Sökresultat för: stm

Tid för reflektion…



De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.

För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att  de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.

Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.

Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val.  Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.

Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.

Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln ”Om kriget kommer” som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)

För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten – vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret – och – därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?

Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!

När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.

Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.

Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?

Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara ”lagom” men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och…

Vad menar jag då egentligen?

Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.

Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.

Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.

Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.

Allmänhetens förväntningar!

Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.

Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.

Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!

Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra ”både och” åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:

Den omfattande brandeni Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)

Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.


Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.

Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.

Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.


Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter ”evakuering”.
Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.
Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper

Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.
Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet


SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.
Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.

Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!

Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.

Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.

– Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

– Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

Rättelser med anledning av artikelserie i Hundsport

Foto: Nicklas Gustafsson/Combat Camera Tidningen Hundsport (HS) nummer 6 har som tema Statens tjänstehundsavel där Försvarsmaktens och polisens avelsverksamhet behandlas i tre artiklar. Dessvärre innehåller tidningen en rad felaktiga uppgifter. Försvarsmakten (FM) och polisen erhåller uppdrag av regering och riksdag. … Continue reading →

Midsommardans

Sammanfattning
Ryssland har under perioden 140609 – 140620 genomfört övning i försvar av Kaliningrad Oblast samt genomförande av taktisk landstigning. Övningen visar på att de ingående förbanden ur sjöstrids- och luftstridskrafterna har en mycket god förmåga på väg mot en hög förmåga. Likväl har troligtvis luftstridskrafterna en mycket god förmåga att genomföra fjärrstrid. Likväl har bedömt 336. Marininfanteribrigaden med understöd av Östersjömarinen mycket god till hög förmåga att genomföra taktiska landstigningar samt bör i dagsläget kunna genomföra operativa landstigningar i Östersjöregionen vid tillförsel av landstigningstonnage.
Analys
Allmänt.Den av Ryssland initierade motövningen till NATO övning BALTOPS’14 samt SABRE STRIKE’14 i södra Östersjön pågick mellan 140609 och 140620. Övningen har kommit att omfatta Östersjömarinen, flygstridskrafter ur 1. flyg- och luftförsvarskommandot och enheter ur det strategiska bombflyget samt markstridskrafter stationerad i Kaliningrad Oblast och delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Östersjömarinen har totalt genomfört cirka trettio (30) övningsmoment där man övat robot- och torpedskott samt artillerieldgivning mot olika former av mål, total sjötid har varit cirka hundra (100) sjödygn, över 20 missiler/robotar har avfyrats. Östersjömarinen flygstridskrafter samt flygstridskrafter ur 1. Flyg- och luftförsvarskommandot har genomfört över tvåhundra (200) flygföretag, total flygtid har varit över trehundra (300) flygtimmar över 140 flygbomber har släppts mot olika mål. Markstridsförbanden har genomfört tre (3) större övningsmoment inom ramen för dessa har över sextio (60) stycken stridsskjutningsmoment genomförts med eldhandvapen, pansarskyttefordon, raketartilleri samt artilleri.
Vad avser styrkeförhållanden så skall man enligt uppgifter från det Ryska Försvarsministeriet genomfört motövningen med likartade styrkeförhållanden som de av NATO tillförda förbanden till södra Östersjön för dess båda övningar. Vad avser övning SABRE STRIKE har den omfattat drygt 4,700 personer och genomförts i Estland, Lettland och Litauen. Vad avser övning BALTOPS så har den omfattat cirka 30 stycken fartyget och 2,500 sjömän. Cirka 50 flygplan (varav det mest exceptionella har varit B-52 flygplan som varit baserade i Storbritannien) har deltagit i övningarna varav en E-3 AWACS har genomfört stridsledning från svenskt luftrum troligtvis för båda övningarna.
Enligt uppgifter skall 24-30 stycken Ryska örlogsfartyg deltagit i motövningen. Vilket är drygt hälften av hela Östersjömarinen som består av 58 fartyg (varav 2 är ubåtar) i dagsläget. Av dessa 58 fartyg kan cirka 20 fartyg borträknas som ej troliga fartyg i denna motövning då dessa är hamnminsvepar, kustminsvepare o dyl, varvid det således är en huvuddel av de stridande örlogsfartygen samt troligtvis stora delar av landstigningsfartygen som deltagit i denna motövning.
Enligt tidigare uppgifter har det bl a funnits 29 stycken SU-24, 24 stycken SU-27 och 11 st M-24 i Kaliningrad Oblast tillhörande Östersjömarinen flygstridskrafter. Tillförda resurser ur MD V (1. Flyg- och luftförsvarskommandot) till Kaliningrad Oblast har varit SU-24MR, SU-27, SU-34 och A-50 som frambaserades till Kaliningrad Oblast TU-22M3 har utnyttjas från baser i Ryssland för att genomföra övningsmoment i södra Östersjön.
Vad avser markstridsförband i Kaliningrad Oblast finns följande förband att tillgå, 25. Kustrobotregmentet, 79. Mekaniseradebrigaden, 7. Mekaniseradebrigaden, 336. Marininfanteribrigaden, 244. Artilleribrigaden, 152. Markrobot brigaden, 183. Luftförsvarsbrigaden och 43. Luftförsvarsbrigaden. Totalt skall antalet soldater vara cirka 15,000 man i Kaliningrad Oblast tillhörande olika förband. Vid denna motövning tillfördes även ett luftlandsättningskompani ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Således om den genomförda ryska motövningen har varit i paritet med BALTOPS’14 och SABRE STRIKE’14 har något över 1/3 av markstridsförbanden varit involverad, över hälften av Östersjömarinen och troligtvis 2/3 av luftstridskrafterna varit involverad i och med att man även tillförde flygförband under övningen, troligtvis för att kunna bibehålla egen incidentberedskap men även kunna mäta sig med den utökade incidentberedskapen från NATO över de Baltiska staterna. Totalt sett så har bedömt under den aktuella perioden cirka 50-60örlogsfartyg, över 100 flygplan och uppemot 10,000 – 15,000 man övat i södra Östersjöregionen tillhörande både NATO och de Ryska väpnande styrkorna.
Markstridskrafter.Markstridskrafterna har under övningen i huvudsak varit inriktade på att slå en motståndare som genomför landstigning, genomföra upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband samt genomföra taktiska landstigning. Likväl har markstridskrafterna genomfört övningar i åtgärder vid luftangrepp och mot eldöverfall, fältarbeten för egen överlevnad (vilket bl a omfattat skydd mot precisionsbekämpning) och förflyttning genom terräng som är belagd med kemiska stridsmedel. Övningsmomenten har i huvudsak genomförts vid tre platser Pravdinskiy, Dobrovolskoch Khmelevka.
Ett luftlandsättningskompani (ca 200 man) förflyttas från Pskov till Kaliningrad Oblast. Kompaniet medförde cirka trettio (30) fordon av typen BMD-2, BTR-D, Kamaz och Ural. Luftlandsättningskompaniet påbörjade lösande av uppgifter omedelbart när de nådde Kaliningrad Oblast. Bland annat upprättades omedelbart kompaniledningsplats samt kompaniet utgångsgrupperade.
Vad avser upprensningsaktioner efter jägar- och specialförband har man inom Kaliningrad Oblast arbetat efter följande mönster. Flygande förband har utnyttjas för att loklisera förbandens radiosändningar parallellt med detta har antijägarförband sökt troliga platser där förbanden kan befinna sig, därefter har förbanden lokaliseras, därefter har dessa inringas och slutligen nedkämpats med understöd av attackhelikopter. De övade jägar- och specialförbanden har genomfört övning i eldöverfall samt förbindelseförstörning.
Kustrobotförbandet har även övats, korvetterna Steregushchiy och Soobrazitelnyy kom att utgöra målstyrka, förbandet har erhöll måldata från stridsledningsflygplan (A-50 MAINSTAY) vilket även genomförde stridsledning av förbandet. Utifrån denna måldata har motståndaren nedkämpats. Grupperingsövningar o dyl har även genomförts under övningen med kustrobotförbandet.
Marininfanteribrigadens luftlandsättningskompani har även tillsammans med luftlandsättningskompaniet ur 76. Luftlandsättningsdivisionen genomfört övning i fallskärmshoppning. Hoppning har genomförts under varierade väderförhållanden för att erhålla mer erfarenheter, hoppning har även genomförts i dagsljus samt mörker. Totalt har cirka nittio (90) fallskärmsfällningar genomförts under övningen.
Strid mot en landstigande motståndare förefaller ha genomförts enligt tidigare övningsmönster. Det vill säga i kompanistridsgrupper har man genomfört manöverstrid mot den tänkta motståndaren. Huvudfokus på detta låg under den första delen av övningen, för att senare övergå till renodlad manöverkrigföring under de senare delarna av övningen.
Vad avser markstrid genomfördes vid ett övningsmoment anfallsstrid med en förstärkt mekaniserad bataljon (över 1000 man) som understöddes av SU-27, SU-34 (över 20 flygplan) samt MI-24 attackhelikoptrar i anfallsrörelsen, likväl understöddes det av artilleri samt raketartilleri. Anfallet föregicks av en 60 km lång fordonsmarsch för att ur marschgruppering påbörja anfallet.
Markstridsförbanden förefaller ha övat de initiala åtgärder i händelse av ett angrepp mot Kaliningrad Oblast. Inledningsvis har man genomfört strid mot landstigande motståndare samt upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband. För att därefter övergå till manöverkrigföring inom ramen för övningen. Slutligen har en taktisk landstigning genomförts, detta moment faller dock ej inom ramen för försvarsåtgärder i händelse av ett angrepp, så det bör ses som ett separat övningsmoment inom ramen för övningen.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna har i huvudsak varit inriktade på att genomföra dels luftförsvar dels understöd av marktrupp vid genomförande av dels landstigning dels markstrid. Sjömåls bekämpning har även övats om än i mindre omfattning. Likväl har stridsledning genomförts från stridsledningsplan i stor omfattning, samt luftlandsättning med fallskärmstrupp ur både armén samt marininfanteriet.
