Sökresultat för: Ledning

Vi måste förstärka Gotland

Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.

Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.
– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.
I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.
– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.
När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.
Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.
– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.
Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.
– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.
Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.
Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.
Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.
– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.
Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.
– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.
En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.
Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.
Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet



Blogg listad på Bloggtoppen.se

Ungdomarna vill pröva på soldatlivet – vad vill Försvarsmakten?

Ungdomsverksamheten är väsentlig för Försvarsmaktens personalförsörjning och för folkförankringen nu när myndigheten bygger sin verksamhet på anställning eller avtal. Redan tidigare hade den betydelse för Försvarsmakten genom att ett antal officerare och reservofficerare startat sin karriär i någon av frivilligorganisationernas … Continue reading →

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Benämningar på manöverbataljoner, inlägg 2

I dagarna är en remiss på ny FM ArbO ute (Försvarsmaktens föreskrifter med arbetsordning för Försvarsmakten).

Av en händelse råkade jag studera den del där alla krigsförband ges benämningar (vilka inte kan ändras lokalt eftersom en föreskrift endast kan ändras av en förordning eller lag). 

Tyvärr verkar Försvarsmakten vara på väg att gå åt exakt del håll jag i mitt tidigare inlägg inte tyckte man skulle gå: manöverbataljonerna ska nämligen även benämnas manöverbataljoner. 2. amfibiebataljonen ska bara benämnas ”8. manöverbataljonen”. Samma dystra nomenklatur gäller för de övriga 7 manöverbataljonerna. Den mellan Livgardet och K 3 idag delade bataljonen ska benämnas ”7. manöverbataljonen (lätt)”.

Jag tar mig för pannan. 

Försvarsmakten lägger ner stora summor på attraktionsarbetet och någon politruk har helt bortsett från hur den berörda personalen kommer att uppfatta det nya namnet på sin arbetsplats. Vadå varumärkesarbete?

Tänk er den unga kvinnan som avslutat sin GMU och nu blivit anställd som GSS/K. När hennes vänner frågar var hon jobbar förväntas hon med stolthet säga ”7. manöverbataljon (lätt)”. Wow – häftigt. Ojojoj.

Jag må vara en gammal stofil och före detta palatsvakt hos Farao, men detta låter faktiskt inte speciellt genomtänkt. Vad hände med alla de kloka förslag vi genererade förra gången här på bloggen? Jag skickade till och med ett papyrusbrev (mail) till dåvarande arméinspektören i frågan. Han svarade.

Ska denna utslätade princip gälla så bör alla krigsförband omfattas av den. 
  • Stridsflygdivision låter ju alldeles för krigiskt – det ska heta flygmaskinsdivision. 
  • Korvettdivision ska givetvis heta båtdivision. 
  • Högkvarteret ska döpas om till ledningsgruppen.

Gör om och gör rätt.

GMY

Sinuhe  

GSS/T – hur går det?

Dagens Nyheter har publicerat ett antal artiklar om vår nya personalkategori tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Soldater som har en annan huvudarbetsgivare än Försvarsmakten och som tjänstgör kortare eller längre tid hos oss. En artikel beskriver svårigheter att nå målen … Continue reading →

En marin i användning

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar! 

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.

För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning. 


Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.
Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.
Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.
Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. 
Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.
I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning  i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.
För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter. 
Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 3

I onsdags var turen kommen till en öppen hearing om rysk säkerhetspolitik i Försvarsberedningens regi. Denna sändes över webben. Ett bra initiativ av Försvarsberedningen, och vi får hoppas att detta återkommer regelbundet de närmaste 18 månaderna.

Åhörarna kunde lyssna på ambassadör Örjan Berner, Fil Dr Gudrun Persson och Senior Research Fellow Lena Jonson som gav olika initierade perspektiv på mycket av de inrikespolitiska förhållandena i det stora grannlandet. Det bestående intrycket från föreläsningarna och frågestunden är att Ryssland väger mellan det västerländska och det ryska.

