I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning. Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, […]
Sökresultat för: FFA
Gästinlägg: Jobbansökan
Ännu ett träffsäkert gästinlägg. Den här gången ett nytt inlägg från signaturen Boatswain som nu söker nytt jobb som politisk sekreterare hos försvarsutskottets vice ordförande tillika försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Platsannonsen fanns att läsa på Moderaternas sida med lediga jobb fram till i går, men är nu borttagen. Bloggkollegan Sjätte mannen hade dock sparat ner en kopia på platsannonsen som finns att läsa här.
——————————————————-
Som du ser har jag begåvats med såväl läsandet som skrivandets gåva och borde därmed passa utmärkt som ”kommunikativt stöd” och ”skriva debattartiklar, pressmeddelanden”. Jag kan även ljuga, förvanska och försköna verkligheten vilket är något jag förstått uppskattas i de nymoderata leden.
Ni söker någon som ”gärna har politisk erfarenhet”. Jag har röstat i varje val och har varit på studiebesök i Riksdagen en gång för länge sedan. Det måste väl räcka med tanke på att mina arbetsuppgifter är att basunera ut det nymoderata budskapet tills det korkade folket förstår hur det står till med försvaret av landet.
I hela mitt röstberättigade liv har undertecknad röstat borgerligt och även om jag för tillfället är något politiskt vilsen så tror jag att jag, likt många andra moderater, under partipiskan kan övertygas om att den nymoderata vägen är den rätta.
Tyvärr är min enda ”erfarenhet från ideell organisation” att jag en gång skänkte en slant till Frälsningsarmén men det motsvarar väl ungefär Moderaternas satsningar på Försvarsmakten.
Ni söker någon ”som kan anpassa språk till olika målgrupper”; jag kan svära på ett tiotal språk och har även, från den bedrövliga och icke tillgängliga värnpliktens tid, en god förmåga i att skälla ut människor efter behov. Jag kan tänka mig att ni skulle behöva någon som kan läxa upp de svartmålande (och uppenbart felinformerade) försvarsbloggarna ibland vilket skulle passa mig som handen i stridshandsken!
Ni har skrivit mycket om stridsvagnar den senaste tiden. Vilket sammanträffande. Jag har både sett och åkt en stridsvagn och kan nog (faktiskt bättre än ni) övertyga alla skeptiker att den senast kommunicerade ”satsningen” på Försvarsmakten är av enorm karaktär.
Moderaterna beskriver även investeringen i 60 st JAS Gripen som en stor förmågeuppbyggnad. Detta kan jag också skriva under på då jag faktiskt sett flera gamla JAS på flyguppvisningar. Detta gamla ruckel till flygplan måste vi byta ut, 39C/D har ju knappt levererats och trots min svaga tvåa i mattebetyg från gymnasiet förstår jag att 60 st är fler än 100.
Enligt befattningsbeskrivningen innebär tjänsten att ”planera politiska aktiviteter” vilket jag tyvärr har ringa erfarenhet av. Däremot har jag ofta de senaste åren förundrats över varför inte officerare kan strejka i missnöje mot förd försvarspolitik, det kanske räcker som merit?
Mina löneanspråk är anspråkslösa då jag förstått att min löneutveckling framöver kommer att vara begränsad med tanke på den ack så nödvändiga neddragningen á 500 miljoner av Försvarsmaktens personalkostnader. Dessa soldater och officerare borde veta bättre och arbeta för ära och heder och inte riksdaler som riket och vår Försvars… förlåt, Finansminister, kan behöva bättre.
Om ni önskar att jag flyttar dit plikten kallar så är det inget problem. Jag har flyttat mycket i mina dagar då förband lagts ned och vad jag förstår utesluter ni moderater inte detta i framtiden.
Som du ser när du läser min ansökan är jag mycket väl skickad att ”genomföra research och analys av fakta”. De fakta Försvarsmakten kommer med angående att RB5 skulle påverka den operativa förmågan kan jag lätt genomskåda som en bluff för att de vill ha höjda anslag. Typiskt särintresse!
Referenser kan lämnas på begäran då mina kollegor på kontoret helst ser att jag lämnar dem då yngre förmågor behövs bättre.
Jag kan ibland uppfattas som ironisk men de flesta på min arbetsplats, framförallt jag själv, brukar uppskatta detta.
Med hopp om ett positivt besked!
Mvh
Boatswain
Med svarta pjäser i Syrien
Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det […]
Putte gör ingen glad
Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.
Allan Widman
Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…
Reflektioner kring RB5
I skuggan av mellanöstern
Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 3
Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på […]
Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 2
Nu, två dygn efter den misstänkta användningen av kemiska vapen i Damaskus utkanter, ligger bollen hos den syriska regimen. Med säkerhetsrådet överens om behovet att undersöka vad som hänt, så blir det politiska trycket hårt på regimen, vilket talar för att den kommer att tillåta en inspektion på plats. Det största hindret torde vara säkerhetsläget […]
Och jorden skälvde…
Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat. Under dagen […]
Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?
Bild från Cornucopia |
Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.
Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!
”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.
Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.
Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!
Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta ”investeringsbeslut” är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att ”det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden” men att den exakta summa är hemlig.
Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.
Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.
Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?
Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av ”förmågeskäl och upphandlingsskäl” något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!
Märkliga prioriteringar!
Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.
Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.
Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att ”de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).
Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:
- Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
- Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
- Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.
Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.
Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.
När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade!
För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!
– Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2?
– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.
Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen
Troligen inte sarinattack i Syrien
Under dagen har rapporterna om en stor C-vapeninsats i Damaskus accelererat. Under tidig förmiddag kom de första rapporterna om en attack med ”giftig gas” och antalet döda rapporterades vara minst 20, därefter tiodubblades siffran och nu på kvällen kan vi läsa och höra om uppemot 1300 döda. Bilderna som sprids är ohyggliga, särskilt filmerna på […]
Tyskland kan ta tillbaka värnplikten
Så här såg det ut för två år sedan när Tysklands ”sista” värnpliktiga visades upp, men nu blåser nya vindar.
Förbundskansler Angela Merkels parti CDU överväger nu att låta återinföra den värnplikt som avskaffades så sent som 2011. Dessa uppgifter publiceras idag i ett av Tysklands ledande nyhetsmagasin, Focus.
Bakgrunden är bland annat att det i förra veckan publicerades nattsvarta siffror om det tyska yrkesförsvaret, en tidigare hög chef i tyska försvarsdepartementet betecknade det till och med som havererat. I Sverige har dessa uppgifter ännu vare sig publicerats eller kommenterats, liksom fallet är med uppgifterna om Norges utökade värnplikt.
Det bör slutligen påpekas att de amerikanska stridsvagnar i Tyskland som syns i klippet ovan också blev historia i mars i år. Då lämnade som bekant (?) den sista amerikanska stridsvagnen tysk mark.
Stort tack för tipset om Focus-artikeln, Rolf!
Änglar i luften demoner på marken
Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"
Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog.
För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”
Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.
Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.
I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.
(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)
“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.
Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?
Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.
Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.
Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.
”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.
Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.
Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.
”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).
Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.
Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.
En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.
En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?
Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.
Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.
Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).
Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.
Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.
De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.
Svensk försvarsförmåga
Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.
Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.
Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.
Framtiden för svensk försvarsförmåga?
En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…
Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.
Recensionen?
Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.
Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.
Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.
Kamrat Kalle
F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.
Öppenhet och Ansvar
I dag meddelade Försvarsmakten genom informationsdirektören Erik Lagersten att ingen förundersökning kommer att inledas mot försvarsbloggar. Ett bra besked av flera anledningar. Vad ligger då bakom att man från Försvarsmaktens sida gjorde en anmälan till SÄPO?
Det hela grundar sig i medias rapportering runt de ryska flygövningarna med strategiska bombflygplan under långfredagen, mer känd som #ryskapåsken. Försvarsmakten ansåg sig med anledning av uppgifter som kom fram i mediarapporteringen skyldiga att anmäla SvD och SVT till SÄPO. Chefsåklagare Tomas Lindstrand, samma åklagare som för övrigt övervägde att anmäla ÖB efter nyårsintervjun, har i sin tur därefter överlämnat ärendet till Justitiekanslern för prövning. Justitiekanslern beslutade relativt omgående att inte inleda en förundersökning om tryckfrihetsbrott med anledning av SvD:s avslöjande. Vad som däremot i stället framkom i samband med detta beslut var följande:
Däremot kan uppgifter som publicerats på olika bloggar bli föremål för fortsatt utredning. Orsaken är att dessa bloggar inte omfattas av grundlagarna. JK sänder tillbaka hanteringen av dessa bloggar till Åklagarkammaren för säkerhetsmål.
I Försvarsmaktens anmälan till säkerhetspolisen kan man blanda annat läsa följande text.
Försvarsmakten har granskat uppgifter som förekommit i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet under perioden 22 – 26 april. Det granskade underiaget har sammanställts av informationsstaben (INFOS) i Högkvarteret. Översiktligt har även några av INFOS utvalda bloggar <…..MASKAD TEXT….> kommentarer och hänvisningar granskats.
På den plats man har maskat dokumetet vid utlämnandet av handlingen framgår med största sannolikhet namnen på ett antal bloggar Försvarsmakten vill ska granskas av säkerhetspolisen. Bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia? ) reflekterade den 24 juni över detta på twitter.
— Cornucopia? (@Cornubot) June 24, 2013
I dagens besked där det alltså framgår att det inte kommer att inledas någon förundersökning gör Erik Lagersten också följande i mina ögon helt korrekt iakttagelse.
Min uppfattning rent principiellt är att de bloggar som aktivast deltar i debatten är väl medvetna om vad som kan sägas och inte kan sägas. Detsamma gäller de journalister som har säkerhets- och försvarspolitik som sitt huvudområde.
Vilka bloggar som omfattades av anmälan är fortfarande inte känt, men det finns inte särskilt många att välja på. Ett beslut om förundersökning mot försvarsbloggarna hade inte gynnat en fortsatt saklig försvarsdebatt. Detta alldeles oavsett vad man hade kommit fram till.
Som ett rent sammanträffande så skrevs jag ett inlägg i ämnet bara två dagar innan uppgifterna i SvD om Försvarsmaktens anmälan framkom. Ett inlägg som blivit ett av de mesta lästa sedan bloggstarten för tre år sedan.
Försvarsmakten har genom nuvarande ÖB Sverker Göranson och informationsavdelningen under ledning av nuvarande informationsdirektör Erik Lagersten bäddat för en betydligt större öppenhet än tidigare, och man han aktivt verkat för en bredare och mer öppen försvarsdebatt. Man har som bekant även startat upp ett stort antal egna bloggar som inte modereras från centralt håll, vilket tyder på att man på riktigt eftersträvar en öppen rapportering och en levande debatt.
Utökad rapportering från Försvarsmakten
Försvarsmakten har den senaste tiden (efter #ryskapåsken) blivit mer öppna runt händelser som dessa än vad man tidigare varit, något som är mycket bra och helt rätt väg att gå.
Marintaktisk chef Jan Thörnqvist publicerade för någon månad sedan ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i omedelbar anslutning till vårt närområde. Ett ämne som tyvärr likt vad vår flygvapnets incidentberedskap sysslar med, även det varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att MTCH nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.
Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen för att förklara för allmänheten vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierande. ”FF LK” till både MTCH och FTCH.
I dag fortsätter Försvarsmakten den positiva rapporteringen då man har under dagen hade bjudit in media till en pressträff för att informera om utvecklingen i närområdet, om kränkningar av vårt territorium, och hur man från Försvarsmaktens sida anpassar sin egen verksamhet efter detta.
Kollegan Wiseman skriver i dag ett läsvärt inlägg där han precis som undertecknad i grunden är positiv att man gläntar på dörren till en större öppenhet runt just den här frågan, men med tillägget…
”Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.”
Någon jag tyvärr inte alls imponeras av är insatschefen Anders Silwer och hans uttalanden som tyvärr ger intrycket av att ligga mer i linje med Moderaternas retorik, än att vilja ge den mest korrekta och sakliga bedömningen av läget, utan hänvisar precis som nu välkända politiker till ”låg nivå”? Det är tyvärr inte heller första gången som liknande uttalanden sker. Detta har även Jägarchefen avhandlat på sin blogg varför detta inte behöver upprepas ytterligare en gång. Läs bloggarna via länkarna här nedan.
Bloggar: Wiseman, Jägarchefen, Göran Pettersson (m)
Media: SvD, Aftonbladet, Expressen, SR (TV4 sände inslag i 22-sändningen, länk senare)
Övrigt: Försvarsmakten
För övrigt har Miljöpartiet under dagen gjort ytterligare ett utspel mot Försvarsmaktens verksamhet.
En utlovad sammetskollaps?
På SvD Brännpunkt skriver professor Stefan Hedlund om att den svenska försvarsdebatten har fel bild av Ryssland, såväl vad det gäller den militära upprustningen som att den ryska regimen är på väg åt ett allt mer auktoritärt håll. Inte utan att man blir förvånad. Sannolikt roterar också Hedlunds gamle debattnemesis vad gäller Rysslandsfrågor, Leif Kihlsten, i sin grav.
Hedlund menar på att ett ”försvarsindustriellt komplex” har manat fram dessa budskap. Det torde i så fall vara en svensk variant av det militärindustriella komplexet. Hedlund delar sin artikel mellan det två bilder han anser vara felaktiga.
Att den ryska upprustningen är misslyckad exemplifierar Hedlund med att Putin vid ett möte i juli erkänt att militärreformen har misslyckats. Det stämmer att Putin gav förste vice premiärminister Dimitrij Rogozin (en av de nationalistiska hökarna i regeringen, tillika en av de främsta förespråkarna för eurasianismen) en ordentlig tillrättavisning vad avser den ryska militärindustrin. Rogozin är utöver att vara förste vice premiärminister också ordförande i landets rustningskommission. Det uppges vara framförallt inom skeppsbyggandet man ligger efter planen, liksom man har generella problem med kvalitetskontrollen i den ryska försvarsindustrin. Under 2012 låg 20 % av materielleveranserna efter tidsplanen.
Innan man ger Hedlund rätt bör man dock ha i åtanke att det finns en rad ryska materielprojekt där man inte ligger efter tidsplanen utan till och med före. Exempelvis vad avser leveranserna av stridsflygplan. Tittar man också närmare på det ryska fartygsbyggandet så är det inte några enstaka fartyg som sjösätts varje år utan det är stora mängder. Hedlund väljer också mycket riktigt att exemplifiera sin åsikt med ett enda materielsystem, nämligen den nya ubåtsbaserade kärnvapenroboten Bulava som dragits med en rad problem under utprovningen. Ur svensk synvinkel är det inte riktigt Bulava som är mest intressant utan snarare de resurser som i högre grad förekommer i Östersjöområdet.
Det är också på sin plats att jämföra de ryska förhållandena med svenska. Som bekant genomförde Ryssland förra månaden en mycket omfattande beredskapsövning i det östra militärdistriktet, där man nu bland annat konstaterat vissa brister som måste avhjälpas, inte minst vad avser samband och ledningssystem. Huruvida övningen verkligen omfattade 160 000 man eller betydligt mindre lär visa sig. Icke desto mindre är ett syfte med övningar av det här slaget att utröna statusen på de egna förbanden och hur militärreformen än så länge lyckats, vilket man lägger stor vikt vid. I övningen deltog också förband ur det centrala militärdistriktet, där i man i föregående beredskapsövning underkände en rad förband på vissa punkter. Nu var det upp till bevis igen.
Vän av ordning drar sig till minnes att sist en svensk övning av storlek genomfördes försvarsmaktsgemensamt var 1993. Sist man övade försvarsmaktsgemensamt var 2009 i samband med förra Zapad-övningen, varvid en rad brister upptäcktes hos såväl förband som ledningsförmåga, beredskapsplaner med mera. En av de viktigaste slutsatserna som drogs var att liknande övningar måste genomföras regelbundet och ofta. Nu har fyra år gått och rimligtvis borde en rad åtgärder ha vidtagits, men när kommer en övning som verifierar 2009 års svenska försvarsreform och som testar hur till exempel det nya personalförsörjningssystemet lever upp till måttet?
Om man ska kalla den ryska militärreformen havererad för att 20 % av materielen är försenad så är också frågan vad man ska kalla den svenska? Som bekant har Försvarsmakten idag inte en endast artilleripjäs till följd av kraftiga förseningar i Archerprojektet. Regeringens genomförandegrupp som 2008 strök ett större antal materielprojekt som därefter startats om har orsakat såväl kraftiga förseningar som fördyringar. Helikopter 14 som skulle vara levererad och förbandssatt till 2008 är förhoppningsvis förbandssatt 2018 och med ubåtsjaktförmåga runt 2020. Den insatsorganisation som man år 2009 bestämde skulle vara intagen 2014 är tidigast fullt bemannad och därmed övningsbar år 2019 (då värnpliktiga i dagsläget ej kan inkallas för repetitionsövningar), även om de mer aktuella prognoserna talat om full bemanning först år 2023. I budgeten saknas som bekant också bortåt 75 mdr kr bara för den materiel som behöver omsättas.
Jag anser det därför felaktigt att som Hedlund helt döma ut den ryska militärreformen. Större delarna av det man föresatt sig att göra hittills har man också lyckats med. Vägvalet har också varit tydligt när man dragit ner på sociala reformer till förmån för militära satsningar. Hedlund anför å sin sida att ”medel till den militära upprustningen har redan börjat dras tillbaka”. I själva verket antogs i den senaste ryska statsbudgeten från början av juli ökade försvarsanslagen från drygt 15 % till 22 %, medan man minskade utgifterna mot den sociala sektorn. Något som man därtill har stöd för hos mycket stora delar av befolkningen.
Det för oss också in på del 2 av Hedlunds artikel som menar på att den ryska regimens allt större dragning åt det auktoritära hållet är ett spel för gallerierna, vilket Hedlund illustrerar med rättsprocessen kring Aleksei Navalnyj, medan inte ett ord nämns om lagstiftningen kring medborgarrättsorganisationer, mötesfrihet eller HBTQ-frågor. Att Navalnyj skulle bli president som Hedlund diskuterar, är ännu rätt långsökt. Hedlund nämner heller inte med ett enda ord det som också svenska media i allmänhet missar. Navalnyj är inte någon liberal i europisk bemärkelse utan istället lierad med ryska nationalistiska krafter, vilket förmodligen på sitt sätt också bidragit till hans popularitet. Det fångar också något av den ryska politiska scenen som till största del delas mellan Putin med anhängare och stödpartier, nationalister i olika former och sist men inte minst kommunister. Frågan är vad som är fördelaktigast för övriga världen?
Slutligen går också Hedlund i samma fälla som försvarsutskottets ordförande och berättar att ”vi årligen spenderar 46 miljarder kr på ett försvar”. Vad Hedlund missat är att ca 4 av dessa miljarder går till MSB, Kustbevakningen och även Elsäkerhetsverket. Däremot kan man hålla med om att det uteffekten lämnar åtskilligt att önska.
Jag höll inte med Hedlund när han i maj i DN menade på att den av honom förutspådda ryska ekonomiska och politiska krisen som ska inträffa under 10-talet kommer att innebära att Ryssland inte kommer att innebära ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Lika lite håller jag med honom idag om att den ryska militärreformen kan dömas ut eller att ett allt mindre demokratiskt Ryssland inte heller skulle innebära försvars- och säkerhetspolitiska problem för Sverige. Återigen verkar Hedlund ha avgränsat sig till endast Sverige och Ryssland, istället för att ta hänsyn till att Sverige i högsta grad påverkas även av Rysslands relationer till exempelvis Baltikum och Polen. Hedlund är fast i en tro på att en rysk kollaps kommer att vara fredligt koncentrerad till Ryssland. Tyvärr har historien gång efter annan visat hur sådana situationer leder till att man söker ena sitt folk mot en extern fiende.
Jag skulle också dra mig för att som Hedlund knyta fallande oljepriser till en bestämd trend. Ja, fallande oljepriser medför mindre utrymme i statliga budgetar för länder som är beroende av sin oljeexport för sin ekonomi. Dock har detta något av en självreglerande effekt. De oroligheter som mycket väl kan bli resultatet bidrar i hög grad till att åter höja priset. Under sommaren har vi sett tioprocentiga prisökningar till följd av oroligheterna i Egypten. Oroligheter i ett land med stor andel av världsmarknaden som exempelvis Saudi-Arabien eller för den delen Iran som kontrollerar Hormuzsundet, kan få oljepriserna att ta ett mycket brant skutt uppåt.
Tretton år sedan tragedin när ryska ubåten Kursk sjönk
I dag är det exakt tretton år sedan den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i Barents Hav och 118 officerare och sjömän omkom i det kalla havet! Det ryska amiralitetet bidrog på Sovjetmanér till tragedin genom lögner och genom att vägra att ta emot hjälp under de första kritiska dygnen. Vissa omkom direkt vid explosionen, vissa genom drunkning, och vissa genom koldioxidförgiftning alternativt att de frös till döds. Ryssarna förnekade även att det skulle finnas kärnvapen ombord, vilket man befarade att det trots allt ändå gjorde.
Den havererade ubåten Kursk var av Oscar II klass. En mycket stor ubåt på 155 meter och 15.000 ton som när hon förolyckades enbart var sex år gammal. Ubåten var av typen SSGN, en reatordriven ubåt med kryssningsrobotar av typen SS-N-19 ShipWreck. En stygg robot avsedd för bekämpning av hangarfartygsgrupper. Roboten skjuts i salvor där robotarna arbetar i ett nätverk. En av robotarna kan gå upp på högre höjd för att uppdatera målläget till övriga robotar i salvan. Dessutom kan robotarna fördela sig till att gå mot flera olika mål i en grupp. Robotens fart ligger över långt över mach 2.0 och räckvidden är över 500 kilometer. Laddningarna kan varieras mellan ordinarie sprängladdning om 750kg, en FAE (Fuel Air Explosive) eller en 500kt kärnladdning. Kursk kunde bära 24 stycken av dessa robotar.
Kursk genomförde en övning/uppvisning i Barents Hav tillsammmans med bland andra Kirovkryssaren Peter den store när tragedin inträffade.
Den officiella teorin är att en torped exploderade ombord vilket orsakade en brand i torpedrummet, och till följd av detta exploderade fler torpeder i det stora torpedrummet som fick ubåten att sjunka. Endast 23 personer överlevde explosionen. Dessa befann sig i utrymmet längst akteröver i fartyget.
Den inofficiella teorin är att Kursk skulle genomföra vapenprov med den fruktade superkaviterande torpeden Shkval som kan uppnå ofattbara 200 knop under vattnet. Av den anledningen påstås det att två amerikanska ubåtar ska ha befunnit sig i området för att bevaka proverna. Av misstag, alternativt genom ett felaktigt katastrofalt beslut ska en av de amerikanska ubåtarna ha skjutit en torped mot Kursk. En annan teori säger att en av ubåtarna har kolliderat med Kursk och orsakat explosionen.
Torped och ubåtsexperter menar att hålet i närheten av Kursk förskepp är hålet av en torped där även skrovplåten är vikt inåt, vilket inte borde vara fallet om en torped hade exploderat invändigt i fartyget. Det läggs även fram ytterligare teorier som ska stärka den teorin.
De amerikanska ubåtarna i området ska enligt uppgifter ha varit USS Memphis och USS Toledo av Los Angeles class.
Vladimir Putin, som då var president under sin första ämbetsperiod, sägs efter olyckan ha kommit överrens med USA:s president att lägga locket på händelsen då den inte skulle vara möjlig att hantera öppet. Hur det ligger till med den saken kommer vi sannolikt aldrig att få veta.
Det vi vet är att de 23 överlevande i ubåten hade kunnat räddats om ryssarna hade accepterat hjälp från omvärlden, vilket man inte gjorde. Något som fortfarande sitter som en tagg hos många anhöriga i Ryssland.
Även svenska flottan var indirekt inblandade i Kursk-olyckan. Man erbjöd att flyga in vår egen räddningsfarkost URF, men ryssarna tackade nej då man påstod att det inte behövdes då de hade läget under kontroll… På Berga örlogsbas förberedde man ändå sig för att kunna transportera farkosten. Se Aftonbladets artikel.
För fem år sedan gjordes en dokumentärfilm ”Kursk – Ubåt i grumligt vatten” som avhandlar teorin om att Kursk skulle blivit sänkt av en amerikansk ubåt. Ett mycket sevärd dokumentär som kan ses i sin helhet här nedan. Se den och skänk en tanke till de omkomna sjömännen!
Pågående svenskt örlogsbesök i Ryssland!
Minröjningsfartyg typ Koster (Foto: Försvarsmakten) |
Just nu pågår vad som ser ut att vara ett svenskt örlogsbesök i St Petersburg, Ryssland. Information runt detta besök, som sannolikt har varit planerad sedan en tid tillbaka står ej att finna hos varken UD, Försvarsdepatementets eller på Försvarsmaktens officiella sidor.
HMS Koster har man kunnat följa via AIS ända in till kaj i centrala St Petersburg där hon förtöjde strax efter 07.00 lokal tid tillsammans med systerfartyget HMS Ven vid Angliyskaya Naberezhnaya, där de kommer att ligga förtöjda fram till måndag. Det finns bra bilder här och här.
Det enda officiella uttrycken för att det de facto pågår ett svenskt örlogsbesök i Ryssland kom under morgonen från UD:s twitterkonto Sweden i Russia där för övrigt ovanstående detaljer framgår, på ryska. Dock framgår inget om besöket på det svenska konsulatets webbsida.
Swedish Navy visiting St. Petersburg – minehunters Koster and Ven arrived this morning at Angliyskaya Naberezhnaya pic.twitter.com/0J7CQIl4EP
— Sweden in Russia (@SwedeninRUStPet) August 10, 2013
Vän av ordning börjar givetvis fundera på varför information runt detta örlogsbesök varken framgår hos utrikesdepartementet eller hos försvarsdepartementet. Inte heller ligger det uppe som en nyhet på Försvarsmaktens webbsida. Inte ens det avsändande förbandet 4.Sjöstridsflottiljen har gjort någon notis på sin egen webbplats runt detta än så länge. Ärenden som dessa avhandlas nomalt sett alltid vid regeringssammanträden på torsdagar och tas då upp på ärendelistorna.
Anser man från myndigheternas sida att detta är en sak som inte skulle vara av intresse för allmänheten, eller handlar det enbart om brister i informationstjänsten vid fyra olika tjänsteställen samtidigt? Oavsett vilket anser jag informationstjänsten har misslyckats, under förutsättning att det inte är avsiktligt. Allmänheten bör givetvis få veta örlogsbesök kommer att ske via officiella kanaler och inte genom AIS-sidor eller ett twitterkonto i Ryssland med 184 följare. Det formella ansvaret att informera är givetvis regeringens, då det är regeringen som anvisar Försvarsmakten att med fartyg besöka Ryssland. Detta är inget som Försvarsmakten själva hittar på.
Om du skulle vara på besök i St Petersburg så kan du alltid passa på att besöka fartygen under ”open ship” på söndag 1430-1700.
Uppdaterat: 4. Sjöstridsflottiljen har nu lagt ut ett inlägg på sin facebooksida där man länkar till samma twitterkonto som beskrivits här ovan, samt att man skriver att flottiljchefen kommer att skriva blogginlägg från besöket. Första ”officiella” informationen från Sverige. Bra!