Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Det är en blandning av symbolpolitik och geostrategiska intressen som gjort att ett antal små och till synes obetydliga öar och ögrupper ofta hamnat i centrum för asiatisk säkerhetspolitik under det gångna året. Mest uppmärksamhet har riktats mot områden i Sydkinesiska sjön och mot de öar som i Japan kallas Senkaku och i Kina Diaoyu – men det finns fler omstridda områden, framför allt i Östasien.
Många av de konflikter det är fråga om är relativt gamla, och det finns flera orsaker till att de intensifierats under de senaste åren – kanske allra mest under 2012. För det första är det fråga om ständigt ökande kinesiska ambitioner inom den asiatiska säkerhetspolitiken. Landet får större tyngd, och vill att det ska märkas. För det andra förstärks denna tendens av den amerikanska omorienteringen till Asien, som delvis uppfattas som riktad mot Kina. För det tredje finns viktiga naturresurser – olja, gas, fiskevatten – i flera av de aktuella områdena, vilket påverkar intensiteten i de olika ländernas anspråk.
Situationen bör inte beskrivas som en direkt kinesisk-amerikansk konfrontation. USA:s aktiviteter i regionen är framför allt indirekta: större eller mindre stöd till stater varav många har olika typer av dispyter med Kina. En av de arenor där detta lågintensiva drama utspelar sig är samarbetsorganisationen ASEAN, vilket ledde till spänningarunder ett toppmöte i juli. Kambodja, som var värd för mötet, hindrade med viss kraft frågan om Sydkinesiska sjön från att diskuteras, efter att den väckts av Filippinernas utrikesminister. Det kambodjanska agerandet sågs av flera närvarande länder som ett tydligt tecken på kinesiskt inflytande, vilket är betydelsefullt i det enskilda fallet, men kanske ännu mer om det skulle bli ett mönster för kinesiskt agerande gentemot ASEAN-länderna.
På ett bredare plan aktualiserar detta svårigheterna i att röra sig från ett allmänt ekonomiskt samarbete till en aktiv utrikespolitik, något som knappast är lättare för ASEAN än det varit för EU. Mer specifikt visar det hur känsliga tvisterna i Sydkinesiska sjön blivit för de inblandade länderna. Oenigheterna inom ASEAN har fortsatt under hösten, samtidigt som Kinas attityd snarast har hårdnat. Det finns en grundläggande konflikt mellan ASEAN:s ansatser till multilaterala överenskommelser och Kinas insisterande på bilaterala lösningar med samtliga länder som har anspråk i området – främst Filippinerna och Vietnam, men även Malaysia, Taiwan och Brunei. Indonesien hör de till de länder som inte har egna anspråk i Sydkinesiska sjön, men som engagerar sig i egenskap av ASEAN-land, och potentiell regional stormakt.
En mer komplicerad roll spelas av Indien, som å ena sidan delar Kinas preferens för bilaterala lösningar, men å andra sidan gärna vill balansera konkurrentens allt större geopolitiska anspråk. Indien har därför inriktat sitt agerande på att markera närvaro och påtala att man har allmänna intressen att bevaka i regionen, samtidigt som man försöker stärka banden till ett flertal aktörer runtom Indiska oceanen. Detta är inte alldeles olikt det amerikanska agerandet, men det är på många sätt en ny och högre ambitionsnivå i indisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Även tvisten om Senkaku/Diaoyu-öarna fortsätter. Dispyten om ögruppen går tillbaka åtminstone till andra halvan av 1800-talet, men kompliceras av den amerikanska närvaron i regionen under och framför allt efter det andra världskriget. Kinas anspråk har intensifierats först under de senaste decennierna, men även Japans inrikespolitiska situation har spelat en roll. Tidigare i år köpte den japanska staten öarna av en privat ägare, vilket man framställde som ett försök att undvika eskalering av konflikten, då andra presumtiva köpare hade talat om mer storskaligt byggande i området. Den nytillträdde japanske premiärministern har dock antytt en relativt hård linje, och konkreta konfrontationer har ägt rum under december. Direkt väpnad konflikt i och om området har tidigare förefallit osannolikt, men spekulationer i denna riktning har blivit vanligare.
Det är tydligt det som förenar de flesta av de aktuella konflikterna är Kinas närvaro. Landets säkerhetspolitiska expansion ligger onekligen bakom mycket av spänningen i regionen – men det är också värdefullt att diskutera hur det hela ser ut från kinesiskt perspektiv. Den gamla fienden Japan höjer de militära ambitionerna, samtidigt som ASEAN strävar mot en mer samordnad säkerhetspolitik, och flera av dess medlemsländer gör anspråk på vad Kina ser som kinesiskt territorium. Detta kombineras med en höjd indisk profil i den regionala säkerhetspolitiken, där man framför allt expanderar österut. Slutligen meddelar USA att de hopplösa ökenkrigens tid är förbi, och att man nu ska befästa sin närvaro i Asien och Stillahavsregionen, och utveckla sitt Air-Sea Battle-koncept. När sedan till och med Taiwan anmäler intresse i Sydkinesiska sjön är det inte överdrivet svårt att förstå att den kinesiska statsledningen ser en del orosmoment i omvärldsutvecklingen.
Stilla havet, Indiska oceanen och passagerna mellan dem torde bara öka i betydelse under de kommande åren, ekonomiskt såväl som politiskt. De konflikter som finns kring dessa områden har inte renodlat militär prägel. Istället har polis, kustbevakning eller helt civila fiskefartyg ofta hamnat i fokus, åtminstone fram tills i år. Den minsta gemensamma nämnaren för flertalet aktörer finns vanligen i talet om öppna handelsvägar och fri sjötrafik, och det är troligen intresset av detta som kan avhålla från mer öppen konflikt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