Intressant var att det radikalkonservativa Izborskij Klub diskuterades. Denna sammanslutning/tankesmedja utgår från en konfrontativ anti-liberal ideologi som ser tillvaron som en kamp mot väst. Motståndet ska ledas från en Euroasiatisk union med säte i Rysslands tredje största stad Novosibirsk. Eller rättare sagt från Novo Novosibirsk, här med avantgardistisk mastodontkonst i bästa 20-talsstil med våldsförhärligande kärnvapenubåtar. Min slutsats av hearingen är att vi står inför en ökad osäkerhet när det gäller Ryssland det närmaste decenniet, och att vi därför måste ta höjd för detta i våra fortsatta resonemang.

Det enda jag saknade under det öppna seminariet var lite mer konkreta svar från panelen. Två frågeställningar stack ut från de närvarande riksdagsledamöterna. Den första ställdes av Hans Wallmark (M) och handlade delvis om Kaliningrad, den andra av Peter Rådberg (Mp) och handlade om utvecklingen vid ett sönderfallande Ryssland. Det var just vid dessa tillfällen som jag önskade att de tre experterna kunde lämna ett generellt plan och problematisera frågorna.

Onsdagen blev en lärorik dag för Folkpartiets ledamot, Allan Widman, som efter sändningen skyndade till Folk och Försvar för att deltaga i ett seminarium om utmaningar för den svenska marinen. Hela tillställningen kommenteras här förtjänstfullt av Skipper. Jag delar mycket av dennes intryck från sändningen. Departementsrådet Jan Hyllander höll en mycket bra nivå på sin inledning, där han fångade frågorna om när, var och hur vi behöver en marin krigföringsförmåga. Precis som Skipper anser jag att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade svårt att nå ut med sitt budskap den här gången.

Det var tidigare chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, som satte fingret på den ömma punkten, nämligen den ringa kvantiteten. Med sju kvalificerade ytstridsfartyg om några år måste våra sjöstridskrafter vid en kris välja mellan Östersjön och Västerhavet, annars blir det till att uppträda i fartygsrote i bägge områdena.

Folk och Försvars seminarium var ovanligt väl tajmat, eftersom Riksrevisionen två dagar före hade släppt en rapport om bemanningen i Flygvapnets och Marinens stående insatsförband. Jag kommenterade rapporten här.

Igår kom så en granskning i DN som visade att Försvarsmakten i oktober hade 873 anställda som tidvis tjänstgörande GSS s.k GSS/T. I budgetunderlaget för 2011 (s. 31) till regeringen angav Försvarsmakten att det i år skulle finnas 4700 anställda KGSS (tidigare benämning på GSS/T). Denna planering halverades året efter enligt Budgetunderlaget för 2012 (s. 48), där 2450 GSS/T angavs som den planerade utvecklingen för i år.

När den nya lagen, som bland annat reglerar rätten till tjänstledighet för denna personalkategori, kom i somras hade c:a 4700 tecknat så kallade Interimsavtal. Dessa avtal är inte juridiskt bindande, utan är en slags intresseanmälan enligt Försvarsmaktens information. Vi måste nu hålla tummarna för att Försvarsmakten klarar av att omvandla den här gruppens intresseanmälningar till riktiga ömsesidiga avtal som nu finns på plats.

Annars kommer armén att bli lidande när det gäller uppfyllnad av sina krigsförband. Det är förenat med stora risker om planen kommer efter från början. Det är nu, de första åren efter värnplikten gjorts vilande, som Försvarsmakten har möjlighet att rekrytera ur det s.k värnpliktsmagasinet. I takt med att tiden går måste Försvarsmakten ge fler och fler GSS/T en grundläggande militär utbildning liksom befattningsutbildning innan de kan anställas.

Som jag skrev i det förra inägget om Försvarsberedningen, så måste det till en rejäl utvärdering av försvarsreformen när det blir dags att studera vad som bör göras i försvarspolitiken med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Det förra beslutet togs mot en annan bakgrund, men det är uppenbart för de allra flesta att planen sackar efter. Problemen med bemanningen i alla tre försvarsgrenarna är ett symtom på det, liksom det behov av materielomsättning som tornar upp sig efter 2020.

Till detta kommer annonseringen av de kraftiga ryska upprustningsplanerna, europeisk nedrustning och amerikansk omorientering. Dessa faktorer, som innebär en ökad ösäkerhet, fanns inte vid det förra beslutet. Försvarsberedningen har en grannlaga uppgift att fastställa hur stor den reella svenska militära förmågan är som utgångspunkt vid nästa försvarsbeslut, och därefter kalkylera vad som behövs för att kunna möta den ökade osäkerheten mot 2020.

Det finns en risk att den politiska nivån inte klarar av att behandla bägge frågorna samtidigt. Vi måste därför hjälpa till att påminna beredningens ledamöter om att en god orienterare alltid läser in sig på kartan genom att jämföra den med verkligheten för att sen ta ut en grov kompassriktning. Är det nattorientering bär man dessutom en pannlampa, så att man inte famlar i mörkret.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Det är dyrt att vara fattig! Tyvärr.

För den riktigt goda sakens skull och för den nu gällande inriktningen på den svenska utrikes och säkerhets-politiken så gäller det för våra politiker att leva upp till den utan att ett kostar ansiket vare sig utåt eller inåt.  Enligt MSB är säkerhetspolitik följande:

En ny syn på säkerhet

Gränsöverskridande samarbete, handel och integration främjar, enligt den svenska regeringen, en positiv utveckling i stora delar av världen. Men globalisering kan också innebära ökad sårbarhet genom att enskilda händelser snabbt kan få regionala eller globala återverkningar. I detta ligger en ökad sårbarhet mot säkerhetshot som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet, pandemier och miljökatastrofer.

Detta samarbete som man här talar om kan vara det samarbete som finns inom Nordefco. Läs mer om detta samarbete på www.nordefco.org tyvärr så är sidan på engelska och inte på våra nordiska språk.

Men tillbaka till det som egentligen berör oss svenskar. Jo, Sverige vill samverka med de övriga nordiska länderna. Det är ju ett mycket gott syfte till att göra det och i den synen på säkerhetspolitik som finns och som är beslutad i Sverige. Men, är egentligen den vanlige svensken (inklusive jag) medveten om vad detta egentligen innebär? Jag tror inte det utan man förlitar sig till de folkvalda att de tillse att det är Sveriges väl i utrikespolitiska frågor och även välfärdhetsfrågor såsom arbete nationellt som främst gagnas före större politiska poäng inom den internationella politikersfären.
Såsom det nu verkar gestalta sig så är det mer att den internationella kostymen som kommer att ha en avgörande roll i det beslut som kommer i närtid vad gäller den taktiska transport resursen som Sverige idag förfogar över. Ja, den borde ha kunna nyttjats på ett mer effektivt sätt än vad som görs idag och där igenom vara ett bättre verktyg för våra politiker. Men, att som man nu i politikersammanhang fundera på att avveckla ett antal väl fungerande flygplan för att ersätta dessa med nya flygplan och placera dessa utanför Sveriges gränser för att få kredit i den nordiska klassen är egentligen förkastligt ur skattebetalarnas synvinkel. Att ersätta gamla flygplan som inte har något andrahandsvärde (jämför med det man får för en bil då man vill byta till en nyare) med något färre helt nya flygplan med i princip samma tillgänglighet är att undanhålla många miljoner till bland annat andra områden inom statsekonomin som till exempel äldrevård, integration och barnomsorg. Varför ska man på bekostnad av dessa områden spendera i engångskostnad motsvarande 2 miljarder (minimum) kronor för att blidka våra nordiska länder. Detta då Sverige har en fullt fungerande flotta av taktiska transportflyg idag och som fortfarande kan operera minst i 15 till 20 år framåt. Är det så att det politiska poängen väger tynger än de ekonomiska? I så fall borde det vara så att man startar med ett samarbete med att de flygplan som man har i respektive land samordnar och nyttjar tillsammans. Detta torde vara en början till en framkomlig väg utan att det kostar de svenska skattebetalarna en onödig summa pengar för att Sverige kan visa och stå upp till den säkerhetspolitiska inriktning som idag gäller. Politiker: tänk efter vad era beslut och inriktningar egentligen kostar oss skattebetalare och vad skulle man kunna göra för att kompromissa för att uppnå Nordefco grund? Ta och börja med det vi har och samarbeta med att genomföra transporter åt varandra för att sedan kunna utöka cooperabiliteten framöver på andra områden. Tyvärr så känns det som om att det bara är inom transportflyget som detta är aktuellt ochinte inom stridsflyg, helikopter eller inom vip och spaningsflyg detta samarbete gäller. Av denna anledning så känns det som om att hela samarbetsöverenskommelsen med de övriga nordiska länderna kommer till korta.

Bottennapp i Dagens Nyheter

Rikstidningen Dagens Nyheter har i pappersversionen av söndagstidningen (men inte i nätupplagan vad jag kunnat se) en stort upplagd artikel om Försvarsmaktens påstådda enorma rekryteringsproblem. 

Artikelns anslag rimmar för övrigt mycket väl med de domedagsprofetior som sagda tidning brukar skrämma läsarna med avseende jordens klimat och dess utveckling.

I artikeln, som omfattar en helsida (!) går Dagens Nyheter (journalisten heter Eva Stenberg) bland annat ut med följande.

Påstående 1: 

Den ursprungliga målsättningen avseende ”deltidssoldater” i år var 4 700, men man har bara lyckats rekrytera en femtedel. Detta visar ”DN:s granskning”.

Eva Stenberg, nu har du totalt blandat ihop lingon och morötter. Det har mig veterligen aldrig funnit något mål att rekrytera några 4 700 GSS/T i år. Vad jag vet var den korrekta volymen 2 400 GSS/T, formulerad i ÖB:s uppdrag till produktionschefen (ÖB U 2012). Det vore intressant om du kunde redovisa till DN:s läsare var du hittat det nya rekryteringsmålet?

Siffran 4 700 har du nog blandat ihop med den totala volymen av interimsavtal – den har i sig absolut ingenting att göra med produktionschefens rekryteringsmål.

Det finns dock skäl till att vara mycket ödmjuk avseende hela systemet med t-personal (reservofficerare och GSS/T). Enligt min personliga uppfattning kommer det inte alls att duga att behandla GSS/T med samma närmast sömngångaraktiga nonchalans som reservofficerarna behandlats de senaste tio till femton åren.

Vad jag tagit del av var utfallet avseende anställda GSS/T 873 individer per den sista oktober. Om alla förband nu jobbar på som tusan kanske det går att komma upp i närmare 2 000 vid årsskiftet – det ska bli spännande att ta del av novembersiffrorna!

Påstående 2:

”Deltidssoldaterna, som Försvarsmakten kallar för tidvis tjänstgörande soldater”…

Helt fel. Det är riksdagen som beslutat vad kategorin ska heta. Detta gjorde riksdagen genom att anta en lag, där kategorin är omnämnd.

Påstående 3:

”Samtidigt finns heltidsanställda yrkessoldater, men de ska utgöra den mindre delen av armén”.

Även om Eva Stenberg i sak har aningen rätt så till vida att det finns två olika typer av anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande) så har ju regeringen särskilt värjt sig mot benämningen ”yrkessoldater”. Eva Stenberg undviker dessutom att överhuvud taget gå in på den unika längre tidsbegränsade anställningsform som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har. 

Påstående 4:

”Försvarsmakten har gradvis skrivit ner planerna för deltidsgruppen. I år halverades målet till 2 450 deltidssoldater, men inte ens halva det nedprutade målet kommer att kunna uppnås”.

