruvida en nationalitetsbestämning kan genomföras utifrån det underlaget, återkommer undertecknad till längre fram i inlägget.

Vad kan då syftet varit med undervattensverksamhet i en ödslig vik, i en norsk fjord? Det norska försvaret förefaller antagit två teorier. Den första teorin var att det kunde utgöra en övning för främmande makts specialförband i dolt inträngande på en annan nations territorium i syfte att validera metoder. Den andra teorin var att det utgjorde en del av en kartläggning för framtida operationer, d.v.s. inhämtning av information för krigsplanläggning.¹⁴ Utifrån den s.k. svenska ÖB rapporten från 1987 avseende den främmande undervattensverksamheten, passar den andra norska teorin in. Dock nämns inget om att den främmande undervattensverksamheten skulle kunna röra sig om övningsverksamhet i den svenska ÖB rapporten från 1987.¹⁵

Kan det finnas något samband mellan observationen av en främmande undervattensfarkost på norskt inre vatten och den främmande undervattensverksamhet som bedrevs på svenskt inre vatten under 1980-talet och del av 1990-talet?¹⁶ Vid Skipshavn observerade de norska marinjägarna en mindre undervattensfarkost i ytläge, varvid det får ses som en tydlig utgångspunkt för att försöka finna likheter med händelser i Sverige.

Den statliga utredningen som redovisades 1995 avseende främmande undervattensverksamhet, har ett avsnitt som berör miniubåtar och s.k. dykfarkoster. Enligt den utredningen fanns det starka skäl att anta, att mindre farkoster i storleksordningen 10 till 30 meter varit involverade i den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Dessa farkoster skall enl. den statliga utredningen vara ämnade för att genomföra olika former av inhämtningsuppgifter men även utläggning av navigationsfyrar samt inhämtningsutrustning men även kunna genomföra mineringar, sabotage av utlagda mineringar samt landsättning av specialförband och underrättelseofficerare. Skillnaden mellan miniubåtar och dykfarkoster är att miniubåten har ett tryckskrov emedan dykfarkosten ej har det och dess personal utsätts för vattentrycket.¹⁷ Farkosten som observerades i Skipshavn, bedömdes till en längd av 7-8 meter när den låg i ytläge,¹⁸ vilket skulle kunna utgöra en liknande farkost som kränkt svenskt vatten, utifrån dess observerade längd.

Den statliga utredningen i ubåtsfrågan från 2001, berör även miniubåtssystem dess beskrivning är inriktad mot möjliga sovjetiska system. Enligt den utredningen kan miniubåtssystemet klassificeras in i två typer, små ubåtar med en vikt som understiger 250 ton och miniubåtar samt dykfarkoster med en vikt på cirka 50 ton.¹⁹ I de avhemligade delarna i den s.k. ÖB rapporten från 1987, framkommer inga uppgifter om längd eller vikt i det avsnitt som berör miniubåtar, dock förs ett resonemang om vissa observationer kan ha härrörts till valar vilket falsifieras samt att en farkost tidigare bedömts varit utrustad med bandaggregat. I en annan del beskrivs att en farkost främst skall ses som ett transportmedel för personal och materiel långt in i skärgården samt att den farkosten har begränsad uthållighet, enligt undertecknad får det ses som troligt att en dykfarkost beskrivs. I avsnittet beskrivs även en farkost med torn, där observationer genomförts av delar av tornet samt hela tornet och del av skrovet i ytläge.²⁰

Professorn Willhelm Agrell beskriver i sin bok Sprickor i järnridån två miniubåtssystem som enligt honom skall vara beskrivna i den s.k. ÖB rapporten från 1987 och antogs vara involverade i den främmande undervattensverksamheten. Enligt honom skulle det funnits en större miniubåt om cirka 30 meters längd med tryckskrov med ett torn placerat långt fram på farkosten. Därtill skulle det finnas en miniubåt om cirka 10 meters längd, utan torn dess ovan sida skulle vara slätt böjd och likna en valrygg. Den sistnämnda miniubåten hade även mycket tunna master och en mindre upphöjning som möjligen var höj- och sänkbar. Enligt Agrell var det inte känt om den farkosten hade tryckskrov eller ej, i en av slutnoterna till stycket skriver Agrell att den mindre farkosten överinstämmer i stort med den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.²¹

Den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt kategoriserar även in de mindre farkosterna som bedrev den främmande undervattensverksamheten i två kategorier. Vid sitt inträdesanförande till den kungliga krigsvetenskapsakademin 1991, beskriver han en mindre farkost om 10 m och en större farkost om 30 m. Där den mindre farkosten används för att transportera personal långt in i den svenska skärgården, dock bedöms den ej klara av operationer tvärs över Östersjön. Den farkosten skall även i vissa exemplar varit försedd med bandaggregat. Den andra farkosten hade en längd om 30 m och uthållighet på upptill en månad, den farkosten kunde även medföra två av den mindre typen av ubåtar till ett operationsområde.²²

Professor Ola Tunander, delar även in miniubåtarna i två typer, en mindre och en större.²³ Enligt honom skall även den svenska Försvarsmakten benämnt den mindre typen av miniubåtar som typ 1. Huruvida typ 2, d.v.s. den större miniubåten, även var ett vedertaget begrepp framgår ej fullständigt,²⁴ dock skulle det kunna vara så. Enligt Tunander skall typ 1 farkosten vara mellan 8-10 meter lång och typ 2 farkosten mellan 20 och 30 meter lång.²⁵ Typ 1 farkosten skall vara droppformad, ha tunna periskop, strålkastare samt stora observationshål och en slusslucka i fören. Den synliga delen över ytan av typ 1 farkosten skall ha varit cirka fem meter och den skulle haft en totallängd på 8-10 meter och en karakteristisk valryggs liknande form när den till del visades i ytläge.²⁶ Enligt Tunander skall typ 2 farkosten haft ett rektagulärt torn placerat mitt på skrovet med en vajer från tornet topp till fören och en hög mast som kunde resas bakom tornet, farkosten skulle även till formen vara rektangulärt formad. Typ 2 farkosten skulle även, enligt Tunander, kunna bära två dykfarkoster.²⁷

Den tidigare Överbefälhavaren, General Bengt Gustafson, beskriver en farkost som påträffades i Balaklava under sommaren 1992. Det var en spolformad och tornlös farkost som skall ha varit 16 meter lång, måtten kom utifrån stegning där den låg på land. Denna farkost skall byggts under tidigt 1970-tal i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Enligt honom skall den farkosten väl stämma in på föredragningar kring den s.k. valryggen, d.v.s. typ 1 farkost, under hans tid som Överbefälhavare.²⁸ Gustafson nämner även att det skall finnas minst tre hydrofonbilder på en 30 meter lång undervattensfarkost,²⁹ d.v.s. den s.k. typ 2. Dock har undertecknad ej funnit att han beskriver utformningen av denna 30 meter långa farkost i detalj.

Den tidigare ställföreträdande chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Kommendör 1. graden Nils-Ove Jansson, tar i sin bok Omöjlig ubåt upp ett antal observationer som skulle kunna härledas till typ 1 och 2 miniubåtarna som observerats inom svenskt inre vatten, dock används aldrig begreppet typ 1 och 2 i boken. Bland annat nämner han att ett fem till sex meter långt valryggsliknande föremål skulle observerats vid Lilla Värtan, i samma avsnitt har han även med en bild på den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.³⁰ I sammanhanget är det intressant att notera en farkost han tar upp avseende sidokölar, denna farkost är 13,4 m lång, 3,3 m bred och 4,8 m hög. Farkosten skall vara försedd med dykarsluss och mainipulatorer och utvecklades 1971 samt användes för militära ändamål och måtten på kölarna samt avstånden mellan dem skall näst intill vara identiska med bottenspår funna i Sverige, farkosten har även ett torn på mitten av dess längd. Vad som även är intressant är att den farkosten har en pontonliknande utbuktningar på vardera sida om sig.³¹ Jansson berör även möjliga typ 2 farkoster, han nämner bl.a. en farkost som en svensk marinattaché i Moskva skall ha fotograferat vid kaj i Leningrad som var cirka 30 meter lång, om denna nämns inget om ett torn. En hydronfonbild visas även på en farkost som har en längd om 25-30 meter och ett lågt torn på den främre delen av skrovet. Den farkosten skriver han skall ha varit aktiv i svenska vatten från 1980 intill 1992.³²

I och med att detta inlägg berör den norska observationen i Skipshavn kommer enbart jämförelser genomföras mot den s.k. typ 1 farkosten som observerats i svenska vatten, maa. utformningen samt redovisad längd utifrån observationen. Dock kommer en liten utvikning göras kring typ 2. Vad avser de svenska beskrivningarna avseende typ 1 farkosten är de svenska källorna någorlunda samstämmiga. De största likheterna är längden på farkosten, att den var utrustad med tunna master, möjligen periskop, inget torn och en valryggs liknande form. Den farkost som skiljer sig ut är den 13.2 meter långa farkost Kommendören av 1. gr. Nils-Ove Jansson belyser som har ett torn på sitt skrov, men med pontonliknande sidor likt den norska observationen. Därtill skiljer sig farkostens konstruktion åt mellan de tidigare belysta källorna. Den farkost Carl Bildt beskriver förefaller vara en sovjetisk med tryckskrov. Den Willhelm Agrell antyder förefaller vara en sovjetisk dykfarkost, den farkost den tidigare Överbefälhavaren Bengt Gustafson beskriver förefaller vara en farkost med tryckskrov och sovjetiskt ursprung avslutningsvis är den farkost Tunander beskriver även en med tryckskrov men med italienskt ursprung. Vad avser Italien utpekar även Tunander ut typ 2 farkosten som italiensk men enligt den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson skall den farkosten varit känd av den svenska marinen,³³ varvid det får anses som smått otroligt att det ej skulle framkommit vid skrivande stund i någon statlig utredning att det var typ 2 farkosten.

Oaktat ursprungslandet farkosten kommit från, skulle det kunna antas att detta inlägg får ett abrupt slut med att försöka finna någon eventuell koppling mellan observationen i Skipshavn och de svenska observationerna av den s.k. typ 1 farkosten, under perioden för den mest intensiva främmande undervattensverksamheten i Sverige. Dock har som vanligt myntet olika sidor, så även i denna historia. Som tidigare skrivits är den enda farkost som till del överinstämmer i de norska och svenska observationerna på en mindre farkost som kan tänkas varit i svenska vatten, den farkost Kommendör av 1. Gr Nils-Ove Jansson beskriver. Dock hade den ett torn på den skiss han redovisade i sin bok, men med pontonliknande sidor.

Kommendören av 1. Gr Nils-Ove Jansson skriver ej vilken mindre sovjetisk ubåt skissen föreställer i sin bok Omöjlig ubåt. Vid jämförelser av fotografier och skisser samt konstruktionsdata förefaller det vara den mindre ubåten med modellnamnet projekt 1839, som skall ha varit en undervattensarbetsfarkost,³⁴ Jansson beskriver och visar en skiss på i sin bok Omöjlig ubåt.³⁵ Denna farkost förefaller även finnas i en tornlös variant alternativt att tornet kan plockas bort från den, samt den tornlösa varianten på det fotografi som finns publicerat av den förefaller även vara utrustad med två stycken mindre master.³⁶ Vad som ej kan verifieras kring typ 1 ubåten är om dessa master skall vara nära varandra eller separerade när de observerats i svenska vatten, samt den norska observationen beskriver inget i vad som är publicerat om masters placering. Vad avser masterna är dessa på projekt 1839 farkosten, nära fören respektive aktern på den tornlösa varianten av farkosten.

I den norska dokumentären Kald Krig visas även en bild på vad som förefaller vara en projekt 1839 ubåt samt det utpekas som den miniubåt som hade observerats av de norska marinjägarna i Skipshavn, dock visas farkosten med torn i dokumentären.³⁷ Som berörts i det tidigare stycket förefaller projekt 1839 miniubåten funnits i en tornlös variant, dock med tydliga pontoner varvid det får ses som möjligt att det var denna mindre undervattensfarkost som befann sig i Skipshavn i slutet av November 1990. Den norska Försvarsmakten kom även komma till slutsatsen att det var Sovjetunionen som var ansvarig för kränkningen i Skipshavn 1990, denna farkost skall även enligt Norge finnas utrustad med bandaggregat.³⁸ Här får det ses som sannolikt att, trots de norska marinjägarnas undermåliga skisser, fotografier visades för dem på olika farkoster varvid det kunde dras en slutsats avseende vilken farkost som hade varit aktiv i det aktuella området. Dock får det ses som sannolikt att en sådan slutsats enbart är giltig i underrättelseunderlag och ej på en nivå att en annan stat, officiellt, kan anklaga en annan för att kränkt dess suveränitet.

Här skulle det kunna argumenteras för att farkosten kan vara en Triton-2, då den utifrån de bilder som finns publicerade även har en form av pontonliknande utbuktning på dess skrov.³⁹ Dock anser undertecknad utifrån de klimatologiska förhållanden som torde varit under den aktuella tidpunkten i Skipshavn i slutet av november 1990,⁴⁰ att den farkosten ej kan anses som trolig för genomförandet av sådan verksamhet då dess personal påverkas utav det klimat som råder utanför farkosten.

Slutsats

Möjligen kan det finnas en koppling mellan den farkost som observerades i norska Skipshavn i slutet av 1990 av norska marinjägare och de spårbildningar samt observationer i svenskt inre vatten under stor del av 1980-talet samt del av 1990-talet.

Avslutningsvis, detta inlägg är det första av två delar. Detta inlägg har skapat ett överskottsmaterial efter korsläsning m.m. av olika officiella källor varvid en ökad förståelse avseende troliga motivbilder erhållits varför den främmande undervattensverksamheten genomförts i svenskt inre vatten. Därtill har en ökad förståelse erhållits hur olika farkoster transporteras men även hur dess uthållighet upprätthållits under dess möjliga företagslängd. Nästa inlägg i denna serie kommer återkomma till dessa frågor.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Covert Shores 1 (Engelska)

Deepstorm 1 (Ryska)

Encyklopedin avseende militär utrustning 1 (Ryska)

Kungl Krigsvetenskapsakademien 1 (Svenska)

Norsk rikskringkasting 1, 2, 3, 4 (Norska)

Russian Ships 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

¹ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Nordvåg, Hanne Bernhardsen. Skog, Frode Myhra. Marinejegere på topphemmelig oppdrag for å avdekke ubåtspionasje. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/marinejegere-pa-topphemmelig-oppdrag-for-a-avdekke-ubatspionasje-i-jarfjord-i-ost-finnmark-1.14835313 (Hämtad 2020-04-14)

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

² Ibid.

³ Ibid.

⁴ Ibid.

⁵ Ibid.

⁶ Ibid.

⁷ Norsk rikskringkasting. Jakobsen, Rolf. Jenssen, Henrik Omtvedt. Fant beltespor på fjordbunnen. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/fremmed-miniubat-kan-ha-vaert-i-altafjorden-1.14814231 (Hämtad 2020-04-14)

⁸ Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

⁹ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.

¹⁰ SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 276.

¹¹ Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

¹² Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019, s. 152-153, 167.

¹³ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.

¹⁴ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

¹⁵ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 42-49.

¹⁶ SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 9, 10, 13, 268.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 27, 289, 334.

¹⁷ SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 69-70.

¹⁸ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

¹⁹ SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 294.

²⁰ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 14-18.

²¹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 268, 325.

²² Kungl Krigsvetenskapsakademien. Bildt, Carl. Ubåtskränkningarna mot Sverige - bakgrund, mönster och motiv. 1990. https://kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/911/ubatskrankningar.html (Hämtad 2020-04-14)

²³ Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 193.

²⁴ Ibid. s. 59, 182, 186, 195.

²⁵ Ibid. 186, 195.

²⁶ Ibid. s. 186-188.

²⁷ Ibid. s. 195, 198.

²⁸ Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 156-157.

²⁹ Ibid. s. 143.

³⁰ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 45, 47.

³¹ Ibid. s. 82.

³² Ibid. s. 38-39, 91.

³³ Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90.

³⁴ Deepstorm. Проекты 1839 и 18392 (NATO – “Elbrus”). 2018. http://www.deepstorm.ru/DeepStorm.files/45-92/sass/1839/list.htm (Hämtad 2020-04-14)

Russian Ships. Autonomous underwater working vehicle: Project 1839, Project 18392. 2020. http://russianships.info/eng/submarines/project_1839.htm (Hämtad 2020-04-14)

³⁵ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 82.

³⁶ Covert Shores. Sutton, H.I. Russian Tracked Submarines Baltic 1980s. 2019. http://www.hisutton.com/Russian_Tracked_Submarines_Baltic_1980s.html (Hämtad 2020-04-14)

Энциклопедия военной техники. РАБОЧИЕ ПОДВОДНЫЕ АППАРАТЫ ПРОЕКТА 1839. 2020. https://war-book.ru/rabochie-podvodnye-apparaty-proekta-1839/ (Hämtad 2020-04-14)

³⁷ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

³⁸Ibid.

³⁹ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 47.

⁴⁰ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

Vietnamkriget och Covid-19 – samma tekniktrigger

Inlägget tar sin utgångspunkt i Krister Andréns uppmaning den 22 mars om ”Sans och balans i Coronatider”.

