Försvarsbloggare

av Ulf Henricsson

I sitt tal på Folk och försvars konferens i år talade utrikesminister Margot Wallström varmt för vår militära insats i Mali. Argumenten för den var de gamla vanliga för internationella insatser. Skapa trygghet för folket och stabilisera samhället så att man tryggt kan leva i och utveckla sitt eget land.

Inte ett ljud om kostnaderna. För några år sedan undrade många svenskar vad vi hade i Afghanistan att göra. Likaså kritiserades koalitionen som verkade i Irak. Det kostade för mycket till ingen nytta. Argument som att bygga en fungerande stat och skapa en dräglig miljö för den vanliga medborgaren avvisades. Visst, allt gick inte som önskat och det var inte gratis och jag vet att missionerna inte är helt stängda – politiker slår sig för bröstet när man meddelar att vi har ett trettiotal personer kvar.

Politiken vek ned sig för opinionen och pengarna ansågs behövas till annat. ”Låt folket i länderna sköta detta själva” med civilt stöd – det gick ju definitivt inte bättre!  Detta var inte enbart ett svenskt beteende utan ett internationellt flockbeteende.  Kan man ha tänkt på den kommande flyktingströmmen? Knappast – politiken kritiserar ofta kvartalsekonomin – men hur är det med kvartalspolitiken? Inte så stor skillnad – den ena räknar pengar och den andra röster.

Nu skulle vi återigen skydda vår landgräns eftersom Putin bullrar och har sig . Vad händer ?– landgränsen ”stormas” av afghaner, irakier och syrier – som vi lämnat bakom oss. Vi verkar dock ha gjort ett bra intryck eftersom så många vill hit.

Den allmänna opinionens uppfattning är inget bra styrinstrument för säkerhetspolitiska beslut. För huvuddelen av den är solidaritet något man i handling förbehåller den närmaste omgivning, resten av solidariteten fixar vi med stora ord. Vad händer när de första svenskarna dör i Mali? Törs politikerna stå upp och tala om att det kostar att vara med i världssamfundet –  att det kostar att stå upp för mänskliga rättigheter.

När får vi se statsministern på veterandagen – svenska statsministrars frånvaro på dylika evenemang är unik.

Visst – vi bidrar med humanitär hjälp men är inte så noga med om hjälpen  kommer fram till rätt mottagare eftersom det alltför ofta krävs militärt skydd och militära transporter för att få fram den till de som verkligen behöver den. Jag är övertygad om att DAECH och andra stridande grupper lever gott på rövade hjälpsändningar.

Vad hade DAECH varit med koalitionen kvar i Irak och hur hade flyktingströmmen då sett ut?

Jodå – både försvarsministern och ÖB sade på rikskonferensen att det inte bara handlar om nationellt försvar utan även internationella insatser, men pratade inte så mycket om proportionerna – den visas av verkligheten och imponerar inte.

Är det i dag fortfarande i säkerhetspolitik insatta personer som inte ser kopplingen mellan internationella insatser och den nationella säkerheten och att vårt ”närområde” idag sträcker sig långt bortom den nationella gränsen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

 
P.S.
Jag har inte skrivit att Putin inte är ett problem och att Gotland inte skall försvaras.

av Ingolf Kiesow

Flyktingkrisen har tagit Sverige med överraskning. Samhället visade sig inte tåla de påfrestningar som den enorma ansvällningen av flyktingvågen medförde. Den generösa attityd som vi har visat dem som flyr från nöd och förföljelse ända sedan judarna började fly från Danmark under det andra världskriget visade sig inte längre möjlig att upprätthålla. Samhället är alltför sårbart. Otrygghetskänslan har förstärkts av att EU inte kan enas om en flyktingpolitik som accepteras av alla. En rad före detta Warszawapaktsmedlemmar trotsar öppet de majoritetsbeslut som har fattats.  EU har aldrig varit en försvarsallians, men många har trott att medlemskap i EU är allt vad som behövs för att vara trygg inför händelser i vår omvärld. Något civilförsvar skulle till exempel inte behövas. Inga krig såg ut att vara möjliga i vårt närområde och EU skulle rädda oss från försörjningsproblem under fredstid. Så är det uppenbarligen inte, och det har inte heller någonsin varit på det viset.

