Sökresultat för ”FFA” – Sida 57

Återvinning (uppdaterad)

Vad gör man med alla flygplan efter att deras aktiva karriär tagit slut? En del slutar sina dagar på Museum. En del hålls i luften tack vare massor av insatser av flygfantaster. Men, majoriteten går tyvärr till skrot. Frågan är till vilken nytta? Oftast är skrotningsavgiften högre än vad det återvunna metallvärdet är.

Då är det i mina ögon bättre att flygfantasterna får dra nytta av dem. Och flygfantaster finns det gott om i Sverige.

Förra helgen tillbringade jag en eftermiddagen hos en gammal kollega och flygfantast. Vi hade inte träffats sedan år 2000 då jag flög JA 37 och han flög SK 37E på F 4 Frösön utanför Östersund. Nu har han gått i pension och sysslar bl.a. med sin egna flygsimulator som jag givetvis passade på att testa.

Som gammal spaningspilot på F 13 så hade han valt Bråvalla som startbas. Hangarer och platta fanns givetvis med.

Först så testade vi SK 60 modellen. Den visuella modellen (svensk märkning) var mycket tjusig med huv som gick och öppna och stänga med korrekt ljud och rörligt huvhandtag. Kabinlayouten var dock den variant som användes i Österrike, vilket bl.a. innebar ett för mig mycket konstigt horisontgyro. Dessutom var presentationen i fot och knop, vilket jag inte är van att flyga på i en SK 60. Alla knappar var korrekta även om det saknades bl.a. beröringsskyddet på LT-kranen. Österrike har en General Electric J85 motor, så det var varken den äldre RM 9B – Turbomeca Aubisque eller den nyare RM 15 – RR/Williams FJ44 som simulerades.

Upp i luften kom jag utan större problem och sedan blev det lågflygning ut över Bråviken. Jag hade bara för någon vecka flugit i området med PA-28 och man känner igen sig i simulatorn. När jag kom ut vid kusten så blev det stigning upp på höjd för lite avancerad flygning. I en simulator är det inga större problem att göra raka manövrar som looping och rollar. Att göra gungor är svårare. Där krävs det ett visuellt system med större synvidd än bara en platt skärm.

Passet avslutades med ILS-inflygning. Just instrumentflygning är något av det som simulatorer är bäst på. Det var svårt att hitta neutralläget på styrspaken. Här krävs trim och kraftåtermatning för att det ska fungera riktigt bra. Den digitala presentationen gör också att det blir en viss PIO-effekt då det är svårt att se när ILS-nålen sticker ut i höjd eller sida. Men med lite träning så hade det nog gått bättre.

Den avslutande landningen fick bli vad den blev. Det är mer eller mindre omöjligt att simulera en landning perfekt, då det kräver oerhört mycket från det visuella systemet samt att det krävs återmatning av luftkrafter på roder och spak för att det ska kännas rätt. Men jag överlevde och en bra landning är som bekant en landning som man kan gå iväg från på egna ben.

Ett par dagar senare dök det upp ett brev i postlådan. I detta låg ett diplom som intygade att jag var återinflugen på SK 60. Stort tack JEL!

Numera så finns det möjlighet för alla att pröva på att flyga stridsflygplan. Det finns ett antal simulatorer i Sverige i privat regi som använder sig av hårdvara från flygplan som flugit i Flygvapnet. Ny teknik har inneburit att det som tidigare tog stora datorhallar att åstadkomma numera går att göra i en vanlig PC. Jag tänkte försöka göra en sammanställning av dessa stridsflygsimulatorer i mer eller mindre privat regi. I många fall så finns det möjlighet för privatpersoner att köpa flygtid i dessa.

Först lite historia om simulatorerna i Flygvapnets tjänst här och här.

Först en genomgång av simulatorer på museum runt omkring i Sverige.

Flygvapenmuseum
På gamla F 3 i Malmslätt utanför Linköping så finns navet för de svenska flygmuseerna. F 3 har varit nedlagt i många år, men levt vidare som detachement till diverse flottiljer. Numera bedrivs helikopterverksamhet och flygutbildning. Dessutom bedriver FMV och Flygvapnet utprovning och taktisk utveckling av Gripen.

– JAS 39. Detta är en generisk avhemligad variant av JAS 39C Gripen. Då Gripen används i Flygvapnet så vill man inte avslöja allt för mycket för allmänheten (och kanske en eller annan spion som gärna vill veta mer). Den skänktes av Saab till Flygvapenmuseum den 17 december 2003 i samband med flygets 100-årsjubileum.

Aeroseum
I gamla F 9 Säves bergshangarer utanför Göteborg håller Aeroseum till.

– JA 37. Jag har försökt få tag på information från Aeroseum om vilket flygplan det rör sig om, men jag har ännu inte fått något svar.

– SK 61. Ursprungligen 61.021 eller SE-LNC. Den flög först i Flygvapnets regi, men fördes sedan över till TFHS i Ljungbyhed. Slutligen var det Lunds Universitet som opererade maskinen.

Dessutom har man en Piper PA-24 Comanche simulator (f.d. SE-FFG).

Läs Hans J:s inlägg om Aeroseum. Här är lite fakta från en simulatorkonferens på Aeroseum.

Optand teknikland
På en av F 4 gamla krigsbaser i närheten av Östersund så finns numera ett flygmuseum.

– JA 37. Ursprungligen 37.307. I denna simulator har dock det mesta av instrumenteringen i kabinen ersatts av en platt skärm.

Lyssna på ett reportage om Optand i SR.

Brattforsheden
På gamla Krigsflygfält 16 i Brattforsheden så bevaras beredskapsåren 1939-45. Länsstyrelsen i Värmland beslutade 2003 att bevara området och förklarade det som ett ”kulturreservat”.

– AJSH 37. F 7 gamla AJSH 37 simulator som flyttats hit efter pension. Novelair stöttar i renoveringen. Även denna simulator har jag tillbringat ett antal timmar i.

Läs om en resa till Brattforsheden här.

Arboga Robotmuseum
På Robotmuseet i Arboga finns följande simulatorer:

– J 35B. Ursprungligen 35.244. Levererad till F 18 62-10-17 där den flög hela sin karriär fram till 73-07-07 förutom en period då den var utlånad till Saab. Den kom till Robotmuseum från Scheeleskolan i Köping som i sin tur fått tag på den på F 18 uppställningsförråd.

Dessutom finns en Linktrainer och en Rb 05 simulator som Flygvapnets AJ 37 piloter tillbringat många timmar i.

F 10 Flygmuseum
På F 10 Flygmuseum i Ängelholm är det givetvis Draken som gäller!

– J 35J. Simulatorn är under uppbyggnad och arbetet kan följas här. Se reportage hos SR.

Sedan har man en generisk flygsimulator som kan simulera flera olika typer av flygplan (Cessna, SK 61 Bulldog, SK 60 eller J 35J).

Se reportage i Sydsvenskan.

F 11 Flygmuseum
F 11 flygmuseum på Skavsta flygplats utanför Nyköping var en gång i tiden den stora spaningsflottiljen och har därför fokuserat på spaningsflyget i Sverige. Läs ett tidigare inlägg från ett besök på museet.

– SF 37. Ursprungligen 37.958.

F 15 Flygmuseum
Flygplatsen utanför Söderhamn är numera stängd, men museet bedriver fortfarande sin verksamhet.

– AJS 37. Ursprungligen var detta 37.081. Denna simulator är under uppbyggnad och kommer att presenteras för allmänheten när museet öppnar för säsongen 1 juni 2013. Här finns lite bilder från projektet.

Simulatorn har en Facebookgrupp. Den är dock sluten än så länge, så intresserade får söka medlemskap.

Se reportage om simulatorn på SVT Play.

F 16 kamratförening
F 16 kamratförening i Uppsala har ett par PC-baserade simulatorer där besökare kan testa på att flyga.

F 21 Flygmuseum
Strax utanför vakten på F 21 Kallax utanför Luleå så finns förbandsmuseet. Då F 21, till skillnad från de flesta andra museum, ligger vid en flottilj som fortfarande är i drift så kan man höra lite stämningshöjande flygbuller när man går omkring bland utställningsobjekten.

– JA 37Di. Detta är kabinen från den JA 37 simulator som använts på F 21. Med andra ord så har jag nog ett par timmar i den också…

Över till simulatorer i privat regi.

Falun
– J 35A. Den här simulatorn har jag ännu inte fått så mycket information om. Enligt uppgift rör det sig om den första 35 simulatorn som ursprungligen fanns på Saab. Det skulle därför kunna röra sig om 35-simulator nr 101 som en tid fanns på Flygvapenmuseum.

Norrköping
– J 35F2. Detta är flygplan 35.609 som lånats ut av Flygvapenmuseum. 35.609 levererades till F 3 70-06-01. Den fördes senare över till F 17. Den har efter en buklandning 81-05-30 på en krigsbas använts som utbildningsobjekt på F 10 fram till 1999. Därefter fanns den på Nyköpings flyggymnasium fram till 2004.

Artikel i ÖFS meddelande 4/2011 och ÖFS 2/1. Lite diskussioner på SFF forum. Swesim studiebesök.

Gävle
Dessa simulatorer drivs av Novelair AB. Deras hemsida är ganska så tunn, men desto mer finns på deras blogg och på Facebook.

– J 35J. Ursprungligen 35.531. Flygplanet levererades till F 13 68-08-14 som en J 35F2. Sedan fördes den över till F 12 och slutligen F 10. Den moddades slutligen till J 35J och flög på F 10 fram tills dess att Draken avvecklades.

– AJS 37. Byggd av delar från 37.009 som finns på F 15 flottiljmuseum. Skrovet är byggt av Novelair baserat på ritningar från Saab. Ursprungligen fanns denna simulator i en buss och visades upp på en hel del flygdagar runt omkring i Sverige.

Novelair är också involverade i uppbyggnaden av F 15 AJS 37 simulator, se ovan. Se mer på denna diskussionssida på SoldF.

Stockholm
Föreningen Swesim är ett gäng flygentusiaster som driver ett antal simulatorer. Både civila och militära.

– AJS 37. Detta har aldrig varit ett riktigt flygplan, utan är en av Flygvapnets simulatorer som på omvägar hamnat här. 1974 levererades den till F 15 och användes i grundutbildningen på Viggen, TIS 37, så jag har ett par timmar i denna simulator. Jag har för mig att den skänktes av Flygvapnet till flygteknikerskolan i Västerås, men hamnade senare på Heron City utanför Stockholm där man kunde hyra flygtid. Jag var själv vid ett tillfälle på Heron City och pratade med ägaren. Verksamheten gick nog inte så lysande så Swesim tog över simulatorn och den är numera i drift i deras verksamhet.

– J 35J. Ursprungligen 35.521 som levererades till F 13 68-04-03 i J 35F2 status. Därefter flögs den på F 14 och slutligen på F 10 där den modifierades till J 35J. Enligt Bo Widfeldts bok ”Draken” blev den uppställd på Säve. Sedan fick en privatperson i Stockholm tag på den, men orkade inte färdigt med sitt simulatorprojekt utan i stället så togs den över av Swesim som nu färdigställer simulatorn.

– J 32B. Ursprungligen 32.605 som levererades till F 1 60-02-22. Under sin karriär var den baserad på F 4 och F 15. Den flög sista tiden på Målflygdivisionen på gamla F 3 i Malmslätt. Det är en av få J 32 som hade baksitsen fullt utrustad för DK-flygning då den användes för att flyga in nya piloter på Lansen. Sista flygningen 97-08-27. Swesim tog över den 2010 och påbörjade att bygga om den till simulator. Dock så har man på senaste årsmötet tagit beslut om att det inte finns tillräckligt med utrymme i deras lokaler, så projektet kommer att lägga ner till förmån för andra projekt. Se diskussion på SFF forum om 32.605.

Utöver militära flygplan så har Swesim dessutom en Boeing 737 och en Focker F28!

Se ett TV-reportage här om Swesim. Här är ett reportage från SFF studiebesök hos Swesim. Samt en artikel om Swesim i Ny Teknik.

Västerås
Västerås flygmuseum driver ett antal simulatorer.

– SK 35C. Detta är 35-simulator nr 102 i Flygvapnet som levererades 1962 till F 16. Ursprungligen var det en J 35A simulator, men 1976 byggdes den om till framsits på SK 35C för att användas i grundutbildningen på F 16. 1985 flyttades den ned till F 10 där den användes fram till 1998.

– J 35F2. Mälardalens Högskola i Västerås tog 1998 mot F 10 gamla J 35F2 simulator. I Flygvapnet 35-simulator nr 109. De hade dock inte tid att göra något med simulatorn, så den har senare flyttats till Västerås flygmuseum.

Man har även en gammal Link Trainer, vilket är intressant då det var den första simulatortypen som Flygvapnet använde. Utöver det finns en DC-10 och en Metropolitansimulator.

2011 höll Västerås flygmuseum en simulatorkonferens med ett antal av de ovan nämnda simulatorprojekten som deltagare.

Sammanfattning
För den som vill fördjupa sig så finns det många simulatorrelaterade forum på nätet. Svenska Flygsimulatorklubben är ett. Här är ett projekt för att bygga svenska flygbaser i FS2004. RB Design har genom åren tillverkat en hel del modeller på svenska flygbaser till Flight Simulator.

Det är inte bara flygplan som återanvänds, utan som kan ses på en del av sidorna så är det även gamla tekniker och piloter som efter pension delar med sig av sina kunskaper. Som jag skrev i ett av mina första inlägg på bloggen, länge leve nördarna!

Om inte entusiasterna fanns så skulle slutet för de flesta flygplan bli som i filmen nedan…

Med tanke på att JAS 39 A/B Gripen just avvecklats i Flygvapnet så borde det finnas chanser att komma över delar av en kabin som skulle kunna gå att modifiera till en simulator. Det skulle t.o.m. finnas möjligheter att få tag på delar av Flygvapnets 39 A/B simulatorer, då allt inte går att återanvända när de byggs om till 39 C/D.

Hmm, det här fick mig själv sugen på att sätta fart på mitt eget flygsimulatorprojekt (del 1, del 2). På grund av flytt under hösten så har det stått stilla ett bra tag, men nu när det mesta är på plats i mitt nya hus så är det nog dags att plocka ihop grejorna igen.

P.S: Den som har mer data om de olika simulatorerna får gärna höra av sig, så uppdaterar jag inlägget.

Uppdaterad 13-01-25, 16:00
Swesim meddelade mig att 32-projektet kommer att läggas på is då man har för ont om utrymme i sina lokaler. Synd, en 32:a som komplement till alla 35/37-simulatorer hade varit trevligt. Vi får se vad som händer med skrovet.

Uppdaterad 13-01-25, 21:03
Jag har lagt till kulturreservatet Brattforsheden som har en AJS 37 simulator.

Uppdaterad 13-01-26, 10:55
F 11 simulator bygger inte på 37.961, utan på 37.958. 37.961 reparerades också efter haveriet. Jag fick följande kommentar från en läsare:

”SULan i Nyköping bygger inte på 37961 utan på 37958. Det är riktigt att framkroppen till 37961 finns på museumet, men den ingår endast i ordinarie utställning. Vidare kring 37961 så transporterades hon efter buklandningen på F 17 sjövägen till F 13 (ej SAAB). Där reparerades hon och återsattes faktiskt i tjänst.

Senare hamnade hon på F 21 där hennes aktiva karriär avslutades 1998. Framkroppen kom efter det att överföras komplett till FVM (de hade ej plats att ta emot en hel SF 37). Där fick hon så stå undanställd i förråd några år innan förflyttningen till sitt nuvarande hem på F 11 museum blev aktuell.”

Vad gör man utan sina läsare? 🙂

Jag har tyvärr ingen bra lista med sammanställningar för de olika Viggenindividernas öden motsvarande de som t.ex. finns i böckerna om ”Draken” och ”Tunnan”. Jag får nog sätta mig ner och titta i de elektroniska arkiven för att se historiken.

Konsensus = säkerhet?

En sak som aldrig upphör att förvåna mig är den svenska oförmågan att ta snabba beslut. I stället ska det kallas till stora gruppmöten, läggas ut på utredning m.m. Slutresultatet är att allt styrs, inte av den som tänker snabbast, utan av den som tänker långsammast. Konsensus är något som eftersträvas, i många fall mer än beslutet i sig själv.

Varför?

Blir dessa grupplösningar bättre? Tveksamt. Oftast leder de i bästa fall till den typiska svenska ”lagomlösningen”. För att få konsensus och harmoni i en grupp så får man kompromissa med resultatet så att alla känner att de fått vara med och påverka. Inte det bästa resultatet med andra ord, men det som skapar minst oro i gruppen.

Blir resultatet säkrare? Det intressanta är att forskning pekar på att gruppbeslut tenderar att resultera i att man tar större risker. Detta då alla i gruppen tenderar att tro att resultatet av ett gruppbeslut är säkrare och att man därför inte analyserar och ifrågasätter beslutet tillräckligt väl. ”Någon annan” har ju beslutat!

Ett annat resultat som forskning visat är att i valet mellan ett säkert dåligt resultat och en potentiell katastrof så väljer många den potentiella katastrofen. Detta kan vara t.ex. valet mellan att avbryta en flygning och återvända till passagerarnas förtret eller att fortsätta med något som för stunden bedöms som en liten risk. Däremot i valet mellan ett bra resultat och ett bättre resultat så väljer man logiskt det bättre.

Inom luftstrid och till viss del affärsteori så pratar man om Boyds OODA-Loop. Det handlar om vägen fram till att vinna en luftstrid (affär). Genom Observe (titta på problemet), Orient (placera problemet i sitt sammanhang), Decide (ta ett beslut) och Analyze (utvärdera utkomsten av ett beslut), så kommer nästa loop att gå bättre då den kan bygga på analysen av den första. I teorin så är det den som kan gå igenom loopen snabbast som vinner då hans beslut kommer att bygga på ett överlägset beslutsunderlag. I praktiken (t.ex. strid mot talibaner i Afghanistan) så fyller OODA i vissa fall ingen roll då motståndaren inte är påverkad av tiden för nå resultatet.

Grupper har problem med OODA. Särskilt grupper som har dålig kunskap om ämnesområdet. De tenderar att inte komma till Beslut innan de har analyserat, vilket enligt OODA-teorin är mer eller mindre omöjligt. Visst kan man genomföra simuleringar m.m. för att få fram ett statistiskt sannolikt resultat av beslutet, men det är först när beslutet tas som man kan se verkan av det. Resultatet kan dessutom bli ett annat om det tas vid en senare tidpunkt.

Märk väl att besluten inte alltid behöver vara snabba. De ska bara verka vara snabba. Genom att förbereda sig så har man ofta tagit besluten redan innan de behövs. T.ex. så repeterar en pilot nödchecklistan för motorbortfall under start för att inte behöva tänka när det inträffar. Det många glömmer är dock det i nödchecklistan vitala och alltid initiala punkt ”flyg flygplanet”. D.v.s. bara för att man behöver analysera ett problem så slutar man inte att flyga eller driva ett projekt närmare milstolpen. Verkligheten har en viss tendens att fortsätta och inte vänta på beslut. Inga beslut eller sena beslut innebär därför att någon annan indirekt tar besluten åt en.

I flygsäkerhetskretsar har man lärt sig att dela med sig av sina misstag. Då gäller det att ha högt i tak samt att ha en icke bestraffande kultur. Straffas någon för att han erkänner sina misstag så kommer han att vara tyst nästa gång. Detta resulterar att information, som skulle kunna resultera i att någon annan kan undvika att göra samma misstag, saknas. Tyvärr så krävs det ofta att någon ska göra ett misstag för att man ska upptäcka riskerna. Det är dock oerhört korkat att en organisation gör samma misstag två gånger.

Baserat på erfarenheterna så skapar man sig handlingsregler, checklistor eller regelverk. Faran med detta är att vissa tror att regelverken alltid skyddar. Regelverken kan i vissa fall hämma och resultera i att folk tar genvägar och då ökar riskerna. Jämför t.ex. lösenord på datorer. Regelverken säger att säkerheten höjs med långa och komplexa lösenord. Resultatet i verkligheten blir ofta att man antingen skriver ner lösenorden eller använder samma komplexa lösenord överallt, d.v.s. minskad säkerhet. Dessutom skyddar regelverken bara mot kända faror. Sunt förnuft och utbildad personal är det enda som hjälper i längden.

Man lär sig alltså av misstagen. Frågan är då om man helt ska förbjuda folk att begå misstag? Att bara lära av andra hjälper inte alltid, för det skulle resultera att man låter andra leda utvecklingen och därmed också ta de stora vinsterna. För att vinna måste man våga ta risker. Det gäller bara att vara medveten om ungefär hur stora risker man tar.

Min teori är att när personer i en grupp saknar kunskap så tenderar diskussionen att hamna kring hur man tar beslut snarare än beslutet i sig själv. Likaså, en chef som saknar kunskap i ett ämne tenderar att förskjuta beslutet till ett område han klarar av och ta beslutet där. Ett beslut, men tyvärr ofta fel beslut.

Jag kan i detta sammanhang rekommendera boken ”Gut Feeling”. Som vanligt en ganska så pratig amerikansk bok, men med ett kort kärnbudskap. Kan du ditt ämnesområde så är ofta den första känslan du har det rätta beslutet. Det gäller bara att lita på den känslan. Nu lägger människor ofta ned lång tid och stora vedermödor för att försöka bevisa magkänslan, vilket i många fall kan vara omöjligt.

Min syn är att konsensusbeslut är mer eller mindre omöjliga att nå och i många fall inte ens något att sträva efter. Det man ska ha är en bra diskussion där alla experter får komma med sina synpunkter och delge sina kunskaper i området. Sedan tar chefen beslutet och organisationen följer det. Beslutet bygger då på både kunskap och magkänsla. Kontrollorganet ska vara att resultatet av beslutet ska följas upp och en dålig chef bytas ut om det visar sig att han tar upprepade dåliga beslut.

Se EASA ”Operational Risk Assessment” och FAA ”Aeronautical Decision Making”. Lyssna också på SR Filosofiska Rummet ”Konsensus”.

Debatt?

I Österrike pågår just nu för fullt debatten om värnpliktens vara eller icke vara. För att lösa frågan så planeras en folkomröstning.

I folkomröstningen i Österrike står två alternativ. Det första lyder: Vill ni att en yrkesarmé och ett avlönat frivilligt socialt år införs? Den andra frågan är: Vill ni att värnplikten och civiltjänstgöringen bibehålls?

De senaste undersökningarna pekar på att närmare hälften av väljarna vill ha kvar det nuvar-ande systemet medan cirka 40 procent vill avskaffa värnplikten. Regeringen i Wien är lika splitt-rad som befolkningen.

Socialdemokraterna har gjort en kovändning och vill införa en yrkesarmé från och med 2014, medan borgerliga ÖVP har svängt lika dramatiskt och i dag hävdar att värnplikten inte bara är en del av Österrikes identitet utan också effektivare och billigare.

För en yrkesarmé talar enligt försvarsminister Norbert Darabos att massarméer var nödvändiga under det kalla kriget när Sovjetunionen var det största hotet. Dagens hotbild består däremot av cyberkriminalitet, internationell terrorism och stater där det råder kaos.

När samma besluts togs i Sverige så var det med en total avsaknad av debatt. Någon folkomröstning var det aldrig ens fråga om.

SR hade ett reportage om Wiseman för några dagar sedan. I detta reportage frågar man sig varför försvarsbloggarna fått sådan betydelse. Allan Widmans analys är att debatten förs hos bloggarna i avsaknad av andra intresserade media.

Kanske är det så att i fredestid så för försvarsmakterna världen över en sakta men säkert insomnande tillvaro. Varför lägga ner pengar och intresse på något som synbarligen inte används?

Den dag det smäller till brukar tongångarna och intresset ändras. I Österrike så levde Flygvapnet under många år en anonym tillvaro. Befolkningen var mest irriterad över buller och kostnader. Man nöjde sig med begagnade J 35Ö Draken från Sverige med två 30 mm automatkanoner som enda beväpning. Sedan så kom 1991 krisen i forna Jugoslavien med flyktingströmmar och beskjutning över gränsen. Helt plötsligt så ändrades tongångarna. Österrikes Draken uppgraderades för att bära jaktrobotar. Österrikiska piloter utbildades i Sverige på JA 37 Viggen som ett steg mot anskaffning av Gripen. Som alla vet så blev det inte så. Det politiska beslutet blev anskaffning av begagnade Eurofighter från Tyskland. NATO- och grannlandet vägde politiskt sett tyngre än lilla neutrala Sverige.

Det är nog detta som finns färskt kvar i österrikarnas minnen och som leder till att debatten nu tas. Sverige har varit förskonad från krig i snart 200 år. Händelser under världskrigen och Kalla Kriget har sopats under mattan. Detta ska vi givetvis vara glada för, men det leder också till att kunskapen för att föra en allvarlig debatt i många fall saknas. Någon folkomröstning kan det aldrig bli. Den skulle bli lika effektiv som den om högertrafik eller avveckling av kärnkraft. Där hade i varje fall politikerna kunskap nog att ta bättre beslut än gemene svensk. Frågan är om de har det i försvarsdebatten? Det är kanske här som avvecklingen av Värnplikten har sin största förlust. Förr så hade i varje fall stora delar av den manliga befolkningen en viss insikt som innebar att de kunde prata om försvarsfrågor. Om några år så kommer detta minne vara borta och debatten ännu sämre.

Se även Wiseman och Skipper.

I Rikskonferensens epilog

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan […]

Ansvarsutkrävande

Så är nu Sälen över.

Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.

Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.

Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.

Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.

Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.

Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.

Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.

Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.

Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt

Allan Widman

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

– Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 – Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 – Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara ”all in” som gäller!

Försvarsmaktens anförande i Sälen 2013

Generaldirektör Peter Sandwalls anförande på Folk och Försvars Rikskonferens, Sälen den 14 januari 2013. GD ersatte ÖB som hemförlovades på grund av sjukdom. Det talade ordet gäller Kartan och verkligheten (VIDEO) Ers Kungliga Höghet, ärade statsråd, konferensdeltagare, 24 timmar om … Continue reading →

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.

_________________________________________________________________________________

Idag blir jag glad när jag läser om Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.

När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.

Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.

Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.

Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer – Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.

/Flygvapenofficeren

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret

Försvarsbeslut 2000

Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.

Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:

”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.

Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas

…

Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.

Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”

Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.

”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.

Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”

”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten

– ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,

– ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,

– ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,

– ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och

– ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga

– till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och

– att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”

Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

”Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.

För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.

…

Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.

Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”

Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:

”Anpassning

En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation – trots det omvärldsläge som då råder – skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.

Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast – dvs. det femåriga perspektivet – däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.

Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.

Dimensionering

Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.

– Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.

– En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.

– En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.

– Två enheter för utbildning av jägarförband.

– Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.

– Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.

– Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]

– Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.

– Två militärhögskolor från och med år 2002.”

Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.

I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.

Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.

J.K Nilsson

Nya mål för försvaret

Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.

Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt. En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.

Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.

……………………………………………………………………………………..

I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

”Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. ”

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: ”…att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra…”

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

”Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
– hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
– förebygga och hantera konflikter och krig, samt
– skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter.”

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

”Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot.”

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

”Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. ”

På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan – Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

”– över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt

– kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek.”

Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:

”Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium.”

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma – inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition).

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

”De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren.”

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned

Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg.

”Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning).”

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:

”Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid.”

Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp.

……………………………………………………………………………..

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

”De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta.”

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken […]

Karl-Bertil Officers julafton

Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann.

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring.

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften ”Aktas! Obligatoriskt avtal!” på kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Det var nu som Karl-Bertil fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig.

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006.

I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
”Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!”
”Å”, svarade Karl-Bertil yrvaket, ”det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså.”
”Stackars major”, sa hans försvarsminister, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet”, sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång. Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

”En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!” ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.
”Nu är granen klar!” sa försvarsministern, ”Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!”
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
”Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut.”
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. Hans yttrande var ingen lögn – han tänkte verkligen på sina dokument.

”Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit”, sa migrationsministern.
”Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg”, sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
”Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten”, sa den glöggfryntlige migrationsministern.
”Tack snälla stasrådet, men det behövs inte”, sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
”Kör in till staden!”

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
”Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?”
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. ”V-vadå…jaa… hurså…?”
”Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!”
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
”Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . .”

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar – som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
”Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567…ambassaden i Kabul? … jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . ..”
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
”UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias!”
”Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!”
”Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!”
”Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!”
”Men kära nån”, sa försvarsministern, ”hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som är militär chef här?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

”Jag tillverkade det och gav det till en tolk”, sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar.”
”Är du inte klok, major!”
”Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar.” ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.

”Men migrationsministern”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha dem!”
”Sa och sa! Det var ju mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?”
”De står förprickade i en bok”, sa Karl-Bertil.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas.”
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!
Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
”Kan vi få tala med utrikesministern?” sa migrationsministern. ”Det gällde ett skyddspass.”
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
”Goddag”, sa migrationsministern generat. ”Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar.”

”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Bertil, ”men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det.” Utrikesministern stod och gapade.
”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha ett fikon?”
”Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går”, sa ministerns fru. ”Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade.” ”Ja, vi brukar säja det när dom ringer”, sa utrikesministern. ”Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!”

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
”Vår major är en god människa”, löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
”Det var en välsignad jul”, sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sagor från förr, men vilka läser man idag?

Jag skrev för ett tag sen om att inte bara politiker ibland måste tala och agera tvärt emot den egna övertygelsen. Även herrar och damer officerare var ofta tvungna att försöka övertyga värnpliktiga om sådant som de själva ibland kanske ansåg vara rena vansinnet. Jag minns t.ex. tydligt hur jag med diverse räkneexempel försökte övertyga […]

Vår biometriska framtid är här

Storföretaget IBM släppte precis sin årliga spaning om hur informationsteknologins förändrar vår framtida värld. I år handlade det om hur datorerna ska kunna imitera våra sinnen inom fem år. Vår biometriska framtid befinner sig på stark frammarsch.

Vi ska kunna känna olika slags material som olika slags tyger i en klädaffär på nätet. Genom vår telefon kan vibrationer med varierade frekvenser sändas som upplevs som om det vore linne eller bomull.

Genom att lagra bilder i databaser kan vi assistera vår syn. Det kan hjälpa en läkare att upptäcka hudcancer genom att en terminal jämför fotografier av patienten med tiotusentals bilder på hudytor med hudcancer.

När det gäller hörseln, så tror forskarna att de exempelvis ska kunna urskilja små barns behov genom en kombination av ljudupptagning som matchas med redan insamlad data från övervakning av barns hjärn-, hjärt- och lugnaktiviteter. I realtid ska en smart telefon kunna tala om för föräldern om barnet är hungrig, sjuk eller längtar efter närhet.

På liknande sätt ska din telefon kunna tala om att du är på väg att bli sjuk genom att ”lukta” på molekylerna i din andedräkt. Datorer ska också kunna manipulera smaker för att få människor att äta så nyttigt som möjligt.

Fascinerande perspektiv onekligen, men en viktig fråga är hur detta kan användas mot oss eller hur detta kan hjälpa oss att försvåra hot mot vår säkerhet och trygghet som grov organiserad brottslighet, terrorister eller främmande underrättelseverksamhet.

På sitt sätt är framtiden redan här. Det ryska företaget Speech Technology Center annonserade stolt i förra veckan att företaget sålt och implementerat världens första kombinerade röst- och ansiktsigenkänningssystem på nationell nivå genom en affär med Ecuador.

Företaget uppger att precisionen i röstigenkänningen är 97 %. Under ett avlyssnat samtal kan en operatör i efterhand märka rösten och få den jämförd med rösterna i databasen. På samma sätt kan ett inspelat hot jämföras med en misstänkts röst i ett förhör.

Det är ju inte helt säkert att det måste vara en misstänkt i ett förhör, om vi jämför med våra egna erfarenheter, där människor ”topsats” utan skälig misstanke under en del uppmärksammade förundersökningar i jakt på DNA-matchning.

Företaget uppger dessutom att teknologin ska göra det möjligt att urskilja ansikten som är förändrade genom exempelvis plastikkirurgi. Om det är möjligt, så är det en stor hjälp när det gäller mycket ljusskygga personer. Där kan det gå lång tid mellan olika spaningsfotografier, och en misstänkt terrorist eller underrättelseoperatör kan ha lagt på sig tio-femton kilo på ett par år, färgat håret och/eller odlat skägg.

Men tekniken kan naturligtvis användas för att lyssna på journalister och deras källor, spåra den elektroniska kommunikationen hos människorättsaktivister eller varna när två kända ansikten i form av fackföreningsledare går in genom en port för ett möte. Denna teknik blir med utvecklingen allt mer tillgänglig för stater, som tidigare inte hade råd med denna omfattning av övervakningsmöjligheter.

Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse att skydda oss mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.

Fotnot: Det är verkligen ett ödets ironi att en numera väl utvecklad övervakningsstat som Ecuador härbärgerar sin anti-tes Julian Assange på sin ambassad i Storbritannien. Vad blir syntesen enligt Hegel?

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Riskfylld verksamhet och fara för tredje man

Det har nu gått en tid efter att en specialistofficer dömdes för brottet ”Framkallande av fara för annan” i samband med att denne avfyrade ett vådaskott i samband med vapenvård. Jag tycker att vi nu kan reflektera över begreppen om fara för annan och risker för tredje part. Nu har Cynisk skrivit ett inlägg om förtydligande ifrån militärpolischefen om hur den gamla policyn och riktlinjerna ska tolkas och tillämpas.

Kraven att inte sätta tredje man i fara sätts i enlighet med principen att det ska vara ”As Low As Reasonable Practicable”. Det vill säga att vi ska så långt det är möjligt reducera risken till den gräns där ytterligare riskreducering inte längre är försvarbar med hänsyn till kostnaden. Å andra sidan ställer lagstiftaren mycket lägre krav på säkerhet för de anställda i en verksamhet och att en säkerhetsökning för den egna personalen inte får innebära en säkerhetsminskning för tredje man.

För att vi ska kunna avgöra hur vi ska bedöma huruvida något är farligt eller ej så kan vi ta en säkerhetsbedömning eller säkerhetsinstruktioner till hjälp. Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition med mera (SäkI) 2010-års utgåva anger följande på sidan: 23

25. Blindavfyring vid patron ur. Vid blindavfyring ska det säkerställas

att personal inte befinner sig omedelbart framför vapnet.

Vid blindavfyring ska vapen vara riktade i ofarlig riktning. Ofarlig riktning

anges av övningsledare. Följande alternativ bör tillämpas

a vapnet riktas mot skjutområdet alternativt mot mål som får beskjutas

b vapnet riktas mot kulfång

c i särskild konstruerad ”patron ur” box.

Kan inte ovanstående genomföras görs blindavfyring i den riktning där

ett eventuellt vådaskott orsakar minst skada

Försvarsmakten har fastställt att en blindavfyring innebär en risk för vådaskott. För att minimera den här risken har man infört olika rutiner och utbildningar. SäkI har dock också följande olyckliga formulering på samma sida:

Ett vådaskott i samband med patron ur beror ofta på

bristfällig kontroll eller åtgärd från skytten. Det åligger

övningsledaren att kontrollera personalens utbildningsnivå

och vid behov genomföra patron ur momentvis

eller förbättra personalens personliga färdigheter så att risk för

vådaskott elimineras.

Vi ser alltså att en blindavfyring innebär en riskökning som ska hanteras genom att rikta vapnet i den ofarligaste riktningen. Tittar vi samtidigt på kaserngårdar runt om i Sverige så kan vi se att någon ofarlig riktning knappt existerar. Det innebär att när vi ska göra en blindavfyring så ska vi rikta vapnet i den för tredje man ofarligaste riktningen. Det för tredje man säkraste sättet att genomföra blindavfyring på kan sålunda i avsaknad av patron ur-box vara i vapenvårdlokalen. En förlupen kula stannar inne i byggnaden.

Tittar vi på filosofin om att minimera risker i flyget talar man om bland annat ostskivemodellen:

Där de olika ostskivorna representerar barriärer dock är dessa alltid ofullständiga och beroende på miljö och aktörer är hålen olika många och stora. I en viss miljö med vissa aktörer så kommer vi att kunna se rakt igenom säkerhetsbarriärerna och olyckan är ett faktum. Vid blindavfyring med en AK5 så har man första lagret där organisation och utbildning är de första skivorna. De anställda ska kunna ha en trygghet i att hantera vapnet och kunna hantera vapnet. Efterföljande skivor representeras av de olika handgreppen, ta ur magasin, spänn upp mekanismen, kontrollera patronläget med kontrolldon, stäng mekanismen, sätt tummen i magsinstyrningen, rikta vapnet i ofarlig riktning och blindavfyra.

Vi vet att så länge vi har med människor att göra så kommer misstag att göras. Passusen i SäkI om att vådaskotet beror till största delen på personens färdighet och det är arbetsledningens ansvar om att se till att personen är fähig nog att genomföra övningen på ett säkert sätt. I sista hand ska systemet förhindra att skador uppstå även om människan gör misstag. I blindavfyringsfallet så sker det med hjälp av kuluppfång.

Tittar vi tillbaka på vådaskottet i vapenvårdslokalen så kan vi se att arbetsgivaren inte kan anses ha tagit sitt arbetsmiljöansvar, att införa dessa patron ur boxar är inte en stor kostnad iförhållande till de skador som kan uppstå. Men å andra sidan kan vi också se vapenvårdslokalen som den bästa platsen för vådaskott ur tredje mans synvinkel. Genom att vi accepterar anställning och inbegriper oss i aktiviteter där de här farorna finns så har vi också accepterat att utsätta oss för en större risk än vad den tredje man som inte har valt det kan acceptera.

Ett vådaskott där man inte visat nonchalans inför regler bör inte heller straffas, vi har med vårt deltagande accepterat den högre risken. I enlighet med tidigare nämnda ostskivemodel har vi kunnat konstatera att det finns flera andra befattnings- och ansvarshavare som brustit i sitt ansvar. I rättvisans och konsekvensens namn bör även de straffas, de har bidragit till förutsättningar att olyckan ska kunna ske.

J.K Nilsson

Militärpolischefen förtydligar

Med anledning av ”ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis” har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.

C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.

Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.

”
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.

2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta.”

Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.

”
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.

[…]

2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.

[…]”

Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.

”
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare.
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.

3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:

Vad har hänt?
Vilken misstankegrad föreligger?
Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.

Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:

Vad har hänt?
Vilken misstankegrad föreligger?

[…]”

Militärpolis ska alltså inte självsvåldigt anmäla kollegor som exempelvis har skjutit vådaskott. Helt tydligt har inte militärpolisen i fallet på LedR följt direktiven. Det är därför mycket bra att Försvarsmaktens Militärpolischef på detta sätt går ut med instruktioner. MP-företrädare vid organisationsenhet ska kvittera innehållet i skrivelsen. Det är en tydlig markering om att detta tas på allvar.
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.

Ref: LG 2012-11-30 10 793:42445

Förolämpad av NOR

Följande står att läsa på F-book idag. I går tilldelades jag utmärkelsen NOR för lång och trogen tjänst (30 år i statlig tjänst). Jag har tidigare fått besked om att detta kommer att ske i år. Därför ringde jag ansvarig på HKV för en vecka sedan och frågade när utdelningen skulle ske. Till svar fick jag. -Vi har köpt en klocka till dig, du kan komma och hämta den när du vill. Jag sa då lite förbluffad/besviken att jag inte har någon inpassering till HKV (mitt hemmaförband) och fick då beskedet att – Då får du hämta den i receptionen. Så jag åkte dit igår och fick, i entrén, denna klocka av en dam som sa – Ja grattis då. Om någon tror att Försvarsmakten är bra på traditioner och ceremonier – glöm det. Sämst är HKV. Det har i dag blivit en osynkroniserad organisation som är skrämmande dålig på att ta hand om sin personal. Känslan jag hade när jag åkte hem från denna s k NOR-utdelning igår var att jag var förbannad. Det strul och den attityd jag bemötts av från HKV och HRC hela denna höst är anmärkningsvärd. Tack och lov ska jag börja på LSS i Uppsala efter nyår. Det ska bli riktigt skönt att lämna den inkompetenta organisation HKV utgör. Hoppas någon av mina vänner som har något slags inflytande på HKV läser detta. Hejdå Humorkuben – hoppas vi aldrig ses igen. Är det så här vi vill ha det?

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)

Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir ”ombyggnad” till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor.

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sanningen om de svenska C-130H Hercules

Under den senaste tiden har det florerat många inlägg i diverse bloggar om de svenska C-130H Hercules eller TP84 som Försvarsmakten benämner dem. I dessa inlägg har det diskuterats högt och lågt om den status som de åtta flygplan som försvarsmakten förfogar över idag. De flesta av dessa inlägg har deklarerat att de är i ett uselt skick, på gränsen till icke luftvärdiga och att de mer eller mindre är skrot som det inte är någon ide att fortsätta att operera med. De är heller inget att modifiera då de är så gamla så att det är oekonomiskt att göra detta. De behöver ersättas av ett nytt, fräscht, hippt flygplan med en massa nya finesser och elektronisk utrustning som gör att flygplanet går längre, snabbare, kan lasta mer, har en MTBF (Mean time between failure) som är så hög som det bara går att få samt att de sällan behöver genomföra underhållsåtgärder men då det behövs till en minimal kostnad.

Sedan minst 2009 har Lockheed (Hercules tillverkare i USA) med FMV hjälp följt upp de åtta flygplanen ur ett antal parametrar under flygpass. Dessa parametrar har sedan legat till grund för en studie vars syfte varit att se hur mycket uppskattad tid det finns kvar i de åtta flygplanen.
Detta resultat har under oktober månad delgivits till MSK Flyg och till FMV i samband med Herules operators meeting och även efterföljande möten. Resultatet av denna studie pekar entydigt på ett par saker:
1. Försvarsmakten har underhållt sina flygplan väl. 2. De har opererat sina flygplan med stor proffesionalism och hanterat flygplanen med varsamhet trots att de varit i fintliga miljöer och opererat.
Dessa två huvudorsakerna ger i förlängningen av studien att i samtliga åtta flygplan, oberoende av årsmodell, så finns det cirka 45 till 55 procent livslängd kvar i dessa skrov. Bedömt så kommer de då att räcka till att operera i ytterligare 15 till 20 år. Det är svårt att sätta en klar bortre gräns beroende på hur de kommer att användas i framtiden. Denna fakta att det finns så mycket ”liv” kvar i flygplanen får mej som skattebetalare att fundera vidare. Varför vill försvarsmakten ersätta dessa åtta flygplan med nya istället för att modifiera de nuvarande för en bråkdel av vad det skulle kosta att införskaffa nya flygplan som ersättare?
Varför denna iver?

Jo, regeringen vill se ett utökat samarbete inom norden i taktiskt transportflyg och Norge och Danmark opererar redan idag den tilltänkta efterföljaren till C-130H, nämligen C-130J. Danmark har fyra stycken flygplan och Norge har för tillfället tre stycken flygplan men väntar på ytterligare ett flygplan som ersättning till det flygplan som så tragiskt försvann i våras. Sverige, Norge och Danmark har genomfört en studie i hur detta samarbete skulle gå till. NORTAT. Den visar några intressanta punkter. Bland annat:

Norge och Danmark är inte beredda att flytta från sina existerande baseringar för att samgruppera alla flygplanen. Sverige kan tänka sig att gruppera både i Norge och Danmark utan förbehåll.
De kostnader som idag Norge och Danmark har för sitt underhåll av sin flotta på fyra flygplan är 14 respektive 14,6 miljoner Euro ( Med en Euro kurs på 8,60 blir det 120,4 respektive 125,5 miljoner kronor. Sverige underhåller sina åtta flygplan till en kostnad mellan 80 och 115 miljoner kronor per år de senaste fem åren.
Norge och Danmark har en besättningsratio till antalet flygplan som är i princip dubbelt så hög som Sveriges.
Tillgängligheten på flygplan i Norge och Danmark är inte högre trots att de har nya flygplan.

Dessa punkter om ekonomi och tillgänglighet oroar mej som skattebetalare. Det verkar som om att Sverige trots allt har väldigt bra kostnadsläge på sina befintliga flygplan i jämförelse med Norge och Danmark.

Mer i NORTAT står det att man kan start ett samarbete på en operativ nivå. Dvs att man baserar som man gör idag och man opererar de flygplan som man gör idag men att man samordnar de behov som finns inom norden för att kunna flyga varandras laster eller samordna lasterna. Detta är ett riktigt bra alternativ då det torde medföra att Sverige kanske kan få tillgång till transportresurser från Norge och Danmark och viceversa. Dock finns det problematik inom dessa samarbeten och under fjolåret hade just försvarsmakten detta problem med transporter för att etablera och understödja den JAS insats som man gjorde över Libyen. Sverige är med i C-17 samarbete i Ungern men där fanns ej resurser att tillgå när Sverige som mest behövde dem.

Vad är då det mest kostnadseffektiva att göra för att kunna ha en taktisk flygtransportförmåga?

Jo, Modifiera de befintliga åtta flygplanen så att det uppfyller de tvingande krav som finns för att flyga i militärt luftrum. Modifiera de system (Ganska få system) som man ser har behov av detta så att flygplanen klarar dessa 15 till 20 år till. (Pengar finns avsatta för modifieringar i gällande materielplan.) Se till vilka förmågor som flygplanen ska ha för att till exempel stödja SF-operationer. Med nya C-130 J kommer det att bli problem att landa och starta på de platser som de vill till och från.
Dessa modifieringar kommer inte ens att kosta 3/4 av vad EN ny C-130J kostar. Till detta kommer reservdelar, komponenter som behöver köpas in i en första omgång. Kanske kan man klara sig med en begränsad mängd med markutrustning som behövs för att underhålla flygplanen. Kanske får vi låna denna av Norge eller Danmark.

Kvarstår gör då den enskilt största frågan för oss: Hur ska Sverige bete sig när man placerar ett insatsförband på annan nations territorium? Blir det som motsvarande det NATO samarbete som Norge och Danmark har sedan länge och hur skall man dela upp resurserna om det behövs? Detta är en prekär fråga och den skulle säkerligen ha varit mycket enklare att besvara om det hade varit ett insatsförband med JAS 39 som stomme. Då hade nog politikerna inte varit lika positiva till att permanent gruppera utanför Sverige.

Så de stor hakarna i detta är att Sverige kommer inte att tjäna en enda skattekrona (min och din skatt) på att samgruppera och sälja ut de nuvarande åtta flygplanen samt hur ska detta med att permanent förlägga ett insatsförband utanför Sveriges gränser hanteras tillsamman med neutralitetsinriktningen?