Försvarsbloggare

av Jacob Fritzson

I detta inlägg diskuteras frågan om ingenjörsresurser och deras betydelse för våra manöverförband. Jag kommer att avgränsa mig till Norrland eftersom det i nuläget nästan helt saknas resurser för fältarbeten i denna landsända.

År 2004, under den eviga fredens tid, lades förbandet Ing 3 ner och övergick så småningom till att vara ett Ingenjörskompani ingående i I19, Norrbottens regemente. Detta kompani lades dock ner 2011 och därmed försvann alla tyngre ingenjörsresurser norr om Eksjö. Den enda förmågan till fältarbeten norr om Eksjö som kvarstår är de två pionjärplutoner som ingår i de mekaniserade bataljonerna samt en mindre minröjningsenhet. Jag kommer att återkomma till de förstnämnda.

Förmågan till fältarbeten är sannolikt något vars betydelse alla är överrens om. Hur värdefullt är det inte för en brigad att kunna korsa en flod tack vare att man har tillgång till flytbroar? Hur mycket effekt har inte en väl förberedd minering på en motståndare? Eller vilken effekt har inte en uppgrävd väg på motståndaren, i synnerhet om den är hjulburen. Insatserna för fördröjande fältarbeten är resurseffektiva. När man nyttjar exempelvis mineringar innebär det en låg risk för egen sida samtidigt som de har en rätt stor effekt mot en motståndare.

Norrlands terräng är intressant i den bemärkelsen att vägnätet är begränsat och den terräng som inte är vidöppen är mycket kanaliserande. Vill man fördröja en fiende med fältarbeten går det att uppnå ganska stor effekt med ganska små medel. Förstörelse av exempelvis väg 97 mellan Luleå och Boden innebär att fienden antingen måste börja reparera vägen, nyttja mindre vägar som sannolikt kommer att begränsa rörligheten eller helt enkelt välja en annan större väg vilket kommer att kosta tid. Oavsett kommer det att kosta fienden tid.

I nuläget finns som tidigare nämnts inga tyngre ingenjörsresurser i Norrland, jag återkommer varför jag just skriver tyngre. Det enda ingenjörsförband vi har i riket är Ing2 som finns i Eksjö. Delar av förbandet har förvisso Bv410 som typfordon vilket är fördelaktigt för norrlandsterräng. Ing2 har de få gånger jag övat med dem imponerat, men jag tvivlar på att de två ingenjörsbataljonerna i sin helhet har en optimal förmåga att verka i övre Norrland. Den enkla anledningen är avståndet mellan övningsfälten i övre Norrland och Eksjö. Min egen uppfattning är därför att denna resurs bäst bör byggas i Norrland och i Boden.

Frågan bör ses både i ett kortsiktigt respektive långsiktigt perspektiv. Att förvänta sig att ett förband motsvarande Ing2, med tunga ingenjörsförmågor skulle kunna växa till fungerande förmåga på kort tid är ogörligt. Jag bedömer inte heller att man kommer att kunna locka upp personal från Ing2 till Boden i en omfattning som innebär att man kan bygga ett mindre förband med dessa individer som bas. Jag tvivlar också på att Norrlänningar utgör Ing2:s rekryteringsbas, men jag kan ha fel.

Det finns dock ingenjörsresurser i Boden även om dessa inte har samma förmågor som de i Eksjö. På en pansarbataljon finns det en Pionjärpluton. Uppgiften är att svara för bataljonens ingenjörsförmåga och man har bland annat resurser för att utföra både fördröjande och förbättrande fältarbeten. Kompetensen finns alltså i Boden hos de officerare som bemannar plutonerna. Min egen erfarenhet av dessa individer är att de är mycket kompetenta inom sitt område.

En möjlighet är att den kompetens som finns inom de pionjärplutoner vi har nyttjas för att bygga ett “lätt” ingenjörskompani i Boden. Officerare från dessa plutoner bör utgöra kärnan i detta lätta ingenjörskompani. Kompaniet bör bestå av tre pionjärplutoner och en stab och trosspluton. Huvudfordonet bör vara Strf90 precis som vid en pionjärpluton i bataljonen. Huvudfokus för förbandet bör vara fördröjande fältarbeten. Detta eftersom man kommer att sakna tyngre resurser. Samtidigt bedömer jag att det främst är fördröjningsstrid alternativt försvarsstrid som kommer att bedrivas i övre Norrland, vilket talar för alternativet. Fördelen med ett förband i Boden är att det kommer att vara tränat och anpassat för klimatet och ha kännedom om terrängen och möjliga framryckningsvägar för tyngre förband, vilket skapar möjligheter för att uppnå god verkan.

Vid sidan av våra egna officerares, i pionjärtjänst, befintliga kunskaper har våra vänner i Finland redan en god kompetens på området. Nyligen gick en officer från I19 en kurs i fördröjande fältarbeten i Finland och det bör inte vara omöjligt att kunna skicka fler officerare över gränsen och dra lärdom av deras sätt att genomföra fördröjande fältarbeten. Synergieffekten är givetvis att vi knyter kontaker över gränsen vilket båda länder i slutändan drar nytta av.

Att snabbt kunna bygga upp kompetenta förband är en stor utmaning. En utmaning som dock behöver tas. I strid är ingenjörsresurser mer än önskvärda. Ett lätt ingenjörskompaniet kan användas som bas för att på lång sikt bygga en ingenjörsbataljon som har samma resurser som de vid Ing2.

Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

av Lars Wedin

Apropå Hultqvist-doktrinen

Följande historia härstammar, tror jag, från den amerikanske diplomaten Paul Nitze (1907–2004):

En björn och en kanin delade kupé på ett tåg. Kaninen blev alltmer nervös och björnen frågade varför. Jo, sa kaninen, jag har ingen biljett och snart kommer konduktören. Jag skall hjälpa dig sade björnen, jag håller dig utanför fönstret så konduktören inte ser dig. Sagt och gjort. Men konduktören blev misstänksam och sa till björnen: vad har du i handen utanför fönstret? Björnen vände sig om och visade båda tassarna – ingenting sa han.

Regeringarna Persson och Reinfeldt har satt dagens och morgondagens regeringar i en svår eller omöjlig sits genom sina besinningslösa besparingar på försvaret. Kritiken mot den senare är särskilt allvarlig eftersom redan Georgienkrisen 2008 tydligt visade att tron på ett fredligt, samarbetsvilligt Ryssland var fel. Men det var inte bara Regeringens fel, ÖBs strategi med en ”strategisk time-out” framstod redan då som en synnerligen dålig idé. Enligt de tankar på ”anpassning”, d v s återupprustning, som fanns på 90-talet, skulle denna ta tio år. Om man börjat 2008 borde försvarsförmågan alltså vara återtagen 2019. Kriget i Ukraina 2014 borde visat att det verkligen var hög tid att starta en radikal återupprustning. Men så blev det som bekant inte; försvarsbeslutet 2015 var inte bara underfinansierat utan också underambitiöst.

Här är det svårt att inte ställa sig frågan om politiker aldrig drar lärdomar av historien. 1936 års försvarsbeslut, som innebar en upprustning inför ett stundande krig var genomfört ungefär 1948. Flottan, som av vissa före kriget sågs som onödig, fick dra ett tungt lass under världskriget vilket föranledde försvarsminister Per Edvin Sköld att i mars 1945 säga: ”Om armén och flyget tror man att de bidragit till att Sverige hållit sig utanför kriget. Om flottan vet man att vi icke kunna föra den neutralitetspolitik vi gjort utan bistånd av vår flotta.” Idag är vi ännu mer beroende av sjöfarten men detta faktum leder inte till någon åtgärd.

Enligt Ekonomistyrningsverket saknas det 29 miljarder kronor för de närmaste sju åren till att betala sådan försvarsmateriel som politikerna redan beslutat om; d v s 4,4 mdr per år. Tillkommer självklart kostnaderna för personalen! Siffran torde hänföra sig till försvarsbeslutet 2015. Visst, att behålla det gamla invasionsförsvaret hade nog varit konstigt med den utveckling man såg framför sig runt år 2000. Samtidigt borde man ha begripit att Sverige även fortsatt skulle behöva en militär förmåga. Några faktorer har faktiskt inte ändrats över tid. Detta gäller inte minst det faktum att Sverige är ett land omgivet av hav och beroende av sjöfart såväl för export och import som för inrikes transporter (främst bränsle). Att vara omgiven av hav innebär också att en angripares tyngre resurser kräver transport däröver. En viktig uppgift för marinen är att kunna motverka och därmed i förlängningen vara krigsavhållande. En långsiktig förnyelseplan av marinens fartygsbestånd – säg ett stridsfartyg vartannat år – hade varit rimlig och undvikit den panik som nu uppstår när fartygsbeståndet går mot noll fram emot 2030 om inget görs.

Enligt budgeten för 2019 skall försvarsanslagen öka med 18 mdr fram till 2021 vilket innebär att ”upptrappningen till försvarsinvesteringar på 2 procent av BNP har inletts”.[1] Av ovan framgår att detta är alldeles för lite. En försvarsbudget om 2 procent av BNP är rimlig men mycket mer behövs inledningsvis för att rätta till Perssons och Reinfeldts misstag.

Allmänt är frågor som gäller havet bortglömda eller missförstådda. I ”Januariöverenskommelsen” (eller ”Januariblåsningen”) finns en relevant punkt: att vindkraft till havs byggs ut. I världen i övrigt byggs denna typ av vindkraftverk ut med 1,5 GW per år (80% är europeiska); verken blir allt effektivare och priserna på den generade vindkraften sjunker. Men inte ett ord om sjöfarten eller hamnarna; inte heller om andra havsnäringar som den biokemiska och farmakologiska industrin. I omställningen till en mer resurssnål ekonomi spelar (borde spela) havet en nyckelroll – 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på lastbil för samma distans.