Varken Polen och andra tidigare östblocksstater eller Storbritannien är längre självklara deltagare i beslut om viktiga frågor, inte bara avseende migrationsfrågor. Polen står själv anklagat för att bryta mot viktiga  EU-lagar om press- och yttrandefrihet. Schengen-avtalet utsätts för påfrestningar efter de svenska  och danska besluten om ID-kontroller vid  gränsen. Utöver Tyskland – som nu deltar med spaningsflyg –  har Frankrike inte lyckats dra in flera EU-länder med militära enheter i kriget mot ISIL i Syrien  efter terrordåden i Paris. EU har därmed inte en enad hållning i den konflikten. Även de som har trott på att EU skulle kunna erbjuda en ersättning för civilförsvars- och försörjningsberedskap har berättigad anledning till oro om enigheten och solidariteten  kommer att visa sig tillräcklig inför mera allvarliga konflikter i vårt närområde.

Och sådana kan inte uteslutas.

Strategiförändring och militärreformer i Ryssland och Kina

Den 1 januari 2016 publicerades nya riktlinjer för strategisk planering i Ryssland genom ett dekret undertecknat av president Putin. Det ersätter ett motsvarande dekret från 2009 och nämner nu uttryckligen både USA och NATO som hot mot rysk säkerhet. USA:s och EU:s agerande i Ukraina nämns som orsak till den väpnade konflikten där, och USA beskylls för att förbereda biologisk krigföring. Ryssland måste vidta ekonomiska motåtgärder och göra landet mindre beroende av omvärlden, men samarbete med Kina med flera BRICS-länder skall utökas.

Kina, som redan tidigare har fördömt sanktionerna mot Ryssland uttalade genom en talesman för utrikesministeriet  att man gillar de nya ryska säkerhetspolitiska riktlinjerna och tillade att ”Kina kommer att fortsätta samordna sig med Moskva rörande globala angelägenheter .

Kina hade samma dag publicerat nya detaljer om sina pågående militära reformer. De innehöll instiftande av ett armékommando, en uppgraderad missilstyrka och specialstyrkor för rymdkrigföring och cyberkrigföring. Kina hade dagen innan publicerat en bekräftelse på att man har påbörjat byggandet av ett andra hangarfartyg och kritiserade samtidigt den amerikanska politiken att upprätthålla ”havens frihet” i Sydkinesiska havet och utföra patrullering i området med örlogsfartyg och tunga bombflygplan.

Båda länderna har anspråk på att diktera villkoren för sina grannar och båda tilldelar sina försvarsmakter växande andel av sina ekonomiska resurser. De ger nu uttryck för att vara gemensamma potentiella motståndare till ”väst”.

Nordkoreansk vätebomb

Inte bara stormakternas uppträdande är ägnat att skapa osäkerhet inför framtiden. Nordkorea sprängde den 5 januari en kärnladdning, som hävdades vara en vätebomb. Det finns anledning att betvivla det påståendet, men frågan är om amerikansk opinion kommer att lita på bevis för motsatsen. En amerikansk uppladdning för att bemöta det nordkoreanska hotet kan komma att uppfattas av kineserna som ett hot också mot dem. Ryssland skulle sannolikt reagera på ett liknande sätt.

Sanktioner och oljepriskrig

Redan strax före årsskiftet hade ”väst ”gjort en markering, som nästan kom bort i nyhetsflödet. Den 22 december kungjordes en förlängning med ett halvår av de sanktioner mot Ryssland som USA och EU tillsammans med Japan och andra västorienterade länder började införa i mars 2014 med anledning av det ryska agerandet mot Ukraina. Sanktionerna har förstärkts successivt och är numera riktade mot energisektorn, teknologiöverföring, finanstransaktioner, banker och tjänster.

Deras verkan har förstärkts av att OPEC-länderna under ledning av Saudiarabien i slutet av 2014 övergav systemet att genom exportkvoter reglera priset på oljemarknaden. Det skedde med verkan tills vidare för att förhindra att amerikanska företag, som använder dyrare utvinningsmetoder såsom ”fracking ” skall ta över marknadsandelar. Följden blev en sänkning av oljepriset på världsmarknaden  från 100-110 dollar fatet till mellan 35 och 40 dollar.

Intäkter från olja och gas svarade 2013 för omkring hälften av de ryska statsinkomsterna. Nu föll oljeexporten med hälften och gasexporten med 20 %. Bruttonationalprodukten föll med 4,6% mellan halvårsskiftena 2014 och 2015.  Även de ryska motåtgärderna i form av importförbud för livsmedel och konsumtionsvaror från länder som deltar i sanktionerna har drabbat det ryska försörjningsläget.

Nästan samtidigt med att USA och EU förlängde sanktionerna förlängde OPEC-länderna sitt avstående från kvotering tills vidare. Saudiarabien publicerade också en statsbudget för 2016, som innefattar borttagande av subsidier och underhåll samt andra besparingsåtgärder. Det visar en betydande beslutsamhet att tåla ekonomiska påfrestningar för att hålla ut med prispolitiken på olja. Man tänker fortsätta ända tills man kan räkna med att de amerikanska fracking-bolagen inte kommer tillbaka till marknaden.

Ryssland fortsätter att drabbas av det låga oljepriset. För att kompensera sjunkande export till Europa försöker Ryssland med viss framgång att få Kina att köpa dess olja och gas. Detta har bidragit till att man också ökar samarbetet på de ekonomiska, kulturella och militära områdena. Bl. a. har man genomfört gemensamma marina manövrar i östra Medelhavet, i den Japanska sjön och norr om Japan.

Den muslimska världen

Något som mitt i dessa ovissheter verkar någorlunda förutsägbart är att motsättningarna mellan shiiter (som dominerar Iran, Irak och Bahrain) och sunniter (som dominerar nästan alla övriga muslimska länder) kommer att förvärras. Terrordåd har under 2015 begåtts mellan shiiter och sunniter runtom i ”den farliga halvmånen” d v s  alla muslimska länder från västra Kina i öster till Marocko i väster. Under början av 2016 har de redan hunnit följas av iranska hotelser mot Saudiarabien och dess sunnitiska allierade. En shiitisk stam (”Houthi”) med stöd från Iran har i ett inbördeskrig i Yemen vunnit segrar mot en allians av sunnitiska stater ledd av Saudiarabien.

Även inbördeskriget i Syrien är delvis ett utslag av shia-sunni-motsättningar. Assad representerar en shia-sekt som utgör en minoritet, men som sedan länge härskar över en blandning av olika etniska och religiösa element. Av dessa tillhör en majoritet sunnitisk islam i någon form. Assad stöds av Ryssland och Iran samt vad gäller FN:s säkerhetsråd även Kina, medan västländerna stöder rebellerna (utom ISIL). Ett öppet krig mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran skulle tendera att dra in stormakterna i konflikten mellan sunni och shia enligt samma mönster och riskera att inflammera relationerna mellan ”öst” och ”väst”.

Sverige bör skydda sin försörjning

De flesta av dessa riskfaktorer är av långsiktig karaktär. De har plötsligt blivit många, och alla har inte nämnts här. De kan kombineras i oförutsägbara händelseförlopp, som förändrar förutsättningarna för vår säkerhetspolitik. Sverige är varken medlem av NATO eller någon annan militär allians som kan ge oss skydd. Vi saknar helt ett civilförsvar och har inte något egentligt invasionsförsvar. Vi har en extremt låg självförsörjningsgrad med livsmedel och bränsle. Vi saknar myndigheter och lagstiftning som på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott kunde hantera våra försörjningsproblem. Ändå deltar vi i NATO:s partnerskap för fred och i EU:s östliga partnerskap, som vi själva har tagit initiativ till och som anses som ett hot av Ryssland. I egenskap av EU-medlem deltar vi i de västliga sanktionerna mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, som vi kritiserar häftigt. Varken NATO eller Ryssland har anledning att behandla oss som ett neutralt land i händelse av väpnad konflikt mellan dem, oavsett att vi själva hävdar ”alliansfrihet”. Ordföranden i den ryska Duman har förklarat att Sverige och Finland inte längre kommer att behandlas som neutrala stater efter att ha undertecknat ett ”värdlandsavtal” med NATO. I bästa fall kan vi räkna med att behandlas som ”icke-krigförande” i folkrättslig bemärkelse och inte som ”krigförande”.

Politiker och tjänstemän i regeringskansliet avfärdar tal om civilförsvar eller starkare militärt försvar med att sådana frågor inte kan ges prioritet, när vi har en flyktingkris och budgetproblem med skola och sjukvård att lösa.

Flyktingkrisen är inte något isolerat inrikespolitiskt problem. Det är en signal från en omvärld, som snabbt blir mera osäker och pockar på vår uppmärksamhet. Den borde göra att frågor om civilförsvar, försörjningsberedskap och militär beredskap ges högre i stället för lägre prioritet. Den borde också ha lärt oss att det kan gå fort, när omvärlden kommer med utmaningar för svensk säkerhetspolitik. Det är farligt att försumma planering och beredskap inför oväntade händelser, särskilt när man vet att det finns en viss sannolikhet för att de kommer att inträffa.

Flyktingkrisen har också visat att det inte behövs ett storkrig för att vårt samhälle skall utsättas för påfrestningar, som inte kan bemötas utan drastiska och mycket oönskade beslut. Redan om de västliga sanktionerna mot Ryssland skulle eskalera, kan det skapa problem för vår försörjning med varor utifrån. Under det andra världskriget hade vi en självförsörjningsgrad på livsmedel nära 80 %. Idag är den sannolikt under 50%. Under det kriget hade vi stora problem med att försörja befolkningen med både livsmedel och bränsle. Idag är vi också på många andra områden beroende av daglig tillförsel av till exempel elektronik. Då behandlades vårt land som en neutral stat i folkrättslig bemärkelse. Vi hade skapat en rad institutioner och mekanismer, som gav oss ett civilförsvar och en försörjningsberedskap.

Också om man lever i den föreställningen att Sverige i en väpnad konflikt i vår omvärld idag skulle kunna lyckas att bli behandlat på samma sätt, är skälen nu minst lika starka som då för att inte fortsätta att leva som om inga hot mot vår försörjning och vår territoriella integritet skulle existera. Det är svårt att förstå varför vi inte vill ta intryck av vad som sker i vår omvärld på samma sätt som en tidigare generation hade förmågan att göra, när osäkerheten började infinna sig. Osäkerheten ser visserligen annorlunda ut idag, och historien upprepar sig inte, men det hindrar inte att man bör ta lärdom av den.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Micael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger.  ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju  på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Hydén bland annat följande:

• En trend har brutits, så stämningen i organisationen präglas av en framtidstro som det är länge sedan vi hade.
• Vi kan mycket, vi har fantastisk personal, vi har högkvalitativa vapensystem.
• Ryska hot – det må vara kärnvapenhot eller hybridhot – skall mötas med en inställning hos soldater och sjömän att även om jag är ensam och bara har mitt vapen skall så skall jag ställa mig i vägen, det är min uppgift.
• Hot mot Gotland skall mötas med ett operativt rörligt försvarskoncept
• ÖB hoppas att personalförsörjningssystemet kan justeras så att det blir mer flexibelt.

Beskedet från ÖB är sammanfattat: Vi ska kunna möta både kärnvapenhot och hot om hybridkrig

I en liten bok, som på svenska heter ”Svärdseggen” (Ystad 1965: på franska utgavs den 1932) anger författaren, dåvarande kaptenen Charles de Gaulle vad som är befälhavarens viktigaste uppgift, nämligen ”Att skapa sig en bild av de rådande omständigheterna i varje särskilt fall är alltså befälhavarens viktigaste uppgift. Känner han dem, bedömer han dem riktigt och utnyttjar dem, står han som segrare. Känner han dem inte, bedömer  han dem fel eller försummar att utnyttja sina kunskaper, blir han besegrad.” Enligt min mening är de Gaulles teser tidlösa.

När man läser igenom ÖB Micael Hydéns besked, relaterat ovan, inställer sig osökt frågan: Har han skaffat sig en riktig bild av de omständigheter som har som har inverkan på hans möjligheter att fullgöra sin uppgift.

Det förefaller högst sannolikt att ÖB gjort felbedömningar när det gäller bland annat följande omständigheter:

• Personalförsörjningssystemet. ÖB tror att det räcker med en justering, med frivillighet i grunden. Frivillighet i grunden innebär att försvarsmakten gör sig beroende av arbetsgivares, skolmyndigheters och enskilda tilltänkta soldaters konjunkturkänsliga bedömningar av försvarsmaktens attraktivitet. Frivillighet i grunden förhindrar vidare erforderlig rekrytering till ett meningsfullt nationellt försvar. Det krävs värnplikt som grund.
• Effekten av att försvarsmakten i större utsträckning talar om vad den gör. ÖB bedömer att det blir en positiv effekt. Det är minst lika troligt att effekten blir negativ. Medborgarna vill ha nationell säkerhet och de är sannolikt inte lika imponerade som ÖB av vad försvarsmakten presterar i Mali  och i Nato-övningar.
• Tilltron till ett operativt rörligt försvarskoncept, t ex för försvar av Gotland. Gotland kan i framtiden hotas av hybridkrig i den mening som Ryssland tillämpat på Krim. Mot detta hjälper inget rörligt försvar. Det krävs ett territoriellt försvar.
• Slutligen: Bydén verkar ha missbedömt svenska folkets syn påbehovet av försvar.  Det är inte det försvar för uppvisning i fredstid som han erbjuder. Det är ett nationellt försvar som man vill ha, ett försvar som i tider av konflikt och hot ger trygghet.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA

av Lars Wedin

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)

Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d v s bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.

Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.

Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?

Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.

Låt oss nu granska detta beslut. För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.

För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?

För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d v s den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl a med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.

Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen. För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.

För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt. För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m m Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.

Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna. En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.

En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.

Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.

Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar, som hårt drabbar försvaret, måste exempelvis vara extremt lätt att fatta.

Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit mångahanda och oddsen svåra, men Kerry kämpar på oförtrutet. Han är verkligen beundransvärd, en stor tillgång för sin president, sitt land och för världen i stort, i ett läge när världen brinner och behovet av amerikanskt ledarskap är stort. Och en del framgångar, om än med oviss varaktighetshalt, har den febrilt verksamme Kerry onekligen kunnat registrera, tillsammans med chefer och kollegor: det brokiga året 2015 har också bl a levererat ett avtal om Irans nukleära kapacitet och ett klimatavtal i Paris.

I stark konkurrens från andra katastrofala oroshärdar får väl det fleråriga Syrien-dramat anses som det som är allra mest nödvändiga att bringa till ett slut, givet alla enorma humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser, samtidigt som fredsoddsen just där är som svårast. De svåra oddsen beror ju på dels att det handlar om minst tre samtidiga krig (upproret mot Assad-regimen, den internationella mobiliseringen mot monstret IS/ISIS/ISIL/DAESH och kriget mellan turkiska armén och det gränsöverskridande kurdiska PKK), dels att kriget/krigen varit och är ett s k ”proxy war” där olika regionala och globala parter stöder olika lokala falanger, dels på den extrema fragmentiseringen av stridsmiljön, och dels att de syriska konflikterna är nära förbundna med konflikterna i Irak (liksom andra grannländer), mm.

Den nu återuppstådda internationella, Kerry-ledda, prioriteringen av Syrien-krisen har som vi sett flera grunder:

• det framväxande terrorhotet med direkta och indirekta kopplingar till främst just IS och höstens spektakulära dåd i bl a Ankara, Beirut, Paris,
• den för Europa och EU synnerligen svårhanterade flyktingkrisen,
• det ryska militära ingripandet på Assad-regimens sida och den rysk-turkiska krisen efter nedskjutningsincidenten – och
• insikten om att en framgångsrik kampanj mot IS trots svårigheterna närmast kräver att ekvationen förenklas genom en fredsprocess i det syriska inbördeskriget.

Och nu, framemot årsskiftet 2015-2016, har alltså ett flämtande ljus av hopp tänts, i och med att FN:s säkerhetsråd äntligen lyckats enas om en resolution om en vägkarta mot fred i den ena konflikten i Syrien, den mellan Assad-regimen och floran av rebellgrupper på den icke-jihadistiska sidan. Den bristande kompromissvilja mellan regionala och globala makter som hittills, under långa och förödande krigsår, blockerat säkerhetsrådet – främst på grund av oförenliga ståndpunkter beträffande Assad-regimens roll – har nu ersatts av en vilja, i säkerhetsrådet och mellan närmast involverade regionala makter (Turkiet, Saudiarabien, Iran, m fl), att i förekommande fall ”agree to disagree” och trots oenigheter och oklarheter i mängd satsa kraft och prestige i ett vanskligt syriskt fredsprojekt.

Framsteget i FN:s säkerhetsråd hade, under övergripande ledning av den energiske och optimistiske Kerry , i strategisk samverkan med Ryssland/Putin, föregåtts av möten i Wien med alla ”stakeholders” utanför Syrien, nu inklusive Iran, en process för att söka enighet om vilka rebellgrupper som kunde anses tillräckligt ”moderata”/icke-jihadistiska för att platsa i en seriös fredsförhandlingsprocess, och möten, främst i saudiska Riyad, mellan utvalda rebellgrupper för att skapa en enad förhandlingsplattform. Och vägkartan föreskriver (optimistiskt) förhandlingsstart mellan Assad-regimen och oppositionen redan i årets början, följt av vapenvila, överenskommelse om övergångsregering till sommaren och så allmänna val efter 18 månader. Den bakomliggande tanken verkar vara att Ryssland och Iran ska kunna ”leverera” Assad, att USA ska kunna hålla Turkiet och Saudiarabien i örat och att dessa tre tillsammans ska kunna ”leverera” anti-Assad-grupperna, och att dessa olika tyglar sammantaget ska möjliggöra en parallell krigföring mot i första hand IS, i andra hand övriga jihadister, som Al Nusra. Och att FN (arme De Mistura!) ska leda och sammanhålla förhandlingsprocessen, med stöd av ”stakeholders”.

Risk finns förstås, uppenbar risk, att detta upplägg spricker redan innan det hinner sjösättas.

Går det överhuvudtaget att i praktiken ”separera” kriget mot IS från det ursprungliga syriska inbördeskriget, är ett närtida eld-upphör mellan inbördeskrigsparterna tänkbart och övervakningsbart samtidigt med ett pågående och eskalerat krig mot IS m fl, går det att uppnå enig kompromiss om i sammanhanget legitima rebellgrupper (vilka som skall ses som del av lösningen snarare än del av problemet), kan saudiska, iranska och turkiska intressen alls bringas till i praktiken fungerande samverkan, vilken roll är Turkiet berett att ge syrisk-kurdiska PYD/YPG i en fredsprocess i Syrien samtidigt med pågående väpnad konflikt med den kurdiska systerorganisationen PKK i Turkiet, och, inte minst, hur länge går det att hålla undan den kvardröjande oenigheten i synen på Assads och Assad-regimens roll under övergångsperioden?

Frågorna är många, liksom tvivlen. Fler finns, listan är lång.

Och så här strax efter årsskiftet påminns vi därtill, ganska brutalt, om hela det västasiatiska läggspelets inbyggda spänningar och sårbarheter – detta att i den syriska (och irakiska) krishanteringen ett avslutande av kriget ( och IS´ besegrande) är endast ett av flera mål i parternas målhierarki, och av flertalet parter/aktörer inte det högst prioriterade. Som spön i backen står de regionala exemplen på detta.

En sekvens härvidlag började med det Putin-ryska ingripande i Syrien-krisen som alla kännare definierat som nr 1 bland ”game changers”, bl a eftersom detta ingripande kom att i grunden ändra förutsättningarna för den turkiska AKP-ledningens Syrien-politik, följt den 24 november av den turkiska nedskjutningen av ett rysk SU-24 plan som bombade turkmenska Assad-fientliga rebeller i gränstrakterna i det för turkisk Syrien-politik viktiga Hatay-området (vars införlivande i Turkiet officiell syrisk politik aldrig erkänt!).

Incidenten har dramatiskt försämrat de tidigare goda, på ömsesidigt ekonomiskt och energipolitiskt beroende baserade, relationerna, och ännu vid årsskiftet skymtar inget slut på serien av Putin-ryska straffåtgärder eller eljest försoningssignaler, även om båda parter visat viss vilja till återhållsamhet vid valet av medel (Putin har inte varslat om stopp för de vitala gasleveranserna, och kollega Erdogan har inte varslat om att stänga Bosporen-utloppen, för att nämna några uppenbara exempel, förutom hittillsvarande avstående från militär eskalation).

Samtidigt konstateras att incidenten dels föranlett Putin-Ryssland att flytta fram sina militära positioner i och intill Syrien (bl a lv-systemen S-300 och S-400), dels därmed blockerat Turkiets handlingsfrihet att kunna medverka i USA-ledda koalitionsföretag mot IS – ytterligare en motgång för Turkiets Syrien-politik, och dels (därmed) skapat ytterligare svårigheter i det globala och regionala arbetet med att koordinera en effektiv anti-IS-kampanj. Det tillkommer ju att en fortsatt eskalation av den turkisk-ryska konflikten ofrånkomligen blir eller redan är en (i detta sammanhang starkt oönskad) konflikt mellan Ryssland och NATO. Det tillkommer också att Putin-Ryssland också sitter inne med ett trumfkort vars användande kan tillföra regionen ytterligare höjder av farlig komplikation: nämligen det kurdiska kortet, att säkerställa evig turkisk fiendskap genom att öppet militärt stödja PYD/YPG i Syrien och därmed PKK i Turkiet.