Balansen handlar i grunden om att kontrollera två hos människan medfödda drivkrafter. Den ena kraften är girighet och den andra är rädsla, ”greed versus fear”. På svenska har vi orden ”ha-galen” och ”vett-skrämd” som indikerar dessa farliga tillstånd. Lättast att aktivera är rädslan, terroristers kända verktyg.

En sektor där man dagligen processar dessa urkrafter är den internationella kapitalmarknaden. Vis av drivkrafternas farliga flockreaktioner har branschen kommit överens om att vid allmänt paniktillstånd stänga börshandeln under en tid så att aktörerna ska hinna återfå just sans och balans.

Frågan är, i analogi med detta, vilka praktiska möjligheter det finns att i ett realtidsstyrt samhälle i övrigt göra det som Krister Andrén manar till – att finna sans och balans mitt i pandemisituationen. Det bygger rimligtvis både på ledarskapets förmåga till överblick och på dess vilja och inte minst dess mod att mitt i den kritiska situationen öppet förklara den ”trade off” som finns mellan det akut onda och det övergripande nödvändiga. Var och en kan ju göra sina egna bedömningar av hur det går med det, både i Sverige och på annat håll just nu.

I militära sammanhang utgör samma typ av avvägning en självklar planeringsdimension, ett välbekant faktum för många läsare i just detta forum. En parallell finns i näringslivet där alla vet att det är omöjligt att skapa en intäkt utan att också ta en (risk-)kostnad. Nollvisionen är i realiteten bara en vision, men en mycket farlig sådan eftersom den med oerfaret ledarskap kan leda helt fel.

Det finns i realiteten också en dold tillvänjningseffekt av ”förluster” som man ska vara medveten om, liksom att det är helt nödvändigt att göra jämförelser och analogier för att kunna hitta själva balansen. I näringslivet bygger man sans och balans på s k nyckeltal d v s vedertagna relationstal. Utan dessa är man chanslös som företagsledare. Men medialogiken gör att media inte tvingar fram sådana relationstal från den politiska nivån. För media är det istället alltid nominella (döds-)tal som har nyhetsvärde. Despotismen finns runt hörnet när politiken ”slipper” redovisa de balansskapande relationerna.

Krister Andrén tar som exempel upp det totala antalet döda per år i ett antal länder, för en jämförelse med antal döda i just Covid-19. Men den jämförelsen betraktas säkert som en politiskt oanvändbar pedagogik i publika sammanhang, trots att den i sin enkelhet är helt nödvändig för en balanserad helhetsbedömning.

Ett exempel när det gäller ”dold” tillvänjning kan hämtas från själva ”nollvisionens” hemmaplan, nämligen från trafikområdet. Inom EU dog förra året drygt 25 000 EU-medborgare trafikdöden och 135 000 skadades svårt (typiskt med intensivvårdsbehov). Det ger sammantaget en förlust på 160 000 medborgare (döda och svårt skadade). På endast två år hamnar dödssiffrorna nästan i nivå med det totala antalet stupade soldater på amerikansk sida under hela Vietnamkriget.

Förlustnivån i trafikflödet ligger på ungefär samma nivå år efter år inom EU och det är företrädesvis yngre personer i produktiv ålder som drabbas på ett mer eller mindre slumpartat sätt i trafikolyckorna, ungefär som offer för en virussmitta. På 10 år innebär det att 1,6 miljoner (!) EU-medborgare kommer att få sina liv spolierade eller förödda, men utan att det blir ett ramaskri i media och utan att politiska beslut fattas om omedelbar nedstängning av all fordonstrafik inom EU. Att så inte sker beror rimligtvis på ”tillvänjning” och på ”trade off”. Siffersatta trade off-kalkyler för effekterna av vägtrafiken finns hos myndigheter som t ex Trafikverket och MSB liksom hos akademin.

Använder man samma trade off-glasögon vid granskning av den nu genomförda massnedstängningen av försörjningssystemet kan man lära sig att varje procents BNP-förlust för Sveriges del motsvarar runt 50 miljarder kronor. Den 1 april meddelade det statliga Konjunkturinstitutet att vi kommer få erfara minst 150 miljarder i BNP-förlust – och det är för bara det här året, d v s en första förlustnivå på minst 3 %. Ponera att nivån gäller för hela EU. Det skulle med siffror från Eurostat för år 2018 innebära ungefär 4 800 miljarder kronor (med en Eurokurs på 10 kr) som går upp i rök. På ett enda år.

De försvunna resurserna skulle annars kunna ha använts av ”socialstaten” för vård, skola och omsorg och för ”nattväktarstatens” inre och yttre säkerhet. Resonemanget är på ekonomspråk ett s k alternativkostnadsresonemang, vilket är ett måste för ett äkta strategiskt ledarskap. Enormt stora alternativkostnader tas nu i alla världens länder. Redan fattiga länder blir nu fattigare men rika stormakter lär också få känna av nedstängningsförlusten på allvar. Att det skulle kunna ske utan både geoekonomiska och geopolitiska förskjutningar vore nog orealistiskt att tro. Det skrivs redan om detta på många håll.

Som makroanalytiker kan jag inte se annat än att de massnedstängningar som alla länder vidtagit och fortfarande vidtar innebär att efterkalkylen kommer visa att ”så här ska vi inte göra nästa gång en pandemi med snarlik dödlighetsnivå drabbar oss”.

Jag fortsätter resonemanget med min huvudpoäng, nämligen att dessa efterkalkyler med stor sannolikhet kommer att resultera i en civil ”kick off” för en av Kungl Krigsvetenskapsakademien känd typ av teknologisk utveckling.

”Förlustnivåpolitik” har i de militärtekniska sammanhangen varit en stark drivkraft för vapenutvecklingen, åtminstone efter Vietnamkriget, där oacceptabla förlustnivåer i soldatliv på amerikansk sida fick en politisk effekt på allvar via ett plötsligt helt vidöppet mediesamhälle, i första hand i USA men också i resten av västvärlden (”kriget kom rakt in i allmänhetens TV-rutor”). Ett av resultaten blev massiva satsningar på den teknikutveckling som kommit att kallats kirurgisk krigföring och som idag fortsätter med ny ytterst effektiv precisionsteknik, med robotteknik och med understöd av AI. En enkel sammanfattning kan vara att man gick från lågteknologisk massbekämpning med massförluster till högteknologisk precisionsbekämpning med minimerade (egna) förluster.

När världssamfundet nu försökt sig på att bekämpa smitta med ”massbekämpning med massförluster” mitt inne i försörjningssystemet så kommer – precis som efter Vietnamkriget – omräknade trade off-kalkyler att bli styrande. Det borde med dessa som drivkraft inte vara långsökt att tänka sig att nationalstaterna och dess civila sektorer kommer ta samma teknologiska väg som den militära sektorn gjort efter Vietnamkriget – nämligen vägen mot en mycket hårt åtskruvad precision med minimerad förlustprocent.

Med den här analogin kommer mycket stora resurser att avsättas för nationell smittskyddsunderrättelsetjänst, kanske också för dito ny säkerhetstjänst, för ny testningsteknik och masstestningsresurser med stående beredskap i nationell regi och under nationell kontroll, med eliminering eller reduktion av ”byråkratiska hinder” av olika slag för att vinna tempo, för en mycket tidig målbekämpning, både en medicinsk sådan och inte minst en icke medicinsk så som teknik för en hårt fokuserad social kontroll, m m, sannolikt också med nya mycket hårdare internationella kontrollregimer (jämför t ex med regimer för kontroll av WMD). EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) och dess smittskyddsunderättelsetjänst med bas på Karolinska Institutet i Solna sedan 15 år tillbaka, kommer säkert också att få träda fram ur dunklet, liksom att ny budgetkonkurrens kommer att uppstå mellan olika sektorer, t ex högprioriterat civilt smittskydd versus (som alltid?) lägre prioriterat militärt försvar. Allt detta alltså baserat på omräknade trade off-kalkyler på den högsta samhällsnivån.

Med hjälp av ingenjörskonsten, bl a i en kombination mellan fysiken och mikrobiologin, så kommer det att komma fram nyheter i en omfattning som vi tidigare inte sett på hälsoskyddsområdet. Tänk igen på analogin med militärteknikutvecklingen för precisionsbekämpning, som pågått i 50 år, allt sedan de politiska erfarenheterna av förlusterna i Vietnamkriget.

Frågan som jag ställer mig är på samma tema som Krister Andréns – nämligen om sans och balans kommer att kunna råda i denna högteknologiskt baserade hälsosäkerhetsutvecklingen. Blir det ett stort steg framåt för mänskligheten med frihet från sjukdom, eller ett stort steg bakåt med förlust av frihet? Eller kanske ”frisk men ofri”? Hur ser en sådan trade off ut? Det är inte svårt att inse att detta har en säkerhetspolitisk dimension värd att ordentligt vrida och vända på.

I förlängningen finns det ”smittskyddsindustriella komplexets” troliga framväxt. Hur kommer dess samhällsinflytandet att te sig de närmaste 20-30 åren, undrar jag som länge arbetat i det mycket inflytelserika militärindustriella komplexet? Kommer dessa två komplex till och med att glida ihop? Det vore kanske inte helt ologiskt, precisionskrig som precisionskrig.

För den som vill fördjupa sig i människans förmåga att med teknikutveckling åstadkomma precision i samhällets alla delar kan med fördel läsa en nyutkommen bok av vetenskapsförfattaren Simon Winchester med den svenska titeln ”Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” (Daidalos förlag, 2020). Perfektionisterna och teknokraterna både skrämmer och ger hopp, även för pandemibekämpning i framtiden.

I ljuset av vad jag anfört så kan man reflektera över att den svenske statsministerns säkerhetspolitiska råd inte haft Coronasmittan på sin mötesagenda under årets två första månader, vilket man med förvåning kunde läsa i Svenska Dagbladet den 14 mars. Kanske kan det förklaras av statsministerns definition av ”säkerhetspolitik”. En allt för snäv definition torde skapa dåliga förutsättningar för sans och balans, inte minst med den utveckling jag pekar på. Det kan därför vara värt att också ta del av en uppmaning om en utvidgad inriktning av nationell underrättelsetjänst, med rubriken ”National Intelligence and the Coronavirus Pandemic” (RUSI, Commentary, 31 Mars 2020).

Författaren är civilekonom med mångårig erfarenhet av strategisk analys i storföretagsvärlden bl a i försvarsindustrin, nu konsult och affilierad till Lunds universitet i ämnet underrättelseanalys.

Norden ett gemensamt operationsområde, en svensk-norsk vinkling

Nedanstående inlägg finns även publicerat i den norska tidskriften Luftleds temanummer om nordisk samverkan, med ett flertal mycket bra artiklar om ämnet. Länk till hela tidningen finns såväl i mitt Twitterinlägg om denna artikel som på mitt FB konto.

Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område.

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, mm. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften. Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norskehavet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på i det på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan vilka också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

*****

Maktskifte USA-Kina?

Att Coronapandemin kommer att få säkerhetspolitiska konsekvenser är väl redan nu klart. Det kan tyckas aningen tidigt att ta upp detta ämne redan nu när vi ännu är i mitten av pandemins utbredning. Men i en artikel för Foreign Affairs (25 mars 2020) hävdar Kurt Campbell, Asienchef på State Department under Barack Obama, och Rush Doshi att Kinas respektive USA:s hantering av pandemin kan komma att påskynda det maktskifte i det internationella systemet många ser framför sig. Genom att Kina med drastiska metoder förefaller ha fått coronan under något slags kontroll har Trumpadministrationens sena uppvaknande lett till en valhänt hantering, vars effekter många fruktar. Den kinesiska modellen kan med vad som hänt ha vunnit mycken ytterligare terräng i tredje land, vilken förstärkts genom att Kina nu med det värsta kanske bakom sig sänder drabbade länder experter och olika slags nödvändig medicinsk utrustning. Samtidigt har USA under Donald Trump och hans ”America First”-paroll abdikerat rollen som det land som tar ledningen i samordnandet av internationella insatser.

Kurt Campbells och Rush Doshis artikel drar en ganska långtgående slutsats när de säger att USA nu kan befinna sig i samma sits som Storbritannien 1956 sedan USA då tvingat detta land och Frankrike att avveckla sitt Suezäventyr. Dessa båda länder hade ju tillsammans med Israel, och som ett svar på att Nassers Egypten tidigare samma år, nationaliserat kanalen intervenerat och landsatt trupp i kanalzonen. Sedan Washington tvingat ockupanterna att dra tillbaka sina styrkor ledde detta äventyr till en tydlig omorientering av deras säkerhetspolitik. Årtalet 1956 skulle då symbolisera ett definitivt slut på stormaktsrollen. För Frankrikes del innebar detta dels en satsning på uppbyggnaden (under franskt ledarskap) av en gemensam europeisk marknad, EEC – sedermera EU – dels utvecklandet av en oberoende kärnvapenkapacitet. För Storbritanniens del medförde Suezdebaclet först en slutsats som väglett alla senare inneboende på 10 Downing Street, med undantag kanske för den starkt Europaorienterade Edward Heath (1970-1974), nämligen att under inga omständigheter, råka i krakel med USA igen. Sådana gräl inom NATO-alliansen skulle kunna äventyra hela Europas säkerhet. Men Suez innebar också samtidigt att de första stegen mot en annan mera europeisk roll inte var så långt borta. Regeringen Macmillan ansökte ju 1961, fem år efter Suez, om medlemskap i EEC. Detta skulle dock inte, på grund av ett franskt veto, bli verklighet förrän 1973.

Suezäventyret skulle alltså med Kurt Campbells och Rush Doshis argumentation innebära det slutliga inseglet på att Storbritannien och Frankrike förvandlades från stormakter till regionala sådana. Det är naturligtvis pedagogiskt lockande att bygga ett resonemang på ett sådant årtal. Men det blir knappast korrekt historia. Författarna har med sin artikel gett sig in i en då och då återkommande och lockande debatt om stormakters nedgång och fall som naturligtvis på senare år handlat om Kinas snabba ekonomiska och militära utveckling och på motsvarande sätt USA:s relativt minskande specifika vikt. Denna har naturligtvis påskyndats av Donald Trumps uppenbara motvillighet att underordna sig multilaterala arrangemang. För trettiofem år sedan handlade debatten, vilket nu många säkert har glömt bort, om att Japan i ekonomiskt hänseende kunde vara på väg att gå om USA. Och under de första femton åren efter det kalla krigets slut kretsade diskussionen kring USA:s totala dominans till följd inte minst av Rysslands dramatiska nedgång, för att nu således handla om USA och Kina. Förutsägelserna har således skiftat åtskilligt.

De återkommande och fantasieggande diskussionerna bland historiker och statsvetare om varför stormakter, oftast imperier, växer sig starka för att sedan börja tappa mark och rent av falla samman, tenderar alltså att symboliseras av vissa årtal. Den vetenskapliga diskussion som kan sägas ha börjat för länge sedan med en klassiker, Edward Gibbons stora verk om det romerska imperiets nedgång och fall från 1776 som många refererar till men få (inte heller denne kolumnist) faktiskt läst och genom århundradena följts av mängder med andra böcker. Den engelske historikern Paul Kennedy, sedan många år verksam vid Yale University, svarar för det kanske fortfarande mest omtalade inlägget i debatten under de senaste 30 åren, det magnifika översiktsverket ”The Rise and Fall of the Great Powers” (1988). Hans bok föregicks av Robert Gilpins ”War and Change in International Politics” (1981).

Paul Kennedys volym, som behandlar makroförändringar i det internationella systemet sedan 1500-talet, blev trots omfånget och ämnet något av en bestseller. Man sökte i USA efter Vietnamkriget och oljekriserna på 1970-talet en förklaring till att det gått så snett. Kennedys huvudtes är att alla stormakter förr eller senare tycks råka ut för vad han kallar ”imperial overstretch”, att man med sin expansiva utrikespolitik med tiden tar på sig både ekonomiska och militära bördor som man inte i längden kan bära. Följden blir budgetunderskott, inflation, försvagad valuta m m Till sist kan dessutom de militära företagen bli så förlustbringande att folkopinionen stegrar sig. Nedgångens väg är då beträdd.

Den ekonomiska och militära utvecklingen löper parallellt. En ekonomiskt framgångsrik stat vill oftast förr eller senare utrusta sig med ett starkt försvar. Om detta inte sker blir denna stormakts globala inflytande ändå begränsat. Detta är ju fallet med EU och Japan, fast det senare landet numera har en rätt imponerande s k självförsvarsstyrka. På motsvarande sätt kan en militär stormakt inte utsträcka sin intressesfär utan en solid ekonomisk bas. Ryssland är ju ett exempel på en stormakt där kongruensen mellan ekonomisk och militär styrka är svag – även om höga oljepriser tidvis varit en välsignelse för de styrande i Moskva.

Paul Kennedy betonar att stormakters uppgång och fall naturligtvis är en process som sällan kan bindas till vissa årtal. Det (väst)romerska rikets fall fick vi lära oss i skolan ägde rum 476 då västgoterna erövrade Rom och det östromerska rikets 1453 då turkarna erövrade Konstantinopel. Men Romarriket hade ju redan länge varit utsatt för olika allvarliga attacker mot dess integritet. Och 1453 var det inte mycket kvar av det östromerska riket som en gång liksom de västromerska varit både stort och mäktigt. Men inte ens 1918, som innebar upplösningen av två imperier, Österrike-Ungern och Det ottomanska riket, kom så plötsligt som man kan tro. Det fyrahundra år gamla Turkiet hade ju länge, under nästan hela 1800-talet, kallats för Europas sjuke man och successivt reducerats i omfång och närmat sig bankrutten. Österrike-Ungern var sedan länge en fragil stormakt där de centrifugala krafterna hölls tillbaka av den gamle kejsarens legitimitet och regimens relativa tolerans – som dock inte höll för världskrigets slitningar.