Nu förstår jag inte vad Eva Stenberg överhuvud taget yrar om. Rekryteringsmålet för år 2012 har länge legat runt 2 400 personer. Huruvida Försvarsmakten klarar det eller inte är väl lite väl tidigt att vara glad över redan per den 31 oktober?

Påståenden i faktarutan:

I en faktaruta går sedan Dagens Nyheter igenom olika volymer för olika typer av personal inom Försvarsmakten (”nu består försvaret i huvudsak av följande yrkesgrupper”).

”Kontraktsanställda soldater, sjömän och gruppbefäl. Målet är 6 600. Idag finns 4 144”. 

Försvarsmakten vill inte använda begreppet ”kontraktsanställd, eftersom det ger associationer som leder till att det är något annat än en vanlig anställning. Det finns inget ”kontrakt”, Eva Stenlund.

”Tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl”. Målet är att det ska finnas 9 500, idag finns 873”.

Helt korrekt, men du kunde skrivit att även dessa är anställda.

”Yrkesofficerare. I dag finns det ett överskott, men på grund av pensionsavgångar väntas det bli brist. Målet är 3 300 personer”.

Nu blandar Eva Stenberg ihop ”yrkesofficerare” med ”kontinuerligt tjänstgörande officerare” så siffrorna blir formellt sett helt tokiga. Med tanke på rådande nomenklatur kan jag känns viss sympati för att en illa påläst Stenberg går vilse i begreppsdjungeln.

”Yrkesofficerare, specialister. Cirka 5 900 behövs, men det råder brist”.

Nja, lite rätt och lite fel. Eva Stenberg kunde ju kanske kostat på sig att skriva om ”specialistofficerare” i stället för ”yrkesofficerare, specialister”. Ännu bättre hade det så klart varit om hon skrivit ”kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare”. Att det råder brist på denna grupp kan vi dock vara överens om.

”Reservofficerare. Målet är 2 450, men det är långt ifrån nått”.

Nu blir jag fundersam, vad menar Stenberg egentligen? Numerärt finns det ju nästan 7 000 reservofficerare så utifrån en rent volymanalys så är målet sannerligen mycket väl nått. Utifrån kompetens och intresse kanske man däremot kan sätta upp en varningsflagga.

Källan för ovanstående faktaruta anges som Försvarsmaktens budgetunderlag 2013. Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten inte uttryckt sig lika illa som Eva Stenberg gjort.

Summa summarum.

Dagens Nyheter har i dagens lösnummer lyckats med att totalt blanda ihop interimsavtal med rekryteringsmål. Det finns kanske inte finns någon omedelbar anledning att jubla över rekryteringsläget avseende GSS/T, men lite sanning i ärendet hade inte skadat.

För att komma från en så stor tidning som Dagens Nyheter så var detta ett riktigt botten-napp. Herbert Tingsten vrider sig nog i sin grav.

GMY

Sinuhe  

Så här ska rekrytering till FM se ut…

Försvarsmaktens havererade rekryteringssatsning är nu i ropet. Det som de flesta insatta i försvaret begrep från början blir nu en alltmer pinsam realitet för politiker och försvarsmaktsledningen. Nya panikåtgärder i form av 150 miljoner till rekryteringsåtgärder avses satsas. Problemet är att de konsulter som Försvarsmakten anlitar har en helt skev bild av vad det handlar om. Filmsnuttar med missvisande aktiviteter ger fel signaler. Det som behövs är närkontakt. Ut bland folk i varuhus och köpcentra, haka på julmarknader och annan torghandel, ha representation på flygplatser och resecentrum, ut i skolorna och på universiteten, ja kort sagt, där människor finns. Dessutom, rekryteringen skall fortgå över tiden, så gott som dagligen på minst ett ställe varje helg i de större orterna. Det kräver resurser, naturligtvis men det kommer att löna sig. Därutöver kan Försvarsmakten öppna fasta rekryteringscentra på några av de största orterna. Skapa ett rent rekryteringsförband med rätt resurser helt enkelt.Det räcker inte att dyka upp då och då på större mässor eller flygdagar. Sluta med stora försvarsmaktsdagar, för dyrt och ger för lite effekt. Börja med små mobila enheter enligt ovan. Alternativet till en fortsatt misslyckad rekrytering är att plocka ut den förrådsställda värnplikten igen, kanske det vore det allra bästa?

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C

DOMEN MOT SÄKERHETEN
Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.
Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet…
Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.
Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.
Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det ”onda ögat”, jag får själv söka stöd bäst jag kan.  Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.
Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att ”prata lite”.

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!
Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?
Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!
/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:

”Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.

Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist”

Även Officersförbundet kommenterar domen:
”En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet.”

En riksrevisor det bor i staden…

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

”Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa.”

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

”Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.”

Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda. 
Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.) 
”Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående.”
Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68). 

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.
Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

En bloggares drivkrafter

Vad är det egentligen som driver oss försvarsbloggare att spendera tid på våra bloggar – tid både att skriva inlägg och att sedan försöka belysa de kommentarer som brukar ramla in?

För min egen del började det mest som ett sätt att fylla ett behov att försöka förklara ”hur det skulle vara”. Jag är en ordningsam egyptier som råkade bli perifert inblandad i den reformerade personalförsörjningen i ett ganska tidigt skede. Ganska tidigt stod det klart att det krävdes krafttag för att få ordning på nomenklaturen – detta eftersom många medarbetare inom Försvarsmakten inte hade hela bilden klart för sig.

Ett exempel på en inbyggd felaktighet var att våra GSS från början delades in i ”anställda GSS” och ”kontrakterade GSS”. Akronymerna var AGSS och KGSS. Det är säkert någon av mina läsare som minns detta.

Sedan konstaterade någon att detta inte var speciellt väl valda begrepp eftersom även de så kallade ”kontrakterade GSS” skulle vara anställda. Det var nog i samband med detta som de nuvarande akronymerna GSS/K och GSS/T föddes.

Som sagt, min första drivkraft var att utifrån min egen rudimentära kunskap försöka förmedla hur saker och ting förväntades hänga ihop. Det var en utmaning!

Så småningom fick jag också via mail från läsare uppslag till nya inlägg. Många av de inlägg som handlat om Försvarsmaktens strukturer kommer från idéer som jag fått utifrån. Jag tackar och bockar!

I det stora hela betraktar jag mig som en mycket lätt kopia av Wiseman, som trots allt är oändligt mycket mera påläst än vad jag är – dessutom inom ett bredare område. Respekt, Wiseman.

Om jag efter några år ska bedöma vad som varit det viktigaste och bästa (och kanske roligaste) jag totat ihop så skulle jag nog vilja framhålla följande.

  • Allt som jag skrivit om GSS/T och reservofficerare. Jag kan tyvärr inte säga att jag är mer optimistisk rörande dessa kategorier idag än för två år sedan – men det rör sig i alla fall kraftfullt just nu för de tidvis tjänstgörande. 
  • Inlägget om namn på krigsförband i allmänhet och manöverbataljonerna i synnerhet. Behovet av att fatta beslut i frågan verkar för övrigt akut eftersom Livgardet söker personal till ”Livgardets 7. bataljon” medan kamraterna på K 3 kallar samma krigsförband för något helt annat (förhoppningsvis det korrekta namnet: 31:a luftburna bataljonen).
  • Båda inläggen om kvaliteten på myndighetens platsannonser. Bottenmärket är tyvärr ännu inte nått.
  • Inlägget om samordning inom garnisonerna och ett slutligt lämnande av Axel Oxenstiernas organisation av armén. Jag är säker på att utvecklingen kommer att visa att inläggets huvudidé är rätt. Det behövs inte fyra kommendörer och en överste i Blekinge. 
  • Hela diskussionen ”om galonering” – det blev en lång tråd med högt tonläge.

Men det viktigaste inlägget jag skrivit var nog det om återinrättande av försvarsgrenarna. Jag är helt övertygad om att en sådan åtgärd i sig skulle leda till en kraftfullt förbättrad enkelhet och tydlighet. Låt armén ta huvudansvaret för underrättelsearenan, flygvapnet för ledningsarenan och marinen för logistikarenan. Det kan inte bli tokigare och otydligare än vad det är nu.  

GMY


Sinuhe

Military Work

Det finns ett nytt företag som fokuserar på att hjälpa till att hantera de personalflöden in och ur Försvarsakten som kommer att uppstå i framtiden (och som även har funnits i flera hundra år för övrigt. Magnus Stenbock gick under det stora nordiska kriget över från att ha varit en uppskattad kårbefälhavare i Karl XII:s polska armé till att bli guvernör i Skåne).

Företaget heter Military Work i Sverige AB och har sin hemvist i Stockholm (www.militarywork.se).

Det har nog egentligen i flera år funnits ett behov av en mötesplats för all den personal som flödar in och ut ut Försvarsmakten. Men – nu är det så att ett flödesresonemang också måste bygga på en förståelse att det inte är onormalt att byta jobb. Hur många gånger har jag inte hört, när man frågat efter en gammal känd kollega, att ”hon har lääääämnat Försvarsmakten”. Vad ger ett sådant synsätt för signaler till en modern flexibel arbetsmarknad? Hon har inte alls ”lämnat Försvarsmakten” – hon har bytt jobb. De flesta svenskar byter jobb massor av gånger under sitt liv. Är det ett axiom att Försvarsmaktens arbetstagare skulle vara undantagna och hänvisade till en livslång karriär hos en enda arbetsgivare?

Jag vill inte på min blogg gärna reklam för ett företag som jag knappt känner till, men tycker ändå att det finns anledning att beröra några av de orsaker som kan finnas att inrätta en marknadsplats som denna.

Jag är faktiskt inte speciellt orolig att våra GSS/K inte ska kunna finna en vettig sysselsättning när deras längre tidsbegränsade anställningar löper ut. Vi måste ju på något sätt själva tro på att det är som vi säger: detta är ovanligt duktiga män och kvinnor som bör göra ett bra jobb hos vilken arbetsgivare som helst. De har god fysisk spänst. De är uttagna och testade på ett sätt som få andra svenska arbetstagare är.

Detsamma gäller yrkesofficerare. Av de officerskurser som startade sin utbildning till officer på 70-talet finns det oftast färre än hälften kvar nu när det lackar på pensionering. De som har bytt jobb är alltså en stor andel av varje kurs. Det finns kurser där ingen av de ursprungliga kadetterna återstår.

Men – trots allt tror jag att ett nischat företag av den typ som Military Work i Sverige AB står för kan göra en mycket god nytta på svensk arbetsmarknad – om inte annat för att vara ytterligare en kontaktpunkt mellan Försvarsmakten och alla civila arbetsgivare.

GMY

Sinuhe

Beredning

Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs ”Flyg- och Rymdindustrin – En del av det innovativa Sverige” uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

”Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning”.

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om ”skarpa” flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Regeringsbeslut 7

Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.

Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 – 2019.

Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.

Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.

Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten – dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.

Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.

Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert ”värnpliktskramarna” att piggna till – i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera. 

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband – organisationsenhet – INFOS – FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.

Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen. 

Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
  • Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:

  1. Varierande utbildningsvägar
  2. Internationella samarbeten
  3. Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning

  • Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
  • Ha en lägre andel officerare
  • Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.

Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.

Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.

Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?

”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.

Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.

Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).

Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.

Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.

GMY

Sinuhe

Alternativet till ”Gilla läget”, finns det?

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på  skriver Wiseman med anledning av försvarsministerns senaste försök att försvara/förklara regeringens försvarspolitik i allmänhet och finansieringen av nya JAS Gripen-äventyr i synnerhet. Situationen torde inte på något sätt vara unik för politiker och även vi militärer […]