Sökresultat för: FFA

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________

Straff eller säkerhet?

Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 
Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 
I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 
Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 
Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 
Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 
Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 
Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 
Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.
 
Allan Widman   

Regeringsbeslut 7

Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.

Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 – 2019.

Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.

Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.

Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten – dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.

Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.

Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert ”värnpliktskramarna” att piggna till – i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera. 

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband – organisationsenhet – INFOS – FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.

Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen. 

Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
  • Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:

  1. Varierande utbildningsvägar
  2. Internationella samarbeten
  3. Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning

  • Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
  • Ha en lägre andel officerare
  • Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.

Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.

Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.

Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?

”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.

Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.

Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).

Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.

Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.

GMY

Sinuhe

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och – varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: ”Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt”. Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet – helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit ”samma förband borta som hemma”. Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      

 

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)
Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.
Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.
Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.
Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 
”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.
En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde….ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” – var det säkert ett par som tänkte.
Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.
”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.
FM gjorde…..ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.
”NU KAN det inte bli värre!” – sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.
Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.
Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.
Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.
Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!
Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.
Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.
Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.
Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”
Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.
Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:
Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.
För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste
nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och
utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-
kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef
och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en
konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade
specialistofficerare att placera på dessa befattningar.
Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).
Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?
Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?
Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.
Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.
Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:
En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att
Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna
bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat
mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett
annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av
(äldre) officerare i stabsbefattningar.
Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.
De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.
Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.
Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.
Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.
Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!
Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.
Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.
En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 
Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.
Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.
Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 
Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 
Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?
Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

På rätt väg?

Lite av betydelse har inträffat sedan Almedalen.

Likväl kom nyligen FM:s delårsrapport för andra kvartalet. En smula överraskande är att medan antalet GSS/K och OFF ökar i antal så minskar antalet SO, RO och GSS/T. Planeringen har väl varit den rakt motsatta?

Sant är att en anslagshöjning för FM är oundviklig, men myndigheten tycks inte helt tillvarata alla möjligheter att för egen del minska den ekonomiska obalansen…

Särskilt tråkigt är också att notera attityden till RO: Som sagt minskar de i antal, ”dock i en något långsammare takt än vad som planerats”. Därtill anges att från och med 2013 kommer endast RO med placering i FM Org 2013 att redovisas. Engagemanget är uppenbart inte längre tillräckligt för att orka redovisa dessa anställda i statistiken.

Allan Widman

Ryan Air, ett modernt åkeri?

Ryan Air har varit på tapeten igen efter att den spanska haverikommissionen kritiserat bolaget för att ha fortsatt en flygning våren 2011 trots att man ombord kände till att flygplanet hade skrapat i ett annat flygplan under taxning före start. På Facebook har det varit en intensiv debatt om händelsen. Kände befälhavaren till händelsen eller inte? Flera passagerare hade rapporterat händelsen till flygvärdinnorna men hade dessa rapporterat det vidare till kaptenen? I vilket fall som helst så förefaller en samlad flygexpertis vara överens om att man fortsätter inte flygningen efter en sådan händelse. Det andra flygplanet var betydligt mer skadat och flög ovetande om en spricka i höjdrodret över Atlanten! Den här händelsen skulle självklart kunna inträffa var som helst med vem som helst, men det händer Ryan Air. Ett bolag som drivs som ett åkeri där vinstintresset går först, minimikrav på säkerhet, en personalpolitik som är under all kritik, omvittnat av många som jobbar och har jobbat på åkeriet och en kultur som bygger på att skrämma och hota till tystnad om tillbud och avvikelser därtill en företagsledning som beter sig som ledningen för ett godstransporterande öststatsåkeri. Hur kan flygvärlden acceptera detta utdragna haveriförlopp utan att ingripa? Alla ingredienser vilka förekommer som bakgrundsfaktorer vid haverier finns där. Lägger man ihop allt som skrivs ryktas, berättas om åkeriet så ringer alla varningsklockor. Att Ryan har en modern flotta och att man håller tiderna bra, bäst i Europa är dock SAS, är inga förmildrande omständigheter. Luftfartsmyndigheterna förefaller mer intresserade av att avgifter betalas och att alla papper fylls i rätt, vilket Ryan Air uppenbarligen är noggranna med. Dags att reagera från enskild till myndighet!