På samma sätt pågick ju Storbritanniens nedgång under mycken lång tid från imperiets zenit kring 1870, innan Tysklands och USA:s uppgång tagit riktig fart. Men det skulle dröja minst ett halvsekel innan nedgången tydligt märktes. De engelske historikern Corelli Barnett beskriver i ”The Collapse of British Power” (1972) inte minst den mentalitetsförändring som skedde under 1920- och 1930-talen efter den dyrbara segern i första världskriget och som innebar ett slags mental ”retrenchment” och en ganska utbredd, kristet inspirerad kvasipacifism. Winston Churchill, som i hela sitt liv var en sann imperialist – som ättling till den store Marlborough föll detta sig naturligt – ville aldrig riktigt kännas vid nedgången. Hans hela ledarskap under andra världskriget vittnar om att han uppfattade sitt eget land som en världsmakt och att världen även efter kriget skulle styras av ”The Big Three”. Men i den krigstida brevväxling mellan Churchill, Roosevelt och Stalin som publicerades häromåret (”The Kremlin Letters”, 2018) kan man notera att den brittiske premiärministern ändå, kanske mest undermedvetet, insåg att USA och Sovjet vuxit ifrån Storbritannien. Det är han som tar initiativet till toppmöten där hans personliga närvaro och energi i någon mån kunde kompensera de två andra allierades ökade relativa styrka. Det är ganska uppenbart att Roosevelt och Stalin blev alltmera medvetna om sakernas tillstånd. Den senare hade större respekt för den amerikanske presidenten än för den brittiske regeringschefen. Hur obalanserad maktställningen mellan de tre staterna egentligen hade blivit blev uppenbart inte minst 1946 då den beryktade nationalekonomen John Maynard Keynes måste söka hjälp i Washington för att rädda det av skulder och kriget kvaddade pundet och den mycket svaga valutareserven.

Hur har då historiskt stormakter på nedgång hanterat förändringen? Och hur har de uppåtstigande rivalerna i sin tur agerat visavis den försvagade parten? Om detta kan man läsa i en elegant studie av Joshua Shifrinson, ”Falling Titans, Rising Rivals” (2018). Grundfrågan i boken, som koncentrerar sig på främst Storbritanniens succesiva nedgång, men också mera översiktligt berör andra historiska fall, är om de uppåtgående rivalerna agerar med rovdjursinstinkt för att kapa åt sig fördelar på den försvagade stormaktens bekostnad eller om man försöker stötta upp sin svagare allierade. USA, som hade alla både militära och ekonomiska kort på hand, agerade ibland ganska brutalt mot Storbritannien under de första åren efter kriget. Men allteftersom motsättningarna med Sovjet skärptes insåg man ändå att även labourregeringen i London kunde bli en värdefull allierad. Och Clement Attlee skulle ju också visa sig bli allt annat än en representant för labourpartiets pacifistiska ådra, utan en lojal allierad.

På motsvarande sätt hyste Stalin, trots sin uppenbara aversion mot västliga socialdemokrater, inledningsvis åren efter kriget vissa förhoppningar om att Storbritannien skulle kunna bli ett möjligt europeiskt kort i rivaliteten med USA. Därför behandlade han ett slag de brittiska socialdemokraterna nästan med silkesvantar.

Om vi återvänder till Kurt Campbells och Rush Doshis fråga om coronapandemin kan innebära USA:s 1956, kan man ju konstatera att det är oomtvistligt att Kinas internationella position under inte minst de senaste tio åren kraftigt förstärkts både ekonomiskt och militärt. Alla de indikatorer som Paul Kennedy använder i sin bok för att illustrera förhållandet mellan olika stormakter, ekonomisk tillväxt, militärutgifter, stålproduktion m m, visar tydligt att Kina är på stark uppgång. Somliga debattörer i USA påpekar emellertid med rätta att USA trots allt fortfarande är det internationella samfundets ledande aktör med överlägsna militära och ekonomiska resurser och därtill ett stort mått av mjuk makt. Men hur hanterar en nedåtgående men ändå stark stormakt som USA denna situation? Det s a s normala förfarandet är att använda den förändrade situationen som en mobiliseringsfaktor, för att få politiskt stöd för ökade militärutgifter. Det gör Donald Trump konsekvent. Men han använder sig inte av en annan kompensationsmekanism, nämligen att satsa på sina allierade som ju i en sådan situation kan bli än viktigare. Visserligen kan de som Jakub Grygiel och Wess Mitchell – ett slag Europachef i State Department under Trumpadministrationen – i ”The Unquiet Frontier” (2016) riskera att dra in den större staten i kriser och fientligheter (”entrapment”). Men det politiska och militära värdet av väl placerade allierade kan inte övervärderas. Stormakten kan inte vara närvarande överallt. Det insåg även Tyskland 1914 när man bestämde sig för att bistå det mycket svagare Österrike-Ungern, liksom England och Ryssland vid samma tid stöttade Frankrike.

Men detta tycker inte Donald Trump som ser allierade mest som en ekonomisk och säkerhetsmässig börda, något som begränsar supermaktens rörelsefrihet i onödan. Han har ju i åratal innan han gav sig in i politiken i helsidesannonser i ledande tidningar och intervjuer kritiserat USA:s allierade som han anser mest ha skinnat supermakten. Som president har han följdriktigt ofta publikt uttalat kritik mot NATO-medlemmarna, ja enligt ibland förekommande uppgifter ifrågasatt nyttan av NATO-alliansen.

I en uppmärksammad bok häromåret, ”Destined for War” (2017) visade veteranen Graham Allison hur historiska maktskiften som Campbell och Doshi skriver om sällan kunnat ske utan krig. Sovjetunionens upplösning gick i det stora hela fredligt till. Men både Allison och andra analytiker som t ex Christopher Layne, som liknat förhållandet mellan USA och Kina vid det mellan Storbritannien och Tyskland decenniet före första världskriget, oroas av risken för direkta fientligheter mellan de två supermakterna. De pekar på konfliktytor i Sydkinesiska sjön och kring Taiwan där en incident kan innebära en klar risk för upptrappning.

Till slut har man nog ändå skäl att tro att Kina hyser respekt för USA, vars relativa maktposition inte är densamma som 1945 eller 1990, men som likafullt har mycket starka militära och ekonomiska kort på hand. Kina kommer sannolikt att provocera eller testa USA på olika sätt, ibland i form av reaktioner på amerikanska åtgärder, men hålla sig på behörigt avstånd från risker för öppna fientligheter. Kostnaderna för dylika provokationer kan, som Grygiel och Mitchell skriver, vara små men vinsten god om den mer eller mindre perifera allierade inte får det stöd hos sin beskyddare man hoppats på. Så kan uppåtgående stormakten ändå visa tredje land vad man kan åstadkomma utan att tillgripa öppet våld. På så vis kan maktförskjutningen också ske i små steg. Med den attityd till USA:s allierade som Trump har ökar sannolikt Kinas svängrum för dylika operationer.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Kommentar till artikel ”Pansarfordon bortom 2035”

För att genomföra anskaffningsprocessen av en ny stridsvagn kan det ta 12-15 år. Bilden visar stridsvagn 122. Foto: Försvarsmakten.

Som utomstående är det svårt att veta hur resonemangen kring nya stridsfordon förs och hur representativ den rubricerade artikeln är för dessa. Oavsett detta finns det framförallt tre saker jag vill kommentera nämligen metodiken inför en framtida anskaffning, författarnas tankar kring svensk utveckling och deras prioriteringar. Artikeln andas optimism inför anskaffning av nya stridsfordon. Av erfarenhet kan man dock konstatera att steget från en viljeinriktning till genomförandet av en anskaffning kan vara långt.

I min text använder jag benämningen ”stridsfordon” som en samlad benämning för stridsvagnar och pansarbandvagnar enligt ”AR 3 Begrepp”. (Stridsfordon 90 är en avvikande benämning som lever kvar sedan studiefasen. Den bibehölls efter diskussioner vid införandet för att tydliggöra vagnens goda bekämpningsförmåga. Stridslednings- och eldledningsversionerna kallas pansarbandvagn.)

Metodik och erfarenheter

För att genomföra anskaffning av nya stridsfordon krävs ett omfattande arbete som i fredstid tar ett antal år. Författarna anser att det kan ta 12-15 år vilket stämmer väl med erfarenheterna från anskaffningen av stridsvagn 122. Under denna period genomfördes ett mycket systematiskt arbete som utgick från operativa krav, en tänkt organisation, taktik och stridsteknik, analys av motståndarens operativa mål, taktik och tekniska utveckling samt möjliga alternativ för vår del. Parallellt med studiearbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad som till stor del baserades på prov och försök. Under perioden skedde en anmärkningsvärd utveckling inom områden som skyddsteknologi, elektronik (t ex navigation och ledning), observationsmedel, MMI (gränssnitt), m m. Även alternativa beväpningar som elektromagnetiska, alternativt elektrotermisk/kemiska kanoner diskuterades och förutsågs inom överskådlig tid.

Under arbetet drogs många intressanta och viktiga erfarenheter. Något intresse för dessa från nuvarande studieverksamhet tycks inte finnas.

Stridsfordonsutveckling i Sverige

Våra nuvarande stridsfordon utvecklades och anskaffades då ”Kalla kriget” fortfarande präglade tänkandet och teknikutvecklingen. Stridsfordon 90 utvecklades i Sverige som en fordonsfamilj mot bakgrund av specifika svenska krav. Utvecklingen byggde på den operativa förutsättningen att fiendens stridsvagnsförband inte kunde framrycka i väglös terräng i Övre Norrland. Av målsättningen för Stridsfordon 90 framgick bl a att det skulle ha en mycket god framkomlighet i aktuell terräng samt ha förmåga att penetrera motståndarens stridsvagnar i sidan. Under utvecklingsarbetet genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad beträffande stridsfordons framkomlighet i terräng typisk för Övre Norrland. Ursprungligen var ambitionen att Stridsfordon 90 skulle bli ett enkelt och relativt billigt stridsfordon. Den inriktningen övergavs efterhand som vagnen blev alltmer kvalificerad. Under projekteringen genomförde FMV konkurrensupphandling av ingående delsystem och kunde på så sätt hålla kostnaderna nere. Stridsfordon 90 uppfyllde de ställda kraven

Beträffande Stridsvagn 122 var vägen till anskaffning en annan. Valet under studierna stod mellan tre huvudalternativ: ytterligare Renovering och Modifiering (REMO) av arvet, anskaffning av en utländsk stridsvagn eller utveckling av en svensk stridsvagn (Stridsvagn 2000). Det senare var huvudalternativet. Strv 2000 var ett mycket ambitiöst och framsynt projekt med 14 cm automatladdad kanon, 40 mm automatkanon som kompletterande beväpning, hög skyddsnivå och god rörlighet.

Under arbetet skulle det visa sig att utvecklingen av Strv 2000 inte bedömdes kunna genomföras inom tidsmässiga och ekonomiska ramar, bl a på grund av en mycket omfattande och komplicerad systemintegration där tillgänglig ingenjörskapacitet sannolikt skulle bli gränssättande. Valet blev istället anskaffning av ett modifierat utländskt stridsvagnssystem genom konkurrensupphandling med omfattande motköpsåtaganden. Anskaffningen av Strv 122 betraktas som en av de mest framgångsrika upphandlingar som FMV genomfört. För Arméns del uppfyllde vagnen ställda krav.

I bägge fallen fanns en tydlig Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning (TTEM) som hade sin grund i ovan nämnda operativa, taktiska och organisatoriska förutsättningar för de förband där vagnarna skulle ingå samt en ingående analys av motståndarens taktiska och tekniska förutsättningar. Inför anskaffningen genomfördes en omfattande kunskapsuppbyggnad genom studier och försök i samverkan mellan Armén och FMV med tydliga roller. I ena fallet genomfördes utvecklingen i Sverige och i det andra utomlands. I bägge fallen anskaffade vi stridsfordon som var de bästa som existerade vid tidpunkten.

Efter Warszawapaktens sammanbrott i slutet av 1900-talet och perioden därefter in på början av 2000-talet skedde ingen påtaglig utveckling av stridsfordon. I förhållande till omvärldens stridsfordon har de svenska stridsfordonen varit stridstekniskt konkurrenskraftiga under längre period än om utvecklingstakten från “Kalla kriget” varit oförändrad.

Som en parentes beträffande svensk stridsvagnsutveckling kan nämnas stridsvagn 103 som blev ett fullständigt misslyckande, främst beroende på avsaknad av offensiv förmåga, stora begränsningar i terrängframkomlighet samt avsaknad av frontalt skydd mot motståndarens stridsvagnsammunition. Orsaken till detta anser jag vara bristande metodik under studiefasen och oklara roller mellan Armén och FMV.

Slutsatserna av ovanstående är att den tillämpade metodiken är avgörande för en framgångsrik anskaffning. De två exemplen, en stridsvagn och en pansarbandvagn, är stridsfordon med helt olika funktioner på stridsfältet vilket innebär två helt olika koncept. Exemplen visar att en utveckling av stridsfordonen i Sverige inte nödvändigtvis är en framgångsfaktor. Att dessutom samutveckla gemensamt skulle kräva en mycket omfattande insats. Författarna säger sig se vinster med en gemensam och samtidig utveckling av framtida stridsvagn och pansarbandvagn. Om syftet är att av ekonomiska skäl använda gemensamma delsystem och konstruktionslösningar skulle detta innebära att de kommer att inkräkta negativt på varandras specifika egenskaper alternativt bli överkvalificerade, kräva omfattande kompromisser som snarare skulle bli kostnadsdrivande. Att tidigt fatta beslut med den innebörden skulle kunna få förödande konsekvenser för den framtida anskaffningen av nya stridsfordon.

Prioriteringar

Författarna varnar för ”att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha.”Jag vill tydligt kraft påpeka att det är just detta som är kärnan i diskussionen. De eventuella kostnadsbesparingar som antas genom de exempel som framförs kommer i vissa fall kunna uppnås oberoende av en samutveckling och är under alla omständigheter på en så låg nivå i förhållande till den totala systemkostnaden att de måste betraktas som betydelselösa.

Författaren är överste, och var chef för försöksavdelningen vid pansarcentrum under försök och utveckling av stridsfordon 90 och stridsvagn 122.

Människors beteenden

Det är viktigt att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Bild: Shutterstock.com

I arbetet med att skydda människor och samhälle i den pågående covid-19 pandemin diskuteras betydelsen av att myndigheter rekommenderar, vädjar eller förbjuder vissa beteenden och aktiviteter.

I mars 1979 inträffade den dittills allvarligaste olyckan i en kärnkraftanläggning i västvärlden – Three Mile Island, Harrisburg. Debatten om kärnkraftens vara eller inte vara tog fart och ledde i Sverige till folkomröstning. Men den innebar dessutom att samhällets beredskap för kriser och katastrofer samt befolkningsskyddet kom i fokus. Kort uttryckt vändes det på alla stenar. Det mesta skärskådades. Grunder för tidigare beredskapsplanläggning analyserades och uppdaterades. Studier inleddes av myndigheters och andra organisationers förmåga att mobilisera, men också av hur människor reagerar och följer myndigheters rekommendationer och påbud.

Givetvis studerades skyddsåtgärderna i Harrisburg men också åtgärder vid andra stora nödlägen, akuta och långdragna samt med statiska och dynamiska förlopp. En nära samverkan inleddes bland annat mellan dåvarande rikspolisstyrelsen, kärnkraftlänen och den Katastrofforskningsgrupp som fanns vid Uppsala universitet. Det ledde fram till en helt ny syn på hur exempelvis stora utrymningssituationer och andra skyddsåtgärder bör hanteras för att få önskad effekt. Vi skrev handböcker och föreskrifter. Slutsatserna har varit vägledande sen dess.

Tidigare planering hade utgått från att myndigheter och andra ansvariga organisationer skulle bestämma nästan allting och till detaljnivå – ”det var bara att beordra!”. Våra studier visade på vikten att utgå från befolkningens egna tankar, beslut och självständiga agerande. I vårt samhälle följer människor inte viljelöst alla order. Långt ifrån alla förbud efterlevs.

Myndigheter har vanligen bättre kunskaper om risker som kan föreligga i en akut situation och bättre överblick över läget än enskilda privatpersoner. Samtidigt är människor i olika mån beredda att ta risker. Det viktiga är därför att myndigheterna effektivt kan överföra sin kunskap till allmänheten för att få följsamhet och lydnad. Människor reagerar lättare på de hot som är synliga, som de kan uppfattas med sina sinnen, och som de känner igen. Men de behöver övertygas om det nödvändiga i skyddsåtgärderna, de behöver en definitionsperiod. Och en rimlig förberedelseperiod. Det hjälper de enskilda personerna att fatta bästa möjliga beslut och bete sig rätt. Ofta förankrar den enskilde sitt hörsammande i familjen, hos vänner och andra närstående och lyssnar till flera källor innan de bestämmer sig.

Studierna visade att uteblivna och genomförda utrymningar är resultatet av enskilda människors och gruppers eget beslutsfattande. För att en allmän skyddsåtgärd ska komma till stånd krävs alltså att myndighetsbeslut följs av enskilda människors eget beslutsfattande. En myndighets rekommendation eller order uppfattas därvid som olika grader av allvar. Skyddsåtgärder som straffsanktioneras uppfattas vanligen som mer allvarliga, förutsatt att sanktionera hävdas.

Kollektiva och samhälleliga risker vägs mot risken att själv drabbas, vilket också kan leda till spontana skyddsåtgärder, till och med av mytologisk art. Självfallet innebär skyddsåtgärder svårigheter som oftast blir större ju längre det normala levnadssättet tvingas avbrytas.

Nu är vi mitt uppe i en mycket allvarlig viruspandemi. Viruset syns inte, endast dess mest fatala följder. Vi saknar ännu botande mediciner och hjälpande vaccin. Nu är det bara ett rätt beteende som kan ändra förloppet på pandemin, fastslog häromdagen läkaren Deborah Birx, Vita Husets koordinator för Coronainsatserna.

Författaren är tidigare rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Samhällsstörning – ett gråzonsbegrepp?

Begreppet samhällsstörning har blivit nästan lika välanvänt som begreppet ”gråzon” på senare år och förekommer i en rad styrande dokument inom krisberedskapen. Min tes i den här artikeln är att det är olyckligt att begrepp uppstår – antingen i myndigheter utan (internationell) vetenskaplig förankring eller på universitet och forskningsinstitut utan att utövarna involveras. Även i den politiska sfären uppstår begrepp som blir de facto-begrepp men som aldrig regleras i lag. Exempel på detta är krisberedskapens principer (ansvars-, närhets- och likhetsprinciperna). Jag hävdar att begreppen i värsta fall försämrar vår beslutsbenägenhet, beslutsfähighet och därmed förmåga att i tid möta kriser och angrepp.

Det är omöjligt att fastställa var, när och hur begreppet ”gråzon” blev synonymt med främmande makts angrepp som inte involverar väpnat angrepp. Ett äldre begrepp för samma fenomen var till exempel ”skymningsläge”. Jag tänker inte fördjupa mig i begreppet ”gråzon” eftersom FOI gör ett sådant bra arbete med det, jag nöjer mig med att konstatera att förmildrande beskrivningar av graverande och allvarliga omständigheter riskerar att sänka vår beredskap och minska vår förmåga. I klartext: begreppet ”gråzon” kan i sig vara en påverkansoperation, ett instrument för subversion.

Gråzon är översättbart till engelska (grey zone) och tyska (Die Grauzone) medan begreppet samhällsstörning faktiskt inte har någon motsvarighet på andra språk. ”Social disturbances” eller ”civil disruption” är inte facktermer, det är ordagranna översättningar. ”Social disruption” är däremot en fackterm i sociologin men det har inte så mycket med krisberedskap att göra.

Äldre begrepp som ”nödläge” eller ”svåra påfrestningar” har fått nya innebörder eller försvunnit. Dessa begrepp har en del gemensamt med begreppet ”samhällsstörning” men har inte exakt samma betydelse.

Ordet ”katastrof” används inom sjukvården där man använder sig av beredskapslägen där ”katastrofläge” är den högsta nivån över ”förstärkningsläge” som i sin tur är en högre nivå än ”stabsläge”. Begreppet förekommer även inom kunskapsområdet ”katastrofmedicin”.

Begreppen ”katastrof”, ”nödläge” och ”svåra påfrestningar” har en lång historia inom försvar, räddningstjänst, sjukvård, polis och krisberedskap. Försvarsmakten har alltid haft uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred. Försvarsmakten använder begreppet ”nödlägesberedskap” som reglerar hur fredstida kriser hanteras. Polisen använder begreppet ”särskild händelse” om det som avviker från det dagliga polisarbetet.

Vad skiljer begreppen åt och vilken betydelsen har det att man hittar på nya begrepp med lägre signalvärde?

Begreppet ”samhällsstörning” dyker upp i Räddningstjänstens dokument på 1990-talet men får stor spridning först sedan MSB inrättats 2009. Begreppet används inte av Försvarsmakten, polisen eller sjukvården. Vad var det som gjorde att vi från omkring 2010 ville börja tala om samhällsstörningar och gråzon? Speglade det en verklig förändring eller endast en upplevd förändring? Finns det en risk att begreppen utnyttjas i informationsoperationer?

Begreppet ”kris” och derivat därur (krisberedskap, krishantering, kriskommunikation) är närmast axiomatiska uttryck eftersom de är så allomfattande. Karl Bertil Jonsson genomgick under bråkdelen av en sekund en inre kris och det som hände på den svenska finans- och fastighetsmarknaden i början av 1990-talet var också en kris. Det föreligger inte något trängande behov av att omdefiniera begreppet ”kris”. Derivaten är också tämligen självförklarande och väl etablerade.

Begreppet ”extraordinär händelse” och polisens begrepp ”särskild händelse” är relativt oproblematiska. Dels för att begreppen i det här resonemanget och rent semantiskt snarare utgör orsaker till samhällsstörningar, katastrofer, nödlägen och svåra påfrestningar, dels att begreppen är definierade i lagstiftningen eller i polisens författningssamling.

MSB gav 2015 ut en samling rekommendationer som rubricerades ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar”. Målet var ”ett gemensamt sätt att tänka och arbeta på för att stödja samverkan och ledning, en gemensam grund för att kunna öka förmågan att hantera samhällsstörningar”. Dokumentet har fått stort genomslag bland många av de så kallade bevakningsansvariga myndigheterna, på länsstyrelser, regioner och kommuner.

I dokumentet återfinns inte ordet ”gråzon” en enda gång medan det i Försvarsmaktens dokument ”Militärstrategisk doktrin” från 2016 finns ett särskilt kapitel som benämns ”Gråzonsproblematik”. I dokumentet ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar” betonar man särskilt vikten av att ”inblandade aktörer ska kunna sitt eget språk och det gemensamma”. Så sent som i januari 2020 hemställde Polisen om stöd från Försvarsmakten vid ett ”upptrappat gråzonsscenario”. Det verkar som att det finns en del att göra för att nå målet MSB tar sikte på.

Det finns behov av att centralisera nomenklaturen. Ett underlagsarbete till en sådan nomenklatur arbetas just nu fram vid SIS Svensk Standard TK 494 (SIS-TR 70, Totalförsvar – Civila delar – Grundläggande termer och begrepp). Det återstår att se om det går att implementera inom överskådlig tid. Vägledning för kontinuitetshantering (ISO 23001) kommer också att anpassas för användning i totalförsvaret.

Jag kan ännu inte förkasta min tes om att begrepp som uppstår inom olika intressesfärer men som också berör eller omfattar andra intressesfärer riskerar att sänka vår beslutsvilja och/eller beslutsfähighet, även om förarbetet till denna artikel endast bygger på översiktliga observationer.

Författaren är reservofficer, rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Bidra inte till hat mellan nationer!

Coronapandemin får storpolitiska följdverkningar. Bild: Shutterstock.com.

Sverige kan inte stå neutralt i opinionskriget mellan USA och Kina om Corona-viruset. Vi tillhör Väst men har hamnat i fokus för kinesisk propaganda. Nu gäller det att undvika åtgärder som förvärrar motsättningar och höjer tonen i ett propagandakrig, som redan är så elakartat att det kommer att bli svårt att återgå till normalt umgänge.

Ett val mellan två berättelser

Vi har fått två berättelser om Corona-viruset, som vi nu måste välja mellan. Den ena kommer från Kinas ledare Xi Jinping, och den säger att viruset inte kommer från Kina (utan troligen från USA enligt kinesiska media), men att det effektiva kinesiska samhällsystemet har tagit hand om problemet, löst det och nu kan sända specialister till resten av världen för att tala om hur det skall gå till.

Den andra kommer från USA:s president Donald Trump. Den säger att viruset kommer från Kina och aldrig skulle ha blivit ett så stort problem om det inte vore för att de kinesiska myndigheterna hade hemlighållit virusets uppkomst och sedan vanskött hanteringen. (Det tråkiga med den berättelsen är att han inte kan visa att USA har skött det bättre.)

Vi står inför dilemmat att behöva välja mellan de två berättelserna. Vi tillhör Väst, och vi får inte visa sådan hänsyn till Kina att vi uppträder som ”nyttiga idioter” och förnekar vad vi vet om ”sanningen”. Den måste vi själva ta reda på och berätta i vårt eget land.

Accepterar vi den kinesiska versionen idag blir det mycket svårare att inte göra det nästa gång något liknande händer.

Gott språkbruk?

Samtidigt är språkbruket viktigt. Den kinesiska dagstidningen Global Times skriver i en ledarartikel att någon borde stänga munnen på Donald Trump och låta någon annan sköta jobbet. Sådana formuleringar visar att Corona-viruset fört den ömsesidiga animositeten till en ny nivå. I spåren av handelsförhandlingar under hot utlöser Corona-viruset yttringar av bitterhet och hat. I USA känner sig kineser utsatta och tror att de riskerar att utsättas för våld. I Kina kan man se rashat och anspelningar på västerländskt rasförtryck under opiumkriget på 1800-talet.

Det är inte sannolikt att den upprörda stämningen lägger sig om USA skulle välja en annan person än Donald Trump till ny president i höst. Däremot är det sannolikt att resten av världen får lida om hatkampanjer fortsätter mellan USA och Kina.

Europa är inte föremål för en lika elakartad polemik i Kina som USA. Européerna kritiseras visserligen för sina politiska system, som inte klarar av att kontrollera virusets spridning, men samtidigt fortsätter media att inbjuda Europa till samarbete med Kina för att bevara frihandeln i världen.

Ett undantag från den relativa skonsamheten mot Europa i kinesiska media är dock Sverige, som angrips för att förråda mänskligheten genom oförlåtlig slapphet i kampen mot viruset – och för vår kritiska inställning till Kinas hantering av mänskliga rättigheter.

Våra politiker och journalister får därmed ett större ansvar för ett känsligare problem än i andra länder i Europa. Kritik mot Kina i virusfrågan, som ser ut att mest vara ägnade att ge upphovsmannen en ”profil” lär inte leda till förändringar, men lär kommas ihåg av kineserna, när viruset har kämpats ned. Om vi tror på överlägsenheten i vårt eget politiska system kan vi inskränka oss till saklig kritik av bristerna i Kina. Det är rimligt att undvika allt som liknar tomma provokationer och nedsättande omdömen i media om en annan civilisation utan saklig motivering. Tyvärr har nedsättande omdömen om Kina och oartikulerade vredesyttringar i stället för saklig kritik inte varit ovanliga sedan viruset började uppträda.

Vi är inte i krig med Kina. Att skapa hat försvårar hanteringen av den globaliserade världen – där Kina är en del, som vi inte kan leva utan.

Mohammed-teckningar och Kina-kritik

Reaktioner på spontana yttringar av indignation är inte bara ett problem i förhållande till Kina, det gäller också vårt förhållande till vissa yttringar av Islam. Ingen religiös person kan undgå att känna sig illa berörd när ens religion blir hånad. Flera muslimska trosriktningar är särskilt ömtåliga. Sverige är inte unikt i att ha problem med Mohammed-teckningar och reaktionen på sådana meningsyttringar. Det har också många andra länder i Europa haft.

I fallet Kina har problemet för Sverige skapats av den kinesiska staten. Den är känslig för kritik och försöker diktera vilka opinionsyttringar som kan anses acceptabla. Den försöker få omvärlden att använda samma kriterier.

Situationen ställer krav på att vi iakttar ett minimum av disciplin för att bevara vår självaktning, men också för att vi inte skall stå utan stöd i vårt förhållande till Kina. Det landets sätt att sträva efter dominans är inte acceptabelt, det är unikt för Kina, och det accepteras inte av så många andra länder. Vi kan få stöd av andra länder, men bara om vi fortsätter att vara ett offer och inte måste uppfattas som en angripare med samma typ av demagogi som kinesiska media kan klandras för.

Att visa ansvar är större än att visa ”mod” i en situation, då man inte personligen riskerar något med det man säger men kan åstadkomma skada för landet.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Utvecklingen av stridsfordonssystemet – en väg framåt inom räckhåll

Stridsfordon 90 är en nyckelresurs i våra mekaniserade förband. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

I ett inlägg publicerat 18 mars 2020 på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg tar artikelförfattarna, kaptenerna Peter Eriksson och Andreas Näslund, upp en rad intressanta aspekter avseende nästa generations stridsvagn respektive stridsfordon. Som representant för BAE Systems Hägglunds väljer jag dock att i min replik avgränsa mig till stridsfordonssystemet även om det på delsystemnivå kan finnas synergier med stridsvagnssystemet samt att Hägglunds skulle kunna vara en integrations- och tillverkningspartner.

Utvecklingen av Stridsfordon 90 var i många stycken banbrytande t ex genom de tydligt prioriterade huvudkraven, tanken på en fordonsfamilj och inte minst den uttalade strävan efter så hög designeffektivitet som möjligt. För den som vill fördjupa sig i hela historiken så kan jag varmt rekommendera överingenjören på FMV Richard O Lindströms hemsida http://www.ointres.se/projekt_strf90.htm.

Stridsfordon 90 är mycket framgångsrik på exportmarknaden och återfinns idag i Norge, Schweiz, Finland, Nederländerna, Danmark och Estland. Alla dessa har över tid bidragit till en kontinuerlig utveckling av vagnens prestanda och förmåga. Efter det svenska stridsfordonsprojektet har Hägglunds till dags dato lagt ner mer än 4,5 miljoner ingenjörstimmar på CV90. Illustrationen nedan ger en uppfattning om förmågeutvecklingen över tid.

Flertalet brukare har genomfört eller planerar att genomföra modernisering av sina CV90. Norge har nyligen avslutat uppgradering och utökning av sin fordonsflotta, Schweiz och Nederländerna står i begrepp att sjösätta sina uppgraderingsprogram medan Finland och Danmark är i en förberedande fas. I Sverige levereras i skrivande stund Granatkastarpansarbandvagn 90 parallellt med Stridsfordon 90 RENO som bl a förbereder för införande av nytt ledningsstödssystem.

Inom ramen för Arméns tänkta utveckling under de närmaste 10 åren så avses RENO fullföljas för hela flottan medan REMO Stridsfordon 90 ska påbörjas. Parallellt med dessa förmågehöjande aktiviteter ska nästa generations svenska stridsfordon definieras.

Kaptenerna Eriksson och Näslund efterlyser ett beslut om utveckling av efterföljaren till Stridsfordon 90 och påpekar mycket riktigt att med vanligtvis förekommande ledtider för utveckling av komplexa fordonssystem så är ett sådant beslut angeläget. Jag anmäler ingen avvikande uppfattning men vill belysa att Sverige och Armén befinner sig i en unikt gynnsam position med avseende på förutsättningar för den önskvärda utvecklingen av ett nytt stridsfordon.

Till att börja med så är dagens CV90 fullt ut digitaliserad. Det tekniklyftet påbörjades i det schweiziska CV90-programmet, fullföljdes med det nederländska programmet, har sedan förädlats inom ramen för den norska uppgraderingen och ingår i den CV90 (Mk IV enligt vår egen benämning) som vi offererar i den tjeckiska stridsfordonsupphandlingen. Digitaliseringen ger fantastiska möjligheter att över tid tillföra nya förmågor inklusive sådana som tar stöd av t ex sensorfusion, artificiell intelligens och autonoma system.

Inom ramen för såväl pågående uppgraderingsprogram hos nuvarande brukare som exportkampanjer tillförs ny teknologi och betydande förmågeökningar på flera områden som t ex omvärldsuppfattning, aktiva skyddssystem, integrerad pansarvärnsrobot och cybersäkerhet.

Rendering av CV90 MkIV, här med 35 mm automatkanon. Bild: © BAE Systems 2020.

Avseende vår egenfinansierade utveckling har vi på Hägglunds givetvis inte lutat oss tillbaka då vi har en global marknad att förhålla oss till. Vi har redan påbörjat utvecklingsinsatsen för nästa generations stridsfordon och genomför för närvarande prov av såväl delsystem och komponenter som med komplett plattform.

Den tidigare nämnda unikt gynnsamma position som Sverige och Armén befinner sig i består sålunda av möjligheten att kapitalisera på den utveckling som sker för andra brukares räkning och internt hos oss på Hägglunds. Det ger även möjlighet att bygga ett samarbete med de brukarländer som med en liknande tidshorisont planerar för en motsvarande generationsväxling.

För att återknyta till avslutningen på kaptenerna Erikssons och Näslunds artikel – med en klokt avvägd operationalisering av de anslag som bedöms komma stridsfordonssystemet till del under de två kommande försvarsbeslutsperioderna bör vi i någon mån kunna öka den markoperativa effekten i de mekaniserade förbanden samtidigt som vi kan lägga grunden för en generationsväxling och förmågeökning av sällan skådat slag med en ledtid som kan vara betydligt kortare än den man historiskt har kommit att betrakta som normal. Omsättningen av Stridsfordon 90 skulle därför utan problem kunna påbörjas 2030 snarare än 2035.

Utvecklingen av dagens Stridsfordon 90 genomfördes i den då traditionella svenska modellen genom ett nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och svensk försvarsindustri vilket som bekant ledde fram till en världsledande plattform till en i internationell jämförelse låg kostnad och som genom exportaffärerna har skapat betydande synergier. Givet rätt vilja och förutsättningsskapande beslut så finns det all anledning att tro att vi kan upprepa den bedriften och den här gången med en inbyggd europeisk dimension.

Författaren är affärsområdesansvarig för Sverige hos BAE Systems Hägglunds samt RO/Överstelöjtnant (A).

Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19

Reflektion

Den 08JAN2017 offentliggjordes den nationella säkerhetsstrategin för Sverige. I den nationella säkerhetsstrategin listas åtta stycken områden vilket kan påverka Sveriges säkerhet samt förslag på åtgärder för att möta dem, ett av dessa åtta områden utgör hälsohot.¹ De övriga sju områdena i den nationella säkerhetsstrategin utgörs av militära hot, informations- och cybersäkerhet och digitala risker, terrorism och våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjning, hot mot transporter och infrastruktur och avslutningsvis klimatförändringar och dess effekter.² Detta inlägg kommer vilket rubriken antyder beröra det hälsohot COVID-19 utgör, men utifrån hur de övriga områdena i den nationella säkerhetsstrategin påverkas och vilka eventuella implikationer detta kan medföra. Det bör poängteras att inlägget enbart berör ett axplock av exempel inom de olika områdena, men förhoppningsvis belyser det väl hur många områden som de facto påverkas av denna pandemi.

Vad avser informations- och cybersäkerhet och digitala risker förefaller bl.a. Världshälsoorganisationen under den senaste månaden blivit utsatt för en dubblering av datoriserade intrångsförsök och vid minst ett tillfälle blivit utsatt för intrångsförsök av en mer kvalificerad grupp som skall ha genomfört datornätverksoperationer sedan 2007 i syfte att genomföra informationsinhämtning. Den 13MAR2020 skall det upptäckts att gruppen upprättat en mejl server vilket efterliknande världshälsoorganisationens interna mejl system. Syftet med detta får antas varit att försöka komma åt lösenord från anställda inom världshälsoorganisationen men även andra organisationer. Det får även anses som troligt till sannolikt att statliga aktörer kan komma utnyttja COVID-19 som ett led i att genomföra datanätverksoperationer mot, dels statliga myndigheter, dels näringslivet.³

Vad som ej berörs inom informations- och cybersäkerhet och digitala risker i den nationella säkerhetsstrategin men bör kunna härledas till det är s.k. "fejknyheter", vilket främst publiceras på internet. Enligt Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, sprids i dagsläget en stor mängd s.k. "fejknyheter" avseende Sveriges hantering av hälsohotet kopplat till COVID-19. I vad som förmedlats förefaller det vara både nationalstater men även inhemska grupperingar som bedriver destabiliserande desinformation avseende Sveriges hantering av COVID-19.⁴

I perspektivet terrorism och våldsbejakande extremism kan det te sig onaturligt för en del att härleda något sådant till ett hälsohot vilket COVID-19 utgör. Dock innebär ett hälsohot av pandemisk karaktär,⁵ att en stor mängd polisiära men även militära resurser avdelas för att lösa uppgifter kopplat till hälsohotet, eller att de militära och/eller polisiära resurserna kraftigt decimeras p.g.a. pandemin.⁶ Detta medger eventuellt att de irreguljära grupperingarna får en möjlighet att kunna agera och/eller konsolidera sig "in obscura" när bevakning eller åtgärder mot dem istället krävs för att möta hälsohotet.

Vad avser den organiserade brottsligheten kommer COVID-19 troligtvis påverka dess försörjningslinjer maa. att ett stort antal nationer har infört hårda inpasseringsrestriktioner till dess länder. Därtill kommer troligtvis den organiserade brottsligheten, men även enskilda kriminella, utnyttja pandemin i form av att t.ex. falska läkemedelsprodukter erbjudas till försäljning, olika former av datoriserade utpressningsprogram kan komma att spridas genom falska sidor kring COVID-19 och infektera datorer, men även andra former av bedrägerier. Den svenska polismyndigheten varnar även för att t.ex. bristen på narkotika kan skapa en ökad våldsanvändning hos kriminella grupperingar maa. svårigheterna att smuggla in narkotika i Sverige p.g.a. COVID-19.⁷ Sammantaget innebär det att den organiserade brottsligheten, dels kan förändra sitt mönster, dels påverka den interna säkerheten negativt under den nu pågående pandemin utifrån den påverkan hälsohotet har på dess verksamhet.

Vad avser hot mot transporter och infrastruktur förefaller COVID-19 även kunna skapa problem. Detta med anledning av att ett flertal nationer har infört hårda restriktioner för transporter in eller genom dess territorium via, sjö, luft och land. Det tydligaste problemområdet för transporter förefaller just nu vara de via flyg, dock har även landtransporterna mellan europeiska länder börjat ta längre tid. Vad avser sjötransporter har även en brist på containrar uppstått efter COVID-19 utbrottet i Kina, men fartyg har även nekats tillträden till hamnar samt besättningar har nekats att gå i land, därtill kan en besättningsbrist även uppstå beroende på pandemins utveckling.⁸ I och med att lagerhållningen inom vissa produktionsområden men även livsmedelshandel är väldigt låg,⁹ kan dessa logistikstörningar orsaka följdverkningar inom ett flertal områden vilket i förlängningen kan rendera i samhällsproblem.

Vad avser hot mot energiförsörjning torde störningarna i logistikkedjan för petroleum produkter kunna utgöra ett hot på längre sikt. Därutöver torde insjuknande av viss nyckelpersonal inom t.ex. elsektorn säkerligen kunna innebära att störningar kan uppstå om en stor mängd blir sjukskrivna samtidigt. Därtill får det ses som troligt att energibehovet kommer öka den närmsta tiden främst vad avser hushållsel maa. olika former av isolering som enskilda vidtar men även arbete från sitt hushåll, samtidigt som företagen fortsatt har viss elförbrukning och till del fortsatt kan vara igång med delar av sin verksamhet.¹⁰ Dock har viss industriverksamhet i Sverige avbrutits maa. COVID-19, varvid ett överskott torde finnas varvid det får ses som mindre sannolikt att någon form av elbrist skulle uppstå.¹¹

Vad avser klimatförändringar och dess effekter förefaller den nuvarande pandemin reducerat vissa skadliga utsläppsnivåer. Det senaste tillfället utsläppsnivåerna var så låga som nu var under finanskrisen 2008 som orsakade produktionsminskningar inom olika industrisektorer men även nedläggningar av produktion varvid utsläppsnivåerna nedgick. Dock får det ses som troligt att utsläppsnivåerna kommer öka efterhand under 2020, hur stor ökningen blir är direkt avhängt påverkan pandemin har på den globala ekonomin och därmed efterfrågan på olika former av varor som produceras men även tjänster såsom resor m.m.¹²

Troligtvis kommer COVID-19 påverka många nationers militära styrkor, vilket både på kort och lång sikt kan ge upphov till olika former av militära hot. Inledningsvis kan grundberedskapen, d.v.s. den lägsta nivå en nations militära styrkor upprätthåller för att skapa en tröskeleffekt påverkas menligt, i händelse av att en stor mängd individer insjuknar samtidigt eller ett utdraget förlopp hos t.ex. kritiska förmågor. De flesta nationer torde även utnyttja delar av sina militära styrkor för att bekämpa det hälsohot COVID-19 utgör, vilket eventuellt skulle kunna påverka beredskap m.m. menligt.¹³

Ekonomiskt får det även ses som möjligt att ett flertal nationers försvarsbudgetar kan påverkas, när ekonomiska medel möjligen måste överföras till andra områden för att inte skapa en än större social kris än vad pandemin redan utgör. Övningsverksamhet kan även komma att påverkas menligt i det korta perspektivet, vilket kan komma att påverka den långsiktiga operativa effekten. Samövningar mellan nationer under 2020 torde begränsas för att kunna minska den regionala och globala smittspridningen, vilket möjligen kan minska interoperabiliteten mellan länders militära styrkor.¹⁴

Vad som dock ej förefaller reducerats är olika staters s.k. gråzonsagerande, utan snarare utnyttjas pandemin t.ex. som en hävstång för fortsätta arbete med vad som skulle kunna benämnas destabiliserande desinformation.¹⁵ Därutöver förefaller det finnas en tydlig risk att s.k. strategiska uppköp kommer genomföras maa. de ekonomiska påverkningar pandemin redan orsakat och troligtvis kommer orsaka i närtid.¹⁶ Vilket möjligen skulle kunna innebära att känslig militär teknologi eller teknologi med dubbla användningsområden kan hamna i orätta händer och därmed ge en reducerad försvarsförmåga i det längre perspektivet. Säkerhetsläget i vårt närområde är även fortsatt försämrat,¹⁷ vilket trots en pandemi troligtvis inte kommer förbättras maa. de tydliga meningsskiljaktigheterna som råder mellan Ryssland och de västliga länderna. Relationerna mellan Kina och USA förefaller heller ej förbättras maa. den nu rådande pandemin,¹⁸ varvid säkerhetsläget globalt som minst bör vara detsamma när pandemin börjar avta.

Vad som kan vara svårt att placera in i något specifikt av de åtta områden den nationella säkerhetsstrategin berör, utan snarare påverkar det samtliga, är de ekonomiska konsekvenserna vilket troligtvis kommer uppstå maa. pandemin på kort och lång sikt. Hur pass omfattande dessa kommer bli förefaller vara svårbedömt i dagsläget,¹⁹ dock bör det tas i beaktande att i händelse av att de ekonomiska konsekvenserna blir omfattande kan det medföra en negativ säkerhetsutveckling men även ökad socioekonomisk påverkan vilket kan utgöra en destabiliserande grund för antagonistiska stater att utnyttja inom nationer, i s.k. gråzonsagerande.

Vad innebär då allt detta ur ett säkerhetsperspektiv? För det första påvisar den nuvarande pandemin behovet och vikten av det vidgade säkerhetsbegreppet, vilket den nationella säkerhetsstrategin är utarbetad efter. Framförallt när det tydlighet har visats och sannolikt kommer visas under de kommande veckorna hur omfattande påverkan detta hälsohot har på många områden inom en nation och därmed ytterst dess säkerhet. För det andra är det synnerligen intressant att notera hur s.k. destabliserande desinformation trots en pandemi fortgår, men även nyttjar pandemin som en hävstång, varvid målbilden med desinformation måste vara högt prioriterad av de stater som genomför det. För det tredje bör riskerna beaktas med att irreguljära grupperingar eller nationer upplever att de har en möjlighet att agera med olika medel och metoder under och/eller i efterspelet till pandemin, varvid ett försämrat säkerhetsläge kan uppstå.

Keep Calm and Carry On! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 1, 2 (Engelska)

British Broadcasting Corporation 1, 2 (Engelska)

European Union Agency for Law Enforcement Cooperation 1 (Engelska)

Försvarsdepartementet 1 (Svenska)

Jane's Defence Weekly 1 (Svenska)

National Crime Agency 1 (Engelska)

Ny Teknik 1 (Svenska)

Polismyndigheten 1, 2 (Svenska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Reuters 1, 2, 3 (Engelska)

Svenska Dagbladet 1, 2 (Svenska)

Sveriges Television 1, 2 (Svenska)

The Hill 1 (Engelska)

The Royal United Services Institute 1 (Engelska)

The Telegraph 1 (Engelska)

Världshälsoorganisationen 1, 2 (Engelska)

Slutnoter

¹ Statsrådsberedningen. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 2.

² Ibid.

³ Reuters. Bing, Christopher. Satter, Raphael. Stubbs, Jack. Exclusive: Elite hackers target WHO as coronavirus cyberattacks spike. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-who-hack-exclusive/exclusive-elite-hackers-target-who-as-coronavirus-cyberattacks-spike-idUSKBN21A3BN (Hämtad 2020-03-29)

Svenska Dagbladet. Säpo varnar för sårbarhet i coronakrisen. 2020. https://www.svd.se/sapo-okat-hogerextremt-hot (Hämtad 2020-03-29)

World Health Organization. Beware of criminals pretending to be WHO. 2020. https://www.who.int/about/communications/cyber-security (Hämtad 2020-03-29)

⁴ Sveriges Television. Rognerud, Knut Kainz. Regeringen varnar för coronadesinformation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/regeringen-varnar-for-coronadesinformation (Hämtad 2020-03-29)

Försvarsdepartementet. Håll huvudet kallt i desinformationspandemien. 2020. https://www.regeringen.se/debattartiklar/2020/03/hall-huvudet-kallt-i-deinformationspandemien/ (Hämtad 2020-03-29)

⁵ World Health Organization. WHO Director-General's opening remarks at the media briefing on COVID-19 - 11 March 2020. 2020. https://www.who.int/dg/speeches/detail/who-director-general-s-opening-remarks-at-the-media-briefing-on-covid-19---11-march-2020 (Hämtad 2020-03-29)

⁶ The Royal United Services Institute. Ditcham, Keith. How Covid-19 is Changing the Organised Crime Threat. 2020. https://rusi.org/commentary/how-covid-19-changing-organised-crime-threat (Hämtad 2020-03-29)

Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. Virus takes toll on US military as it tries to aid civilians. 2020. https://apnews.com/e69aeabcbcc970c905837f3ae373981a (Hämtad 2020-03-29)

Svenska Dagbladet. Säpo varnar för sårbarhet i coronakrisen. 2020. https://www.svd.se/sapo-okat-hogerextremt-hot (Hämtad 2020-03-29)

⁷ European Union Agency for Law Enforcement Cooperation. How criminals profit from the COVID-19 pandemic. 2020. https://www.europol.europa.eu/newsroom/news/how-criminals-profit-covid-19-pandemic (Hämtad 2020-03-29)

National Crime Agency. National Crime Agency warn that organised crime groups may try to exploit the coronavirus outbreak to target the UK. 2020. https://www.nationalcrimeagency.gov.uk/news/national-crime-agency-warn-that-organised-crime-groups-may-try-to-exploit-the-coronavirus-outbreak-to-target-the-uk (Hämtad 2020-03-29)

Polismyndigheten. Bedragare utnyttjar corona för att lura äldre. 2020. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/mars/bedragare-utnyttjar-corona-for-att-lura-aldre/ (Hämtad 2020-03-29)

Polismyndigheten. Förändrade brottsmönster till följd av coronaviruset. 2020. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/mars/forandrade-brottsmonster-till-foljd-av-coronaviruset/ (Hämtad 2020-03-29)

The Royal United Services Institute. Ditcham, Keith. How Covid-19 is Changing the Organised Crime Threat. 2020. https://rusi.org/commentary/how-covid-19-changing-organised-crime-threat (Hämtad 2020-03-29)

⁸ Reuters. Baertlein, Lisa. Dowsett, Sonya. Saul, Jonathan. Western supply chains buckle as coronavirus lockdowns spread. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-freight/western-supply-chains-buckle-as-coronavirus-lockdowns-spread-idUSKBN21A2PB (Hämtad 2020-03-29)

⁹ Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 137.

¹⁰ The Telegraph. Clowes, Ed. The energy industry is on war footing as it prepares to fuel the coronavirus battle. 2020. https://www.telegraph.co.uk/business/2020/03/16/energy-industry-war-footing-prepares-fuel-coronavirus-battle/ (Hämtad 2020-03-29)

¹¹ Ny Teknik. Kristensson, Johan. Nohrstedt, Linda. Ottsjö, Peter. Wiklund, Kalle. Så slår coronakrisen mot svensk industri. 2020. https://www.nyteknik.se/special/sa-slar-coronakrisen-mot-svensk-industri-6991373 (Hämtad 2020-03-29)

Sveriges Television. Nylander, Jan. Elbrist och elöverskott samtidigt. 2019. https://www.svt.se/nyheter/elbrist-och-eloverskott-samtidigt (Hämtad 2020-03-29)

¹² British Broadcasting Corporation. McGrath, Matt. Coronavirus: Air pollution and CO2 fall rapidly as virus spreads. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/science-environment-51944780 (Hämtad 2020-03-29)

British Broadcasting Corporation. Brown, David. Jones, Lora. Palumbo, Daniele. Coronavirus: A visual guide to the economic impact. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/business-51706225 (Hämtad 2020-03-29)

¹³ Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. Virus takes toll on US military as it tries to aid civilians. 2020. https://apnews.com/e69aeabcbcc970c905837f3ae373981a (Hämtad 2020-03-29)

Associated Press. Baldor, Lolita C. Burns, Robert. ‘Choppy waters’ await Navy as virus strikes aircraft carrier. 2020. https://apnews.com/b2ca82bd3cb121ba8c013f98d00cbcb3 (Hämtad 2020-03-29)

¹⁴ Ibid.

Jane's Defence Weekly. Stratilik, Ondrej. Covid-19: Czech IFV contract threatened by budget cuts. 2020. https://www.janes.com/article/95123/covid-19-czech-ifv-contract-threatened-by-budget-cuts (Hämtad 2020-03-29)

¹⁵ Sveriges Television. Rognerud, Knut Kainz. Regeringen varnar för coronadesinformation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/regeringen-varnar-for-coronadesinformation (Hämtad 2020-03-29)

Försvarsdepartementet. Håll huvudet kallt i desinformationspandemien. 2020. https://www.regeringen.se/debattartiklar/2020/03/hall-huvudet-kallt-i-deinformationspandemien/ (Hämtad 2020-03-29)

¹⁶ Reuters. Baczynska, Gabriela. Guarascio, Francesco. EU leaders to shield strategic firms from hostile interest amid crisis. 2020. https://www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-eu-companies/eu-leaders-to-shield-strategic-firms-from-hostile-interest-amid-crisis-idUSKBN21D1FW (Hämtad 2020-03-29)

¹⁷ Svenska Dagbladet. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2020-03-29)

¹⁸ The Hill. Beavers, Olivia. US-China relationship worsens over coronavirus. 2020. https://thehill.com/policy/national-security/488311-us-china-relationship-worsens-over-coronavirus (Hämtad 2020-03-29)

¹⁹ British Broadcasting Corporation. Brown, David. Jones, Lora. Palumbo, Daniele. Coronavirus: A visual guide to the economic impact. 2020. https://www.bbc.co.uk/news/business-51706225 (Hämtad 2020-03-29)

Praktisk geopolitik: Öresund och Bälten – igenkorkade utlopp eller öppnade inlopp?

Det finns maritima storheter som i det närmaste är oföränderliga. Ett exempel är att havet är en betydelsefull transportled. Ett annat att farlederna till sjöss i stort sett är desamma även om nya gränser ritas in på en karta. Detta eftersom sund och grund styr vägvalen. Däremot kan geopolitiken^[1] ändras snabbt när gränser flyttas eller om allianser och nationella intressen skiftar, vilket leder till att säkerhetspolitiska sanningar och slutsatser behöver omprövas i samma takt. Ett intressant fall är hur synen på Öresund och Bälten har förändrats under de senaste 30 åren.

Östersjön är ett av världens mest trafikerade hav. I varje givet ögonblick är c:a 4 000 fartyg på väg till eller från Östersjöhamnarna. Dessutom korsas havsbottnen av ett stort antal pipelines och undervattenskablar. Den absoluta lejonparten av denna trafik är helt fredlig, men det kommersiella värdet är högt och betydelsen av att varorna kommer fram är stor. Framför allt beror behovet av en ostörd sjötrafik på att råvaruexporten är en viktig del i flera av Östersjöländernas statsbudgetar. Dessutom undviker industrin och samhället i övrigt dyra lager utan istället förväntar sig sina förnödenheter ”just-in-time”. Ryssland har mycket att tjäna på att denna trafik fortsätter och att västvärlden fortsätter betala för energin. Sannolikt dämpar dessa ekonomiska flöden viljan att eskalera en spänd situation till krig.

Under det kalla kriget ansåg Sverige strikt militärt att Öresund och Bälten var utlopp genom vilka den sovjetiska flottan skulle tränga ut när den var klar med sina uppgifter i Östersjön, för att förstärka den norra marinens strid i Atlanten. Den röda pilen var riktad ut genom förträngningarna och det fanns planer på att förvägra Sovjetunionen denna möjlighet. I dessa farvatten ligger det fortfarande kvar stora mängder sjöminor från de två världskrigen. Det är ett tydligt tecken på att motsvarande strävan, att korka igen de tre sunden för att hindra passagen för örlogs- och handelsfartyg, fanns även tidigare och hos fler länder än Sverige.

Sovjetunionens kollaps, de baltiska ländernas självständighet samt omsider Natoanslutningen av Estland, Lettland, Litauen, Polen och de östra delarna av Tyskland har ritat om kartan. Ryssland är tillbakaträngt, men har stormaktsambitioner vilka än så länge realiserats huvudsakligen genom annekteringar i Kaukasus, av Krimhalvön och i östra Ukraina. Kanske finns det ryska planer även för Östersjöområdet. Militärgeografiskt, historiskt och kulturellt ser Estland, Lettland och Litauen ut att vara särskilt utsatta. Natos vilja att försvara sina baltiska medlemsstater märks på flera sätt: Alliansen har frambaserat stridsflyg till Baltikum för att kunna genomföra Baltic Air Policing. Det finns förlagrad materiel och marktrupper på plats. Medlemsstaternas örlogsfartyg uppträder oftare och oftare i Östersjön. Om några veckor inleds dessutom Defender 2020, den största Natoövningen sedan det kalla krigets dagar, där en amerikansk armédivision kommer att skeppas över Atlanten för att förstärka de europeiska Natoländernas marktrupper.

Ett försvar av Baltikum kräver att fler Natoförband kommer på plats och att dessa kan försörjas. Nato har genom Polen landgräns till Litauen, men den är bara 100 km lång och korsas av ett fåtal vägar och bara av en järnväg. Med enkla medel kan man försvåra eller i alla fall fördröja Natos möjlighet att förstärka och försörja sina trupper i de baltiska staterna. Mer omfattande mekaniserade strider kräver dessutom att stora mängder tung ammunition, bränsle och andra förnödenheter förs fram till de stridande förbanden. Det är troligt att Nato kommer att försöka försörja sina trupper i Baltikum även sjövägen. Ingenstans mellan Storbritannien eller USA:s östkust och de baltiska hamnarna är farlederna så trånga som genom de tre Östersjöinloppen och det kommer att vara nödvändigt att hålla dem öppna om en säker försörjning av de baltiska staterna sjövägen ska komma till stånd.

De geopolitiska förhållandena i vårt närområde har således förändrats sedan Sovjetunionens sammanbrott och den militära pilen genom Öresund och Bälten kan sägas ha bytt både färg och riktning. Frågan är hur denna förändring påverkar våra säkerhetspolitiska slutsatser. Även om ingen vet hur vår nästa väpnade konflikt kommer att se ut, finns det mycket som talar för att den svenska marinen av idag endast klarar av en operation i ett begränsat geografiskt område. Den volymökning som föreslås i KKrVA:s KV21 eller i KÖMS ”En Marin för Sverige” skulle däremot innebära att Sverige på egen hand kan försvara sig i Östersjön samtidigt som Östersjöinloppen kan hållas öppna för vänligt sinnad sjötrafik – eller korkas igen för att hålla en fiende inne eller ute.

Under maj månads försvarsmaktsövning ”Aurora 20” är detta geopolitiska resonemang tänkt att tillämpas i praktiken. Ett av marinens övningsmoment handlar om att hålla Öresund öppet, så att örlogsfartyg från några av våra partnerländer kan ta sig in i Östersjön för att förstärka försvaret till sjöss.

Per Edling är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Not

[1] Geopolitik är en vetenskaplig disciplin som försöker förklara historiska, sociala och politiska skeenden utgående från geografiska förhållanden. Termen definierades 2016-02-08 här på KKrVA:s blogg av ledamoten i avd 6 Mike Winnerstig.

En modern försvars- och säkerhetspolitik – ett Samhällsförsvar

Innebörden av ordet samhällsförsvar, eller totalförsvar, är en nära samordning mellan samhällets säkerhetsskapande aktörer. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Vi närmar oss alltmer ett läge, där vi riskerar att fira Flottans 500-årsjubileum med att inte ha någon marin längre. Delvis beror detta på att vi blivit tillvanda av ett fredsskadat samhälle och med en krigsmakt, som man kallar Försvarsmakten. I regeringsformen finns ju endast två lägen – antingen Fred eller Krig; och ingenting som ens antyder att ett nationellt försvar värt namnet faktiskt borde fungera också – och kanske främst – i säkerhetpolitiska lägen däremellan. Och det är kanske just i den gränszonen som det avgörande sker för landets framtid. Det handlar inte längre om att bygga upp ett mobiliserande invasionsförsvar. Vi behöver ett försvar för vårt samhälle och med en inriktning som är inriktad på dagens och morgondagens förutsättningar. Det duger då inte att bara återgå till tankar från det kalla krigets tid för nu måste vi modernisera vårt försvar med de nya förutsättningar som inte fanns tidigare – eller som tidigare förtegs därför att de inte passade in i den tidens tänkande.

Enligt Försvarsberedningens rapport är det inte uteslutet att vårt samhälle kan utsättas för ett väpnat angrepp eller anfall från andra stater. Men det som FB undviker att nämna med den valda formuleringen är att det förekommer många andra slags konflikter som kan utlösas mot vårt land och redan på dagens konfliktnivå och det är kanske här som vi kan fungera tydligt och avvärjande. Exempelvis kan ju terroristangrepp av olika slag utsätta vårt samhälle för stor skada redan i dag och angrepp mot vårt samhälle måste vi kunna möta redan i dag. Det yttersta syftet för ett nytt samhällsförsvar borde därför vara, att redan i nutid – eller i den så kallade gråzonen – aktivt kunna verka för samhällets säkerhet och det bör vi förstås göra i samverkan med andra; i första hand med Finland, när det gäller vårt närområde och i andra hand med EU, när det gäller vår världsdel. Som en ”extra säkerhet” kan vi dessutom under dagens fredsförhållanden samverka med Nato, i syfte att kunna välja, om den säkerhetspolitiska situationen skulle försvåras.

Den strategiska utvecklingen ter sig i dagsläget alltmera osäker och ytterst beror den på ledarskapet i de båda dominerande kärnvapenmakterna. Hur och när Putin eller Trump – eller deras efterträdare – kan tänkas ingripa för att upprätthålla sina uppfattade ledarroller, kan vi dessvärre mest spekulera kring och en mera akut situation kan i värsta fall uppstå tämligen snabbt och oförutsett. Även om infiltration utan att öppet gå i krig börjat fungera som en ersättning för mera vanliga eller mer kända krigföringsmetoder, hotar ändå ett kärnvapenkrig i bakgrunden, om utvecklingen av någon anledning skulle gå över styr. Även detta bör observeras för vår framtida försvars- och säkerhetspolitik.

I detta osäkra läge bör vi förstås stärka de krafter som vi kan påverka och undvika att opåtalat utmana krafter som vi inte kan kontrollera. Vi bör därför i dagsläget undvika att störa den relativt lugna situationen i vår del av Nordeuropa genom att på eget initiativ formellt ansluta oss till Nato. Alla, utom möjligen svenskarna, vet ju ändå att vi är ett västland! Men om situationen skulle förvärras genom hotande ryska verksamheter, så ska vi förstås reagera, inledningsvis genom att diplomatiskt ”hota” med att gå med i Nato och, om det inte hjälper, som en yttersta nödåtgärd helt och fullt ansluta oss till västalliansen och helst samordnat med Finland. Fram till dess kan vi inom ramen för EU:s Lissabonstadga och säkerhetsstrategi samt de särskilda riktlinjerna för maritim säkerhet, verka för landets och medborgarnas skydd och tillsammans med de partners vi själva önskar samverka med. Men där finns en hake: vi måste för att vara internationellt trovärdiga satsa bättre på vårt försvar än vad vi gör i dag; en 2 % -nivå borde därför ligga som bas för våra försvarssatsningar redan nu.

Det borde dessutom vara skäligen enkelt för medborgarna att förstå, att vårt samhälle har blivit betydligt mera känsligt för störningar än tidigare. Även detta bör vara vägledande då vi utformar vårt försvar. Globaliseringen skärper samtidigt kraven på våra maritima förmågor och innebär, att vi också har blivit mera beroende av goda kontakter med andra stater för att kunna upprätthålla samhällets välfärd. Samtidigt existerar ett varuförsörjningssystem, som bygger på snabba leveranser och ingen lagerhållning; ”just-in-time” och det civila samhällets möjlighet att stå emot störningar i den dagliga försörjningen har därför minskat betydligt. Man kan kanske klara av att fungera på ett rimligt sätt under ett par veckor, men knappast längre. Vi måste därför kunna säkra samhällets försörjning i bredaste bemärkelse så att transportsystemet kan upprätthållas; gärna tillsammans med våra grannar och partners. Kriser kan i nuläget uppstå mycket snabbt och därför måste vi tillsammans med våra partners kunna ingripa mot hot av skilda slag redan i dagsläget och vid behov även med vapenmakt för samhällets säkerhet även om staten Sverige inte befinner sig i krig.

Den viktigaste skillnaden ligger alltså i att vårt försvar i första hand ska kunna verka i fred och så att vi inte hamnar i någon krigisk konflikt. Tidigare har vi antagit att ett mobiliserande försvar skulle vara avskräckande och därmed fredsbevarande. Så trodde vi att det fungerade då, men möjligen har vi nu börjat inse, att ett litet land med ett mobiliserande konventionellt försvar – även om det är aldrig så starkt – inte kan avskräcka en kärnvapenbeväpnad supermakt från att vidta de åtgärder som man där anser vara behövliga i en konfliktsituation. Det behövs alltså ett ganska omfattande ”omtänk” – och säkerheten för vårt samhälle handlar idag inte om att bara gå tillbaka och göra som vi gjorde tidigare. Vi måste tänka om – och göra något bättre!

Grundläggande konfliktteori vore bra att fundera kring, när ett modernt försvar ska byggas upp, men i Sverige anses det ju nästan lite ofint, att dela in konflikter i en strategiskt inledande, mera marin, fas och en följande mera krigiskt militärt inriktad, men så ser ju verkligheten ut, vilket vi bör förstå och acceptera så att det förblir en del av vår försvarsinriktning. Detta innebär å andra sidan, att vi kan samverka med våra partners vid operationer under en inledande fas för att lösa enklare och överenskomna uppgifter, eftersom det då fortfarande och formellt råder fred, medan mera militärt inriktade operationer ännu inte kan genomföras; men planering kan förstås inledas. Även här finns det alltså mycket att ta till sig!

Några andra aktuella säkerhetspolitiska slutsatser för en modernare försvarspolitik och som tydligt bygger på ett flexibelt tröskelförsvar, kunde annars vara:

Samhällsplikt införs och ersätter den ganska gammalmodiga värnplikten. Medborgarna kanske själv kan välja hur de vill göra sina samhälleliga skyldigheter – i försvaret eller i det civila samhällets tjänst. Det senare kan omfatta allt från stöd till kommuner med frivillig brandkårsförstärkning till närvaro i äldrevården. Möjligen kommer det också behövas personal för samhällets försörjning i bredaste bemärkelse.
Försvarsmakten har i uppgift att tillsammans med våra partners aktivt arbeta för en fortsatt fredlig utveckling och bör kunna verka tydligt redan under allmänt fredstillstånd för att värna samhället och vårt politiska oberoende samt kunna upprätthålla landets territoriella integritet.
Försvarsmakten bör organiseras i självständiga försvarsgrenar, som har den viktiga uppgiften att samverka med våra grannländers motsvarigheter för att främja gemensamma nationella intressen.
En rimligt avvägd förbandsmängd hålls tillgänglig i en tröskelfunktion, som kan förstärkas om regeringen anser det vara av behovet påkallat för en fortsatt fredligare utveckling. Denna styrka ska kunna variera i omfattning och helt eller delvis kallas in om regeringen bedömer situationen som allvarlig eller hotande, medan den aktivt tjänstgörande delen i huvudsak bör vara fast anställd.
Ett civilförsvar – kanske som en egen försvarsgren – baserat på kommunernas möjliga behov byggs upp främst för att kunna möta attacker från terrorister eller från kriminella ligor och för att ta hand om civilbefolkningen om sådana attacker – eller naturkatastrofer – inträffar.
Ett cyberförsvar byggs upp och sätts i verksamhet med att lösa sin uppgift – och det behövs också ”redan i fred”! Även det möjligen som en egen försvarsgren? Kanske bör även en tydligare ”public service”-aspekt läggas vid radio och Tv-nyheter?
Det Säkerhetspolitiskt rådet aktiveras och en ”Strategisk ledning” tillkommer för att med fackkompetens kunna råda regeringen i aktuella eller uppkomna säkerhetshotande frågor.
Beslutade insatser bör verkställas – operativt ledas – av en ”Operativ insatsledning” som sammansätts med hänsyn till vilka operationer som vi beslutat att genomföra och som ersätter dagens Högkvarter.
Försvarsgrensledningarna utlokaliseras från centrala Stockholm. Varför inte en marinledning i vårt maritima centrum Göteborg? Flygvapnet har redan förlagt sin ledning till Uppsala och därmed i nära anslutning till våra mera centrala flygrutter och arméns ledning bör vara baserad för att snabbt kunna ingripa för skydd av rikets ledning i händelse av terroristanfall eller kuppförsök.
Försvarsmaktens etablissemang bevakas av vaktförband, som lämpligen kan rekryteras bland veteraner och bland fast anställd personal, som avslutat en anställningsperiod och skulle passa bra i en ny roll. Från en mera internationell utgångspunkt, ser det idag ganska konstigt ut, då civila vaktbolag sköter inpassering till våra högre ledningsenheter!
Vår livsmedelsberedskap kunde ökas betydligt, om det fanns ett statligt program för odling och djurhållning som kunde producera också för katastrofhjälp till drabbade länder – kanske främst i tredje världen. En sådan reform skulle förstås också påverka vår biståndsverksamhet positivt.

Men, där försvarsberedningen gör en katastrofal strategisk missbedömning – kanske på grund av vald arbetsform; man har ju frågat berörda myndigheter och de har huvudsakligen svarat med texten i sin senaste anslagsframställning! – är, att landets uthållighet har minskat drastiskt, men att Försvarsmakten även fortsatt tydligen ska underhållas av det civila samhället i händelse av avspärrning eller krig. Underhållstjänst och underhållsförband saknas därför i de förslag till förband som FB lämnar, vilket man lätt kan inse om man ser förslagen med utländska ögon.

Som man kan se, finns det många och nya utvecklingar av vår försvars- och säkerhetspolitik, som bör övervägas i närtid. Vi kan inte bara fortsätta som tidigare eller, som det mest tycks vara just nu, nostalgiskt gå tillbaka till hur det var förr, och mest debattera ekonomifrågor!

Vi måste tänka bättre än tidigare! Om inte annat så inför nästa försvarsbeslut!

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Angående olyckan under Northern Wind 2019

Med anledning av nyhetsrapporteringen kring dödsolyckan under Northern Wind för ett år sedan vill Försvarsmakten förtydliga att rapporterna från Försvarsmaktens Undersökningskommission samt Statens Haverikommission, båda konstaterat att ingen av aktörerna i stridsfordonet eller den grupp som blev påkörd har agerat felaktigt eller avsiktligt brutit mot säkerhetsbestämmelserna. Försvarsmakten har vidtagit de åtgärder myndigheten identifierat som riskförebyggande och har levt i uppfattningen att vi hanterat riskerna på bästa sätt fram till olyckstillfället.

Tyvärr har, som det framgår i haverikommissionens rapport, ett antal samverkande faktorer som snödjup, vindriktning, ljusförhållanden, stridsfordonets låga akustiska signatur och stridsfordonets närmanderiktning i förhållande till observationsplatsen gjort att den säkerhetsregel som anger att man ska ge sig tillkänna 50 meter från stridsfordonet, inte gått att uppfylla.

Personalen i stridsfordonet och den drabbade gruppen har varit utbildade och förberedda för att uppfylla säkerhetsregeln, men då fordonet inte kunnat observeras på rätt avstånd har regeln inte kunnat efterlevas.

Bestämmelsen är alltså tillämpad, men som Försvarsmaktens Undersökningskommission påpekar, kan regeln inte uppfyllas kontinuerligt i verkligheten då det inte är möjligt att alltid övervaka 360 grader, 50 meter ut i omgivningen.

Rapportens slutsatser och rekommendationer är relevanta och Försvarsmakten har redan vidtagit åtgärder, exempelvis:

Utbildning av förbandsinstruktörer
Stridsfordonskännedom för berörd personal i samband med övningar där stridsfordon ingår
Utbildningspaket införd vid officersutbildning
Översyn av modeller för riskanalys

De två utredningar som hittills blivit avslutade är båda inriktade på att identifiera organisatoriska eller systemfel i syfte att förebygga att liknande olyckor inträffar igen.

Generalmajor Karl Engelbrektson
Arméchef

Generalmajor Stefan Sandborg
Rikshemvärnschef

Tröskelförsvar verksamt även mot gråzonsoperationer

Författaren pekar i inlägget bl a på behovet av regionala infanteribataljoner för att öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I den försvarspolitiska diskussion som förekommit under vintern har begreppet tröskelförsvar förekommit. Detta har gett mig anledning att överväga begreppet och dess innebörd.

Den redovisning som här följer landar i slutsatsen att ett balanserat tröskelförsvar som kan vara verksamt mot allt som kan förekomma i ett angrepp mot Sverige bör inrymma stärkt förmåga att möta militärt organiserad sabotage och terror.

Bakgrunden är att den försvarspolitiska debatten sedan några år har influerats av rapporten Krigsavhållande tröskelförmåga som FOI gav ut 2014 författad av Krister Andrén ^[1]. Där införs begreppet avhållande tröskelförsvar. Det innebar ett väsentligt steg mot samsyn med de försvarspolitiska målsättningarna i Norge och Finland. Man använder där begreppen ”krisförebyggande” respektive ”förebyggande” tröskelförmåga.

Till bakgrunden hör att ordet avhållande infördes som en nyhet i det svenska försvarsbeslutet 1972. Det innebar då att ett angrepp skulle fordra insats av så stora resurser och uppoffringar i övrigt att de fördelar som stod att vinna för en angripare rimligen inte kunde bedömas värda insatserna. Bakom fanns också tanken att det var ett politiskt ansvar att bedöma en angripares lönsamhetsvärdering inför ett eventuellt angrepp. Därmed ersattes tidigare dominerande bedömningar av vilken militär förmåga som erfordrades för att kunna avvärja invasion över kust och gräns.

Observeras bör då också att under kalla kriget var ambitionen att Sverige utan hjälp från omvärlden skulle kunna avhålla en angripare från angrepp. FOI-rapporten deklarerar däremot att en helt grundläggande utgångspunkt i nuläget är att de nordiska länderna i sig själva är för små för att kunna upprätthålla en betryggande nationell avhållande tröskelförmåga i det fall de skulle utsättas för ett väpnat angrepp från en modernt utrustad stormakt. Det nya begreppet avhållande tröskelförmåga inbegriper därför att kunna bädda för snabbt och effektivt stöd från omvärlden.

En nyhet i debatten är det som anmäls i FOI-rapporten, nämligen att det moderna svenska samhällets allmänna sårbarhet i kombination med en angripares långräckviddiga precisionsvapen gör det i praktiken omöjligt att helt skydda viktiga samhällsfunktioner mot bekämpning. Rapporten menar då att det behövs även egen förmåga med långräckviddiga precisionsvapen. Detta för att kunna besvara en angripares bekämpning och kunna hota hans känsliga punkter på stor bredd.

Resonemanget i FOI-rapporten kan också synas leda till slutsatsen att försvaret skall kraftsamlas till att möta ett väpnat angrepp tidigt och då helst utanför det kustområde där ett brohuvud kan förväntas etableras. Detta skulle då likna den tröskeldoktrin som förekom i debatten under kalla kriget. Den som läser FOI-rapporten ser dock att där framhålls även behovet av skydd.

Överlevnadsförmåga för värdefulla stridskrafter behövs och då speciellt för att skydda egna möjligheter att ta emot stöd från omvärlden. Jag instämmer i detta men vill driva analysen längre. Då blir det naturligt att granska relevanta scenarier för att finna flera synpunkter på hur Försvarsmaktens resurser skall fördelas på olika stridskrafter.

Scenarier

I en rapport från KKrVA ”Angrepp mot Sverige – Varför och hur” utgiven år 2016^[2] redovisas lämpliga scenarier. Framträdande är där ”nya” angreppsmetoder: informationsoperationer med inslag av cyberkrig, elektronisk störning samt inte minst sabotage och terror.

Det av KKrVA scenarion som närmast passar in i det klassiska försvarspolitiska tänkandet

synes vara Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige. Intrycket är också att FOI-rapporten grundar sin analys på huvudsakligen ett liknande scenario. Här kan dock observeras att i KKrVA-scenariot utgör cyberoperationer tillsammans med störning och vilseledande information ett tydligt inslag. Vidare antas en angripare utföra sabotage mot olika militära mål liksom terrorliknande angrepp mot militära och civila nyckelpersoner. Dessa operationer förutsättes riktas både mot Försvarsmakten, i synnerhet dess mobilisering, och det civila samhället.

I Scenario 1, benämnt Kris, är bilden omkastad. Där antas ett angrepp genomförs med enbart informationsoperationer samt sabotage och kanske terror. Detta utan att eskalera till direkt militärt våld. I Scenario 2, benämnt Hybridscenario, antas ett angrepp inledas med samma typ av operationer. Efter viss tid antas angriparen sedan eskalera till ett begränsat militärt angrepp. Detta är dock maskerat som misstag i pågående övning. Väsentligt i båda dessa scenarion är då att det inte står klart att det råder krigsliknande tillstånd. Något som naturligtvis medför att det dröjer innan vår militära beredskap höjs. I debatten förekommer flera begrepp som gråzonsoperationer och asymmetriska operationer på denna typ av krigföring.

Slutsatsen blir att i alla tre scenarior fordras avsevärda motåtgärder från Försvarsmakten, liksom från samhället i sin helhet, för att möta angrepp med ett varierat inslag av gråzonsoperationer. Den tolkning av tröskeldoktrinen som förekom under kalla kriget upplever jag som för inskränkt i den bild som framträder med dessa tre scenarion från KKrVA. Här kan också noteras att i FOI-rapporten behandlas i huvudsak de väpnade inslaget i angreppshot och hur avhållande förmåga mot sådana kan skapas. Rapporten skrevs år 2013. Aggressiva påverkansoperationer av icke väpnat natur liksom väpnat våld med inslag av sabotage- och terroraktioner fick sedan högre aktualitet i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland som bröt ut våren 2014.

Ett inslag i FOI-rapporten, som ägnas särskild uppmärksamhet, är offensiva motåtgärder för att skapa en avhållande förmåga mot ett öppet angrepp. Frågan är om liknande offensiva operationer kan tänkas mot gråzonsangrepp. Vad jag kan förstå är det i sådana situationer politiskt svårt att eskalera och svara med militärt våld, till exempel med precisionstyrda vapen mot känsliga punkter. Likaså torde svenska sabotage- eller terroraktioner mot angriparens hemland kunna bedömas som uteslutna. Kanske kan vissa cyber- och informationsoperationer som en form av motanfall övervägas. Sådan torde dock bli marginella. Väsentligt blir då defensiva skyddsåtgärder – skydd mot cyberkrig innefattande förstärkning av skalskydd samt reparation av IT-system. Skapande av nationellt cybercentrum passar in i en sådan bild. Till detta kommer naturligtvis diplomatiska aktioner för att skapa påtryckningar mot angriparen.

Det jag här vill uppmärksamma är dock behovet att möta sabotage- och terroraktioner. Det fordras förmåga att snabbt kunna organisera utökad bevakning och skydd samt, inte att förglömma, aktiva insatser för att förhindra upprepade terrorinsatser. Självfallet skall Försvarsmakten kunna ge polisen ett väsentligt bidrag till att skydda det civila samhället mot sabotage och terror.

Finland inspirerar

Förhållandena i Finland lyfts fram som exempel i FOI-rapporten. Då bland annat med avseende på anskaffning av långräckviddiga precisionsvapen som ett medel för att bidra till en trovärdig krigsavhållande tröskelförmåga. Av intresse kan då också vara att i de år 2017 redovisade finska försvarspolitiska riktlinjerna^[3] anges att den ”krigstida organisationen” skall ökas med 50 000 personer. Denna ökning avser främst lätt utrustade enheter – i dokumentet deklareras att ”antalet lätt utrustade trupper ökas i förhållande till den totala styrkan”. En sådan ökning medför då ökade möjligheter till bevakning och skydd. I annat sammanhang framgår också att enheter ur de lokala trupperna redan våren 2020 övar insats mot ”specialenheter”, det vill säga militära enheter som uppträder dolt och genomför upprepade sabotage- och terroraktioner.

Finland ökar således tillgången till lätt utrustade förband. Men självklart är det inte bara sådana som kan verka mot sabotage- och terroraktioner. De flesta militära enheter kan ge bidrag. Basenheter inom Armén, Marinen och Flygvapnet bör kunna svara för bevakning och skydd av egna baser. Många arméenheter kan också genomföra mera aktiva motåtgärder, åtminstone som sekundäruppgift. Sådan motåtgärder innefattar rimligen att spåra och jaga enheter som kan utföra upprepade aktioner med sabotage och terror som uppgift. Här bör då observeras att tillgång till lämplig teknik för bevakning och skydd naturligtvis också är angelägen.

Sammantaget innebär detta att enheter med denna förmåga allmänt bör tillmätas större vikt än vid fokusering på scenarion med fokus på ett öppet militärt angrepp.

Beredskapssystem

I de finska försvarspolitiska riktlinjerna ägnas vidare uppmärksamhet åt utveckling av beredskapssystemet. Motsvarande bör ske i Sverige. Den analys som redovisas i vinternumret 2019 av KKrVA^[4] kan då utgöra en grund. Särskilt bör uppmärksammas gråzonsangrepp och problemen att mobilisera militära resurser för att möta sådana. Likaså hur ansvarsförhållanden skall skiftas från fred till krig på ett ändamålsenligt sätt.

Vidare måste observeras samverkan med polis, som har huvudansvaret att möta sabotage och terroraktioner så länge krigstillstånd inte gäller. De finska försvarspolitiska riktlinjerna framhåller också behovet av samverkan mellan försvarsmakten och övriga myndigheter.

Personal tjänstgörande inom Försvarsmakten utgör i fred en tillgång som kan disponeras innan mobilisering har påbörjats. Värnpliktig personal under utbildning kan då deltaga i de åtgärder som vidtas för att öka bevakning och skydd. De utgör således en väsentlig resurs. Det blir därför väsentligt att införa den ökade värnpliktsutbildning som Försvarsberedningen föreslår. Vidare bör övervägas införande av vissa förbandsenheter som är lätt tillgängliga, exempelvis regionala infanteribataljoner som föreslagits i olika dokument. Utökning av hemvärnet genom ökad rekrytering bör också stimuleras. Sammantaget bör sådana åtgärder kunna öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror.

För att ytterligare öka förmågan i gråzonslägen bör vidare övervägas att låta värnpliktiga under viss tid efter genomförd grundutbildning stå till förfogande för beredskapshöjningar inom fredsorganisationens ram. Samtidigt bör då också klaras ut villkoren för att de på detta sätt ökade militära resurserna kan utnyttjas för skydd av det civila samhället.

Sammantaget blir min slutsats att innebörden av Försvarsmaktens avhållande tröskelförmåga bör vidgas. Utöver ambitionen att verka mot öppna militära angrepp bör förmågan finnas att möta gråzonsoperationer som innehåller inslag av sabotage och terror. Resurser som är särskilt lämpade för sådan förmåga bör uppmärksammas. Här bör också beaktas behovet av att se över beredskapssystemet för att erbjuda en smidig övergång från fredsförhållanden till krigstillstånd.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift? av Krister Andrén, FOI-R-3901-SE, Februari 2014

[2] Angrepp mot Sverige – Varför och hur med Karlis Neretniecks som redaktör, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2016

[3] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse; / Finska/ Statsrådets kanslis publikationsserie nr 6/2017

[4] Författningsberedskap och Beredskapshöjningar av Tomas Hörberg i KKrVAHT nr 4/2019

Sans och balans i Coronatider

Coronakrisen dominerar nu totalt i politik och i media. Det är självklart. Konsekvenserna, medicinskt och ekonomiskt är katastrofala. Det är nästan omöjligt att hantera balansgången mellan synliga individers död och våldsamma ekonomiska skador som drabbar såväl individer som samhället som helhet.

Likväl måste en politisk avvägning mellan olika motstridiga intressen göras. Det görs som en normal del av politiken hela tiden inom alla områden. Vi satsar i Sverige inte allt vi har på sjukvård, utan ungefär elva procent av våra samlade resurser. Vi satsar inte allt på försvar, utan ungefär en procent. Vi satsar inte allt på specifika gemensamma krisberedskapsåtgärder, utan några enstaka promille. Och så vidare.

I trafiken omkom under 2019 totalt 223 personer och 900 skadades allvarligt. Det är rekordlåga nivåer, men likväl ett uttryck för att samhället är berett att betala ett pris i döda och skadade för att trafiksystemet ska kunna upprätthållas. Om vi inte gjorde det skulle vi totalt stänga av all trafik på våra vägar eller sänka tillåten maxhastighet till säg 30 km/tim. Det gör vi inte och en normal svensk är alltså högst beredd att acceptera riskerna för det hen vinner.

Trots den gigantiska politiska och mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot Covid-19 har jag hittills inte sett något försök att relatera antalet avlidna på grund av Covid-19 till det normala totala antalet avlidna i olika drabbade länder.

Det är nödvändigt att lyfta blicken och se antalet avlidna som nu kan tillskrivas Covid-19 i sitt större sammanhang. På basis av tillgänglig statistik över totalbefolkning och antal döda per år och 1000 invånare följer här en sammanställning över det normala antalet avlidna per månad (i genomsnitt) i ett antal länder. Det jämförs med de den 21 mars redovisade totalantalen avlidna på grund av Covid-19.

Det blir en intressant tabell som talar för sig själv

Land	Befolkning (miljoner)	Döda/år/1000	Normalt antal döda per månad	Totalt antal döda Av Covid-19 (-21/3)
Kina	1.400	8	900.000	3.254
Italien	61	11	56.000	4.032
Iran	80	5	33.000	1.433
Syd Korea	52	6	22.000	94
USA	327	8	220.000	244
Japan	126	10	105.000	33
Tyskland	83	12	85.000	67
Frankrike	67	9	50.000	450
Storbritannien	66	9	50.000	178
Spanien	47	9	35.000	1.043
Ryssland	146	15	180.000	1
Sverige	10,3	9	7.500	20
Finland	5,5	10	4.600	0
Danmark	5,8	9	4.300	9

Samhället måste givetvis inom rimliga gränser göra allt för att mildra effekterna av Covid-19. Att stänga ner våra samhällen på det sätt som nu i rasande takt sker är dock ohållbart över en längre tid. Regeringar måste självklart luta sig tungt mot smittskyddskunniga rådgivare, men till sist måste de åtgärder som vidtas balanseras även mot krav på fungerande samhälle, folkförsörjning och samlad folkhälsa. Den balansen är obeskrivligt svår, men måste ändå hanteras.

Det är en avvägning som inte bara kan läggas på enskilda ansvariga myndigheter, utan det är till sist politikens uppgift att balansera motstridiga mål inom samhällets ändliga resurser. Den uppgiften och det ansvaret ligger alltså i varje demokrati på den valda politiska ledningen. Det ställer utomordentliga krav på sans och balans, men kan aldrig delegeras.

Författaren är f d ämnesråd, civilingenjör och ledamot av KKrVA

Pansarfordon bortom 2035 – för våra behov

En ersättning av våra stridsfordon och stridsvagnar är aktuell inom en inte alltför avlägsen framtid. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

av Peter Eriksson och Andreas Näslund

Som det verkar inför kommande försvarsbeslut finns en bred politisk vilja att satsa på armén. Något som försvarsministern tydligt uttryckte den 13 januari vid konferensen i regi av Folk och Försvar i Sälen.

– Försvarsmaktens numerär ska öka. Särskilt gäller detta armén, som måste bli större. Som jag sagt tidigare på den här scenen är kvantitet också en kvalitet. För att öka uthålligheten måste vi bli fler.

Samtidigt kan vi konstatera att den materiel som idag utgör arméns kärna, Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, börjar bli ålderstigna och är få till antalet. Då de anskaffades, från mitten av 90-talet till tidiga 2000-talet, var det för att utgöra färre bataljoner än vad som nu verkar föreslås.

Försvarsmaktens förslag på när nyanskaffning av stridsfordon och stridsvagnar ska ske, är från 2035 och framåt (FM2015-13192:15, s 50). Detta kan ses som senfärdigt och därmed problematiskt, men vi vill också framhålla den möjlighet som finns här. Givet dessa tidsramar öppnas möjligheten att Sverige själv utvecklar och producerar efterföljaren till Stridsfordon 90 och överväger att utveckla efterträdaren till Stridsvagn 122. Och det finns goda argument för att Sverige borde besluta sig för detta.

Den svenska och finska terrängen skiljer sig på flera avgörande punkter jämfört med övriga Europa. Vi, Sverige och Finland, är den västligaste utposten av det väldiga skogsbältet Taigan som sträcker sig genom hela Ryssland ända bort till Stilla havet. Denna terräng ställer helt andra krav på våra stridsfordon än vad den öppna terrängen i mellersta Europa gör. Ett faktum som tidigare har framhållits av överingenjör Richard O Lindström, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien:

I början av 1980-talet beskrevs de två främsta motiven till att utveckla och tillverka svenska stridsfordon enligt följande:

Den svenska terrängen innehåller en mängd hinder i form av vattendrag, myrmarker och diken, vilka förekommer sparsamt på andra håll och därför föga påverkar andra länders stridsfordonskonstruktioner. Stridsfordon av utländskt ursprung har därför en i många avseenden begränsad framkomlighet i vårt land.

Med stridsfordon av inhemsk konstruktion, särskilt anpassad till den egna terrängen, kan svenska mekaniserade förband uppnå en överlägsenhet i manöverförmåga gentemot varje tänkbar angripare. Därmed kan de ge ett mycket tydligt och verksamt bidrag till försvarets främsta uppgift, att avskräcka från angrepp.

Vad gäller stridsvagnar är inte den svenska terrängens betydelse lika avgörande längre, vilket Richard O Lindström framhåller i samma artikel i den omedelbart efterföljande texten:

Under framkomlighetsförsöken i övre Norrland vintern 1989/1990 blev vi överbevisade att detta inte stämde då de inlånade stridsvagnarna Leopard 2 och M1A1 klarade sig alldeles utmärkt i svensk terräng (något som blev nådastöten för ambitionen att även utveckla tunga svenska stridsvagnar). (Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 12 september 2006).

Ett faktum vi själva kan vittna om genom egen erfarenhet. Det bör dock framhållas att det finns andra aspekter som gör det fördelaktigt att driva en sammanhållen utveckling av stridsfordon och stridsvagnar, då båda ingår i samma förbandstyp och är beroende av varandras styrkor och kompletterar varandras svagheter när uppgifter ska lösas.

Det är lätt att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha. Vi vill dock framhålla de vinster som vi ser med att en gemensam och samtidig utveckling av både ett stridsfordon och en stridsvagn genomförs. Utnyttjandet av samma tekniska delsystem skulle kunna ge kostnadsbesparingar och underlätta underhåll. Exempel är sekundärbeväpning, rök- och motmedelsystem och observationsutrustning. Men även med gemensam kringutrustning såsom värmare, stolar, belysning, paneler etcetera. Listan kan göras lång. Med de snabba teknikframsteg som görs skulle en ökad hårdvarukompabilitet mellan de båda fordonstyperna hålla nere kostnaderna. Ett sammanhållet projekt skulle också kunna möjliggöra att de båda systemen delar utbildningshjälpmedel i form av simulatorer och dylikt. Detta är endast möjligt om projekten är sammanhållna mot en tillverkare, så att man kan säkerställa att till exempel riktdon, paneler och monitorer, är identiska i de båda vagnstyperna. Detta är en förutsättning för att besättningar från de olika vagnstyperna ska kunna använda samma simulator. Också det ett sätt att hålla nere kostnader.

För ett företag med god erfarenhet och tidigare produktion av stridsfordon tar det 12-15 år från projektstart till serieproduktion. De projekt som ligger till grund för denna tidsuppskattning är tyska Puma (Rheinmetall/Wegman, 1996–2009), svenska Stridsfordon 90 (Hägglunds/Bofors, 1982–1996), brittiska Warrior (GKN Sankey/BAE, 1972–1984), ryska BMP-3 (Kurganmashzavod, 1975–1987).

Att därefter förbandssätta de nya systemen tar ytterligare ett par år med kompletterande utvecklingsarbete. För att kunna nå målet med en ny kärna i armén bestående av ett nytt stridsfordon och en ny stridsvagn från 2035, måste projekten påbörjas inom kort.

När det finns så mycket som talar för att Sverige borde utveckla efterföljaren till Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, varför är beslutet inte redan fattat? Risktagning är det enkla svaret. Det handlar i grund och botten om att våga avdela stora summor pengar över en lång tid för att uppnå ett visst resultat. Något som Sverige framgångsrikt har vågat när det gäller JAS 39 Gripen, Gotland- och Blekingeklassens ubåtar och Stridsfordon 90. Låt oss fortsätta i samma anda och utveckla svenska arméns nya kärna inom landet. Ett nytt svenskt stridsfordon och en ny svensk stridsvagn, för våra behov.

Författarna är båda kaptener och tjänstgör vid pansarbataljonen, Norrbottens regemente, I 19.

Om stridens psykologi – Del 9: Narnia, evakueringar och krigets barn

Fyra ensamma barn evakueras från London utan sina föräldrar. Lapparna runt halsen, ett ombyte kläder och en leksak är det enda de tillåts medföra. De får hjälp av en polis och en nunna att stiga på tåget. Vid den okända slutstationen väntar förhoppningsvis någon som ger dem mat och husrum. Foto: Imperial War Museum, samling LN 6194.

Sagan om Narnia, berättelsen om de fyra syskonen som evakueras från det krigshärjade London, har trollbundit många. Bilden av dem hade kunnat vara den ovan. De inkvarteras i ett gods på landet hos en äldre professor som absolut inte får störas. I sin lek upptäcker de en hemlig ingång längst bak i ett skåp som leder till det förtrollade kungadömet Narnia. Fantasilandet bortom den gömda portalen blir deras flykt från både fosterhemmet och ett land i krig.

Berättelsens fyra syskon var inte ensamma. Den 31: a augusti 1939, bara dagar innan kriget bröt ut, beordrades att en evakuering skulle påbörjas. I en logistisk operation med få motsvarigheter förflyttades 1,9 miljoner människor från centrala London och andra urbana områden. Över 1,5 miljoner av dem var barn, många ensamma. Författaren C S Lewis, som själv hade upplevt krigets fasor i första världskriget skyttegravar, var en av dem som öppnade sitt hem. Han blev den metaforiska professorn i sina egna böcker.

Den logistiska operationen ”Pied Piper” har hyllats som en stor framgång. Många människor som stannade kvar i städerna skadades eller dödades. Dock blev den psykologiska kostnaden för de evakuerade barnen stor. Föräldrarna visste ofta inte om destinationen för sina barn, eller när de skulle kunna komma tillbaka. De ombads att ge barnen så lite information som möjligt och i många fall lurades de att tro att de skulle åka på en skolresa. Barnen visste inte vad eller vem som väntade vid resans slut. De reste extremt lätt med en tillåten leksak och en lapp med sin identitet runt halsen.

Även om flykt är ett medfött gensvar på akut stress ligger det något kontraintuitivt inte i vår natur vid osäkerhet, långsiktig kumulativ stress eller mer diffusa hot. Snarare tvärtom. Vid sådana påfrestningar tenderar vi att värdera den trygghet vi har ännu högre. Ofta finner vi denna trygghet i hemmet. För ett barn har denna trygghet sin starkaste grund i föräldrarna tillsammans med det hem de är uppväxta i.

Det finns också dystopiska bilder av samhällen som faller i social anarki under påfrestning men studier, bland annat United States Strategic Bombing Survey och andra efter den, pekar tvärtom på att vid påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas mer än de försvagas. Evakueringen av barn var inte beordrad, men starkt rekommenderad. Propagandaaffischer från tiden vittnar om starka budskap om nationell identitet, lojalitet och att handla för landets bästa. ”Don’t do it mother” riktade sig till föräldrar som av saknad övervägde att ta tillbaka sina barn och manade dem att istället att låta dem kvarstanna på landsbygden och fortsätta sitt arbete för the war effort.

Att skicka iväg familjens barn var inget tvång men starkt rekommenderat. Denna propaganda-affisch framtagen för att minska föräldrars benägenhet att ta hem sina barn från fosterhemmen på landet påvisar den starka viljan bakom evakueringen, att behålla barnen evakuerade och föräldrarna i arbete för samhällets bästa. Foto: Imperial War Museum, Art.IWM PST 3095.

Fysisk säkerhet men traumatisk utsatthet

Även om evakueringen förde barnen i fysisk säkerhet, var den ofta traumatisk och förödande för deras förmåga till anknytning. De separerades från det hem och de föräldrar som de kände och förknippade med trygghet. Från det trygga skickades de in i det okända, ibland med lögner och oftast med en fullständig ovetskap om vad som väntade.

Något som ofta uppträder hos barn som upplevt en traumatisk situation är skuldkänslor och självförebråelse. Särskilt små barn tolkar i större utsträckning att det är de själva som bär skulden eller orsakat vad som inträffat. Skuldkänslor kan uppstå från vad de sagt eller inte sagt eller gjort i relation till händelser som att exempelvis olyckor inträffar, någon närstående dör eller föräldrar separerar: ”Om jag inte gjort så kanske mamma och pappa fortfarande skulle varit tillsammans”. I kontrast har de även svårare att förstå kontextuella faktorer och något så stort som ett krig. I en av de fåtaliga psykologiska utvärderingarna War and children beskriver Anna Freud och Dorothy Burlingham att London-barn generellt uppvisade mycket mindre reaktioner på bombningarna men desto mer över att ha blivit förflyttade från sina familjer. Resan till Narnia är inte unik. Att barn använder metaforer eller berättelser blir ofta deras sätt att uttrycka känslor eller skapa mening. I historier kan de också använda sin fantasi för att introducera magiska hjälpare som symboliserar styrka och kontroll.

De evakuerade barnen hade ofta anledningar till verklighetsflykt. Mottagandet skedde lokalt och ingen kontroll genomfördes av fosterföräldrarna. Det fanns vissa principer. Exempelvis hölls syskon ihop så långt som möjligt. Barn under skolåldern fick inledningsvis stanna kvar hos sina mödrar, ett beslut som senare omprövades. Fördelningen i de mottagande samhällena skedde ofta godtyckligt där de mottagande fosterföräldrarna, mer eller mindre frivilliga, gick längs en rad av ankommande barn och valde. Många av barnen behandlades självklart väl av goda människor. Men många individuella vittnesmål och även de två större officiella undersökningarna som gjordes, The Cambridge Evacuation Survey och The Report to the Fabian Society, har vittnat om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Men sanningen är att de långsiktiga psykologiska effekterna skulle komma att bli än större och visa sig först efter krigets slut.

Som så ofta fanns varningssignalerna där. I ett brev från 1939 till British Medical Journal varnande John Bowle, Emanuel Miller och D.W. Winnicott för att separationen av barn från sin hemmamiljö kunde leda till en ”emotionell black-out” och en betydande störning i utveckling av personligheten som kunde vara livet ut. Historien skulle komma att ge dem rätt. Återkomsten efter kriget var ofta efterlängtad, men inte alltid friktionsfri. Vissa barn stod inför faktumet att deras hem eller endera föräldern inte längre fanns. Efter sex år av krig hade en del yngre barn spenderat längre tid i det fosterhem de sändes till än hos de föräldrar som en gång skickade iväg dem och upplevde motstridiga lojaliteter. Andra kämpade med känslan av att ha blivit övergivna av de personer de mest associerade med trygghet i sitt livs mest påfrestande period. Flera efterföljande studier har visat på att krigstida evakuering ledde till depressioner, bestående brister i individernas anknytningsförmåga och en generellt lägre nivå av psykologiskt välmående.

War Child Syndrome och generationseffekter

Samma effekter har funnits även närmare Sverige. Mer än 40,000 finska krigsbarn kom till Sverige under motsvarande förhållanden och vid samma tidsperiod. Dessa har visat komplexa PTSD-syndrom som påminner om förintelseöverlevare, men som i förekomst också överstiger andelen av krigsveteraner med psykiska problem. Överkänsligheten mot psykiska åkommor efter kriget slut och känslorna av likgiltighet, rotlöshet och bristande självkänsla har ibland kallats för War Child Syndrome. Något som påminner om att de som är närmast den fysiska konflikten inte alltid är de som utstår den största påfrestningen.

Problemen slutar dock inte hos den generation som evakuerats. Nyare forskning med bas i registerdata har visat att även barn till de som evakuerades under kriget visar en signifikant större chans att själva behandlas för psykiatriska åkommor som depression och bipolär sjukdom. De växte upp i fred, men verkar ha påverkats av sina föräldrars upplevelser under kriget. Varför? Det vet vi inte. Möjligen hade effekterna av evakueringen en påverkan på hur individerna senare behandlade sina egna barn. Men att trauman kan gå i arv ger oss en fingervisning om hur långtgående konsekvenserna av evakueringar är och att de sträcker sig långt bortom slutet på konflikten.

Vad kan vi lära oss?

Det vore enkelt att säga att förflyttningar av civila skall undvikas. Men det är självklart inte sant. Krig innebär påfrestningar och sekundära psykologiska effekter är ett billigt pris om alternativet är döden. Men vi har ibland en övertro på att evakueringar är det bästa för människor eller att de kommer att ske naturligt vid ett krigstillstånd. När vi genomför militära övningar står alltför ofta ett kort ”Spontanutrymning har skett” under orderpunkten Civilläge, när verkligheten sannolikt skulle vara den motsatta. Människor kommer troligtvis att kvarstanna i sina hem så länge det bara är möjligt. Om vi sedan ställs inför beslutet att beordra en evakuering av ett samhälle måste vi också beakta att den logistiska utmaningen inte alltid kommer att vara den största och att de traumatologiska effekterna av ett sådant beslut kommer att bli mer långtgående än själva kriget.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser:

Andersson, P. K. (2015). Quality of the relationship between origin of childhood perception of attachment and outcome of attachment associated with diagnosis of PTSD in adult finnish war children and finnish combat veterans from world war II (1939–1945)—DSM-IV applications of the attachment theory. International Psychogeriatrics, 27(6), 1039-1048.

Bowlby, J., Miller, E., & Winnicott, D. W. (1939). Evacuation of Small Children. British Medical Journal, 2(4119), 1202–1203.

Foster, D., Davies, S., & Steele, H. (2003). The evacuation of british children during world war II: A preliminary investigation into the long-term psychological effects. Aging & Mental Health, 7(5), 398-408.

Freud, A. & Burlingham, D. T. (1943) War and Children, Medical War Books, Ernst Willard, New York

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Heilala, C., & Santavirta, N. (2016). Unveiling the war child syndrome: Finnish war children’s experiences of the evacuation to sweden during WWII from a lifetime perspective. Journal of Loss and Trauma, 21(6), 575-588.

Isaacs, S., Brown, S. C., & Thouless, R. H. (1943). The cambridge evacuation survey; a wartime study in social welfare and education. Man, 43, 21-23.

Owen, A. D. K. (1940) Evacuation Survey: A Report to the Fabian Society, The Economic Journal, Volume 50, Issue 200, 1 December, Pages 502–505

Pesonen, A., & Räikkönen, K. (2012). The lifespan consequences of early life stress. Physiology & Behavior, 106(5), 722-727.

Rusby, J. S. M., & Tasker, F. (2009). Long-term effects of the british evacuation of children during world war 2 on their adult mental health. Aging & Mental Health, 13(3), 391-404.

Santavirta, T., Santavirta, N., & Gilman, S. E. (2018). Association of the world war II finnish evacuation of children with psychiatric hospitalization in the next generation. JAMA Psychiatry, 75(1), 21-27.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Waugh, M. J., Robbins, I., Davies, S., & Feigenbaum, J. (2007). The long-term impact of war experiences and evacuation on people who were children during world war two. Aging & Mental Health, 11(2), 168-174.