En annan sekvens gäller det saudisk-iranska förhållandet, den statliga nivån av det historiska sunni-shia rivaliteten inom Islam, inom och utanför arabvärlden. Kerrys triumf att i höstas äntligen få till stånd ett internationellt Syrien-format där såväl saudier som iranier (och turkar, ryssar och amerikaner, m fl) fanns med – det som senare i höstas beredde vägen för beslutet i FNs säkerhetsråd om vägkartan för fred i Syrien – har nu kring årsskiftet blivit Kerrys huvudvärk: de saudiska massavrättningarna med en känd shia-ledare bland offren har fått ledningen i Teheran att varsla om ”gudomlig hämnd”, och stor oro finns nu bland bedömare för att denna bilaterala saudisk-iranska hätskhet, redan stor p g a Jemen, ska få allvarliga regionala följdverkningar och därvid försvåra en redan närmast hopplös fredsuppgift i Syrien.

Under några korta månader sedan i höstas, då terrorattentat och flyktingkris tycktes bereda vägen för kompromissvilja, trots de skilda/motstående agendorna, och ensning av synen på vad som borde prioriteras, har alltså ett antal ytterligare försvårande omständigheter tillkommit med bäring på Syrien-krisens tre separata (men sammanvuxna) krig, Assad-regimen och allierade mot de många olika rebellgrupperna, det internationella samfundet mot IS och, icke att förglömma, det turkiska, gränsöverskridande kriget mot PKK i Turkiet och norra Irak och (om än hittills mindre i militära former) mot systerorganisationerna PYD/YPG i norra Syrien.

Hur ska, mot den bakgrunden, saudier och iranier, turkar och ryssar, turkar och kurder, amerikaner och shia-irakier (osv, osv) kunna enas om en kompromiss i känsliga frågor som de rörande Assads nuvarande och framtida roll, och vilka rebellgrupper som ska anses fähiga att delta i samtal med Assad-folk under Staffan de Misturas ledning? Svaret är väl, kanske, att detta kan ske om parterna trots allt finner alternativen (till någon form av förhandlingsframsteg) värre.

Så beslutet i FNs säkerhetsråd, även om det i väsentliga drag handlar mest om att ”agree to disagree”, får ändå anses vara ett flämtande ljus i mörkret i egenskap av nödvändigt första steg, oavsett hur många ytterligare steg, med eller utan John Kerry, som kommer att krävas innan en riktig, hållbar och kännbar process mot fred finns att registrera. Bättre med ett steg i rätt riktning än full rusning i katastrofal riktning. Måtte vi hinna ordentligt hedra Kerry för hans kringflackande fredsoptimism innan han går i väggen eller eljest måste lämna in.

Så under 2016 kommer vi att fortsätta brottas med paradoxen: att Syrien-krisen å ena sidan blir allt brutalare, allt mer ”oacceptabel”, för varje dag som går, å andra sidan ger upphov till en internationell nevrotisk diplomatisk häxkittel, med idel infernaliska kopplingar och komplikationer, som tycks leda längre och längre från en lösning.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns  någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt.  Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.

Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015.  De fyra författarna  skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.”  Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn.  På sidan 112 förklarar man nämligen:

”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande  eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)

Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärk­ningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.

Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns.  Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt?  Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld?   Vidare får jag intrycket att  den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrens­orienterade kretsar.

Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen.  Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många  småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.

Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.

Transporter till och från Gotland

Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad på­verkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat.  Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.

Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för  diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av  buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.

Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?

I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila tran­sporter  av nödkaraktär.  De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken.  Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.

Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.

För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter.  Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsle­celler. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.

Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor upp­märk­samhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka  ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.

Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.

Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet  – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.

Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätt­håller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot upp­trädande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.

Re­sone­manget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplo­matiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrke­demon­strationer i flera steg.  Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.

Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot  bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med när­luftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.

I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den  svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför  dessa.  Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.

Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler  mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska poli­tiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militär­strategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i  scenariot.

En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthållig­heten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror.   Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.

En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.

En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på för­beredelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris.  Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av  vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.

En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA