Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan […]
Sökresultat för: Ledning
Ansvarsutkrävande
Så är nu Sälen över.
Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.
Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.
Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.
Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.
Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.
Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.
Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.
Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.
Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt
Allan Widman
Försvarsmaktens anförande i Sälen 2013
Generaldirektör Peter Sandwalls anförande på Folk och Försvars Rikskonferens, Sälen den 14 januari 2013. GD ersatte ÖB som hemförlovades på grund av sjukdom. Det talade ordet gäller Kartan och verkligheten (VIDEO) Ers Kungliga Höghet, ärade statsråd, konferensdeltagare, 24 timmar om … Continue reading →
Sälen 2013
Idag startar årets rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten har med elva delegater med ÖB Sverker Göranson i spetsen och kommer bland annat att tala om att omvärldsutvecklingen i vårt närområde är osäker. Debatten har redan startat … Continue reading →
Dags att betala grenfeeavgift?
Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.
Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.
En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:
–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.
Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.
– Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en ”icke militärallians”. Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.
– Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.
– NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!
Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.
Det är därmed kanske dags att gå från ”Hang Around” och ”Prospect” till att bli fullvärdig medlem?
Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.
P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.
Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret
”Skälen för regeringens förslag
Luften ur?
Som vissa läsare säkert har noterat har det inte skrivits mycket på Cynismer på länge. Det finns flera anledningar till det, bland annat arbetsrelaterade orsaker, men den absolut viktigaste anledningen är att intresset för att diskutera försvarsrelaterade frågor är ganska lågt hos oss just nu. Det är inte för att det inte finns saker att diskutera (för det gör det absolut) utan på grund av ansvariga politikers beteenden. Man ska inte låta sig tryckas ner av andra så enkelt, jag vet, men de moderata försvarspolitikernas arrogans har blivit för mycket.
Skildringar och redovisningar från Försvarsmakten och försvarsbloggare viftas bort och politikerna sätter sig över yrkesmännen och hävdar att de själva vet bättre om läget i Försvarsmakten. Enligt moderata politiker är allt frid och fröjd, Försvarsmakten är i balans (liksom dess ekonomi) och Sverige kan försvaras såsom sig bör. Att Försvarsmakten och dess anställda inte håller med spelar ingen roll. Moderaterna vet bäst.
Att de inte lyssnar på försvarsbloggare kan jag köpa men att de inte lyssnar på Försvarsmaktens officiella rapportering och Överbefälhavaren är gravt. De själva har inte kompetensen att avgöra läget för och skicket på försvaret. De är därför beroende av rapportering från FM och bör ha ett mer sakligt och ödmjukt förhållningssätt till informationen de får via de officiella kanalerna.
Den attityd som (vissa) moderata politiker uppvisar på bloggar och Twitter får mig att inte bara ta en paus i bloggandet utan jag har också bestämt mig för att inte rösta på Moderaterna i kommande val. De som är aktiva på Twitter förstår vad jag menar och vilka det handlar om. Till övriga kan jag säga att framstående moderata politiker i försvarsdebatten inte för sig som vuxna ansvarstagande individer. Tyvärr får det sådan påverkan på hela debatten att jag helt sonika har tappat lusten. Av mig som statlig tjänsteman avkrävs saklighet, ansvarstagande och noggrannhet. Vad krävs av en politiker?
På Cynismer har luften kanske gått ur men på Wisemans Wisdoms och Skipper är det fullt ös och nu stundar Folk och Försvars rikskonferens. Det finns gott om ämnen att diskutera och debattera och jag välkomnar folk att inkomma med gästinlägg. Cynismer försöker hålla sig till jordnära ämnen men även inlägg om försvarsärenden på politisk nivå välkomnas.
/C
Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret
Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?
På agendan
Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet. Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya […]
Nya mål för försvaret
Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.
Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.
Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.
Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt. En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.
En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.
Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.
……………………………………………………………………………………..
I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:
”Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. ”
Detta är en bra ansats, men borde ha varit: ”…att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra…”
Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:
”Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
– hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
– förebygga och hantera konflikter och krig, samt
– skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter.”
Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:
”Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot.”
Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:
”Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. ”
På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan – Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:
”– över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:
”De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta.”
Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk
Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken […]
Afghanistan 2013
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Att ta emot eller ge militär hjälp
Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.
Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.
Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.
Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:
Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.
Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.
Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.
Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:
”Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.
Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”
Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Nygammalt Transportflygplan snart ”inDuty”, Sveriges framtida transportflygförmåga!
SvD Näringsliv skriver idag om det europeiska samarbetet A400M om att det till sommaren kommer att levereras till sin första kund, det franska flygvapnet. Detta projekt har ju levt länge och med förseningar pga tex A380 som påverkansfaktor. Nu ska den i alla fall äntligen levereras. Med bakgrund till den diskussion som förts om den taktiska transportflygförmåga som Sverige ska inneha så är det ju i ett slag lysande att denna förmåga nu kommer. A400M kommer att bli en perfekt ersättare till dagen C-130H som Sverige har idag. Men ersättningen ska komma om ca 15 år. Varför frågar sig vän av ordning. Jo, av tre anledningar. 1. Om 15 år är dagens C-130H flotta uttjänt och man har använt de skroven optimalt för skattebetalarnas pengar. 2. Om 15 år så har ett antal modifieringar och uppgraderingar genomförts så att alla barnsjukdomar är borta från A400M. Man vet också mer om vilka problem som uppkommer då ett flygvapen opererar detta flygsystem. 3. Kostnaden för JAS39 E/F är betald inom 10 år och då finns det fem år att ta höjd i ekonomin för A400M.
Vad får Sverige då för dessa pengar? Jo, en resurs som är nyutvecklad och testkörd på förband i ca 15 år och med en kapacitet och räckvidd som överstiger de krav som Sverige har idag för ett taktiskt transportflygsystem.
Att istället i närtid ersätta dagens flygplanindivider med nya av i princip samma sort (C-130J) kommer att ge oss huvudvärk om 15 år. Att sedan göra det för att ha ett nordiskt samarbete inom detta område blir ju då helt befängt. Nej, använd de flygplan som vi idag innehar i ytterligare 15 år får att sedan ersätta dem med A400M och med ett samarbete med EATC så kommer det att ge bra mycket med effekt för de skattepengar som varje år tilldelas Försvarsmakten.
Äntligen!
Riskfylld verksamhet och fara för tredje man
Militärpolischefen förtydligar
Med anledning av ”ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis” har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.
C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.
Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.
”
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.
2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta.”
Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.
”
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.
[…]
2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.
[…]”
Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.
”
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare.
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.
3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
- Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.
Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.
Det ensamma och fulla ansvaret
Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten…
Allan Widman
Inte allt, men något