Försvarsbloggare

av Per Åberg

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Det skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten. Enligt en uppsats författad av översten doktor Pekka Visuri och publicerad i antologin Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen – tankar om vår säkerhetspolitiks inriktning) är Rysslands militära styrka idag betydligt mindre än den var under det kalla kriget. Dess östersjöflotta förlorade i praktiken sin aktionsförmåga under 1990-talet och har inte heller under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Även om Ryssland teoretiskt genom ett markangrepp skulle kunna bemäktiga sig de baltiska huvudstäderna på ett par dagar måste det hållas för osannolikt att man skulle binda upp en stor del av tillgängliga förband där. Man bör också hålla i minnet att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, inräknat energiexporten till Tyskland genom gasledningen, och denna handel skulle naturligtvis avbrytas omedelbart vid ett krigsutbrott.

Riskbedömning

Om en militär konflikt ändå skulle bryta ut i vårt närområde, måste Sverige då dras in? Det skulle rimligtvis från rysk sida framstå som önskvärt att slippa avdela ytterligare stridskrafter för att ta och hålla svenskt territorium. Förutsatt att Sverige disponerar över tillräckliga militära resurser (vilket knappast är fallet idag) förefaller mycket tala för att i vart fall Rysslands förstahandsval skulle vara att lämna ett alliansfritt Sverige ifred. Om Sverige blir medlemmar i Nato ställer sig situationen däremot radikalt annorlunda. Vi vet med hundraprocentig säkerhet att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger alltså att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.

Konsekvenser av ett medlemskap

Det är inte troligt att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till att förhindra ett krig i närområdet. Natos militära förmåga skulle öka högst marginellt men från ett ryskt perspektiv skulle ett svenskt medlemskap innebära en höjning av den militära temperaturen i östersjöområdet, vilket per definition betyder att tröskeln för krigshandlingar sänks. Det bästa bidraget Sverige kan ge till att förhindra ett krigsutbrott i närområdet är nu liksom tidigare att hålla fast vid sin alliansfria linje.

Som Nato-medlem kan Sverige bli tvunget att delta i militära aktioner långt bort från vår del av världen. Sådana brukar huvudsakligen tjäna USA:s intressen men Nato-medlemmar har engagerats för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde sålunda rum med stöd av Nato-medlemmar. Och om Turkiets äventyrliga agerande leder till militära motaktioner utgående från syriskt territorium kommer Nato inte att kunna stå overksamt. Vårt land har utsatts för terrorhandlingar som sannolikt haft samband med vårt deltagande i Natooperationer i Afghanistan och Libyen. Risken för flera terrordåd skulle rimligtvis öka om Sverige blev Nato-medlem.

Vad ger oss ett medlemskap och vad kostar det?

Natos skydd är inte mycket värt utan USA helhjärtade engagemang. USA:s president Donald Trump har dock uttalat sin tveksamhet till att Nato-avtalets femte artikel om gemensamt försvar skulle gälla villkorslöst. De europeiska medlemsländer som inte uppfyller rekommendationen att två procent av BNP ska gå till försvaret skulle inte förtjäna Natos stöd. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 % av BNP. För Sveriges del betyder rekommendationen alltså att vi som Nato-medlem skulle behöva nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det enda Sverige med säkerhet erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För detta betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.

Slutsats

Om ett svenskt inträde i Nato, i tillägg till de andra nackdelar som det skulle medföra, även framtvingar en betydande ökning av försvarsutgifterna, är det då inte bättre att vi lägger dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt. All eventuell osäkerhet om Sveriges agerande i en eventuell kris i närområdet undanröjs bäst genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.

 
Författaren är advokat.

av Helge Löfstedt

I detta inlägg argumenteras för att det kommande försvarsbeslutet bör ägna större uppmärksamhet åt att utveckla lokalförsvar och hemvärn än vad som görs i nyligen inlämnat underlag från Försvarsmakten och Krigsvetenskaps­akademien.

I Försvarsmaktens perspektivstudie Tillväxt till ett starkare försvar läggs, liksom i debatten i övrigt, störst vikt vid att tillföra teknologiskt högstående förband och system till svenska försvarsmakten. Att sådana diskuteras och tillförs är bra. Dock behövs i tillägg militär yttäckning. Motivet för detta är främst förmågan att motstå olika varianter av hybridkrig där militärt våld utgör ett väsentligt inslag.  När nu Försvarsmaktens perspektivstudie föreligger samt att KKrVA slutrapporterat projektet KV21 i Ett Trovärdigt Totalförsvar känns det angeläget kommentera aspekten yttäckande militärt försvar.

Försvarsmaktens Tillväxt till ett starkare försvar anger att förstärkning av förmågan att han­tera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxten mot år 2025. I den muntliga dragningen av KKrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämndes också samma fenomen men i något avvikande ordval. Nämligen att både samhället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. I ett sådant krisscenario uppkommer rimligen hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig militär verksamhet och som kraftigt binder de militära resurserna och som i nuvarande strukturförslag binds för att förbereda och påbörja operativa uppgifter. När även samhället och totalförsvaret i övrigt utsätts för hot och störningar kan de operativt inriktade militära resurserna bara erbjuda en ringa hjälp. I en artikel i KKrVA Handlingar o tidskrift nr 1 år 2018 har jag också redovisat några tankar kring detta. Hot och störningar kan utgöras av kombinationer av olika slag – hybridkrig med både nya  abstrakta IT-inslag och äldre militära våldsinslag. Min slutsats blir att efterfrågan på territoriella resurser i krisscenarier kommer att bli hög.

I ett längre perspektiv skisserar både perspektivstudien och KV21 studie Ett trovärdigt totalförsvar en ökning av antalet säkerhetsbataljoner samt en uppbyggnad av en styrka bestående av ca 20 MR-skyttebataljoner – benämns lokalförsvars­bataljoner i KV21 studien. Det viktigaste i detta sammanhang är dock att ange takten i tillväxt av dessa resurser och vad Försvarsmakten bör åstadkomma under den period på fyra eller fem år som nästa försvarsbeslut kommer att omfatta. I perspektivstudien anges som mål för verksamheten att endast fyra MR-skyttebataljoner och två säkerhetsbataljoner d v s knappt 5 000 personer skall organiseras till 2025. Båda dessa åtgärder avser då förmåga att på regional nivå möta vad man där kallar gråzonsproblematiken. I Försvarsmaktens perspektivstudie nämns också att huvuddelen av personalen i MR-skyttebataljonerna skall utgöras av värnpliktiga, vilka överförs dit efter en första placering i brigader och motsvarande.

Inte i någon av de två studierna finns åtgärder som synes kunna möta den aktuella problematiken på lokal nivå. I sammanhanget kan det då vara av intresse att nämna att de lokala resurser i grannländerna är högre. Hemvärnen omfattar i Danmark ca 25 000 och i Norge ca 45 000 personer med varierande beredskapsgrader. Närmaste motsvarighet i Finland utgörs av de lokala territoriella styrkor som omfattar åtminstone 70 000 personer.

Mot den sparsamma satsningen på de territoriella resurserna kan invändas att risken för hybridkrig med direkt militärt inslag är lika stor som övriga delar av de sammansatta hot som nu har vuxit fram. Här behövs således lösningar redan under  försvarsbeslutsperioden. En extraordinära satsningar under en övergångsperiod blir då att direktutbilda till lokalförsvarsförband.

En meningsfull minsta volym av förband av typen lokalförsvarsförband bedöms här utgöras av ca tio bataljoner och ett rimligt mål bör vara att kunna organisera detta antal till år 2025. Detta måste dock ses som en försiktig målsättning och som förutsätter samverkan med hemvärnet. Detta har i dagsläget en organisation som innehåller drygt 20 000 personer organiserade i 40 bataljoner. Det är dock tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den uthållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Under kalla kriget var tanken att utsatta enheter inom dåvarande hemvärnet, skulle kunna avlösas av sidoenheter eller, hellre, av det lokalförsvar som då också omfattade över 100 000 personer. Min slutsats blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värnpliktiga.

Den väsentliga frågan blir då hur stor utbildningsvolym som Försvarsmakten kan utveckla under perioden 2020–2025. I Försvarsmaktens perspektivstudie anges att värnpliktsutbildningen successivt under perioden ökar från ca 8 000 det första året till 10 000 under 2025. Nivån 10 000 utgör också den nivå som anges behövas för att långsiktigt försörja den nya krigsorganisationen med personal. Man bör dock inte rygga för att under ett begränsat antal år  utbilda ännu flera för att vid försvarsbeslutsperioden sista år, 2025, komma upp i en meningsfull volym av förband och personal av de typer som här nämns. Det är inte svårt att nämna extraordinära åtgärder i detta syfte men vill inte här tynga framställningen med räkneexempel. Intryck bör också tas från grannländerna, främst Finland men även Norge och Danmark. Som anläggningar bör då också kunna utnyttjas ett flertal av de som i nuläget används av hemvärnet och andra frivilliga organisationer.

En fördubbling av hemvärnet till personalstyrka på omkring 50 000 samt att öka de nyuppsatta lokalförsvars­bataljonerna till storleksordningen 10, d v s två per militärregion, måste ses som angelägen för att möta scenarier som innebär tre månaders säkerhetspolitisk kris med tydliga anspråk på militär verksamhet. Försvarsmakten bör pröva åtgärder för att prestera detta under försvarsbeslutsperioden.

Ökningen i utbildningen torde förutsätta systematiskt utnyttjande av värnpliktigt befäl under ordinarie tjänstgöring samt även för korta frivilliga extra tjänstgöringspass. Några årskullar med värnpliktigt befäl kan utgöra en tillgång som allmänt ökar handlingsberedskapen att inom relativt kort tid öka tillgång på personal med viss militär grundutbildning. Därigenom ökar Försvarsmaktens förändringsförmåga med avseende på tillgång på utbildade värnpliktiga.

Till bakgrunden hör då också att det svenska försvaret nu måste ses som extremt personalsvagt. Detta både i ett svenskt-närtidshistoriskt perspektiv liksom när man jämför med grannländer i nutiden.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att det som här framförs skall ses som ett komplement till de tekniska satsningar som både Försvarsmakten och Krigsvetenskapsakademien framför – inte som ett alternativ som tränger ut några av de tekniska satsningar som där framförs.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

av Lars Wedin

Marinen

Problemet är att detta beroende av sjöfart inte motsvaras av en förmåga att skydda denna. Vår Marin är alltför liten och klarar bara, möjligen, en kustfasad. De fartyg (sju korvetter och fem minröjningsfartyg) och besättningar som finns är bra men är för få och saknar viktiga komponenter bl a  luftvärnsrobot samt datalänk och ubåtsjakttorpeder till de nya HKP 14. Fartygen börjar dessutom bli gamla: medelåldern för Marinens fartyg är 28 år. Sverige står alltså inför ett massivt omsättnings- och förstärkningsbehov.

Här bör understrykas att fungerande försörjning är en förutsättning inte bara för samhället utan för alla delar av försvarets verksamhet i fred, kris och krig. En effektiv marin är alltså en grundbult i det svenska försvaret.

Denna galna situation hade givetvis kunnat undvikas. Att Sverige är beroende av sjöfart och omflutet av vatten är inget nytt. Inte heller innebar det kalla krigets slut någon förändring av denna situation. Visst, invasionshotet försvann men det gjorde inte försörjningsbehovet. En försvarspolitik värd namnet hade alltså sett till att Marinen försågs med nya fartyg med besättningar i en lagom jämn ström över åren. Då hade man undvikit den nuvarande paniksituationen.

Olyckligtvis räcker det inte med nya fartyg utan det behövs också nya besättningar. Nya fartyg skulle till nöds kunna införskaffas på några år men besättningarna tar tid att rekrytera och utbilda. Att snabbt påbörja en utvidgning av personalen är därför en prioritet. Materiellt måste målet vara en tredubbling av Marinen! Då skulle vi få en fungerande sjöstyrka för var och en av de tre fasaderna: väst-, syd- och ostkusten.

Handelsflottan

Det är olyckligtvis inte bara Marinen som har gått kräftgång de senaste decennierna utan också den svenskflaggade handelsflottan. Även här är denna olyckliga utveckling ett resultat av en politik präglad av okunskap och ointresse samt bristande strategisk förståelse. Från 2009 till 2017 minskade den svenskflaggade handelsflottan från 219 till 100 fartyg. Utvecklingen har nu vänt och flottan ökar åter sakta. Det bör nämnas att den svenskägda handelsflottan idag omfattar cirka 400 fartyg – potentialen för en ökning av den svenskflaggade flottan är alltså stor.

Som en jämförelse kan nämnas att Sverige förlorade 270 handels- och fiskefartyg under andra världskriget.

Varför är detta viktigt? Jo i normalfallet finns de transportresurser som behövs. Vilket land som är flaggstat har inte en avgörande betydelse men är givetvis viktig avseende skatteintäkter och jobb.  Här är det viktigt att komma ihåg att den maritima sektorn är mycket större än själva handelsflottan. För att arbeta i denna sektor krävs erfarenhet från sjön och det är svårt för en svensk att få denna på annat än svenskflaggade fartyg. Men om det inträffar störningar i trafiken blir flaggan viktig eftersom det bara är svenskflaggade fartyg som staten kan förfoga över. Genom att ett fartyg för svensk flagga har Sverige rätt och skyldighet att skydda fartyget också på internationellt vatten; formellt blir då fartyget en del av Sverige.

Givetvis kan det tänkas att utlandsflaggade fartyg fortsätter att frakta till och från svenska hamnar men det är redaren som beslutar och som har att väga risker och kostnader, bl a försäkringspremierna som snabbt ökar i farliga lägen, mot tänkbara vinster. Det är givet att Marinens förmåga att skydda fartygen kommer att spela stor roll i dessa överväganden.

Gemensamma hot – gemensamt svar

En annan viktig iakttagelse från redovisningen av KV21 är de nordiska ländernas ömsesidiga beroende; exempelvis:

• Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges viktigaste hamn;
• Hamnarna, främst Göteborg men också exempelvis Gävle, är vitala för att Sverige skall kunna ta emot den militära hjälp som vår försvarspolitik förutsätter;
• Finlands försörjning är helt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Detsamma torde gälla de baltiska staterna.

Sverige och Finland har ett intensivt marint samarbete. Man talar nu öppet om att detta också skall gälla i kris och krig.

Detta är bra men också Norge och Danmark borde involveras. Det borde gå att skapa ett pragmatiskt samarbete kring sjöfartsskydd i gråzonslägen. I ett sådant skede har sannolikt inte Natos artikel 5 trätt i kraft och inte heller EUs artikel 42.7.

Nato har redan försett oss med handlingsregler för sjöfartsskydd (Naval co-operation and guidance for shipping, (ATP-2(B) vol.I, s.LOAA-3).  Det hela borde alltså inte behöva bli alltför komplicerat.

Men sjöfartsskydd är också en mycket vidare fråga. Europa är ur handelssynpunkt en ö. 90 % av exporten och importen går på köl medan 40 % av den inomeuropeiska handeln är sjöburen. Den senare siffran är ökande.

EUs alla medlemsstater antog 2014 ett dokument kallat European Union Maritime Security Strategy (EUMSS). Avsikten är att effektivisera och rationalisera de europeiska staternas resursanvändning på den maritima arenan. Här finns ett embryo till ett gemensamt agerande avseende sjöfartsskydd inom ett mycket vidare område än det nordiska. Särskilt aktuellt torde områden som Röda havet och Guineabukten vara med hänsyn till hot från terrorister, pirater och organiserad brottslighet. Men hot mot vår europeiska sjöfart kan uppträda nära nog var som helst. Egendomligt nog verkar EUMSS vara okänd i Sverige trots att den borde vara ett grunddokument för Försvarsberedningen.

Säkerheten för europeisk sjöfart är ett gemensamt europeiskt intresse. Den bör också bli en gemensam europeisk angelägenhet.

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”

Ryssland som alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.

När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig. Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.

Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien. Bloggaren Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade. Det gäller särskilt stridsflygplanet F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen. Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.

Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott. ”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.

De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.

Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens ”verkliga mål” (Tass den 16 april). Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal. Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.

Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapn bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroendeskapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.

Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.” Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.

Den eminenta brittiska Rysslandsexperten James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”. Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

av Hans Lindblad

På sistone har allt fler börjat hävda att Sverige numera står helt utan civilt försvar. Det är en stor överdrift. Såvitt jag förstår är i stället förutsättningarna för civilt försvar idag bättre än för 15-20 år sedan och i den avgörande frågan om personalförsörjning radikalt mycket bättre.

Vad gäller militärt försvar lyckades regeringar, riksdag och ÖB från 1990-talet och framåt genomföra en rasering som saknar motstycke bland världens länder de senaste två århundradena, bortsett från den avrustning av Tyskland som beslutades i Versailles 1919. Innan strukturomvandlingen av armén inleddes genom 1987 års försvarsbeslut – tyvärr sedan avbruten och ersatt av totalt kaos – sades att Sverige kunde mobilisera ett militärt försvar med drygt 800 000 personer, nästan bara män. Fram till och med herrar Borgs och Reinfeldts attacker mot ”särintresset” försvar hade ungefär 95 procent av försvarets personalvolym försvunnit. En rimlig och framsynt politik hade i stället varit att låta personalreduceringen stanna vid 70-75 procent och föra över resurser till kvalitet i materiel och utbildning.

Den svenska fixeringen vid extrem numerär, ”sega gubbar”, hade ideologiskt fyra huvudföreträdare, generalerna Sköld, Synnergren och Ljung samt längst och mest rabiat av alla riksdagsmannen Bildt. Det är inte efterklokhet från min sida, eftersom jag hade hårda bataljer med alla fyra om just detta.

800 000 man var 15-30 procent mer än vad vardera Storbritannien. Frankrike, Västtyskland och Polen kunde mobilisera kring 1990. Sverige hade dubbelt så många som Spanien. Ungefär tio gånger fler än stater som Kanada, Danmark, Nederländerna, Japan och Australien hade som aktiva plus reservare. Schweiz, har sedan århundraden ett extremt reservistförsvar, 1990 med 3600 anställda och 350000 reservister. Finland och Norge hade värnpliktstänkande ungefär som Sverige, men genom mindre folkmängd betydligt färre soldater.

Skadeverkningarna av den svenska modellen var enorma. Dels gav det ett militärt markförsvar med till stor del hopplöst ålderdomlig utrustning och väldiga brister ifråga om eldkraft, rörlighet och skydd. Den moraliskt värsta bristen var att sjukvården inte hade ens chans att åtgärda de skador tekniskt underlägsna förband kunde drabbas av. Bristen på sjuktransporthelikoptrar skulle i krig bli förödande, särskilt i övre Norrland. Dels fick den väldiga försvarsmakten till följd att så stora mängder män skulle kallas in vid mobilisering att privata och offentliga verksamheter dränerades på nyckelpersonal till den grad att det kunde resultera i kaos.

Det fanns så kallade K-företag, som skulle fungera också i krig. Tanken var att nyckelpersoner vid sådana företag och viktiga myndigheter skulle kunna frigöras från militär krigsplacering. Jag satt i flera försvarsutredningar och kunde konstatera att detta inte fungerade. Helt enkelt för att det angavs alldeles för många K-företag, så att myndigheterna inte klarade av att sköta krigsplaceringarna. Det kunde gå tio eller mer mellan personalgenomgångarna för ett visst företag. Så mycket var inaktuellt. Så fort ett företag bytt till exempel en IT-chef borde man i stället ha agerat omedelbart. Ofta brydde sig företagen inte förrän den dag vederbörande kallades in till militär repövning, vilket kunde dröja flera år. Först då begärde man att vederbörande skulle få ändrad krigsplacering.

Hade Sverige råkat i krig skulle militärt krigsplacerade ha mobiliserats, och den som uteblev kunde häktas som desertör. Värnpliktsverket och AMS skulle inte ha en chans att snabbt ompröva krigsplaceringar. Förmodligen skulle deras växlar haverera.

Jag deltog i en tragikomisk kontroll när vi, några medlemmar ur en försvarsutredning, besökte jästfabriken i Rotebro, landets enda. Där berättade man för oss att också ovan personal kunde användas, om bara jästmästaren fann på plats. Men han skulle vid mobilisering kallas in till försvaret. Vi undrade vilken militär nyckelbefattning som gjorde honom så oundgänglig i försvarsmakten. Vi bad om besked och fick då veta att jästmästaren var krigsplacerad i övre Norrland, i personalreserven.

En svag länk i totalförsvaret var att staten själv skulle skapa kaos vid mobilisering genom att myndigheterna inte förmådde samarbeta. Bara det faktum att 95 procent av försvarsmaktens personal avskaffats har naturligtvis gjort att det civila försvarets behov av nyckelpersonal nu kan klaras radikalt mycket bättre än tidigare. En del menar att begreppet K-företag ska återinföras. Men välj i så fall ett begränsat antal och bara ifråga om nyckelpersonal. Läget är nu mycket bättre, med en liten försvarsmakt bör det vara få i den som också innehar civila nyckelbefattningar.

I ett krigsläge finns behov av att öka till exempel personal inom äldreomsorg och barnomsorg. Det borde vara uppgifter för de lokala arbetsförmedlingarna, som då får lämna andra uppgifter därhän. Men såvitt jag förstår kommer arbetsförmedlingen eventuellt att upphöra. Ibland skapar riksdagen fler problem än den löser.

En ytterligare skada med den överdimensionerade armén var att vi som önskade en föryngring och kvalitetshöjning genom direktutbildning av civilförsvarets undsättningsenheter var chanslösa, då den officiella doktrinen var att alla värnpliktiga av ideologiska skäl skulle utbildas enbart för det militära försvaret. Dogmatismen var bedövande.

Den särklassigt värsta flaskhalsen i totalförsvaret under alla år jag var försvarspolitiker gällde sjukvården. Med hundra- eller tusentals svårt skadade per dygn i en del av landet går det inte att rädda alla. Inget land utbildar kirurger enbart för krigsbehovet. Ändå är situationen idag rimligen långt bättre än för 20 år sedan. Antalet läkare och sjuksköterskor är klart större idag, Genom fler vårdcentraler har vi en mer robust sjukvårdsorganisation. Det begränsade antalet svenska förband innebär rimligen färre skadade, men naturligtvis finns också högt prioriterade civila mål.

Vid förstärkning av de civila delarna inom totalförsvaret bör vi absolut inte återgå till att bygga skyddsrum i bostadsområden. Under årtionden kostade detta många miljarder som hade gjort långt bättre nytta till exempel inom krigssjukvården. Jag skrev om detta på denna blogg 12 januari i år.

De som numera talar om att det civila försvaret är raserat tycks ha ett byråkratiskt synsätt. Det som försvann var fyra civilbefälhavare och deras kanslier, några tjog tjänstemän totalt. På länsstyrelserna har man upphört att planera för krigstid men i stället lagt större intresse på fredstida katastrofberedskap.

De centrala myndigheter som hade ansvar för krigsplanering inom respektive sektor finns i de flesta fall kvar och bör kunna återta dessa uppgifter. Det borde vara enkelt att ordna. Ledningen måste utövas av samma personer i fred och krig. Ge ett ultimatum till berörda generaldirektör. Antingen låter ni er övas i krigsplanläggning de närmaste två åren och ser till att också andra i myndigheten övas eller också måste ni sluta. Det kan inte vara något stort problem, inte heller att återinrätta civilbefälhavare, eftersom regeringskansliet inte förmår att leda direkt ner till alla kommuner.

Om det civila försvaret avskaffades genom att riksdagen sade att det inte längre behövdes så ordnas det väl enklast med att riksdagen ändrar sig genom att säga att nu behövs det igen. De civila delarna av totalförsvaret utgjordes av människor, planer och fysiska resurser. När riksdagen sade att totalförsvaret inte längre behövdes försvann dock inte en enda civil lastbil, ett enda civilt flygplan eller helikopter, en enda vattentäkt eller anläggning för inkvartering.

I stället har vi alltså fått långt bättre tillgång till nyckelpersonal genom att försvarsmakten är så mycket mindre. Lagring av råolja och oljeprodukter var tidigare stora åtaganden, men oljeberoendet har minskat kraftigt och fortsätter att minska. Som medlemmar i EG har vi rimligen större möjligheter än tidigare till handelsutbyte också i ofred, men lagring inom landet av läkemedel och sjukvårdens engångsprodukter bör nog åter öka, som skedde kring 1990.

Det talas mycket om IT-säkerhet. Men självfallet är läget radikalt förbättrat genom att flertalet datatekniker inte längre krigsplaceras som skyttesoldater, kockar eller liknande. För 20 år sedan skulle förmodligen många företags och myndigheters datasystem klappat ihop efter mobilisering  eftersom liten till ingen kompetens fanns kvar för att åtgärda fel. Den stora majoriteten IT-ingenjörer var ju män, oftast långt under övre värnpliktsåldern 47 år.

Gävle centrum drabbades 1998 av extremt snöfall som stoppade samtliga järnvägar, vägar och gator. Det var första gången på länge som en svensk stad var isolerad. Inga bilar kom fram, men skidor fungerade. Kommun och polis tappade fysisk kontakt med befolkningen. Skolor och arbetsplatser stängdes. Några år tidigare hade Karlskoga drabbats av ett gasutsläpp. Invånarna där tycktes utgå från att man inte behövde göra något, för om det blev farligt skulle polis och kommun gripa in. I Gävle insåg alla att man måste agera själv. Människor hjälpte varandra, till exempel genom att söka upp äldre när hemtjänsten inte kunde nå dem. Efter tre dagar var hyllor i livsmedelsaffärer tomma, så de stängde. Hade isoleringen fortsatt några dygn till hade det blivit allvarligt. Elnätet var dock intakt, annars skulle många ha frusit.

Upplevelsen i Gävle sade mig att människor kan ta ansvar, hjälpa varandra och improvisera. Jag såg ett starkare civilsamhälle än jag väntat. Samma iakttagelse gjordes senare vid terrorangreppet på Drottninggatan. Att människor tog eget ansvar var kanske en följd av att svenskars tro på stat och kommun som ”den gode herden” eroderat genom uppdagade brister, som exempelvis den totala inkompetensen i spaningsledningen efter mordet på Olof Palme.

Civilsamhället verkar åter fungera på gräsrotsnivå, som det alltid gjort i glesbygd. Men desto sämre på central nivå. Två gånger har alla medborgare kunnat se hur regeringskansliet kan fallera på ett förbluffande sätt.

Hade en enda person vågat närma sig statsminister Persson i samband med tsunamin för att få honom att agera hade handlingsförlamningen aldrig blivit så monumental. När regeringen klappat ihop borde socialstyrelsen på egen hand valt att redan första dagen sända flygplan med läkare och sköterskor till Thailand. En apatisk generaldirektör skyllde sedan på att det inte fanns bestämmelser för agerande vid myndigheten. Men finns det inga regler, då måste chefer i stället använda sunt förnuft och handla själv.

Flera år av utredningar (redan före tsunamin) om behovet av ett krisledningsorgan under statsministern ledde till att ett sådant äntligen inrättades 2008. I alla länder utom Sverige är det självklart att i kriser måste regeringschefen (eller presidenten) ta det övergripande ansvaret. Men Stefan Löfven valde vid tillträdet, helt utan beslutsunderlag, att på tvärs mot 15 år av utredande att lägga över krishanteringen på inrikesministern, som sedan visade sig helt ointresserad.

Ifråga om IT-skandalen vid Transportstyrelsen kopplades nämligen krisledningsorganet bort, och oförmågan att informera inom och mellan departement visade sig formidabel.

Sveriges svaga länk tycks alltså vara den högsta ledningen. Det var ett misstag att avveckla ledningsfunktionen inom totalförsvaret. Men förväxla inte det med att de reella mänskliga och materiella resurserna landet runt skulle ha försvunnit, för det har de inte.

Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

av Per Blomquist

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april en starkt kritisk artikel om chefredaktören Mattias Göranssons (MG) klargörande artiklar som vänder sig mot svensk ubåtsjuka som inträffade långt innan den ryska ubåten U 137 gick på grund utanför Karlskrona en höstkväll 1981 och än värre därefter.

Major Bergman har ett nedsättande sätt att uttrycka sig på. Och det inte bara mot MG utan också mot kollegan överstelöjtnant Sune Thomsson. Båda har lagt ned åtskillig tid och kraft för att söka sanningen i en för Sveriges säkerhet synnerligen viktig fråga. Som försvarsvän framförde jag genast ett tack för ett skickligt och förtroendegivande arbete. Jag hoppas verkligen att Filter fortsätter sin skickliga undersökande journalistik inom det säkerhetspolitiska området och inte minst rörande försvarspolitiska händelser i Östersjöområdet.

I sak framförde DB inget av värde. Så här skrev han:

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ’mönsterseende. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Jag tvivlar på att DB har läst boken Björnen kommer. Har man gjort det inser man hur informativ den är inte bara för oss militärer som arbetar med försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken angår alla.

På ett föredömligt sätt avslöjas debattglada militärer som ensidigt vänder sig mot Ryssland med den tveksamma solidaritetsdeklarationen som underlag och journalistkollegan Mikael Holmström, tidigare i SvD, nu i DN, som blåser upp lättviktiga ryska incidenter i Östersjön. Flera ledande personligheter intervjuas vars utsagor kan användas i en konstruktiv och meningsfull debatt.

När Johan Kihl, före detta generallöjtnant och chef för Högkvarteret, utfrågades om ubåtarna, hörde jag av hans svar ”en gäspning”. Varför? Därför att de var så små händelser i det säkerhetspolitiska sammanhanget. Jag påminde mig det överdrivna debattläget under det kalla kriget, då min chef amiral Bengt Rasin sa: ”Det finns inga ubåtar!” Jag tror att även ubåtsjägaren Emil Svensson minns detta.

När MB och en seriös fackman grundligt har undersökt en av de mest ifrågasatta händelserna från år 1982, i inloppen till Berga, och finner att det inte finns spår efter främmande ubåtar är det en befrielse som borde glädja alla som har arbetat med dessa frågor. Men Bergman framför närmast något som liknar klander.

När jag läste Filter (augusti/september 2016), artikeln ”Den svenska trollfabriken”, ringde jag upp redaktör Göransson och berömde honom för att äntligen ta vår svenska säkerhetspolitik på allvar. Jag är övertygad om att alla seriösa militärer gillar Filters insatser för Sveriges säkerhet.

Bra att MG inte tar upp den politiska frågan för och emot anslutning till Nato. Det räcker att möta Ryssland med respekt och fasthet och tvinga ut debattglada militärer i denna fråga på den försvarspolitiska arenan, med faktorerna tid, rum styrkeförhållanden. Där behövs hjälp av sakliga media som alliansfriheten.se och Filters redaktörer.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.

Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse.

Gränsöverskridande fenomen finns numera av en rad olika slag. Många hot är av en typ som är svåra att kontrollera och bemöta. Det gäller till exempel klimatförändringen, pandemier, terrorism och internationell brottslighet. Extremistiska och populistiska strömningar sprids avsiktligt eller oavsiktligt till människor i andra länder. Krigföring som riktar sig mot it-sektorn och informationskrig för att påverka ett lands befolkning kan utan svårighet användas över långa avstånd och riktas specifikt mot det land som man avser att skada. Samma sak gäller de ekonomiska medel som kan brukas för att på olika sätt få kontroll över andra länder.

Gränser kan också luckras upp med avsikt att skapa positiva effekter. Typiska exempel på detta är när organisationer skapar nya former av anknytning som partnerskap, observatörskap, associerat medlemskap etc. Avsikten kan vara att gradvis hjälpa ett land med den omstrukturering som är nödvändig inför ett medlemskap. Den kan också ha som uppgift att ge några av de fördelar som medlemskap skulle innebära för att därmed dämpa frustrationen för dem som måste vänta länge på medlemskap eller kanske aldrig kan bli medlemmar. Det är ett medvetet val av gränsförsvagning, användbar för en begränsad tid, ofta med huvudsyfte att vara stabilitetsskapande.

Östliga partnerskapet

Såväl Nato som EU har använt sig av dessa typer av utvidgning av respektive organisation för att uppnå de syften som nämns ovan. För EU:s del har det bland annat gällt det Östliga partnerskapet, som på polskt och svenskt initiativ etablerades 2009. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår i denna grupp av länder, som nu alla i mer eller mindre hög grad har fått en anknytning till EU. Att skapa ökad integration var ett sätt att göra gränsen mindre skarp mellan medlemmar och de länder som inte kunde utlovas framtida medlemskap.

Östliga partnerskapet, som – om än inte utan problem – har tagit ett antal steg framåt, har mött ett reellt hinder i kollisionen mellan två diametralt olika tänkesätt. Den liberala rättsstaten, som bland annat baseras på varje lands rätt att självt få välja sin institutionella tillhörighet, har upplevt ett hårdhänt möte med den ryska geopolitiken enligt vilken politiken är ett nollsummespel, i vilket stormakter har rätt till kontroll över sin egen maktsfär. De västliga argumenten för varje stats suveränitet ses av Ryssland som ett hyckleri avsett att dölja att Nato och västmakterna i själva verket medvetet flyttar fram sina positioner. Med vapen, ekonomiska medel och på en rad andra sätt försöker Ryssland hindra ländernas närmande till EU.

Västra Balkan

Även när det gäller Västra Balkan står en gräns i centrum, men i detta fall är EU:s avsikt att skärpa sin gräns österut, inte att mildra den. Mellan situationen i de Östliga partnerskapsländerna och den i Västra Balkan finns ändå vissa likheter. Det gäller de sex länder på Västra Balkan som nu är i olika stadier av anslutningsprocessen till EU. Makedonien, Montenegro, Serbien och Albanien är kandidatländer medan Bosnien och Kosovo ännu inte hunnit lika långt. Kosovo har störst problem, eftersom fem EU-länder, med Spanien i spetsen, samt dessutom Serbien, vägrar att erkänna landets existens. Att alla de sex länderna fortfarande har stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt brister i demokrati och minoriteters rättigheter är alla överens om.

Länderna på Västra Balkan har sedan länge ett löfte att bli EU-medlemmar men tidigare har de egna problemen stått i centrum. Den nya faktorn är Ryssland. Landet är sedan en tid mycket aktivt på Balkan och ökar sitt inflytande på olika sätt i de olika länderna, främst Serbien. Ett misslyckat kuppförsök strax före valet i Montenegro 2017 tillskrivs Ryssland. EU-kommissionen driver frågan om deras inträde i EU hårt, med målet att de första länderna ska blir medlemmar till år 2025.

EU-kommissionen ser detta som en kamp med tiden för att kunna bevara de europeiska värderingarna, som hotas av den nationalism som redan finns och som Ryssland uppmuntrar. Det finns också en oro för att instabilitet i området ska kunna sprida sig till EU. Frågan är emellertid i hur hög grad de nuvarande medlemsländerna ser målet att säkra gränsen från ryskt inflytande som överordnat de nya ländernas svagheter, vilka oundvikligen kommer att bli kännbara för övriga EU-länder.

Gränslinjer inom EU

Även inom EU finns en rad gränslinjer.  De kan ha sina ursprung i geografiska och historiska faktorer som gör att länder i en viss region delar vissa åsikter men de kan också vara orelaterade till geografin och gälla svagheter hos det egna landet och beroende av andra. Rysslands roll är än en gång inte oväsentlig.

Tendensen med gränslinjer inom EU är inte ny: de ”europeiska” (ledda av Frankrike) stod redan på 1990-talet mot de ”atlanticistiska” (ledda av Storbritannien), en konfrontation som nu är betydligt mindre. Det beror inte enbart på Brexit utan har också att göra med den senaste tidens utveckling inom EU samt närmandet mellan Nato och EU.

I samband med den finansiella krisen 2008 kom en helt ny gränslinje, nu mellan de ”ansvarsfulla” länderna i norra Europa och länderna med ekonomiska problem i söder. I norr sågs de sydeuropeiska länderna som oansvariga och med självförvållade problem, medan sydeuropéerna anklagade norr för en politik som underminerade försöken i söder att bygga upp sin ekonomi på nytt. Målet för denna kritik var framför allt Tyskland och märkligt i sammanhanget var att Frankrike, Tysklands gamla parhäst inom EU, deltog i den. Frankrike har under ett antal år misslyckats med att hålla sig till EU:s regler om budget och ser Tysklands hårda budgetpolitik som ansvarigt för detta. I dag har Frankrike en president som inser att Frankrike självt behöver förändras, men kritiken mot den tyska politiken finns fortfarande kvar.

Den gränslinje som nu allt oftare ses som det stora problemet gäller den mellan EU:s östra och västra medlemsländer. Den liberala världsordningen har under många år varit fundamentet i Västeuropa. Visserligen har vissa medlemsländer då och då brutit mot enstaka regler inom dessa, men aldrig tidigare har EU upplevt att en medlem, som nu Ungern, öppet talar om den illiberala staten som ett mål. Inte heller har man sett öppna kampanjer, stödda av regeringen, riktade mot Bryssel. Även i Polen har en rad åtgärder tagits som står i strid mot de principer man själv förbundit sig att hålla, som domstolars oberoende och medias frihet. Tillsammans med Tjeckien och Slovaken, det senare landet nu skakat av ett mord på en journalist som undersökte korruptionen i landet, har dessa så kallade Visegradländer stärkt banden till varandra och i många fall mot EU. Man talar i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar om hur man vill bevara den europeiska kulturen. Liksom i länderna på Västra Balkan finns också starka länkar till Ryssland i alla länder förutom Polen.

Givetvis ses den öst-västliga splittringen som ett stort problem inom EU. Unionen har kritiserat Ungern och Polen hårt för de lagar som antagits. I Ungern har vissa av dem försvunnit men nya har tillkommit. Beträffande Polen har EU inlett en process och hotat med artikel 7, en artikel som kan leda till att ett land mister sin rösträtt. Detta har nu lett till en viss kompromissvilja i Polen.

Ett stort problem för EU när det gäller Visegradländerna är att ju hårdare man går fram mot dessa länder desto större är risken för att det ryska inflytandet kommer att öka. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också risken för att Ryssland kan påverka deras agerande inom EU och därmed underminera organisationens möjlighet att fatta beslut.

Frågan om EU:s beslutsfattande kapacitet och effektivitet är en fråga som engagerat vissa länder inom EU mycket. Förslag har väckts om att skapa ett Europa i flera hastigheter. Argumentet är att de som vill gå fortare fram ska kunna göra det och de som inte vill vara med inte ska kunna hindra andra från att gå vidare. Både Tyskland och Frankrike är positiva till denna tanke, men det finns också skillnader mellan dem. Tyskland betonar helst integrationsprocessen medan Frankrike ser det som en form av ledarskap. EU:s östra medlemsländer är helt emot: de har förklarat att de ser förslaget om ett Europa i flera hastigheter som ett sätt att skapa en ny järnridå – nu mellan det rika Väst- och det fattiga Östeuropa.

Det är än så länge mycket osäkert hur ett Europa i flera hastigheter skulle kunna se ut. I viss mån finns det redan genom att Schengen- och eurosamarbetet inte omfattar alla. Frågan är emellertid hur många differentieringar som EU klarar av i en situation när organisationen samtidigt har en mängd yttre problem att hantera. Östliga partnerskapet som skapades i en betydligt mer idyllisk tid, Västra Balkan som nu upplevs som ett akut problem och en rad andra stora problem kräver en sammanhållning inom EU som kan vara svår att åstadkomma när länder känner sig ratade och undanskuffade från de inre cirklarna av beslutsfattande.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om vilka problem och ofullkomligheter som kanslern hade att hantera. Men Wetterberg pekar också på likheter med de problem och brister som svensk statsförvaltning uppvisar idag. Sådana brister har, enligt min mening, blivit väldigt tydliga i samband med statsmakternas ambitioner att åter bygga upp det svenska totalförsvaret. De områden jag har valt att nedan översiktligt behandla är statsförvaltningens strukturer, effektivitet och kompetens ur ett totalförsvarsperspektiv.

Strukturer

Axel Oxenstierna skapade strukturer som skulle länka besluten och åtgärderna i hållbara banor. En viktig del handlade om att göra en tydlig rollfördelning mellan olika nivåer och de olika ämbetsverken. Kanslern hade också blick för den fara som låg i tendenserna till kollegial självgodhet. Därför föreskriver 1634 års regeringsform att kollegierna skulle ”till konungens och rikets tjänst räcka varandra handen”.

När vi nu betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen på Justitiedepartementet; ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor. I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst bekymmersam.

Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bl a med hänvisning till att uppdraget inte varit tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.

Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.

Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Utan dröjsmål

Oxenstierna krävde att kollegierna (ämbetsverken) skulle se till att ärendena handlades sakkunnigt och utan dröjsmål. Låt oss titta lite på hur beslutsprocessen i princip går till. Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningåse efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till konkreta åtgärder.

När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas? Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Kompetens

Oxenstierna hade också tydliga åsikter om statstjänstemännens kompetens. Hans kärnfulla formuleringar förtjänar att återges:

Man måste i distributionen av alle kall och officier (tjänster och ämbeten), men särdeles i krigsväsendet, se på var och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma till olycka.

Det problem som alltså sysselsatte Oxenstierna var den kompetens som statstjänstemannen i gemen behövde ha. Det gällde både formell utbildning och inställningen till uppgiften som statens tjänare. Efter studier i Tyskland hade han själv satt sig i ”gamla arkivet” och läst statshandlingar från de gångna hundra åren, innan han inledde sin bana som statsman. Senare skisserade han samma lärogång som introduktion för andra unga förmågor.

Wetterberg menar att ett sådant program fortfarande skulle ha fog för sig, och hävdar att vår tids valhänta inskolning av nyanställda regeringstjänstemän skulle ha fått den gamle kanslern att rysa. Det är säkert en riktig förmodan. Själv vill jag tillägga att arbetet med att åter bygga upp totalförsvaret väsentligen hade underlättats om nuvarande tjänstemän i Regeringskansliet och på myndighetsnivå hade ”gått tillbaka till arkivet” i Oxenstiernas anda och skaffat sig elementära kunskaper om hur det gamla totalförsvaret var uppbyggt.

Oxenstierna framhåller också den offentliga tjänstens särart. Det krävs något annat och mer av den som arbetar i rikets tjänst. Därför måste kraven ställas högre på ämbetsmännens kunskaper och erfarenheter lika väl som på deras respekt för kronans krav. I dagens Sverige skulle han antagligen ha förordat mer professionalism och större öppenhet vid rekryteringen av statliga chefer, menar Wetterberg.

Slutsatsen av denna korta genomgång är att Sverige, även idag, skulle må bra av en statsman av Oxenstiernas kaliber. Han var intellektuellt öppen och beredd att ompröva även egna beslut när resultatet visade sig inte fungera. Med en sådan ledare vid rodret kanske vi kunde få ett regeringskansli som kan hantera totalförsvarsfrågor på ett rationellt sätt. Vi kanske skulle undvika ”kollegial självgodhet” och få kompetenta tjänstemän som såg till rikets bästa och ”räckte varandra handen”. Med en sådan ordning skulle det kanske inte behöva ta tolv år innan ett fungerande totalförsvar börjar ta form.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Det var under tjänstgöring i Afghanistan som jag såg och läste Filter för första gången. En kollega, än mer journalistiskt intresserad än mig, hade tagit med sig det första numret av den då nya tidningen. Sedan dess har jag läst den regelbundet. Några av de bättre reportagen jag kommer ihåg har varit Madeleine Pollnow och Oskar Sonn Lindells respektive texter om hypen runt motiverande talare och vår godtrogenhet mot deras uppblåsta meritlistor. En granskning där även Försvarsmakten fick rättmätig kritik. Det har funnits andra reportage, som exempelvis om den militära övningsverksamheten på Vidsel-området, där jag inte alltid hållit med om vinklingen men helt oaktat läst då jag värdesatt välskrivna reportage med bildade uppfattningar som är annorlunda än min egen.

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ”mönsterseende”. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Som kryddning har ytterligare exempel som ”Svanordern” presenterats. ”Ordern”, som inte är en order, presenterades som uppvärmning inför det aktuella numret som Filter påstår innehöll försvarets allra sista ”skälvande bevis”. Mönstret blir inte bara osakligt utan närmast antydningsjournalistik: presentera ett skrattretande exempel, så ett frö av misstanke och antyd att allt faller om denna detalj ej stämmer.

Inför det senaste numret publicerades till och med förebyggande bemötande av presumtiv kritik. På Twitter bemöttes generell kritik samtidigt med taggarna utåt och krav på att motbevisa detaljer i ett nummer som då inte ens hade landat i tidningshyllorna. Jag har själv aldrig tidigare upplevt en tidning så tydligt gå i förebyggande försvarsställning gentemot läsare av något innan det ens är publicerat och har med tiden fått svårare att ta mig igenom och förhålla mig till de allt mer raljanta och nedsättande texterna.

För att vara tydlig, jag hyser ingen tvekan om att några av observationerna under årens alla ubåtsjakter varit felaktiga. Jag är övertygad om att många av dem varit det. Men en inställning om att lära de inkompetenta militärerna något om ”mönstereffekter” och att hjärnan ibland skarvar och föreställer sig saker blir nästan skrattretande. ”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” står det redan i Soldaten i fält och det krävs inte många timmar och lite mörker på ett soldatprov för att alla själva får uppleva och komma till självinsikten att hjärnan ibland spelar individen ett spratt. Förväntanseffekter är inte något nytt fenomen, inte heller den psykologiska kunskapen om hur konformitet, auktoritet och kontext påverkar individernas perception och beslutsfattande. Det har tvärtom alltid varit en inneboende faktor i den militära utbildningen, likaså metoder för att förebygga, hantera och mitigera effekterna av desamma. Detta är också varför information och enskilda indikatorer måste bearbetas och värderas innan man presenterar dem som underrättelser.

Av samma anledning är det vanskligt att avfärda något med enskilda fall som grund. Även om dessa ifrågasätts med rätta håller det inte att göra generaliseringar på det sättet som genomgående görs. Att övertolka en falsifiering av enskilda indikatorer riskerar att leda till vad som kallas för ett Typ II-fel där man felaktigt avfärdar en sann hypotes. Att falsifiera en indikator styrker inte hypotesen att motsatsen gäller. Förenklat: Att någon gripits oskyldigt stödjer inte slutsatsen att det saknas brottslighet. I många av de fall genom krigshistorien där underrättelsetjänster ställts inför ett mer tydligt facit på vad som har hänt har kritiken snarare varit ”Varför såg ni inte detta mönster?” än ”Varför har ni överdrivit?”.

Men det finns en än viktigare aspekt. Förväntanseffekter är inte en ensidig företeelse och varken en journalistisk eller militär utbildning är någon vaccination mot dem. Journalister är lika mycket människor som sjöofficerare och en förutfattad mening om inkompetenta militärer som jagar skuggor riskerar att snabbt bli en självuppfyllande profetia då man omedvetet väljer ut information som styrker sin tidigare uppfattning. Skrattretande fadäser är enkla att hitta i vilken stor organisation som helst och en människa som söker stöd för sin förutfattade mening kommer att hitta dessa. Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram. Ironiskt nog riskerar de aktuella reportagen därmed att falla in i samma mönstertänkande som dessa anklagar marinen för.

En debatteknik som bygger på anklagelser om vanföreställningar och förnekelse är dessutom väldigt praktisk att driva eftersom alla kritiker och deras argument automatiskt kan avfärdas med att de befinner sig just i den påstådda vanföreställningen.

Jag vet inte hur Filter och dess chefredaktör kommer att se på min kritik, även om jag med tanke på den förebyggande försvarsmetoden och utåtriktade taggar kan ana. Möjligen är min individuella åsikt som läsare inte längre giltig eftersom jag även är militär vilket enligt den argumentationsmetodik som byggts upp därmed enligt någon logik innebär att jag är del av den kollektiva förnekelse eller konspiration som påstås. Man kan självklart även välja att tolka irritation från läsare eller mothugg från yrkesfolk som effekten av olika psykologiska mekanismer om konformitet, lydnad och auktoritet. Eller så kan man mer logiskt välja att se irritation som en hyfsat naturlig reaktion då man kallar dem för inkompetenta och antyder att de lever i massförnekelse. Men då jag just nu överväger om jag även framgent kommer fortsätta läsa och ta tidningen på allvar vill jag ändå framföra ett råd från en mångårig läsare: filtrera bort era ubåtshistorier Filter.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Rätten att uttrycka sina tankar är en grundbult i en väl fungerande demokrati och vikten av åsiktsfrihet ventileras ofta i svenska media. Den nya tidens digitala möjligheter gör det lätt för individen att sprida sin mening. Men åsikter löper samtidigt stor risk att förvanskas eller utnyttjas. Det kan ske genom cyberangrepp där information stjäls och/eller förstörs men också genom digital manipulation av budskap. Sådan förvanskning kan ske inte bara i det skrivna ordet utan digitalt även i fotografier och t o m rörlig film. Detta är fantastiska vapen i informationsoperationer och psykologisk krigföring, som skulle ha älskats av Joseph Goebbels i hans roll som Hitlers propagandaminister. Verktygen för att upptäcka att data manipulerats och information förvanskats är samtidigt komplexa och svårtillgängliga och de flesta av oss har svårt att skilja sådan digitalt falsifierad information från äkta. Kritisk granskning och ifrågasättande har sällan varit mera nödvändig än nu. 

Att cyberdomänen är ett troligt första slagfält i framtida konflikter är en utmaning vid skapandet av det svenska totalförsvarets nya utgåva. Gränserna för polisiärt respektive militärt ansvar måste tydliggöras och nya samverkansmetoder sannolikt etableras. Det finns skäl att tro att det vi i media läser och hör avseende cyberkriminalitet bara är en delmängd av den verkliga omfattningen. Dataintrång och industrispionage är en gren i detta träd, spridning av skadlig kod, låsta datorer och därtill kopplade krav på lösensummor (ransomware) en annan. Vid mellanstatliga konflikter kan vi förvänta oss en ytterligare eskalering.

Jag har i tidigare blogginlägg (t ex 2017-08-05) tagit upp naiviteten hos beslutsfattare (t ex vid Transport­styrelsens outsourcing av datasystem med känslig information) samt behovet av utbildning i och kunskap om förändringen i hur data och information sprids och delas. Det sistnämnda har på senaste tiden kommit att ”explodera” i media genom att det som många vetat, men tidigare blundat för, nu är förstasidesnyheter: Att det ”privata fria ordet” som människor skriver i sina konton på sociala medier, särskilt Facebook, genom snabba och lite naiva godkännanden av flersidiga svårlästa avtalstexter kan skickas vidare till tredje part och utnyttjas på sätt skribenterna inte avsett. I många fall blir detta sedan bas för utskick av riktad reklam. Men det går längre än så – kartläggningen av dina preferenser och intressen utgör grunden till selektiva informationsströmmar i syfte att påverka just ditt individuella tyckande och agerande. Mest aktuellt nu är det brittiska företaget Cambridge Analytica, som under några år fick tillgång till hundratusentals Facebook-användares personlighetstest och kontaktnät – information som kunde användas för riktade kampanjer t ex i samband med politiska val, något som (främst kopplingen till det amerikanska presidentvalet) briserade som en skandal i början av mars. Plötsligt gungar marken under de stora globala jättarna – Facebook, Google m fl – eller blir det bara en tillfällig upprördhet som försvinner efter några löften att ”vi ska se över detta och förbättra individens integritet”?

När jag för många år sedan tjänstgjorde på förband i Flygvapnet var naiviteten också stor. Flottiljernas interna telefonkataloger listade sida upp och sida ner med namn och grad, vem som var divisionschef, strilsektionschef etc. Och i den vanliga telefonkatalogen kunde man ofta enkelt utläsa titel och namn samt hemadress. Försvarsmaktens, FMV:s och FOI:s tryckta telefonkataloger var mycket eftertraktade hos försvarsindustrin m fl. Kunskap och individkännedom är alltid attraktiv. Så även för utländska ambassader och andra med önskan att kartlägga våra system. Under 80-talet florerade rykten om ”polska tavelförsäljare” som kartlade stridspiloter och andra nyckelpersoner i försvarets krigsförband. Kanske var det inte en organiserad verksamhet, men uppmärksamhet skapades och medvetenheten om behovet av restriktioner ökade.

Idag har många befattningar i försvarssektorn dold identitet och tryckta telefonkataloger förekommer nästan inte. Men när soldater på internationella uppdrag lägger ut foton och berättelser på sociala media, för att familjen i hemlandet ska se att pappa eller mamma firat sin födelsedag, då kan skadan bli än värre. Dessa uppgifter, liksom vem man haft kontakt med och var ens mobiltelefon befinner sig, finns som informationsposter i det stora molnet, som av de flesta bara ses som en bärare av våra samtal, mejl eller bilder. För den som har behov och rätt redskap, som nu aktuella Cambridge Analytica men även andra företag och organi­sa­tioner, är dock alla dessa data intressanta pusselbitar i kartläggningen av våra liv. En sådan kartläggning kan användas för såväl kommersiella som säkerhetskränkande syften. I militära sammanhang kan resultatet bli direkt destruktivt. Upprördheten har nu i många länder spridit sig till lagstiftarna och kanske kommer regelverken att skärpas. Men så länge vi som naiva individer fortsätter att älska att visa upp oss för omvärlden kommer kartläggningen att fortsätta. Och genom Internet-of-Things och införande av 5G för kommunikation kommer det snart att finnas tusenfalt mera information att kombinera till intressanta slutsatser om oss, våra liv och våra vanor.

I Kina, där den tekniska utvecklingen och inte minst anammandet av nya tekniska lösningar verkar gå fortare än i Europa, är graden av ”modernitet” högre än i de flesta andra länder. Främst i de stora städerna gäller att nästan alla är uppkopplade, användandet av kortbetalningar snabbt ökande, näthandeln enormt omfattande och strävan att vara på framkant påfallande. Men samtidigt är samhällets utnyttjande av sådan teknik, omfattningen av kameraöver­vakning samt uppföljning och urval av människor utifrån deras prestationer betydligt större än hos oss. Tekniken gör det möjligt och i denna auktoritära, närmast totalitära stat[1] kan övervakningen organiseras och beslutas utan att medborgarna har något egentligt val.

Hur ska vi då förhålla oss till digitalisering och informationsspridning? Det enkla svaret är att den tekniska utvecklingen medför fantastiska möjligheter att bättre förstå vår omvärld, eliminera smutsiga och enformiga arbeten, ta fram nya material och nya läkemedel, skapa hjälpmedel för handikappade m m. Möjligheten att dela kunskap och erfarenheter utan hänsyn till fysiska eller geografiska gränser skapar en ny frihet. Samtidigt kan nya verktyg skapas för sofistikerad begränsning av den individuella friheten. Artificiell intelligens kan innebära enorma framsteg för ett bekvämare och säkrare liv för de flesta av oss. Samtidigt pekade t ex den nyligen avlidne Stephen Hawking och andra ledande forskare på riskerna med AI i ett öppet brev[2] publicerat av the Future of Life Institute. Deras huvudbudskap är att det krävs ansvar och en omfattande och tvärvetenskaplig forskning för att vidareutveckla AI, så att den blir ett stöd för mänskligheten och inte ett gissel.

Genom en kombination av kunskap och förmågan att utifrån sunda värderingar tillämpa sådan kunskap kan den balans erhållas som krävs för samhällets och demokratins vidare positiva utveckling. Det uppvaknande, eller ”tillnyktring” som nu tycks ske avseende hur vi som individer bör begränsa spridandet av våra egna ord och tankar, så att de inte missbrukas med andra syften än våra egna, är kanske ett hoppingivande trendbrott. När vi bygger det framtida totalförsvaret behövs forskning, gärna tvärvetenskaplig, specifik kunskap och framsynta politiska beslut. Där platsar inte naivitet eller okritisk tro på andra aktörers ärliga avsikter.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet).

Noter
[1] Läs t ex Ola Wongs artikel i SvD 31 jan 2018 https://www.svd.se/kina-ar-inte-som-sovjet-det-ar-allvarligare
[2] Se https://futureoflife.org/ai-open-letter/. Organisationen Future of Life Institute grundades av bl a svensken Max Tegmark, ett annat internationellt toppnamn avseende framtidsforskning.