En A-50 MAINSTAY ombaserades från Ivanovskoy Oblast till Kaliningrad Oblast. Uppgiften stridsledningsflygplanet hade under övningen var att genomföra luftrumssamordning, stridsledning av luftstridskrafterna mot mark-, sjö- och luftmål. Ytterligare uppgift de hade var att genomföra underrättelseinhämtning inom det aktuella övningsområdet.
Ett mycket intressant övningsmoment genomfördes med SU-34 samt SU-24 (ur Östersjömarinen) som omfattade passage av luftvärnssystem, genom att anflyga på mycket låg höjd samt genomföra avancerad flygning, för att därefter nedkämpa markmål genom flygbombning från en ungefärlig höjd av 600 m. Genom egen verkansverifiering bedömdes målen som nedkämpade. Luftstrid övades även mot jaktförband som försökte påverka attackförbanden.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar. Likväl har SU-27 genomfört övning i incidentberedskapstjänst, flygande luftstridsledning (A-50) har identifierat och lett in incidentrotrar som stått i tio (10) minuters beredskap.
Enheter (S-300 förband) ur luftförsvarskommandot har även övats under övningen, omfattande bekämpning av flygfarkoster samt kryssningsrobotar, övningarna har genomförts i elektroniskt störd miljö. Vid ett övningstillfälle genomfördes en massiv anflygning mot Kaliningrad Oblast där luftförsvarsförbanden skulle nedkämpa motståndare, i denna anflygning fanns bl a SU-34, SU-24, AN-26 flygplan samt MI-24 och KA-27 helikoptrar. Enligt uppgift skall luftförsvarsförbanden nedkämpat samtliga flygfarkoster och simulerade kryssningsrobotar.
Luftstrid har även även övats, ett övningsmoment omfattade ett simulerat angrepp mot Kaliningrad Oblast där både SU-27 och SU-34 samtidigt anflög, varvid stridsledning genomfördes från A-50 och man ledde in SU-27 jaktplan mot den anflygande motståndaren. Angreppet skall ha avvärjts och förfarandet från upptäckt, till start och slutligen nedkämpning skall ha förflutit mycket fort.
Under genomförandet av landstigningsföretag utnyttjades flygunderstödsledare (FAC) i stor omfattning, dels för att leda in attackflyget mot målen inom landstigningsområdet dels vid det fortsatta anfallet ut från brohuvudet. Förfarande som utnyttjas av flygunderstödsledarna är dels via radio dels med hjälp av olika former av marksignaler. Vid det aktuella landstigningsmomentet ledde flygunderstödsledarna SU-34 samt SU-24 vid över femton (15) attackföretag. Likväl har målbelysning genomförts med hjälp av laser mot markmål av flygunderstödsledare. Utöver det aktuella landstigningsföretag har även attackhelikopter (MI-24) letts in av flygunderstödsledare mot markmål.
Vad avser luftstridskrafterna är främst stridsledningen med hjälp av A-50 av störst intresse och visar på en tydlig förmåga att kunna samordna verksamheten ifrån denna. Huvudsakliga övningsmoment har under övningen varit markmålsbekämpning och då även i samverkan med flygunderstödsledare, bekämpningen förefaller ha genomförts utan friktioner även i nära samverkan med egna stridande förband, vilket tyder på att ett markant återtagande har genomförts inom detta område.
Sjöstridskrafter.Sjöstridskrafternas uppgift under motövningen förefaller har varit att öva sjöstrid, luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning och taktisklandstigning. Samtliga tre korvetter ur Steregushchiy klassen (Steregushchiy, Soobrazitelnyy och Boykiy) i Östersjömarinen har deltagit i övningen. Likväl har jagaren Nastoychivyy deltagit i övningen samt robotbåtar, landstigningsfartyg, minröjningsfartyg o dyl.
Bland annat har ubåtsjaktfartyget Zelenodolsk under övningen övats i sin huvudtjänst, fartyget har även lokaliserat ubåt samt nedkämpat med hjälp av sjunkbomber samt torped. Utöver detta har fartyget genomfört övning i sjö- och luftmålsbekämpning med eget fartygsartilleri. Minst en av Östersjömarinens KILO ubåtar har agerat målubåt under den genomförda övningen.
Ubåtsjakt har även övats med KA-27 helikoptrar under övningen. Del av övningstiden har även genomförts som mörkerflygning. Likväl har ett stort antal start och landningar genomförts under övningen från Steregushchiy klassen, över femtio (50) stycken har genomförts.
Korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy genomförde vid ett övningsmoment ubåtsjakt som en styrka med understöd av KA-27PL ubåtsjakthelikopter. Enligt klassiskt mönster utnyttjades helikoptrarna för att lokalisera ubåten och därefter leda in ubåtsjaktstyrkan. Ubåtsjaktstyrkan genomförde därefter målföljning av ubåten och nedkämpande den med torped.
Korvetten Soobrazitelny genomförde under övningen bekämpning av maritimt mål med hjälp av Redut robot. Robotskottet genomfördes i elektroniskt störd miljö och roboten skall enligt uppgift träffat sitt mål.
Korvetterna Soobrazitelnyy, Boykiy och Steregushchiy genomförde även samordnat robotskott, med robottypen Uranus, mot sjömål under övningen. Robotskotten genomfördes i elektroniskt störd miljö, efter genomfört robotskott vidtog korvetterna ett antal manövrar samt utnyttjande egen elektronisk krigföring för att undgå bekämpning av den simulerade motståndaren.
Taktisklandstigning har genomförts från landstigningsfartyget Minsk (Ropucha klass), svävaren Mordoviya (Zubr klass) samt mindre landstigningsfartyg ur Serna klassen. Bland annnat har jagaren Nastoychivyy samt korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy tillsammans med attack- och jaktflyg utgjorde understöd samt skydd för genomförandet av landstigningen. Totalt deltog trettio (30) fartyg i landstigningsflottan, som understöddes av tjugo (20) luftfarkoster (attack- och jaktflyg samt helikoptrar). Man landsteg med cirka åttahundra (800) man och över sjuttio (70) fordon av olika modeller.
Genomförandet av den taktiska landstigningen följde följande mönster. Inledningsvis genomfördes förbekämpning med attackflyg av motståndarens grupperingar i anslutning till landstigningsplatsen, parallellt med förbekämpning genomfördes taktisk luftlandsättning i anslutning till landstigningsplatsen med fallskärmstrupp ur både 76. Luftlandsättnignsdivisionen samt 336. Marininfanteribrigaden (bedömd storlek ett förstärkt kompani). Därefter genomfördes förbekämpning ur landstigningsflottan, därefter utnyttjades helikopter för att dels luftlandsätta ingengjörsförband dels säkringsstyrka. Slutligen genomfördes landstigning med marktrupp från de olika landstigningsfarkosterna.
Vad som är tydligast avseende sjöstridskrafterna i denna övning är att man likt tidigare övningar framför allt samövar korvetterna ur Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp. Oaktat vilket övningsmoment det än må vara så uppträder de oftast som en enhet. Vad som även är intressant med denna övning är att man fortsätter med en tydlig fokusering på ubåtsjaktförmågan som påbörjades under vinterövningsperioden.
Ledning.Flygstridsledning har utnyttjats i stor omfattning under övningen, likväl har obemannade flygande farkoster (UAV) utnyttjas i stor omfattning för att erhålla en korrekt lägesuppfattning samt vid informationsinhämtning. Likväl har UAV utnyttjas vid invisning av indirekt bekämpning mot mål samt för verkansverifiering.
Under övningen har även för första gången fullt tillämpat utnyttjat ett digitalt ledningssystem på taktisk och operativ nivå, där samtliga ingående enheter i övningen har framgått, vilket har möjliggjort ett markant snabbare förande av striden, ledningssystemet har även inneboende funktioner vilket underlättar beslutsfattande samt underrättelsebedömanden.
Utifrån rapporteringen så kan man dra slutsatsen att Ryssland är på mycket god väg att realisera tankarna kring ett nätverksbaserat försvar. Indikationer på att detta hade realiserats erhölls redan under Zapad’13 och under den genomförda beredskapskontrollen i Februari månad 2014. Detta skrivs dock ut tydligt nu. Dock är det för tidigt att säga att man befinner sig där utifrån en övningsrapportering.
Slutsatser
Vad övades då i Kaliningrad Oblast under den aktuella perioden? Bedömt har man övat förstärkningsåtgärder samt de initiala åtgärderna i händelse av ett angrepp mot Oblasten. Ser man till övningsförfarandet så har man inledningsvis fokuserat på ombasering av luftstridsförmågor till Oblasten för att därefter genomföra operativ förflyttning av marktrupp till Oblasten. Därefter har man genomfört avvärjningsstrid dels mot luftstridskrafter dels mot landstigningar samt jägar- och specialförband. Slutligen har man genomfört klassisk manöverkrigföring med mekaniserade förband i samverkan med luftstridskrafter. Detta övningsmönster styrker hypotesen att man övat kedjan för förstärkning och försvar om än i liten omfattning.
Vad avser markstridsförmågan är främst det mest intressanta att man har uppnått sådant färdighet att man utan förövningar kan genomföra med marininfanteribrigaden taktiska landstigningar samt ta ett brohuvud och utifrån brohuvudet utveckla anfallskraften. Likväl är den nära samverkan med attackhelikopterförband samt attackflygförband som understödjer markstriden mycket intressant, kring detta erhölls indikationer redan ifjol att man uppnått en god förmåga att genomföra detta, vilket tydligt har befästs till detta år.
Vad avser sjöstridsförmågan så verkar man nu behärska genomförandet av taktisk landstigning som understöds av sjö- och luftstridskrafter samt har förmågan att genomföra taktiska luftlandsättningar inom ramen för detta. Förmågan att genomföra operativa landstigningar begränsas troligtvis enbart av att man ej har fullt ut utnyttjat landstigningstonnaget, således kan vi dra slutsatsen att operativa landstigningar kan troligtvis genomföras av Östersjömarinen efter viss samövning. Likväl verkar utnyttjandet av Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp (vad avser ubåtsjakt samt sjöstrid) fungera klanderfritt.
Vad avser luftstridsförmågan så är det främst attackuppgiften som övats samt luftburen stridsledning. Attackuppgifterna verkar frontflygsförbanden utan tvekan behärska, framför allt den nära samverkan med både sjö- och markstridsförband som koordineras av flygunderstödsledare. Den stridsledning som genomförts av luftstridskrafterna förefaller även fungera klanderfritt, vilket visar på en markant ökad förmåga att genomföra stridsledning och utnyttja luftstridskrafterna som fjärrstridsförband mht den markant ökade förmågan vad avser lufttankning som utbildningsfokus var på under 2013 inom MD V. Således så har MD V luftstridskrafter tydligt ökat sin förmåga att genomföra fjärrstrid.
Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom MD V bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för. Slutsatsen blir att Ryssland bjöd upp till en midsommardans i södra Östersjön och visade sina förmågor för att visa att man numera är en nation att ej räkna bort.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Internet:
DN 1(Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36(Ryska)
RT 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4(Engelska)
SvD 1, (Svenska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Tryckta:
The Military Balance 2010, 2012

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli. För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om […]

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 11 – Prepare for the unexpected

Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet. I Ukraina avgjordes […]

Önskelistan

Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI Efter uppenbara födslovåndor presenterade Försvarsberedningen sitt betänkande ”Försvaret av Sverige — Starkare försvar för en osäker värld” på torsdagen. Här en första, preliminär kommentar: Jämfört med en rad tidigare betänkanden innebär detta och olika åtgärder en välkommen tillnyktring. För det första har Rysslands aggression mot Ukraina fått ledamöterna att […]

Oförändrade försvarsanslag 2014

Ukraina har nästan inte hänt. Åtminstone inte om vi djupdyker ned i respektive riksdagspartis förslag för innevarande år, något som anges i Vårändringspropositionen från regeringen och respektive partis eventuella Vårändringsbudgetsmotion eller i höstmotionerna. Nästan alla aktörerna ligger kvar i sina förslag från i höstas, då ju huvudbudgeten för 2014 lades. Trots att det som nästan […]

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten från Försvarsdepartementet och i försvarsministerns tal i förrgår omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt. I propositionens översikt omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.   Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.

Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.

Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt).  Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en ”Förlåt oss-tårta” från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.

För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna. Under den obligatoriska kafferasten […]

Startknappen och personalförsörjning


Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri –Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.

För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.
Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.
Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.
Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.
Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B:  “Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.

Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.

Vad säger panelen?
J.K Nilsson

I Krimkrisens Skugga Del 1

Sammanfattning
Ryssland kommer bedömt vid det andra kvartalet 2014 fokusera mer kraft och energi på att påverka de baltiska staterna i och med Georgien, Ukraina och Moldavien i huvudsak har neutraliserat som ett hot dvs de kommer bedömt inte kunna ingå i varken NATO eller EU i en nära framtid. Fokus på Rysslands ansträngningar kommer att vara genom olika metoder påverka de baltiska staterna så att en sprickbildning uppstår mellan främst NATO och dessa stater. Vilket i förlängningen syftar till att neutralisera NATO som en organisation inom dessa länder och därmed skapa en fri västlig flank för Ryssland.
Analys
Som sig bör när en kris uppstår fokuseras huvuddelen av mediarapporteringen kring själva krisen, men det gör att man lätta kan missa vad som sker på andra platser i vårt närområde, så är även fallet nu. De baltiska staterna har sedan Krimkrisens påbörjande varit påtagligt nervösa över den nuvarande händelseutvecklingen. Likväl verkar man inom media glömt Rysslands sedan länge antagna axiom vad avser utnyttjande av buffertstater för att skydda Ryssland. Vilket är själva grunden till konflikten i Ukraina. De forna Sovjetstaterna känner troligtvis historiens vindslag slå tydligt mot dem över den nuvarande händelseutvecklingen.
Den avgörande skillnaden mellan Ukraina och de baltiska staterna är dock att dels är de fullvärdiga NATO medlemmar dels är de medlemmar i EU. Således är man väl integrerade dels i det västliga militära samarbetet dels i det ekonomiska samarbetet. Vilket gör att de för stunden bör känna sig säkra. Dock finns det inom NATO en spricka kring synen på de baltiska staterna och värdet av att de omfattas av det kollektiva försvaret. Tyskland var det NATO land som tydligaste motsatte sig framtagandet av en handlingsplan för NATO agerande i händelse av ett angrepp mot de baltiska staterna samt Polen.
Det man måste beakta var att denna sprickbildning, inom NATO, handlade enbart om framdrivandet av handlingsalternativ dvs ”vad gör vi om…”. Således ett ytterst harmfullt agerande från NATO sida, alla militära allianser och Försvarsmakter tar fram handlingsalternativ för olika händelser, det är själva grunden till dess existens. Orsaken till denna sprickbildning var att man ej vill göra Ryssland upprörd. Det vi nu kan se i hela Europa är en klar oenighet om hur man skall agera vid ett tydligt hot från ett offensivt Ryskt agerande i Ukraina. Europa står nu delat och handfallet kring ett övertagande av en region tillhörande en suverän stat.
Tyngdpunkten för händelseutvecklingen i Europa och Västvärlden låg under det tredje och fjärde kvartalet (KV) 2013 i Ukraina och Moldavien. Denna tyngdpunkt flyttas nu bedömt till de baltiska staterna, vissa hävdar Moldavien, dock är Moldavien redan överspelat, Ryssland kan mycket snabbt destabilisera landet i och med ett relativt avancerat proxyövertagande av dess ekonomi som genomfördes under III och IV KV 2013. Likväl är Moldavien till del redan neutraliserat i och med Rysslands truppnärvaro i utbrytarrepubliken Transnistrien. Denna truppnärvaro utgör likt den i Krim ett utmärkt påtryckningsmedel. Samt ett utgångsläge för att genomföra mer offensiva operationer, snarlika de i Ukraina mot Moldavien om de ej skulle foga sig. Således är Moldavien likt Ukraina redan överspelade och inordnade i Rysslands intressesfär.
Att tyngdpunkten nu flyttas till de baltiska staterna har den bakomliggande orsaken att i Rysslands västra område saknas en buffertzon mot NATO. Utifrån det tidigare beskrivna axiomet, kommer Ryssland bedömt fokusera sin energi på att försöka neutralisera detta område och därmed inordna det i sin intressesfär. Lyckas man neutralisera de baltiska staterna, kommer man till del återupprättat den buffertzon som blev konsekvensen av uppdelningen i Europa mellan segrarmakterna efter Andra världskriget. Det som saknas är djupet, dock kommer man i stort ha ett kontrollerat land mellan sig och delsNATO dels EU. Vilket i sig ger ett visst djup för att skydda själva Ryssland.
Således det agerande som fortlöpt sedan 2008 med start i Georgien av Ryssland handlar ytterst om att skaffa sig en buffertzon mellan sig själv och Väst. Syftande till att skydda själva ”moderlandet” från möjliga hot. Likväl är skrivelsen avseende skydd av Ryska medborgare utomlands, i dess nationella säkerhetsstrategi mångt och mycket skriven just för att kunna möjliggöra ett sådant agerande mot sina tidigare underordnade stater där en större Rysk befolkningskoncentration finns.
För att skydda delsde baltiska staterna dels Polen skall enligt läckta uppgifter (från 2010) NATO avdela nio (9) divisioner totalt från USA, Storbritannien, Polen och Tyskland. I sig en imponerande mängd materiel och soldater, dock ligger det stora skyddet för delsPolen dels de Baltiska staterna att de omfattas av NATO:s kollektiva självförsvar dvs den s k Artikel 5 i NATO stadgan. Detta är vad som gör att Ryssland aldrig kommer angripa de Baltiska staterna så tillvida att de själva ej uppfattar att ett angrepp är nära förestående från NATO vilket förefaller högst osannolikt i dagsläget.
En av de mer uppseendeväckande nyheterna i Krimkrisens skugga är från 140319 där Ryssland uttrycker oro över Estlands behandling av den Rysktalande minoriteten samtidigt som man nämner Ukraina. Nu i sig är detta inte något nytt att Ryssland har uttalat sig kring de Ryska minoriteterna i de baltiska staterna och hur man ser på dess behandling. Dock är uttalandet oroväckande i skuggan av Krimkrisen, då ett sådant uttalande ger en tydlig signal. Ryssland har tydligt visat vad man är beredd att genomföra i skenet av att skydda Rysktalande i Ukraina.
Rysslands agerande har skrämt de baltiska staterna rejält, detta har föranlett att USA Vicepresident Joe Biden rest dels till de baltiska staterna dels till Polen för att lugna dem och försäkra dem att delsNATO dels USA står på dess sida och är beredd att skydda dem mot en möjlig Rysk aggression. Likväl överväger USA att skicka trupp till de baltiska staterna för att genomföra övningar för att ytterligare försäkra dem om att man har för avsikt att skydda de baltiska staterna.
Således kan vi se att man dels har en handlingsplan för att skydda de baltiska staterna i händelse av ett väpnat angrepp. Dels gör man offentliga uttalanden där man poängterar att man är beredd att skydda dessa stater i händelse av ett väpnat angrepp. Det man måste ta i beräkning den spricka inom NATO rörande de baltiska staterna. En spricka som man potentiellt skulle kunna utnyttja, dock skulle själva idén med det kollektiva självförsvaret falla om man ej verkställer Artikel 5. Således kan det vid första anblick te sig säkert för en ovan åskådare att Ryssland kommer inte påverka de baltiska staterna på något sätt trots en spricka i alliansen, så är ej fallet.
Ryssland försöker påverka de baltiska staterna genom främst tre metoder 1) Underrättelseoperationer 2) Soft power och 3) Informationsoperationer. Påverkan sker bedömt samordnat med samtliga tre metoder för att få störst effekt. Målsättningen med denna samordnande operation mot de Baltiska staterna är att påverka dem till en sådan grad att de åter inordnas i Rysslands intressesfär. Denna påverkan har skett under en längre tid mot de baltiska staterna.
Den främsta faktorn för att kunna genomföra denna påverkan och med dessa tre metoder är dels den Ryska minoritetsbefolkningen i de baltiska staterna. Fördelat i de baltiska länderna utgör den Ryska minoritetsbefolkningen i Estland ca 25% i Lettland ca 29% och slutligen i Litauen ca 6% av den totala befolkningen. Således finns det i främst Estland och Lettland stora möjligheter att utnyttja minoritetsbefolkningen inom landet som en hävstång för operationer. Dels tidigare anställda inom den forna Sovjetiska säkerhetsstrukturen. Dessa tidigare anställda inom den Sovjetiska säkerhetsstrukturen, återfinns på många ledande positioner. Dels inom politiken dels inom de baltiska staternas egna säkerhetsstrukturer och kan där utöva påverkan.
Vad avser underrättelseoperationer så har dessa bedömt två syften dels att inhämta underrättelser om NATO försvarsförberedelser inom de baltiska staterna. Dels genom inflytelseagenter påverka de baltiska staternas interna händelseutveckling. För att få de baltiska staterna att hamna åter inom den Ryska intressesfären är det inflytelseagenterna som kan utöva en påverkan. Inflytelseagenterna syftar till att försvaga dels NATO dels EU inflytande inom de baltiska staterna och gör detta utifrån den position de har i samhället. Det är främst politiska aktörer dock kan andra samhällsaktörer även agera främst inom den ekonomiska sektorn. Det mer kända fallet avseende inflytelseagenter rör Edgar Savisaar i Estland. Savisaar mottog cirka 1,5 miljon Euro från en Rysk ickestatlig organisation (NGO) och på så sett hamnade han i dess ledband. Den ickestatliga organisationen var ledd av Vladimir Yakunin fd KGB anställd samt chef för Rysslands järnvägar (motsvarande dåvarande SJ), likväl rör han sig i President Vladimir Putins inre krets. Liknande operationer har även skett i Litauen.
Utnyttjandet av s k soft power i de baltiska staterna av Ryssland karakteriseras av att man försöker skapa, underhålla och ge stöd till Ryssvänliga nätverk inom det kulturella, ekonomiska och politiska etablissemanget inom de Baltiska staterna. Stödet Ryssland ger, är hur dessa nätverk skall organisera sig, introducera personliga och professionella kontakter, ekonomiska bidrag samt mediastrategier för att nå ut med sitt budskap. Ryssland har främst inriktat sin soft power ansträngning mot de Baltiska staterna inom tre områden, kultur, utbildningoch media. Det område som Ryssland främst har lyckats med, är media, där man skapat internetbaserade forum för rysktalande i de Baltiska staterna. Dels för att samspråka med varandra delsför att bli informerad och då bedömt erhålla en för Ryssland önskvärd bild kring olika situationer.
De Ryska informationsoperationerna mot de baltiska staterna syftar ytterst till att påverka dessa staters inrikes- och utrikespolitik och destabilisera länderna politiskt. Informationsoperationerna som Ryssland utnyttjar mot de baltiska staterna försöker oftast påvisa de Ryska minoriteternas utsatta situation samt ofta ger en vinkling om nationalsocialistiska tongångar. Informationsoperationerna syftar ofta till att destabilisera synen inom de baltiska staterna kring NATO och främst skapa en spricka mellan befolkningen och organisationen för att försvaga dess ställning. Ser man till informationsoperationer är det främst propaganda som utnyttjas i olika syften. Nu senast kring Krimkrisen har t ex Litauen utpekas som ett av länderna där nynazister skall ha utbildats för att genomföra våldsamma demonstrationer i KIEV under oroligheterna där. Likväl har Polen utpekats som ett annat av länderna bakom dessa demonstrationer.
Således genomförs det över tiden en påverkan mot de baltiska staterna vars främsta syfte är att destabilisera länderna och påverka dess NATO medlemskap. Dels genom att diskreditera NATO som organisation för att minska dess inflytande. Dels inhämta underrättelser avseende NATO för att därmed kunna parera organisationens förehavanden och planer. Destabiliseringarna inom länderna genomförs främst som smutskastningskampanjer mot politiker inom de tre länderna med olika syften. Likväl utnyttjas de Ryska minoriteterna samt det historiska arvet som en hävstång t ex kravallerna 2007 som uppstod pga rivande av ett monument. Det är främst underrättelseoperationerna som Ryssland bevisligen har lyckats, dock har ett antal avslöjats under åren, men det tyder även på att de baltiska staternas säkerhetsstruktur är kraftigt infiltrerat av Ryssland. Likväl har informationsoperationerna visat sig till del vara lyckade. Där man ej har lyckats är utnyttjandet av soft power, detta har bedömt en stor grund i att man har det historiska arvet av Sovjettidens ockupation av de Baltiska staterna att kämpa mot, vilket gör att man får stora svårigheter.
Slutsatser
Således det vi kan se kring de baltiska staterna är att det finns en rejäl grogrund för främst den Ryska underrättelseverksamheten att aktivt kunna påverka händelseutvecklingarna inom dessa tre stater. Att detta görs redan i dagsläget finns det tydliga exempel på under hela 2000-talet. Denna verksamhet kan bedömt komma att accelerera med Georgien, Ukraina och Moldavien nu inordnande i den Ryska intressesfären. Rysslands främsta mål kommer bedömt vara att neutralisera NATO inom de Baltiska staterna för att därmed erhålla en mer gynnsam västlig flank och en buffert mellan sig och NATO.
Det Ryssland främst kommer försöka utnyttja är den spricka som finns inom NATO kring hur man skall se på de Baltiska staterna. Att man försökt så sent som under 2013 att öka denna sprickbildning är tydligt. Detta skede genom en relativt avancerad informationsoperation som ledde till att baltisk media gick ut med information om att USA inte hade velat ha med dessa staterna i NATO vid den östliga utvidgningen, något som sedan visade sig vara fel, men nyheten fick stor spridning i de baltiska staterna.
Enda sättet bortsett vapenmakt Ryssland kan neutralisera NATO är att destabilisera situationen till den grad att man inom de baltiska staterna kommer begära ett utträde ur NATO. Hur detta skulle kunna ske kan man enbart sia om. Dock finns några tydliga indikatorer som man bör beakta för att ett sådant förfarande kan vara förestående. Tre tydliga indikatorer kommer bedömt finnas på ett stundande neutralisering av NATO. Dessa tre indikatorer kommer uppträda sekventiellt.
Den förstaindikatorn man bör beakta är om oroligheter börjar uppstå inom något eller samtliga av de tre staterna som kan hota stabiliteten. Där kommer bedömt de Ryska minoriteterna spela en avgörande roll för att kunna uppnå detta. Förfarandet kan likna den väl genomförda operationen i Ukraina. Ryssland har i dagsläget efter Krimkrisens början uttalat sig kring hur man ser på den ryska minoritetens behandling inom de baltiska staterna.
Den andraindikatorn man bör beakta är om det vid en destabilitet börjar uppträda politiska partier som samlar landet snabbt och man kan se en tydlig spårbarhet bakåt till Ryssland. Sådana partier finns i dagsläget likväl finns partier inom de baltiska staterna där relativt högt placerade frontfigurer har tydliga kopplingar till Ryssland. Detta kan vara en indikator på ett stundande maktövertagande för att inrätta en marionettregim.
Den tredje och tydligaste indikatorn på en stundande neutralisering av NATO, är om destabiliseringen fortsätter till den grad att den sittande regeringen tvingas in i ett hörn och visas maktlös samt ett nyval kommer krävas av dels de övriga politiska partierna delsav befolkningen för att man ej kan garantera säkerheten inom landet. Utlyses ett nyval under en sådan situation kommer bedömt Ryssland fokusera sin totala energi på att försöka få ett Rysslandsvänligt parti till makten inom landet, för att på sådant sätt kunna få det landet att begära utträde ur NATO.
Avslutningsvis vill jag säga att detta är ett scenario som jag skisserat upp, dock finns spelbrickorna på plats för att kunna genomföra det skisserade scenariot, om det kommer ske låter jag vara osagt. För en mer utförlig genomgång kring underrättelseoperationer i de baltiska staterna från Ryssland läs då inlägget, Smert sjpionam.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit: 140321 Ändrat svenskan med kraft efter en liten Twitter storm kring den 😉 Förhoppningsvis är det mer läsvänligt nu.
Källor
BBC 1, 2 (Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Euobserver 1(Engelska)
Kapo 1(Engelska)
Minority Rights 1, 2, 3 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
RIAC 1, 2(Engelska)
The Baltic Times 1(Engelska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)

Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar


My PRECCCIOUS!!!!

Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…
En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?
Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.
Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.
Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?
Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.
Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.
Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.
J.K Nilsson