Sökresultat för: sis

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

 Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

Putins handlingsalternativ

Många utrikespolitiker, underrättelsetjänster och försvarsmakter sitter just nu med frågan: ”Vad skall Putin göra nu?”

Förutom riskerna med spegeltänk så är det i sista änden så att nationalekonomi inte är något som går att trolla bort. Putin är dessutom smärtsamt medveten om orsakerna till Sovjetunionens kollaps. Det är därför rimligt att anta att det räknas en del i Kreml just nu.

Rysslands BNP var 2014 ca 2000 miljarder dollar. För att greppa om den siffran kan vi konstatera att västvärldens sex största oljebolag (Royal Dutch Shell, ExxonMobil, BP, Total, Chevron och Philips 66) omsätter ganska precis lika mycket. Notera alltså att hela Rysslands samlade ekonomi är lika stor som sex av västvärldens oljebolag. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man titta på Apples marknadsvärde som är ca 1/4 av Rysslands BNP.

EU och USA:s gemensamma ekonomi är sjutton (17) gånger större än Rysslands. Kinas ekonomi är fem gånger större än den ryska. Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Brasilien och Italien har var och en för sig större ekonomier än den ryska.

Rysslands ekonomi är inte särskilt väl diversifierad. De tre största bolagen Gazprom, Lukoil och Rosneft sysslar alla med olja och gas. Därefter följer sparbanken Sberbank, konglomeratet Sistema och sedan ytterligare några energiföretag.

Den ryska vapenindustrins totala export är ca 13 miljarder USD. Som jämförelse har det amerikanska företaget Lockheed Martin en total försäljning på 35 miljarder USD. Jämförelsen haltar eftersom de ryska väpnade styrkorna köper mycket av den total ryska produktionen vilket gäller även i USA. Men det är ändå intressant att konstatera att den ryska exporten av vapen och militär materiel inte är större än så. Rysslands största krigsmaterielföretag är Almaz-Antey. De omsätter lite drygt fyra (4) miljarder dollar.

Ryssland har på pappret fått igång energihandel med Kina men den är på lång sikt och den hjälper inte för dagen. USA genomför i dagarna ett viktigt statsbesök i Indien som tidigare var Rysslands största vapenkund. Att döma av media har det gått ganska bra och Narendra Modi har uttalat sig mycket positivt om USA som handelspartner.

EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland har ökat i omfattning stadigt under 2014, något som tyvärr inte beskrivits särskilt väl i svenska media. Detta har resulterat i att Ryssland nu stramar åt på alla områden utom rustning och informationsoperationer. Utöver det har oljepriset sjunkit drastiskt. Detta är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

 
 
När det ryska MinFin lade budget för 2015 i september 2014 låg oljepriset på 90 USD. Idag är det halverat. Mot bakgrund av det som står ovan så torde detta slå stenhårt mot den ryska ekonomin.
 
Den som köpte Rysslandsfonder i januari 2014 fick se värdet på innehavet halveras fram till december 2014. Moskvabörsen har återhämtat sig något, sannolikt orsakat av att börsen handlas mindre och mindre av utlänningar och mer och mer av ryska finansaktörer som har en koppling till Kreml.
 
Värdet på rubeln har sedan september 2014 halverats mot USD.
 
 
 
För att försvara rubeln chockhöjde den ryska centralbanken räntan till 17% i mitten av december 2014. Det har dock inte hjälpt och den sjunkande rubeln slår främst mot import av varor och tjänster från väst. Tyvärr har rubeln halverats även mot kinesiska Yuan så det är ingen lösning att importera från Kina.
 
Det är sannolikt att fortsatt aggressivt ryskt agerande i Ukraina men även i Kaukasus och Moldavien ytterligare kommer att försämra den ryska ekonomin främst pga utökade sanktioner. Den största släggan har väst sparat – att blockera Ryssland från SWIFT-systemet, alltså den internationella clearingstandarden och systemet för transaktioner mellan banker och handelsplatser. Detta prövades mot Iran 2012 med god framgång.
 
Den enskilt viktigaste drivkraften i den ekonomiska krigföringen mot Ryssland är den amerikanska kongressens Ukraine Freedom Support Act som klubbades i december 2014. Som kuriosa kan nämnas att där adresseras också för första gången formellt hur USA skall förhålla sig till de ryska informationsoperationerna.
 
Så vad skall Putin göra nu?
 
Än så länge har Putin stöd hos det ryska folket. Hans popularitet är ograverad vilket bäst förklaras med att ”man vet vad man har men inte vad man får”. Detta gäller i viss mån också västvärlden. Om Putin faller finns det en risk för att inbördes spänningar mellan olika grupperingar kommer i dager och en ny kamp om kontroll över tillgångar startar – liknande den som utkämpades i början av 90-talet. Detta kan i värsta fall leda till en kollaps där Ryssland övergår i ett ”failed-state” scenario. Eftersom Ryssland har världens största kärnvapenarsenal är detta ett scenario som väst till varje pris vill undvika.
 
Frågan är bara hur länge Putin kan spela med det kortet? Just nu går tankarna till fabeln om haren och sköldpaddan där Putin likt haren skryter om sina framgångar och visar upp det han och ryska folket uppfattar som styrkor medan den västliga demokratiska sköldpaddan långsamt kryper mot målet. Frågan är bara om det finns en exit för Putin som inte är en prestigeförlust för honom eller någon annan ryss?
 
Just nu är det bara frusna konflikter så långt ögat når men om ett par år kanske man kan skönja en ”ärofull” exit genom att diskussionerna inför den 7 maj 2018 kommit igång. Vem som skall efterträda Putin OM han nu väljer att avgå är fullständigt höljt i dunkel idag. Den enda som kan anses vara ställföreträdare är försvarsminister Shoigu men det speglar snarare dagens situation. 
 
Sommaren 2018 kanske vi ser tillbaka på Ukraina som en frusen konflikt med en tillräckligt stabil fred och en Putin som vid invigningen av fotbolls-VM från läktaren på Luzhniki stadion i Moskva vinkar till folket i egenskap som avgången president med det bästa track record en rysk ledare någonsin visat upp i form av välfärdsutveckling och trygghet för det ryska folket.
 
Men för oss som arbetar med säkerhet och försvar så kan vi inte planera för det ”bästa” och mest bekväma scenariot utan mot värsta tänkbara händelseutveckling – en rysk statskollaps och ett inbördeskrig som drabbar våra grannländer och kanske även oss. Kom ihåg att när utvecklingen väl rullar ingång så kan det gå mycket fort. Jämför med Hugemark, Dörfer och Christianssons konstateranden i efterhand – när de skrev slutet av Operation Garbo del III så hade de stora farhågor om en mycket farlig utveckling i Sovjet och WP. Något år senare föll imperiet samman som en falnande glöd efter en brasa.
 
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen går inte att förutspå. Och när det gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland och dess närområde så är det hart när omöjligt.
 
Det är bland annat därför vi för övrigt anser att vi bör gå med i NATO.
 


Stealth-elefanten få vill låtsas om

Det är svårt att beskriva dagens jaktstrid mellan stridsflygplan. Den är inte alls som man intuitivt tror den ska vara. En kanske förbluffande korrekt liknelse är en boxningsring på 100x100m där två lag går omkring i totalt mörker med var sin mini-ficklampa och genom att titta på sin smartphone försöker kasta pil på motståndaren med…

Ubåtar och försvarsanslag



Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom  Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken ”Omöjlig Ubåt” var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade ”basplattan” kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var ”pappersförband”. Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som ”en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika – Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall. 

Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade ”basplattan” som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade ”NATO-nivån” 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Mediaklimatet och säkerhetspolitiken

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj – var ryska! Eller Michail Sjolchovs ”Stilla flyter don” – detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej – svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det ”bästa” från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda ”The senate hearing on National Security Threats” från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att ”försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA” istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik – särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!

 
En annan diskussion som vi måste reda ut innan publiceringen av #journalistan är det här med kriterierna. Det är inte möjligt för oss att sitta och gradera journalister. Det blir en subjektiv bedömning som gäller där och då men kan ändras snabbt och då måste listan revideras.
 
Vi kommer att använda antal följare på Twitter som gradering av två skäl 1) Tycker man att en journalist är bra, objektiv och källkritisk – då följer man denne, tycker man det inte så avföljer man. Många följare betyder åtminstone till del att journalisten gör ett bra jobb. 2) Vi vill ”tvinga ut” journalisterna på Twitter. Vi vill att de skall möta sina läsare och det gör de bäst där. Vi vill att de söker källor och gör research med hjälp av experter som de möter på Twitter. Vi vill att de länkar till sina alster där. På så sätt blir journalistiken lite bättre och vi läsare slipper artiklar som lyder t.ex. rysk agenda. Eller någon annan agenda.
 
Ovanstående gäller förstås de som är MED på listan. Det finns ju ett antal som gjort bort sig så pass att de inte får delta alls.
 
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess. Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt […]

Inför Journalistan

Frejlif Olsen var Ekstrabladets (Köpenhamn) första chefredaktör för ca 100 år sedan. Han sa bl.a: ”En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.”. Uttalandet känns som en lämplig allegori över riskerna med bristande källkritik, något vi sett ganska mycket av under Ryssland-Ukraina kriget.

Inom kort kommer vi att publicera en lista över journalister som skriver om försvaret, säkerhetspolitik, utrikespolitik eller rapporterar främst från Ryssland och Ukraina i synnerhet men också ledarskribenter, politikjournalister och utrikeskorrespondenter i allmänhet.

Det indirekta syftet med listan är att ge dig som medborgare, mediekonsument, väljare och skattebetalare en möjlighet att tillsammans med andra värdera och gradera informationsvärdet. Att tillsammans med andra på ett nyanserat sätt kritisera sagesmän och källgranska det du läser.
För att lyckas bra med det behövs förebilder. Det är dessa som kommer att återfinnas på listan. (Nu var det nog en och annan som pustade ut). Visst kan man tänka sig en svensk variant på Johan Kylanders ”Hall of shame” men frågan är om inte det skymmer syftet.
Listan baseras än så länge på tips och diskussioner vi haft med andra försvarsbloggare – inga komplicerade urvalskriterier således. Listplaceringen bygger på antal följare på Twitter, i likhet med Försvarstwittrartoppen. Man kan fundera på om det är rätt men så ser det ut just nu. Det kan ändra sig. Ett skäl att ha det så, är att aktivera journalisterna på Twitter där de faktiskt möter sina läsare och där källkritiska granskare inom deras respektive faktaområde kan bidra till deras objektivitet.
Nedanstående text ger en bakgrund till Försvarsjournalist-listan, eller ”Journalistan” som den kommer att kallas.
Under 2014 gick det upp för många mediekonsumenter att en mycket viktig del av den ryska hybridkrigföringen, sjätte generationens krigföring, är informationsoperationer och psykologiska operationer. Detta är på intet sätt något nytt. I Sovjetunionen växte under 30- och 40-talet propagandamaskineriet i takt med det nazistiska och färdigheterna slipades under Stalin på 50-talet. Den typ av påverkansoperationer på utländsk opinion vi ser idag har dock sina rötter i 60- och 70-talets verksamhet på KGB:s första direktorat, alltså det som i USA motsvaras av CIA. Idag heter det SVR men har i stort sett samma uppgifter.
Under 50- och 60-talet var USA och Storbritannien världsdominanter på Soft Power. Populärkulturen var en bärande våg för kulturströmningar och indirekt påverkan. Sovjetunionen och östblocket hade nästan motsatt effekt på andra partens mottagare förutom under Chrustjevs första år när han (säkerligen med ärligt uppsåt) ville göra upp med Stalin-eran.
Under sena 60-talet och 70-talets början sjösattes destabiliseringsdoktrinen fullt ut, den som vi skrivit om många gånger. Det bästa exemplet är infiltrationen av miljö- och fredsrörelsen i Västtyskland och påverkansoperationerna inför utplaceringen av Pershing II-systemet. Enligt Pacepa är också mycket av det vi ser idag av Väst vs Islamister en produkt av sovjetisk destabiliseringsstrategi och extremt långsiktiga påverkansoperationer. Därom tvista säkert de lärde. Det finns fler rationaliteter för US/UK att kriga i Mellanöstern.
 
Under den här tiden etablerades också de metoder som senare har blomstrat och som brukar sorteras in under begreppet konspirationsteorier eller kort och gott ”foliehatt”. Detta gäller i första hand USA men skvätter även på Västeuropa. KGB använde sig under 60- men främst 70-talet av några redan befintliga myter i USA. En handlar om alla de frimurarordnar och KKK-sällskap som enligt myten styr och ställer på olika nivåer i det amerikanska samhället, en annan handlar om hur aliens besökt jorden och därvidlag fått kontakt med det amerikanska flygvapnet och vissa initierade i den amerikanska regeringen. I denna jordmån odlade KGB ett antal konspirationsmyter med dessa ingredienser närvarande på ett eller annat sätt. Allt handlade om att vända det amerikanska folket mot den styrande makten. Den styrande makten i USA är dock allt annat än homogen men det var viktigt för KGB att skapa den bilden. Det är mot den bakgrunden man skall se dagens myter och konspirationer, t.ex. den som SVR sannolikt värvade Julian Assange och Edward Snowden för – massövervakningsmyten. En myt som SVR jobbat hårt med är den som kallas ”9/11 was an inside job”. Du som läser Veterans Today, Alex Jones eller t om David Icke – ha detta i bakhuvudet. Om agendan är att till varje pris demonisera USA:s ledning så är risken stor att SVR har ett finger med i spelet. Det är ganska självklart att om man vill destabilisera ett land så är det bra om folket upplever att deras ledning är onda jävlar.
 
Under 80-talet fick amerikansk Soft Power fullt genomslag och genom ekonomisk krigföring och strategiska informationsoperationer riktade i första hand mot övriga WP-länder kunde Kalla kriget vinnas. Den historieskrivningen bör också nyanseras men vi sparar den diskussionen till ett annat inlägg. Under 90-talet splittrades KGB upp. Första direktoratet blev SVR, andra direktoratet blev FSB. Tredje direktoratet som var en angivarorganisation inom de väpnade styrkorna upplöstes i princip. Resterande direktorat fördelades på SVR, FSB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Totalt minskade det gamla KGB från att ha sysselsatt mellan en halv och en miljon medarbetare till att i mitten på 90-talet endast bestå av knappt 100 000 medarbetare totalt (fördelade på SVR, FSB och GRU).
Sedan dess har dock den ryska underrättelse- och säkerhetstjänsten växt och idag arbetar 100 000-tals medarbetare med informationsoperationer, påverkansoperationer, psykologiska operationer, cyberattacker, signalspaning och det som fortfarande kallas för nyhets- och mediabyråer.

Sovjet hade precis som USA en tradition av att arbeta ”via proxy”. Man utarbetade under Kalla kriget förfinade metoder för att via Syrien, Libyen, Angola, Chile, Grenada, Nicaragua, Kambodja och många andra länder indirekt bekämpa väst och USA. Och som redan nämnts infiltrerades t.ex. miljö- och fredsrörelserna i väst. Detta finner man också idag när man tittar närmare på extremhöger, extremvänster och islamister runt om i USA och västvärlden. Vi kan bara titta på vår egen bakgård. Nordfront, AFA, Ofog och Radio Islam för att ta några exempel har förvånansvärt mycket gemensamt med Kreml. Samtliga har t.ex. stora problem med USA, EU eller NATO och de har stora problem med det de kallar etablissemanget som de anser bör störtas och/eller försvinna. Putin gnuggar händerna. Och skickar möjligen en slant som tack.

Det förtjänar att särskilt omnämnas det gamla 8:e och 16:e direktoratet, FAPSI, myndigheten för statlig kommunikation och information. Det kan jämföras rent uppgiftsmässigt med NSA eller FRA. Arvet efter denna finns nu hos FSB och märk väl att sedan den 7 mars 2005 är FSB direkt underställt Rysslands president.
Från 2000 och framåt började Putin långsamt stärka greppet om inhemsk media. Journalister mördades och fängslades, medieföretag med ”fel agenda” trakasserades och stängdes och statliga nyhetskanaler höjde volymen. Under 2013 och 2014 slutförde Putin detta arbete genom bildandet av Sputnik, nedläggningen av RIA Novosti och Russia Todays internationella expansion. RT får i nästa års ryska budget en summa motsvarande 3 miljarder kronor för att sprida sitt budskap. Nyhetsbyrån Sputnik har tilldelats ett anslag på 170 miljoner dollar för 2015, tre gånger mer än ursprungligen planerat. Det sker i ett läge då den ryska ekonomin stagnerar och då stora nedskärningar i budgeten hotar inom offentlig sektor som hälso- och sjukvård.
Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta medielandskapet som svenska journalister måste förhålla sig till. Samtidigt måste man förstå att svenska redaktioner och nyhetsbyråer har hårda sparkrav på sig och ägare till mediaföretag förväntar sig avkastning på investerat kapital som vilket industriföretag som helst. Detta leder till anorektisk bemanning och hårda tidskrav för att inte missa möjligheten att spinna på händelser som är aktuella och pågår för stunden. Media har dessutom flyttat från tidningar, TV och radio till internet med allt vad det innebär för publiceringsprocessen. Det är frestande att haka på ett snabbt händelseförlopp, få många läsare (klickare) och då öka reklamintäkten. Förr hade man ett tidsfönster innan tidningen gick i tryck då redaktörer och mer erfarna journalister kunde rätta till de värsta grodorna. Det här fönstret finns i viss mån kvar hos mer seriösa publicister men då uppstår nästa problem – de ryska medierna väntar inte. Och de finns i samma dator eller smartphone som mediakonsumenten konsumerar svensk media i.
Vi har beslutat att skapa den här listan för att vara ett stöd i första hand för medvetna och källkritiska mediekonsumenter. Alltså väljare, skattebetalare och medborgare. Vi som förtjänar att få en så objektiv beskrivning av verkligheten som möjligt. Från vårt inlägg ”Gick du på den lätta?” hämtar vi upp filosofen Jean Baudrillard och hans hyperrealitet som på ett bra sätt illustrerar hur vi tror oss veta något om den fysiska verkligheten när det i själva verket är en version av verkligheten, medvetet eller omedvetet förvrängd.
Hur ser lösningen ut då? Ett bra sätt att komma till rätta med de värsta avarterna är naturligtvis debatt och diskussion. Hur går sådan diskussion till? Visst finns det elitsamlingar som Publicistklubben, men det gynnar inte öppenhet i någon större omfattning. Det blir sällan bra när samtliga i rummet har samma yrke, bakgrund och utbildning. Visst måste det också finnas men faller snarare under rubriken ”utveckling”.
Bloggande och Twittrande har seglat upp som kanaler där väljare, medborgare, skattebetalare och mediakonsumenter kan möta journalister, mediahus och politiker. Det finns för närvarande ingen bättre plats för det mötet än just Twitter. Det som gör det extra spännande är att kanalen är internationell. Det gör att man kan få en svensk journalists syn på en händelse i Ukraina och strax därefter få en tweet från en person som faktiskt befinner sig på plats där det händer. Det ställer höga krav på källkritik vilket är utmärkt!

Vi tror att Twitter och bloggar kompletterar media och journalistisk rapportering och granskande och instämmer i den bild som Anders Lindberg målar upp i det andra videoinslaget nedan. Vi hoppas att på detta sätta bidra till att ytterligare förstärka den trenden.

Referenser och instudering
 
Nedan finns ett kort inslag om Pacepa där professor Rychlak (medförfattaren till boken ”Desinformation”) intervjuas. Pacepa själv lever med skyddad identitet på hemlig ort. Glenn Beck är libertarian har haft en TV-show på Fox News Channel under två år men är nog att betrakta som mittfåra i USA. Han har en tydlig bias, inget snack om det, men han är öppen och tydlig med det – till skillnad från SVR och rysk media. Bortser man från det och att den första minuten är lite sladdrigt amerikansk så är det återstående 4,5 minuterna mycket intressanta och målande.
Därefter tar du en titt på det här och lyssnar mycket noga på Jakob Hedenskog, Fredrik Konnander och Anders Lindberg.

Och därefter är det dags (igen) för lite överkurs. Titta så mycket du orkar! Den här versionen är den kompletta med samtliga tillgängliga avsnitt. Det är enklast att titta på den så att man får med allt även om det är lite störande med den portugisiska textningen.

 

Lycka till med källkritiken så ses vi snart på Twitter tillsammans med duktiga journalister.

Läs gärna Skippers inlägg om påverkansoperationer, Wisemans inlägg om medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget samt DN-härvan av Johan Kylander.

Tack till Johan Kylander och Wiseman för inputs!

 

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gick du på den lätta?

Denna artikel publicerades ursprungligen på Medium den 12 december 2014.

Tidningen Metro startade i mars i år en site man kallat ”Viralgranskaren”. I USA har företeelsen funnits sedan slutet på 90-talet t.ex. i form av Hoaxbusters.org. Initiativet är mycket lovvärt och har gjort mycket gott. Men man vänder sig förstås till en mediakonsumerande publik som ibland rodnar över att de spridit lögner i fikarummet på jobbet. Ingen skada skedd, någon förfasade sig, någon blev irriterad och någon fick skämmas. Men inte mer än så.

Vi som arbetar inom statlig förvaltning med verktygen för säkerhetspolitikens genomförande måste ha betydligt högre ambitioner än så. Arbetar du inom polisväsendet eller någon av försvarsmyndigheterna så har du kanske fått en regelrätt säkerhetsgenomgång dig till livs någon gång under din anställning. Tråkigt nog tar man sällan upp frågor som hör hemma i informationsarenan. Men du har ändå tack vare ditt yrke blivit lite paranoid eller åtminstone sunt källkritisk.

Om du däremot arbetar i andra delar av den offentliga sektorn så har du sannolikt inte lagt mycket krut på de här frågorna. Och det har inte din chef heller. Ibland kommer en allvarsam säkerhetschef eller IT-säkerhetschef förbi och drar några anekdoter om hur det brustit avseende skydd av personuppgifter eller ännu vanligare — någon har stoppat en virussmittad USB-sticka i jobbdatorn.

Men om vi begränsar oss till personal inom offentlig sektor som faktiskt har betydelse för samhällets robusthet, för det civila försvaret om du vill, så kan man undra hur det är ställt. Sannolikt är det en fallande skala från MSB och Länsstyrelserna som man kan hoppas har en relativt god insikt i effekterna av välplanerade och väl genomförda informationsoperationer ner till enskilda kommuner som sannolikt aldrig berört frågorna. Möjligen med undantag för de kommuner som har kärnkraftverk, annan kraftförsörjning eller stora flygplatser inom gränsen.

Det riktigt allvarliga är dock inte de offentliga aktörerna som ändå står under direkt politisk kontroll. Det svåra är alla de privata företag som den offentliga sektorn lutar sig emot på en rad områden för att samhället skall kunna upprätthålla stabilitet, säkerhet, trygghet och välfärd.

Vad är informationsoperationer?

Definitionen lyder: ”samlade och samordnade åtgärder i fred, kris och krig till stöd för egna politiska eller militära mål genom att påverka eller utnyttja en motståndares eller annan utländsk aktörs information och/eller informationssystem medan man samtidigt utnyttjar och skyddar egen information och/eller informationssystem. Det yttersta målet är att påverka det mänskliga beslutsfattandet. Informationsoperationer kan vara såväl offensiva som defensiva operationer.” Grundsyn InformationsOperationer, Försvarsmakten, 2007

I Försvarsmakten Handbok Info Ops från 2008 finns en bild som på ett tydligt sätt visar hur beskrivningen av verkligheten fått ett övertag över den faktiska verkligheten.

Skall man vara riktigt akademisk kan man härvidlag referera till alla Matrix-fans stora idol, den franske filosofen Jean Baudrillard. Han påstår att vi idag rör oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund. Detta beskrivs som att en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde. Detta är en extrem och filosofisk beskrivning men ger en idé om elementa för de som arbetar med informationsoperationer.

Åter till målgruppen. Vi som arbetar med Sveriges säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd. Vad vet vi om dessa förhållanden? Förstår vi att det är så här informationssamhället fungerar?

Det är en sak att förstå att reklamen inte talar sanning, att man inte blir lycklig och får kompisar om man dricker Coca-Cola. Men det är en tankeansträngning att omsätta det till att avsändaren är en stat och inte ett företag som tillverkar och säljer konsumentprodukter. Man kanske kan förstå att Ryssland gärna överdriver sin militära styrka. Många har ändå hört talas om begreppet propaganda och förknippar det med Goebbels och nazismen. Rätt många har också förstått att Sovjetunionen och det kommunistiska blocket fungerade ungefär så — ett samhälle baserat på lögner. Men att vi idag skulle vara påverkade av stater hela vägen ned till vårt frukostbord? Det är svårt att ta in. Sannolikt tänker man inte ens i dessa banor. Och det är precis det som är meningen…

I dagarna har vi drabbats av några händelser som mycket väl exemplifierar ovanstående. Under veckan har flera system drabbats av cyberattacker eller IT-attacker. Detta”vapen” ingår i arsenalen för informationsoperationer. Samtidigt har en rysk hackergrupp, LizardSquad, tagit på sig dådet och motiverat det med att de är missnöjda med spelbolagen EA och Microsofts XBOX. Detta är sannolikt dels ett sätt att dölja statsdrivet cybersabotage men ännu troligare en metod för vilseledning. Samtliga svenska nyhetsmedia har svalt betet och rapporterar om illbattingarna i LizardSquad och att Telia fått problem med DNS (DNS är ett slags postnummer och adressystem för navigering av information över internet). I själva verket är det sannolikt att angreppet är mer omfattande än så. Det ligger i alla svenska aktörers intresse att tona ned omfattningen och därmed höljs också avsikten i dunkel. Telia vill som privat företag inte verka svagt och sårbart inför sina kunder, MSB och PTS agerar här precis som SÄPO, Försvarsmakten (MUST) och FRA skulle ha gjort — man avslöjar inte för fienden vad man vet om fiendens kapacitet och aktiviteter. Om man alls vet något — vilket man inte heller gärna visar för angriparen.

Svenska folket som betalar för kalaset får inte ens en kritisk granskning av media! Media som dessutom också vill ha betalt för sina insatser, antingen genom prenumerationer eller annonsering. Och vem är det som annonserar? Tja, t.ex. telekom och IT-företag. Det sistnämnda är lite onödigt konspiratoriskt men det är för att visa på sambanden och hur du som enskild medborgare i slutändan är helt beroende av krafter som inte alla gånger gynnar dig. Med ”att gynna dig” menas i det här fallet att sörja för säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd — något vi betalar för via skattsedeln.

Under veckan har också ryska och serbiska gravstenar välts i Sydney. Detta har mycket lite med Sverige att göra men när det senare bara återges utan kommentarer i svenska media så får man omedvetet en bild av att världen är emot Ryssland OCH Serbien. När Ryssland senare vill stärka banden med Serbien och mota bort Nato och EU därifrån så har de samlat på sig virke för att hålla den brasan vid liv. Se det som ett exempel på hur till synes ointressanta nyheter påverkar oss alla i en riktning som för avsändaren är önskvärd.
 
När svensk media beskriver kriget i östra Ukraina som en kamp mellan staten Ukraina och ”pro-ryska” ukrainska aktörer som vill ha lokal och regional frihet från Kiev så är det en beskrivning som inte stämmer med verkligheten. I den fysiska verkligheten finns ryska specialförband initialt och senare ryska reguljära förband på plats i Donetsk och Luhansk för att genomföra regelrätta strider med Ukrainska armén. Rysk vapenteknologi t.ex. avancerade luftvärnssystem är grupperade i Ukraina och ligger t.ex. bakom nedskjutningen av det malaysiska flygplanet. Ryssland inrättar ett observatörsteam med ett namn som är förvillande likt det internationella organet OSCE, fast istället bestående av ett urval av europeiska högerextremister. Mycket av detta passerar obemärkt och okommenterat i svenska media genom att det återges som en beskrivning av den fysiska verkligheten.
 
En annan hårresande historia är den om Edward Snowden. Så sent som den gångna veckan har svensk media återupprepat beskrivningen av Snowden som en visselblåsare som pekat på brister inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Svenska medborgare matas vidare med den klassiska KGB-myten om det amerikanska övervakningssamhället. Snowden är en rysk agent även om det är oklart exakt när han värvades. Han går ryska ärenden och gör det väldigt, väldigt bra. Det är inte den bild som målas upp i svenska media. Fundera på varför.
 
 
 
Det finns många exempel på ovanstående och bara det senaste året har fenomenet tilltagit i styrka. Vi lever närmare och närmare Baudrillards hyperverklighet och vi har färre och färre objektiva källor att tillgå för att få reda på vad som händer i den fysiska verkligheten.
 
För att på ett snyggt sätt återkoppla till Viralgranskaren kan vi avsluta med att ta en titt på ett fantastiskt exempel på påverkan inom ramen för informationsoperationer. Martin Löwdin twittrade på fredagen om en website som förespråkar att Putin skall vara en av kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Vid en första anblick ligger avsändaren förutom http://voteputin.com/ också bakom https://twitter.com/USAproRussia och http://www.gofundme.com/bu4f7w. Exemplet är inte särskilt förfinat, det finns mycket mer svårupptäckt psyops mot USA men det ingår i en företeelse som levt sedan långt innan internet. (Fundera på vem avsändaren är och vad syftet med ”kampanjen” är.)
 
Företeelsen kan slarvigt sammanfattas med ordet ”foliehatt”. I denna gruppering ingår personer som tror att aliens varit på besök på Jorden och dessutom samarbetar med USA:s regering. Många tror också på en styrande elit som ibland kallas Illuminati och ibland består av rymdödlor (notera hacker-alias i cyberattacken i veckan). En mycket vanlig uppfattning är att 9/11 utfördes av amerikansk underrättelsetjänst. Sök bara på ”Illuminati” på YouTube så har du fullt upp i en vecka. Enligt Ion Pacepa, f.d. underrättelsechef i Rumänien (under WP-tiden) så är företeelsen en produkt av långvariga desinformationskampanjer utförda av KGB under Kalla kriget. Det kan man diskutera men det finns en logik i att Sovjet ville destabilisera USA och NATO genom informationsoperationer. KGB tog fasta på befintliga konspirationsteorier i USA t.ex. om påstådda besök av aliens och utvecklade dem vidare, något som den avhoppade KGB-agenten Yuri Bezmenov också bekräftat och kampanjen beskrivs ingående i Pacepas bok ”Disinformation” som han skrev tillsammans med den amerikanska professorn i juridik, Ronald Rychlak.
 
Idag, efter 20 år med internet, har metoderna förfinats. Och möjligen är det exempel på sådant vi ser i ovanstående ”Vote for Putin” och veckans LizardSquad-angrepp. Nu är det inte längre fråga om flagranta och uppenbara konspirationsteorier, nu börjar man lägga orden i munnen på västmedia. Ännu kan man med ett kritiskt öga upptäcka små avvikelser som avslöjar psyopsen men som ovan beskrivits är det långt ifrån alltid som upptäckten görs och vad värre är — svenska media upptäcker det inte alls utan vidarebefordrar informationen utan kommentarer och utan källkritisk granskning.
I en öppen demokrati kan folket på olika sätt kritisera de styrande. Under veckan har tortyrrapporten lagts fram i USA. Den visar att det finns en politisk vilja att kritisera landets ledning och underrättelse- och säkerhetstjänsten, i det här fallet CIA. Det rekommenderas varmt att du tittar på Jon Stewarts program ”Daily show” för att få en uppfattning om hur högt i tak det är i amerikansk media. Allt är inte Fox news… (Kan du inte se programmet pga den plats där du befinner dig så kan du alltid ladda ner tillägget Hola som gör det möjligt se utländska tv-program oavsett lokalisering)
 
Detta ger också ett tillfälle för Ryssland att använda ett av sina favoritverktyg i informationskrigslådan, nämligen det som brukar benämnas ”Whataboutism”. Enkelt beskrivet kan man säga att Ryssland på kritik svarar ”men ni då — är ni så bra själva?”. En av Putins närmsta män, Dmitry Peskov, har återupptagit denna gamla sovjetiska psyops-teknik och förfinat den. Särskilt när det handlar om mänskliga rättigheter. Vi kan räkna med att för varje gång som väst avslöjar ryska informationsoperationer så kommer Ryssland att komma med en förvriden beskrivning av den fysiska verkligheten och kasta lika mycket skit tillbaka antingen direkt som Peskov eller indirekt via personer som Alex Jones och David Icke och deras följe.
 
Vi lever i en öppen demokrati och har ett djupt samarbete med andra öppna demokratier. När våra slutna grannländer använder sig av dolda och odemokratiska metoder som direkt eller indirekt drabbar oss så måste detta påpekas och beskrivas. När myndigheter som har ansvar för att göra det misslyckas — måste vi som ansvarstagande individer och medborgare göra det. Och när media — som har som uppgift att granska och rapportera misslyckas så blir det vår enda möjlighet att behålla kontakten med den fysiska verkligheten.
 
Vårt samhälle är baserat på yttrandefrihet och övriga grundlagsstadgade friheter. Dessa måste alltid värnas. De är viktigare än summan av de institutioner som bär upp dem. De är summan av folkets vilja och välgång. Igår, idag och i morgon.
 
Vilket faktiskt innebär att det bästa som kan hända nu är att den här artikeln blir rejält påhoppad. Bättre kan syftet med artikeln inte illustreras…

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Påverkansoperationer och kapade TV4-konton (Uppdaterat 13.20)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.


Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är kapade. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

På TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015


Jag kan också konstatera att konton för TV4 Gävle, TV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig vara i rysk ägo. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet. Mycket intressant!

Påverkansoperationer och övertagna TV4-konton (Uppdaterat 14.00)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.


Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är övertagna. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

På TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015


Jag kan också konstatera att konton för TV4 Gävle, TV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig stå under rysk förvaltning. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Uppdaterat 14.00:

Tidigare medarbetare på TV4 Uppsala har hört av sig och vill korrigera fakta. Kontot som idag heter @TV4Uppsala är inte TV4 Nyheterna Uppsalas gamla twitterkonto. Detta konto avslutades i samband med att stationen avvecklades.

Min kommentar: Problemet med twitter är att så fort ett konto avslutas så öppnas det direkt upp för någon annan att registrera sig under samma kontonamn. Det hamnar alltså inte i karantän som man kanske kan tro. Av den anledningen finns det alltså anledning för exempelvis TV4 att behålla kontrollen över konton från numera nedlagda stationer.

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet om påverkansoperationer. Mycket intressant!

Om det händer?

Reflektion
I Litauen kommer man under den kommande veckan, V504, påbörja distributionen av en 98-sidig publikationsom kan jämförs med den tidigare Svenska skriften, ”Om kriget kommer”. Nu avhandlar inte skriften enbart åtgärder i händelse av ett väpnat angrepp utan även hur man skall agera vid svåra påfrestningar av samhället i fredstid. Spridningen av publikationen kommer dels ske digitaltdels i pappersformtill bibliotek, skolor o dyl.
Den första publiceringen av den svenska ”Om kriget kommer”, skede 1943 mitt under ett brinnande världskrig, därefter följdes den upp vid ett antal tillfällen för att publiceras en sista gång 1983. Utöver den renodlade publikationen fanns även en kortare instruktion i telefonkatalogen. Råd och rön delgavs hur man som medborgare skulle agera i händelse av en konflikt till det mer extrema hur man skulle agera som motståndsman. Alla dessa faktorer förefaller man i den Litauiska skriften tagit fasta på, samt även inarbetat de mer troliga situationerna, hur man som medborgare skall agera i händelse av en kris.
Den Litauiska statsledningen förefaller således uppleva ett rejält hot mot sig, vilket kanske tydligast visade sig under den genomförda beredskapskontrolleni Kaliningrad Oblast av Ryssland mellan 05DEC14-10DEC14, då man valde att sätta vissa av sina förband i förhöjd beredskap.
Om den Litauiska statsledningens initiativ kommer efterföljas av liknande publikationer i de två andra Baltiska länderna förtäljer inte historien, men det är nog inte en omöjlighet. Vad man då i Sverige bör ta sig en funderare kring är om det inte är dags för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, att axla ansvaret och återigen publicera en liknande skrift i Sverige.
De yngre generationernas kunskap, efter en kraftigt begränsadundersökning, förefaller visa på stora brister avseende de mest fundamentala saker rörande egen beredskap till att känna till symbolen för bl a skyddsrum. Initiativet från MSB rörande webb baserad information kring åtgärder i händelse av kris är mycket bra, men det visar på hur informationsteknologiskt samhället blivit, vad hjälper en digital filmpå en webbserver när strömmen gått?
Vän av ordning tycker säkert att det kan ses som överilat och apokalyptiskt att återigen ge ut en liknande skrift som ”Om kriget kommer”, men är det verkligen det? Ryssland förefaller se sig hotadav bl a EU och NATO och å andra sidan ser EU och NATO, Ryssland som ett hot. Vår egen försvarsberedning anser även att säkerheten i vårt närområde har försämratsoch vissa bedömare anser att dagens säkerhetssituation är mer instabilän under det kalla kriget. Mitt i allt detta befinner sig då landet Sverige.
En publicering av en liknande skrift förefaller då med hur omvärldsläget försämrats inte orimligt, det är nästintill oansvarigt om inte ansvariga myndigheter börjar fundera i dessa banor, dock bör den likt den Litauiska omfatta även ordinarie krissituationer, i vissa frågor anser jag att staten ej kan förutsätta att individen själv skall söka informationen utan den måste delges individen av staten. Detta är ett sådant exempel, hur man bör agera i extrema situationer och vilka skyldigheter man som individ har bör tydligt delges då det rör det mest extrema.
Varav en pappersskrift är det bästa, givetvis är det en merkostnad, men frågan är vad merkostnaden blir av ett ej publicera en sådan, den kan göras relativt tidlös, då krävs inte omfattande nyutgåvor. Finns den i papper går den även att använda då strömmen försvunnit, internet ej fungerar osv. Givetvis lär den samla damm hos många, men den kommer garanterat tas fram då situationen så kräver dvs om det händer något extraordinärt, vilket kanske bör vara skriftens nya namn ”Om det händer”.

Have a good one! // Jägarchefen

Svensk – Finsk ubåtsjakt

Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

Under Folk och
Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige 
och  Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska
vatten kommer att läggas under 
året.

För att lyckas med
det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med 
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt
ledningskoncept, ett svenskt 
HNS-koncept samt styrningar från
respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg,
vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom
respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.
Av det skälet har
två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
inlägg gemensamt. 
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov
och vägen framåt och därmed stimulera 
alla parter att göra sitt yttersta
för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer
inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur 
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger
ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland 
och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa 
exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning 
att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten 
under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även 
om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt 
tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där 
respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och 
BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist 
beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern 
Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden 
som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a 
upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning 
som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina 
förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i 
Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom 
Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och 
ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska 
och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade 
sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska 
god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket 
god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande 
förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna 
HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp 
insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
 – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet 
med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint 
Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är 
faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars 
är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.


Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare. 


Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 


Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)
  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten
  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

  • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
    Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

  • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.



Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Bibehållandet av en nationell gard

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift: 
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.


Enheter från Nylands brigad

  • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
  • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.


Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

  • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.


Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.



Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik



Foto: TT



Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.
D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 
Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 
D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

  • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
  • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

  • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
    Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
  • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
    Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
  • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

  • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
    styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
    Speed is of essence!
  • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
    måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
    Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
    Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
  • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
  • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
  • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
  • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
    (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
  • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
    nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
  • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
  • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
  • Öva  Öva  Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.


Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild


Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
 

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 
Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.
Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 
Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber
Foto: Finska försvarsmakten

  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system
    • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
      Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

    (Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

    • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

    Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

    Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

    Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.


    Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

    Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

    Stridsekonomi/uthållighet. 

    Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

    Tid till insats
    (inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

    Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

    Interoperabilitet

    Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.
    Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

    Bibehållandet av en nationell gard

     

    Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

    Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

    Förslag som följer

    3-4 st Rauma

    Motivering: 
    Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
    Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
    Uppgift: 
    Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

    1-2 Katanpää 

    En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

    Enheter från Nylands brigad

    • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
    • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
    Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

    Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

    • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
    Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

    Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

    Övriga enheter/funktioner

    SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.


    Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik


    Foto: TT

    Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 
    D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
    D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

    D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

    Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
    Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 
    På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

    På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
    Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

    D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

    De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

    D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

    Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
    D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.
    När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….
    ….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

    Möjligheter

    • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
    • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

    Frågeställningar

    • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
      Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
    • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
      Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
    • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

    Konklusion

    • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 

      styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär

    • Speed is of essence!
    • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
      måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
      Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
      Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 

    • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
    • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
    • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
    • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
      (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 

    • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
      nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
    • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras

    • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
    • Öva  Öva  Öva!
    Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

    Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

     

    Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

    Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

    Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
     Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

    MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

    Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

    Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

    Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
    Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

    Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

     

    Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
    Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.

    Psykförsvar i hybridkrigens tid

    av Eino Tubin Har Sverige ett psykologiskt försvar? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påstår det. Försvarets psyopsförband utbildar för psykologiska operationer. Försvarshögskolan har startat CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorstudier. Räcker det? Frågan väcktes av Olle Wästberg (krigsplacerad som avdelningschef på avsomnade SPF – Styrelsen för psykologiskt försvar) i SvD 15 mars förra […]

    Anmärkningsvärda uppgifter!



    Fördelen med att befinna sig på plats under Folk & Försvar kan inte nog understrykas. Förutom alla intressanta föreläsningar finns möjlighet att träffa politiker, media, representanter från försvarsmaktsledning och andra myndigheter. Nackdelen är att det inte finns tid att hålla bloggen uppdaterat med allt intressant som sägs här i Sälen.

    Det här inlägget prioriteras dock före några timmar i skidbacken, och det berör givetvis de mycket anmärkningsvärda uppgifter som publiceras i DN i dag. Att det var något mer på gång utöver den första artikeln som publicerades redan i söndags stod klart under gårdagen då Mikael Holmström i förbifarten hintade om att jag skulle se till att läsa DN i morgon. Nu förstår jag varför.

    Att uppgifterna i mina ögon blir mycket anmärkningsvärda grundar sig på fyra saker.

    1. Bilderna 

    Det är svårt att avfärda bilderna som något annat än en mindre ubåt i ytläge med hela tornet uppe. Förvisso är avståndet relativt stort och bilderna är inte helt skarpa. Men jag har svårt att se att det skulle vara något annat än en ubåt. Lägg där till att den enligt uppgiftslämnaren gjort fart genom vattnet vilket lägger ytterligare en dimension till det hela.

    2. Uppträdandet

    Det kanske allra mest anmärkningsvärda är det påstådda uppträdandet, om uppgifterna är korrekta.
    Den misstänkta ubåten har enligt uppgiftslämnaren uppträtt i ytläge under dagsljus (kl 15.30). Föremålet har dessutom girat runt en udde och går i övervattensläge åt vänster i bild, men vänder senare in mot Stockholm.

    Om vi leker med tanken att det faktiskt är en undervattensfarkost från främmande makt så är detta ett både ett mycket riskfyllt och ett extremt anmärkningsvärt uppträdande. En ubåt är konstruerad för att inte synas, det ligger i hela ubåtsverksamhetens natur att uppträda dolt – om man inte vill bli upptäckt förstås. Runt tidigare kända och officiella observationer så har dessa tidigare skett genom att en mast eller periskop har höjts över vattenytan. Anledningen till detta kan vara att man vill fastställa sin position genom en optisk observation (persikop) alternativt att sända/mottaga meddelanden (radiomast) alternativt att erhålla en mer noggrann position (GPS/GLONASS-mottagare).
    I detta fallet, om uppgifterna stämmer, så har farkosten gått i ytläge och dessutom vänt

    3. Platsen

    Platsen för observationen är Karlsudd som ligger söder om Vaxholm vid Långholmsfjärden. Bottendjupet i området, och i den stora farleden in mot Stockholm ligger på mellan 25-55 meter och i huvuddelen av området är djupet runt 40 meter. Det är oklart i vilken riktning bilderna är tagna, men sannolikt står skorstenen vi ser i bild på Lidingö (Gåshaga) och då bör fyren i bild vara Bogesund.

    Tittar vi på en karta i en större skala så ser vi att observationsplatsen är mycket anmärkningsvärd då platsen är längst inne i Stockholms skärgård, och i direkt anslutning till en mycket trafikerad farled där bland annat alla finlandsfärjor går till och från Stockholm. Men detta är inte det enda.
    För att ta sig till platsen innebär att man måste passera en av tre täta förträngningar, och med tanke på bedömning av storlek på farkosten (30-45 meter) så bedömer jag andra inträngningsvägar som osannolika. Av samma anledning så kan vi avfärda en av tre möjliga, d.v.s. Baggenstäket som är både för grunt och för trångt.
    Då återstår två leder och det är Kodjupet där man först måste passera Vaxholm, sannolikt i ytläge, då bottendjupet enbart är 5,1 meter och därefter den trånga passagen vid Kodjupet där bottendjupet enbart är 4,8 meter. Hög risktagning, men inte omöjligt, givetvis beroende på farkostens storlek (se bild nedan).



    Den sista och mest rimliga platsen för in- och utträngning blir då Oxdjupet, och den farled där alla stora fartyg går till och från Stockholm, inklusive Finlandsfärjor och kryssningsfartyg. Som vi kan se på sjökortet här nedan är bottendjupet före och efter själva förträngningen stort med 34 respektive 38 meter. Man måste dock passera en tröskel på 17 meter, men det är bedömt inga problem för en liten farkost.



    Det anmärkningsvärda är vilken hög risktagning man har tagit om detta nu stämmer. Risken att bli instängd i Stockholms inre skärgård är uppenbar om Marinen hade haft resurser på rätt plats, och det är något en inkräktare aldrig kan räkna bort. Av den anledningen kan man kraftfullt ifrågasätta logiken i uppträdandet.


    4. Uppgiftslämnaren

    Den fjärde och sista delen som gör detta anmärkningsvärt är uppgiftslämnaren, som är ingen annan än Sven-Olof Kviman, överstelöjtnant i Kustartilleriet med mångårig erfarenhet från ubåtsjakt. Han var bl.a. befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Att det är en officer som under hela sitt yrkesliv verkat i skärgårdsmiljö och sysslat med ubåtsskyddsverksamhet gör honom givetvis till en mycket trovärdig uppgiftslämnare.

    Sammanfattning


    Det här är extremt anmärkningsvärt. Skälen har jag redogjort för här ovan. Personligen så har jag mycket svårt att se logiken i detta. Men bilderna är svåra att förklara på annat sätt baserat på det som presenterats i DN. 

    ÖB förklarade i går att det kom in 300-400 observationsrapporter i samband med ”underrättelseoperationen” i oktober. Därmed borde det finnas fler rapporter om samma objekt med tanke på allmänhetens villighet att rapportera efter det som hände då. Det borde dessutom varit flera fartyg och båtar ute vid det aktuella tillfället, och möjligen har farkosten fotograferats från flera andra, kanske i tron om att det var en svensk ubåt med hänsyn till uppträdandet.

    Den privata miniubåten kan troligtvis uteslutas då den framför allt kör i området runt Djurö, och dessutom är tornet mer runt och centralt placerad. Dessutom är den betydligt mindre.

    Om jag tolkat Försvarsmaktens svar rätt är observationen klassad som en tre på den sexgradiga skalan, d.v.s. MÖJLIG UBÅT. ÖB har dessutom uttryckt att ”det går inte att komma längre i analysen”

    Med tanke på att (det vi vet) det enbart finns bilder från en rapportör så är det givetvis svårt att gå vidare efter bildanalysen. Bilden från operationen i oktober klassades dock högre, och enligt min personliga bedömning är den här bilden tydligare än den tidigare.

    1 = Bekräftad
    2 = Sannolikt riktig
    3 = Möjligen riktig
    4 = Tvivelaktig
    5 = Osannolik
    6 = Sakriktigheten kan inte bedömas

    Utan att vara konspiratorisk så kan det dock finnas tvivel mot Kviman. Detta på grund av att han tidigare ifrågasatt huruvida Sverige medvetet släppte ut en ubåt under Hårsfjärden 1982. Sådana uttalanden är givetvis inte populära. Han tidigare chef Lars Hansson har gått ännu längre och hävdat att ”sjöofficerare” döljer sanningen. Detta har olyckligtvis lett till ett misstroende mellan officerare från Kustartilleriet och Flottan. Ander Jallai har tidigare intervjuat Kviman i ämnet.

    Huruvida detta är en faktor i nuvarande bedömning av observationsrapporten håller jag dock för osannolikt. I mina öron, när jag lyssnar på Kviman, bedömer åtminstone jag honom och hans bilder som mycket trovärdiga.

    Reaktioner

    DN publicerar i en annan artikel politikernas reationer.

    Försvarsminister Peter Hultqvist:

    Den här observationen indikerar både fräckhet och provokation. Jag ser allvarligt på alla typer av kränkningar i luften, på vattnet och under vattnet. Jag har begärt en redogörelse från Försvarsmakten när det gäller våra styrkor och svagheter när det gäller undervattenskränkningar. Den redovisningen kommer att ingå i arbetet med försvarspropositionen

    Försvarsberedningens ordförande Allan Widman:

    Det är ingen hemlighet att vi har förlorat förmågor som är helt avgörande. Det är framför allt luftburen bekämpning som ger mycket större möjlighet att snabbt komma på plats och kunna söka av stora områden utan att ge sig till känna för en ubåt

    Försvarsutskottets Mikael Oskarsson:

    Man blir alldeles kall när man läser DN:s artikel och ser bilderna. Det är tydligare bilder än de vi sett tidigare. Det är en häpnadsväckande fräckhet som den här ubåten visar, säger Mikael Oscarsson.

    Läs även Ewa Stenbergs analys på DN. Hon ställer den retoriska frågan huruvida Försvarsmakten har råd att ”fånga in den” läs kunna förhindra främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, när det redan saknas många miljarder kronor för att förverkliga försvarsplanerna.

    En högst relevant fråga som ska ställas till politikerna!

    Övrigt

    Se även ubåtsjägaren Göran Frisks tidigare uttalande (från i söndags, innan bilderna publicerades) om denna observation.


    För formens skulle ska tilläggas att alla bedömningar är mina egna och baseras uteslutande på vad som framkommit i media.

    Den ryska adventen

    Sammanfattning
    Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast mellan den 5-10 december 2014, var bedömt indelad i två skeden. Skede 1 varade mellan den 5-7 december och skede 2 mellan den 8-10 december. Under skede 1 övades bedömt förflyttning av landstigningsflotta i samverkan med fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen och luftlandsättningsförband, för att öva de initiala momenten för ett överraskande angrepp under mycket korta tidsförhållanden, mot någon stat i Östersjöregionen. Under skede 2 övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning ur det strategiska bombflyget.
    Analys
    Allmänt.Denna analys tar ansats till att försöka förstå den Ryska aktiviteten mellan främst 141205 – 10 i Östersjön, vad som i sociala medier har kommit att kallas den ”Ryska Adventen”. Vad som skedde under den aktuella perioden är dels att strategiskt bombflyg, av typ TU-95, som senast 1987 flög i Östersjön varit verksam dels skede en markant aktivitets höjning under den aktuella perioden jämfört med tidigare1, vilket föranleder en analys.
    En annan faktor man måste ta hänsyn till i analysen är den tydliga Polska oron över vad som övats, vilket har framgåt i två uttalanden på minsternivå, varav vid ett av uttalandena så menade den Polska Försvarsministern, TomaszSiemoniak, att en stor del av aktiviteten har varit riktad mot Sverige. Dock bör påpeks att den ryska övningen genomförts på internationellt vatten och luftrum samt rysk mark.2Detta bör då jämföras med den mest kända ryska flygövningen på internationellt luftrum i vårt närområde, den sk ”Ryska Påsken”, som i ett senare skede visade sig vara en angreppsövningmed strategiskt bombflyg riktadmot Sverige3.
    Enligt den Ryska Generalstaben, handladeverksamheten om en beordradberedskapskontroll, dock har vi en avvikelsen i detta vilket är den polske försvarsministerns uttalande, då en stor del av den genomförda verksamheten skall ha varit riktad mot Sverige, vilket skulle kunna indikera att en angrepsövning genomförts. Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast har omfattat, drygt 9,000 soldater, 250 pansarskyttefordon samt stridsvagnar, cirka 100 artilleripjäser, 55 örlogsfartyg samt 41 flygfarkoster. Utöver detta flygtransporterades en (1) luftburen brigad till Kaliningrad Oblast samt en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, fartygstransporterades till Kaliningrad Oblast under beredskapskontrollen. Dessa två (2) förband förflyttades inom loppet av två (2) dygn till Kaliningrad Oblast.4
    Då huvuddelen av de förband som normalt finns grupperad är predestinerad att försvara Kaliningrad Oblast och troligtvis krävs ytterligare för att lösa denna uppgift.5Bedömt är ej336. Marininfanteribrigaden och 536. Marina spetsnazbrigaden avdelad för att försvara Kaliningrad Oblast, utan dessa två förband har offensiva uppgifter i Östersjöregionen som en strategisk eller operativ resurs.
    Utnyttjas 336. Marininfanteriregementet offensivt i Östersjöregionen vid en konflikt, så kommer ytterligare förband behöva tillföras Kaliningrad Oblast, varav det är troligt att det är en luftlandsättningsbrigad, såsom nu är fallet. Överföring av luftlandsättningsförband genomfördes även under den ryska motövningen till BALTOPS i Juni månad 20146, varav sannolikheten för detta antagande blir troligt.
    Inom Kaliningrad Oblast finns cirka 15,000 soldater, ur samtliga försvarsgrenar, med inrikestrupperna uppgår siffran till cirka 25,000 soldater, huvuddelen av dessa förband kommer bedömt åtgå till att försvara Östersjömarinens faciliteter i Oblasten vid en konflikt mellan Ryssland och väst, då Ryssland enbart har två (2) örlogshamnar i Östersjön, varav en är i Kaliningrad Oblast. Bedömt är huvuddelen av förbanden inom Oblasten underställda chefen för Östersjömarinen, se nedanstående bild för högre förband inom Oblasten7.

    Bild 1. Troliga högre förband inom Kaliningrad Oblast.
    Sjöstridskrafterna.Vad avser sjöstridskrafterna i Östersjömarinen så uppgår fartygsbeståndet någonstans mellan 50 – 60 örlogsfartyg i dagsläget8, ett antal fartyg som skall överföras till Östersjömarinen genomför även sk provtursverksamhet i något av de två PTK, Provturskommandon, som Östersjömarinen har. Siffran 55 örlogsfartyg som skall ha deltagit i beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast innebär således att helaÖstersjömarinen deltog i beredskapskontrollen, bedömt deltog även fartyg ur 115. PTK. Del av Östersjömarinen förefaller varit organiserad i en sjöstridsgrupp om tjugotvå (22) örlogsfartyg, som minst under 141206 hade denna sjöstridsgrupp flygunderstöd vid sin förflyttning i Östersjön9.
    Utöver detta så förefaller Östersjömarinens ubåtsbrigad övat under beredskapskontrollen, då bedömt samtliga örlogsfartyg löpt ur hamn både i Kaliningrad Oblast samt St Petersburg, samt man talar om att undervattensövningar har genomförts, bedömt kan även Östersjömarinens Spetsnazbrigad (561. OMRP) omfattats av beredskapskontrollen. Som minst rör det sig om 13. Ubåtsbrigaden och som mest även 561. OMRP10.
    Det stora övningsmomentet för Östersjömarinen under beredskapskontrollen förefaller varit transporten av en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, bedömt ur 26. Markrobotbrigaden från LUGA. En ISKANDER-M markrobotbrigad omfattar, tolv (12) stycken utskjutningsfordon, varav ett utskjutningsfordon i sin tur omfattar ytterligare fem (5) stycken understödsfordon11. Totalt omfattar således som minst en ISKANDER markrobotbrigad 72 stycken olika fordonstyper.
    Luftstridskrafterna.Vad avser siffran 41 luftfarkoster12, så är detta bedömt de luftfarkoster ur Östersjömarinens flyggrupp13 som är inräknade, de TU-22M3 och TU-95MS som genomförde flygföretag över Östersjön är bedömt ej inräknade i denna siffra, då dessa står under den centrala militärledningens befäl, likväl som att del av det jaktflyg14 som uppträde över Östersjön ej heller finns baserat i Kaliningrad Oblast troligtvis ej är inräknad i denna siffra, utan ingick i ett separat övningsmoment underställt den strategiska ledningen.
    Under de fyra dagarna15 som TU-95MS uppträde i Östersjön, så förefaller de uppträtt i grupp om fyra16, bekräftat av officiella källor två av fyra dagar, totalt sett förfogar Ryssland över 62 stycken TU-95MS17, förutsätter vi att det varit unika flygplan vid varje tillfälle, vilket indikationer finns på, så har i sådant fall 25% av Rysslands TU-95MS bestånd övat i Östersjön under den aktuella övningen. Utöver detta så uppträdde även TU-22M3, så förefaller ett relativt omfattande fjärrbekämpningsscenario övats under den aktuella beredskapskontrollen.
    De senaste siffrorna som kan ge en uppfattning om vilken mängd luftfarkoster som finns i Kaliningrad Oblast är från 2010, vissa avvikelser kan således finnas antingen i ökning eller reducering av antalet luftfarkoster, dock är de bedömt ej stora.18
    LUFTFARKOST
    ANTAL
    SU-24
    29
    SU-27
    24
    AN-12/AN-24/AN-26
    14
    MI-24
    11
    KA-28
    12
    KA-29
    8
    MI-8
    17
    Enligt dessa uppgifter förfogar Östersjömarinens flyggrupp över totalt 115 luftfarkoster av olika typer, enligt den Ryska generalstabens uppgifter deltog 41 luftfarkoster i beredskapskontrollen. Det strategiska bombflyget och det strategiska transportflyget står ej under militärdistriktets befäl likväl så har dessa bedömt genomfört en separat övning parallellt med beredskapskontrollen varvid dessa bör ej räknas med bland de 41 luftfarkosterna, likväl som visst jakt- och attackflyg som visade sig parallellt med beredskapskontrollen i Östersjöregionen. Detta ger att cirka 35% av luftstridskrafterna i Kaliningrad Oblast övades under beredskapskontrollen. Vilket bör ses som en rimlig siffra.
    Vad avser det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjön, så tyder dess involvering i beredskapskontrollen på att man övadeden strategiska ledningen av de ryska militära stridskrafterna i beredskapskontrollen och inte enbart den operativa ledningen inom det västra militärdistriktet (MD V). Vilket i förlängningen innebär att det var ett mer omfattande och större scenario som övades än enbart en beredskapskontroll av stridskrafterna i Kaliningrad Oblast. Likväl så är troligtvis det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjöregionen tudelat. Dels syftar det till att skicka en psykologisk signal till staterna i Östersjöregionen dels övade man bedömt fjärrbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen under den aktuella tidpunkten. Likväl bör man inte glömma att det strategiska bombflyget även kan utnyttjas för konventionella insatser med kryssningsrobotar och inte enbart kärnvapen, vilket förefaller vara en huvuddiskussion i den svenska debatten, sannolikheten är markanthögre att de utnyttjar konventionella stridsmedel kontra kärnvapen.
    Markförband.I Kaliningrad Oblast finns främst tre (3) manöverförband för markstrid, 336. Marininfanteribrigaden, 7. Mekaniserade regementet och 79. Mekaniserade brigaden. Styrkemässigt så består i dagsläget marininfanteribrigaden av cirka 3,500 man, de två mekaniserade förbanden har 1,600-1800 samt 2,500-3,000 man.19
    Ser man till det rapporterade mängden av stridsvagnar och pansarskyttefordon, cirka 250 stycken, som skall ha utnyttjats under övningen så bör som minst 336. Marininfanteribrigaden samt 79. Mekaniseradebrigaden deltagit i beredskapskontrollen, troligtvis har även 7. Mekaniseradebrigaden deltagit. Övningsverksamheten som de mekaniserade förbanden förefaller ha genomfört är traditionell manöverkrigföring, troligtvis har ett fördröjningsscenario övats mot en motståndare som anfaller över gränsen med syfte att försvara de marina installationerna i Kaliningrad.20
    Vad som faller något utanför ramen i beredskapskontrollen är överförandet av en (1) markrobotbrigad ISKANDER-M till Kaliningrad Oblast. Beredskapskontrollen påbörjades 19:00 Moskvatid (17:00 Svensktid) den 5 December. Två (2) dygn senare var markrobotbrigaden överförd via sjötransport till Kaliningrad Oblast. Bedömt har Östersjömarinens landstigningstonnage utnyttjats vid sjötransporten av brigaden. Bedömt är det denna ytstridsgrupp, om 22 örlogsfartyg, som observerades med flygunderstöd i Östersjön den 6 december.21
    Utifrån det scenario man förefaller ha övat, ett västligt angrepp mot Kaliningrad Oblast22, så strider själva överförandet av en (1) markrobotbrigad under sådana förutsättningar till Kaliningrad Oblast mot sk ”sunt militärt tänkande”. Sannolikheten för att denna brigad skulle nedkämpats vid transporten till Kaliningrad Oblast är mycket hög om det skulle varit en verklig konflikt. Således bör överförandet av ISKANDER-M brigaden ses som en ren styrkedemonstration och ej ett troligt agerande i händelse av en verklig konflikt.
    Överförandet av en (1) luftlandsättningsbrigad23, bedömt reducerad, förefaller vara ett mer troligt alternativ i händelse av en konfliktsituation mellan Ryssland och Väst som berör Kaliningrad Oblast. Bedömt påbörjades denna övertransport med en luftlandsättning under eftermiddagen den 6 December, då ett transportflygplan från Pskov området påbörjade en inflygning mot Kaliningrad Oblast samt genomförde därefter en överflygning av Oblasten24. Detta var bedömt en säkringsstyrka för de efterföljande delarna av brigaden som flygtransporterades in utan luftlandsättning under resterande del av den 6-7 December. Dock är denna form av operation mycket riskfylld att genomföra i händelse av en redan påbörjad konflikt, vilket förefaller vara vad som övats mot under den aktuella beredskapskontrollen, varvid ett annat syfte kan ha funnits med denna delövning.
    Sett till den totala siffran på deltagande personal i beredskapskontrollen, 9,000 man, av bedömt totalt 15,000 man i Kaliningrad Oblast, samt personaluppfyllnad på manöverförbanden bör således någonstans 50-75% av markstridsförbanden i Kaliningrad Oblast omfattats av beredskapskontrollen. Då resterande del av de övade 9,000 soldaterna bör omfattas av marin- och luftstridskrafterna.
    Bedömt händelseförlopp. Den 5 december 17:00 (svensk tid) påbörjas beredskapskontroll för huvuddelen av de militära förbanden inom Kaliningrad Oblast. Parallellt med detta erhåller 26. markrobotbrigaden i LUGA och del ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov beredskapslarm. Under natten till den 6 december påbörjas förberedelser för luftlandsättning i Pskov, 26. Markrobotbrigaden påbörjar förberedelser för förflyttning till St Petersburg området för omgruppering med sjötransport till Kaliningrad Oblast.
    Under morgontimmarna den 6 december bryter Östersjömarinen ut från Baltijsk i Östersjön med en ytstridsgrupp om 22 Örlogsfartyg bedömt innehållande landstigningstonnage övriga örlogsfartyg grupperas bedömt i mindre ytstridsgrupper om tre till fem fartyg enligt tidigare övat mönster. Den större ytstridsgruppen stävar norrut mot St Petersburg för ilastning av markrobotbrigaden med flygunderstöd.
    Under morgonen/förmiddagen påbörjar markrobotbrigaden sin förflyttning till St Petersburg, parallellt med detta påbörjar en säkringsstyrka med fallskärmstrupp sin ilastning i Pskov regionen för vidare transport mot Kaliningrad Oblast. Strax efter lunchtid den 6 december möts de båda styrkorna i Östersjön den ena norrgående den andra söder gående. Säkringsstyrkan luftlandsätts i Kaliningrad Oblast med syfte att säkra ett flygfält för vidare intransport av den luftburna brigaden.
    Även vid lunchtid den 6 december påbörjar strategiskt bombflyg simulerad målbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen antingen då de befinner sig i Finska viken eller när de brutit ut i Östersjön. Under eftermiddagen/kvällen når landstigningstonnaget St Petersburg området, där påbörjas ilastning av markrobotbrigaden. När väl ilastning är genomförd påbörjas förflyttning mot Kaliningrad Oblast. Under kvällen/natten påbörjas inflygning av den luftburna brigaden till Kaliningrad Oblast.
    Simulerad fjärrbekämpning med kryssningsrobotar fortsätter under 7-9 december av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen. Under eftermiddagen/kvällen den 7 december är både markrobotbrigaden samt den luftburna brigaden på plats i Kaliningrad Oblast. Har övergår beredskapskontrollen till en klassisk förmågekontroll av sjö-, luft- och markstridsförbandens förmåga. Bedömt övat scenario är ett fördröjningsscenario av markstridsförband som försöker ta KALININGRAD och dess militära infrastruktur mellan 8-10 december. Bedömt genomförs simulerad bekämpning med kryssningsrobotar från strategiskt bombflyg mot mål i Kaliningrad Oblast under den 8-9 december som ett led i fördröjningsscenariot samt förmågekontrollen.
    Avvikelser från tidigare mönster. Vad som är avvikande i hela denna beredskapskontroll är de initiala två (2) första dygnen av den genomförda beredskapskontrollen. Mellan den 8-10 December följer den ett normalt mönster utifrån tidigare genomförda beredskapskontroller av de ryska väpnade styrkorna. Varav det mest militärt ologiska momentet är att genomföra en transport av en markrobotbrigad till Kaliningrad Oblast, under vad som förefaller ske i ett övningsscenario då en konflikt mellan Väst och Ryssland har påbörjats.
    Likväl gör de polska uttalandena att beredskapskontrollen får en än mer avvikande bild jämfört mot de tidigare genomförda under 2013-14. Härvid bör man dela upp beredskapskontrollen i två (2) skeden. Skede 1omfattar perioden 5-7 December och skede 2 den 8-10 december Den stratetgiska inbladningen iform av fjärrbekämpningsförmågan från det strategiska bombflyget utgör även i sig en avvikelse.
    Bedömd övning. Skede 2: är det enkla att förklara varvid vi börjar med det, det är helt enkelt en beredskapskontroll av förmågor som dels finns i Kaliningrad Oblast dels tillförs till Kaliningrad Oblast. Den är direkt jämförbar med de tidigare genomförda, varvid den ej kommer beröras mer.
    Skede 1: Bedömt det som övades mellan den 5-7 December i Östersjöregionen, var ett initialt överraskande angrepp mot någon stat i Östersjöregionen. Den ytstridsgrupp om 22 örlogsfartyg som observerades den 6 december är storleksmässigt bedömt så pass stor som krävs för att genomföra en taktisk landstigning eller mindre operativ mot oförsvarad öppen kust, flygskyddet av ytstridsgruppen tyder då på att man övat förflyttning av en landstigningsflotta. Det strategiska bombflygets uppträdande under den 6-7 December i Östersjöregionen tyder även på att fjärrbekämpning övats under den aktuella tidsperioden.
    Bedömt var det de initiala stegen i ett samordnat överraskande angrepp med dels fjärrbekämpning dels landstigning, dock övades enbart transport, och luftlandsättning som övades, då dessa tre förmågor sammanfaller i tid samt rum under den 6 december i Östersjöregionen. Den efterföljande intransporten av en luftburen brigad var bedömt simulerad mot ett annat geografiskt område i Östersjöregionen än Kaliningrad Oblast. Sammantaget ger det en bild av att ett överraskande angrepp med mycket korta tidsförhållanden övades under den 5-7 december med ett huvudfokus under den 6 december. Varav det strategiska bombflyget och luftlandsättningstruppernas moment övades fullt, medan landstigningsflottan enbart övade sjötransport.
    Slutsatser
    Ett antal slutsatser kan dras av den genomförda beredskapskontrollen:
    • Mellan den 5-7 December 2014, övades bedömt de initiala stegen i ett överraskande angrepp mot någon nation i Östersjöregionen.
    • Mellan den 8-10 December 2014, övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg.
    • Polen förefaller vara mycket oroad över dels den ryska förmågan dels det övningsscenario som genomförts under beredskapskontrollen den 5-10 december 2014.
    • Den enskilt viktigaste slutsatsen är att den Ryska östersjömarinen förefaller ha god till mycket god förmåga att ilasta och transportera förband med mycket korta tidsförhållanden i Östersjöregionen. Varvid tiden för förvarning avseende en taktisk/operativ landstigning i händelse av en konflikt blir mycket kort.
    Den polska försvarsministerna uttalande rörande att övningen i huvudsak skall ha varit riktad mot Sverige går ej att verifiera från andra oberoende källors uttalande i media, varvid man ej säkert kan säga att övningn var riktad mot just Sverige.
    Have a good one! // Jägarchefen
    KÄLLFÖRTECKNING
    Army Recognition 1(Engelska)
    BBC 1, (Engelska)
    Dagens Industri 1(Svenska)
    DELFI 1, 2 (Engelska)
    Estonia Public Broadcasting 1(Engelska)
    Finska Försvarsministeriet 1(Engelska)
    FOI 1(Svenska)
    OSW 1(Engelska)
    Reuters 1(Engelska)
    RT 1(Engelska)
    TASS 1, 2(Engelska)
    Sputniknews 1, 2(Engelska)
    SvD 1(Svenska)
    Twitter 1(Engelska)
    IISS 1(Engelska)
    Lettlands Försvarsmakt 1, 2
    Finska FHS 1, 2(Engelska)
    Warfare.be 1(Engelska)
    The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. 2010
    The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014
    NOTER
    5 Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
    7 Rogoża, Jadwiga. Wierzbowska-Miazga, Agata. Wiśniewska, Iwona. A Captive Island. Sid 13
    8 http://russian-ships.info/eng/today/läst 141221
    The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. Sid 187
    11 Forss, Stefan. The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System. 2012. Sid 1-2
    Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 59
    http://img.rian.ru/images/11828/85/118288576.jpgläst 141221
    13 Frolov Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 18
    18 The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. Sid 222
    19 Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 84-85
    http://news.err.ee/v/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ffläst 141222

    Drönare, dessa mekaniska mördare

    Utrikesminister Margot Wallström sade i en TT-intervju på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen följande om drönare: ”Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt” Det är svårt att veta om Wallström medvetet skarvar för att driva opinion på känslor eller om hon är okunnig. Jag…