Säkerheten är odelbar – inte bara fråga om väpnat angrepp

I våras lämnade Försvarsberedningen sin rapport – i fortsättningen kallad ”Rapporten”. ”Normalt” borde därmed försvarsdebatten vara, om än tillfälligt, avslutad eftersom denna rapport är resultatet av svåra kompromisser mellan de olika partiernas företrädare. Men i år har Försvarsministern öppnat för ett omtag. Debatten är därför fri fram till dess försvarspropositionen är lagd.

Rapporten har många förtjänster. Den innehåller exempelvis utmärkta säkerhetspolitiska analyser. Men man drar ofta inga slutsatser av dessa, detta gäller exempelvis Kina. Att Kina 2030 kommer att vara världens största ekonomi med stora globala intressen, inte minst i Arktis, borde påverka vår säkerhetspolitik. Ett annat exempel: man nämner AI (artificiell intelligens) men säger ingenting om svenska satsningar. Inför försvarspropositionen behövs en text där det tydligt framgår att AI, cyber och Big Data innebär inte bara nya utmaningar utan framför allt möjligheter också för oss. För ett högteknologiskt land med höga personalkostnader utgör obemannade farkoster en synnerligen intressant utveckling.

Nedan följer ett inlägg i den försvarsdebatt som nu måste komma igång inför propositionen. Försvarsfrågan är alldeles för viktig för att avgöras av några få politiker i ett stängt rum!

Försvarsmaktens uppgifter

Enligt Rapporten (sid 101) ”… syftar Sveriges säkerhetspolitik ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska

rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska uppnå målen för vår säkerhet.”

Beträffande det militära försvaret skriver Rapporten: ”Försvarsberedningen föreslår att det militära försvaret ska bidra till målet för totalförsvaret genom att ha följande uppgifter:

  • försvara Sverige mot väpnat angrepp,
  • hävda Sveriges territoriella integritet samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i Sverige och utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt,
  • främja vår säkerhet samt förebygga och hantera konflikter och krig genom att i fredstid genomföra operationer på vårt eget territorium, i närområdet samt delta i internationella fredsfrämjande insatser, samt
  • skydda samhället och dess funktionalitet genom att med befintlig förmåga och resurser bistå övriga samhället såväl i fred som vid höjd beredskap.”

Det framgår tydligt att det är den första uppgiften som är prioriterad – men den är inte definierad. De flesta tycks anta att väpnat angrepp är lika med någon form av invasion. Rapporten skriver emellertid, något kryptiskt att (sid 115): ”Ett väpnat angrepp kommer inte att ha karaktären av invasion i traditionell mening. Istället kan viktiga områden besättas som en del i en större strategisk operation.” Därmed hänger frågan om vad FM egentligen skall kunna i luften men det är tydligt att man uppfattar att väpnat angrepp handlar om fientlig trupp på svenskt markterritorium (sjö- och luftterritorierna kan ju inte besättas).

En egendomlighet är begränsningen till ”internationella fredsfrämjande insatser”. Kanske en kvarleva av gammalt tänkande? Ingen av operationerna Atalanta, Sophia eller International Security Assistance Force (ISAF) var direkt fredsfrämjande utan handlade om att försvara viktiga internationella intressen som kampen mot pirater, illegal immigration respektive terrorism.

I försvarspropositionen behövs en strategi som visar kopplingen mellan FM uppgifter och de säkerhetspolitiska målen. Här måste naturligtvis också de övriga delarna av Totalförsvaret diskuteras även om fokus är på det militära försvaret.

Vidare måste hela spektrat fred, kris (gråzon), krig behandlas. I svensk politik går en konstlad brandvägg mellan fred och ”väpnat angrepp”. Denna har sin grund i vår lagstiftning och är sannolikt svår att riva ned. Brandväggen framgår tydligt av Rapporten. I fred inklusive den så kallade gråzonen är det de civila myndigheterna som har ansvaret, skriver man. Med tanke på den förhärskande stuprörsideologin innebär detta att ingen har det övergripande ansvaret. Detta är sannolikt Sveriges största strategiska svaghet. Strategiskt sett är detta naturligtvis helt fel – det finns en kontinuitet mellan fred och krig, som en strategisk ledning måste kunna hantera. Säkerheten är odelbar!

Gråzon, eller kris, är mycket sannolikare än storkrig, väpnat angrepp. Genom sin desinformationskampanj mot oss kan man hävda att vi redan idag är utsatt för ett angrepp om än virtuellt. En smart angripare, som Ryssland skulle kunna vara, agerar så att det aldrig finns riktig fog för Regeringen att deklarera ”väpnat angrepp”. Därigenom skulle Ryssland få stor handlingsfrihet att påverka Sverige samtidigt som man håller sig under aggressionströskeln.[1] Ett alternativ är att handla snabbt och hårt så att våra motåtgärder kommer för sent.

Ett annat problem är fixeringen vid detta, tämligen osannolika, storskaliga angrepp från Ryssland: väpnat angrepp. Samverkan med andra är viktigt, skriver man, men Sverige skall nu koncentrera sig på att bygga upp det nationella försvaret. Med tanke på den låga ambitionen, på sikt 1,5% av BNP, lär nog omvärlden inte bli alltför imponerad av denna satsning. Sverige har inte råd att dra sig tillbaka och låta resten av Europa hantera dagens kriser; en sorts omvänd ”strategisk time-out”.

Varför är det storskaliga ryska angreppet osannolikt? Jo, dels för att Ryssland är beroende av sin handel med väst och då inte minst av fria sjövägar från Östersjön. Dels för att det mesta går Rysslands väg – dess inflytande ökar och Putin lyckas splittra väst. Varför skulle han riskera dessa framgångar? Men visst, det finns en grundläggande motsättning och kriser har sin egen dynamik så det väpnade angreppet är osannolikt men inte omöjligt.

De fem strategiska uppgifterna

Nedan skall jag skissa några idéer om en svensk strategi inom ramen för ”väpnat angrepp” d v s konflikt med Ryssland. Detta görs genom ett ”raster” bestående av fem strategiska uppgifter:

Kommentarer:

  • En virtuell strategi påverkar den Andres perceptioner i syfte att nå sitt mål, våld används inte (eller endast lite).
  • En reell strategi använder militärt eller polisiärt våld för att nå sitt mål. Den reella strategins resultat påverkar också den andre på det virtuella planet.
  • En offensiv strategi syftar till att förändra den strategiska spelplanen till vår fördel.
  • En defensiv strategi syftar till att hindra förändringar av den strategiska situationen som skulle vara till vår nackdel.

 

I en svensk strategi bör det övergripande målet vara att vi inte blir utsatta för ett väpnat angrepp!. Och om vi skulle bli utsatta för väpnat angrepp skall vårt landterritorium med sina innevånare drabbas så lite som möjligt. Tanken att vi skulle välja att strida på vårt territorium, vilket tycks föresväva Rapportens författare, är absurd. Vi har sett otaliga bilder på civilbefolkningens lidande i olika krig – nu senast från inte minst ryssarnas framfart i Syrien.

Veta, förutse

Det strategiska landskapet är nu under stark omvälvning. Det är inte alls säkert att det ryska hotet är det viktigaste när vi når 2030. Att förutse utvecklingen är i själva verket i princip omöjligt med tanke på antalet aktuella problem, som exempelvis:

  1. America First medför att USA bara kommer att intervenera när det är i landets eget intresse. Detta reducerar trovärdigheten i Natos artikel 5, Turkiets agerande bidrar härtill;
  2. Europas splittring gör framväxten av en europeisk försvarsförmåga svår;
  3. Rysslands strategiska ambitioner, inte minst i Mellersta Östern;
  4. Kinas framväxt som världens största ekonomi med globala ambitioner;
  5. Kina, Ryssland, USA m fl undergräver internationell rätt, bl a havsrätten (UNCLOS);
  6. Konflikten mellan Turkiet (Muslimska Brödraskapet), Iran (Shia) och Saudiarabien (Wahhabism) vartill kommer den ”eviga” Palestinafrågan – allt med kopplingar till USA och Ryssland;
  7. Konflikterna kring gas och olja generellt och i synnerhet i Östra Medelhavet där Turkiet hotar EU-landet Cypern, med Egypten och Israel som vänner, medan Ryssland och Turkiet intervenerar i Libyen på olika sidor;
  8. Terrorism och andra konflikter i Sahel vilket är kopplat till flyktingkrisen;
  9. Konsekvenser av klimatförändringen – inte minst kring Arktis;

Alla dessa problem har sin egen dynamik och interagerar med varandra. De berör Sverige dels nationellt dels som medlem av EU; nr 5, 6 och 7 är exempelvis direkt kopplade till EUs försörjning eftersom de gränsar till våra vitala sjövägar.

Härtill kommer teknikutvecklingen med termer som Artificiell Intelligens, Big Data, Cyber, obemannade farkoster, Hypersonic Missiles eller Hyper Velocity vehicles, swarming och hyperwar. Parallellt med de högteknologiska hoten finns terroristen med sin kniv och bombbälte.

På kortare sikt är strategisk uppföljning av största betydelse. Vad händer, vilka är konsekvenserna? Vilka är Rysslands, USAs, Kinas m fl  avsikter och doktriner?

I dagsläget: vem gör vad, var och varför?

Två slutsatser. För det första – underrättelsetjänst och strategisk forskning är av avgörande betydelse. För det andra – försvaret i vid mening måste ha en bred förmåga och inte minst förmåga till anpassning. Observera att det tar minst tio år att effektivt byta strategi. Förmåga till strategisk, operativ och taktisk ledning i alla lägen är en förutsättning.

Förebygga

Förebyggande åtgärder syftar till att undvika konflikt. Om konflikt ändå uppstår gäller det att begränsa konsekvenserna för oss samt att skapa bästa förutsättningar för försvar.

Ett splittrat samhälle har svag motståndskraft. Gängkriminaliteten undergräver folkets förtroende för Statens förmåga att skapa ett tryggt samhälle. De mellan 20 och 25% av svenska folket som stöder Sverigedemokraterna diskvalificeras från det politiska samtalet. Svenska folket har också lågt förtroende för partiledarna – i Aftonbladets omröstning avseende förtroendet för våra ministrar den 3 januari kommer Statsministern på 21 plats av 23! Sammantaget splittras Sverige. Detta är en utomordentlig inkörsport för propaganda och desinformation i syfte att öka klyftorna i landet och svärta ner bilden utomlands.

Kompetensen i svensk förvaltning på central, regional och lokal nivå behöver stärkas. Under senare år har det inträffat en rad skandaler som gör att svenska myndigheter framstår som inkompetenta och/eller naiva. Jag tänker på skandalen inom transportstyrelsen och Karlshamns kommuns naivitet avseende Nord Stream 2. Vi skall övergå till ett i huvudsak eldrivet samhälle – och lägger ned kärnkraften. För att ta några exempel.

Dessa exempel visar att en förebyggande strategi behöver vara mycket bredare än det som normalt hänförs till säkerhetspolitik. Men inom detta område finns förstås mycket att göra.

För det första är det viktigt att ha många vänner. Här går mycket rätt väg, vad jag förstår. Inte minst det alltmer ökande samarbetet med Finland är av stor betydelse. Finsk sjötrafik går längs svenska kusten, det är naturligt att vi samarbetar här avseende säkerhet till sjöss. Motsvarande gäller i luften. Om det skulle komma till konflikt med Ryssland är det oerhört viktigt att vi kan samarbeta militärt med alla länder i vår region. Men då krävs att våra grannländer uppfattar Sverige som en seriös militär partner.

Nato-samarbetet är vidare uppenbart viktigt. Vi blir knappast medlemmar i Nato; att få majoritet för en medlemsansökan torde vara omöjligt i dagsläget (Trump, Erdogan) och skulle kräva en förstärkning av försvarsbudgeten som visserligen är behövlig men nog inte realistisk. I det militära EU-samarbetet har Sverige snarast varit en bromsklots, inte minst avseende Forskning och Utveckling. Detta måste ändras samtidigt som vi skall arbeta för ett bra samarbete mellan EU och Nato.

På det direkt militära planet finns mycket att göra. Markstridskrafterna måste ha hög beredskap skydda viktig infrastruktur (flygfält, broar, hamnar…); förberedelser behöver göras i fred. Kontinuerlig minspaning i våra hamnar – kan göras med obemannade farkoster – är ett exempel. Över huvud taget behöver säkerheten för vår infrastruktur sannolikt stärkas.

Ständig närvaro på och över Östersjön är ett annat måste för att kunna varsebliva eventuella misstänkta förändringar.

Det vore bra om vi kunde få Ryssland att aktivera sig inom OSSE-samarbetet och då särskilt med säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder. Någon form av regionalt avtal syftande till att minska risken för incidenter till sjöss (INCSEA) och i luften vore också en viktig åtgärd. Det skulle också vara ett sätt att få ett prov på Rysslands avsikter. Det är emellertid viktigt att denna typ av åtgärder utformas så att de inte kan användas mot oss genom desinformation och falska anklagelser.

Avskräcka

Under det kalla kriget hade Sverige en avskräckningsstrategi fast det kallades för krigsavhållande. Enkelt uttryck gäller det att visa att ett angrepp skall kosta mer än vad det smakar. Resonemanget bygger på följande formel:

Grundtanken är att en rationell aktör inte genomför ett angrepp om den politiskt-strategiska förväntan är mindre än 1.

Fa=Va/Ra .
Här är F= Den politiskt-strategiska förväntan i en konflikt mellan aktörerna a och b. V= förväntad vinst; R= risk.

Formeln kan utvecklas enligt följande:

Fa= Va/Ra =Ea x P1/Ca x P2

Här är Ea= värdet för aktören a av målet E i konflikten med b. P1= sannolikheten att målet E kan förvärvas eller behållas gentemot aktören b.

Ca= kostnaden för aktören a att förvärva eller behålla E. P2= sannolikheten att denna kostnad faktiskt uppstår.

Den rationelle beslutsfattaren a söker givetvis att nå Fa > 1 eller Fb < 1 beroende på om man är i offensiv eller i defensiv mod.

Olyckligtvis är våra möjligheter att verka avskräckande – eller krigsavhållande – små. Regeringen har tydligt visat att den inte tar försvarsfrågan på allvar. Den svenska Försvarsmaktens läge är, åtminstone i intresserade kretsar, väl känt och kan sammanfattas med ordet ”stora operativa brister”. Bristerna förvärras i närtid exempelvis beroende på örlogsfartygens höga åldersläge – medelåldern är 29 år! Det mest uppseendeväckande är egentligen att beskrivningen av de operativa bristerna i 2016 års försvarsproposition är kvar i Försvarsberedningens rapport 2019. Det blir inte bättre av att Statsministerns nedtonar försvarets behov – ”det finns fler som vill ha pengar”[2] – är en trist fortsättning på Reinfeldts tal om särintresse. Eftersom diskussionen rör om Sverige om några år skall komma upp till blygsamma 1,5% av BNP ger detta signalen ”vi tycker inte försvaret är särskilt viktigt”. Resultatet är att Sveriges försvarspolitiska trovärdighet har fått sig en ordentlig törn.

I grunden bygger den militära avskräckningen på att vi kan visa trovärdig förmåga inklusive trovärdig beslutsförmåga. Det gäller att visa att vi – enskilt och i samverkan – kan öka vår beredskap när så behövs – kanske med hjälp av beredskapsövningar. Vi behöver beredskapsförband på marken, fartyg till sjöss och flygplan i luften som alla kan visa hög förmåga att slåss.

Det måste samtidigt finnas mental beredskap att motverka propaganda och desinformation syftande till att få oss att låta bli att höja beredskapen, typiskt med motiveringen att sådana skulle vara spänningshöjande.

Skydda

Redan i fredstid men än mer i kris (gråzon) och krig måste för oss viktiga områden och infrastruktur skyddas. Hamnar, järnvägsknutar, flygfält och broar är exempel på infrastruktur, som är nödvändig för vår försörjning och mobilitet samtidigt som en angripare måste hindras från att utnyttja dem.

Vidare måste vår befolkning och Försvarsmakt skyddas. Här är de största hoten terrorism inkluderande angrepp av specialförband och luftangrepp. Bekämpning av terrorism och specialförband kommer sannolikt bli en av markstridskrafternas viktigaste uppgifter. Luftförsvaret har i allmänhet givits hög prioritet av statsmakterna; inköpet av Patriot, om än med okänd verklig förmåga, är ett bevis härpå. Den aviserade anskaffningen av luftvärnsrobot till våra korvetter kommer att innebära att luftförsvaret uthålligt kan läggas långt ut från kusten.

Skyddet av sjöfart är ett exempel på slarvigt tänkande i Rapporten är följande text (sid 191). ” Med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna. Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.” Alltså: eftersom vi (Försvarsberedningen) inte vill utöka marinstridskrafterna så bryr vi oss inte i försörjningen av det svenska folket och dess försvarsmakt. Den sista meningen i texten betyder sannolikt att någon annan skall hjälpa oss på västkusten. Men man kan inte basera ett försvar på fromma (och osannolika) förhoppningar!  Helge Jung i Antingen – Eller[3] trodde också att man skulle kunna låta västmakterna stå för svenskt sjöfartsskydd; verkligheten blev, som alla vet, någonting helt annat. För övrigt, om någon anfaller vår sjöfart – är det inte ett väpnat angrepp?

Denna inriktning går på tvärs med Regeringens godsstrategi från 2018 som anger att sjöfartens roll inom svensk transportnäring skall stärkas (klimat- och miljöskäl). Det anges också att ”Fler svenskregistrerade fartyg utgör även en viktig del i beredskapen inför eventuella krigs- och andra krissituationer.” Försvarspropositionen måste hantera denna fråga – vi kan inte å ena sidan lägga större vikt vid sjötransporter och å andra sidan bortse från skyddet av dessa.

Uppenbarligen avser Regeringen att göra en omfattande utbyggnad av vindkraft till sjöss. Eftersom denna vindkraften skall svara för en allt ökande del av det elnät som får allt större betydelse för vår energiförsörjning måste vindkraften skyddas och detta redan i fred.[4]

Ett nytt men synnerligen viktigt område är cybersäkerhet. Denna måste genomsyra all verksamhet – ”varje sjöman/soldat en cyberkrigare”!

Intervenera

Jag använder termen ”intervenera” som ett samlingsord för termer som anfalla, angripa, ingripa etc.

Intervenera är nära knutet till såväl förebygga som avskräcka. Det är genom visad förmåga att ingripa, när så behövs, som trovärdighet skapas.

Inom ramen för ett väpnat angrepp bör huvuduppgiften vara att hålla fienden utanför landets gränser så länge som möjligt. De fientliga förband som tar sig in i landet måste kunna bekämpas överallt. Eftersom landet är stort krävs många och snabbrörliga markstridsförband med understöd från flyg- och fartygsförband med kryssningsrobotar (Robot 15 Mk IV).

Här hjälper geografin till. Luftburen trupp är kanaliserad till Finska Viken och Kaliningrads utlopp såvida man inte väljer att flyga över ett Baltikum där Nato-flyg är baserat. Fartygstransporterade förband, nödvändiga för mer omfattande operationer, är också hänvisade till Finska Viken och Kaliningrad. Här kan ubåtar – svenska, tyska och/eller polska – relativt lätt angripa dessa. Baltikum kan givetvis besättas och användas som basområde men det skulle ta tid och innebära ett helt annat geostrategiskt läge.

Det är också nödvändigt att kunna intervenera i fredstid för att upprätthålla ordning och säkerhet till lands, till sjöss och i luften.

Sammanfattning

En svensk strategi relativt det väpnade angreppet måste ha kontinuitet i tid och rum. Försvaret börjar i fred – si vis pacem, para bellum[5] gäller än. Försvarsmaktens uppgift ”försvara Sverige mot väpnat angrepp” behöver kompletteras: ”förebygga och avskräcka från väpnat angrepp men om detta ändå inträffar verka för att striderna i görligaste mån sker utanför vårt landterritorium”.

Avslutning

Här har jag bara diskuterat strategin i samband med det relativt osannolika fallet då Ryssland anfaller Sverige. En fullständig strategi kräver breddning. Nedan några få exempel:

Veta, förutse

Kunskap om förhållandena i tänkbara operationsområden – exempelvis Sahel.

Förebygga

Delta i fredsfrämjande insatser. Verka för internationell lag genom, bl.a. agerande enligt Havsrättskonventionen till sjöss.

Avskräcka

Närvaro till sjöss i områden där europeisk sjötrafik hotas.

Skydda

Delta i skyddet av europeisk sjötrafik.

Intervenera

Delta i operationer mot terrorgrupper och internationell brottslighet.

Till slut

Regering och riksdag måste ta försvarsfrågan, i vid mening, på allvar. Diskussioner om en försvarsbudget under 1,5% undergräver vår säkerhet samtidigt som resultatet avseende förmåga blir alldeles för svagt. Försvarsmakten måste byggas för alla de strategiska uppgifterna som Försvarsberedningen anger, inte bara det relativt osannolika väpnade angreppet. Vi skall utnyttja högteknologin; kvalitet före kvantitet! Obemannade farkoster bör bli en viktig komponent i alla försvarsgrenar. Att bygga säkerhet i samarbete med andra kräver att vi solidariskt deltar i försvaret av gemensamma intressen. Det viktigaste är att se till att det inte blir ett väpnat angrepp – vilket givetvis inte får leda till en eftergiftspolitik. Om det blir ett väpnat angrepp så skall fienden hållas utanför landet. Gråzonen är mycket mer sannolik än det väpnade angreppet, vi måste ha förmåga att agera i denna för att skydda våra intressen.

En odelbar säkerhet innebär att ha förmåga att hantera alla säkerhetshot, i alla situationer och på alla arenor.

Författaren är kommendör,  ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Noter

[1] Se Lars Wedin: From Sun Tzu to Hyperwar. A Strategic Encyclopaedia, The Royal Swedish Academy of War Sciences, Stockholm 2019, sid 45.

[2] Aftonbladet 15 maj 2019.

[3] Helge Jung (red.): Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning, Ny Militär Tidskrifts Bokförlag, Stockholm 1930.

[4] Se Lars Wedin, Maritime Strategies for the 21st Century. The Contribution of Admiral Castex, Paris, Nuvis, 2016, särskilt kapitel IV.

[5] Den som vill fred förbereder sig på krig.

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Angående medierapportering kring händelserna i Irak den 8 januari

Svenska Dagbladet (SvD) publicerade på fredagen en artikel med rubriken ”Försvaret: Inga raketer träffade svenska basen”. I ingressen påstås att Försvarsmakten ”tar tillbaka tidigare uppgifter om raketbeskjutning mot Tajibasen”. Försvarsmakten delar inte SvD:s tolkning och förtydligar därför uttalandet.

Natten mot onsdag, ungefär samtidigt som Iran genomförde sina vedergällningsattacker mot två amerikanska baser i Irak, utsattes även den amerikanska basen Taji för beskjutning. Basen är stor och inrymmer flera nationer som ingår i den amerikanskledda koalitionen, bland annat den svenska utbildningsinsatsen i Irak. Beskjutning tvingade bland annat den svenska personalen på basen att gå i skydd.

De initiala rapporterna från Irak talade om att basen beskjutits med mindre raketer. Ytterligare information ger vid handen att inga projektiler slagit ner inne på basen. I dagsläget är det för Försvarsmakten okänt vad för typ av projektiler det handlar om och exakt var de slog ner. Försvarsmakten kan däremot fastställa att det rörde sig om ett skarpt larm och att uppgifter om att det skulle röra sig om en eventuell övning inte stämmer.

I insatsområden där Sverige har truppinsatser och svarar för sitt egna skydd finns möjlighet att göra egna undersökningar efter händelser av det här slaget. Några sådana resurser ingår inte i den svenska styrkan i Irak och Försvarsmakten måste därför förlita sig på andra. Försvarsmakten har ännu inte nåtts av någon slutlig rapport rörande händelserna på basen Taji den 8 januari. När vi får det är i skrivande stund oklart.

Att Försvarsmakten, som SvD påstår, tar tillbaka uppgifterna är alltså inte korrekt. Försvarsmakten kompletterade i stället uppgifterna om att de misstänkta projektilerna inte slog ner inne på basområdet.

Mats Ström
Brigadgeneral
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Hur Sverige kan bli musen som röt

Foto: Shutterstock.com

Året 2020 börjar med att USA:s president utmanar Iran på ett sätt som både strider mot folkrätten och kan leda till krig. I detta läge blir medlemskapet i NATO av de flesta länderna i Europa en belastning för dem. Är ett gemensamt EU-försvar en utväg, och bör Sverige ställa sig utanför?

En råare syn på mellanstatliga relationer

Detta skrivs två dagar efter att ett mord på befälhavaren för Irans tidigare irreguljära elitförband Quds utfördes på order av USA:s president Donald Trump. Händelsen är en utmärkt illustration till den nya riktlinje för amerikansk utrikespolitik som följs av Trump´s administration och som säger att USA i kraft av sin stormaktsstatus bör sätta sig över folkrättens regler, när det skulle strida mot något väsentligt intresse för landet att följa dem (Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet, 2019, s17-34).

Det enda övriga land som ibland erkänner att man följer samma riktlinje för egen del är Kina. Å ena sidan brukar visserligen Kina som stöd för sin inställning argumentera att omstridda folkrättsregler tillkom utan Kinas medverkan. Å andra sidan bryter man öppet mot folkrätten i Sydkinesiska havet, och i FN kräver Kina omtolkning av reglerna om mänskliga rättigheter så att de inte ger individen ovillkorliga rättigheter mot den egna staten. Ryssland ljuger för sin del ogenerat om sina folkrättsbrott i Syrien i stället för att erkänna att man också ställer sig över folkrättens regler vid behov. Dessa avsteg av stormakterna från folkrättens regler utgör en minskad trygghet för småstater som Sverige.

Iran utlovar en kännbar vedergällning för mordet på generalen, och risken för ett nytt krig har blivit överhängande, särskilt som Trump har utlovat flygattacker mot 52 mål i Iran om hämnden verkställs. Trump säger att han bl a kommer att rikta anfallen mot kulturella skatter och göra dem oproportionerligt omfattande. Allt detta strider mot folkrättskonventioner, som USA både har skrivit under och ratificerat. Han uttrycker redan från början en avsikt att sätta sig över folkrättens regler utan att ens motivera varför.

Europa riskerar att redan från början bli indraget i konflikten genom att artikel 5 i NATO-fördraget säger att en attack på en eller flera av medlemmarna i Europa eller Nordamerika skall betraktas som ett angrepp på alla. Risken för utbredning av konflikten är också avsevärd genom att både Ryssland och Kina står på Irans sida i ett flertal konflikter i Mellanöstern. Sverige är visserligen inte medlem av Nato, men kom att – åtminstone med icke-stridande förband – bli indraget på NATO-sidan i såväl Korea-kriget, Kuwait-kriget och i Afghanistan och har fortfarande trupper kvar i Irak, där mordet på den iranske generalen ägde rum.

Andra konflikter än i Mellanöstern

I ett sådant läge tenderar all uppmärksamhet – naturligt nog – att ägnas åt konfliktriskerna i Europas närhet, vilket idag innebär Mellanöstern. Det gör att man tenderar att också förbise det faktum att USA löper risk att hamna i väpnade konflikter på andra håll i världen, där Europa kan bli indraget. I dagsläget gäller detta till exempel Sydkinesiska havet. Där tog  Kina i december 2019 i bruk sitt andra nya hangarfartyg och gav det i uppdrag att mota bort amerikanska örlogsfartyg, som på gällande instruktioner från Washington fortsätter att patrullera i vatten i Sydkinesiska havet, som Kina gör anspråk på att äga – i strid med folkrätten. Både brittiska och franska örlogsfartyg bistår USA i denna patrullering.

I Taiwan äger allmänna val rum den 11 januari 2020, och händelserna i Hong Kong har gjort att de anti-kinesiska stämningarna i Taiwan har vuxit i styrka. Oförsiktiga ordval kan leda till att Kina verkställer sina hotelser om att använda vapen för att återförena Taiwan med Kina. Eftersom det finns lagar i USA om att ge ”allt det stöd som krävs” för att Taiwan skall kunna bevara sin självständighet är risken för en storkonflikt mera påtaglig än vanligt.

I Nordkorea hotar landets ledare Kim Jong Un med nya strategiska vapen med anledning av att Trump enligt hans mening inte har levt upp till sina förpliktelser i förhandlingarna om en normalisering av förbindelserna. Med tanke på Trump´s väldokumenterade brist på återhållsamhet och Nordkoreas likaså väldokumenterade prestigekänslighet finns en konfliktrisk även på Korea-halvön.

Världen på väg att delas upp i intressesfärer

Kina och Ryssland har funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfalla under trycket av den internationella händelseutvecklingen. Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen. För det första har de mellan sig världens längsta landgräns mellan två stater. För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner.

Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna  har haft över 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president. Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av USA. Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet, Kaspiska havet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen.

Kapprustning på väg

Båda länderna bedriver en upprustning, som främst riktar sig mot USA. För Rysslands del begränsas den huvudsakligen till utveckling av nya kärnvapen, eftersom den ryska ekonomien sätter ganska snäva gränser för vapenutveckling. Kina har å andra sidan i kraft av sin ekonomiska styrka haft möjlighet till utveckling av nya vapen, som främst fokuserar på offensiva vapensystem, såsom hypersoniska kärnvapenbärande ”glidarmissiler”, som kan tränga igenom USA:s missilförsvar, nya hangarfartyg (ett tredje har enligt uppgift redan börjat byggas), kärnvapenbärande strategiska ubåtar, världens största amfibieflygplan, lufttankningsflygplan, landstigningsfartyg och svärmar av AI-kontrollerade beväpnade drönare. Tonen i kinesiska uttalanden blir alltmera självsäker och samtidigt mera hotfull.

Kapprustning har, precis som under Ronald Reagan´s dagar, en ekonomisk sida. Denna gång talar siffrorna emellertid inte till USA:s fördel, vare sig på kort eller lång sikt. Sovjetunionen upplöstes delvis på grund av att man inte mäktade med de dyrbara satsningarna på nukleär kapprustning. Idag ger Kinas ekonomiska tillväxt varje år  mera tillskott i form av BNP-tillväxt än motsvarande tillskott i USA:s BNP, som växer i en långsammare takt. Inget talar idag för en hastig ökning av USA:s ekonomiska tillväxt eller någon stor minskning av Kinas ekonomiska tillväxt.

Att Kina utvecklas i riktning mot en alltmera auktoritär stat med territoriella ambitioner och krav på att ”leda” hela den eurasiska kontinenten har inte kommit plötsligt. Det har inte skapats som en motreaktion mot USA:s handels-och försvarspolitik under Donald Trump och inte av att han startat ett handelskrig med Kina. Det började redan under Hu Jintaos tid som ledare för den kinesiska nationen att märkas en åtstramning av yttrandefriheten och en reaktion mot utländskt inflytande och minskande benägenhet att uppfylla de löften man hade avgivit för att Kina skulle få ansluta sig till världshandelsorganisationen WTO.

Då hade Västvärlden tagit emot Kina med öppna armar i förhoppning om att öppnandet av den kinesiska marknaden för omvärlden och deltagande i världshandeln skulle leda till en demokratisering av det kinesiska samhället. Nu var det tydligt att utvecklingen i stället började gå åt det andra hållet. När Xi Jinping trädde till makten i Kina 2012 blev det tydligt att Kina ville återgå till sin historiska position som ett auktoritärt styrt ”Mittens rike” med inflytande över hela den eurasiska kontinenten.

Den 19:e partikongressen i oktober 2017 blev en milstolpe. Xi Jinping avslöjade då sina storstilade ambitioner för landet. Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl  a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar, att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution.  Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen. Sedan dess har Kina arbetat vidare med denna målsättning, och inget tyder på att den har blivit ifrågasatt på allvar inom Kina.

Uppvägs risken att dras in i USA:s konflikter av den trygghet som NATO ger?

Man kan ifrågasätta om man i Europa bör väga in kostnaderna för att dras in i USA:s många konflikter i Asien och Mellanöstern med samma vikt som tidigare. Är det för medlemmarna av NATO en riktig kostnads- och intäktsanalys att fortsätta att genom sitt medlemskap förlita sig på USA:s stöd i händelse av angrepp från Ryssland? Gäller det också, när USA inte längre tycks ha råd med att öka sin militära förmåga i Europa, trots ett växande hot från Ryssland mot de små länderna i öster? USA förväntar sig å andra sidan stöd av Europa i sina utrikespolitiska utspel, som ibland innehåller allvarliga folkrättsbrott.  Europa har ju inte egna väsentliga strategiska intressen i Asien, och är det då rimligt att ta risken att dras in i konflikter i Asien, när Donald Trump antyder att stöd inte automatiskt kan påräknas av länder i Europa, som inte har bidragit tillräckligt till NATO:s samlade förmåga? Sådana farhågor diskuteras sällan öppet, eftersom man inte vill yppa tvivel om NATO:s värde, men de oroar många inom EU och NATO.

Kan EU stå på egna ben?

I en ledarartikel den 1 januari 2020 skriver Financial Times att EU behöver ”lära sig maktens språk.” Budskapet är att ”strategisk autonomi” är en värdig målsättning för EU, men inte på bekostnad av alliansen med USA. 2016 års beslut av EU om att ge ny kraft åt EU:s yttre säkerhet och försvar innehåller en genomförandeplan för säkerhet och försvar och kräver snabba åtgärder för att öka samarbetet mellan EU och NATO. Idag är det ändå svårt att se att särskilt mycket har hänt i den vägen.

Visserligen lovar EU-kommissionens nya president Ursula von der Leyen att leda ”en geopolitisk exekutivkommitté, som inte är rädd för att driva EU:s intressen på ett lika hårdhänt sätt som Kina, Ryssland och USA. EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrel säger också att EU ”måste lära sig att tala maktspråk”, men innebörden i önskan om autonomi har olika innebörd, menar Financial Times.

Enligt Frankrikes president Emanuel Macron betyder det ökat oberoende av Washington, som han kallar ”hjärndött”. Tyskland däremot har ett inbyggt motstånd mot en mera kraftfull attityd till försvars- och utrikespolitik, även om utmaningen från Kina gör att Tyskland överlägger med Frankrike om att skapa ett ”Europeiskt säkerhetsråd”, vilket Financial Times´redaktion rekommenderar att Storbritannien skall ansluta sig till efter fullbordat Brexit. Ändå varnar tidningens redaktion för att det kommer att dröja många år innan några åtgärder hinner att ge resultat i form av ökad försvarsförmåga och äkta strategisk autonomi på grund av trögheten i medlemsländernas budgetarbete. Därför varnar Financial Times i sin nyårsledare EU för att lämna det transatlantiska samarbetet så länge det inte finns något trovärdigt europeiskt alternativ.

Sverige riskerar att bli musen som röt

Här bör observeras att Sverige varken är medlem av NATO eller har varit berett att medverka i skapandet av ett gemensamt EU-försvar. Det parti som enligt väljarbarometrarna för närvarande skulle få flest röster i ett val, d v s Sverigedemokraterna, är motståndare till tanken på en Europaarmé och vill även se en folkomröstning om att lämna EU. Samtidigt talar moderatledaren Ulf Kristersson om att Sverige måste visa en hårdare attityd mot Kinas försök att påverka opinionen och vidta åtgärder för att möta den kinesiska ambassadens hot mot vår handel med Kina. Det skulle i betänklig grad komma att påminna om musen som röt – om Sverige i framtiden skulle fortsätta att stå utanför både NATO och ett europeiskt försvar.

EU:s före detta handelskommissionär Cecilia Malmström formulerar problemet

Inför avslutandet av sitt uppdrag som EU:s handelskommissionär skrev Cecilia Malmström en artikel i Aftonbladet, där hon uttryckte en annan åsikt om USA, inte så att EU borde koppla loss från USA, men väl att USA:s och EU:s intressen inte längre tycks lika tätt sammanflätade som förr. …….”Europeiskt stål och aluminium beläggs med amerikanska importtullar, eftersom de anses underminera amerikansk nationell säkerhet”. Att Kina nu utmanar både USA och EU anser hon vara anledning till huvudbry, särskilt som vi i Europa har förlorat det tekniska ledarskapet till Kina och USA. ”Vi är en stark global aktör inom handel, men fragmenterade i vår samlade utrikespolitik.” Den tiden är förbi, då ”ett allierat demokratiskt och marknadsekonomiskt Västeuropa utgjorde en militär, kulturell och ekonomisk buffertzon mellan Atlanten och det sovjetiska imperiet….I den värld där makt går före rätt, klarar vi oss mindre bra…EU står nu inför uppgiften att fokusera på relationerna med resten av världen, och orientera sig i en multipolär ordning samtidigt som vi dras med interna spänningar.” Cecilia Malmström frågar hur vi kan hålla fast vid de principer som gjort vår kontinent relativt fri och rik.

Vi står redan inför problemet

För svensk del har detta dilemma aktualiserats av att Kina kidnappade en svensk medborgare, som var på semester i Thailand och den kinesiska ambassadens hotfulla uppträdande mot personer och organisationer i Sverige, som har verkat för hans frigivande. En årlig konsultation om handelsfrågor har redan ställts in av Kina, uppenbarligen som en första bestraffning av Sverige. Det ger oss en försmak av hur en framtid med Kina som ledare för den eurasiska kontinenten med rysk hjälp skulle te sig. Den försmaken bör vara anledning till att ta Cecilia Malmströms avskedsord på stort allvar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Folkförankring = krigsavhållande?

En del av folkförankringen innefattar att våra soldater och sjömän har den materiel som medger framgångsrik strid. Foto: Alexander Gustafsson.

Senaste numret av ”Vårt Försvar” (nr 4/2019) ägnar stort utrymme åt ”Folkförankring” med bidrag från flera författare, bl a Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. Den röda tråden är att samhället skall förstå och biträda behovet av ett motståndskraftigt totalförsvar, berett tillskjuta resurser samt slutligen stå fast i prövningens stund. Folkförankringstanken har under lång tid varit en portalparagraf i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Lätt att förstå och ta till sig.

En central fråga är vad händer med folkförankringen när kriget är här? En fråga om trovärdighet och ansvar.

I nämnda nummer av Vårt Försvar berörs främst betydelsen av att de civila delarna av totalförsvaret kan ”leverera” för att folkförankringstanken ska bli relevant. En rimlig fokusering på det område inom totalförsvaret som måste byggas upp från grunden. Eftersom vi avvecklat det civila totalförsvaret efter sekelskiftet kommer det att ta tid att åter komma upp till rimlig nivå. Trots att alla är överens om den civila delens av totalförsvaret betydelse för alla samhällsfunktioner vid kris och krig, inklusive försvarsmaktens, går återuppbyggnaden otillåtet långsamt. När regering och riksdag tydligen inte kan leverera – kommer alla vackra ord om folkförankring bara att stanna vid retoriska dimmor?

För de militära delarna av totalförsvaret – Försvarsmakten (FM) – ägnas numret främst åt övningar och kommunikation. En rimlig utgångspunkt för en organisation som finns och är aktiv och inte som de civila delarna vilka måste återskapas. Nu finns det tyvärr moln på himlen även för FM – Försvarsberedningens rapport Motståndskraft innebär främst en volymökning, med bara begränsade kvalitativa satsningar på de stridande förbanden. Tyvärr talar dessutom mycket för att de ekonomiska satsningarna som förespråkats kommer att naggas i kanten – vi kommer alltså att ånyo upprepa decennier av bristavvägning i stället för utveckling. De begränsade kvalitativa satsningarna blir då ännu mindre i spåren av att personal och infrastruktur tar en större andel av kakan. Avståndet till vad vi behöver för att kunna möta en modernt utrustad angripare kommer att öka.

Totalförsvar och folkförankring kan jämställas med övriga nationella kärnverksamheter som alla bygger på att det finns en folklig acceptans för hur de organiseras och utförs – bl a lag och ordning, hälsovård, äldrevård och infrastruktur. Till skillnad från Totalförsvar är dessa kärnverksamheter i ”skarp verksamhet dygnet runt” och bedöms således dagligen. Laglösheten på gator och torg, stängda vårdavdelningar, äldre som vägras adekvat omsorg och återkommande tågförseningar innebär antagligen var för sig, att det finns starka frågetecken kring ”folkförankring” inom dessa kärnverksamheter.

En rimlig utgångspunkt vid bedömning av Totalförsvaret folkförankring bör vara hur man klarar krigsuppgiften – en inte helt lätt uppgift. KKRVA har i sin studie ”Krigsvetenskapen i 21:a århundrandet” ingående visat vilka krav som måste vara uppfyllda för att Moskva ska uppfatta vårt totalförsvar som relevant och svårbekämpat, d v s krigsavhållande. Försvarsberedningen har i princip kopierat Akademiens förslag avseende de civila delarna av Totalförsvaret men inte velat ta till sig Akademiens förslag till nödvändiga satsningar när det gäller det militära försvaret. Det är beklagligt att ohörsamheten kring vad soldaten, sjömannen och officeren behöver för att kunna lösa sina uppgifter inte beaktats. En fråga som beslutsfattarna kan leva med i fred men som i stridssituationer snabbt kommer att erodera ”Folkförankringen” när motgångarna kommer och förlustsiffrorna blir höga.

Man kan möjligen ana i artikeln om Militärstrategisk kommunikation i nämnt nummer av Vårt Försvar att man kan ”prata upp” vår krigsavhållande tröskeleffekt och därmed folkförankringen? – jag rekommenderar att man talar klartext om förmågor och behov. Utvecklingen inom sociala media kan locka till utspel och ”oneliners” för att påverka det folkliga stödet, men slår tillbaka snabbt och brutalt när något går snett. De med någon insikt i FM´s vittomfattande verksamhet vet att det finns brister. Våga vara lika tydlig med det som är dåligt som det som är bra.

Folkförankring är en nödvändighet för i princip alla samhällsfunktioner – till skillnad från övriga blir bedömningsgrunderna för Totalförsvaret olika i fred och i krig. I fredstid väger närvaro och volym tungt, i krig framgång på slagfältet och för ett land som Sverige låga förlustsiffror. Det ligger i politikernas händer att frigöra sig från partitaktik, regionalpolitik mm och ta sitt ansvar för att skapa en försvarsmakt med tillräckliga förmågor för att folkförankringen ska kunna bibehållas även om vi blir angripna. Försvarsmaktens ansvar kring ”tillräckliga förmågor” är lika viktigt – här finns fackkompetens om angriparens förmågor. Folkförankringen måste vara trovärdig också i Moskva, det är främst Försvarsmaktens ansvar.

Författaren är viceamiral och f d stf överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och dess förutvarande styresman.

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen för Rikskonferensen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför Rikskonferensen. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen.

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51). Möjligen kan den nyhet Damberg presenterar vara hur regeringen avser följa upp den sistnämnda utredningen.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Med tanke på mitt försök att förutsäga inrikesministerns eventuella nyhet, kan nästa block bli särskilt intressant. Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

Aurora 20 i myndighetens fokus

I maj och början av juni genomförs försvarsmaktsövning Aurora 20 där huvuddelen av Försvarsmaktens förband deltar.

Strax innan genomförs den amerikanska övningen Defender 20. Försvarsmakten deltar årligen i ett stort antal multinationella övningar inom ramen för vårt partnerskap med Nato, men avstår från deltagande i just Defender 20. Det har uppmärksammats av media och jag vill mycket kort förtydliga varför vi inte deltar:

Försvarsmakten väljer att fokusera på vår egen övning, Aurora 20 som är den största på många år. Det här är väl känt och kommunicerat med våra partnerländer som också visat förståelse för våra prioriteringar.

Dessutom är det så att flera av våra internationella nyckelpartners visat stort intresse för att delta i Aurora 20. Genom att avstå Defender 20 kan Försvarsmakten i stället fokusera på Aurora 20 så att den övningen håller hög kvalitet. Det i sin tur stärker inte bara oss utan även våra partners och utvecklingen av samarbetet kring försvaret av vårt närområde.

Brigadgeneral Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

Replik på Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare: Med fokus på UKÄ och Officersprogrammet

Foto: Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7617355

Officersutbildningen är en av Försvarsmaktens viktigaste verksamheter vars kvalité har en avgörande inverkan på organisationens samlade förmåga. Således ett angeläget område att analysera, diskutera och debattera. Ett tack till inkomna bidrag i ämnet från Stefan Emanuelsson, Marcus Dansarie och Simon Franzén.

Redaktören

How can I possibly put a new idea into your heads, if I do not first remove your delusions? – Robert Heinlein, 1967

Stefan Emanuelsson har i grunden missförstått den roll som UKÄ har i den akademiska världen. UKÄ är inget hinder för hur Försvarsmakten och Försvarshögskolan väljer att bedriva utbildning, utan är en kontrollfunktion för att tillse att lärandemålen uppnår tillräcklig hög kvalité. För att ha en ärlig debatt om hur kadetter utbildas måste vi ha en gemensam förståelse för vilken roll UKÄ respektive FHS spelar för Officersutbildningen.

I sitt inlägg “Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare”, skriver Stefan Emanuelsson  att den svenska krigskonsten ”riskerar att bli lidande till förmån för nästa akademiska examinationsnivå… Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har tidigare kritiserat FHS avseende att officersutbildningarna hållit för låg akademisk nivå. Vad i officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst avseende officersutbildningarna?”[1]

Insinuationen, att den akademiska utbildningen vid FHS underminerar svenskt krigskonst, är en allvarlig anklagelse. Trots att Marcus Dansarie i sin replik till Emanuelsson påvisat flera brister i inlägget[2], känner även jag mig tvungen att svara. Då Dansarie gått igenom hela Emanuelssons inlägg kommer jag istället ayy fokusera på citatet ovan, och beskriva varför idén att ”officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst”, är direkt felaktig.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) är en granskande myndighet[3], och dess roll är att kontrollera att läromålen som universiteten själv sätter uppfylls. UKÄ granskar inte på vilket sätt utbildningen genomförs. Att skylla upplevd bristande kvalité på Officersprogrammet (OP) på UKÄ är således ett argument som saknar grund.

Efter en granskning av OP 2014 fattade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslut om att utbildningen som leder till officersexamen ansågs hålla bristande kvalitet. Försvarshögskolan (FHS) fick ett år på sig att inkomma med en redogörelse över vilka åtgärder som skolan vidtagit. Dåvarande rektor Romulo Enmark tillsatte i mitten av november 2014 en arbetsgrupp, (AG åtgärdsplan OP) för att ta fram åtgärdsförslag samt en åtgärdsredovisning till UKÄ i syfte att utbildningen skulle erhålla omdömet hög kvalitet vid UKÄ:s uppföljning. Jag, som ensam studeranderepresentant, satt med i AG, och har därför direkt insyn i kritiken från UKÄ, samt de åtgärder som FHS har vidtagit sedan dess.

En betydande del av detta inlägg är hämtat från den rapport som AG framställde och låg till grund för FHS svar till UKÄ.

Vad UKÄ fann vid granskningen

I sin granskning fann UKÄ att tre lärandemål för Officersprogrammet (OP) innehöll bristande kvalitet:

  1. För officersexamen ska studenten visa kunskap om områdets vetenskapliga grund och dess beprövade erfarenhet och kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen.
  2. För officersexamen ska studenten visa förmåga att kritiskt och systematiskt granska, bedöma och använda relevant information.
  3. För officersexamen ska studenten visa förmåga att i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar med olika grupper.

Av dessa brister framgick även preciserad kritik, bland annat:

1.1. Alltför stor variation och brister i (ibland avsaknad av) metodredovisning i de studerandes självständiga arbeten

1.3. Alltför stor variation och brister avseende kunskaper om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen

2.1. Alltför stor variation och brister i användning av källmaterial, inklusive diskussion om validitet och reliabilitet

2.2. Alltför stor variation och brister i kritisk reflektion, vilket sammantaget med 2.1 vittnar om brister i kunskaper om teori, metod och analysverktyg

3.2 Alltför stor variation och brister i språkbruk, inkl. förmåga att argumentera sakligt

Åtgärder vidtagna av FHS och OP

Dessa är allvarliga brister, och på vilket sätt att åtgärda bristerna skulle påverka den svenska krigskonsten i negativ riktning är för mig oklart. Det UKÄ påvisade var snarare att OP måste bli bättre, och höja kadetters kunskapsnivåer avseende bland annat ”vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen” samt förmågan att argumentera sakligt. Huruvida dessa kunskaper är viktiga för officerare får varje individ själv bedöma. Jag vet var jag står.

AG analyserade kritiken från UKÄ, och kunde konstatera att kritiken var både rättvis och rättvisande. AG kunde bland annat konstatera att det saknades en tydlig progression i utbildningen som ledde upp till ett självständigt arbete i termin sex; att inom den krigsvetenskapliga profilen var endast två kurser av 14 på CFU som leddes av vetenskapligt skolad personal (2014); och att kadetter inte hade tillgång till akademiska databaser som exempelvis JSTOR.

Ser vi till hur OP genomförs idag, jämfört med för endast ett par år tidigare, kan det konstateras att ett antal av AG förslag har genomförts, och lett till en förbättrad utbildning för kadetter vid FHS. Det finns idag en tydlig progression från grundkurser, till fortsättningskurser, till påbyggnadskurser[4]; antalet databaser, inklusive JSTOR, har ökat; FHS kan nu bedriva forskningsutbildning[5] och därigenom öka antalet akademiskt skolad personal, samt öka kunskapen om krigsvetenskap och officersprofessionen.

Slutsatser

Detta korta svar ville belysa och visa varför UKÄ inte är en belastning för Försvarshögskolan och Försvarsmakten, snarare tvärtom. UKÄ är inte en bromskloss, och svensk krigskonst lever inte på nåder av myndigheten. UKÄ tillser att den akademiska utbildning som kadetter får håller högsta möjliga nivå, myndighetens ansvar är att granska ”kvaliteten i högre utbildning och lärosätenas system för kvalitetssäkring av högre utbildning och forskning”[6]. Hur den bedrivs lägger sig inte UKÄ i. Det finns såldes utmärkta möjligheter för Försvarsmakten att tillsammans med Försvarshögskolan utforma hur Officersprogrammet drivs och vilka lärandemål som skall uppfyllas för examen.

Frågan om huruvida Officersutbildningen i sig skall vara akademisk, är en helt annan diskussion. En typ av icke-akademisk officersutbildning genomförs redan av Försvarsmakten, och förser Försvarsmakten med specialistofficerare. Det kan dock konstateras att vid West Point i USA erhåller blivande taktiska officerare en kandidatexamen[7], i Tyskland en masterexamen[8], och i Storbritannien hade ca 80 % av alla antagna till RMS Sandhurst 2017 en kandidatexamen[9]. Att tro att Sveriges befolkning och värnpliktiga är så unika, eller svensk krigskonst så speciell, att vi kan helt gå vår egen väg, framstår därför som naivt.

Dansarie, i sin replik till Emanuelsson, gör en viktig poäng när han redovisar vad högskolelagen faktiskt säger – nämligen att ”utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och beredskap att möta förändringar i arbetslivet.”[10]

Det är exakt det OP skall göra, och att kritisera FHS och UKÄ för att hålla tillbaka svensk krigskonst framstår förhoppningsvis, efter denna replik, som direkt felaktig.

Det Försvarshögskolan och Försvarsmakten kan göra, är att tillse att den utbildning kadetter erhåller håller högsta möjliga nivå. De åtgärder som har genomförts sedan 2015 vid FHS efter UKÄs granskning, är en bra bit på vägen.

Författaren är Officer vid Ledningsregementet.

Noter

[1] Emanuelsson, S., 2019, https://kkrva.se/akademisering-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare (hämtad 2019-12-28)

[2] Dansarie, M., 2019, https://kkrva.se/replik-pa-akademiseringen-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare/ (hämtad 2019-12-28)

[3] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[4]Försvarshögskolan, 2019, https://www.fhs.se/studentportalen/studera/mina-studier/kursplan-och-kurslitteratur/utbildnings–och-kursplaner-officersprogrammet-19-22.html (hämtad 2019-12-28)

[5] Ibid, 2019, https://www.fhs.se/forskning/forskarutbildning.html (Hämtad 2019-12-28)

[6] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[7] West Point Military Academcy, 2019, https://www.westpoint.edu/academic_pillar, (hämtad 2019-12-28)

[8] Bundeswehr, Laufbahn der Offiziere, https://www.bundeswehrentdecken.de/soldatenberuf/zeitsoldaten/offizier (hämtad 2019-12-28).

[9] Turner, C., 2017, https://www.telegraph.co.uk/education/2017/08/14/army-chief-reveals-plans-entice-school-leavers-sandhurst-offering/ (hämtad 2019-12-28).

[10] Högskolelagen, 1 kap, 8 § 2 st, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/hogskolelag-19921434_sfs-1992-1434 (Hämtad 2019-12-28)

Replik på Marcus Dansarie replik på tidigare publicerat inlägg; Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare

Vilket vägval för officersutbildningen – ett ämne som engagerar och ska engagera! Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.

”Vad vi vet formar vad vi tänker och tycker.
Vad vi tycker formar vad vi vet eller tror att vi vet.”[1]

Citatet ovan blir för mig talande när jag läser Marcus Dansaries replik. Han tenderar att i stort föreskriva en diametralt motsatt sida till vad jag framställde. Vi är båda överens om att en hög utbildningsnivå är viktig för officeren. Metoden för att nå största möjliga effektivitet, den delar vi inte. Då jag, som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg, anser att tidigare utbildningssystem med en tydlig progression sannolikt givit oss en mycket skicklig officerskår.

Dansarie missar en del av poängen med vad jag skriver avseende att den tyska krigsakademin utvecklade krigskonsten under lång tid och att kunskapsöverföring skedde från generation till generation. En distinkt avgränsning, som jag även pekade på, var utvecklingen efter 1:a världskriget när general Hans von Seeckt implementerade doktrinen Gefecht der verbundenen Waffen. Denna doktrin ledde sedan till att Truppenführung kunde implementeras under senare delen av 30-talet och början av 40-talet.

Jag konstaterar vidare att vi har en motsatt syn på hur effektiv den ”moderna operationsanalysen” som Dansarie tillskriver USA och Storbritannien, verkligen är. Vi kan som exempel ta Vietnamkriget som jag nämner i mitt inlägg, där statistiken tenderade vara det som räknades, vilket tog uttryck i Body count strategin. När inte den fungerade provades Counterinsurgency Warfare (COIN) , med utgångspunkt i fransmannen David Galugas erfarenheter från Algeriet. Denna visade sig inte heller fungera i Afghanistan när COIN skulle implementeras under general McChrystal ledning.[2] En relevant fråga att ställa sig är hur sund den ”moderna operationsanalysen” egentligen är, när man med COIN försöket i Afghanistan inte kan sägas ha lyckats. Eller för den delen, inte mycket i operationsplanerna verkar ha varit särskilt lyckat, vilket framkommit under de senaste veckornas rapportering om USA:s misslyckande i Afghanistan

”– Vi visste inte vad vi gjorde, vi saknade en grundläggande förståelse för Afghanistan, sa generalen Douglas Lute 2015, i ett uttalande som fram tills nu varit hemligstämplat.

Lute var Vita husets samordnare för frågor gällande Afghanistankriget, både under Bush- och Obamaadministrationen.

I en intervju på PBS häromdagen utvecklade Lute vad han menade.

– Vi hade inte tillräcklig kunskap om politiken, ekonomin eller demografin för att kunna skapa en fungerande strategi, sa han”[3]

Angående SOFU

Angående SOFU som väg in i officersyrket så är läsandet av lagtext[4] och att tolka densamma  en konst i sig. Poängen som jag ser det är att 6 § i Officersförordningen är central och i det fallet finns en risk att SOFU fänriken utan tidigare militär erfarenhet kan erhålla en tillsvidareanställning innan denne ens varit soldat/sjöman och officer i 7 månader. Något som kan innebära att en för Försvarsmakten olämplig officer rekryterats utan att ha passerat tidigare nyttjade kvalitetssäkringssystem, vilka skulle kunna karakteriseras som praktisk klokskap. Något som även Försvarsmakten tidigare framhävt i bl a den militärstrategiska doktrinen ”Ledning av väpnad strid med uppdragstaktik som grund, kräver en hög utbildningsnivå och förståelse. Chefer måste förstå verksamheten på den egna nivån och flera nivåer över för att kunna tolka givna uppdrag mot övergripande mål samt måste förstå verksamheten flera nivåer under den egna nivån för att kunna ställa adekvata uppdrag.”[5]

Källkritik

Dansarie hävdar ”på flera ställen plagierar författaren hela stycken från sina källor”.

Mot detta felaktiga påstående vänder jag mig då inlägget bygger på noter enligt Oxford metoden ”genom noterna belägg för de uppgifter och citat som finns i texten”[6]. Inlägget är vidare inte en akademisk uppsats, utan visar olika teser som förhoppningsvis utmynnar i  reflektion hos läsaren. Källorna i form av fotnoter, visar var texten kommer ifrån och en läsare kan sannolikt värdera där mina egna skrivningar varit rådande avseende textens framställning.

Avslutningsvis

En god regel som kan användas som ingång om man objektivt vill analysera, varför för vissa individer uppenbara sanningar ibland är diametralt annorlunda uppfattat av andra:

”Trots att det kan röra sig om samma företag finns det olika uppfattningar om vad som totalt sett är viktigast för företaget. Dessa olikheter i uppfattning hänger i första hand samman med att människor alltid tenderar att uppfatta helheter utifrån sina egna utgångspunkter och därmed sina egna funktionsområden.”[7]

Något som i det här sammanhanget kan vara talande då Dansarie är officer från en annan försvarsgren och indirekt kan antagas ha en annan generell syn på verksamheten i stort och detaljer i smått.

Författaren är kapten och tjänstgör vid Fältjägargruppen.

Noter

[1] Sveriges radio P1, Filosofiska rummet 2019-12-15, 16-17 min in i programmet.

[2] Agrell, Wilhelm: Ett krig här och nu. Från svensk fredsoperation till upprorsbekämpning i Afghanistan 2001–2014. Atlantis, Stockholm 2013, Sida, 224-229

[3] https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6301&artikel=7367520 (2019-12-26)

[4] För förvaltningsmyndigheter är en förordning att betrakta som överordnad myndighetens egna regleringar https://lagrummet.se/lar-dig-mer/vanliga-fragor#vem-beslutar-om-lagar.

[5] Militärstrategisk doktrin – med doktrinära grunder (MSD 12), sida 120.

[6] http://www.buv.su.se/polopoly_fs/1.93466.1340632586!/menu/standard/file/CBK_guide_till_Oxford.pdf (nedladdat 2019-12-26)

[7] Logistik i försörjningskedjor, Studentlitteratur, ISBN:978-91-44-079652-3, sida 154-155.

Det gles slagfältet II

Moderna förband drar mycket höga kostnader med konsekvenserna att de blir färre och slagfältet glesare. Foto: Försvarsmakten.

Ämnet det glesa slagfältet har Tidigare diskuterats av akademiledamoten Robert Dalsjö och följs här upp av den finlandssvenske försvarsbloggaren Robin Häggblom. Ämnet är av stort intresse och fler inlägg välkomnas vilka tar upp frågorna om vilka militärstrategiska, operativa och taktiska konsekvenser som  blir följdverkningarna av ett glesare slagfält.

Redaktören

Robert Dalsjö beskrev i KKrVA:s Handlingar och Tidskrift nr 3/2019 det glesa slagfältets problematik, och hur det ställer andra krav på både truppförbandens uppsättning och på deras materiel. I korthet kan man sammanfatta teserna som att det glesa slagfältet ger rum för fiendens mindre förband att manövrera fritt i de luckor som uppstår då de egna manöverförbanden är för få till antalet för att kunna skapa en sammanhängande frontlinje. Det leder i sin tur till att det ställs ökade krav på spanings- och eldledningsresurser samt ett fokus på vapensystem med lång räckvidd, både hos Flygvapnet och hos Arméns resurser för indirekt eldgivning, för att undvika långa förflyttningar som till sin natur är både riskabla och tidskrävande (vilket i sin tur ger fienden initiativet).

Det finns många potentiella infallsvinklar, och Dalsjö konstaterar själv i sin artikel att det viktigaste just nu snarare är att få liv i diskussionen än att ha alla svaren färdiga. Det är lätt att hålla med om den punkten, det glesa slagfältet har potential att bli vår tidsålders skyttegravskrig – ett fenomen som går att förutse, men som har så pass långtgående påverkan på kriget att det är svårt att helt ut förutse hur de olika nymodigheternas växelverkan kommer att falla ut. Klart står emellertid att slagfältet i ett modernt krig i Norden inte kommer att påminna överdrivet mycket om andra världskriget, och knappast heller om hur ett tredje världskrig i Fuldagapet skulle sett ut.

För Sveriges del är det glesa slagfältet mer eller mindre givet. Inte ens två starka brigader skapar någon längre frontlinje, och Ryssland saknar i praktiken överskeppningstonnage för att sätta in riktigt stora förband. Luftlandsättningar i inledningsskedet har en viss potential, men också här tar transportkapaciteten snabbt slut om förbanden ska flygas in med sina fordon. I annat fall saknar de den operativa rörlighet som krävs för att fullt ut kunna använda de möjligheter som den svenska militära ”glesbygden” erbjuder. För Finlands del ser situationen något annorlunda ut, och ifall den finska Försvarsmakten hunnit mobilisera så skulle striderna längs med E18 (Helsingfors – St Petersburg) troligen kännetecknas av en relativt hög förbandstäthet och traditionella mekaniserade förband i huvudrollen. Samtidigt är det fritt fram att börja räkna antalet finska manöverförband, och rätt snart inser man att den norra flanken börjar bli gles om det fortfarande ska finnas styrkor kvar att sköta försvaret av frontlinjen norr om Kajana.

Det här är egentligen inget nytt. Under andra världskriget så var ödemarkerna norr om Segozero (fi. Seesjärvi) befästa till varierande grad, något som illustreras av det faktum att både ryska partisaner och finska patruller relativt framgångsrikt passerade genom frontlinjen och in bakom de fientliga linjerna. Parallellerna till ökenkriget 1941–1943 och speciellt den södra flanken är slående, men samtidigt går det inte att blunda för en viktig skillnad mot det moderna glesa slagfält som Dalsjö målar upp: ödemarkerna var glest befolkade för att ingendera sida sökte ett avgörande där, det moderna slagfältet kommer att vara glest också i avgörande områden.

Vän av ordningen vill antagligen i det här skedet påpeka att glesa slagfält knappast kan ses som något revolutionerande – trots allt har krigföring under större delen av historien kännetecknats av arméer som strövat runt, levt av landet, och mött fiender i större omfattning endast i samband med regelrätta slag och belägringar. Det var egentligen först i samband med första världskrigets skyttegravar som en statisk frontlinje över hela spännvidden etablerades, och också i det fallet så gällde det i första hand västfronten och Italien. Östfronten och Mellanöstern medgav fortfarande en större grad av fri rörlighet.

Innebär då den nuvarande utvecklingen där förbanden blir för dyra för att kunna sättas upp i de mängder som en kompakt frontlinje kräver egentligen bara en återgång till det som varit det vanliga sättet att föra krig i århundraden, med fasta frontlinjer som en knappt sekellång anomali? Det är möjligt, men samtidigt ska man notera att t ex. de ryska erfarenheterna från Ukraina verkar ha lett till en större fokus på större och tyngre förband, med t ex återtagandet av divisioner som en fast förbandsnivå, och med lättare enheter som marininfanteri och luftlandsättningstrupper som tillförts fler egna stridsvagnar. Det är också en paradox i att de ryska förband som bäst lämpar sig för självständiga operationer på motståndarens djup också är de som är svårast att ersätta i fall de lider förluster, vilket ökar trycket på att ha säkra försörjningslinjer till hemlandet. Inte ens ett land av Rysslands storlek kan kosta på sig att slänga bort luftlandsatta stridsgrupper om de inte kan räkna med att nå avgörande fördelar.

Men kanske är det moderna glesa slagfältet närmast besläktat med krigföringen under 1800-talets andra hälft? Då ett fåtal spridda förband ska kraftsamlas blir von Moltkes princip om att marschera åtskilt men slå gemensamt (ty. Getrennt marschieren, vereint schlagen) plötsligt aktuell, men nu med den extra krydda som kommer av riskerna att bli bekämpade redan under uppmarschfasen. Det fungerar så klart åt båda hållen: egna förband behöver inte nödvändigtvis befinna sig i samma område som fienden för att kunna delta i striderna. Samtidigt är det skäl att minnas att både de långräckviddiga systemen och deras ammunition är dyra, så relativt begränsade motåtgärder i form av spridning och luftvärn lär kraftigt kunna minska riskerna för en upprepning av Selenopillja. Däremot så kan manöver i sig skapa effekter som vida överstiger de egentliga kinetiska förmågorna ett förband har. Vetskapen om att fientliga förband har initiativet och kan rumstera om mer eller mindre som de vill i ryggen kan lätt ge upphov till en panik som inte står i proportion till den egentliga lägesbilden. Frankrike 1940 är troligen det bästa exemplet, men också t ex Sinai 1967 är exempel där slagkraftiga arméer blivit besegrade av känslan av att ha förlorat snarare än av att ha blivit grundligt slagna på själva slagfältet. En annan intressant fråga är hur kommunikationerna ska skötas? 1860 var svaret telegrafen, 1940 radion. Men kan man lita på radiosändningar på dagens slagfält med ett stort antal system för elektronisk krigföring? Och är det ens önskvärt att ha aktiva sändare i de marscherande förbanden?

Det glesa slagfältets exakta natur och krav förtjänar onekligen noggrannare studier, då glesheten redan vid en ytlig granskning utkristalliseras som en av de övergripande faktorer som förändrats i grunden sedan det senaste högintensiva kriget mellan modernt utrustade stridskrafter. Material till detta kan med fördel hittas i hur tidigare glesa slagfält sett ut, men man ska samtidigt vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser baserat på historiska förebilder – vid Königgrätz 1866 drabbade 450 000 man samman på ett slagfält som var 10 km brett och 5 km djupt, vilket är siffror vi knappast lär se återkomma.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Dansk försvars­överens­kommelse med betydelse för Sverige

Den danska Huitfeldtklassen har stor mångsidighet och fartygen är intressanta bl a för luftförsvaret av Östersjöinloppen. Foto: Konflikty.pl, Attribution, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19809385.

Även i Danmark finns ambitionen att inom några år höja försvarsanslaget till 1,5 % av bruttonationalprodukten (BNP) – ett faktum som knappast observerats i den svenska för­svarsdebatten. Detta samtidigt som återupptagandet av politiska diskussioner i Sverige väcker farhågor att kommande försvarsbeslut inte når denna ambitionen år 2025. Bedömningar av den försvarsekonomiska utvecklingen i närområdet kan då sammanfattas enligt tabellen nedan.

Försvarsanslaget i andel av BNP

Land Andel BNP 2018 Andel BNP 2025
Sverige 1,12 1,5 (-?)
Danmark 1,20 (+) 1,5+
Finland 1,23 1,7?
Norge 1,54 1,8?
Estland, Lettland, Litauen och Polen ca 2 ca 2
Tyskland 1,13 1,5+

 

Bakgrunden är rekommendationen inom Nato att de årliga försvarssatsningarna bör nå nivån 2 % av BNP under 2020-talet.

I Danmark finns en politisk försvarsöverenskommelse från januari 2019. Den utgör formellt ett tilläggsavtal till den ”normala” fleråriga försvarsöverenskom­melsen – ”Forsvarsforlig” – från hösten 2017. Det nya avtalet ägnades helt åt att de danska försvarsutgifterna år 2023 skall höjas så att de utgör 1,5% av BNP. Där uttalas också att i senare följande försvarsöverenskommelser skall 2 % av BNP nås.

Nämnas kan också att tilläggsöverenskommelsen är unik på så sätt att målet 1,5 % av BNP är det enda som uttalas. Vilka konkreta åtgärder som skall genomföras redovisas inte. Det enda som står är att politiska förhandlingar skall följa för att bestämma vad som skall göras. Ut­giftsnivån i sig är således ett huvudmål.

Noteras kan också att en väsentlig del av utgiftsökningen uttryckt i danska kronor består av ändrad bokföring – nu inräknas utgifter som tidigare redovisats utanför försvars­budgeten. Dock finns även en tydlig reell ökning. Förändring av den ekonomiska redovis­ningen innebär rimligen också att tidigare uppgifter om de danska försvarsutgifterna som andel av BNP varit väl låga för direkta internationella jämförelser.

Allt detta innebär att, uttryckt i försvarsanslagets andel av BNP, så kommer Sverige ligga lägre än övriga länder i närområdet. Detta trots att det för någon tid sedan såg ut som att Sverige skulle gå förbi Danmark under den kommande försvarsbeslutsperioden.

Danska försvarets utveckling

Även om försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP utgör väsentligt information så är försvarsresurserna det väsentligaste. Den största förändringen under de närmaste åren blir ombeväpningen av flygstridskrafterna. Dagens danska stridsflygplan F-16 ersätts av den nya amerikanska typen F-35. Avsikten är att dessa skall tas i bruk från år 2023. Antalsmässigt innebär detta en minskning från dagens antal (44) till 27 flygplan av de nya F-35. Dock har F-35 högre prestanda, vilket kan illu­streras med aktionsradien för stridsuppdrag som blir två á tre gånger längre än de ca 500 km som gäller för dagens F-16.

Det danska luftförsvaret kommer också att stärkas genom att de tre jagarna i Huitfeldklassen skall tillföras de amerikanska missilerna SA-2 med räckvidd upp till 70 km med den modernaste missilversionen. Man förutskickar även införande av den nyare typen SM-6 med officiell räck­vidd på 240 km eller ännu längre. Både SA-2 och SA-6 är allmålsmissiler. Förutom luftmål kan även fartyg bekämpas.

Redan i dagsläget finns på de tre jagarna liksom på två andra fartyg (med benämning flexibla stödfartyg) luftvärn med god räckvidd – ca 50 km. Observeras bör att redan denna räckvidd medger verkan in över svenskt territorium, t ex i de fall man uppträder i Öresund

I försvarsöverenskommelsen nämns också att de fem stora radarstationer som ingår i luftförsvaret skall förnyas.

De här nämnda danska fartygen har naturligtvis beväpning ägnad för att bekämpa sjömål liksom att jaga ubåtar. En förmåga som förnyas och stärks. Danska marinen har inga ubåtar.

De danska markstridskrafterna har en mekaniserad brigad med anställda soldater som ger hög beredskap året runt. Brigaden stärks i försvarsöverenskommelsen. Bland annat med nytt artilleri av typ som liknar de nya svenska artilleripjäserna typ Archer. Man har dock valt en fransk konstruktion benämnd Caesar. Brigaden avses stå till förfogande för snabba insatser inom Nato. Vidare organiseras en högrörlig lätt bataljon både för insatser internationellt och inom Nato.

Den stående brigaden och övriga stående styrkor inom alla försvarsgrenar skall med kort varsel kunna förstärkas med i först hand en ”supplementsstyrka” på ca 4 000 soldater – med detta avses troligen reservpersonal. Därefter skall upp till 20 000 värnpliktiga kunna mobiliseras och efter hand förstärka försvarsmakten.

I försvarsöverenskommelsen nämns också cyberkrigföringen och dess anspråk på det danska samhället liksom det danska försvaret. Bland annat skall ett cybercentrum ha beredskap dygnet runt.

Det danska hemvärnet har en styrka på ca 20 000 personer, d v s samma styrka som dess svenska motsvarighet. Här kan särskilt noteras det marina hemvärnet som är ut­rustat med 30 båtar med deplacement på 80-90 ton. Detta ger möjligheter till marin närvaro i stora delar av övärlden i det danska kärnlandet.

I sammanhanget kan vidare noteras att Kustbevakningen utgör en del av danska marinen. Det innebär bland annat att dess fartyg och båtar har viss beväpning. Dessa fartyg verkar dock i huvudsak avses för uppgifter i Nordsjöns och Skagerraks fiskevatten.

Sammantaget synes det danska försvaret öka förmågan att försvara sjöförbindelser från Kattegatt in i Östersjön och i synnerhet luftrummet i anslutning till detta. Samtidigt ökar Sverige på motsvarande sätt förmåga inom motsvarande område. Detta dels genom att stridsflygplanet JAS 39 E tillförs, dels genom det nya luftvärnssystemet Patriot med lång räckvidd. Vidare ökar förmågan att motstå försök att upprätta stödjepunkter på Gotland eller i anda delar av södra Sverige genom att mark- och sjöstridskrafterna stärks.

Området är av stort operativt värde. Detta beroende på Natos behov av att föra fram förstärkningar i det fall något eller flera av de baltiska länderna utsätts för militära hot. Ökning av Sveriges och Danmarks förmåga att försvara detta område leder då till att Rysslands möjligheter att få resultat av ett hot mot Baltikum minskar. Vilket ytterst minskar risken för militära konflikter i området.

Här blir det då angeläget att uppmärksamma att samverkan mellan Sverige och Danmark kring försvaret av södra Sverige och östra Danmark. Därigenom kan den operativa för­mågan ökas ytterligare jämfört med om de två ländernas stridskrafter uppträder var för sig. Detta eftersom både de danska och svenska luftstridskrafterna var för sig ökar förmågan att uppträda i och över det andra landets territorium. Här skapas möjligheter till både gynn­sammare styrkerelationer och ökad uthållighet vid eventuella stridshandlingar mot en gemensam motståndare. Samverkan bör manifesteras genom ökat inslag av gemensamma övningar.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forsknings­institut och ledamot av KKrVA.

Källor

Underlag för ovanstående utgörs av ”Forsvarsforlig 2018-2023″ och Tilaegsaftalen 2019” hämtade från danska ”Forsvars­ministeriets” hemsida, The Military Balance 2019 samt nämnda vapensystems data från Wikipedia.

Sovjetiska soldater i Sverige

Tusentals var i Sverige, men minnet av dem försvann nästan under sovjetepoken.

Långt före de två amerikanska flygbaserna på svensk mark hade det etablerats flera "ryssläger" i Sverige för sovjetiska soldater som rymt från tysk fångenskap i Norge och Finland. Elisabeth Hedborgs gripande nya bok Min far var rysk soldat visar vilket stort inflytande sovjetiska myndigheter fick i dessa förläggningar.

I Andra världskriget i Sverige berättar jag om hur frågetecken kring en enorm tysk fartygsmodell rätades ut. Jag hittade till slut den ryske modellbyggaren, som varit en av Stalins soldater i Sverige som lyckats stanna kvar och bli svensk medborgare. Min bok är dock inget försök att teckna hela bilden av de sovjetiska soldaternas närvaro i Sverige mellan 1941 och 1945. Hittills har det utkommit ytterst få böcker som tagit upp dessa märkliga öden, den mest nämnvärda är Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget (2008) av Hans Lundgren. Den boken är absolut ingen dålig bok (tvärtom!), men Elisabeth Hedborg har i Min far var rysk soldat tagit ett större grepp om ämnet och konkretiserat fler människoöden och ger slutligen en tydligare bild av vad som hände med dem som med eller mot sin vilja återvände till Sovjetunionen med dess "filtrering" av tidigare krigsfångar.

Det är dramatiskt, medryckande men också trovärdigt när Hedborg levandegör en flykt från tyskarna i Norge. Det finns också stoff för minst en dokumentär- eller spelfilm i sidorna om mottagandet i Värmland bland människor helt utan vana att ta emot exotiska besökare. Avsnitten om dagens Ryssland är även de fina läsupplevelser men av ett annat slag - de inbjuder till reflektion över den roll andra världskriget ännu spelar i dagens Ryssland.

Hedborg ställer flera frågor som egentligen borde ha ställs för många decennier sedan. Exempelvis: vem var det som bestämde mest på förläggningarna med sovjetiska krigsflyktingar i Sverige, kungliga svenska Socialstyrelsen eller Kreml genom den sovjetiska ambassaden i Stockholm? Den mörkade utskeppningen från Gävle hösten 1944 av nästan tusen man satte många saker och ting på sin spets och det är ingen vacker bild som framträder.

Det är svårt att helt "ta in" hur länge den sovjetiska statens mobbande av tidigare krigsfångar kunde pågå, man kan säga att punkten sattes först 1995.

Min far var rysk soldat utgör en välskriven och annorlunda skildring av Sverige och Sovjet under 1940-talet, med både stark kärlek, glädje och förtvivlan kring de ryska och svenska livsöden som Hedborg mot alla odds lyckats nysta upp.

Glöm Ivanhoe – Rättvisa för Rebecca

Rebecca redo att begå självmord framför tvångsäktenskap illustrerat cirka 1823. I en historia om en hjälte som är märkbart frånvarande och riddare som inte är särskilt ridderliga blir Rebecca karaktären med mest integritet som symboliserar judarnas strävan efter identitet i ett samtida Europa.

Så har det blivit nyårsdag och dags för Ivanhoe: Världens sämste riddare som får stryk i den inledande torneringen, ligger sjukskriven och jämrar sig större delen av filmen och knappt orkar upp till slutstriden där han vinner på walk-over. Sammantaget misslyckas Ivanhoe med alla uppgifter han får. Rebecca däremot är sjukvårdaren som med risk för eget liv och social uteslutning räddar en fallen krigare från en säker död, framgångsrikt vårdar honom under hela filmen och vägrar upphöra även när hon står inför sin egen avrättning. Sir Walter Scott borde haft förnuftet att döpa sin roman till ”Rebecca”

Men den klassiska hjälteromanen måste väl vara bättre än filmen. Nej, den är faktiskt värre. Där trillar Ivanhoe av hästen och hans antagonist Bois de Guilbert dör knall och fall av ett brustet hjärta (!) vilket gör att vår så kallade hjälte slipper slåss i slutstriden. ”Och så väljer han fel tjej”, brukar vara en vanlig kommentar i slutet av filmen. Jag är högst tveksam till om Ivanhoe över huvud taget är bra nog för Rebecca och frågande till varför hon skulle välja honom.

Men skämt åsido finns det självklart en allvarlig aspekt. Ivanhoe är en klassisk och underhållande äventyrsroman. Även är personen vars namn pryder omslaget frånvarande i större delen av boken. Men Sir Walter Scott var för skicklig som författare för att inte ha haft något djupare budskap.

Ur ett brittiskt perspektiv återspeglas de motsättningar som fanns vid den tiden handlingen utspelade sig, runt 1194 i England. Ivanhoe är här en helande kraft inte på grund av något han gör utan vad han är: en riddare av saxisk börd som lojalt följer en normandisk kung. Karaktären personifierar tanken på en stark enad brittisk identitet i en historisk tid av motsättningar.

Men det finns en än större symbolik i den europeiska motsättningen mellan kristna och judar. Kyrkans starka makt och återvändandet från korstågen i det heliga landet är starka underliggande teman. Men vi bör också se till den samtida utvecklingen när författaren levde och verkade. Scott skrev romanen 1819, strax efter Napoleonkrigen och i en tid av avsevärd social och politisk anspänning runt judars rättigheter som skulle komma att kulminera i de antisemitiska Hep Hep-upploppen som svepte genom Europa senare samma år. I många områden var judar fortfarande förbjudna att inneha folkvalda positioner, arbeta inom exempelvis armén eller att undervisa på skolor och universitet.

Karaktären Rebecca som judinna är inte bara bildad, principfast och färgstark utan även någon som vidmakthåller sin integritet trots att hon blir marginaliserad och rätt ut ratad. I kontrast finns de karaktärer som står att skildra kristendomen, till exempel den ständigt förfriskade Broder Tuck och den mat- & dryckesälskande Athelstane. Dessa är förvisso lättsamma och fryntliga karaktärer som är nästan omöjliga att inte tycka om och som kommer undan med alla sina brister. Men de lägger grunden för en närmast parodisk bild av kristendomen. Även den frånvarande hjälten förstärker denna bild när han stapplar upp från sjuksängen bara för att avge en fördomsfull utläggning att judar som Rebecca omöjligen kan förstå ära i ett slag. Antisemitismen går från symbolisk till uppenbar när den manipulative tempelriddaren Albert Malvoisin ljuger och producerar falska vittnesmål för att få Rebecca avrättad.

Scott gav ursprungligen inte ut romanen i sitt eget namn, trots att han vid det laget var en känd och etablerad författare. Det är självklart omöjligt att veta hans motiv för detta, men vi vet att de antisemitiska strömningarna bara blev starkare innan romanen slutligen kom ut i början av 1820. Många av dåtidens motsättningar kan återses även i nutiden. Placerad på bålet inför slutstriden symboliserar Rebecca en större tanke på judarnas plats i en europeisk identitet genom en judisk hjältinna som personifierar kampvilja och symboliskt föredrar döden före att överge sitt arv eller övertygelser. Även om Ivanhoe symboliserar bryggan mellan nationella motsättningar så står Rebecca för ett större överkommande av europeiska antisemitiska motsättningar.

Så glöm sidokaraktären Ivanhoe och låt oss ge rättvisa till hjältinnan Rebecca! #Justice4Rebecca

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

…

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp.  – Det var ju nästan lite synd att det inte ens blev en liten sladd. Micael Bydén klappade J på axeln när de gick från bilen.

…

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 0000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder.

– Rent teoretiskt, nä. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades ut om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

…

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon hade varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari. 

Gästinlägg: Moderna konfliker och juridisk komplexitet

Military base at Perevalne during the 2014 Crimean crisis. (Photo by Anton Holoborodko)


av Jens Lindborg

Bakgrund


Det var enklare förr: Krig förklarades och freder slöts; en stat var antingen inblandad i krig eller njöt fredens frukter. Idag talar vi om väpnade konflikter istället för krig och allt mera sällan talar vi överhuvudtaget om fred. Kanske eftersom avsaknaden av en väpnad konflikt inte nödvändigtvis medför samma positiva effekter som forna tiders fred gjorde. Förr talades det också om uppror. Upprorsmakare slogs ihjäl, eller vann, varefter de tidigare makthavarna, inte upprorsmakarna, slogs ihjäl. Nu talas det istället om inre väpnade konflikter och ingen är riktigt säker på exakt var gränsen mellan egen suveränitet och annans rätt till intervention går eller ens om, och i så fall under vilka omständigheter, man får nedkämpa upprorsmakare eller om de alltid måste ges en rättvis rättegång. Det var inte bättre förr, men det är klart svårare nu! Det som blivit svårare är inte främst aggressivt agerande – det har dock blivit både mera tekniskt krävande och dyrare – utan reglerna för var, när, hur och mot vem statlig militär aggressivitet får riktas. Här skall jag översiktligt beröra några av de utmaningarna, flera är säkert redan välkända, juridiken ställer upp för Försvarsmaktens olika verksamheter och samtidigt slå ett slag för ökad integrering av juridisk kunskap i verksamheterna. I praktiken förespråkar jag att Försvarsmaktens skickliga jurister används ännu mera och tidigare i än fler processer inom myndigheten. Låt mig förklara varför.


Krig eller fred, eller?


Dikotomin (tanken att allt antingen är det ena eller det andra, inte något tredje) krig/fred är problematisk numera. En stat kan ställa till väldigt mycket bekymmer för en annan (genomföra fientliga operationer) utan att staterna hamnar i krig (väpnad konflikt) med varandra. Som ni vet var Krim fram till 2014 en del av Ukraina men numera är det de factoen del av den Ryska federationen. Hur kommer det sig? Ett är säkert: Det var inte fråga om ett fredligt överförande av territorium. Var det krig? Är det i så fall fred nu? – eller råder fortfarande ett krigstillstånd? Man kan, såhär i efterhand, konstatera att alla de där ”gröna männen” som dök upp och tog över Krim var ryska soldater ur specialförbanden som genomförde en statligt planerad militär operation och därför argumentera för att Krimövertagandet inte var något annan än en (lågintensiv) väpnad konflikt till följd av ett otillåtet väpnat ryskt angrepp på Ukraina. Vidare kanske man kan säga att Rysslands fortsatta kontroll av Krim är olaglig enligt internationell rätt och därför att fred inte råder. Ett sådant försök kan möjligen rädda dikotomin krig/fred, men vad hjälper det i praktiken? Det borde finnas ett tredje tillstånd, för att på ett begripligt sätt beskriva det som hände och som nu råder på Krimhalvön. Världen verkar helt enkelt ha växt ur den traditionella uppdelningen i krig eller fred. Varför är detta av mer än bara akademiskt intresse? – För att just den uppdelningen ligger till grund för en hel del juridik. Några exempel: Utan krig (väpnat angrepp, väpnad konflikt) ingen rätt till eget eller kollektivt militärt självförsvar. Detta följer av självförsvarsrätten som kommer till uttryck i artikel 53 i FN-stadgan. Grunden för att i praktiken använda en gemensam militär ansträngning inom NATO är också just förekomsten of an armed attack; se artikel 5 i NATO-fördraget. Angrepp som inte är väpnade medger således inte rätt till militärt våld i självförsvar och utlöser heller inte förpliktelsen för NATO-medlemmar att delta i det gemensamma försvaret inom alliansen. I svensk rätt kan man notera att det följer av regeringsformen att det krävs krig eller omedelbar krigsfara (eller att krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe) för att vissa angivna fri- och rättigheter skall få inskränkas i Sverige. – Här kan för övrigt vara värt att notera att det inte finns någon annan grund för att utfärda ”undantagstillstånd” i Sverige. I andra stater finns det ett sådant tredje tillstånd; staten är i fred men under så stor påfrestning att delvis andra, mer restriktiva, regler gäller för medborgarnas friheter och rättigheter än normalt. – Regeringsformen skiljer på regeringens rätt att ”sätta in rikets försvarsmakt” för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium och på att ”sända svenska väpnade styrkor” till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse, som har godkänts av riksdagen. En fråga som i sammanhanget kan vara intressant att reflektera över är under vilka omständigheter regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt, inom riket, i den del den inte utgör väpnade styrkor i traditionell mening, t.ex. Försvarsmaktens cybersoldater, mot ett angrepp som inte utgör ett väpnat angrepp enligt internationell rätt. Vad skulle förresten ett ”insättande” medföra i form av rättigheter och skyldigheter för berörd Försvarsmaktspersonal? Om du inte vet kan det vara att bra att fråga juristerna.


Det ryska Krimövertagandet och Gotland?


Oavsett om en stat befinner sig i krig eller fred eller något tredje (undantagstillstånd) juridiskt tillstånd förekommer det att personer gör saker som normalt inte är tillåtna, t.ex. kastar gatsten på statsägda fordon under tjänsteutövning, kapar flygplan, deltar i stridigheter i t.ex. Mali eller Syrien, olovligen tar en kvalificerat hemlig handling från Försvarsmakten, sysslar med cyberattacker, klargör en improviserad vägbomb eller odlar och förbereder mjältbrandsvirus för aerosolflaskor. Hur några av dessa oftast otillåtna handlingar får beivras beror delvis på om staten i fråga befinner sig i krig eller fred. Samma agerande kan vara en krigshandling som får bekämpas med andra krigshandlingar eller ett brott som får lagföras, men inte bekrigas. Till detta kommer att frågan hur en viss gärning får beivras också beror på gärningspersonens förhållanden eller egenskaper. Kort uttryckt: Kombattanter får nedkämpas, kriminella får lagföras. Det låter enkelt, eller hur? Så vad skulle du gjort om du var anställd av Ukrainas väpnade styrkor när de ”gröna männen” kom, skulle du riktat verkanseld mot dem eftersom de var att bedöma som kombattanter deltagande i ett väpnat angrepp eller skulle du gripit (envarsgripande) dem såsom misstänkta för t.ex. grovt vapenbrott eller skulle du inte gjort något annat än att stillsamt undra: Vad tusan är nu detta? … ända tills det helt enkelt blev för sent att göra något. – Tror du förresten att det kommer komma sådana ”gröna män” till (det s.k. hangarfartyget) Gotland, möjligen för att skapa lite operationellt djup och begränsa NATO:s förmåga att använda sjö- och luftvägar i Östersjöområdet, i en operation vars huvudmål egentligen är (delar av) Baltikum? Vad gör du i ett sådant läge: Skjuter, griper eller tvekar? Om du inte redan nu vet rätt svar är det dags att tala med en av Försvarsmaktens jurister så slipper du i vart fall sysselsätta dig bara med tvekan när Dagen väl kommer.

Jag tror förresten inte att det i verkligheten kommer komma sådana ”gröna män” till Gotland som det kom till Krim. Jag tror att det kommer komma nästa version av dem, GM 2.0 så att säga. Personligen hade jag gjort dem till anställda i ett privatägt, civilt, säkerhetsföretag registrerat i en annan medlemsstat i EU och upphandlat av svensk myndighet för att genomföra bevakningsuppdrag i hamnen, på sjukhuset, runt kommunhuset eller liknande, allt för att öka komplexiteten i situationen. Tänk dig sålunda att riket inte är i krig och att anställda i ett europeiskt företag – helt plötsligt beväpnade med automatvapen och klädda i skyddsvästar – blockerar vägar och annat i Visby och Slite under förespeglingen att de bara skyddar en beredskapstransport av blod åt Landstinget, värdepapper för en stor bank eller något liknande, i och för sig främmande men inte helt omöjligt att tro på. Hur agerar du (som chef eller enskild, på Gotland eller på L24)?

Samtidigt till havs, inom svenskt territorialhav, träffar en enhet ur flottan på ett civilt dykfartyg registrerat i Panama med avancerade undervattensfarkoster fastsurrade på däck. Fartyget, som f.ö. är tillverkat på samma varv som N/S Concord, är utrustat med bland annat ekolod och undervattenskommunikationsutrustning (om man får tro info:n från internet); farkosterna ombord har bland annat gripklor och skärbrännare för undervattensbruk. – Dessa syns tydligt i kikare från korvetten. – Det är i detta scenario ingen hemlighet att den ena elförsörjningskabeln till Gotland nyligen slutat fungera. – När korvetten närmar sig fartyget sätter det högsta fart på snabbaste kurs ut ur svenskt territorialvatten. Vad skall svensk fartygschef göra? IKFN definierar som bekant statsfartyg och forskningsfartyg som fartyg vilka inte bara ägs utan även brukas av en annan stat. För flottans personal, som är vana vid att agera enligt IKFN, är det inga problem att avgöra vilka omständigheter som tillsammans utgör juridiskt godtagbart bevis på om ett privatägt fartyg används (brukas) av en främmande stat eller inte, men för andra som kan hamna i liknande situationer är det kanske inte det. Nästa fråga som måste besvaras juridiskt godtagbart är om det främmande fartyget med sin utrustning och sina farkoster är att se som ett forskningsfartyg och på grund av det skall hanteras på särskilt sätt enligt IKFN. Är man ovan vid att göra denna och liknande bedömningar är det läge att diskutera saken innan frågan måste besvaras utan dröjsmål ute i verkligheten. Detta gäller oavsett om man arbetar i flottan, i Karlsborg eller med t.ex. säkerhetsfrågor i Göteborgs hamn vars lösande syftar till att säkerställa ett jämnt inflöde av livs- och drivmedel till riket. Vad händer förresten om man som befattningshavare sviker sina plikter, t.ex. att i vissa fall preja/beordra prejning av ett fartyg, kan man dömas för tjänstefel då eller är det alltid straffritt att i fredstid strunta i att upprätthålla tillämpliga svenska regler som syftar till att skydda vårt lands territorium och suveränitet? Om du inte vet svaret bör du söka efter det redan nu. Det är alltid bättre att vara väl förberedd än att bli överraskad, även på den juridiska arenan. Tala med juristerna!


Militära insatser i ett fredstida Sverige


I gränslandet till militär verksamhet inom ramen för IKFN ligger militär verksamhet till stöd för det civila samhället i fred. Polismyndigheten har som bekant på senare år fått ökade möjligheter att begära hjälp från Försvarsmakten. I de fall det i praktiken kan bli fråga om att vapen kommer till användning, vid terroristangrepp, är det sannolikt inga andra än specialförbandspersonal som kommer hålla i vapnen. Polisen skjuter med hålspetsammunition för att inte tredje man skall komma till skada på grund av genomslag. Tänk om Försvarsmakten kom på den märkliga idén att ”krigets lagar” skulle tvinga specialförbandsoperatörerna att använda helmantlad ammunition, för att sådan ammunition är den enda tillåtna i krig. Vad skulle då hända om ett barn eller en polis dödades av militär eld som inte avsatte all rörelseenergi i den misstänkte terroristen, vilken genom sitt agerande tvingade fram eldgivningen? Skulle det då kännas rätt och rimligt att de efterlevande fick veta att Försvarsmakten valt att inte anpassa sitt krigiska beteende efter fredstida regler och omständigheter?

Det är klokt att diskutera även andra saker som kan behöva ses över med fredstida ögon för att få till stånd ett rimligt resultat. Man kan tänka sig att Försvarsmaktens förmåga att störa ut kommunikationsutrustning (eter- och/eller cyberberoende) för olika kriminella, t.ex. terrorister, kommer att efterfrågas. Vad gäller då? – Vilka fler situationer finns det där Försvarsmakten riskerar att hemfalla åt att följa regler som inte måste tillämpas när riket inte är i krig eller, å andra sidan, tillämpar ytterligt tillåtande regler som t.ex. dem den dåvarande EW-troppen agerade under utomlands? Tänk efter och diskutera sådana situationerna så tidigt som möjligt med era jurister för att t.ex. kunna genomföra övningar med ett även i juridiskt hänseende realistisk innehåll samt för att kunna vara säkra på att slippa straffansvar för tjänstefel eller ännu värre när verksamheten väl genomförs i verkligheten under tidspress.


Journalistik som militärt hot?

Försvarsmaktens personal får ibland skydda olika objekt eller information från obehöriga. Skyddsvakter får då använda sig av visst våld och tvång. Jag kommer att tänka på ett avgörande från Högsta domstolen som kom för några år sedan. Det gällde ett minneskort från en kamera som hade förts med in och använts på ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Som bekant råder ju normalt avbildningsförbud av och inom skyddsobjekt, varför minneskortet hade beslagtagits i samband med att intränglingen togs om hand av militärpolis. Intränglingen påstod sig vara journalist på DN, vilket godtogs av alla dömande instanser. Högsta domstolen skrev sedermera bland annat: ”Fotograferingen av skyddsobjektet har skett för publicering i grundlagsskyddade medier. Ansvarsbestämmelsen i 30 § skyddslagen kan såvitt avser överträdelsen av förbudet mot avbildning – fotograferingsförbudet – inte tillämpas. Det saknas därmed grund för att ta minneskortet i beslag såväl för utredning av brott mot fotograferingsförbudet som för att förverka minneskortet.” Beslaget hävdes och minneskortet återlämnades. Betyder detta att skyddsvakter inte får ta kameror från folk som fotar inne på ett skyddsobjekt så snart de säger sig vara anställda av en svensk tidning och har ett ”pressleg”? Gäller samma sak om intränglingen visserligen har som ordinarie yrke att vara resemontör men säger sig vara frilansande journalist och att han eller hon tänker sälja bilderna och sin story till Aftonbladet? Gäller samma sak för utländska journalister/frilansare som är EU-medborgare? – Bloggare? – Iranska turister? Eftersom avgörandet är ett par år gammalt är det säkert redan ingående analyserat och diskuterat men om du inte vet exakt var gränserna går kan det vara bra att ta reda på det med hjälp av en jurist. Kan man förresten tänka sig att utländska intressen möjligen försöker utnyttja avgörandet för att skapa situationer där skyddsvakter agerar fullt rimligt men sedan anmäls för tjänstefel, för att så att säga avskräcka andra vakter från att agera lika kraftfullt? Är vår beredskap mot ett sådant förfarande god nog? Högsta domstolen skrev förresten också: ”Det har inte gjorts gällande att beslaget behövs för utredning av misstanke om att [intränglingen] har överträtt tillträdesförbudet.” Öppnar detta en annan möjlighet för beslagtagande? Kan vara värt att analysera detta, om du inte redan gjort det men har eller kanske får med skyddsvakteri att göra.


Informationsarenan


Informationsoperationer är ingen nyhet. De har förekommit mycket länge, både i krig och i fred. Oftast kallar man dem dock sådan aktivitet för andra saker, t.ex. marknadsföring, propaganda, folkbildning, påverkansprogram, ryktesspridning, moralhöjande predikningar, psykologisk krigföring eller debattinlägg (som detta). I Sverige undanhålls journalistiken från militära informationsoperationer. Journalistiken har ju, som vi sett ovan om inte annat, ett särskilt grundlagsskydd för att säkerställa den fria åsiktsbildningen och hjälpa till att upprätthålla yttrandefriheten, företeelser som vår demokratiska modell vilar på. Med militärt språk från olika eror kan man närmast kalla sådana företeelser för schwerpunkte eller centres of gravity. Är det egentligen inte självklart att främmande makt med onda avsikter kommer att försöka rubba eller skaka våra sådana, helst innan den inleder andra operationer mot oss. Hur skulle sådana angrepp kunna se ut? – Fake news? – Nättroll? Sådant ligger dock utanför Försvarsmaktens hägn. Inom hägnet kan man tänka sig riktade attacker mot Försvarsmaktens ledningssystem och liknande. Detta är det enkla scenariot. Visst får man väl göra vad man kan för att förstöra de system angriparen utnyttjar i sådana attacker? Även om systemen ägs av en privat aktör? Döms man för tjänstefel om man avstår från detta och därför inte förhindrar en attack på Sveriges försvarsförmåga? Dessa grundfrågor för cyberkrigföring i fred är, förutsätter jag, redan diskuterade, särskilt eftersom politisk ledning på senare år också börjat tala om att vi ska ha en aktiv (offensiv) förmåga på cyberarenan. De kan ändå vara värda att repetera frågorna för att man på ett klokt sätt kunna ta sig an även de mindre självklara problemområdena, t.ex. övervakning och positionering av soldaters privata mobiler, beredskapspersonals datorer och reservofficerares bilburna gps-utrustning. Får de system som genomför sådant bekämpas? – Med vilka medel? – Vem beslutar i tidskritiska lägen? – Kan man tänka sig att en fiende skulle utnyttja eventuella juridiska vita fläckar hos oss för att få agera ostört eller försöka tvinga fram felgrepp som sedan kan angripas i svensk domstol? Här finns en hel del intressanta frågor som bör besvaras så tidigt att motsidans möjlighet att dra nytta av ett juridiskt överraskningsmoment omintetgörs.


Avslutning


I avsaknad av en väpnad konflikt kan ändå en angripare göra svår skada för vårt lands förmåga att fungera normalt och hävda sin suveränitet, även om angriparen inte använder traditionellt krigiska metoder för att nå sina mål. Fördelen för angriparen med den typen av angrepp är att det sannolikt inte kommer mötas med traditionellt militärt våld vare sig från oss eller från någon allians. Privata aktörer kan användas för att främja främmande staters intressen på bekostnad av våra egna eventuellt utan att de ens vet om det själva. ”Strider” kan föras i cyber eller kanske till och med i svensk domstol. Sveriges egna lagar, rättsliga procedurer och grundläggande rättigheter som säkerställer ett öppet och demokratiskt samhälle kan komma att utnyttjas mot vår försvarsförmåga. Vi kan och kommer dock försvara oss utan att ge upp, om än möjligen också med andra medel än vi är vana vid. För att göra det så bra som möjligt krävs, bedömer jag, att juridiken integreras än mer i Försvarsmaktens verksamhet. Jag har här givit några, i och för sig enkla, exempel på den komplexitet juridiken ställer upp för modern försvarsverksamhet. Man kan ganska lätt tänka sig mycket värre scenarier men det har inte varit min avsikt att göra saker värre, bara att väcka ert intresse samt att uppmuntra till eftertanke och klokt agerande. Tillåt mig åter uppmana er att ta hjälp av era jurister tidigt, hellre än sent. Glöm förresten aldrig att slumpen gynnar den förberedde, att tvekan dödar och att lyckan fortfarande står den djärve bi!


Jens Lindborg
rådman, LEGAD under FS15 och ME02 FHQ

Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?

Vikten av ett individuellt säkerhetsmedvetande ökar. Foto: Shutterstock.com

Teknikutvecklingen accelererar och når nya nivåer som få kunnat drömma om för en generation sedan. Vad gäller röstigenkänning så har tekniken gått framåt i rekordfart och antalet enheter exploderat de senaste åtta åren. Idag kan maskiner känna igen din röst och förstå vad du säger på en mängd olika språk och även olika dialekter. Du kan styra saker med hjälp av rösten, ta reda på fakta och interagera med maskiner i din omgivning. Röstigenkänning byggs nu snabbt in i kylskåp, bilar, hörlurar, klockor, telefoner, datorer, surfplattor och annan utrustning. Detta för att t ex kunna slå på och av belysningen hemma, sköta larmet, dra ner ljudet på TV:n, få den senaste väderprognosen eller få hjälp att hitta sin favoritmusik.

Nu börjar även en del tillverkare kombinera röstigenkänning med bildigenkänning, för att göra ditt liv ännu mer bekvämt. Nya telefoner har idag ansiktsigenkänning så att du enkelt skall kunna identifiera dig för betalningar, bankärenden och andra ärenden då du behöver bevisa din identitet. Nya funktioner är på väg, t ex att du skall kunna få smakråd inför en fest med val av matchande kläder, inköp av nya saker så att de passar med de gamla eller att dina ansiktsuttryck läses av för att tolka vad du tycker.

Det du säger skickas som filer till centrala servrar för analys och åtgärd. Vissa aktörer sparar filerna för evigt, andra raderar dem efter ett tag. Alla analysföretagen använder en ny teknik sedan 2011, köpt av amerikanska försvaret, som gör att det går många gånger fortare idag att lära en dator att förstå naturligt språk. Den gamla tekniken innebar att en ljudfil synkades med en inskriven text, vilket var ett arbetskrävande arbete. Idag så spelas filerna in ”live” av användarna, och när inte datorn förstår vad du säger, så kan ljudfilen skickas till en människa som lyssnar och talar om för datorn vad som sades. Dessa människor sitter ofta i U-länder och lyssnar på 1000-tals ljudklipp varje dag, ett enahanda jobb, lågbetalt och ibland skrämmande. De får höra bitar av folks privatliv, delar av konversationer på kontor, sexuella akter eller att folk biktar sig och bekänner brott, allt intill sin smarta högtalare. Alla dessa ljudfiler sparas, ofta med vem som spelat in, var det hände och med en tidsangivelse. De som lyssnar får dock aldrig reda på vem och var, utan enbart själva ljudet. Även barn spelas in och bakgrundsljud kommer med.

Flera av de stora aktörerna, som t ex Facebook och Google, tjänar stora pengar på vad du skriver, gillar, söker och numera även talar in. Dessa kan nu med smart teknik t ex höra om det är barnskrik i bakgrunden och dra slutsatsen att du är en förälder. Man kan höra på din röst vilket kön du har, ungefärlig ålder och vad du är intresserad av.

Prognosen till 2023 gjord av Juniper Research Ltd säger att det kommer finnas 7,3 miljarder prylar i världen som styrs av röstigenkänning och att det kommer att omsättas över 100 miljarder kronor på dessa varje år. Det blir i snitt en pryl per invånare på jorden. Det är en gigantisk marknad.

Många frågor reses och behöver besvaras: Hur kan det komma sig att det går så fort? Vilka är de kommersiella drivkrafterna? Vad spelas in på dessa enheter? Vem lyssnar? Var hamnar inspelningarna? Blir vår integritet kränkt? Vem får lyssna på vad vi har sagt? Kan data hamna i orätta händer? Hur kan någon tjäna pengar på vad som spelas in? Kan främmande makts underrättelsetjänst komma åt data? Finns det någon lagstiftning som reglerar denna verksamhet?

De största tillverkarna idag av smarta högtalare och andra enheter som kan förstå vad du säger är ungefär i fallande ordning: Amazon (säljer flest, USA), Google (USA), Microsoft (USA), Xiaomi (Kina), Baidu (Kina), Apple (USA), Alibaba (Kina) och Facebook (USA). Flera av dessa licensierar ut sin teknik till andra tillverkare, till t ex HP, BMW och kylskåpstillverkare.

De enheter som spelar in din röst aktiveras på olika sätt, t ex kan du ställa in din smarta klocka så att den lyssnar om du snabbt vrider armen, vilket medför att om du viftar mycket på armen så kommer många ljudfiler att skickas upp i molnet för analys. Det är inte säkert att du har en aning om att dessa filer har skickats, och du vet inte vem som lyssnar på dessa eller vad de använder det till. Om du köper utrustning från icke-demokratiska länder, finns dessutom risken att filerna analyseras av deras underrättelsetjänst. Om det är kommersiella företag, så säljs informationen direkt eller vidare till andra aktörer, de är ju inte ideella.

Hur skall vi bete oss i denna nya omgivning med massor med smarta mikrofoner som lyssnar och spelar in dina ljud och tolkar vad du vill och vad du gör? Å ena sidan kan vi få hjälp: slippa släppa ratten med händerna när vi kör bil när vi vill ringa någon eller kanske någon att prata med när vi är ensamma, å andra sidan är det ett stort problem med integriteten. Du vet aldrig vem som får tag i dina data, och vem vet vad du sagt för 10 år sedan, det kan användas mot dig. Jag har läst att Facebooks grundare och VD, Mark Zuckerberg, har tejpat för linsen på sin laptop och tagit bort mikrofonen, företaget har ju som bekant släppt en produkt du skall ha hemma som analyserar dig genom en lins när du går omkring hemma, samtidigt som den har en smart mikrofon. Kanske skall vi göra som Mark? Sätt en svart tejp på linsen på din dator och döda alla mikrofoner! Han har gjort detta för att även om du tror att du stängt av mikrofonen, så lyssnar apparaterna. Ofta kan de ligga och lyssna när de är i viloläge.

Du som jobbar med militära eller kommersiella hemligheter eller är i en förtroendeposition, stäng av alla mikrofoner! För att vara riktigt säker, ha inte några sådana enheter i samma rum som där du pratar hemligheter. Det gäller telefoner, klockor, surfplattor, datorer, hörlurar etc. Låt dem vara i ett annat rum. Det är mitt allra viktigaste råd, så att du inte kommer i trångmål eller att hemligheter läcker ut.

Mycket lagstiftning behöver tas fram för att skydda oss och våra data, det känns ju inte kul att någon med en enorm dator sitter och lyssnar på oss och gör avancerade analyser, ofta med en helt annan värdegrund och syfte än den vi står för. Representanthuset i USA och även Kongressen, som förhört Mark, jobbar på att ta fram nya lagar. Man är speciellt bekymrad för lagring av data från barn. Även EU har nu satt igång ett jobb med en av sina kommissioner (Data Protection Commission) för att se till så att företagen inte kränker medborgarnas integritet. Kommissionen kräver nu att få besked om hur företagen byggt upp sina databaser med ljudfiler.

Jag avslutar med att svara på frågan i rubriken, ”Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?”. Förutom de klassiska metoderna för att vara säker på att ingen lyssnar, måste vi idag även ta bort alla ”smarta enheter med AI” ur den lokal där vi skall prata. Det kan vara bra att hjälpas åt att ta av oss smarta klockor, små hörlurar, telefoner etc innan man går in i rummet. Kolla även de fasta installationerna i rummet, t ex TV:n, Sonys nyaste TV har röstigenkänning. Säkrast är att gå en promenad i skogen utan några enheter med mikrofon och där det saknas mobil täckning och långt från hus med aktiva mikrofoner. Lycka till med din integritet och med dina hemliga samtal!

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Analys

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten" avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, "Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga".19

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

Avslutande kommentar

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Analys

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten" avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, "Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga".19

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

Avslutande kommentar

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.

Sjöräddning med begränsningar



Under julhelgen har den nationella helikopterburna sjö-och flygräddningen ånyo satts på sparlåga. Det är som bekant inte första gången, och sannolikt inte heller den sista. Har vi tur sker inga allvarliga incidenter till sjöss runt de baser som nu är ur beredskap eller saknar personal. Det innebär då att problemet passerar obemärkt förbi likt tidigare. Är olyckan framme kan avsaknaden av tillgängliga helikoptrar leda till ödesdigra konsekvenser.

Sedan den 23 december har en av Sjöfartsverkets baser saknat ytbärgare. Inledningsvis Kristianstad och därefter, från julafton har Norrtälje saknat ytbärgare. Detta innebär att förmågan till vinschning i praktiken utgår. Det är inte möjligt att hämta upp en person ur vattnet, eller hämta upp skadefall som kräver att ytbärgaren assisterar. Förmågan till räddningsinsatser blir således mycket begränsad. Denna nedgång i förmåga gäller under hela julhelgen från en av baserna. Man kan i sammanhanget notera att Sjöfartsverket rekryterar ytbärgare.

Men inte nog med detta. Från julaftons morgon och under resten av året har Sjöfartsverket helt tagit helikoptern på Visby ur beredskap. Det finns således ingen helikopterburen sjöräddningsförmåga på Gotland över jul, nyår och mellandagar.

Detta är inget nytt fenomen. Det är snarare ständigt återkommande problem. Under sommarmånaderna maj-juli förefaller man ha kraftsamlat för att kunna upprätthålla beredskap enligt kravställningen på fem baser utan några längre avbrott. Men under hösten har perioder med baser ur beredskap avlöst varandra igen. Detta accelererade i mitten av oktober då Sjöfartsverket under övning vid Visby flygplats havererade landstället på Lifeguard 006. Detta innebar att Gotland stod utan helikopter under några veckor innan en ersättare kunde komma på plats. Nu är det således dags igen.

Vän av ordning brukar i debatten göra gällande att "det inte är praktiskt möjligt att upprätthålla H24 beredskap på fem baser med endast sju helikoptrar". Om detta råder nog inga tvivel bland expertisen. Men man måste då fundera på varför det ser ut som det gör? Är det politikens fel att Sjöfartsverket endast förfogar över sju maskiner?

Faktum är att det är Sjöfartsverket själva som i samband med övertagandet av ansvaret för den helikopterburna flygräddningen gjorde klart för regeringen att det skulle komma att krävas sju helikoptrar för att upprätthålla beredskap på fem baser. Detta framgår bland annat av Sjöfartsverket underlag till regeringens proposition (2011/12:11) Säkerställande av sjö- och flygräddning.

I propositionen som i huvudsak avhandlar förvärvet av helikopterverksamheten från den tidigare operatören Norrlandsflyg, framgår att Sjöfartsverket har gjort klart följande för regeringen.
Sju helikoptrar används i SAR systemet, varav två utgör reservkapacitet för de fem ordinarie helikoptrarna. Reservkapaciteten utgör en förutsättning för att systemet vid alla tidpunkter ska vara fullt operativt.  
Om antalet helikoptrar minskas eller deras geografiska placeringar avviker mer än marginellt från de nuvarande medför det enligt Sjöfartsverkets bedömning att nu angivna målsättningar inte kan uppnås.

Budskapet från Sjöfartsverket till regeringen där och då kan inte tolkas på annat sätt än att sju helikoptrar är vad som krävs för att vid alla tidpunkter kunna vara tillgängliga.

Sjöfartsverket har dock sedan dess fått nyvunnen erfarenhet i egenskap av flygoperatör och i ett remissvar från 2018 till regeringen avseende möjlighet att bistå vid skogsbrandsläckning klargör man istället följande avseende helikoptrarnas tillgänglighet.
Dagens helikoptersystem är känsligt för störningar. En helikopter i taget är ständigt på tungt underhåll och delar av året krävs att två helikoptrar genomför tungt underhåll. Lättare underhåll (linjeunderhåll) genomförs under cirka 15-30 timmar en gång per månad per operativ helikopter. Utöver detta kan tekniska fel uppstå som kräver åtgärder. När endast en helikopter genomför tungt underhåll finns möjlighet att använda en backup-helikopter vid fel eller linjeunderhåll.

Detta innebär att tillgängligheten för systemet under huvuddelen av tiden, har fem baser operativa, men cirka 5-10 dagar per månad är endast fyra baser operativa, alltså en minskning med 20% under dessa dagar. Skulle en större skada eller fel uppstå, eller om en reservdel tar lång tid att leverera kommer systemet inte kunna hålla fem baser tillgängliga förrän problemet är åtgärdat.
De budskap som levereras idag är således ett helt annat än det som regeringen erhöll från Sjöfartsverket 2011. Sjöfartsverket pekar idag på att det behövs fler helikoptrar. Detta bland annat efter att ha blivit granskade av Statens Haverikommission, Att det behövs fler helikoptrar förefaller fullt rimligt, men det var inte det besked regeringen fick av Sjöfartsverket när verksamheten skulle övertas runt 2011.

Huvuddelen av allmänheten så väl som kunder anser att den flygburna sjöräddningen måste fungera. Men man kan i sammanhanget även notera vissa åsikter i debatten om Sjöfartsverkets helikopterverksamhet som gör gällande att man inte ska ha åsikter om bristerna i olika hänseenden med hänvisning till "att man nog gör så gott man kan". Det är givetvis ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är att se på verksamheten utifrån verklighetens krav och förväntningar. Sjöfartsverkets helikopterverksamhet är en livlina(!) När räddning inte fungerar på annat sätt från båtar eller fartyg, eller på grund av svåra väderförhållanden är räddningshelikoptern den sista livlinan. Att helikoptrar finns tillgängliga kan således komma att handla om liv och död! Det blev tyvärr extra tydligt i samband med Estonias förlisning, något som förefaller helt bortglömt idag när det kommer till debatten om tillgängliga helikopterresurser.

Utöver de strikt rationella motiven finns det även förväntningar från en rad olika aktörer på att tjänsten ska fungera. Aktörer som dessutom betalar stora summor till Sjöfartsverket för en tjänst som förväntas levereras från fem baser.dygnet runt, året runt. Kostnadsfördelningen ser ut som följer. Den totala summan avser all sjö- och flygräddning varav 372 miljoner (81%) går till helikopterverksamheten (Källa: Sjöfartsverket).

IntäktMilj kr% del
Farledssavgifter (civil sjöfart)17238%
Statligt anslag15534%
Eurocontrol (civil luftfart)6614%
Försvarsmakten5512%
Övrigt92%
Total457100%


Det finns således betalande kunder så som rederier, flygbolag och den svenska Försvarsmakten som i praktiken köper en tjänst av Sjöfartsverket och förväntas få leverans enligt ingångna avtal och överenskommelser. Då räcker det inte att göra så gott man kan, då måste problemen lösas, och i det här fallet kräver det sannolikt att uppdragsgivaren regeringen tar sin del av ansvaret, oaktat vad som presenterades för åtta år sedan..

Då, i samband med att Sjöfartsverket övertog Norrlandsflygs helikopterverksamhet användes följande som argument av regeringen (med Sjöfartsverket som expertmyndighet) för att övertyga riksdagen om vikten av att propositionen skulle antas.
Ett bortfall av den verksamhet som Norrlandsflyg bedriver skulle innebära att Sjöfartsverket inte skulle kunna lösa sin uppgift att upprätthålla en fungerande SAR-verksamhet. Detta skulle kunna medföra att Transportstyrelsen tvingas deklarera Sverige som ett s.k. farligt område enligt 1 kap. 6 § luftfartsförordningen (2010:770) och meddela flygbolagen detta. Kommersiell flygtrafik skulle visserligen inte omöjliggöras men det skulle ankomma på flygbolagen att avgöra om de trots detta vill flyga till, från eller över Sverige. Ytterst skulle det dock bli varje luftfartygs befälhavare som fick avgöra denna fråga för varje enskild flygning, jfr 5 kap. 3 § luftfartslagen (2010:500). Liksom för luftfartens del skulle redarna och ytterst fartygets befälhavare i det enskilda fallet få avgöra om avsaknaden av en fungerande SAR verksamhet i Sverige utgör skäl för att inte trafikera svenska farvatten.

Studerar vi tillgängligheten idag där en bas mer eller mindre regelmässigt stängs ner så kan man diskutera huruvida Sverige idag har en fungerande luftburen SAR-verksamhet, och huruvida ovanstående farhågor - under vissa perioder - redan har slagit in?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera regeringens sammanfattande bedömning i samband med att propositionen gällande att säkerställa svensk helikopterkapacitet för sjö- och flygräddning lades fram för riksdagen den 22 september 2011 av statsråden Jan Björklund och Catharina Elmsäter-Svärd.
Sverige har ett självklart behov av att upprätthålla en väl fungerande SAR-verksamhet och har dessutom genom att tillträda internationella konventioner åtagit sig detta. Ett bortfall av SAR-verksamheten, även om det är mycket kortvarigt, riskerar att innebära allvarliga hinder för såväl sjöfart som luftfart på väg till, från eller över svenska farvatten och svenskt luftrum. Detta gäller även militär sjö- och luftfart. Det är med andra ord ett viktigt samhällsintresse att säkerställa SAR-verksamheten. Inte ens helt kortvariga avbrott i kapaciteten kan därför godtas. För att inte äventyra väl fungerande sjö- och flygtransporter i riket och svara upp mot internationella åtaganden är det därför angeläget att se till att SARverksamheten inte äventyras.
Ovanstående utgjorde således grunden för att Sjöfartsverket skulle förvärva sju sjöräddningshelikoptrar. Dessa sju skulle säkerställa att det inte ens blev några kortvariga avbrott i verksamheten. Nu är läget ett helt annat, och det återstår att se vad nuvarande regering och infrastrukturminister Thomas Eneroth avser göra åt problemet. Än så länge har bevisligen inget skett trots Sjöfartsverkets remissvar och påstötningar från andra politiska partier i det aktuella ärendet samt närliggande.

Läs även Wiseman i ämnet.