Solskenshistoria

Under våren skulle jag några dagar tjänstgöra vid Artilleriregementet. En tid innan fick jag dock förfall och meddelade bataljonschefen. Någon inryckning ägde inte rum.

En tid efter den tilltänkta tjänstgöringen fick jag ett lönebesked som angav att jag intjänat 0 kr i lön. Jag såg löneavin som ett uttryck för ordning och reda samt som en välkommen bekräftelse av mitt anställningsförhållande.

Några veckor senare erhöll jag ett krav från FM Logistik på ett par tusenlappar. Dessa hade felaktigt utbetalats till mig som lön och skulle nu bli föremål för återkrav. En faktura skulle skickas.

Eftersom jag inte mindes någon löneutbetalning ringde jag min bank. Denna uppgav att något belopp motsvarande den påstådda löneutbetalningen inte inbetalats till mitt lönekonto de senaste tre månaderna.

Jag tog nu kontakt med HR Direkt. Efter viss väntan i telefonen talade jag med en ung handläggare som efter vissa kontroller slog fast att utbetalning skett till annan bank. Jag hävdade då att jag sedan länge hade automatisk överföring till min egen bank.

Till sist gav jag mig och ringde den andra banken, till vilken utbetalning skulle ha skett. Inte heller den banken kunde se att det påstådda beloppet inkommit till mina konton där.

Nytt samtal till HR Direkt och ny väntan. Samma handläggare som tidigare konstaterade att man skulle undersöka saken vidare. Han fick mitt mobilnummer och skulle återkomma inom några timmar. Efter nu snart två veckor har han ännu inte återkommit.

Istället anlände i veckan ett handskrivet brev från den lokala löneenheten som under rubriken ”Fel uppstått” bad om ursäkt. Jag skulle bortse från eventuell faktura och ärendet sades nu vara avslutat. Det enda som oroar mig är att brevet inleddes med ”Beklagar att det blev fel när du hade varit inne och tjänstgjort”. Någon tjänstgöring blev som bekant inte av…

Sådana här saker händer. Också i den bästa av familjer. Finns heller ingen direkt anledning att klaga på bemötandet. Men denna solskenshistoria kan också vara uttryck för en större och tuffare brottningsmatch mellan människa och system inom myndigheten. Vem vinner den? 

Allan Widman 

FM dåliga rekryteringsstrategi…

I det nya försvaret utan värnpliktiga bygger hela konstruktionen på frivillighet. unga människor med rätt förutsättningar ska lockas till att tjänstgöra för Sverige runt om i världen. För att överhuvudtaget få någon intresserad behövs det en marknadsföring som inte bara är rätt utformad utan även finns tillgänglig för människor. Det vanligaste förekommande sättet att marknadsföra FM idag är via sociala media men även traditionella metoder såsom annonsering och finnas tillgänglig på utställningar, mässor etc används. Dock förefaller tyngdpunkten på rekryteringsarbetet ligga på storstadsregionerna. Helt naturligt då det är där en stor del av befolkningen finns. Förr då det fanns landskapsregementen och flygflottiljer i varje län sköttes en stor del av rekryteringsarbetet av dessa. Dessutom var rekryteringen inriktad på Armén, Marinen eller Flygvapnet, varje vapengren skötte sin del. Idag är det en allmän rekrytering med tonvikt på internationell tjänst. Dessutom finns det knappast någon fysisk rekrytering ute i landet. Det FM behöver är förmågan att profilera sig som just Armén, Marinen och Flygvapnet med inriktning på specifika yrken, inte flummiga generella visioner. Ansatsen till ett tvåbefälssystem är rätt väg att gå då många är intresserade av vissa specialiteter och inte vill lägga flera år på teoretiska ämnen vid officersskolorna. En gång i tiden kunde människor se militära flygplan dagligen, för en del irriterande men för många fascinerande. Här lades grunden till intresset för flyg hos många unga människor. Så är inte fallet idag vilket innebär att Flygvapnet inte längre är en naturlig del av landskapsbilden utan för de flesta endast arkivbilder på nyheterna då något inträffat. Undantaget är flygdagar och mässor. Årets stora flygdag i Linköping besöktes av 75000 personer under två dagar. Här fanns möjlighet att se vad svensk försvarsindustri har att erbjuda samt även goda möjligheter att få en inblick i de olika yrken FM har att erbjuda. En annan kommande flygdag arrangeras i Dala-Järna i augusti. Den kommer förmodligen att besökas av över 30000 åskådare. Åskådare som kommer från Värmland, Dalarna och andra landsbygdsområden där det inte finns naturliga militära inslag längre. Här finns det traditionellt goda rekryteringsgrunder. Det är då märkligt att FM inte är intresserad av att aktivt deltaga med rekryterare med mera i Dala-Järna. En ensam Grip på himlen måste följas upp med folk på marken. Det är dålig rekryteringsstrategi att inte finnas där människor samlas. För att citera förre flygvapenchefen Kent Harrskog; Gå ut och finn de rätta, de finns där!

De sju generalerna

En unik händelse inträffade idag i Flygvapenmuseet på Malmen. Sju generaler vilka alla representerat Flygvapnets högsta ledning sedan 70-talet fanns på plats. Äldst var Sven-Olle Olson, 86 år gammal och flygvapenchef på åttiotalet, yngst Micael Bydén, dagens Flygvapenchef, eller Flygvapeninspektör som det numera heter. Övriga deltagare var Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer (ej med på bild , behövde lämna något tidigare för representation) samt Micael Bydén. Alla inledde var för sig med vilka problem de upplevt under sina ämbetsperioder med fokus på ledarskap. Olson lyckades bland annat trumfa igenom JAS-projektet men brottades med pilotavgångar, räddade 35-systemet och undvek nedläggningar. Stenfeldt talade för Lars-Eric Englund, tidigare Flygvapenchef men nu bortgången, samt sin tid som C E1, Eskadern för attack och spaningsledning, under kalla kriget. 1,5 skarpa kontakter per dag över Östersjön av svenskt flyg under 1989 talade sitt tydliga språk. Harrskog brottades med anpassning till NATO och ominriktningen, skapad av politikerna. Den som plötslig gav Sverige tio års förvarning för konflikter, något som ingen trodde på. Jan Jonsson, den store tänkaren och taktikern utvecklade sina kloka synpunkter och Jan Andersson konstaterade att Hkp-flottiljens inträde i Flygvapnet utgjorde problem då nästan allt hade gått fel där under flera år. Det var det han kämpade mest för. Dessutom problem med flygtidsproduktionen. Jan hade nog en av de svåraste uppgifterna som chef efter kalla kriget. Silwer har pbörjat bygget av ett robust och proffessionellt flygvapen samt har öppnat upp dialogen med alla medarbetare genom att skapa Flygvapenbloggen. Hans problem var STRIL och hotet av nedläggning av Hästveda samt flykten av flygstridsledare, därtill kom Flygvapnets insats i Libyen vilket blev en succe trots politikernas kohandel med antalet JAS-flygplan. Åtta blev fem efter socialdemokraterna lagt sig i det hela. Bydén har nyss gått på och väntar på den stora utmaningen men nämnde att personalförsörjningen till tekniker och även piloter utgör ett stort problem. Gammal var dock äldst, när Sven-Olle Olson talade lyssnade de yngre generalerna, och de över 100 i publiken, andäktigt. Bert Stenfeldt med sin erfarenhet påminde om att räddnngen under tiden 1946 och 1986 var fältflygarna. Kortttidsanställda piloter som visade sig duga till både generalspositioner och goda ledare när de väl fick chansen. Den efterföljande debatten handlade om problemet med att synas i media och att våga ta plats i den offentliga debatten. Rekryteringen, vilket är ett stort problem, togs också upp, här finns mycket att göra i marknadsföringen. Harrskog nämnde helt riktigt att de vi vill ha finns därute, gå och finn dem! Avslutningsvis diskuterades flygsäkerhetsläget genom tiderna och hur Flygvapnet genom bättre chefsutbildning och ett bättre rapporteringssystem fick kontroll på de många haverierna under femtio och sextiotalet. Svensk Flyghistorisk förening genom Stieg Ingvarsson och Östgöta flygsällskap och Stig Holmström stod som värd för detta utmärkta arrangemang. Idé till det hela och även projektledare var piloten och psykologen Alf Ingesson Thoor

Monstervindar i fjällen kan bryta sönder vilket flygplan som helst

Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.

Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.

Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.

Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.

Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.

Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.

Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.

Take care out there

Hönan eller ägget?

Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?

Viktiga fakta om högerstyret

Några fakta om högerstyret som talar sitt eget språk är följande :

* Arbetslösheten har ökat från 5 till nära 10 procent på fyra år. Vi har en massarbetslöshet i Sverige. Socialdemoraterna vill satsa 20 miljarder för att skapa 100.000 platser i arbete, praktik och utbildning. Men högern säger nej.

* Hela 25.000 jobb har försvunnit inom vården, skolan och omsorgen. Vi vill öka statsbidragen till kommuner och landsting med 12 miljarder för att vända denna utveckling.

* Hela 12.000 personer utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet. Regeringens stupstocksregler är orsaken. Det har bidragit till att åtta av tio kommuner fått ökade socialbidragskostnader. Socialdemokraterna vill avskaffa dessa omänskliga regelverk.

* Pensionärsskatten gör att en pensionär med normal pension betalar cirka 700 kronor mer per månad i pension än en löntagare. Socialdemokraterna vill ta bort denna orättvisa under nästa mandatperiod.

* Den rikaste procenten av Sveriges befolkning har fått lika mycket skattelättander som 25 procent av det svenska folket tillsammans. Vi ska återupprätta ett solidariskt skattesystem där de mest välbeställda får bidra mer till välfärden.

Högerregeringens politik har inte lett till fler arbetstillfällen. Däremot har den omfördelat och gjort de mest välbeställda ännu rikare. Klyftorna i det svenska samhället har ökat. Ovanstående fakta talar sitt eget språk. Använd dem i valrörelsen!

Andra bloggar om:

Centern som bihang åt moderaterna

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/c-har-blivit-ett-bihang-at-m_5092299.svd

Centerns politik har havererat. Svek i kärnkraftsfrågan, avskaffad regionalpolitik, privatiseringar och bristande styrning av statens myndigheter och företag. Läs artikeln om centersveket !

Andra bloggar om:

Sverige ska inte bli ett land som andra – därför är det nu ett ödesval

Det handlar om värderingar och samhällsmodell var grundbudskapet i Mona Sahlins tal i Almedalen. Att polarisera mot högerkrafterna och klart visa på alternativen är vad som behövs just nu. Och det gjorde Mona Sahlin i sitt tal. Det var både nödvändigt och välbehövligt.

Straffskatten på pensionärer ska bort, stupstocken i sjukförsäkrinhgen ska avskaffas, det blir 12 miljarder mer än regeringen till skola – vård – omsorg, det blir ett stopp för privatiseringen av Sverige och de välbeställda ska få betala skatt efter bärkraft. Välfärden är viktigare än högerns skattesänkningar. Hon kryddade med att utlova rätt till 30 timmars förskola åt alla barn.

Ett ideologiskt och tydligt värderingsmässigt tal ger en bra signal till både valarbetarna och de socialdemokratiska soffliggare som nu ligger lågt. Nu handlar det om mobilisering. Om Sverige även i framtiden ska vara en nation som strävar efter en jämlik och rättvis fördelning av resurserna och visar på en annan väg än råkapitalism och kommersialisering så krävs nu ett regimskifte.

Just nu går vi allt tydligare mot ett samhälle där plånbokens tjocklek i ökad grad avgör rätten till välfärd. Klyftorna ökar och det måste bli slut på det. Sverige ska inte förvandlas till ett land bland andra, utan vi ska även i fortsättningen kunna ha sociala ambitioner att vara stolta över. Därför är det precis som Mona Sahlin sa ett ödesval !

Andra bloggar om:

Ett möte med högerarrogansen på Peace and Love-festivalen

Tänk att den finns kvar den där högerarrogansen som den nya högern i sina olika skepnader försökt att dölja. I samband med Peace and Love festivalen i Borlänge dök två välsmorda yngre män upp påbörjade ett resonemang vid vårt partitält som påminde om 1970- och 80-tal. Det var på den tiden det skulle märkas att man var ”litet bättre”, ”litet smartare” och med tiden också bli ”ekonomiskt rikare” än andra om man var moderat. Näsan var i vädret och stämpeln överklass lyste lång väg. Politiskt sett var det inte särskilt lyckat.

De här unga männen talade om att det bara vara lågutbildade som röstade på socialdemokraterna, att framgångsrika straffades med att betala högre skatt än andra och gav bilden av just tro sig vara ”smartare”, ”kunnigare” och ”bättre” än andra. Arrogansen lyste lång väg och för min del så upplyste jag dem om att elittankar om sig själv ofta leder till problem i ett framtida arbetsliv. Den som ser ned på andra blir sällan lyckosam. De ville ha information om mina skolbetyg, vilket de inte fick. Och när de skulle försvara den rekordhöga arbetslösheten så lät de som sämre kopior av Anders Borg. De verkade ha läst på propagandan.

Trots att man blir förbannad när den självsäkra högerarrogansen får blomma ut så är det nyttigt att påminnas om vad som finns under ytan. En höger som så ensidigt kan gynna de mest välbeställda med stora skattesänkningar som skett under de senaste fyra åren innehåller mycket av cynism och arrogans. Även om den s k nya högern försöker polera upp ytan så finns den gamla grå sumpen av klassförakt och i vissa kretsar rent av hat mot arbetarrörelsen kvar. Valrörelsen kommer att bli mycket hård.

Andra bloggar om:

Är regeringen värd ökar förtroende ?

Det svänger snabbt i opinionen. Från att under en lång period ha varit ett röd.grönt övertag så leder högersidan eller ocksaå noteras det jämnt lopp i opinionsmätningarna. Idag visar en mätning på ökat förtroende för högerregeringen. Oavsett detta så har inget i sak förändrats.

Sverige har idag rekordhög arbetslöshet och lider svårt att frånvaron av långsiktig näringspolitik. Genom att säga nej till socialdemokraternas åtgärdspaket som snabbt skulle sätta 100.000 personer i arbete, utbildning eller praktik så förvärrar högerregeringen situationen.

Klyftorna i samhället har vidgats då stordelen av skattesänkningarna tillfallit de mest välbeställda. Särskilt anmärkningsvärt är att högerregeringen lånat pengar till de rikas skattesänkningar. Hela förhållningssättet är ett agerande likt Ebberöds bank.

Samtidigt som arbetslösheten skjuter i höjden och de välbeställda får mer på sina bankkonton så jagas sjuka och arbetslösa hårdare. Det finns en hjärtlöshet i den hårdare attityd som tvingar människor med Parkinsson och cancer till arbetsförmedlingen. Ordna jobb istället för att straffa de arbetslösa med lägre ersättning. De sjuka blir inte mindre sjuka för att försäkringskassan försöker underkänna läkarnas sjukintyg.

Kritiken mot regeringen har i alla dessa tre led varit stark. Den finns kvar som en stark underton i hela den politiska debatten. Varför skulle regeringen vara mer värd förtroende nu än för ett halvår sedan ? Situationen har snarare förvärrats. Nu måste vi ge järnet i valarbetet !

Andra bloggar om:

Reinfeldt vill inte inse ungdomars verklighet

I Oslo träffar jag svenska ungdomar som tagit jobb på restauranger, barer och flygplatsen. De säger till mig att det inte finns jobb i Sverige och därför satsar de just nu på Norge. Sedan läser jag i tidningen att Fredrik Reinfeldt tycker att det är fel på arbetslöshetsstatistiken.

Mer än en fjärdedel av uingdomarna i Sverige har inget jobb. Ungdomsarbetslösheten är ett mycket stort problem. Den är en kräftsvults i samhället och statsministern vill inte inse fakta och ägnar sig åt att kriga med statististiken. Det är direkt ynkligt !

Nej, istället behövs en storsatsning på utbildningsplatser, arbetsmarknadsåtgärder och en direkt rejäl nedsättning av arbetsgivaravgiften för varje ungdom ett företag anställer. Istället för att vara sur över statistik som beskriver verkligheten borde Rienfeldt ägna sig åt verklighetens problem !

Andra bloggar om: