Försvarsbloggare

Under det kalla kriget cirkulerade en hel del begrepp i Flygvapnet. Några föreföll vara nästintill outslitliga och återanvändes ofta. Ett av dem var att flygstridskrafterna skulle verka med ”hög initialeffekt och med bibehållen uthållighet”. Hög initialeffekt var möjlig tack vare hög beredskap, t ex incidentberedskap och med fyra värnpliktsomgångar varje år. Uthålligheten möjliggjordes med ett väl utbyggt stridslednings- och luftbevakningssystem, många flygbaser, rörlig klargöring, relativt god tillgång på personal och materiel samt med ett välövat ledningssystem.

Långt senare har det militära försvarets förmåga till tidiga insatser återigen varit i fokus, vilket naturligtvis är bra.  Internationellt har trenden varit densamma, d v s mot hög initialeffekt, vilket realiserats via en mängd internationella samarbeten^[1]. Betydelsen av dessa skall inte underskattas, de har bl a fokuserats på uppbyggnaden av expeditionära förmågor, som naturligtvis är användbara i Europa också. I en vid betydelse kan därför kraven på hög initialeffekt ha uppfyllts, men med otillräcklig kapacitet för insatser under längre tid och för större insatsområden.

En bredare diskussion om kraven på uthållighet för det militära försvaret har inte varit särskilt framträdande tidigare, samma sak gäller de civila delarna inom totalförsvaret.

Begreppet ”Uthållighet” ^[2] förekommer numera mer frekvent i debatten och artikeln tar upp några reflektioner om behovet av uthållighet i totalförsvaret.

Varför uthållighet?

I Försvarsberedningens rapport från maj 2019 konstateras bl a att ” Försvaret av Baltikum saknar operativt djup vilket bl a förstärker behovet av att snabbt kunna tillföra förstärkningar…”^[3]. Nödvändiga förstärkningsresurser, ”.. t ex NATO Response Force (NRF) och den brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF), har begränsningar och deras verkliga beredskap behöver enligt FOI ^[4] klarläggas. Dessa förstärkningsresurser är multinationella och de har idag en varierande grad av förmåga i högnivåkonflikter.”^[5]

I Försvarsmaktens nyligen levererade underlag för försvarspolitisk proposition ^[6] tas behovet av förstärkningar till Baltikum från övriga länder i Nato också upp. De styrkor från andra Nato-länder som finns baserade där som ett led i ”Enhanced Forward Presence” anses inte vara tillräckliga. Dessutom konstateras att ”hela Östersjöområdet/Norden sannolikt utgör ett operationsområde” och att Sverige oundvikligen blir påverkat.

I Försvarsmaktens underlag ^[7] tas också Försvarsberedningens förslag upp att det militära och civila försvaret ska planera för att hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader.

Avgörande militära förmågor

Rapporten från FOI ^[8] tar upp en hel del avgörande förmågor för de europeiska länderna, som är speciellt viktiga vid strid mot en kvalificerad motståndare.

Bland dessa återfinns förmågan inom Nato att fatta politiska beslut inför en Artikel 5 ^[9] operation, militära ledningsfunktioner inom Nato och mandat till de militära cheferna.

De politiska besluten inför en Art 5 operation måste kunna fattas så snabbt att de militära enheterna kan ge åtgärden ett reellt innehåll, d v s med erforderliga mandat på militärstrategisk, operativ och taktisk ledningsnivå.

Andra utmaningar är samordningen av multinationella förband och resurser, logistiken i vid mening och skydd av förstärkningsoperationer. Bland de senare återfinns tidigare kända områden, som lufttankning, underrättelser, transporter och avancerad ammunition.

Ryssland genomförde sommaren 2019 en större marin övning i Norska havet, med ca 30 deltagande fartyg från Norra marinen, Östersjömarinen och Svartahavsmarinen.^[10]

Den norske Forsvarsschefen, Haakon Bruun-Hansen, anser att övningens ändamål var att försvåra Natos möjligheter att operera i området och att förstärkningsoperationer då blir mycket svåra att genomföra.^[11]

Det finns alltså all anledning för Europas länder att vidta åtgärder i syfte att fortsätta utveckla förmågan till hög initialeffekt och med en uthållighet som sträcker sig åtminstone några månader.

På kort sikt är den enskilt viktigaste åtgärden att säkerställa ett politiskt ledarskap som kan hantera snabba beslut och med långtgående mandat till den militära ledningen så att resurserna används effektivt för att stödja de politiska besluten.

På något längre sikt behöver länderna i Europa återuppbygga egen förmåga och underlätta förstärkningsoperationer. De senare behöver förberedas noggrant och med återkommande övningar på alla nivåer, från politisk-strategisk och neråt via den militärstrategiska nivån.

I Försvarsmaktens underlag ^[12] noteras att Sverige står inför ett trendbrott, med en successiv uppbyggnad av operativ militär kapacitet under kommande år.

I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar.

Uthålliga ekonomiska satsningar signalerar en politisk vilja att försvara Sverige – en nog så viktig tröskeleffekt!

Avgörande civila förmågor

Det civila försvaret står inför mycket stora utmaningar, speciellt de som orsakats av en, mer eller mindre, total nedläggning under den strategiska time-outen.

Ett talande exempel är att EU-medlemskapet skulle medföra att den nationella försörjningsberedskapen inte längre behövdes, utan ersättas av en ökad handel. Dessutom har offentliga aktörer successivt ersatts av privata leverantörer och ledningssystemet på övre regional nivå (Civilbefälhavare ^[13]) finns inte längre.

I motsats till det militära försvaret, som har en kaderorganisation att växa ifrån, saknas detta i det civila försvaret och måste byggas upp på nytt. Erfarenheterna från tidigare organisation har försvunnit i takt med att medarbetare pensionerats under de gångna 20 åren. Den yngre generationen saknar dessutom erfarenheter från kalla kriget, vilket sannolikt utgör en faktor att ta hänsyn till.

FOI har i rapporten ”Civilt försvar i gråzon” ^[14] beskrivit de utmaningar som finns i området mellan ”normala” nationella fredstida kriser och högre konfliktnivåer, t ex vid hot från andra stater. Gråzonen kännetecknas av osäkerhet i en situation där många maktmedel kommer till användning och vem som är aktör. Desinformationskampanjer, cyberoperationer, elektroniska sabotage, strategiska uppköp och militära maktdemonstrationer, nämns som exempel på medel.

Det är därför nödvändigt att det civila försvaret både behöver öka förmågan till hög initialeffekt och, i likhet med det militära försvaret, uthållighet över tid.

Hög initialeffekt kan t ex uppnås med återkommande ledningsövningar på lokal, regional och central nivå samt uppdaterade handlingsplaner m m.

På längre sikt behövs en successivt utbyggd och mer tålig infrastruktur samt en avsevärt ökad medvetenhet hos allmänheten om sårbarheter i samhället och de åtgärder som behövs.

Vägen framåt

I Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” konstateras”… att omvärldsutvecklingen, och särskilt det säkerhetspolitiska läget i närområdet, kan förändras betydligt snabbare än vad det är möjligt att anpassa totalförsvaret. Återtagande av militär och civil försvarsförmåga har flera gånger inletts för sent, både i förhållande till omvärldsförändringar och givet de långa ledtiderna för många av delarna i ett fungerande totalförsvar och kostnaderna för detta återtagande. Denna insikt måste vara vägledande för utformandet av det svenska totalförsvaret.” ^[15]

Vi behöver därför konsekvent inrikta oss mot ett återtagande av totalförsvaret, även om det säkert blir en mycket lång och omtumlande resa ^[16] med många utmaningar framöver.

Målet, att kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader är ambitiöst, men alternativen är få, om ens några.^[17] Ökat nordiskt samarbete kan vara ett alternativ, vilket nyligen diskuterats i samband med mötet mellan försvarsministrar i Norden.

Även återuppbyggnaden måste kännetecknas av, uthållighet, mot version 2.0 av ”Hög initialeffekt – med bibehållen uthållighet”!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] EU Battle Group (EU BG), Nato Response Force (NRF) m fl.
[2] ”Att upprätthålla en egenskap såsom robusthet över tid sätter också begreppet uthållighet i fokus. Uthållighet är en övergripande aspekt, nära besläktad med motståndskraft, som inte bara berör infrastrukturens funktionalitet utan även möjligheten till att över tid bevara handlingsfrihet och att upprätthålla viljan till motstånd”. Daniel K. Jonsson, Jenny Ingemarsdotter, Bengt Johansson, Niklas H. Rossbach, Christoffer Wedebrand, Camilla Eriksson, Civilt försvar i gråzon, FOI-R–4769–SE
[3] Från övriga Nato, förf anm.
[4] Totalförsvarets forskningsinstitut
[5] ds-2019_8-varnkraft—inriktningen-av-sakerhetspolitiken-och-utformningen-av-det-militara-forsvaret-2021-2025, sid 110 – 111.
[6]  Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025, 2019-11-15
[7] Se not 5
[8] Västlig militär förmåga FOI-R–4563—SE
[9] Artikel 5, dvs kärnan i Natos kollektiva självförsvar.
[10] https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/08/30-russian-naval-vessels-stage-show-force-coast-norway
[11] ”Norway’s Defense Chief Haakon Bruun-Hansen says the objective of the exercise is to block NATO’s access to the Baltic Sea, North Sea and the Norwegian Sea. «This is an exercise where Russia seeks to protect its territory and its interests by deploying highly capable ships, submarines and aircraft with the purpose of preventing NATO of operating in the area,» «Any allied attempt to strengthen Norway becomes very difficult,»
[12] Se not 5
[13] Försvarsberedningens senaste rapport, Värnkraft, pekar på detta och föreslår en återuppbyggnad.
[14] Se not 1.
[15] ”Värnkraft” Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025
[16] Inspirerad av ”We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.”, ”Ny bit i Försvarsbeslutspusslet”, Annika Christensen, http://annikanc.com/2019/11/16/pussel/
[17] Se not 7

För ungefär tio år sedan inleddes en övergång i telekomvärlden, från 3G till 4G. G står i detta sammanhang för ”Generation”. Vi ska inte här fördjupa oss i de tekniska detaljerna men lekmannamässigt kan man sammanfatta att 4G innebar ökad kapacitet och snabbare överföring av data. Den stora skillnaden för den enskilde användaren var nog att man kunde se filmklipp i mobilen utan besvärande väntetid.

Nu står världen inför nästa generation. 5G är på väg att introduceras i en rad länder och i Sverige väntas utvecklingen ta fart under år 2020. Liksom tidigare skiften blir ökningen av kapacitet och överföringshastighet mycket stor, men dessutom läggs nu grunden för ”internet of things”, att olika maskiner bättre ska kunna kommunicera med varandra utan mänsklig mellanhand. Ett praktiskt exempel som är på väg att bli verklighet är att bilarna i trafiken håller kontakt med varandra och att de vid olyckstillbud gemensamt kan bestämma den mix av inbromsningar/ acceleration/ undanmanövrer som möjliggör att en kollision kan undvikas. Man behöver inte vara tekniker för att förstå att tekniken kommer att ge oss nya möjligheter.

I vårt land utropade Umeå sig till den stad som först ska få ett 5G-nät. Nyheten släpptes sommaren 2018. Men det tog inte många månader förrän beskedet ledde till protester, som t ex genom ett upprop i form av en debattartikel i Västerbottenkuriren i december samma år. I artikeln beskrev man 5G-implementation i staden som ”ett oetiskt experiment” och att utbyggnaden av 5G borde stoppas intill dess att hälsoriskerna blivit utredda. Ett antal möten, demonstrationer och andra debattartiklar har följt därefter.

I medicinsk bemärkelse är detta en ickefråga. Kritiken är sakligt sett att betrakta som nonsens. Under årtionden har ett antal olika aktörer ”slagit larm” om att elektronisk utrustning ökar förekomsten av t ex hjärncancer, trots att hjärncancerns andel av cancerfall stadigt har minskat.

På sina håll har även frågan om risk för sköldkörtelcancer rests. Visst har förekomsten just av denna cancerform ökat, men a) de flesta av oss håller inte smartphones och datorplattor intill halsen (sköldkörteln sitter i halsen) utan i knät eller i handen och b) det finns ett antal möjliga orsaker till utvecklingen av sköldkörtelcancer som inte har något som helst att göra med strålning. Den som till äventyrs önskar fördjupa sig i ämnet kan själv googla på ”thyroid cancer overdiagnosis” eller ”autoimmune disease increases”. En av initiativtagarna bakom uppropet i Umeå blev också, redan år 2002, uppmärksammad som ”svensk mästare i cancerlarm”.

Den försiktigt lagde skulle kunna invända att det inte går att bevisa att strålningen från 5G är ofarlig. Men detta är en semantisk fallgrop. Vi kan konstatera att inte heller begrepp som hjulet, glasögon eller torsdagar kan bevisas vara ofarliga. Trots det torde det folkliga stödet för att förbjuda dem vara svagt.

Parallellt med utbyggnaden i Umeå och de protester som följde förklarade president Putin att vårt grannland Ryssland ska utveckla 5G-nätet under de närmaste åren. Det finns ingen anledning att förvånas över den ryske presidentens ambition, tvärtom. Det land som blir efter i utvecklingen och tillämpningen av 5G kommer antagligen att bli efter inom många andra områden. I augusti öppnades ett 5G-nät i centrala Moskva av de svenska företagen Ericsson och Tele2 och någon vecka senare gjorde det kinesiska Huawei samma sak.

Det är här det börjar bli intressant. I Ryssland uttalar presidenten sina ambitioner å landets vägnar medan det ryska budskapet i USA är det motsatta.

I maj skrev New York Times en uttömmande artikel om den ryska medieaktören RT America:s bevakning av 5G-utbyggnaden. Artikeln översattes och publicerades i DN i juni.

Under perioden januari-april 2019 hade RT America inte mindre än sju olika inslag om 5G. Med skräckinjagande budskap som “Wireless Cancer”, “A Dangerous Experiment on Humanity”, “5G Tech is Crime under International Law” eller “Could 5G Put More Kids at Risk for Cancer?” förstår man att RT America proklamerar en helt annan syn på 5G än president Putin och skillnaden uttrycks inte särskilt subtilt.

Nyhetsinslag RT America vintern 2019. Fotograf Lars Holmqvist

Det ovan skrivna är inga nyheter. Redan i våras kunde man alltså läsa om saken, så varför ta upp detta nu? United States Intelligence Community, en grupp med den samlade tyngden av 17 amerikanska underrättelsetjänster, har beskrivit RT America som ”The Kremlin’s principal international propaganda outlet”. Det är inte frågan om att en ”vanlig” fristående mediekanal sprider rädsla för 5G, utan att ett av den ryska statsledningens verktyg gör det.

Vad som gör att man bör studera detta fall lite mer noggrant är att klyftan mellan officiell rysk politik (Ryssland ska satsa på 5G) och RT:s påverkansbudskap (5G är mycket farligt) är osedvanligt stor. Vi har i tidigare fall sett att RT och Sputnik har framfört sina budskap mer försiktigt, ofta i form av ifrågasättanden. Men när det gäller 5G är det tydligt att Rysslands och RT:s budskap kolliderar och frågan är varför man nu avviker från modus operandi. Vad vill man uppnå?

En tolkning kan vara att man än en gång försöker försvaga tilliten inom samhällena i Väst. Vi ska inte kunna lita på myndigheterna, eftersom de försöker ha ihjäl oss alla. Kan man få igång en hätsk debatt mellan de som är för och de som är emot, så bidrar påverkanskampanjen kring 5G till samhällets ökade polarisering. Men det förklarar inte varför RT/Ryssland nu har två öppna och direkt motsägande budskap.

Har man varit slarvig? Kan vi här se ett stänk av högmod, som att ”det spelar ingen roll vad vi än säger, för det bidrar ändå till förvirringen”. Eller, är man från ryskt håll genuint oroad över de risker som Ryssland som nation kan möta när 5G etableras på bred front?

Kan den kommande 5G-utvecklingen, ännu ett område där Ryssland kan väntas komma på efterkälken jämfört med flertalet länder i Väst, i sig utgöra ett hot? Kan ett ytterligare ökat teknologiskt avstånd till Väst göra Ryssland fattigare, mindre attraktivt? Denna möjlighet togs också upp i artikeln i New York Times/DN.

Samtidigt kan vi kanske dra paralleller till ett annat område. Rysk ekonomi är i allt väsentligt råvarubaserad. Dessvärre utgörs råvarorna i huvudsak av fossila bränslen vilka som bekant idag ifrågasätts, inte minst av miljöskäl. Varje steg i världen som tas i omställningen från fossil energi till förnybar försvagar den ryska statsledningen. Hur kan detta komma att forma kommande påverkanskampanjer?

I SVT-programmet Vetenskapens Värld tog man i oktober upp frågan om 5G. Programmet ledde snabbt till kritiska reaktioner i såväl Samhälls-nytt som Nya Dagbladet. Det är lite oväntat att dessa båda ganska smala politiska sajter nu visar intresse för miljöfrågor.

Framtiden lär rymma många teknikskiften och varje sådant kan ge ny ammunition till den som önskar skapa förvirring, minska tilliten i samhället och bidra till en ökad polarisering. Därför måste vi alla, såväl privatpersoner som medierepresentanter och beslutsfattare, agera vaket och kritiskt. När vi tar del av någon form av kritik mot ny teknik bör vi ställa oss frågan: Vad är en relevant diskussion om risker eller nackdelar med ny teknik och vad är påverkanskampanjer?

Författaren är egen företagare och reservofficer

Soldater som strider till fots på marken är även i vår tid helt nödvändiga för ett allsidigt fungerande försvar. All strid sker inte på avstånd med långräckviddiga vapen, med fjärrkontroll eller liknande. Förband med väl tränade soldater som tillsammans kan vinna en strid på marken, har behövts i alla de större krig som mänskligheten genomlidit.

I strid kan det bli livsavgörande att ha tillräcklig muskelkraft, vilket visat sig i stridssituationer svenska soldater kämpat i, nu senast i Afghanistan och i Mali. Att ha kraft att orka öppna den tunga pansardörren på sitt pansrade fordon när det vält på sidan och utsätts för fientlig beskjutning, kan bli livsavgörande. När svenska soldater medaljerats för sitt agerande i strid, har deras mod och sinnesnärvaro haft stor betydelse. Fysisk förmåga att klara av att göra vad som behöver göras, är en förutsättning för att kunna agera i situationen. Att bära sin skadade kamrat kan krävas för att rädda dennes liv.

I historien har fattiga länder ofta tvingats skicka sina soldater i strid utan utrustning att skydda sig med mot sina bättre utrustade motståndare. Sverige är nu inget fattigt land. I en demokrati som vår bör våra medborgares liv skyddas till varje pris.

En soldat utrustad för markstrid kan numera, och bör därför också, skyddas mot splitter av hjälm och skyddsväst med förstärkningsplattor, men skyddsutrustningen väger också tungt. Bärbara vapen och en trygg mängd ammunition till dessa, är långt ifrån viktlösa. Utrustning för mörkerseende och skyddad kommunikation med stridskamraterna ger stora fördelar, men tillför också än mer vikt att bära. För bästa förutsättningar att överleva en strid till fots mot kvalificerade motståndare behövs minst lika bra utrustning som fiendens.

Det är en relativt liten minoritet av dagens unga vuxna som har goda fysiska förutsättningar att bära och strida med den utrustning som behövs för att ge de bästa förutsättningarna att överleva en strid. Huvuddelen av de som mönstrar för värnplikt har för lite muskelmassa för att klara av att träna och öva i rejäl omfattning med den burna utrustning som räknats upp ovan, utan att de då skulle riskera allvarliga överbelastningsskador på ryggar, knän och axlar.

De flesta värnpliktiga har nu heller inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver därför inte i någon större omfattning träna markstrid med tung buren utrustning.

Allan Mann, från västgötska Töreboda, stred hjältemodigt för andras frihet i flera av andra världskriget blodiga strider. Medaljerad för sina insatser, delade Allan efter kriget med sig av sin erfarenhet och ska då ha sagt: Krig är ett grovarbete – en kan inte vara för starker.

Att vara fotsoldat är fortfarande ett fysiskt hårt arbete med stor belastning på kroppen under träningen med tung buren utrustning, som kan väga upp emot 50 kg. Det kostar då på kroppen att träna och öva markstrid. Detta faktum syns tydligt i undersökningar av anställda soldaters belastningsskador.^[1]

Att vara i strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Psykiskt och fysiskt. Förmågan att flytta sig snabbt och säkert kan vara livsavgörande. Den egna styrkan, konditionen och framförallt träningen avgör hur väl situationen kan hanteras. En soldat vars egen fysik är otillräcklig för att bära och hantera sin utrustning, blir en fara för såväl sig själv som för sina kamrater.

När de svenska soldaterna i Afghanistan 2006 till slut fick splitterskyddade fordon, så räckte dessa inte till alla, utan vissa fick fortsatt använda oskyddade bilar. Dilemmat blev att besluta om vilka kamrater som skulle vara utan splitterskydd. Den utökning av vårt försvar som nu påbörjas, kommer knappast medge splitterskyddade fordon till alla. En förhoppning är att det i alla fall kan prioriteras så att alla soldater får kroppsskydd. Den lilla andel av våra soldater vilka till fots förväntas ta striden mot kvalificerade motståndare, är värda utrustning som ger dem bästa möjliga förutsättningar.

Vi som sannolikt själva inte kommer att strida till fots om kriget kommer, bör anstränga oss för att bidra till att soldaterna som ska göra det, ges bästa möjliga förutsättningar att överleva striden. Några förslag till hur vi tillsammans kan göra detta kan jag se i flera sammanhang; inom Försvarsmakten, i samarbetet med rekryteringsmyndigheten, i samarbetet med skolmyndigheterna och även i dialogen med våra politiska uppdragsgivare.

Försvarsmakten och FMV bör fortsätta arbetet med att ta fram lättare buren utrustning, såsom mer ergonomiska kroppsskydd och enkla ting som bra knäskydd. När nya lättare eldhandvapen skaffas till det tillväxande försvaret, behöver den mindre andel soldater som ska kunna vinna markstriden mot en kvalificerad motståndare få eldhandvapen vilka ger den eldkraft som krävs. Den största andelen soldater har inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver främst lättare eldhandvapen för närskydd.

Försvarsmakten bör fortsatt ge värnpliktiga och anställda ändamålsenlig och rimligt stegrad träning och övning, samt bra hälsovård och rehabilitering när skador likväl uppstår. De fysiska kraven som ställs på personalen i olika jobb behöver motsvara vad de fysiskt kan behöa göra i en stridssituation.

Tillsammans med rekryteringsmyndigheten behöver rätta krav ställas vid mönstring, så att unga inte pliktas till befattningar de saknar fysik för att kunna klara utan allvarliga risker för skador. Alla har inte förutsättningar att tjänstgöra i alla befattningar. Att sänka krav för att få in fler värnpliktiga kan medföra allvarliga risker, både i värnpliktsutbildningen och i skarpa militära operationer. Kravsänkningar bör därför vara ordentligt genomtänkta och underbyggda med vetenskapliga fakta om fysisk belastning i olika befattningar.

Tillsammans med skolmyndigheterna behöver ungdomar förberedas bättre för värnplikten, främst genom att tiden för idrott och hälsa utökas och gymnasieskolans läroplan utvecklas. Träningsråden som idag ges vid mönstring skulle med fördel kunna ingå i gymnasieskolans idrott. Försvaret är en gemensam samhällssatsning och skolvärldens engagemang behövs liksom även våra folkvalda lagstiftares engagemang.

I dialogen med försvarets politiska uppdragsgivare och i Försvarsmaktens organisationsutveckling, behöver utformningen av förbanden bättre anpassas till fysiken hos framtidens soldater. En framsynt anpassning borde innebära mindre andel värnpliktiga för markstrid till fots och större andel som hanterar vapensystem vilka verkar på större avstånd eller fjärrstyrs. Det är en minskande andel av de mönstrande som har fysik för att klara av rejäl träning för markstrid med tung buren utrustning. Det finns istället en fantastisk potential hos unga att kunna hantera ny digital teknik och den behöver tillvaratas bättre. När värnpliktiga ges materielsystem vilka ofta är dubbelt så gamla som de själva, försvåras  tillvaratagandet av deras potential att hantera ny modern digital teknik. Vår försvarsindustri kan producera modern försvarsmateriel i världsklass.

Byggandet av svensk försvarsförmåga bör kraftsamlas till förband utformade så att de kan vinna i strid mot kvalificerade motståndare. Jag hoppas att vi undviker att slösa unga människors tid och svenska skattepengar på att bygga förband med otillräcklig eldkraft, rörlighet eller skydd för att möta kvalificerade motståndare. En folksamling är inte samma sak som en kraftsamling. Att utrusta en växande försvarsorganisation på ett bra sätt kräver en lika bra försvarsfinansiering. Jag hoppas att försvarsbeslutet ger de ekonomiska resurser som behövs för att kunna ge våra soldater bästa möjliga förutsättningar att överleva i strid.

Författaren är överstelöjtnant.

Not

[1] Kartläggning av självupplevd muskuloskeletala besvär och preventionsåtgärder för manliga soldater inom försvarsmakten – en enkätstudie, 2016, Lunds Universitet, Daniel Hansson och Björn Johansson, https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/8938557

Det började i Österrike tio år efter Berlin-murens fall. I valet 1999 blev det populistiska FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och ingick i koalition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner, som emellertid snabbt, och på ett rätt pinsamt sätt, rann ut i sanden. Därmed bröts det maktmonopol som Socialdemokraterna (SPÖ) och Kristdemokraterna (ÖVP) haft alltsedan landet återvann sin fulla nationella suveränitet 1955.

Då betraktades Österrike som en unik avvikelse. I övrigt rådde framstegsoptimism och inriktning mot fördjupad demokrati och fortsatt europeisk integration. Få såg några yttre hot. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etcetera tilltagit dramatiskt. Brexit undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där kontinentens relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

Istället för att välja en liberal demokratisk modell av västeuropeiskt snitt har utvecklingen i Centraleuropa gått i auktoritär riktning. Bilden bör nyanseras. Det handlar inte om diktatur. Snarare ett system där, för att citera ABBA, ”the winner takes it all”, d v s minoriteternas rättigheter kommer i kläm. Staten/nationen ska vara stark såväl internt som i förhållande till exempelvis EU.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press- och yttrandefriheten, bl a genom att sparka anställda inom Public Service. Rättsstatsgranskningen av Polen har nu pågått i tre år och verkar i praktiken ha nått vägs ände. Man förespråkar i likhet med Ungern överhuvudtaget en lösare Union. I valet i oktober behöll Lag och Rättvisa egen majoritet i Sejmen och därmed regeringsmakten. Utgången visar vilka prioriteringar som polackerna gör vid valurnan; välfärds- och socialpolitik är viktigare än värderings- eller rättsstatsfrågor. Om president Duda återväljs 2020, skulle Kaczynski kunna förverkliga visionen om en ”Fjärde polsk republik”. Men motkrafterna i polsk politik är starka och kan mobiliseras vid behov. Det räcker med att hänvisa till Solidaritet 1980–1981 som blev början till slutet för det kommunistiska styret. Och redan dessförinnan utgjorde den katolska kyrkan en maktfaktor.

Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Premiärminister Orban sitter säkert i sadeln. I det senaste valet fick hans parti Fidesz hälften av rösterna och behöll därmed 2/3 majoritet i Parlamentet. I valkampanjen spelade Orban skamlöst på rädslan för invandring och flyktingströmmar söderifrån. Sverige anfördes som varnande exempel. Detta är en smula ironiskt med tanke på det inte ringa antalet ungrare som fann sin tillflykt här 1956. Oppositionen framstår som kraftlös. Det är t o m så att det näst största partiet, Jobbik vill föra en ännu mer populistisk politik. I omvärlden ses nu Ungern som EU-kretsens svartaste får. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras om att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrd än Österrike. Dessutom var den tre gånger större än dagens Ungern och Orban har fiskat i rätt grumligt vatten i förhållande till de ungerska minoriteter som finns i grannländerna. Ett klassiskt grepp för auktoritära regimer.

Den ungerske kommissionärskandidatens nederlag har hittills kommenterats i rätt behärskade ordalag. Orban ser utvecklingen i ett längre perspektiv. Han siktar på ett kristet, konservativt block i Centraleuropa. Visegrad är kärnan i ett sådant samarbete som sedan kunde utsträckas till Österrike, Italien, Baltikum, Rumänien och delar av Balkan. Tiden får utvisa i vad mån detta sätt att balansera det liberala Väst är ett luftslott. Tills vidare söker man finna former för ”co-existance” med ”liberalerna”.

I Tjeckien råder en omfattande politisk röra. Presidentens maktbefogenheter är formellt sett mycket begränsade. Men Milos Zeman har sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt flytta makt från parlamentet och regeringen till presidentposten. Han flirtar rätt ohämmat med Putin och anlägger ofta ett panslaviskt perspektiv. Han kritiserar EU och uttalar sig ofta rätt ohämmat i utrikespolitiska frågor. Han återvaldes i fjol om än med knapp marginal. Hans kritik mot flyktingpolitiken och angreppen på muslimer torde ha bidragit till valsegern. Premiärminister Babis är försvagad p g a grava korruptionsanklagelser som föranlett omfattande protestdemonstrationer. Trots detta sitter nog Babis tills vidare ganska säkert, inte minst p g a en svag opposition. Tjeckien är nämligen det land i Centraleuropa som har en demokratisk tradition från mellankrigstiden. Att många väljare trots detta väljer populistiskt visar bara hur komplex frågan är.

I Slovakien har det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER bedrivet en politik med starka populistiska inslag. På samma sätt som Österrike åren efter det andra världskriget behöll både strukturer och individer från Nazi-tiden, sitter åtskilliga personer skolade i det korrupta kommunistiska klientsystemet och med bra kontakter med Moskva kvar på centrala poster. Den helt dominerande politikern Fico tvingades avgå p g a den starka folkliga reaktionen på mordet på den undersökande journalisten Jan Kuciak. Och Zuzanna Caputovas seger i presidentvalet inger onekligen förhoppningar. Men det är ännu för tidigt, att slå fast att en grundläggande förbättring av det politiska systemet kommer att äga rum.

Andra värderingar av historiska skäl

Populismen är numera ett alleuropeiskt fenomen. Men av historiska skäl tycks man i Öst- och Centraleuropa vara mer mottaglig för dess frestelser. De liberala och demokratiska värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och Nato mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än om demokrati. Fortfarande finns stora brister vad gäller deltagande och medansvar i den politiska processen.

Den främlingsfientlighet och rasism som gör att länder vägrar att ta emot asylsökande och samtidigt diskriminerar de nationella minoriteterna har djupa rötter. Antisemitismen var utbredd i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Partiet hade nära kopplingar till det fascistiska Italien. Ungern leddes av amiralen Horthy, som snarast var en frontfigur för mer högerextrema krafter. I Polen spelade marskalken Pilsudski själv en mer aktiv roll. I själva verket var vid andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda återstående demokratin i regionen.

Vad får då allt detta för konsekvenser? Även om populismen i Centraleuropa har en annan bakgrund än i exempelvis Norden, finns gemensamma drag. Känslan av vanmakt sprider sig bland dem som anser sig ha förlorat på utvecklingen sedan 1989 eller i alla fall inte kommit ifatt. Detta gäller inte bara de ovannämnda länderna utan också t ex östra Tyskland. Liksom Trump i USA vill populisterna bygga ”murar” mot omvärlden. Bilden är dock inte entydig, Slovakien är p g a de omfattande utländska investeringarna i produktionsanläggningar betydligt mer frihandelsvänligt. Detsamma gäller Polen.

Men trots dessa undantag blir det för länder som Sverige svårt, eller nästan omöjligt, att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer som utvecklas i antidemokratisk riktning är mycket begränsade. De s k Köpenhamnskriterierna med krav på rättsstat, demokrati, oberoende medier och yttrande och föreningsfrihet har visserligen kunnat brukas med betydande framgång i samband med medlemskapsförhandlingar. Men instrumenten är betydligt trubbigare i förhållande till medlemsstaterna. När Ungern genomförde konstitutionella förändringar 2009 var EUs reaktioner minst sagt återhållsamma.

Synen på EUs framtid skiljer sig radikalt

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är motståndet till en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Här föreligger en djup klyfta vad gäller den existentiella frågan Vad är EU till för idag och i framtiden? För dessa länder var syftet med medlemskapet Frihet och Välstånd, inte nödvändigtvis demokrati av västeuropeisk modell. Beträffande friheten var f ö Nato -medlemskapet viktigare än EU. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet. I själva verket är ju nationalism/patriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses ej sällan som ett dekadent utländskt påfund. För gemene man som upplevt nöd och utländsk ockupation är en stark ledare som ses som garant för frihet och välstånd inte nödvändigtvis något negativt. Det finns naturligtvis motkrafter. Den häftiga folkliga reaktionen efter mordet på den slovakiske undersökande journalisten Jan Kuciak är ett exempel. Men de politiska strukturer som skulle kunna kanalisera dessa protester i långsiktigt reformarbete är svaga.

Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato på Balkan spär på de negativa tendenserna. Där är stämningarna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension, nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet.

Samarbete med Ryssland

Det kan inte uteslutas att populisterna uppnår en kritisk massa av EUs medlemsstater. Balansen inom EU förskjuts då såväl geografiskt som politiskt/ideologiskt/ekonomiskt. Klyftorna ökar mellan olika grupperingar. Detta får konsekvenser inte bara för frihandel och migration. Långsiktigt berörs också säkerheten. De centraleuropeiska länderna, och då särskilt de populistiska partierna, förespråkar exempelvis ett betydligt närmare samarbete med Ryssland. Ungern och Slovakien utmärker sig särskilt vad gäller goda kontakter med Moskva. Polen är undantaget. Där finns av historiska skäl en närmast genetisk aversion mot Ryssland, en klyfta som inte kan överbryggas. Slutsatserna från historien är också att man inte kan lita på Västeuropa. Säkerhetspolitiskt är Washington alltid viktigare än Bryssel. Polen är mycket skeptiskt till EUs försvarssamarbete samt överhuvudtaget till den tysk-franska dominansen. Det var nära att man inte anslöt sig till PESCO.

Med tanke på det som hände 1956 och 1968 kan det tyckas paradoxalt att länder som Ungern och Slovakien söker närmare kontakt med Ryssland. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Man anser sig helt enkelt inte behöva välja mellan västliga allierade och goda förbindelser med Moskva. Man kan ha både och. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en viss samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. De centraleuropeiska länderna, Polen undantaget, satsar inte heller på Försvaret. Man ser i dagsläget inte Ryssland som ett militärt hot och väljer därför att prioritera andra akuta frågor. Polen tar Försvaret på allvar och genomför en avsevärd upprustning. Man närmar sig raskt den magiska 2% nivån. Övriga centraleuropeiska länder ligger betydligt lägre. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för Nato. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig, trots portalparagrafen i Atlantstadgan, bestått av 100% demokratier, men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga, kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. I någon mån kan samarbetet inom den s k Visegradgruppen ge Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien ökat inflytande. Enigheten ska inte överdrivas. Det är idag främst vad gäller migration och i vissa fall frihandel som det finns en samstämmighet. Man är starkt emot den fransk-tyska fördjupningen av EU. Om denna drivs alltför hårt, kan Visegrad bli ett tydligare motståndsnäste, vilket skulle fördjupa klyftan till övriga EU ytterligare.

I ett läge där EUs medlemsstater skulle gagnas av ett närmare samarbete vad gäller yttre och inre säkerhet parat med öppenhet gentemot omvärlden vad gäller investeringar och handel, pekar populismen i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och ett korrupt auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Unionen splittras samtidigt som Europas andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av svaghet och splittring bekräftas.

Men det finns en motbild. Man måste absolut undvika en alltför deterministisk och förenklad syn på utvecklingen i Centraleuropa. Francis Fukoyama hade visserligen fel, när han siade om den västliga liberalismens slutliga seger. Men lika galet vore att slå fast populismens eviga välde. Bilden är mycket mer komplex. Trots den i dagsläget dominerande konservatismen i populistkläder fortgår samhällsförändringar som kan leda till att kommande generationer finner en ny väg. Utgången av presidentvalet i Slovakien har redan nämnts. I Polen finns, inte minst av historiska skäl, en stark potentiell opposition som kan frigöras. Samtidigt växer sig populisterna starkare också i Västeuropa. De påverkar politiken antingen man sitter med i regeringen eller inte.

Österrike är det land där lappkasten varit mest tvära. Under en stor del av efterkrigstiden, 1955–1989, var man regionens enda demokrati, om än med inslag av korporativism och maktmissbruk p g a SPÖs och ÖVPs ständiga regeringsinnehav. Där fick populismen sitt europeiska genombrott vid sekelskiftet. För ett år sedan var FPÖ nära att erövra presidentposten genom den nuvarande partiledaren Hofer. De Grönas kandidat Alexander van der Bellen segrade med ytterst knapp marginal. De traditionella maktpartiernas kandidater hade slagits ut redan i första valomgången. Men i det senaste parlamentsvalet led FPÖ p g a den s k Ibizaskandalen ett dramatiskt nederlag. För första gången under efterkrigstiden finns möjlighet till en regering bestående av Kristdemokrater, Gröna och ev liberaler.

En intressant, och inte helt behaglig, tanke är att Västeuropa och Centraleuropa kommer att ”mötas på halva vägen”. Det är inte omöjligt att de populistiska krafterna kommer att försvagas i vissa centraleuropeiska länder samtidigt som deras inflytande tilltar i Väst.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

PS. Vid färdigställandet av artikeln kommer beskedet att två centraleuropéer, polskan Olga Tokarczuk och österrikaren Peter Handke tilldelats Nobelpriset i Litteratur. Detta bidrar naturligtvis ytterligare till att uppmärksamma utvecklingen i Centraleuropa.

Efter den ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk 1918 utropade de tre baltiska staterna sin självständighet. Härvid påverkades man av utvecklingen i Polen och Finland. Oberoendet gick inte att realisera utan strid. Rådsryska förband och deras lokala allierade, nationella styrkor och utländska, speciellt tyska frikårer men även finska förband och en del svenska frivilliga, slogs sedan den tyska armén efter vapenstilleståndet i november 1918 dragit sig tillbaka. Det ryska inbördeskriget berörde särskilt den norra delen av Baltikum.

Men 1920 erkände Ryssland de tre nya staterna Estland, Lettland och Litauen. Deras säkerhetspolitiska problem blev snart uppenbara och särskilt under 1920-talet föremål för diskussion också i Sverige. Om detta kan man läsa i Wilhelm Carlgrens ”Sverige och Baltikum” (1993). Till att börja hade de tre länderna från både den svenska tiden – för Estlands och Livlands del – och 200 år av ryskt styre inte samma statsrättsliga identitet och tradition som gällde i det tidigare storfurstendömet Finland – som kunde åberopa 1734 års lag och 1772 års svenska författning – och det gamla kungariket Polen. Deras parlamentariska utveckling förblev under mellankrigstiden ganska instabil och ändade i alla tre fallen med ett auktoritärt enmansstyre.

Vidare fanns det många som fruktade att när det ryska Ryssland hämtat sig kunde de tre ländernas öde vara hotat. När statsminister Edén yttrade sig i ämnet till hemliga utskottet vid 1919 års riksdag gav man inte de nya staterna stora chanser att bli erkända. I alla händelser skulle det kunna bli farligt att engagera sig för deras sak, eftersom de då kunde råka i krig med ett pånyttfött Ryssland. Flera svenska utrikesministrar, tydligast Erik Palmstierna 1920, svalare Hjalmar Branting 1922 och svalast Östen Undén 1925 – i ett brev till sin bror Torsten som var sändebud i Riga – betonade dock att de tres självständighet var ett svenskt intresse, ”medelbart… och av viss vikt” (Undén). Men samtidigt var det uppenbart att man från svensk sida gjorde en tydlig skillnad mellan Finland och de baltiska staterna. Finlands framtid var, hävdade utrikesminister Undén 1925 ett direkt svenskt intresse. Det erfarna danska sändebudet i Stockholm, Erik Scavenius – tidigare mångårig utrikesminister – noterade 1928 distinktionen i en rapport till Köpenhamn. Sverige skulle med beklagan men med ro acceptera att de baltiska staterna åter fördes in under ryskt styre.

Vilka lösningar såg man då för de baltiska staternas del? Särskilt från polskt håll – Polen hade ju 1919-1920 legat i krig med den ryska rådsunionen – ville man gärna se en allians mellan randstaterna Finland, Estland, Lettland och Polen; Litauen lämnades till följd av gränstvisten med Polen därhän. En politisk allians i enlighet med denna s k randstatspolitik rönte i början av 1920-talet visst stöd i Finland, men förkastades av riksdagen 1922 och ledde till utrikesminister Rudolf Holstis avgång. Samarbetet fortsatte dock till mitten av 1920-talet. Medlemskapet i Nationernas Förbund antogs vidare som i många mindre medlemsländer i början av dess tillvaro ge visst skydd. Men också andra modeller debatterades.

I en längre PM som den avgående chefen för svenska UD:s politiska avdelning, Torvald Höjer d ä, skrev 1923 diskuterade han de tankar på Östersjöns neutralisering som rörde sig i tiden. Enligt Höjer var dessa idéer huvudsakligen av två slag: antingen en total eller proportionell marin avrustning av kuststaterna eller skapandet av ett mare clausum. Sannolikt upplevde man på en del håll den brittiska flottans agerande just åren 1919-1920 som ett memento. Om man kunde genomföra ett slags neutralisering skulle den brittiska flottan få fortsatt fritt rörelseutrymme i Östersjön. Särskilt den senare modellen med ett mare clausum skulle vidare lägga ett stort säkerhetspolitiskt ansvar på Sverige och Danmark som bevakare av inloppen till Östersjön. Resurser saknades egentligen för denna uppgift och de politiska avgöranden som skulle kunna uppstå kunde bli delikata. I Stockholm trodde man inte att Danmark skulle vilja ta på sig rollen.

En ytterligare modell lanserades av Torsten Undén i Riga, nämligen att de tre staterna skulle bli föremål för ett tysk-ryskt garantifördrag, till vilket andra stater sedan skulle kunna ansluta sig. Men Stockholms linje förblev, trots det för Sverige numera fördelaktiga strategiska läget, att inte politiskt utnyttja detta. Ekonomiskt och kulturellt samarbete, men inga politiska åtaganden. Intressant nog tycks man åren efter första världskriget inte ha tänkt på att om och när Sovjetunionen och/eller Tyskland återfått något av sin militära vikt ett mare clausum, också på ett annat sätt än vaktrollen i Öresund och Bälten, skulle vara till nackdel för de mindre strandstaterna och i framtiden kunna leda till stor sovjetisk eller tysk marin dominans. Begreppet ”Fredens hav” blev ju sedan den sovjetiska, numera också ryska politik som man från svensk sida alltsedan dess motsatt sig.

Sverige har liksom övriga strandstater och andra makter baserat sin politik på att Östersjön är en ”common domain”, inte ett slutet hav. Estlands, Lettlands och Litauens säkerhetspolitiska problem fick ingen lösning under dessa republikers första tjugo år. Sovjetunionen ockuperade dem 1940 sedan Moskva 1939 efter Molotov-Ribbentroppakten ha tilltvingat sig militära baser. Tyskland ockuperade hela regionen 1941-1944. Först 1991 – Litauen förklarade sig dock suveränt redan 1990 – återfick de sin självständighet och erkändes av Ryssland och omvärlden. Efter en ibland trevande attityd åren före och omedelbart efter självständighetsförklaringarna 1990 och 1991 blev den svenska politiken snart en helt annan än 1920-talets passivitet. Åtskilligt ekonomiskt och tekniskt stöd plus från mitten av 1990-talet krigsmaterial från våra överskottsförråd fann med tiden vägen till framför allt Estland och Lettland medan Danmark verkade i Litauen. Finland koncentrerade sig i början på Estland, men senare i samspel med EU byggde upp ett gränsförsvar i alla tre staterna, enligt finsk modell.

Regeringen Bildt lade ner mycken möda på att få ut de ryska förband – 125 000 man – som var baserade i Baltikum, stänga radarbasen Skrunda och ubåtssimulatorn i Paldiski. Fortsatt rysk närvaro i de nu åter självständiga staterna skulle inneburit både ett hypotek på suveräniteten och ett hot mot freden. Denna till slut lyckosamma process, som givetvis var central för den återuppståndna suveräniteten, har beskrivits av Lars Peter Fredéns båda böcker i ämnet; Fredén spelade en betydande roll i skeendet. Men hur skulle våra tre grannstater på lite sikt lösa sina säkerhetsproblem? Liksom på 1920-talet fanns nu ett möjlighetsfönster medan Ryssland var svagt. Deras samfällda strävan var att mot bakgrund av de historiska erfarenheterna förankra sig så nära Västeuropa som möjligt. Det skulle leda till att de 2004 blev medlemmar i både EU och NATO.

Från svensk sida understödde vi ansökan att inleda förhandlingar med EU enligt den s k regattamodellen, vilket innebar att ett antal ansökarländer skulle börja förhandla samtidigt och gå vidare i den takt de kunde pricka av de olika kapitlen i EU-fördraget. När det gällde NATO hävdade Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar att detta var de enskilda staternas val, vilket om man så ville kunde tolkas som ett indirekt stöd för en ansökan. EU- medlemskapets betydelse för moderniseringen av de baltiska samhällen var avgörande, men Nato-medlemskapet gav stadga för hela Östersjöområdet.

Nu kan man hävda att Estland, Lettland och Litauen, i Rysslands omedelbara grannskap, är alliansens mest utsatta länder. Det problem som under anslutningsprocessen och Putins första år vid makten inte tedde sig särskilt påtagligt, har efter det rysk-georgiska kriget 2008, den folkrättsstridiga ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått skarpare konturer. Man har t om i den säkerhetspolitiska debatten ibland talat om Narva som nutidens Berlin, varvid man givetvis menat att ett konkret hot mot Baltikum, symboliserat av den estniska, men huvudsakligen av ryssar bebodda, staden Narva skulle kunna utlösa en allvarlig världskris. Den målmedvetna estniska satsningen i Narva har dock förhindrat en Transnistrienliknande utveckling i nordöstra Estland.

För att möta denna risk har Nato under nu ett antal år dels arrangerat roterande luftbevakning i de tre staterna, som alla saknar egna flygvapen, dels roterat mindre kontingenter arméstyrkor från andra Natoländer i regionen. I Polen har Nato gått längre utan att formellt stationera förband i landet. Dessa arrangemang är avsedda att fungera som avskräckning och snubbeltråd och signalera till Moskva att angrepp mot de tre staterna skulle utlösa artikel 5 och riskera en öppen konflikt. Den konkreta frågan om hur alliansen skulle kunna försvara Estland, Lettland och Litauen är därmed inte besvarad. Det beror rimligen på hur lång förvarning man skulle få. När en amerikansk strategisk expert för några år sedan i Stockholm fick frågan om hur de baltiska staterna skulle kunna försvaras, svarade denne att det främst kunde komma att behöva ske från ”outside the zone of lethality”, varmed rimligen menas med ballistiska missiler eller kryssningsrobotar, t ex från plattformar i Nordsjön. En eventuell angripare bör således räkna med en mer eller mindre automatisk upptrappning.

I den svenska Natodebatten har ofta gjorts gällande att Sverige nu under en konflikt om Baltikum inte skulle kunna förbli oberört, och mer eller mindre automatiskt dras in. Detta bär sannolikhetens prägel. Man hänvisar också till vår ensidiga solidaritetsförklaring från 2009. Att öarna i Östersjön och svenskt territorium i en konflikt i Baltikum skulle få ökad specifik strategisk vikt är otvetydigt. Vilka är då likheterna och olikheterna när det gäller de baltiska staternas säkerhetsproblem 1919 och 2019 och vårt förhållande till dessa utmaningar? Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet måste idag liksom 1919 ses som ett utflöde av deras geopolitiska läge. På 1920-talet liksom idag rör detta små staters grannskap med en stormakt. Då försökte man framför allt lösa det genom en allians av fyra av fem av Sovjetunionens nordliga randstater, uppbackade av Frankrike som underhöll särskilt nära relationer med Polen. Randstatsalliansen saknade till slut en tillräcklig substans och specifik vikt. NATO-medlemskapet och Lissabonfördragets art 42:7 är trots allt ett betydligt säkrare ryggstöd. Därtill är de tre staterna idag stabila liberala demokratier och väl integrerade såväl i ett nordligt som ett vidare europeiskt sammanhang, vilket ju medför att deras säkerhet, särskilt när spänningen ökar måste analyseras i detta ljus.

De säkerhetspolitiska problemen rörande Östersjön brukar ibland jämföras med dem i Svarta Havet. Dessa var nyligen föremål för en konferens i Svenska Atlantkommitténs regi. Härvid kunde man på nytt konstatera att den ryska dominansen naturligtvis är avsevärt mera markant i den senare havsregionen än i den förra. Strandstaterna i Svarta Havet består förutom Ryssland av två obundna, Ukraina och Georgien, och tre Natostater, Rumänien, Bulgarien och Turkiet, alla utom det senare landet institutionellt och ekonomiskt ännu ganska bräckliga statsbildningar. Svarta Havet är dessutom, till följd av den militära konflikten med Ukraina, de facto-samarbetet med Turkiet och Rysslands roll i Mellanöstern viktigt för detta lands förmåga att projicera makt utanför regionen, d v s i Mellanöstern. Detta gör det politiska utrymmet för de svagare fyra strandstaterna mera begränsat. De är avsevärt mera utsatta än de institutionellt och ekonomiskt stabilare strandstaterna i Östersjön. Den konkreta frågan om hur man skall försvara de baltiska staterna förblir emellertid central. Detta blir inte minst fallet om man nu mot bakgrund av Donald Trumps uppenbara skepsis mot Nato börjar diskutera det reella innehållet i alliansfördragets artikel 5 samtidigt som alliansen vidtagit viktiga steg för våra grannländers säkerhet.

Författaren är Ambassadör och docent.

Genom historien har nationer sökt lösningen avseende hur de, med tillgängliga resurser, ska kunna segra i militära konflikter. Ofta har svaret, oavsett dimension och nivå, handlat om att samla största möjliga styrka till rätt tid och plats. Strävan efter lokal överlägsenhet är med andra ord en klassisk taktisk, operativ och strategisk målsättning. För att möta detta hot och därigenom undgå upptäckt och bekämpning har de med mindre resurser ofta sökt sprida ut sig för att själva kunna kraftsamla vid en tid och plats som de själva väljer.

Inom ramen för försvaret av Sverige, med våra begränsade resurser, är spridning av förband i syfte att undgå bekämpning en förmåga som påtalas på alla nivåer. Jag avser i detta inlägg sammanfatta hur de olika nivåerna påtalar vikten av spridning, för att sedan kunna återsamlas för att tillsammans kraftsamlas där möjlighet till framgång uppstår.

På politisk nivå skriver Försvarsberedningen i sin rapport om en ökad spridning i alla dimensioner.^[1] Enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie bedöms den framtida konfliktmiljön, genom den tekniska utvecklingen, medföra att tidsförhållanden minskar och rumsförhållanden ökar vilket ställer krav på en ökad skyddsnivå hos förbanden, bland annat genom spridning.^[2] Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver bland annat vikten av spridning för att försvåra bekämpning samt, inom ramen för ett värdlandsstöd, behovet av en förmåga att genomföra snabba styrkekoncentrationer.^[3] Försvarsmaktens operativa doktrin beskriver att kraftsamling ska ske för att kunna lokalisera och bekämpa motståndarens kvalificerade system i syfte att bryta motståndarens anfallskraft.^[4] På stridskraftsnivån väljer jag att använda Armén som exempel, där Arméreglementet för taktik beskriver att arméförbanden måste ha en egen operativ rörlighet för att möjliggöra en koncentrering till vald operationsriktning. Arméns förband ska även eftersträva lokal överlägsenhet relativt motståndaren.^[5]

Sammantaget ställer ovan krav på att huvuddelen av de svenska förbanden, oavsett nivå, innehar förmågan att sprida sig för att undgå bekämpning samtidigt som de flexibelt ska kraftsamla sina förmågor för att kunna uppnå lokal överlägsenhet – med risktagningen att vara svag överallt och att kraftsamlingen sker på fel plats vid fel tidpunkt. Detta ställer krav på att förbandens metoder och utbildningsplaner hålls uppdaterade avseende spridning och kraftsamling, relativt motståndarens utveckling av doktrinärt uppträdande och teknikutveckling i form av sensorer och verkansdelar. Det betyder även att vi med egna system måste hålla jämna steg i teknikutvecklingen avseende både möjligheterna att upptäcka motståndaren och möjligheterna att undvika upptäckt. Framförallt kräver det en flexibilitet i ledningsmetod och ledningssystem som möjliggör kraftsamling trots motståndarens försök till allomfattande påfrestningar på stridsmiljön i syfte att hindra att vi bibehåller eller återtar initiativet. Detta kräver en inställning där vi accepterar en tillsynes inledande motgång och har kraften att vända denna till seger. Det börjar i våra doktriner, men blir inte en verklighet förrän vi förberett alla ledningsnivåer på detta genom träning och övning.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

^[1] Försvarsberedningen, Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, (2019), s. 166–167, 189, 199–209.
^[2] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2015, s. 25–29, 42.
^[3] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2016, s. 46–47.
^[4] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 36.
^[5] Försvarsmakten, Arméreglemente Taktik, Försvarsmakten: Stockholm, 2013, s. 40, 46.

Kampen mellan stormakterna om en dominerande position på global nivå har börjat föras mera metodiskt och intensivt och med andra medel än de militära. I stater med auktoritära system är det frestande att i skydd av censuren skylla de inrikespolitiska problemen på omvärlden och ”samla nationen” kring utrikespolitisk expansion i försök att skapa en mera dominerande ställning åt det egna landet. Att det idag sker hårdare tag i den kampen drabbar alla, även Sverige.

Kärnvapen som medel för påverkan

USA har sagt upp INF-avtalet (Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar). Rysslands president Vladimir Putin svarade med att hans land inte vill öka osäkerheten genom kapprustning, men att om USA placerade ut sådana robotar i Europa skulle Ryssland utveckla nya medeldistansrobotar och placera ut dem. En bakomliggande faktor är att Kina inte har deltagit i INF och i stället redan har utvecklat och utplacerat egna medeldistansrobotar.

Beijing har nu gått vidare och förklarat att man inte har för avsikt att delta i något nytt INF-avtal. I stället har man utvecklat såväl medeldistansmissiler som hypersoniska glidmissiler samt nya långdistansmissiler med längre räckvidd och förbättrad genomträngningsförmåga liksom nya ubåtsbaserade missiler. Kina verkar ha för avsikt att använda en växande kärnvapenarsenal som ett element i kampen om globalt inflytande.

Kina använder flera instrument

Denna kamp förs av Kina på ett helt annat sätt och med användande av betydligt flera former av påverkan än andra länder Det har uppmärksammats och utretts av flera olika institut i USA, senast the Hoover Institution i en rapport med titeln  ”Chinese Influence & American Interests Promoting Constructive Vigilance” (https://www.hoover.org/research/chinas-influence-american-interests-promoting-constructive-vigilance )

Idéer om demokrati väcker oro i Kina

I Kina märks flera tecken på oro för att idéer om demokrati och lokalt självbestämmande som förs fram av demonstranterna i Hongkong skall sprida sig till det kinesiska fastlandet. I detta läge har Xi Jinping berättat om sin vision av omvärlden vilket har uttytts och presenterats i media av en representant för Kinas akademi för sociala vetenskaper (CASS) https://opinion.huanqiu.com/article/9CaKrnKcZDj

”Världen genomgår idag större förändringar än vad som skett på ett sekel. De innefattar:

• Djupa förändringar av maktförhållandena mellan större länder, exemplifierat av Kinas uppstigande;
• Den osäkerhet som skapas av nya teknologiska framsteg;
• Folks ökade medvetenhet om sin makt samt populism;
• Befolkningsexplosionen i u-länderna och åldrandet i de utvecklade länderna;
• Det av den amerikanska dollarns ledda internationella monetära systemet närmar sig en korsväg;
• Det internationella multilaterala systemet har kommit in i en process av sönderfall och rekonstruktion;
• Supermakten Amerikas system befinner sig i synlig nedgång, delvis är det fångat av föråldrade institutioner och kontrollerat av de rika;
• Den ökande inringnings- /anti-inringningsdynamiken mellan Kina och USA.”

Under besök i Nepal visade Xi idag, när detta skrivs, sin nervositet genom att hota med att varje försök att splittra Kina kommer att leda till ”krossade kroppar och söndertrasade ben.” https://www.reuters.com/article/us-china-politics-xi/chinas-xi-warns-attempts-to-divide-china-will-end-in-shattered-bones-idUSKBN1WS07W  . Det skedde efter att Donald Trump ett par dagar tidigare hade sagt att det kommer att bli svårt att genomföra de pågående handelsförhandlingarna med Kina ”om något dåligt händer i de kinesiska myndigheternas handhavande av protesterna i Hongkong”.

Säkerheten i Europa påverkas inte omedelbart genom nervositet hos Kinas ledare eller eventuellt aggressivt handlande av Kina i sin region, men hela den kinesiska propagandaapparatens allt mera aggressiva fokusering på kritik av västerländska demokratier tyder på att man i Kina upplever ett hot mot sitt eget politiska system. Man tar på allvar vad som beskrivs som västerlandets försök att inringa Kina och stoppa dess uppstigande till global stormakt. De europeiska demokratierna utpekas minst lika ofta som den amerikanska för sådana avsikter.

Stormakternas ledare oroliga överlag

På den andra sidan av Stilla havet kan Donald Trump inte dölja sin nervositet i TV-intervjuerna inför försök av demokraterna att få honom ställd inför riksrätt. I England fruktar Boris Johnson att han skall fällas av ett misstroendevotum. Xi Jinping visar oro inför utvecklingen i Hong Kong och Xinjiang. Putin oroas av demonstrationer mot hans regim därför att de har en bakgrund i Rysslands dåliga ekonomi. Världen har gott om ledare som för närvarande har anledning till oro. Kampen om rollen som världens ledare blir hårdare i takt med att stormakternas ledare är sårbara för inrikes kritik och rädda om sin prestige.

Sverige berörs

I Sverige har vi å andra sidan en benägenhet att tro att vi inte berörs av stormakternas motsättningar, till exempel vad som den kinesiska akademin för sociala vetenskaper kallar Den ökande inringnings-/anti-inringningsdynamiken mellan Kina och USA.” Det finns anledning att påminna om att Donald Trump för några månader sedan ville köpa Grönland från Danmark och fortsätter att undersöka möjligheterna till det. Hans utspel skedde mot bakgrund av att Kina har försökt att köpa en flygplats på Grönland liksom att köpa gruvor för utvinning av sällsynta metaller och utvinningsmöjligheter för olja och gas. Kina har också – ibland med hjälp av ryska mellanhänder – försökt att köpa hamnar i Sverige (Fårösund och Lysekil). Man försöker också att påverka opinionen med köpta sidor i dagstidningarna och andra former av propaganda riktad till vårt land, som kritiseras för att kritisera Kina – som  har publicerat en ambitiös plan för att öka sitt eget inflytande i Arktis-regionen. Det visar att även vi i vissa lägen befinner oss i fokus för kinesisk politik trots att vi ligger långt bort. Då får vi inte ha någon egen mening.

Regeringen reagerar

Därför är det utmärkt att regeringen har presenterat en skrivelse, som i media har kallats för en Kina-strategi. De tankar som skisseras kan förvisso bli ett bra underlag för diskussioner i riksdagens utrikes- och försvarsutskott. De är dock inte det samma som konkret utformning med förslag till motåtgärder mot obehörig påverkan. I och med att kärnvapenavskräckningen sedan länge dominerar den strategiska bilden har ekonomiska och andra former av icke-militär påverkan blivit allt viktigare medel att påtvinga andra länder sin egen vilja. Att hota med militära åtgärder har blivit alltför riskfyllt i kärnvapnens tidsålder. Kina har visat att man har upptäckt detta tidigare än något annat land och även börjat att systematiskt använda de möjligheter som erbjuder sig på alla tänkbara områden i ansträngningarna att bygga upp en dominerande ställning på global nivå. Vad vi behöver tala om är hur vi skall utforma ett icke-militärt försvar mot oönskade former av kinesisk påverkan.