Utredningen Försvarsmaktens långsiktiga Materielbehov (SOU 2018:7) skriver: ”Hur stora resurser som krävs [för skydd av sjöfart] beror naturligtvis på hur stor insats angriparen gör. Utredningen bedömer dock att det inte är ekonomiskt rimligt att bygga upp ett skydd i krig för någon signifikant del av den civila sjöfarten”. Så är det nog avseende ett krig som sannolikt skulle innebära stor förödelse av Sverige inklusive våra hamnar. Men i det väsentligt troligare scenariot ”gråzon”, kris eller hybridkrigföring (det finns ingen avgörande skillnad mellan begreppen) är sjöfartsskydd högst relevant. För utan ett rimligt skydd kommer sjöfarten att avstanna och Sverige kommer att tvingas på knä på grund av bristande försörjning. Tanken att det skulle gå att använda Trondheim i stället för svenska västkusthamnar – för att vi då själva skall ”slippa” skydda vår försörjning – är felaktig. Lasten från ett stort containerfartyg som anlöper Göteborg genererar 200 km långtradare! Det skulle se något ut på vägen mot Östersund (det är 262 km mellan Trondheim och Östersund)! Och så lätt att skydda vore det väl knappast!

En stark marin är nödvändig för Sveriges försörjning.

Utredningen konstaterar faktiskt att några örlogsfartyg inte behöver anskaffas – det räcker med landbaserade sjömålsrobotar. Visst är det viktigt att hålla en angripare borta från kusten men i fred och kris skall vi själva kunna använda oss av havet.

Dessutom kommer de av arméchefen önskade brigaderna att till stor del bemannas av värnpliktig personal. Detta innebär att deras stridseffekt är beroende av mobilisering. Men regeringen kommer med all säkerhet inte att beordra mobilisering förrän i allra sista ögonblicket – om ens då. En angripare – rimligen Ryssland – kommer att göra allt för att försena en mobilisering. De blå stridskrafterna kommer att vara tvungna att hålla fortet tills mobilisering har skett. Marinen är vår första försvarslinje. Geografiskt genom att ubåtar, men också moderna ytstridsfartyg, kan verka länge och ångt ut från vårt landterritorium och därmed ge ett strategiskt djup och skapa tid. Tidsmässigt genom att de kan verka redan i fred samt i kris och krig. Påståendet att moderna övervattensfartyg inte kan verka till sjöss i krig är inte sant. En flygbas torde vara en väsentlig farligare plats att vara på än en Visby-korvett med sina smygegenskaper fritt till sjöss!

Sammanfattningsvis kommer, med nuvarande inriktning, det svenska försvaret fortsatt att vara alltför svagt; omvärlden kan konstatera att förmågan att försvara landet och dess intressen inte är en politisk prioritering. Omvärlden kommer också med förvåning att konstatera att Sverige inte inser havets betydelse; detta i en tid då det är tydligt att framtiden finns i och på havet.

Ryssland

Geopolitiskt är det lätt att förstå om Ryssland vill återerövra Baltikum och skapa en A2/AD[2]-zon i Östersjön där man har handlingsfrihet med fartyg som kan bära långräckviddiga luftvärns-, sjömåls- och kryssningsrobotar – jämför attacken mot Syrien med kryssningsrobotar baserade på korvetter i Kaspiska havet. Dessutom skulle man då skapa ett strategiskt djupförsvar för området Sankt Petersburg ned till Kaliningrad. För detta behöver man inte svenskt territorium, det räcker att försäkra sig om att USA/Nato inte kan använda det.

Samtidigt är Ryssland starkt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Man vet att en  konfrontation med USA kan leda till ett kärnvapenkrig. Och varför ta till krig när utvecklingen går Rysslands väg? USA under Trump framstår allt mer som en oberäknelig spelare med svaga band till Europa. I Europa är flera länder positiva till Ryssland och dess form av despotisk demokrati (Salvini i Italien, Orban i Ungern, Erdogan i Turkiet samt nationalextrema ledare som Marine Le Pen i Frankrike ). Salvini har offentligt stöttat de Gula Västarna i Frankrike som i sin tur föredrar RT France (f d Russia Today France) före seriösa media. Det är väl känt att det finns de i Sverige som anser att det är Nato – d v s väsentligen våra bröder i EU – som hotar säkerheten i Europa; inte Ryssland.

En rysk aggression genomförd med lite eller inget uppenbart våld skulle knappast få omvärlden att skynda till Sveriges undsättning. Hot mot vår sjöfart är ett uppenbart handlingsalternativ om vi inte har möjlighet att skydda denna: prejningar till sjöss, krav på att få söka efter ”terrorister”, kanske minor i hamnar och viktiga leder är tänkbara handlingar. Jämför med den ryska blockeringen av Kertjsundet 2018[3]! Idag kan marinen hjälpligt skydda sjöfart inom ett område – regeringen får välja om det är försörjning av Gotland eller importen till västkusten som är viktigast.  Sannolikheten att andra länder skulle avdela fartyg för att skydda vår sjöfart är låg. Och skall inte rika Sverige kunna försvara sina egna intressen? Varför skall vi göra oss beroende av andras solidaritet?

Men om tio år…

Nya materielsystem som beställs de närmaste åren är operativa mot 2030. Ryssland kommer då fortfarande att finnas kvar. Landet kommer sannolikt att vara ett, i varje fall potentiellt, hot. Men den stora geopolitiska förändringen är att Kina då kan ha tagit över som världens ledande stat. Inte så att Kina kommer att invadera Europa som Mongolerna en gång gjorde men med hjälp av ekonomiskt och politiskt inflytande bl a grundat på en stark flotta som seglar på alla hav och har baser i alla världsdelar. Enligt kinesisk syn är landet faktiskt Mittens Rike d v s alla andra länder är dominerade och i periferin. Det uttalade målet är också att sprida den kinesiska antiliberala politiken med stark social kontroll.

Kina vill också sprida sin syn på internationell rätt. Detta kommer särskilt tydligt fram i frågan om havsrätten där man förklarat en stor del av Sydkinesiska havet, inkluderande kuststaternas ekonomiska zoner, som sitt ”blå territorium”.

Inflytandet sprids särskilt genom projektet One Belt, One Road som innebär utbyggnad av vägar och järnvägar från Kina genom Centralasien till Europa samt sjövägar genom Indiska Oceanen och Norra Ishavet mot Europa. Typiskt agerande är stora lån till viktiga infrastrukturprojekt som hamnar. I ett andra steg krävs motprestationer exempelvis i form av för Kina positivt agerande i FN och andra internationella fora. Detta har Grekland råkat ut för efter det att Kina köpt den stora hamnen i Pireus. Det som börjar som ett civilt hamnprojekt utvecklas med tiden till en örlogsbas. Försöket i Lysekil lyckades inte men man kommer säkert tillbaka.

Den kinesiska marinen är under stark utbyggnad – vart fjärde år har man sjösatt en flotta lika stor som Frankrikes – nu Europas största. Parentetiskt kan man notera att Kina inte delar vissa svenska ”experters” syn på örlogsfartygs sårbarhet.

Anledningen till denna satsning är givetvis viljan att bygga ut en A2/AD-zon som sträcker sig fram till den första ö-kedjan och sedan till den andra. Vidare inser kineserna att framtidens resurser ligger i havet; olja och gas, annan energi, metaller, biokemiska resurser och förstås fisk – kinesen äter mer fisk än något annat folk.

Kinas agerande underlättas av att Trumpregimen abdikerat från sin ledande roll som demokratins förkämpe och nu lämnar allt fler internationella organ – snart kanske Nato?

Denna kinesiska Grand Strategi – det rör sig verkligen om en sådan – kommer inte att kunna genomföras utan konflikter. Här kommer små demokratiska stater som Sverige verkligen att sättas på prov. Det rika Sverige har ingen ursäkt för att fortsätta vara bidragstagare och beroende av andras solidaritet utan måste bli en leverantör av säkerhet. Europas säkerhetsintressen till sjöss är också våra. EU Maritime Security Strategy ger en kurs framåt.  Den ska göra ”EU bättre rustad för globala utmaningar inom sjöfarten som kan påverka människor, verksamhet eller infrastruktur i EU. Ett annat mål är att skydda EU:s maritima intressen i världen. EU:s strategi för sjöfartsskydd stärker kopplingen mellan inre och yttre säkerhet och kopplar samman den allmänna europeiska säkerhetsstrategin med den integrerade havspolitiken.”[4]

Om vi, de demokratiska staterna i Europa, vill ha kvar våra politiska och ekonomiska system måste vi agera tillsammans i en eller annan form. Då måste Sverige lämna sin Berührungstangst mot det europeiska projektet, speciellt den säkerhetspolitiska delen. Alla europeiska stater kommer säkert inte att delta, därför är det viktigt att Sverige sluter sig till dem som har samma grundsyn som oss. Det är troligt att utvecklingen leder mot ett Europa med en kärna av liberala stater samt med ett antal skeptiska och antiliberala länder (som Ungern) i periferin. Sverige måste bli en del av kärnan! Det är hög tid att vi löser biljett!

Bordighera 22 januari 2019

Författaren är kommendör,  Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien, Kungl Örlogsmannasällskapet och associerad ledamot i egenskap av utländsk medborgare i Académie de marine.

Noter

[1] Ulf Kristersson, DN debatt 2018-11-29

[2] Anti-Access/Area Denial

[3] Sundet förbinder Svarta Havet med Azovska sjön och är av stor vikt för ukrainsk sjöfart. Sundet spärrades av Ryssland i november 2018.

[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv.

av Ulf Henricsson

Det finns många tankar om hur vi skall stärka försvaret. Att utnyttja modern teknik är ofta en del i förslagen. Ledningssystem, smarta vapen, artificiell intelligens (AI) och cybersoldater ingår ofta i koncepten. Dessa åtgärder kräver tid och pengar innan de ger effekt. I väntan på detta finns ett snabbt och billigt sätt att öka arméförbandens stridsförmåga – nu.

Efter att bland annat på dessa sidor diskuterat stridsteknik på bataljonsnivå och nedåt lämnar jag här ett billigt och snabbt alternativ till att höja markstridsförbanden förmåga avsevärt. Plocka fram minorna och lär officerare och soldater att hantera dem! Det är lätt att få uppfattningen att armén tror att minvapnet är förbjudet – det är truppminor (antipersonella) som är förbjudna.

Vi var inte så bra på detta på 80- och 90-talet men vad jag kan förstå är det ännu sämre idag. Jag har fått uppfattningen att kompetensen endast finns i vissa av de fåtaliga ingenjörsförbanden. Det måste bli slut på att springa omkring och sprida grankvistar på vägar (syntes under Aurora) och tro att det stoppar stridsfordon. Det är en sak att bryta lite grankvistar i vägkanten – en helt annan att hantera ett stort antal 10 kilos minor.

Flera officerare jag pratat med har en stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar för den strid man vill och kan föra. Svaret är minor och fältarbeten. Detta kräver kunskap och tid. Är det något utlandsmissionerna borde ha lärt oss så är det hur minor försvårar förbands rörlighet och hur svårt och tidsödande det är att röja.

Min första erfarenhet av detta fick jag som chef för en pionjärpluton i början på 1970-talet. Vi blev avdelade som B-styrka för den övade pansarbataljonen. Istället för att åka runt och genomföra eldöverfall som övningsledaren antagligen tänkt sig tog vi ut alla övningsminor från förrådet och minerade övningsfältet med omgivning enligt reglementet.

Efter ett dygn fick jag en tydlig order från övningsledningen – avbryt! Övningen stod helt stilla och förbanden var handfallna!

25 år senare när jag var övningsledare för slutövningen i Mälardalen hade jag mycket tydligt klarat ut att jag inte ville se något granris och att enbart riktiga (övnings)minor räknades. Visst – det funkade, men minorna låg bara på vägen. Ett på vägen hejdat stridsvagnskompaniet fick order att framrycka i skogen vid sidan av vägen och passerade enkelt mineringen. En förbandsinstruktör var upprörd och sa; ”så kan man inte göra”! Nähä – vet ryssen om det?

Det finns säkert någon gammal Fältarbetsinstruktion 5 kvar i något bokförråd. Där står det hur det skall gå till – det behövs inga utredningar – det är bara att sätta igång och öva – på riktigt!

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Av Ingolf Kiesow

Ett nytt sätt att se på världshändelserna praktiseras i Beijing och Washington. Ett försök att anlägga några av dessa nya ”krigföringsvinklar” på världsutvecklingen tyder på att även våra villkor förändras, när det nya synsättet omsätts i praktiken.

En annan iakttagelse är att utvecklingen har fått en egen dynamik, som ser ut att bli svår att hejda.

Det blir svårare än under det kalla kriget att vara ett allianslöst och litet land. Det blir svårare att värja sig mot intrång på vårt oberoende och behålla våra grundvärderingar. Mera än någonsin behöver vi en totalförsvarssyn på vår säkerhetspolitik.

I västvärlden diskuterar politiker och samhällsvetare om det föreligger ett nytt kallt krig eller inte. En viktig aspekt beaktas sällan, och det är att begreppet ”Väst” har urholkats av motsättningar mellan USA och EU så att mycket av dess mening har gått förlorad och att å andra sidan Kina och Ryssland inte längre konkurrerar om ledarskapet för den kommunistiska världen. De varken tvingas till samarbete av ideologiska skäl eller ställs mot ett enat västblock. De knyts däremot samman av parallella nationella intressen. Världen har förändrats sedan Berlin-murens fall. Att ånyo kalla läget för ett kallt krig har inte något större förklaringsvärde. Man får söka efter andra betraktelsesätt för att förklara världshändelsernas förlopp.

America First möter Kina

I Washington studerar man Kinas beteende och anser att det är därifrån som de största hoten kommer mot USA:s ledarroll. Handelspolitiken har fått som mål att sätta ”America First” och skapa (lika) konkurrensvillkor, så att amerikanska företag skall kunna förhindra att kinesiska företag tar över världsmarknaderna. Försvarsmaktens nyanskaffningar fokuseras på att kunna möta hoten från Kinas vapenutveckling. Det strategiska tänkandet följer alltmera tankebanor om liknelser med antikens Grekland, där det uppåtstigande Atén utmanade det mäktiga Sparta och detta oundvikligen ledde till krig. USA måste nu sätta stopp för att dagens motsvarande utveckling skall skena iväg. USA får inte förlora sin egen ledarroll.[1]

Kinesiska tankar om krigföring utan begränsningar

Med rätt eller orätt tas tankar hos kinesiska strateger om ”Unrestricted Warfare” – som skall bedrivas även under fredstid – som bevis för att Kina avser att ta över ledarskapet för världen. USA måste bedriva en politik av aktiva motåtgärder. En bok, som är författad av två kinesiska överstar anföres ofta som stöd för denna teori. Temat i boken är att inget land kan utmana USA:s överlägsna militära styrka med konventionella metoder (som de kallar ”kinetisk krigföring”). I stället anser de att man bör slita ned USA succesivt genom att använda ekonomisk och informationskrigföring samt alla övriga former av krigföring som det går att tänka fram. Boken har gjort ett sådant intryck på amerikanarna att till exempel vissa lagar om ”Fair Trade with China” har lagts fram under intryck av kinesiska formuleringar om krigföring utan restriktioner enligt den kongressledamot som står som upphovsman till förslaget (Michael Conaway).[2] Eftersom USA redan idag bedriver olika former av krigföring mot Kina, såsom kapprustning, handelskrigföring, folkrättskrigföring, informationskrigföring, teknikkrigföring och kommunikationskrigföring bör Kina svara med samma mynt.

Kan också vi använda kapplöpningsperspektivet?

Alltsedan partikongressen med det kinesiska kommunistpartiet hösten 2017 är det tydligt att Kina aspirerar på att ha en ledande roll i världspolitiken.[3] Därför framstår det som sannolikt att de amerikanska misstankarna inte är tagna ur luften. Det kan då också vara av intresse att granska världsutvecklingen med anläggande av det ”kapplöpningsperspektiv” som tydligen anläggs i både Washington och Beijing. Följande är en skiss till ett försök att använda de kinesiska överstarnas begreppsapparat med olika former av krigföring, som även praktiseras i fredstid. Det har inte setts som särskilt angeläget att undvika att det blir en framställning med ”västglasögon”. Av utrymmesskäl måste framställningen begränsas till ett fåtal områden och fokusera på Kina och USA.

Militär avskräckningskrigföring

(utgör en del a ett vidare begrep, som överstarna kallar ”Military Operations Other Than War” eller MOOTW)

Av utrymmesskäl kan endast ett utvalt exempel på krigföring med militär avskräckningsförmåga anföras här, nämligen en ny kategori av kärnvapenbärande missiler. Ryssland kungjorde strax före årsskiftet att man har provskjutit en ”hypersonisk” missil, som skall förbandssätta under 2019 och som inte kan stoppas av något existerande amerikanskt antiballistiskt missilsystem.[4] Kina har redan tidigare meddelat att man förfogar över sådana missiler.[5] I Väst finns det inte något motsvarande vapen, inte heller något känt motmedel.

USA:s tillförordnade försvarsminister Patrick Shanahan har dock lovat att snarast ”operationalisera hypersoniska tillgångar.”[6]

Det är svårt att göra en jämförelse med utvecklingen i Väst, men enligt det Londonbaserade International Institute for Strategic Studies finns tankar på att ompröva såväl taktik som tekniska utvecklingsprogram för det gemensamma luftförsvaret. I Japan sker det redan. Japan tillåter nu USA för första gången att stationera ett nytt radarsystem på japansk mark, som inte bara skall ge det japanska luftförsvaret data för bekämpning av inkommande missiler utan även vara en del av USA:s ”Home Defense”, d.v.s. antiballistiska missilförsvar av den amerikanska kontinenten. Man har förhoppningar om att detta skall ha verkan även mot supersoniska missiler.[7]

Rysk-kinesisk samverkan i ekonomisk krigföring

Samarbetet mellan Ryssland och Kina på det vapentekniska området har sin motsvarighet i näringslivet. Kina deltar till exempel med finansiering av utvinningen av naturgas och råolja i Ishavsområdet för att få en säkrare tillgång till olja och gas.[8] Kina bygger också ut egen sjöfart längs Rysslands norra kust till Europa med ryska stödstationer. Kina har erbjudits att få odla sojabönor i östra Sibirien i stor skala för att kompensera bortfall av importerade amerikanska sojabönor, som man har slutat att köpa p g a den pågående handelskonflikten med USA.

Det har gått så långt att den kommunistpartiet närstående tidningen ”Global Times” diskuterar om inte Ryssland (och Indien) borde få ersätta USA, Australien och Japan som avnämare av Kinas exportvaror. Detta är naturligtvis spekulationer med tanke på både Rysslands och Indiens så mycket mindre köpkraft, men det är sannolikt också ett uttryck för att Ryssland framstår som en hjälpande hand, när trycket från den pågående handelskonflikten med USA blir för hårt. I artikeln heter det följande:” Även om det på sätt och vis kan vara för tidigt att uppgradera de nuvarande hjärtliga kinesisk-ryska förbindelserna till en fullfjädrad politisk och militär allians borde statsmän från de två länderna allvarligt överväga att integrera och samordna de båda ländernas ekonomier samt teknologisk forskning och utveckling till en avsevärt högre nivå”.[9]

Handelskrigföring mellan Kina och USA

Den så kallade handelskrigföringen mellan USA och Kina pågår för fullt, när detta skrivs. Den rapporteras dagligen och utförligt i media. Det bör påpekas att Kina inte visar tecken på att vilja stänga sina gränser igen och återgå till den isolerade tillvaron under Mao Tsetungs dagar. Omkring en femtedel av BNP exporteras, och Kina vill inte avstå från den import som kan betalas med de exporterade varorna – och kanske inte ens kan göra det. Därför är det fullt möjligt att det går att finna tillräckligt många kompromisser med USA:s krav på bättre villkor för tillträde till den kinesiska marknaden och konkurrens på lika villkor. Det skulle dock inte lösa problemen i handeln mellan Kina och exempelvis EU, och det löser framför allt inte några problem på andra områden än handeln.

Folkrättskrigföring

I Sydkinesiska havet har Kina befäst sin folkrättsstridiga ockupation av öar, som använts av andra nationer eller varit obebodda och försett dem med hamnar, flygfält, radarsystem och missilbaser så att det skulle vara farligt för USA:s flotta att visa sig där i händelse av en väpnad konflikt.[10] I sitt nyårstal hotade Xi Jinping Taiwan med vapenmakt om Taiwan inte låter sig integreras med Kina i en nära framtid.[11]

Kina har ställt sig utanför folkrätten om havet med hänvisning att Kina inte deltog i utformningen av dess regler. I stället har Kina med våld och hot om våld skapat en ny situation; Kina är på väg att utarbeta ett regionalt regelsystem, som skall gynna Kina. Det regelsystemet försöker Kina nu att tvinga sina grannländer att acceptera. Förutom Japan och möjligen Taiwan ser USA inte ut att våga hjälpa de övriga grannländerna med militära medel. Kinas försök att skapa folkrätt med vapenmakt ser snarare ut att lyckas, åtminstone i ett regionalt perspektiv.[12]

Informationskrigföring

Utvecklingen på de vapentekniska, handelspolitiska och folkrättsliga områdena åtföljs av informationskrigföring. I oktober 2018 gick vice president Mike Pence till angrepp på Kinas ”exempellösa ansträngningar att påverka den amerikanska allmänna opinionen, valen 2018 och miljön inför 2020 års presidentval”. Samtidigt angrep han Kinas behandling av den uiguriska folkminoriteten i Xianjiang och massinternering av uigurer i koncentrationsläger i avlägsna områden.[13]

I Europa har vi länge kunnat iaktta en växande mängd falska nyheter, som innehåller osanna eller vilseledande uppgifter ägande att skapa ett intryck av sönderfallande och ruttna västerländska samhällen, som inte kan försvara sina invånare mot våld från invandrare eller ekonomisk otrygghet, som skapas av globaliseringen. Nyheterna har kunnat spåras till både Ryssland och Kina, men den större delen har fabricerats inom respektive länder. Det är mestadels omöjligt att fastställa var de ursprungligen har tillverkats.

I denna informationskrigföring har Sverige fått oväntad stor uppmärksamhet. Enligt en undersökning av the Oxford Internet Institute var andelen ”skräpnyheter” på sociala media i Sverige under riksdagsvalet 2018 större än i något annat europeiskt land, och bara i USA var andelen högre. 22 % av nyhetsflödet på sociala medier i Sverige kunde karaktäriseras som ”avsiktligt förvrängande, felaktiga eller allmänt inkorrekta”. Obehagligt nog var endast två av de åtta vanligaste källorna till ”skräpnyheter” möjliga att identifiera som utländska. Övriga härstammade från nyhetsspridare i Sverige.[14] Var de ursprungligen har fabricerats går inte att fastställa. Samtidigt har negativa nyheter spritts om Sverige i Kina, även i partitidningar som China Daily och Global Times, exempelvis om kriminalitet och påstådda övergrepp av svensk polis mot kinesiska turister.[15]

Hollywoods dominans över filmvärlden och förmåga att påverka har gjort att Kina, liksom Indien, har börjat bygga upp en egen internationell film- och biografindustri. I Sverige har kinesiska Wanda Group köpt upp det tidigare Bonniersägda SF Bio AB.

Ideologisk krigföring

Kina har på senare år intensifierat sin ideologiska kampanj i kinesiska media mot ”Väst” på ett sätt som är allvarligare än tidigare genom att den handlar om grundläggande värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Här gäller det att lösa upp begreppen och förvilla bilden. Det egna politiska systemet framställs som överlägset och motståndarlägret som odugliga förbrytare.[16]

Exempelvis utmålar kinesiska media ”de gula västarnas” demonstrationer i Frankrike som bevis för Europas oförmåga att handskas med ekonomisk stagnation. Oredan i Paris jämförs med hur snabbt och smidigt kinesisk polis slog ned en mindre arbetarorolighet i en mindre stad i Kina.[17] Det kinesiska samhällssystemet är så mycket effektivare än europeisk parlamentarism, som inte kan frambringa enighet ens om de viktigaste frågorna – exempelvis i England där man inte kan enas om sitt utträde ur EU. Ekonomin går framåt i Kina, men den stagnerar i Europa, heter det.

Det mest grundläggande angreppet är mot begreppet mänskliga rättigheter. I december 2017 höll Kina ett internationellt symposium i Beijing med anledning av det stundande 70-årsminnet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Xi Jinping deklarerade då att mänskliga rättigheter behöver ”en sundare och mera inkluderande hantering”. Kina framhölls som föredöme därför att Kina ”kombinerar principen om allmängiltigheten av mänskliga rättigheter med en utveckling som passar i det kinesiska sammanhanget. Kinas vice utrikesminister deklarerade att ”Västerlandet har också utnyttjat mänskliga rättigheter som en förevändning att ofta blanda sig i utvecklingsländernas inre frågor och ibland till och med starta krig.” Han hävdade att ”mänskliga rättigheter bara kan främjas i ljuset av nationella villkor och folks behov”.[18] Samhällets intresse står m a o över individens behov.

Det kinesiska utrikesministeriet tillrättavisade i september 2018 FN:s representant för mänskliga rättigheter och bad henne att inte lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Anledningen var att hon hade uttalat sig om behandlingen av muslimer i kinesiska koncentrationsläger.[19] Hon hade sagt att den uiguriska folkminoriteten var utsatt för fängslanden, dagliga inskränkningar av religionsutövning och påtvingad indoktrinering samt internering i läger.

I december 2018 publicerade Kina en vitbok om mänskliga rättigheter i landet, som tillbakavisar kritiken från Väst och från FN.[20] Samtidigt sprids nyheter i kinesiska media om påstådda övergrepp i västvärlden.

Kina framställs som beskyddare och Väst som förbrytare.

Teknologikrigföring

President Obama uppmärksammade år 2016 USA:s behov av att samordna och stödja utvecklingen på en rad teknologiområden, som skulle komma att beröras av de snabba framstegen inom ”Artificial Intelligence” (AI).[21] Främst gäller det teknik för hälso-och sjukvård, framställning av datorchips, databehandling inom finansväsendet, förarlösa fordon, online-försäljning och industrirobotar. Allt sammanfattades i en plan för industristöd och utveckling. När Obama efterträddes av Donald Trump stannade verksamheten av. Trump började avskaffa regler och talade till och med om att sänka bidrag.[22] Det gick så långt att hans egen försvarsminister varnade öppet för negativa följdverkningar för de forskningsframsteg som behövde göras inom försvaret.[23] Framför allt oroades man, när Kina lade fram en AI-plan med tre målsättningar, nämligen

• att bli en likvärdig konkurrent till USA,
• att göra avgörande framsteg fram till 2025 och
• att etablera Kina som världsledare inom AI under 2030.[24]

Med anledning av amerikanska åtgärder på handelsområdet bestämde vidare det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté under ledning av Xi Jinping att Kina skall eftersträva självförsörjning i forskning och utveckling av avancerad teknik, särskilt inom strategiskt viktiga områden, såsom försvarsindustrin.[25]

Den kinesiska aktiviteten har bl a fått USA att under handelsförhandlingarna med Kina också ta upp teknikstölder och försök att tvinga amerikanska företag till tekniköverföring för att få investera i Kina. Det rapporteras från de förhandlingar som pågår, när detta skrivs, att det blivit ett av de svåraste områdena att komma överens om.[26] Donald Trump har haft rådslag med AI-industrin och börjat tillsätta kommittéer för olika delområden inom AI.[27] Bl a övervägs också att införa exportkontroll och exportförbud för känsliga områden, allt med syfte att bevara USA:s ledarställning. Nästan samtliga av Kinas stora AI-företag är beroende av import från USA för både produktion och forskning, och de uttrycker oro inför utvecklingen. De varnar för att världen riskerar att delas upp i två delar i AI-avseende.[28]

Kommunikationskrigföring

En övergång till nästa generation mobiltelefonsystem, det så kallade 5G, planeras ske under en nära framtid och omfatta praktiskt taget hela världen. Vilken teknik som väljs får en oerhörd betydelse, eftersom det nya systemet också kommer att styra ”kommunikation mellan maskiner” -exempelvis förarlösa bilar. Säkerhetsläckor kan få katastrofala följder. Det kinesiska telecomföretaget Huawei ligger långt framme i teknikutvecklingen.

Huawei sägs i västerländska media i många avseenden vara billigare än sina internationella konkurrenter, som främst är Ericsson och Nokia. Huawei sägs dessutom erbjuda ett bredare sortiment, men anklagas för att stå den kinesiska regeringen nära och ha komponenter i utrustningen som utgör en säkerhetsrisk, som kan missbrukas. USA har redan stoppat användning av Huawei-produkter i federal upphandling och förmått Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland att avstå från att använda Huwei, när de inför 5G. USA utövar också intensiva påtryckningar på NATO-länder och övriga allierade och samarbetspartners att göra detsamma[29]. British Telecom har redan slopat användning av Huawei i polisradio och annan säkerhetskänslig utrustning. [30]Belgien överväger ett förbud, och Tjeckien har slutat att använda Huawei i statlig upphandling. Tyskland och Sverige intar tills vidare attityden att prövningen av tekniker för användning i det framtida 5G-nätet inte omfattar säkerhetsaspekter utan är rent teknisk.[31] EU-kommissionens vice ordförande Andres Ansip har uttalat att Huawei och andra kinesiska telekomföretag ger anledning till bekymmer, ”eftersom de utgör en risk för unionens industri och säkerhet”.[32] Någon entydig europeisk inställning finns det dock inte ännu. Frågan kommer sannolikt att diskuteras mera på allvar, när man i februari 2019 skall ta ställning till den större frågan om ett EU-system för säkerhetskontroll av tredjelandsinvesteringar i europeisk infrastruktur. Sverige och Finland får då ögonen på sig genom att ha Ericsson respektive Nokia som främsta konkurrenter till Huawei.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Noter
[1] As US turns up heat on China, trade war moves beyond tariffs to new battlefronts, Diplomacy 2018-10-06, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2167242/us-turns-heat-china-trade-war-moves-beyond-tariffs-new
[2] Chinese unrestricted warfare targeting American economy, national security, The Hill, 2018-07-25, https://thehill.com/blogs/congress-blog/economy-budget/398838-chinese-unrestricted-warfare-targeting-american-economy
[3] From doves to hawks: why the US’ moderate China watchers are growing sceptical about Beijing, South china Morning Post 2018-12-13, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177506/doves-hawks-why-moderate-us-china-watchers-are-growing
[4] Russia’s President Vladimir Putin ready to deploy new Avanguard hypersonic missiles,Deutsche Welle 2018-12-26, https://www.dw.com/en/russias-president-vladimir-putin-ready-to-deploy-new-avangard-hypersonic-missiles/a-46868622
[5] Supersonic missile passes test, Global Times 2018-10-16, http://www.globaltimes.cn/content/1123263.shtml
[6] McAleese & Associates: Deputy Defense Secretary Patrick Shanahan on Hypersonics, Covconwire 2018-12-08, https://www.govconwire.com/2018/12/mcaleese-associates-deputy-defense-secretary-patrick-shanahan-on-hypersonics/
[7] U.S. plans to deploy new homeland defense radar system in Japan from 2023, Japan Times 2018-12-23, https://www.japantimes.co.jp/news/2018/12/24/national/politics-diplomacy/u-s-plans-deploy-new-homeland-defense-radar-system-japan-2023/#.XDseSlxKikM
[8] Yamal LNG project reaches full production capacity, Xinhua 2018-12-12, http://www.xinhuanet.com/english/2018-12/12/c_137666821.htm
[9] Pivot toward Russia, India, BRI countries an option, Global Times 2018-12-27, , http://www.globaltimes.cn/content/1133794.shtml
[10] US-China tension could become confrontation as pressure builds in South China Sea, Taiwan Strait, South China Morning Post 2018-12-08, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177068/us-china-tension-could-become-confrontation-pressure-builds
[11] FLASH: XI PLEDGES UTMOST SINCERITY FOR PEACEFUL REUNIFICATION, MAKES NO PROMISE TO ABANDON USE OF FORCE,Xinhuanet 2019-01-02, http://www.xinhuanet.com/english/2019-01/02/c_137714287.htm
[12] In a post-James-Mattis South China Sea, can the next US defence chief do what needs to be done to prevent war?,South China Morning Post 2019-01-02, https://beta.scmp.com/comment/insight-opinion/united-states/article/2180253/post-mattis-south-china-sea-can-next-defence
Will Vietnam make South China Sea COC talks tougher?, Global Times 2019-01-13, http://www.globaltimes.cn/content/1135530.shtml
[13] Mike Pence accuses China of seeking to change US president, The Straits Times, 2018-10-05, https://www.straitstimes.com/world/united-states/mike-pence-accuses-china-of-seeking-to-change-us-president
[14] Swedish election second only to US in proportion of ‘junk news’ shared, University of Oxford News & Events, 2018-09-06, http://www.ox.ac.uk/news/2018-09-06-swedish-election-second-only-us-proportion-%E2%80%98junk-news%E2%80%99-shared
[15]China says Sweden violated tourists’ human rights, CNN 2018-09-17, https://edition.cnn.com/2018/09/17/world/sweden-chinese-tourists-intl/index.html
[16] A Chinese Model for Global Leadership? The Diplomat 2018-02-09, https://thediplomat.com/2018/02/a-chinese-model-for-global-leadership/
[17] France lacks cohesion to advance reform, Global Tines 2018-12-10, http://www.globaltimes.cn/content/1131183.shtml
[18] Writing a New Chapter of International Human Rights Exchanges and Cooperation, Ministry of Foreign Affairs of the People´s Republic of China , speeches, https://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/wjdt_665385/zyjh_665391/t1518308.shtml
[19] China tells U.N. rights chief to respect its sovereignty after Xinjiang comments, Japan Times 2018-09-11, https://in.reuters.com/article/un-rights-china/china-tells-u-n-rights-chief-to-respect-its-sovereignty-after-xinjiang-comments-idINKCN1LR0KB
[20] Rights to subsistence, development of Chinese people better protected: white paper, Global Times 2018-12-12, http://www.globaltimes.cn/content/1131471.shtml
[21] PREPARING FOR THE FUTURE OF ARTIFICIAL INTELLIGENCE, Executive Office of the President National Science and Technology Council Committee on Technology, https://obamawhitehouse.archives.gov/sites/default/files/whitehouse_files/microsites/ostp/NSTC/preparing_for_the_future_of_ai.pdf
[22] As China Marches Forward on A.I., the White House Is Silent,New York Times 2018-02-12, https://www.nytimes.com/2018/02/12/technology/china-trump-artificial-intelligence.html
[23] Trump’s battle against Silicon Valley may create an opening for China in artificial intelligence, CNBC 2018-09-08, https://www.cnbc.com/2018/09/08/a-key-risk-in-trumps-war-on-silicon-valley-chinas-ai-advance.html
[24]China plans to be a world leader in Artificial Intelligence by 2030, South China Morning Post Multimedia 2018-10-01, https://multimedia.scmp.com/news/china/article/2166148/china-2025-artificial-intelligence/index.html
[25] Self-reliance sought in science, defense, China daily 201810-16, http://www.chinadaily.com.cn/a/201810/16/WS5bc4dda7a310eff3032827cd.html
[26] Is the US right to cry foul about forced technology transfer to do business in China – and what is Beijing’s position? South China Morning Post 2019-01-10, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2181528/us-right-cry-foul-about-forced-technology-transfer-do-business
[27] Tech executives convene at White House on AI, other ‘industries of the future’, Fedscoop 2018-12-01, https://www.fedscoop.com/
[28] 2019 China tech look ahead: trade war likely to cast a shadow as AI, e-commerce, smartphone progress continues, South China Morning Post 2019-01-11, https://beta.scmp.com/tech/gear/article/2180020/2019-china-tech-look-ahead-trade-war-likely-cast-shadow-ai-e-commerce
[29] Huawei’s troubles grow in Europe as more countries follow the US in shunning it over security concerns ,South China Morning Post 2018-12-23, https://beta.scmp.com/business/companies/article/2179291/huaweis-troubles-grow-europe-more-countries-follow-us-shunning-it
[30] Huawei gear pulled from US$3bn UK police phone network, South China Morning post 2018-12-24, https://beta.scmp.com/tech/big-tech/article/2179322/huawei-gear-pulled-us3bn-uk-police-phone-network
[31] Berlin’s dilemma: My way or the Huawei? Deutsche Welle 2019-01-02
https://www.dw.com/en/berlins-dilemma-my-way-or-the-huawei/a-46925935
[32] Europe should be wary of Huawei, EU tech official says, Reuters 2018-12-07, https://in.reuters.com/article/eu-china-huawei/europe-should-be-wary-of-huawei-eu-tech-official-says-idINKBN1O612T

Foto: shutterstock.com

av Per Blomqvist

Om problemet vore att anfallskrig stod emot försvarskrig, så skulle debatten kunna bli enkel och tydlig. Men såväl USA som Ryssland har förklarat att de är beredda att gå i krig, om något av deras vitala intressen står på spel. Krigsöppningen bestäms av respektive president i Washington och Moskva.

Både Carl Bildt som en tidigare inflytelserik politiker och Mikael Holmström, reporter i mycket inflytelserika Dagens Nyheter, vet att USA/Nato inte vill vara tvåa i Norden med sin krigsmakt, eftersom Norden är ett vitalt intresse.

USA/Nato planerar sålunda ett öppet anfallskrig här. Ändå menar dessa kunniga debattörer och deras supporters, att USA/Nato är en försvarsmakt. Är det hederligt? Om jag frågar mina militära vänner i USA: är USA berett att gå i krig för fria vattenvägar, blir svaret omedelbart: Javisst! Om jag frågar är USA berett att hjälpa Sverige, svarar de: Försvara er själva, USA följer sina intressen. Hederliga svar med möjlighet för en hederlig planläggning mot krig för fred!

De skickliga och kunniga debattörerna Carl Bildt och Mikael Holmström, båda ledamöter i akademien, vill ansluta Sverige till USA/Nato. Innebörden blir då inte bara att USA/Nato ska hota Ryssland med anfallskrig, utan Sverige ska förstärka detta hot om anfallskrig mot vår granne. Ett ökat hot mot Ryssland leder ofelbart till att Ryssland dels slår ut stridsmedel som hotar Ryssland från svenskt territorium, dels säkrar vårt territorium som skydd åt Rysslands vitala delar, från Moskva och västerut.

Hot om krig är enligt FN-stadgan inte tillåtet.

Författaren är överste 1 ge och ledamot av KKrVA.

Av Helge Löfstedt

Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvars­prisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som används i Försvarsmaktens verksamhet. Väsent­ligt är då att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.

Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk för att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Till exempel har det i dagarna redovisats att armén får svårt att uppfylla målsättningen i nu gäll­ande försvarsbeslut. Mycket tyder på att försvaret i nästa försvarsbeslut får en utveckling av det årliga anslaget från dagens nära 50 miljarder kr till  70 miljarder  år  2025.  Ett exem­pel: om de i försvarsbesluten angivna årliga anslagen i de kommande årliga uppräkningarna underkompenseras för kostnadsökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder under den femåriga försvarsbeslutsperioden.

I det följande visas här nytt underlag som bör påverka konstruktionen av FPI. Detta både med avseende på kompensation för kostnadsutveckling och det produktivitetsavdrag som ingår. Slutsatsen blir att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat på ekonomiskt statis­tiskt underlag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men taken har övergivits. Man nöjer sig där med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.

Kompensation för kostnadsutveckling

I en FOI-rapport[1] delas orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En består av priser på de resurser som behövs för produktionen. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen där också en potentiell motståndare kan återfinnas. FOI studien konstaterar att de svenska försvarssystem som behandlats visar samma resultat som i internationella studier, nämligen en kostnadsutveckling per enhet på 3-4 % över KPI (Kon­sumentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten, d v s drygt hälften, är då prestandarelaterad kostnadsutveckling.

I rapporten beskrivs också hur prisutvecklingen för försvarsmateriel påverkas av de pris- och indexklausuler som upprättas och gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av ma­teriel.[2] Där framgår också att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Därutöver nämns att den modell för prisomräkning av anslagen för försvarsmateriel som infördes år 2012 innebär väsentligt lägre kompensation än vad KPI skulle ha gett. År 2012 togs också i FPI bort de specifika omräkningsprinciper som inkluderade valutaeffekter. Sådana har åtminstone tidigare haft betydande inverkan på försvarskontraktens prisutveckling. Hur mycket har inte kunnat beräknas i rapporten eftersom kontrakten är sekretesskyddade. Försvarsindustrin har vidare andra förutsättningar än de flesta andra industriföretag. Andelen FoU (forskning och utveckling) är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier varit låg för att sedan kraftigt öka så att det nu stärkt säljarnas position på marknaden. Sammantaget leder ovanstående till att priserna på försvarsmateriel pressas uppåt. Observera att här inryms flera orsaker än ”teknisk utveckling” som ibland diskuterats.

Ökad produktivitet

I konstruktionen av FPI ingår vidare ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom tillverkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produk­tivitetsavdrag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.

Här finns vad jag förstår ny information. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[3] presenteras

ekonomiskt forskningsunderlag som är av intresse. Det som där framförs gäller effekter vid  olika produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget bör principiellt äga tillämpning även på försvaret.

Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit obalanserad. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan andra sektorer inte kunnat spara på arbetskraft. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har dock motsvarande produktivi­tetstillväxt visat sig svåruppnåelig. Exempel på detta är att om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, d v s en femdubbling under ca 60 år vilket motsvarar närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning.

Till bilden hör då rimligtvis att ovanstående exempel avser arbetsproduktivitet i snäv bemär­kelse. Man efterfrågar då förändringar som innebär att givna arbetsuppgifter utförs av färre anställda. Här måste dock beaktas att skolklasser inte kan göras så stora som exemplet anger. Detta utgör då ett exempel på institutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka arbets­produktiviteten

När det gäller försvaret börjar jag med ett exempel som synes visa på möjligheter att öka pro­duktiviteten i verksamheten. Under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32   av ca 100 flygplan av typ AJ 37.  Med antagande att attackförmågan upprätthölls på samma nivå kunde den kraftigt minskade organisationen med attackflyg trefaldiga arbetsproduktivi­teten.  Detta utgör dock en förenkling. Här finns också institutionella omständigheter som motverkar utveckling av arbetsproduktiviteten. De färre attackflygplanen hade ett lika stort behov av stöd- och basorganisation som de många äldre. Detta bland annat för att minska effekter av en motståndares förbekämpning, liksom för att öka den egna förmågan till insats i olika riktningar. Det innebär att AJ 37 hade behov av flera baser i förhållande till antalet flygplan än vad A 32 hade. Därmed kunde personalen vid attackflygets organisation inte minska i den takt som antalet flygplan minskade.

Ett andra exempel på förhållanden som minskade möjligheterna till ökad arbetsproduktivitet var att värnplikten d v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skall deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organisation, vilket försvårade förbättrad arbetsproduktivitet genom materielanskaffning och de möjligheter till organisationsminskning som därigenom kunnat skapas.

Men om man i skolexemplet även beaktar att det som lärs ut har ökat över tiden från 1950-talet till idag så inses att produktiviteten för lärare i vid mening har ökat även i det fall antalet elever per klass är det samma idag som på 1950-talet.  Något som inte beaktas om man nöjer sig med att betrakta arbetsproduktivitet. På liknande sätt finns i dagsläget möjligheter att öka försvarets produktivitet i vid mening. Detta genom att öka organisationens krigsduglighet med avseende på beredskap och uthållighet. Både flygvapnet och marinen avser öka antalet baser från vilka de operativt direkt verkande systemen skall verka. Det innebär att de personella resur­serna måste ökas, både för att betjäna flygplanen och för att skydda baserna. Även vid mark­stridskrafterna torde behov finnas att öka den territoriella yttäckningen. Sammantaget kommer dessa åtgärder att kunna ses som sänkt arbetsproduktivitet eftersom mer personal behövs i relation till antalet operativa ”symbolstridskrafter”. Sett till operativ förmåga innebär detta dock ökad produktivitet genom att högre operativ förmåga erhålls för de stora grundinves­teringarna i dessa ”symbolstridskrafter”.

Fleråriga försvarsbeslut

I sammanhanget bör också beaktas att försvarets utveckling regelmässigt styrs genom åter­kommande fleråriga politiska försvarsbeslut. Ett arbetssätt som skiljer sig från offentlig verk­samhet i övrigt. I försvarsbesluten anges försvarsorganisationens utveckling, de utgifter som behövs för att driva organisationen samt ett antal investeringar som erfordras. I försvars­be­sluten gjordes också under kalla kriget ett antal nedskärningar i försvarets organisation och personal. Detta kunde då, förenklat, ses som medförande ökad arbetsproduktivitet eftersom operativ förmåga erhölls med färre anställda personer.

I bedömningen av produktivitetsavdraget i FPI gjordes, vad författaren har sett, inte någon bedöm­ning av i vilken mån strukturella ändringar som gjordes i försvarsbesluten skulle ”räknas till godo” och minska produktivitetsavdraget i FPI. Det innebär då i många fall dubbla anspråk på rationaliseringar som i realiteten bidrog till att operativ förmåga i minskade i förhållande till omvärlden.

Till bilden hör då att de ”snåla” varianter av FPI som förekom under kalla kriget kan ha ut­gjort ett av flera sätt att reducera försvaret under senare halvan av denna period. När nu för­svaret åter skall öka sin förmåga är det snarare lämpligt att vara försiktig så att inte orealis­tiska anspråk på arbetsproduktivitet läggs in i FPI. Rationaliseringar får ske på annat sätt –  bland annat i form av ytterligare ökad förmåga hos beslutad organisation. Något som inte syns i en enkel betraktelse av arbetsproduktivitet.

Slutsats

Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kom­mer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmå­gan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer komplexa frågeställningar. Det finns då anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna konstruera ett ”rättvisande” index byggt på strikta eko­nomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en enklare sammanvägning och med enkla tumregler. I något fall finns också tydligt uttalat att anslagsuppräkningen skall bidra till att försvarsutgifterna når 2 % av BNP[4]. Produktivitetsambitionen får då förverkligas på annat sätt- t ex genom upprätthållande av kunnig revision.

Författaren är överingenjör och pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018

[2] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitaments inslag där leveran­tören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader  utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.

[3] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och

Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik.

[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014

av Fredric Westerdahl

Försvarsmakten existerar för att försvara Sverige – vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Många svenska medborgare och politiker har tagit vår frihet att själva välja för given. Många människor, inte minst i våra grannländer, har tyvärr däremot minnen av hur friheten tagits från dem. Ryssland använder militärt våld mot grannländer, varför även vi i Sverige behöver stärka vår försvarsförmåga.

När försvaret saknar förutsättningar att lösa sin huvuduppgift med den ambitionsnivå svenska folkets Riksdag beslutat, så behöver förutsättningarna förändras. Försvarets ekonomiska ramar beslutas av Sveriges folkvalda. Vi som arbetar i försvaret bär dock ansvar för hur vi använder tilldelade resurser. Försvaret består av människor som ställer upp och ger sin tid. Människor vilka är beredda att strida för Sverige. De resurser vi har – materiel, ekonomi och inte minst vår tid – behöver användas klokt.

Försvarsmakten hämmas för närvarande, likt annan offentlig förvaltning, av s k New Public Management. I verksamheter vilkas kvaliteter är svåra att mäta, har professionernas kompetens underminerats och tilliten undergrävts. Sjukvården och Polisen är andra exempel på drabbade verksamheter, där de negativa effekterna av New Public Management belysts av företrädare för de berörda professionerna. New Public Management har medfört en övertro på att genom mätande försöka uppnå kontroll.

Försvarsmakten har länge haft en stark grund i ledarskap byggt på tillit, förtroende och personligt ansvar. Uppdragstaktik är vårt signum – att styra mot mål som ska nås och låta de som ska lösa uppdrag avgöra hur de når uppsatta mål. Med mer uppdragstaktik istället för New Public Management, i såväl fred, kris och krig, kan vi uppnå mer med de begränsade resurser vi ändå har.

Det vore därför klädsamt om styrningen till myndigheten Försvarsmakten vore lagom detaljerad, istället för påtagligt mer detaljerad än styrningen till andra myndigheter. Detaljstyrning och krav på detaljerad rapportering till försvarsdepartementet bidrar till detsamma inom myndigheten. Interna regelverk, influerade av New Public Management har resulterat i motstridiga styrsignaler, onödig administration och missriktat fokus på överdriven dokumentation och detaljkontroll.

Försvarsmakten ska som myndighet skötas förvaltningsmässigt rätt och riktigt enligt Sveriges lagar. Mängden arbetstimmar Försvarsmaktens tusentals anställda ägnar åt administration behöver däremot minskas, så att mer tid kan ägnas åt att skapa och öva de förmågor som finns  för att försvara Sverige. Personalens tid är en av våra mest gränssättande tillgångar och borde användas bättre. Antalet officerare minskar och kommer tyvärr sannolikt fortsätta att minska till följd av att de ökande officersavgångarna är fler än tillskotten av nya officerare. Officerarnas arbetsinsatser behöver därför prioriteras till de uppgifter vilka enbart kan utföras av just officerare.

De ökande administrativa bördorna, vilka är resultatet av New Public Management, leder till att officerskåren avprofessionaliseras. Medarbetare med kvalificerad militär utbildning lägger nu alltför mycket tid på administration, vilken skulle kunna lösas av administrativt specialiserad personal utan lång militär utbildning. Mycket administrativt arbete skulle sannolikt även kunna rationaliseras bort, om kraven på detaljerad kontroll och rapportering minskades, såväl internt inom Försvarsmakten som från försvarsdepartementets sida. Mycket administrativt detaljarbete utförs idag utan att det är uttryckligen föreskrivet i lag eller förordning. Mycket registreras, rapporteras och sammanställs utan att detta i sig ökar vår försvarsförmåga. Det knappas och skrivs så mycket mer än det läses.

Byråkratiseringen har negativt påverkat officersyrkets attraktivitet. Människor med initiativkraft och vilja att agera uppfinningsrikt för att lösa uppdrag, trivs sällan i administrativt stelbenta byråkratier. När vi inte lyckas rekrytera och behålla officerare så hotas vår försvarsförmåga. Våra nyutbildade officerare bör fokusera på att leda sina förband, och i mindre omfattning än nu på att utföra administrativ rapportering. Mycket administration kan ske mer rationellt av specialiserade administratörer istället för av chefer i linjen.

Att chefer fattar beslut är bra. Att samma chefer sedan även själva har att administrera sina beslut, när administrationen skulle kunna skötas mer effektivt av specialiserade administratörer, är inte bra. Ökad rollspecialisering behövs därför. Den HR- och chefstransformation som genomförts i Försvarsmakten har lett i fel riktning och förändringar behövs, vi behöver möjliggöra för chefer att kunna fokusera på att göra ”rätt saker” istället för på att ”göra saker rätt”. Att göra rätt saker för chefer i försvarets förband borde vara att leda förbandets personal och verksamhet – ytterst i syftet att kunna vinna den väpnade striden.

Det tar många år att utbilda officerare. Bristen på officerare kan till del avhjälpas med att specialiserade administratörer övertar uppgifter vilka inte måste, och därför inte heller bör, lösas av officerare. Vi behöver förändra det administrativa arbetet till att i större utsträckning genomföras av administrativa specialister istället för generalister, i syfte att frigöra officerarnas arbetstid till att leda och utbilda våra förband.

Vi behöver lita på varandra att agera med gott omdöme och ta ansvar för beslut. Uppföljning och kontroll är bra, men blir kontrollstegen överdrivna så hämmas verklig effektivitet och uppbyggnaden av våra förmågor begränsas. Vi behöver därför öka vår tillit inom områden såsom logistik, personaltjänst, ekonomihantering och inte minst utbildning. Brist på tillit, manifesterad i överdrivet detaljerad kontroll och tidsödande administration kostar mycket kraft och tid – arbetstid. Experter inom olika administrativa områden bygger ut de regelverk de ansvarar för, vilket leder till ökade administrativa bördor för medarbetarna i organisationen. Sammantaget blir effekten av alla olika regelverk och manualer en onödigt tidskrävande administrativ börda, vilken tar kraft från försvarets huvuduppgift.

Försvarsmakten behöver fokusera på det som är verkligen viktigt och prioritera bort, ytterst rensa ut, annat. Att ursäkta växande regelverk och byråkratisering med att världen blivit mer komplicerad håller inte. En mer komplicerad omvärld är ett bra skäl för att öka fokus på kärnuppdraget – att försvara Sverige. Vi har tillåtit, medvetet eller omedvetet, att genomförande av verksamhet gjorts mer och mer omständligt. Volymerna av de interna regelverken har vuxit exponentiellt. Allt mer arbete, och många heltidstjänster, åtgår för att hantera själva regelverken.

Försvarsmaktens förband behöver ökad förmåga och samövning, och vägen dit kan inte vara mer certifieringar av individuella utbildningar. Förmåga är vad en organisation kan göra tillsammans och är större än summan av individuella certifikat. Samövade grupper bildar bra förband – tillsammans – och där skapas försvarsförmåga.

Central administration tenderar med New Public Management att generera omfattande processbeskrivningar, föreskrifter och manualer, allt för att kunna styra verksamheten mer i detalj. Med New Public Management som outtalad ledningsfilosofi hamnar fokus främst på förvaltning och ekonomi. Central administration genererar krav på uppföljning och tidskrävande återrapportering och leder ofta till än mer detaljerade styrningar. Allvarligast är när viljan att ta initiativ kvävs hos medarbetarna. Försvarsförmåga skapas i våra förband, för vilka administrationen ska vara ett stöd. Administration finns för att stödja vår kärnverksamhet – skapande och vidmakthållande av förmåga att försvara Sverige.

Vi bör aktivt identifiera och prioritera bort, eller åtminstone förenkla, administrativ rapportering vilken inte ökar försvarsförmågan. Vi bör kritiskt granska vilken administration som ger ett faktiskt mervärde för vår försvarsförmåga. Vi bör handlingskraftigt förenkla våra interna regelverk och arbetssätt så att tidsåtgången för administration blir rimlig och medger att vi kraftsamlar till att skapa försvarsförmåga.

Tilliten behöver öka – i både stort och smått – för att vi ska kunna bygga upp vår försvarsförmåga. Vi behöver möta utmaningarna som kommer av en krympande officerskår genom att tydligt prioritera vad vi ägnar vår tid åt och vad som kan prioriteras bort. Vi kan alla hjälpas åt att identifiera detaljstyrning och detaljrapportering som vi kan klara oss utan. Genom att tillämpa en på tillit byggd uppdragsstyrning, kan vi bättre leverera ökad försvarsförmåga för Sverige.

Spridningen av New Public Management in i Försvaret har medfört ökad byråkrati och försämrad styrning. Låt oss hjälpas åt att frigöra de fantastiska krafterna hos alla medarbetare genom att uppriktigt leva som vi lär – med utvecklande ledarskap och uppdragstaktik.

Författaren är överstelöjtnant, MMAS och Fil Mag.

av Magnus Sjöland

Jag sitter strömlös med tända stearinljus i mitt hus och skriver på denna artikel. För fyra dagar sedan blåste stormen Alfrida över Roslagen och många är ännu utan el, i skrivande stund 10.000 hushåll. De system vi bygger upp är idag i första hand optimerade för normaldrift och för att minimera kostnader, inte för att maximera driftsäkerhet.

Detta gör att jag har några funderingar runt resiliens och om vi använder våra resurser på bästa sätt. Hur trygga kan vi vara idag? Använder vi våra skattemedel på bästa sätt för att trygga våra medborgare?

Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där de flesta kan röra sig helt fritt, besöka de platser som önskas och få den information de efterfrågar. Om främmande makt vill kartlägga oss, är det enkelt att vandra runt i våra skogar och våra städer och göra egna kartor och planer. Det är svårt att hindra i ett öppet samhälle, polisen är ansvarig men har svårt att stoppa fientliga aktiviteter. Vi medborgare i Sverige vill leva i ett fritt land, röra oss fritt, ha en fri yttranderätt och vi vill inte leva i ett kontrollsamhälle med en stark kontrollapparat. Detta är en svår nöt att knäcka, avvägningen mellan frihet och kontroll. Då det finns de som vill förstöra för oss, som måste övervakas och gripas, samtidigt som den stora majoriteten skall få leva fritt med en hög grad av integritet.

De flesta fastigheter står vem som helst fritt att förvärva. Dessa kan sedan anpassas efter fientliga planer. Detta har börjat uppmärksammas i Finland och jag hoppas att vi också börjar se över lagstiftning och policy. I några fall har vi sagt nej till att utländska intressen köper strategiskt viktig infrastruktur, men mer behöver göras. Exempelvis bör vi sätta in begränsningar för hur stor andel som utländska aktörer har rätt att köpa in sig i strategiskt viktiga företag. Om en fientligt inriktad aktör äger sådana företag kommer de åt känslig information, kan lägga ner verksamheten eller exempelvis avlyssna eller göra påverkansoperationer utan att bryta mot lagen. Tyskland har nu börjat lägga in begränsningar i sin lagstiftning, vi bör följa efter.

Vi har de senaste åren byggt upp ett samhälle som bygger på just-in-time och/eller slimmade system med väldigt få lager och depåer, och liten redundans, där det mesta tillverkas och transporteras när det finns en efterfrågan. Det är enkelt för en fientligt inställd organisation att kartlägga dessa flöden och hitta sårbarheter.

Detta gäller genomgående för nästan alla våra system, både de offentliga som de privata. För att nämna några:

• Kommunikationssystem
• Telenät
• Livsmedel
• Energi
• Betalningsmedel
• Transportsystem

Vi bygger ett samhälle som är ultraeffektivt i ekonomiska termer, men inte tillräckligt resilient och slagtåligt om det uppstår oförutsedda händelser eller ofred. Vad menar jag med resilient? Jo, ett system som tål en hel del störningar innan det kollapsar. Ju mindre resiliens desto enklare är det att rubba systemet så att det slutar att fungera. Om ett system är resilient kan det attackeras på en hel rad områden utan att det märks så mycket, det tar mycket längre tid innan det kollapsar.

Vi kan med relativt små medel från staten se till så att de kommersiella system som byggs upp blir många gånger mer resielienta, exempelvis kan ett telesystem byggas rent kommersiellt för att maximera vinsterna till operatören vid normala driftsituationer. Men om vi bygger in resiliens med hjälp av statliga pengar, eller med tuffare lagstiftning, så behöver det inte kosta så mycket mer om det sker vid konstruktion och uppbyggnad. Det kan räcka med några % i extra kostnad för att kunna tåla rejäla påfrestningar från exempelvis terroristdåd, ofred eller andra onormala påfrestningar, som stormen Alfrida. Detta gäller i princip alla system, om man från början konstruerar systemen för att vara mer resilienta, så kostar det inte så mycket som om det måste läggas in senare.

Detta gäller inte bara krav på resiliens. Jag skulle vilja hävda att det är en naturlag för nästan alla system och nästan alla krav, att om man i ett tidigt skede i utvecklingen av ett nytt system ställer krav så kostar det inte så mycket att införa denna funktionalitet. Om det i stället kommer nya krav efter det att ett system är färdigt, kan det bli väldigt kostsamt att införa ny funktionalitet. Ibland kan det till och med bli dyrare än att införskaffa ett helt nytt system, där de nya kraven är tillgodosedda.

Då vi nu behöver öka vår motståndskraft och satsa på ett starkt totalförsvar bör vi snabbt sätta in åtgärder för att minska våra kritiska systems känslighet, mycket skulle kunna göras på frivillig väg eller med hjälp av lagstiftning.

Staten bör utföra olika studier för att möta de nya krav vi sätter på robusthet inom totalförsvarskonceptet. Vi bör då sätta upp minst en ny organisation med analytiker, och eller förstärka de redan befintliga. Dessa bör jobba tvärvetenskapligt med moderna verktyg och metoder, som exempelvis operationsanalys, modellering, simulering och AI (artificiell intelligens), för att optimera vårt samhälle så att det blir mer resilient.

Vi måste prioritera om våra resurser och satsa mer aktivt på ett totalförsvar. Vad skall prioriteras och vad kommer de olika alternativen att kosta? Då kommer vi förhoppningsvis kunna utnyttja våra resurser där de bäst behövs.

En liten storm med byar på upp till drygt 30 m/s skall inte behöva göra att 20.000 människor skall behöva frysa i sina hem, vara utan vatten, kyl, frys och matlagningsmöjligheter. I skrivande stund är det minusgrader ute och det kan ta minst en vecka till innan de flesta fått strömmen tillbaka. När vi nu skall lägga mer resurser på totalförsvaret av Sverige, måste vi börja med att tillfredsställa de mest basala behoven: mat, värme, skydd, vatten och el.

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Regeringen har beslutat att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. Denna roll har tidigare varit mycket omfattande och viktig fram till den olycksaliga ”strategiska time-outen” för cirka tjugo år sedan. Innan jag diskuterar utredningen, vill jag kort påminna om hur rollen i stort sett ut i ett hundraårigt perspektiv bakåt.

Det startade med Det ekonomiska försvaret under och efter första världskriget. När andra världskriget bröt ut var detta någorlunda uppbyggt, och vi erinrar oss Per–Albin Hanssons ord Vår beredskap är god, som enligt moderna forskare syftade på just det ekonomiska försvaret.

Under andra världskriget användes organisation och metoder hämtade från tidigare erfarenheter. Hit hörde förstås lagring, ransonering m m. Vi hade också en tid ett Folkhushållningsdepartement och en Folkhushållningsminister.

När systemet med funktionsansvar infördes i det civila försvaret år 1986 blev det ekonomiska försvaret i huvudsak ersatt av en funktion med beteckningen Försörjning med industrivaror. Ett omfattande system hade byggts upp med krigsviktiga företag s k K-företag och det fanns en statligt styrd lagringsverksamhet i förrådsbyar och bergrum. Denna verksamhet byggde på samverkan och avtal med näringslivet. Vid försörjningskriser och krig skulle också en Försörjningskommission kunna träda in. Den bestod av representanter för den offentliga sektorn och näringslivet. Under höjd beredskap blev denna kommission en statlig myndighet. Näringslivet har alltså haft en omfattande och viktig roll inom totalförsvaret.

Efter Berlinmurens fall lades hela systemet ned och hamnade i malpåse. Den idag yrkesverksamma generationen har därför liten vana och erfarenhet av att arbeta tillsammans i totalförsvarsfrågor. Men nu har den politiska nivån lyckligtvis kommit på andra tankar. Den nya inriktningen blir också mycket tydlig i den parlamentariska Försvarsberedningens senaste rapport Motståndskraft. Här finns en bra analys och en heltäckande beskrivning av vad som behöver göras för att näringslivet åter ska kunna spela en nödvändig roll inom totalförsvaret. Tyngdpunkten flyttas också något från rena försörjningsfrågor till säkrandet av samhällets viktiga infrastruktur jämfört med tidigare

Efter det att rapporten hade landat på regeringens bord i december 2017 dröjde det cirka ett halvår innan det kom ytterligare ett utredningsuppdrag från regeringen som specifikt ska behandla detta område. Direktiven är skrivna, och en utredare är utsedd. Utredningen ska lämna sitt resultat senast den 1 december 2019.

Jag har läst direktiven noga. Man kan lugnt säga att utredaren fått en mycket omfattande uppgift. I princip handlar det om att lägga fram förslag på hur man åter bygger ett ekonomiskt försvar eller en industriell försörjning, men utifrån de förutsättningar som nu gäller i ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle.

Jag citerar nedan några av uppgifterna i regeringens direktiv (i förkortad form). Utredaren ska

• Se över regelverket (lagstiftningen),
• Lämna förslag på vilka krav som ska kunna ställas på näringslivet
• Lämna förslag på hur totalförsvarsviktiga företag ska kunna leverera varor
• Belysa konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU inklusive EU-rätten
• Analysera konsekvenser av utländskt ägande

Ovanpå detta gedigna frågekomplex har regeringen dessutom lagt ytterligare en omfattande uppgift. Utredaren ska nämligen också

• Lämna förslag på åtgärder för att stärka försörjningstryggheten i försvarsmaterielförsörjningen

Mot bakgrund av denna läsning gör jag tre reflektioner. (Det går att göra fler, men jag begränsar mig till de här.)

1. Varför måste flera av de här frågorna utredas en gång till? Regeringen förfogar ju över ett antal kompetenta medarbetare i Regeringskansliet (RK); många med erfarenhet av att samverka med näringslivet. Dessa tjänstemän är ju rekryterade för att just kunna ta hand om utredningsförslag och omvandla dessa till propositionstext eller i regleringsbrev till myndigheterna. Också berörda myndigheter besitter kompetens att kunna ta hand om förslag och göra om dem till skarp verklighet. Varför i hela friden ska stora tunga frågekomplex behöva klumpas ihop och läggas i knät på en enmansutredares? Dessutom i en utredning som får minimalt med tid på sig?
2. En annan reflektion infinner sig också. Två frågor är av strikt juridisk karaktär. Den ena handlar om behovet av att revidera lagstiftningen på området. Den andra handlar om relationen till EU-rätten. RK har gedigen juridisk kompetens. Denna finns rikligt företrädd inom de olika departementen. En väldigt naturlig modell hade väl varit att förlita sig på denna kompetens och direkt ge berörda jurister i uppdrag att belysa och lösa frågorna i samverkan med näringslivet och skriva propositionstext om så behövs.
3. Den tredje funderingen, som jag har, handlar om försvarsmaterielfrågornas koppling till de andra uppdragen. Visst, det finns ett samband. Men just dessa frågor hanteras ju av Försvarets Materielverk, FMV. Verket ska ju, enligt sin instruktion, se till att Försvarsmakten har materiel och logistiktjänster som den behöver för att kunna utföra sitt uppdrag. På FMV finns 3400 anställda. Som lekman inom området – och som skattebetalare – undrar jag nu: Har inte FMV klart för sig hur man ska stärka försörjningstryggheten i Försvarsmaterielförsörjningen? Om så, mot förmodan, inte är fallet, skulle inte några av dessa 3400 kvalificerade tjänstemän kunna avdelas för att ta itu med de frågor som nu enmansutredaren har fått på sitt bord?

En slutsats är att näringslivet fortsatt måste ha en nödvändig och viktig roll inom totalförsvaret. Vi har en nästan hundraårig tradition av samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet inom området. Denna erfarenhet och kunskap finns tillgänglig och går att stöda sig på.  I Finland finns en bestående kompetens att samarbeta med näringslivet och erfarenhet av att beakta EU-dimensionen. Försvarsberedningen har också talat om vad som i allt väsentligt behöver göras. Det innebär att fortsatt utredande kraftigt bör kunna begränsas. Det som nu behövs är istället ”mindre snack och mera verkstad.”

Jag har tidigare på denna blogg efterlyst en statsman av Axel Oxenstiernas kaliber. En person som vågar peka med hela handen och som vill – och kan – rätta till saker som gått fel. På det här området skulle det vara mycket angeläget.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.