EU har en Kina-strategi, men den är inte entydig, eftersom det saknas enighet om viktiga frågor. Till exempel kan olika länder inom EU komma att tillämpa EU-förordningen om granskning av utländska direktinvesteringar på högst olika sätt.

Sverige har inte någon Kina-strategi ännu

Regeringen lade i oktober i år fram en skrivelse om ”arbetet med frågor som rör Kina.” Skillnaden mellan regeringens propositioner och skrivelser är att propositioner är förslag och skrivelser är redogörelser. Regeringens skrivelse 2019/20:18 om arbetet i frågor som rör Kina är en utmärkt redogörelse för de många frågor som skapas genom Kinas uppstigande och hur EU och regeringen förhåller sig till dem. Dock är den inte en proposition, och den innehåller inte heller något konkret förslag. Det mest konkreta, som sägs i denna redogörelse för det hittillsvarande regeringsarbetet med Kina-frågor återfinns delvis i avsnittet om handel och ekonomi, där det konstateras att

”En utredning har tillsatts som ska lämna förslag på hur ett system för granskning av utländska investeringar som kan hota säkerhet och allmän ordning kan se ut, i enlighet med EU-förordningen om granskning av utländska direktinvesteringar”.

I avsnittet om ” Arbetet framåt” framgår att

”Regeringen inleder ett arbete för att klargöra hur en förhöjd kunskapsinhämtning görs bäst, hur befintlig Kinakompetens i Sverige bättre kan samverka och stärkas, och hur detta förhållningssätt kan förankras bredare. I arbetet ingår att förbereda inrättandet av ett nationellt forskningsbaserat kunskapscentrum om Kina.”

Man kunde ha önskat sig att regeringen hade varit beredd att redan nu lägga fram en proposition om inrättande av ett sådant kunskapscentrum. Behovet är uppenbart. Kina fortsätter det som i kinesiska media kallas ”Kinas uppstigning”, och den gestalt som framträder ter sig hotfull på många sätt. Kina försöker på alla plan, även i FN, att sprida ett auktoritärt styrelseskick, som strider mot våra egna värderingar.

Man får också hoppas att utredningen om granskning av utländska investeringar snabbt resulterar i ett lagförslag. Även hur vi i praktiken skall skydda oss mot industrispionage, flyktingspionage, skadlig propaganda och spridning av falska rykten (särskilt i elektroniska media) bör diskuteras med fokusering på Kina.

Vi kommer inte undan

Regeringens skrivelse är en välgjord analys av problemställningen. Den bör vara en välkommen anledning till att börja samtal på politisk nivå.  Stormakterna, särskilt Kina, fortsätter att utöva obehörig påverkan mot Sverige. Vi kommer inte undan. Däremot kan vi vara uppmärksamma på vad som sker och formulera en Kina-strategi för att med praktiska åtgärder bevara vårt oberoende på ett sätt som är tydligt för medborgarna.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Jag lovade i det föregående inlägget att återkomma till en tvärvetenskaplig fundering om totalförsvar och samhällssäkerhet och även till de efterfrågade hängrännorna mellan stuprören i statens förvaltning. Detta inlägg handlar om hur svensk organisationskultur i allmänhet och förvaltningskultur i synnerhet är stadd i förändring och hur vi kan använda det till vår fördel i syfte att höja tröskeln för angrepp.

Som du kanske minns skrev jag om Nassim Nicholas Talebs bok om svarta svanar. Jag skrev att de flesta som refererar till begreppet ”svart svan” har missat den delen av Talebs resonemang som handlar om att en ökad robusthet gör det möjlighet att agera offensivt och proaktivt när tillfälle ges – givet att oordningen och det oförutsägbara tillåts påverka och stärka aktörens förmåga. Detta beskrivs närmare Talebs bok ”Antifragile”.

Försvarsmakten, Polisen och resten av totalförsvaret borde vara experter på detta förhållningssätt, men är det så i verkligheten? Kan vi lära något av finansbranschen som Taleb kommer ur? Kanske är vi inte så bra på det för att vi inte tillåter kreativiteten att flöda? Låter det långsökt?

FOI publicerade 2017 en rapport med namnet ”Att använda scenarier i planering för civilt försvar”. På sid 12 slår man fast att ”Målet med scenarioplanering är att hitta robusta strategier”. Jag är inte överens med ordvalet ”hitta” men jag förstår att scenarier triggar fantasin och kreativiteten så att de som medverkar till scenarieutvecklingen också ”hittar” eller föreslår olika delmängder i vad som på sikt kan bli en strategi. I slutet av rapporten ges några exempelscenarier med fantasifulla namn som ”Den eskalerande hybridkonflikten”, ”Den längsta skymningen” och ”Den kortaste dagen”. Det är den alltid lika utmärkte forskningsledaren Daniel K Jonsson som är rapportens författare och han har (tillsammans med kollegor på FOI) i en delrapport av projektet ”Civilt försvar i gråzon” använt sig av en rad populärkulturella alster för att få idéer till scenarier, till exempel den svenska dystopiska filmen ”Den blomstertid nu kommer”, zombiefilmen ”Dawn of the dead” men även den för Krigsvetenskapsakademins trogna följare väl bekanta trilogin ”Operation Garbo”.

Vad har Daniel Jonssons forskningsarbete med Talebs ”antifragile”-resonemang att göra? Det handlar helt enkelt om att vara kreativ och fantasifull, arbeta med scenarier och göra det brett, tvärs över alla discipliner och stuprör – precis som författare, regissörer och producenter av skönlitteratur och populära filmer och TV-serier gör. Jag skall strax knyta ihop resonemanget men för att skapa förståelse för hur detta kan kanaliseras till ett förbättrat styrkeförhållande visavi en angripare måste jag först snudda vid svensk organisationskultur och förvaltningshistoria.

Låt oss för jämförandets skull börja med att titta på några tänkbara antagonister:

Chefen för Lau China Institute på King’s College i London, Kerry Brown, har i sin senaste bok ”Contemporary China” beskrivit Xi Jinpings utmaning med en föråldrad partinomenklatura som efter hand tappat kontakten med verkligheten men också om det mentala och kulturella avståndet mellan Beijing och det framgångsrika Guangdong. Brown menar att det svåraste har Xi Jinping framför sig – att reformera det kommunistiska partiets elit.

Ryssland har gått en annan väg, (läs t.ex. Michail Zygar ”Männen i Kreml” eller Claes Ericson ”Oligarkerna” för att förstå det Ryssland som angriper oss) nämligen den maffialiknande affärsstruktur där Vladimir Putin är CEO. En liten krets av några hundra personer bedöms kontrollera en mycket stor del av den ryska ekonomin.

Är inte dessa samhällens opportunistiska initiativförmåga att jämställa med nätverkssamhällets robusthet? Nej, inte om man betraktar utfallet. I händelse efter händelse tycks de underifrån initierade aktiviteterna ha lett till det ena debaclet efter det andra. Exempelvis Skripal-förgiftningen, Berlin-mordet, Olympia-hacket för Rysslands del eller de kinesiska brösttonerna mot svenska media eller försöken att diskreditera svensk turistnäring. Kanske ser Kreml krigen i Ukraina och Georgien som framgångar, det beror på den strategiska målsättningen. Men att de kommer att fortsätta agera  och förfina sina metoder råder inget tvivel om.

Den 25 september i år genomförde Utrikespolitiska institutet ett utmärkt seminarium om Ryssland där det konstaterades att utvecklingen i Ryssland endast kan vändas genom civilsamhället. Enskilda individer, föreningar, kyrkan, familjer, hushåll och individer är de som idag gör de mest framgångsrika försöken att reformera Ryssland. Samhällets högsta skikt är för korrumperat, låst i en oändlig spiral av nepotism och korruption.

Sverige är förskonat från en partinomenklatura som utnämns till livslång tjänstgöring i myndighetssfären efter partipolitiskt värv. Sverige är förskonat från en näringslivsmaffia som delat upp de ekonomiska tillgångarna mellan sig och sina affärsvänner.

• Sverige är tillsammans med Danmark, Finland, Nya Zealand och Singapore världens minst korrumperade länder[1].
• Sverige är världens näst bästa land att göra affärer i enligt tidskriften Forbes[2].
• Reputation institute har utsett Sverige till ”most reputable country in the world”[3].

Detta är några av de styrkor som Taleb efterlyser på individ- och företagsnivån. Sverige har dem på nationsnivån.

Den moderna svenska organisations- och förvaltningskulturen har påverkats starkt av fyra företeelser:

• ämbetsmannaskapet (förstärkt och utvecklat av Fredrik I:s, Gustav III:s och Karl XIII:s ordensväsende)
• folkrörelserna (väckelse-, nykterhet- och arbetarrörelserna)
• den allmänna värnplikten (vilket lade grunden för individuell fysisk robusthet och samhällsrobusthet i form av det ”gamla” totalförsvaret)
• de plattare organisationerna (exemplifieras av Jan Carlzons ”Riv pyramiderna” och ”du-reformen”)

Sverige har en mycket stark civilsamhällestradition och förvaltningskultur att vila på och det finns ett arv av individuell robusthet och integritet. I tider av transformation och stark förändring har civilsamhället alltid spelat en stor och ofta avgörande roll. De platta organisationerna är bryggan från ämbetsmannaskapets och folkrörelsernas Sverige – in i nätverkssamhället.

Syntesen är alltså att det vi behöver göra nu – med hjälp av scenarioplanering – är att gifta ihop traditionerna med nätverkssamhället. En önskvärd bieffekt av det är att vi kortsluter stuprören, vi binder ihop alla samhällssektorer, vi kopplar ihop stat, kommun, landsting, företag, föreningar, stiftelser, hushåll, trossamfund och intresseorganisationer i olika redundanta nätverk vilket leder till ett robustare samhälle och en högre tröskel mot angrepp.

I denna artikels titel använder jag metaforen ”spindelväv”. Det forskas idag på så kallade ”artificiella neuronnät” som är uppbyggda på liknande sätt som den mänskliga hjärnan. Detta bör vara förebilden för nätverkssamhället. Det är i ett sådant nätverk energimässigt lika långt mellan alla noder. Det är inte särskilt energikrävande för en medborgare att framgångsrikt kommunicera med en riksdagsledamot, en soldat kan meddela sin syn på en fråga direkt till överbefälhavaren och VD för Vattenfall kan prata med GD för Energimyndigheten men också med GD för MSB eller hamnchefen i Slite om det skulle behövas och – på ett informellt och direkt sätt som på 1960-talet hade varit stört omöjligt. Hierarkier och stuprör är energislukande och tröskelsänkande.

Målet bör vara att bygga en samhällsrobusthet bestående av redundans (jämför med hur och varför internet byggdes upp) och resiliens som tillsammans utgör en kostnadseffektiv tröskel mot angrepp.

Varför ägnar vi oss inte åt detta oftare? Kanske för att vi saknar fantasi. Med hjälp av ett scenario eller för den delen ett drama på bio eller TV kan vi komma på andra tankar. Lite mod och formuleringsförmåga hjälper också till förstås.

Sverige skulle på detta sätt kunna bygga ett nätverkssamhälle som inte är slarvigt opportunistiskt utan robust och ”antifragilt”.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Lästips:

Nassim Nicholas Taleb, “Antifragile: Things That Gain from Disorder”
UI-podden, “Hur kan vi prata om Ryssland?” Martin Kragh samtalar med Anna-Lena Laurén, Kristian Gerner och Stig Fredriksson
Kerry Brown, Contemporary China
Michail Zygar, Männen i Kreml
Claes Ericson, Oligarkerna
”Civilt försvar i gråzon” Daniel K. Jonsson, Jenny Ingemarsdotter, Bengt Johansson,Niklas H. Rossbach, Christoffer Wedebrand, Camilla Eriksson
”Att använda scenarier i planering för civilt försvar”, Daniel K. Jonsson

Noter

[1] Transparency International Corruption Perception Index, Januari 2019, https://www.transparency.org/cpi2018
[2] Forbes Best Countries for Business, 19 december 2018, https://www.forbes.com/best-countries-for-business/list/
[3] RepTrak, Repuation Institute, 21 juni 2018, https://www.reputationinstitute.com/about-ri/press-release/sweden-earns-top-spot-most-reputable-country-world

Under tiden 1945-1991 var Polen knappast ett land, dit besökare strömmade. Nu är det annorlunda. De stora polska städerna erbjuder besökare historiska miljöer, kultur, exklusiv mat, natur, jakt – och besök i koncentrationsläger.

Det hade funnits koncentrationsläger i Tyskland i 6 år innan de inrättades i Polen. Det tyska folket var det första, som drabbades av nazistisk terror. Ett av offren i lägret Stutthof i Polen var Anna von Stackelberg, svärmor till Claus von Stauffenberg, som genomförde attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Nazisterna hävdade den kollektiva skulden, alltså dödades hon. Föreställningen om den kollektiva skulden är ett gift. I Stutthof fanns fler 20-julianhöriga. De flesta dog av infektioner. Ryssarna befriade inte fångarna utan SS evakuerade de överlevande på fartyg, där många dog.

Också 20 juli är en viktig berättelse. Den stat, som dessa män ville bygga, är en bakgrund till att Tyskland på nytt kunde bli ett mänskligt samhälle. De själva gick under, men det som de ville blev verklighet i Förbundsrepubliken. De flesta av dem var officerare och genom trohetsed bundna till Hitler. Men de var övertygade om att det finns ett yttersta ansvar, som står över varje annan förpliktelse.

SS gjorde stora ansatser för att utplåna spåren av förbrytelserna i koncentrationslägren. bl a revs Treblinka. Men sanningen kommer alltid fram till sist. Det finns dock en sida av sanningen om koncentrationslägren, som sällan kommer fram. Det är att koncentrationslägret är en brittisk uppfinning. Under boerkriget i Sydafrika lyckades britterna inte krossa motståndet från den holländsk-ättade befolkning – boerna – som funnits i landet sedan 1600-talet. Deras militära styrkor hade ett starkt stöd av civilbefolkningen. Då beslöt den brittiske befälhavaren, general Kitchener, att samla ihop och spärra in civilbefolkningen, även barn och gamla. Så skapades Concentration camps.  Något sådant har aldrig tidigare förekommit i världshistorien. Åtgärden genomfördes med katastrofalt resultat. En stor del av boerfolket dog i lägren av sjukdomar och umbäranden. Men Storbritannien hade en fri press och en stark humanitär opinion, och lägren upplöstes. Uppfinningen var emellertid gjord och användes av turkarna under första världskriget mot den kristna befolkningen. Man beräknar att det kostade 1,5 miljoner livet. Nazisterna följde efter i spåret. Detta är bakgrunden till vad vi kan se i Stutthof och Auschwitz. De brittiska och turkiska koncentrationslägren var katastrofala. Men i Polen sjönk den mänskliga grymheten och dårskapen än djupare. Syftet med läger som Treblinka var inte bara att isolera och passivisera befolkningar, syftet var att döda dem. Man kunde inte överleva i Treblinka. Det var ett förintelseläger.

Det var många andra än judar och 20-julianhöriga, som fanns i lägren. En stor andel var polacker. Den mest kände bland dem var prästen Maximilian Kolbe, som gick i döden för en kamrat. Ett annat av de polska offren var Karol Szwedowski, den civile byggmästare, som befann sig på Westerplatte vid det tyska angrepp, som inledde Andra världskriget. Han dog i Stutthof.

Sebastian Stakset har i boken Det finns hopp berättat om de norska officerare, som var krigsfångar i tyska läger i Polen. Bland dem var hans farfar och den tappre norske fältprästen Asle Enger, som frivilligt följde med fångtransporten till Polen. Sebastian har ännu det Nya Testamente, som hans farfar fick av prästen. När SS under trycket av den ryska offensiven började evakuera fånglägret, drevs norrmännen ut på nattliga fotmarscher under mycket stark kyla. Under en sådan marsch gav Sebastians farfar sin vapenrock till en frysande kamrat. Det skall också berättas.

Koncentrationslägren i Polen var en förnedring. Polen har mer att säga. En sådan berättelse är Westerplatte i Gdansk. Här höll 1939 en liten polsk garnison ut i 7 dagar mot en tysk övermakt. Det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein understödde angreppen med tungt artilleri. Soldaterna på Westerplatte visste att det inte skulle komma något understöd.  Men dag efter dag kunde polsk radio rapportera: ”Westerplatte kämpar ännu.” Modet och uthålligheten på Westerplatte är en del av Polens frihetshistoria, en stark inspiration till polsk frigörelse.

Dramatiken i relationen mellan chef och ställföreträdare tillhör historien om Westerplatte. Denna dynamik belystes bl a i filmen Tajemnica Westerplatte (2013), som gav en något annan bild än den första filmen, Westerplatte (1967). Kommendanten, major Henryk Sucharski var krigshjälte från Första världskriget samt kriget 1920 där en stor sovjetisk invasion avvärjdes. Genom det, som har kallats undret vid Weichsel. Sucharski hade klara order: ”Håll ut 12 timmar!” Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var yngre och ville mer. I en av filmerna säger han till sin chef: ”Betyder er medalj ingenting?” Genom Dabrowski blev Westerplatte till något mer än platsen för ett symboliskt motstånd. Det blev en nationell symbol för okuvlig frihetsvilja.

Efter kriget blev Westerplatte till ett ideologisk slagfält. Kommunistregimen, som tillsattes av ryssarna efter kriget, insåg till att börja med inte att Westerplatte var en nationell symbol. Den beskrevs som en relikt från klassamhället. Så småningom förstod man att platsen hade en egen samlande kraft. Det gällde nu bara för dem att erövra den mentalt, att göra den till sin. Man fann ett sätt att ideologiskt erövra Westerplatte genom att rikta ljuset mot det faktum att major Henryk Sucharski hade en socialt sett enkel bakgrund. Alltså gjorde man honom till arbetarklassens hjälte. Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var däremot adelsman, och därför gällde det att föra ut hans insats i bakgrunden, trots att det var han som hade varit den mest uthållige och energiskt hade motsatt sig kapitulation. Till och med på begravningsplatsen fördes den ideologiska kampen. Efter sex år som krigsfånge hade Dabrowski återvänt till Polen 1945. Som adelsman hamnade han i samhällets periferi och levde i stor fattigdom, men tillsammans med några av de överlevande från striden på Westerplatte ordnade han en kyrkogård kring de stupades gravar och reste där ett kors. 1962 avlägsnade myndigheterna det kristna korset och ersatte det med en sovjetisk stridsvagn. 1981 återställdes korset och 2006 flyttades stridsvagnen till ett museum. Tydligare kan symboliken knappast vara. På detta sätt kan också Polens efterkrigshistoria avläsas på Westerplatte.

I Gdansk finns det f d Leninvarvet, där fackföreningen Solidaritet 1980 började de aktioner som ledde till Polens och hela Öst-Europas frihet. Ett av världshistoriens största och mest despotiska imperier föll samman. Westerplattes tapperhet finns med i varvsarbetarnas mod. Det brukar sägas att frihetsbacillen från Leninvarvet spred sig över hela Sovjet-imperiet.

Man kunde också berätta om de tusentals unga polska män, som efter Polens ockupation på hemliga vägar tog sig till England och där gick in i kampen mot nazismen. Många av piloterna i Battle of Britain var polacker. De gav aldrig upp. Om inte de och de allierade hade gått in i kampen, skulle Stutthof och Auschwitz varit igång än idag. Den kampen innehåller också stora tragedier. En sådan är Arnhem, där ett polskt luftlandsättningsförband sattes in av britterna. Förlusterna var katastrofala. Också i hemlandet fortsatte kampen. Man beräknar att den polska motståndsrörelsen – Hemarmén – hade omkring 400.000 organiserade medarbetare, inte bara sabotörer utan också domstolar och t o m universitet. Tyskarna lyckades aldrig helt behärska Polen.

Det var inte bara Tyskland, som ockuperade Polen. Det var också Sovjetunionen. När andra världskriget bröt ut, var Sovjet allierat med Tyskland. Angreppet på Polen skedde alltså från två håll, både västerifrån och österifrån. Inför övermakten krossades det polska försvaret efter uthålligt motstånd. I östra Polen tillfångatogs bl a ett stort antal polska officerare. Enligt polska värnpliktslagen var alla universitetsutbildade män uttagna till officersutbildning. De tillfångatagna utgjorde alltså en betydande del av Polens intellektuella kapacitet. Fångarna fördes till särskilda läger i nuvarande Vitryssland. I Katyn genomförde den ryska säkerhetstjänsten ett massmord på 4000 av dem; liknande massmord utfördes också på andra platser. Antalet offer – även civila – beräknas till över 20.000. Massgravarna i Katyn upptäcktes 1943, då tyskarna behärskade denna del av Vitryssland. 2007 skildrades massakern av regissören Andrzej Wajda i filmen Katyn.

Den polska dramatiken tar inte slut med upptäckten av morden i Katyn. 70 år efter morden skulle Polens president Lech Kaczinski tillsamman med en rad framstående företrädare för polskt försvar och samhällsliv hedra offren genom ett besök vid massgravarna. Vid inflygningen till Smolensk störtade flygplanet och alla ombord omkom. Detta skedde 10 april 2010. En månad senare erkände Rysslands president Dmitrij Medvedev i en intervju i Izvestija för första gången att Sovjet bar skulden, och Sovjet fanns ju inte längre. Här väcks frågan om den kollektiva skulden. Alla de, som beslöt och utförde morden var döda 2010. De flesta av dem var ryssar. Men de ryssar, som levde 2010 hade varken tagit del i beslut eller utförande. Varför skulle då Rysslands president uttala sig om saken? Vi har ju redan sett hur föreställningen om den kollektiva skulden drabbade de 20 juli-anhöriga. Den österrikiske psykologen Viktor E. Frankl har beskrivit hur denna föreställning öppnar dörren för nya orättvisor och nya grymheter. Ändå kan varken dagens tyskar eller ryssar vara likgiltiga inför sådant som Treblinka eller Katyn. Richard von Weizsäcker, Tysklands president 1984-1994 har visat på ett sätt att bearbeta denna fråga: ”Vi bär inte på en kollektiv skuld, men vi har en gemensam sorg.” Under hela sovjettiden hade förnekandet av Katyn varit massivt.

De 70 åren av skuldförnekelse kan ses som en aspekt av den allmänmänskliga benägenheten att förneka skuld. Men saken har också en annan sida. Sovjet var en stat präglad av marxismens antagonistiska verklighetsuppfattning. Enligt denna är mänsklighetens historia antagonistisk. Allt är indraget i den oförsonliga antagonismen mellan klasserna. Därför finns det ingen egentlig sanning utanför klassernas antagonism. Det finns endast en borgerlig ”sanning” och en proletär ”sanning”, d v s sanningar som främjar resp. klass intressen. Den borgerliga ”sanningen” är en osanning i den meningen att den försenar proletariatets oundvikliga seger och utplånandet av borgarna. Enligt sovjetisk syn var det en proletär ”sanning” att Wehrmacht utfört Katyn-morden, medan det var en borgerlig ”sanning”  – d v s en osanning – att NKVD var skyldigt. Samma mönster kan läggas på nedskjutningen av en svensk DC-3 över internationellt vatten mellan Gotland och Lettland. Det var en proletär ”sanning” att planet befann sig i sovjetiskt luftrum, medan det var en borgerlig ”sanning” att den befann sig utanför detta. När de verkliga förhållandena erkändes efter Sovjetunionens fall – när det gäller Katyn först 2010 – är det bl a ett tecken på att den marxistiska verklighetsuppfattningen klingat av.

Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen deporterades omkr. 1,5 miljoner till Sibirien. Vad hände med dem? 1948 utgav Natur och kultur på svenska den polske advokaten Jerzy Glicksmans bok Låt Västerlandet veta. Han hade deporterats 1939, och fram till 1941 var han slavarbetare i GULAG. 1941 frigavs han och ett stort antal polska fångar och drev omkring som landstrykare i Sibirien under stora umbäranden. Många gick under. Trycket från de tyska framgångarna i Operation Barbarossa bidrog till att Sovjet satte upp en polsk armé bland de deporterade under ledning av general Wladyslaw Anders. De var ingalunda alla kommunister, men de sovjet-polska armén blev ett sätt att överleva, också för Glicksman. De fortsatta tyska framgångarna gjorde att Sovjet evakuerade Glicksmans förband till Iran, och därifrån tillfördes den Englands polska styrkor i Mellanöstern och Afrika. Under de två åren i sovjetiska läger hade Glicksman fått en omfattande kunskap om GULAG, och nu fanns den alltså tillgänglig för svenska läsare år 1948. Glicksman var ingalunda det enda samtida vittnet. Litteraturen om den kommunistiska terrorn utgör vid denna tid en hel genre. Ändå vägrade svenska kommunister att inse sanningen. De ville inte veta. Deras trohet – eller underkastelse – i förhållandet till Moskva blev på inget sätt påverkad. Ännu 1953 hyllades Stalin av kommunistledaren C.H.Hermansson som ”alla tiders störste vetenskapsman”. Sovjetlojaliteten utgör en förblivande moralisk belastning för rörelsen. Den kan också framstå som en psykologisk gåta. Denna gåta låter oss ana ideologins och utopins förmåga att deformera en viktig mänsklig egenskap, nämligen samvetet. Finns det mer, som ligger bakom och under denna verklighetsresistens? 1968 års nyvaknade marxism har liknade drag. Då fanns än mer bevis på marxismens förödande följder. Ändå kunde stora skaror och viktiga personligheter solidarisera sig med ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam.. Sedan blev det tyst om den saken, lika tyst som det blev om det sovjetiska angreppet på Polen 1939.

Massmorden i Katyn gjorde fullständigt klart för den polska Hemarméns ledning vad som väntade vid en ny sovjetisk ockupation. Detta är bakgrunden till upproret i Warszawa 1 augusti 1944. Attentatet mot Hitler 20 juli samma år hade också varit ett tecken på Hitler-väldets bräcklighet. Den sovjetiska armén var på frammarsch, artilleri-elden hördes redan i staden. Upproret var till en början framgångsrikt. I den befriade staden sattes ett fungerande civilsamhälle på fot med rättsväsen och postgång. Men den sovjetiska armén gjorde halt och utlämnade staden åt de tyska SS-styrkorna, som långsamt och med stor brutalitet tryckte ner motståndet. Den sista motståndsfickan kapitulerade 3 oktober. Av Hemarméns 40.000 man vid upprorets början återstod då 15.000. SS-förbandens brutalitet mot civila var bortom all beskrivning. Omkring 250.000 dödades inom staden, fler än offren i Hiroshima. Resten deporterades. Före kriget var Warszawa en storstad med 1.500.000 invånare. Efter kriget återstod 125.000. Staden förstördes grundligt, i synnerhet alla historiska byggnader. Tar sig besökaren från Gdansk till Warszawa bör besöket på museet över upproret 1944 vara prioriterat. Ett ord från en av motståndsmännen är värt att ta med sig därifrån: ”Vi skall dö en sådan död att generationer kan leva av den.” Och samtidigt har man med sig frågan: ”Var beslutet att starta upproret riktigt?” Sådana massakrer på civila som SS gjorde sig skyldigt till i Warszawa 1944 hade Europa aldrig någonsin förut upplevt. De var inte ens en tänkbar möjlighet. Till saken hör att en stor del av den tyska styrkan bestod av ryska f d krigsfångar, som gått i tysk tjänst. Frågan om riktigheten i upproret kan inte besvaras av besökare, som levt hela sitt liv i den djupaste och längsta fred Europa någonsin haft. Ändå finns frågan kvar. Den väcker också en motfråga: ”Skulle Polen funnits idag utan den polska heroismen, utan undret vid Weichsel 1920, utan Westerplatte 1939, utan Warszawa 1944?”

SS lade Polens huvudstad i grus och aska. Det var ruinfält, som mötte Röda armén. Med sig hade den ledningsgrupperna från det polska kommunistpartiet, som nu installerades som statsledning. I flera andra ockuperade stater hade tyskarna lyckats få fram samarbetsfolk, som kunde utgöra marionettregimer. Men inte i Polen. Polen var landet utan Quisling. Ryssarna hade med sig sina egna quislingar, polska kommunister, som flytt till Sovjet. De polska kommunisterna upprättade en totalitär stat som bestod 1945-1989. En totalitär stat är total, Den omfattar hela tillvaron. Det finns inga statsfria zoner. Den hemliga polisen står alltid beredd att ingripa, inte bara mot verkliga motståndare utan också mot människor som skulle kunna bli statens motståndare. Radio, TV, press, skola, domstolar, arbetsplatser, universitet – allt är inordnat under den totala staten, styrs av den och präglat av den. De allra flesta försöker hålla sig i en privat sfär till priset av ständiga kompromisser och svek. Ett fåtal – regimens hantlangare – utnyttjat brutalt sitt övertag. En liten grupp vågar ta upp kampen mot förtrycket. Ofta blir priset för kampen kroppsliga och mentala trauma. Men inte heller de många, som kompromissar, går fria från inre skador. Varje svek ger bestående ärr. Tiden läker ingalunda alla sår. De kan också fördjupas. De, som blev maktens hantlangare, blir efter maktens fall ofta en utstött och föraktad grupp, som in i sin marginaliserade tillvaro drar med sig familj och släkt. De finns alla kvar: förhörsledarna som hotade och misshandlade, polisteknikerna, som installerade avlyssningsanläggningar, angivarna och svikarna. En del är nu gamla, men deras barn och barnbarn finns kvar. Polen har levt med en totalitär kommunistisk stat i 44 år med alla de följder detta har med sig. Aleksander Solsjenitsyn har´kallat den kommunistiska revolutionen en orkan som föröder hela samhällen och folk. Det tar generationer att återhämta sig. Efter sex år av nazistisk ockupation, efter 44 år av kommunistisk diktatur, var finns de omutliga ämbetsmännen, de sanningsenliga journalisterna, de rättsmedvetna juristerna, de samvetsstyrda och förhandlingsdugliga politikerna? Under 50 år har alla dessa egenskaper konsekvent motarbetats av de makthavande. För en utomstående kan de tvära kasten i polsk politik te sig svårbegripliga. Något kan klarna om man blir medveten om vad det innebär att leva i en nation, som har Europas sämsta geopolitiska läge. Lägg därtill vad den polska nationen har gått igenom under sex år av nazistisk ockupation och 44 år av kommunistisk, totalitär stat. Polen är en nation som måste återskapas eller – rättare sagt – återfödas. Det finns en grund för detta i alla dem, som inte lät sig likriktas och betalade priset priset för det. Och Polen har en potential. Det är en kristen nation, och överallt där den kristna tron är djup och äkta, spirar egenskaper som omutlighet, sanningskärlek, rättsmedvetande och samvete.

Det finns också en annan aspekt. Under 36 år var Polen inordnat i Warszawapakten, den allians, som Sovjet skapat med sina lydstater. De var alla kommunistiska totalitära samhällen. De förtryckte alla sina egna befolkningar. År 1968 flydde den tjeckiske generalen Jan Sejna till Väst. Med sig hade han hela Warszawapaktens krigsplanering. Den gav en inblick i hur totalitära system ser på sin omvärld. Jaan Kross har belyst detta i sin roman Professor Martens avresa. Han låter där den ryske folkrättsjuristen Friedrich Fromhold von Martens formulera följande lag: ”Nivån på staters behandling av sina egna medborgare anger nivån på staters relationer till andra stater,” Det finns alltså inga ”inre angelägenheter”. Den stat som förtrycker sitt eget folk, kommer att vilja förtrycka andra stater. Jan Sejnas dokument visade att Martens lag är riktig. I Warszawapaktens planering fanns inget utrymme för ett neutralt Sverige. Erövringen skulle i första vågen genomföras av sovjetiska trupper, i andra vågen av östtyska och slutligen skulle ockupationen säkras av polska förband. Överallt i Polen finns alltså officerare och f d värnpliktiga, som har utbildats för detta uppdrag. De har haft listor på vilka som skulle gripas och dödas, vilka nyckelbyggnader som skulle besättas och bevakas, vilka organisationer som skulle upplösas. De har rört sig i Sverige längre och kortare tid för att rekognosera inför detta uppdrag. Att ha levt 44 år i ett totalitärt samhälle är också att ha levt lika länge i en aggressiv stat.

En ockupation är ingen barnlek. Det visste de polacker, som utbildades för ockupationen av Sverige. Den stat, som ockuperar en annan stat gör detta för att utnyttja det ockuperade territoriet för sina egna syften, som kan vara både strategiska och ekonomiska. Vad gäller Sverige var det ett vitalt intresse för Sovjet att säkra tillgången till den norska kusten och Öresund. En kommunistisk stats ockupation av en annan stat innebar också alltid att den ockuperades staten skulle bli kommunistisk. Erfarenheterna från Norges ockupation visar att en ideologisk ockupation först av allt drabbar lärarkåren, som skall tvingas att omskola den unga generationen. Givetvis ställs polisen i ockupanternas tjänst, liksom fångvården. Alla former av media likriktas. Helst ser en ockupant att allt detta genomförs av en lydig marionettregim, med eller utan ideologisk färgning men alltid med diskret eller brutalt stöd av ockupanten. Kyrkorna likriktas och begränsas till att hålla gudstjänster på tilldelade tider och i menlösa former. I Norge var det civila motståndet kompakt. I Danmark var däremot flertalet passiva och motståndet begränsades till små, lätt identifierade grupper. Angivare ledde SS till många av dem. Vilket alternativ, som man skulle sett i Sverige, låter sig knappast avgöras, men det är tydligt att ett motstånd alltid kommer att växa fram. Frihet är ett grundläggande mänskligt livsbehov, som obetvingligt kämpar sig fram. Det är som Grundtvig säger: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens motstånd kommer alltid att bemötas med ockupantens terror. Överfyllda fängelser, fångläger, deportationer, tortyr och avrättningar tillhör verkligheten i ett ockuperat land. Detta visste varje polack av bister erfarenhet. Att vara ockuperad innebär också att man kan bli använd för att ockupera andra.

Filmregissören Andrzej Wajda har i flera filmer skildrat sovjetockupationens dystra tid, bl a i Aska och diamanter (1959). I Marmormannen (1977) skildrar han den förbjudna sanningens återkomst. En kvinnlig filmregissör finner i en lagerlokal undanställda statyer av en och samme man. Vem är han? Hon söker och till slut finner hon honom. Han är en f d rekordarbetare. Kommunisterna hyllade gärna ”arbetets hjältar”, mönsterarbetare som gjort extrema insatser, ofta i industriarbete. Den mest beryktade var gruvarbetaren Aleksej Stachanov. Mannen som stått modell för de undanställda statyerna visade sig vara en murare, som efter sin upphöjelse till mönsterarbetare kommit i konflikt med hemliga polisen, sedan de gripit en av hans vänner. En av de starkaste scenerna är från en vallokal. Alla är tvungna att rösta, i synnerhet en mönsterarbetare, Muraren bär sin lille son på armen. När han kommer fram till valurnan låter han sonen lägga ner valkuvertet. Så har han ändå vågat att inte rösta. Den kvinnliga regissören i filmen vågar söka efter mannen bakom de undanställda statyerna. Och Andrzej Wajda vågade göra filmen om den gömda sanningen. Det är som Solsjenitsyn säger: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.”

Det Warszawa vi ser idag är återuppbyggt efter 1945. Det kunde blivit som i Öst-Berlin – ett stalinistiskt månlandskap – eller som nedre Norrmalm, en kopia av Pittsburg eller Atlanta, Men i Warszawa återskapades hela den Gamla Staden. Varje liten rest av mur togs tillvaro. Varje fragment sattes på plats och kompletterades. Varje fotografi, varje ritning varje minnesbild blev en dyrbar tillgång. Warszawas återuppbyggnad är en enda stor hyllning till minnet som en bärare av identitet och integritet. Polen blev världsledande inom konservatorsvetenskapen. Detta återskapande av Gamla staden mitt under efterkrigstidens nöd och förtryck är ett budskap från Polen till hela världen. Det gäller mer än stenar och murar. Det gäller än mer de mentala, kulturella och andliga lämningar som finns kvar efter tidens härjningar. Allt som finns kvar av skönhet, sanning, ja, också av vardag och möda, är dyrbara tillgångar och bärare av identitet och integritet. Polens återuppståndelse är ett mäktigt bevis på minnets kraft.

Polen är en stor nation. Det är också en kristen nation. Det är viktigt att man inser hur mycket den kristna tron betydde för dem som ledde allt detta. Polen har mycket att säga om mod och tapperhet, identitet, integritet – och tro. När vi är där skall vi lyssna till det.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan.