Pensionsålder för yrkesofficerare

Yrkesofficerare (YO) har en unik möjlighet att gå i pension vid 61 års ålder. Denna omständighet tänkte jag beröra lite i detta inlägg.

PA 16 kan innebära att lite yngre YO kommer att tvingas arbeta lika länge som andra som är födda efter 1988. Officersförbundet har i sitt nyhetsbrev anmält att de inte är nöjda med detta utan vill ha lägre pensionsålder för alla sina medlemmar (om de är YO).

Den underliggande frågan är varför just anställningen som YO ska generera denna möjlighet? 

En hjärtkirurg har ingen särskild pensionsålder. Många andra hårt arbetande yrkesgrupper får knoga på till 65.

En mer rimlig ansats skulle vara att antalet internationella militära insatser ger en sänkning av pensionsåldern, för alla statligt anställda.

På min arbetsplats ser jag dagligen en stor mängd med YO som inte har deltagit i en enda internationell militär insats, men som ändå snart kan dra sig tillbaka. Deras kolleger är civilanställda med i många fall massor av internationella militära insatser i bagaget, men ingen sänkt pensionsålder som belöning för detta.

Det kan dock vara så att den lägre pensionsåldern inte är kopplad till deltagande i internationella militära insatser utan till att parterna i ett avtal kommit överens om det, kanske baserat på en förmodad återhållsamhet i framtida löneanspråk. Mot detta talar dock parallelliteten mellan lönesättning av O-respektive C-befattningar. Om O-befattningar har lite lägre lönenivåer på grund av kopplingen till lägre pensionsålder så slår ju detta direkt mot en mängd civilanställda. C- och O-befattningar har ju parallella lönenivåer om befattningen finns på samma nivå.

Jag släpper diskussionen nu och ser fram emot kreativa kommentarer!

GMY

Sinuhe

 

Inga JAS 39 till Frankrike – farlig politik

Dagens beslut att inte stödja Frankrike med JAS 39 Gripen, trots att det var ett tydligt franskt önskemål, är en mycket farlig politik. Det mycket begränsade stöd som aviseras, transportflyg och ett fåtal personer för olika stödfunktioner, kommer varken i Frankrike eller av andra utomstående betraktas som ett seriöst försök till att visa europeisk solidaritet.

Det mest uppenbara är att Sverige tydligt visar att den i EU-fördraget inskrivna solidaritetsklausulen, 42.7, väger lätt i svenska överväganden. Likaså tycks inte den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009, med löfte om stöd till andra EU-medlemmar (och hopp om stöd från dessa) haft något större inflytande på beslutet.
Frågan kommer säkert att uppstå såväl i de nordiska som baltiska huvudstäderna i vad mån det finns skäl att fördjupa det militära samarbetet med Sverige, ett land som tycks ta lätt på sina utfästelser. Kommer Sverige vilja och våga agera mer resolut i en annan situation, t ex om våra närmaste grannar drabbas?
Men kanske än allvarligare är hur det uppfattas i USA (som önskat samma sak som Frankrike – de har säkert pratat ihop sig). Den amerikanska skrivelsen kan ses som en test på om vi verkligen är en seriös samarbetspartner som det är värt att ha ett djupare samarbete med. Här finns det skäl att komma ihåg att USA:s samarbete med Sverige i amerikanska ögon inte bara är en rent bilateral historia, utan också ett indirekt stöd till övriga Natomedlemmar i det nordisk-baltiska området (främst Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen). Om det uppstår tvivel på att vi är beredda att stödja dessa länder vid en kris eller konflikt i Östersjöområdet så kan misstanken uppstå i Washington att vi i grunden bedriver en ”free rider” politik – gärna hjälp från andra men inga egna förpliktelser. Knappast en fördel för Sverige, varken när det gäller fredstida samarbete eller för att få stöd vid en eventuell konflikt i vårt närområde

Det har framförts tankar om att det kanske är svårt att genomför effektiva insatser med JAS 39 Gripen i det aktuella operationsområdet och att resursen kanske inte är behövlig. Även om så är fallet så spelar det ingen roll. Det helt avgörande ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är om vi betraktas som en pålitlig och solidarisk partner som är beredd att ge andra stöd, och därmed också är ett land som andra har en moralisk plikt att stödja, om behovet skulle uppstå. Markeringen att vi står för våra förpliktelser och är beredda att ta de olägenheter det innebär, ekonomiskt och risk för förluster, hade varit avsevärt viktigare än vad planen skulle uträttat, eller inte uträttat.

Man kan också ställa sig frågan på vilket sätt dagens beslut kommer att påverka Sveriges kanditatur till Säkerhetsrådet. Kommer Frankrike, Tyskland, England m fl EU-länder tycka att Sverige är lämplig kandidat? 

Det enda hållbara säkerhetspolitiska motiv som kan finnas för att inte erbjuda mer substantiell hjälp till Frankrike, än det som nu beslutats, är om det finns tunga skäl att behålla alla flygplan hemma för att skydda vårt eget territorium.  Om det är motivet så bör det återspeglas i att försvarsanslagen omedelbart höjs i tämligen stor omfattning för att öka övningsverksamheten, anskaffa reservdelar så planen kan hållas i luften mm. Dessutom kan då heller knappast bli tal om att låna ut flygplan, t ex till Brasilien, för att främja exportaffärer.

Sammantaget, risken är stor för att vi med detta beslut försatt oss i en situation där svenska utfästelser rörande europeisk (och nordisk) solidaritet kommer att betraktas med stor misstänksamhet i framtiden. Det är heller inte omöjligt att det redan på kort sikt kan påverka möjligheterna till ett fördjupat säkerhetspolitiskt och militärt samarbete såväl med våra grannar som med USA.  
 
 
                                                                        *****

Nedåt i spiralen

Reflektion

  Bild 1. Geografisk område för incidenten 13DEC2015.
Den 13DEC2015 avgav ett Ryskt örlogsfartyg, jagaren Smetlivyy, varningseld i det Egeiska Havet mot ett Turkiskt fiskefartyg, Geçiciler Balıkçılık. Jagaren skall legat för ankare ca 20 km öster om ön LEMNOS i det Egeiska havet, då det Turkiska fiskefartyget började närma sig jagaren. Enligt Ryska uppgifterså skall man försökt få kontakt med fartyget dels över radio dels med hjälp av visuella signaler, för att få den att ändra kurs.

Det turkiska fiskefartyget närmade sig den ryska jagaren om styrbord, då fartygen var ca 1 km ifrån varandra så började den ryska jagaren att försöka få kontakt med det turkiska fartyget. Då ingen kontakt erhölls med fartyget och avståndet var ca 600 m mellan den ryska jagaren och det turkiska fiskefartyget, avgavs varningseld med handeldvapen, varningselden skall ha skjutits framför fören på fartyget. Enligt ryska uppgifter så skall fartyget efter varningselden, girat och förflyttat sig förbi på ett avstånd av 540 m.

Enligt den Turkiske ägaren till fartyget så skall avståndet mellan hans fartyg och den ryska jagaren varit minst 1,6 km. Enligt fartygets ägare så skall hans fartyg vara tekniskt välutrustad, därtill så skall de ej uppmärksammat någon eldgivning. Ägaren skall även överlämnat dokumentation till den Turkiska kustbevakning från händelsen. Huruvida de uppmärksammat någon radiotrafik eller visuella signaler, uttalar sig ägaren inte om.

Det Ryska Försvarsministeriet kom även, under den 13DEC2015, tillkallasig den Turkiske Försvarsattachén, Ahmet Gunes, i Moskva, avseende incidenten i det Egeiska Havet. Rysslands vice försvarsminister, Anatolij Antonov, skall ha varnat den Turkiska Försvarsattachén kring möjliga konsekvenser avseende Turkiskt agerande gentemot de Ryska väpnande styrkorna. Turkiets Utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu, uttaladesig den 14DEC2015 avseende incidenten, han ansåg att Rysslands agerande på intet sätt var proportionerligt samt Turkiets tålamod avseende Ryssland har en gräns.

Den 05DEC2015 uppstod även en annan marin incident, som Turkiet anser varit provokativ, då ett Ryskt landstigningsfartyg, Caesar Kunikov, passerade genom Bosporen. Incidenten bestod i att en rysk sjöman/soldat, fullt synligt, stod med en bärbar luftvärnsrobot i färdigställning på fartygets däck. Turkiets Utrikesminister, uttalade sig om händelsen och förklarade att om Turkiet ansåg att en situation var hotande så skulle de besvara det. Rysslands ambassadöri Turkiet, Andrey Karlov, kallades även upp till Turkiets utrikesministerium, där man från Turkisk sida förmedlade budskapet att man hoppades undvika liknande agerande från Ryssland i framtiden. Det Ryska Utrikesministeriets ståndpunkti frågan är att man ej brutit mot några internationella avtal.

Den 14DEC2015 rapporteradeTASS om ytterligare en incident som hade uppstått mellan Ryska och ett Turkiskt flaggat fartyg i Svarta Havet. Datumet för incidenten specificerades ej. Enligt TASS, gav det turkiskt flaggade fartyget ej väg för konvojen av ryska fartyg, varpå en incident höll på/kunnat uppstå. Det turkiskt flaggade fartyget svarade ej på anrop, varpå ett gränsbevakningsfartyg samt en robotbåt ur Svarta Havsflottan, tvingade det turkiska fartyget att ändra kurs.

Den faktor som hade kunnat deeskalera spänningarna något mellan de båda länderna, det planerade mötetmellan Rysslands President, Vladimir Putin, och Turkiets President, Recep Tayyip Erdoğan, den 15DEC2015 i St Petersburg har ställts in, vilket meddelades den 14DEC2015. Det skäl som angavs av, Kremls talesperson, Dmitry Peskov, till inställandet av mötet, var att det ej blivit planerat. Varpå någon reell chans till att minska spänningarna mellan de båda länderna i närtid, ej förefaller finnas.

Intressant att notera i detta sammanhang, är anvisningarna som Rysslands President gavden 11DEC2015, där han tydligt klargör att om någon part försöker påverka den ryska militära operationen i Syrien, så skall det mötas upp, d.v.s. det fientliga målet/målen skall nedkämpas, av de ryska väpnade styrkorna, explicit nämns luftstridskrafterna och infrastrukturen på plats, dock nämns inget om de maritima förbanden i Medelhavet, dock kan man förutsätta att dessa även omfattas av det.

En slutsats man kan dra är från att varit luftorienterade incidenter mellan Turkiet och Ryssland, sedan starten av den Ryska militära operationen i Syrien, så förefaller incidenterna nu även omfatta den maritima arenan. Varpå situationen de facto är än mer instabil nu, än vad den var tidigare, då två (2) arenor omfattas, är sannolikheten för ytterligare incidenter mellan Ryssland och Turkiet, än mer troligt, än vad det varit tidigare.

Detta påverkar givetvis även säkerhetssituationen i Barents- och Östersjöregionen som Sverige är en del av, då en ytterligare negativ nedgång i säkerhetssituationen mellan Ryssland och Turkiet som NATO land. Indirekt påverkar relationerna mellan NATO länderna och Ryssland i vårt närområde. Sett till övningsmönster o.dyl. så förefaller inte den tidigare säkerhetssituationen, i Barents- och Östersjöregionen försämrats p.g.a. den Turkiska nedskjutningen av det Ryska attackflygplanet, ett status quo råder fortfarande, dock på en negativ nivå.

Have a good one! // Jägarchefen

Därför skapar Putin en krigsstämning i Ryssland

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

"Vad hände med försvaret?"



"Vad hände med försvaret?" är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.

Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.

Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.

Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.

Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.

Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.

Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är "vad hände med försvaret?"


SVT Play

Bedömande under tidspress

av Göran Frisk

Terrorismen är ett allvarligt hot mot befolkningen i många länder i hela världen. Enligt min uppfattning bör terrorismen besegras på samma sätt som nazismen tvingades bort. Kommunismen vittrade sönder av många skäl men inte genom militär seger. Man kan säga att Väst vann det Kalla kriget utan att ett enda skott växlades men med stor militär styrka som bas.

Krigsvetenskapsakademien kan göra stor nytta i denna kamp. Vi bör bilda en bedömandegrupp med medlemmar från alla avdelningar. Det säkerställer såväl bred som djup kompetens. Gruppen bör kontinuerligt lämna förslag och råd till våra politiker och myndigheter utan att vara bunden av låsningar och överenskommelser. Förslagen och råden ska riktas i första hand till svenska beslutsfattare men i andra hand till beslutsfattare i EU och NATO.

Ett antal områden måste studeras, analyseras och slutsatserna vägas samman till rimliga förslag.

I allt bedömandearbete med eller utan tidspress måste motståndarnas styrkor beskrivas på enklast möjliga sätt. Detta innebär att  basering, gruppering, styrka, kvalitet, kvantitet etcetera måste letas fram och kartläggas. De fem S:en är lämpliga som mall STUND, STÄLLE, STYRKA, SLAG, SYSSELSÄTTNING. I detta sammanhang är det viktigt att ta fram begränsningar av olika slag rörande vapensystem, stridsmoral, utbildning, ekonomi etc.

För närvarande finns ett antal terrororganisationer, IS/ISIL/ DAESH , AlQuaida, Boko Haram, Talibaner m fl. De finns i många länder, de flesta länder i Europa och sannolikt i USA och Canada, Mellan-Östern inklusive Turkiet och Afrikas Horn, Afganistan , Väst-Afrika,  Nord-Afrika, Central-Afrika och Öst-Afrika.

Parallellt med underrättelsearbetet måste våra möjligheter kartläggas. Det arbetet bör dock inkludera andra länders möjligheter. Det är då onödigt att ta med länder som deklarerat att de inte kan eller vill delta i kampen mot terrorismen annat än i sina egna länder.

Denna del av bedömandearbetet är synnerligen viktigt eftersom när det är färdigt är gruppen klar för att granska ett antal handlingsalternativ. Därefter är det dags att lämna förslag till Beslut i stort.

Det jag skrivit i det föregående är närmast självklarheter. Därför vill jag komma med några egna tankar som grundar sig på vad som beskrivits i olika sociala media samt tidningar, radio och tv.

Enligt min uppfattning bör terrorismen besegras inte bara militärt utan också socialt, religiöst, ekonomiskt, psykologiskt etc.

Med en social seger menar jag att  levnadsvillkoren måste förbättras i de områden där terrorgrupper härskar. Det innebär utbildning, hälso- och sjukvård, fungerande rätts system. Där måste hänsyn tas till befolkningens uppfattning om rätt och fel, lag och ordning. När dessa uppfattningar kolliderar med västerländska uppfattningar måste de värsta avarterna av lokala sedvänjor bekämpas. Våld, våldtäkter, misshandel  etc av kvinnor och barn får inte accepteras. I själva verket bör mänskliga rättigheter vara rättesnöret.

Den religiösa segern är svår att vinna av många skäl. Ett av skälen är att det ateistiska och sekulariserade Sverige endast i ringa grad begriper hur djupt en religiös tro styr många människors tankar, etik, vardagsliv i de områden där seger ska vinnas. I denna del av  bedömande arbetet bör Akademien vända sig till de teologiska fakulteterna och religiösa skolor där kunskaper kan inhämtas. Religiös fundamentalism är svår att motarbeta och förutsätter såväl respekt som tålamod.  Religionshistoriker och religionspsykologer är viktiga kunskapskällor. Inom det religiösa området tycker jag att man ska arbeta för att motverka rekrytering av terrorister.  Det förutsätter noggrann underrättelsetjänst inom de områden där rekrytering är vanligast. Det bör också vara helt klart att när en terrorist återvänder till Sverige skall han eller hon gripas och lagföras.

Ekonomisk seger betyder att terrororganisationen förlorar sina möjligheter att skaffa vapen och ammunition. Men den betyder också att tillgången till mat, vatten, transportmöjligheter etc begränsas eller eller helt upphör. Den innebär också att stödjande stater eller organisationer ska förhindras i sin stödjande verksamhet.

Psykologisk seger är avgörande eftersom den innebär att terroristerna förlorar sin övertygelse att de strider för en rättfärdig sak. För att vinna denna seger bör Akademien knyta till  sig antropologer, etnologer Psykologer och personer som har kunskap om droger. Informationen som kommer från terrorgrupper visar att drogbruket är omfattande när terroristerna ska genomföra sina avrättningar, våldtäkter m.m. För att förstå hur hängivna människor tänker är årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj böcker nödvändig Läsning. Särskilt viktig är IDEN SECOND HAND , slutet för den röda människan , utopins röster. Hon beskriver Mycket tydligt hur troende kommunister tänkte och kände när Sovjetsystemet kollapsade.

I den ständigt pågående diskussionen om vilka stridskrafter Som behövs för att vinna en militär seger finns naturligt nog olika uppfattningar. Om man ser till EU och den övriga Västvärldens samlade förmåga så är den militära överlägsenheten överväldigande. Terrorgrupperna saknar såväl sjö- som flygstridskrafter. Befolkningen i de områden som terrorgrupperna behärskar är livrädda för terroristerna av det enkla skälet att de fruktar för sina liv.

Denna överlägsenhet pekar på att en militär insats ska göras med största möjliga styrka så fort som detta är möjligt. För min del anser jag att huvudmotståndaren är IS/ISIL/DAESH i de områden de härskar. Detta innebär att de bör besegras i Syrien, Irak och Libyen. Så fort militär seger är vunnen bör områdena ställas under FN-mandat intill val kan hållas och nya regeringar kan installeras.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Försvarsmaktens platsannonser

Detta är sista gången jag skriver något om Försvarsmaktens platsannonser.

Efter att i helgen ha suttit och läst om bland annat "Livbataljon" (obestämd form singularis) i stället för "Livbataljonen" (bestämd form singularis), "tidvis anställda", "tillfälligt anställda", "heltidsanställda", "GSS/T-avtalet" samt sett den genomgående avsaknaden av beslutade befattningsnivåer med mera så ger jag upp. En myndighet måste själv se till att dess platsannonser håller en språkligt och innehållsmässig god nivå. Så är absolut inte fallet idag. Det trista är att ingen verkar bry sig. Ingen har väl ansvaret.

Denna blogg har alltså viktigare saker att ägna tiden åt.

Fortsättning följer snart - om andra ämnen.

GMY

Sinuhe

Sverige befinner sig i krig

Idag skriver en gästskribent som vill vara anonym. Han är pensionär sedan ett antal år men har tidigare arbetat på ÖCB och SPF. Observationerna stämmer väl med vad vi tidigare kunnat läsa här på Reservofficersbloggen.

Sverige befinner sig i krig. Inte ett krig som innebär att främmande uniformerade soldater luftlandsätter och landstiger på svensk mark utan ett annat slags krig. Detta krig kan benämnas på olika sätt – men det viktiga är att det här kriget har samma mål som det konventionella kriget – nämligen att påverka och/eller byta ut den politiska ledningen.

Kampen står inte längre om territorium. Medlet är inte att med vapenvåld tvinga sig till direkt kontroll över hela eller delar av befolkningen. Det handlar inte om att genom våld eller hot om våld tilltvinga sig produktionsmedel. Kampen står om pengarna och andra tillgångar som kan omsättas i pengar. Sverige är rikt och har gott om världsinnovationer och stora exportföretag. Dessa pengar skall komma angriparen till del är tanken. Främst genom energiaffärer.

Metoderna är indirekta. Angriparen använder sig i första hand av en beskrivning av verkligheten, ett så kallat narrativ. Detta görs dessutom via ombud så att det angripna landets befolkning inte uppfattar att budskapet kommer från angriparen. Budskapen lindas också in i andra budskap som bygger på en redan känd åsikt.

Låt oss ta några konkreta exempel:

I arbetet med att förhindra terrordåd har polismyndigheter världen över använt sig av underrättelser på ett sätt som förhindrat terrordåd. Detta var omöjligt för 40 år sedan när Bader Meinhof-ligan, IRA, Röda brigaderna eller baskiska separatister satte skräck i västeuropa. Det var svårt när Al-Jihad (senare Al-Qaeda) började sin terror för drygt 30 år sedan.

Idag fungerar underrättelsesamarbetet bättre och omfattar nu även grov organiserad brottslighet, vapensmuggling, trafficking, penningtvätt, illegal narkotikahandel och naturligtvis traditionell underrättelsetjänst inriktad på andra länders krigförande förmåga. Detta underrättelsesamarbete har möjliggjorts genom teknisk utveckling, lagändringar, omorganisationer men framförallt ett utökat samarbete – utbyte av underrättelser.

I Sverige har massmedia i första hand uppmärksammat lagändringar och teknisk utveckling inom signalspaningsområdet där det många gånger har framställts en bild av att statliga myndigheter har ett intresse av att massavlyssna befolkningen. Den som har den minsta lilla aning om hur underrättelsearbete bedrivs begriper omedelbart att detta är en tidningsanka som syftar till att öka räckvidd och trafik till massmedia. Det finns inget självändamål att massavlyssna den egna befolkningen. De brottsbekämpande myndigheterna har fullt upp med att hinna jaga de grövsta brottslingarna.

När angriparen ser över sina möjligheter att i detta ”nya” krig försöka destabilisera vårt land i syfte att ändra på den politiska inriktningen så letar man efter den här typen av missnöje. Det är relativt enkelt att spä på bilden av att våra myndigheter spionerar på oss vanliga laglydiga vilket förstås är oerhört upprörande! Det är bara det att det inte är sant.

Detta påminner en hel del om hur den ryska informationskrigsapparaten skapade massor av videofilmer med titeln ”9/11 was an inside job” så snart små rykten om denna konspiration börjat ta fart i USA. Det gäller här alltså att underblåsa ett redan befintligt missnöje och göra det mycket större än vad det egentligen borde vara. Allt för att öka det upplevda avståndet mellan medborgare och stat.

När den ryska informationskrigsapparaten plockar upp ilskan över att befolkningen i andra länder upplever att staten avlyssnar dem och vrider den ett eller flera varv åt konspirationshållet – så känns det plötsligt som att vi upptäckt denna omoral själva. Vi känner oss tacksamma över pirater och inkognito-flikar och vi använder ”raggar-krypto” när vi pratar i mobilen om hemligheter. Vi undviker att maila känslig information och våra surfvanor förfinas. För vi VET ju att myndigheterna massavlyssnar oss. Eller om det var USA kanske.

När Edward Snowden avslöjar att NSA (och alla västliga underrättelsetjänster) massavlyssnar sina oskyldiga medborgare och sedan – hör och häpna! – åker till Moskva, så VET vi ju att den där gissningen var helt korrekt. Att Snowden inte nämner ett enda ord om Rysslands eller Kinas massavlyssning… ja, det är nog bara en slump.

Det andra uppenbara exemplet är immigrationspolitiken. Det finns en vetenskapligt belagd företeelse som på akademiskt språk kallas för ”xenofobi” – alltså en stark och irrationell motvilja eller rädsla för människor från andra länder. Detta är inte nytt, det har alltid funnits. Däremot har politiker använt sig av xenofobi kombinerad med nationalism i flera hundra år – enbart för att det gynnar deras egna syften – som påfallande ofta är att skaffa sig mer makt.

När frågan om asyl blandas med frågan om flyktingar och dessutom rörs ihop med arbetskraftsinvandring eller fri rörlighet inom EU – då kan man vara säker på att Putins trollfabrik varit involverad. Deras specialitet är att skapa ett överflöd av motsägelsefull information där äpplen och päron blandas. Många svenskar har en diffus bild av att det kommer oerhört många flyktingar som ställer till en enorm röra i vårt ordnade land. På samma sätt har man en diffus bild av att s.k. icke-svenskar är överrepresenterade i brottsstatistiken, särskilt våldsbrott. Man har också en diffus bild av att tiggare är en del av den organiserade brottsligheten.

Men ytterst få – har själva upplevt detta i den fysiska verkligheten. Det är något man hört från någon avlägsen bekant som hört det från någon. Eller så har man läst det i tidningen och det som står där är ju sant! Men mest sannolikt har man läst det i sociala media, där någon bekants bekant skrivit uppbragt om ”fakta” och ”sanningar” - gärna med en bifogad länk till spännande ”nyhetssajter” som Dailybuzzlive.com eller något sådan.

Tvärtom så har de flesta ”svenskar” nästan bara positiva minnen och erfarenheter av ”icke-svenskar”. De flesta de känner som är av utländsk härkomst skapar inte problem och på direkt fråga om du haft problem med dem blir ofta svaret: ”Nej, inte han/hon men de där andra…”.

Ändå går drevet. Alla media skrev eller sände nyheter om ”avlyssningsskandalen”. Alla media skriver eller sänder om ”flyktingkrisen”. Och det är alltid så att nyheterna innehåller en hel del sanning. Det är vinklingen av nyheterna som skapar opinion. Inte substansen. Och det är just vinklingen och den flitiga produktionen av vinklade nyheter som är specifikt för informationskrigföringen.

Vän av ordning frågar sig förstås – vad har Ryssland att vinna på att stötta främlingsfientliga partier i EU? Tyvärr är det inte så enkelt att dessa partier enbart fokuserar på invandring. Denna enfrågeprofil döljer i själva verket en samhällsomstörtande agenda.

För Ryssland är det utmärkt att det finns högerextrema partier, piratpartier, vänsterpartier eller andra enfrågepartier som t.ex. miljö- eller feministiska partier. Alla dessa partier kan ha en mer eller mindre frisk politisk idé som de har grundlagsskyddad rätt att föra fram. Men eftersom de sitter på nyckeln till riksdagen, åtminstone om de klarar 4 %-spärren, så är de mycket intressanta för angriparen. Om dessa kan påverkas indirekt, via folkets opinion, att inom ramen för det demokratiska systemet, föra fram åsikter och påverka den förda politiken så är halva slaget vunnet.

Men den riktiga bingovinsten är förstås minoritetsregeringar. Då blir mållandet mycket lättare att påverka och destabilisera. Varför vill man då destabilisera ett land? Helt enkelt för att om landets politiker och myndigheter då får fullt upp med utmaningar och bekymmer – och så kan den politik man önskar sig föras. Vilken politik är det då? Ja, t.ex. allt som är motsatsen till globalisering. När världen är uppdelad i många små protektionistiska stater så gynnas Ryssland. De kan lättare göra affärer med enskilda politiker och affärsmän. De behöver inte ta hänsyn till en politiskt korrekt grupp av elit-politiker i Bryssel. Och mållandets regering blir mindre intresserad av att verka inom stora och starka allianser. Ryssland vill i motsats till de flesta utvecklade länder att vi skall koppla ned oss, inte koppla upp oss, isolera oss, inte internationalisera oss.

Hur påverkar detta Sverige? Främst genom att SD växer sig stora genom att odla en dolkstötslegend. På samma sätt som högerextrema i Tyskland under 20- och 30-talet spred den propagandistiska myten om ”novemberförbrytare” så sprider SD en bild av övriga partier som en ”sjuklöver” som svikit Sverige. Syftet med dylik propaganda är att öka sin maktbas. Det kan ske långsiktigt inför nästa riksdagsval men troligen snarare kortsiktigt där målet är att genomföra en folkomröstning om invandringen eller att driva fram ett extraval för att visa sig maktmogna.

Notera att det är ytterst få som utför handlingar som gynnar angriparen – som är medveten om det. Mycket av det som SD, MP, V, FI, PP har sagt genom åren skulle – omsatt till gammaldags krigföring – vara jämförbart med kollaboration, landsförräderi eller högförräderi. Men den stora skillnaden är att förkunnandet ofta sker utan insikt om kopplingen till angriparens vilja. Det finns dock några undantag som är väl kända…

Det bästa som skulle kunna hända sett ur rysk synvinkel är om Sverige hamnar i ett inbördeskrigs-liknande tillstånd med upplopp, slagsmål mellan extremhöger och extremvänster, brända bilar, sprängningar, rivaliserande gäng, brända flyktingboenden, GOB som passar på i röran etc. Då kan man ytterligare späda på defaitismen genom att notoriskt upprepa systemkollaps-demagogin. Det spelar SD rakt i händerna och därmed banar man vägen för isolationistisk politik. Dessutom kommer gemene man att uppleva det som en förbättring inledningsvis. Men sen kommer problemen…

När SD på sikt har så mycket makt att de kan styra landet som de vill så kommer vi i värsta fall att få se den ena ekonomiska katastrofen efter den andra. Det finns en risk att företag kommer att lämna landet och många ur den samhällsbärande klassen kan komma att utvandra. Landet kommer i så fall att utarmas ekonomiskt och arbetskraftsmässigt. Detta är precis vad Ryssland vill. Sverige kan då bli en importör av billig rysk energi, ryska vapen och andra ryska varor i mycket större utsträckning än idag. SD vill – precis som Putin - ta avstånd från EU, NATO och USA något som gör oss än mer sårbara, än mer mottagliga för rysk påverkan och ännu mer öppna för och rentav beroende av rysk handel.

Konsten att inte överraskas


Budskap från Skåne för ökat krismedvetande, med typisk (?) lokal dialekt.

Den 7 december är ett datum som i några länder associeras med överraskning modell större (minns du inte varför: Pearl Harbor). Apropå överraskning - vad gör nu svenska myndigheter för att förbättra krisberedskapen? En viktig rapport har skickats ut - men hur många har nåtts av innehållet?

Minnesgoda läsare minns kanske att jag bloggade i oktober om att viss ny aktivitet för ökat beredskapsmedvetande har kommit igång. Sedan dess har som bekant läget i Syrien försvårats med mera. Det visar sig nu att vår riksdags försvarsutskott tagit ett initiativ för att stimulera till ökad medvetenhet om behovet av en bra krisberedskap. Här är det svårt att opponera sig, oavsett var man står politiskt.

Men distributionen av denna för allmänheten verkligen viktiga information? Försvarsutskottets nya rapport om vikten av medborgarnas eget ansvar vid en kris - hur ska rapportens budskap konkret sprida sig till oss alla? Jo, rapporten "...skickas nu ut till myndigheter, kommuner och organisationer för att de i sin tur ska sprida kunskapen". Här kan man fråga sig hur infospridandet nu går. För hittills har det inte blivit så många avtryck i medierna. Framförallt kan man väl fråga sig varför inte det varit mer i public service (SR och SVT), då denna typ av info verkligen berör samtliga medborgare. En sektion av SR har dock snappat upp och spritt vidare infon - men kanske inte den sektion man skulle kunna förvänta sig. Det är inte de vanliga SR & SVT-nyhetsredaktionerna utan SR:s utlandssändningar på svenska som hittills tagit upp vikten av bättre beredskap inom Sverige. Läs först artikeln "Svenskarna har dålig krismedvetenhet" med både viktiga grundfakta och minnesvärda citat. Samma dag (3 december) publicerades "Svenskar riskerar bli utan mat vid allvarlig kris" som kan jämföras med dessa nya uppgifter från lantbrukarna själva.

En som inte väntar på att "de stora" nyhetsredaktionerna ska sätta igång med att informera och ställa frågor är Patrik Oksanen, som nyligen satt igång "Podd72", en ny och högaktuell podd om både civil beredskap och säkerhetspolitik. Det är bara att lyssna när det passar dig - via datorn eller mobilen. Nu är premiäravsnittet utlagt på flera sätt.

Inrikespolitisk fokusering?

Reflektion

Rysslands President, Vladimir Putin, höll det årliga taletför den federala församlingen i Ryssland den 03DEC2015, detta inlägg kommer beröra delar av talet, i sig innehåller talet ett antal intressanta stycken, men jämför man med fjolåretstal, så upplever man som läsare, detta tal mindre slagkraftigt, vilket även förefaller varit fallet hos mottagarna för talet, då antalet avbrott för applåder var färre jämfört med tidigare år, huruvida det beror på talet, eller andra faktorer får bli oskrivet, men i ”Kremlogins” tidevarv är det en faktor, att ta i beaktande.

Talet inledes med att beskriva kampen mot terrorismen samt behovet av en tydlig uppslutning av alla stater gentemot terrorismen. En intressant del är där Rysslands president belyser, konsekvenserna av västvärldens agerande gentemot Irak, Libyen och Syrien och vilka konsekvenser detta fått gentemot den övriga världen, ingen stat utpekas, dock, explicit som skyldig. Vad som även är intressant att notera, är att man öppet säger, att den militära operationen i Syrien, ger goda möjligheter att pröva nya ryska vapensystem under stridsförhållanden och därmed även en möjlighet att förbättra dess prestanda.

Vad som är väldigt viktigt att belysa i denna del av talet, är att detta är den enda del där man utdelar ett retoriskt slag gentemot västländerna och då är det även, för att jämföra med tidigare tal, i väldigt milda ordalag, då man ej säger rent ut att väst är att skylla för situationen i t.ex. Irak, Libyen och Syrien, som man gjort tidigare gånger. Dock är den allmänna retoriken i detta känt sedan tidigare, varpå man kanske ej anser sig vara nödgad att återigen påtala det.

Den Turkiska nedskjutningen av ett ryskt attackflygplan, 24NOV2015, kom tidigt beröras i den ryske presidentens tal dels i en generell del avseende terroristhotet dels explicit kring nedskjutningen. Rysslands president menar att Turkiet utgjorde dels en materiel dels en moralisk bas för de irreguljära krigare som verkade i norra Kaukasus under dels 1990-talet dels 2000-talet. Därefter påminner han Turkiet, hur Ryssland alltid ansett att förräderi varit det mest skamfulla man kan göra. Slutligen förklarar han att Ryssland inte kommer påbörja något ”vapen skrammel” gentemot Turkiet, men Turkiet kommer inte undkomma vad de gjort, de kommer bli påminda mer än en gång och det kommer inte bara vara med importrestriktioner på tomater, utan de kommer ångra vad de gjort, och Ryssland vet vad som skall göras.

Som berördes i inlägget ”fjärilseffekt”, så kommer de Rysk – Turkiska relationerna under en långtid framgent vara väldigt frysta, något som ovanstående del av den Ryska presidentens tal, ger en tydlig indikation på. Därtill ges även en väldigt tydlig indikering, om att mer är att vänta, i praktiskt handlande gentemot Turkiet. Däremot ges en tydlig avgränsning, sektorn man förefaller komma agera i är ej ekonomiska sanktioner och ej med vapenmakt utan området däremellan.

Den ekonomiska utvecklingen i Ryssland berördes även, vilket får ses som den längsta delen av talet. Inledningsvis så påtalades, att under 2014 ställdes Ryssland inför allvarliga ekonomiska utmaningar. Dels så föll oljepriset samt priset på andra exportprodukter dels utsattes Ryssland för ekonomiska sanktioner. Vilket gjort att många ryska medborgares inkomst samt allmänna livskvalitet påverkats. Därtill tillägger även Rysslands President, att Ryssland måste vara beredda på att råvarupriserna kommer vara låga samt att sanktionerna kommer vara under en mycket lång tid framgent. Ett antal åtgärder föreslogs även för att förbättra den ekonomiska situationen samt stödja de ryska medborgarna. Exempel på detta var bl.a. skapa konkurrenskraftig tillverkning, stöd till utsatta industrier, stöd till låginkomsthushåll och socialt utsatta grupper, skapa en balanserad budget och öka förtroendet mellan marknaden och myndigheterna.

Vad som är intressant att notera, är att man, dels förutsätter att sanktionerna mot Ryssland kommer fortgå under en lång tid framöver, dels så utdelas inga retoriska slag gentemot västländerna som infört dessa sanktioner mot Ryssland, utan det förbigås helt. Utifrån den retorik som varit mot sanktionerna så är dock ställningstagandet känt, men det är anmärkningsvärt att det ej påtalas i detta tal, som trots allt anses vara ett linjetal.

En annan intressant del i talet är hur Rysslands president föreslår att 2020 så skall Ryssland vara självförsörjande vad avser matvaror. Varpå han påtalar att man i dagsläget har miljontals med hektar av jordbruksmark som ligger i träda, som tillhör stora markägare, som ej förefaller ha något intresse för att bruka marken. Ett sätt för att skapa denna självförsörjning, är att staten skall ta den mark som ligger i träda och auktionera ut den till individer som kan och vill bruka jordbruksmarken.

Detta förslag får nog ses som ett av de mer långtgående i detta tal. Dels att man skall bli självförsörjande dels att staten skall expropriera mark för att sedan sälja den till andra för att öka produktiviteten. Förslaget om självförsörjning går i linje med ökad lagerhållning av diverse olika varor som påbörjats i Ryssland under 2015, men det får ses som en av de tydligaste tecknen på en klart ökad polarisering framförallt gentemot väst. Därtill så kan troligtvis exproprieringen av mark utlösa, om förslaget genomdrivs, inrikespolitisk oro i Ryssland.

Jämför vi 2014 tal med 2015 tal så är retoriken helt omvänd. Under 2014 tal så fördes en väldigt hård retorik gentemot västvärlden, under 2015 års tal så finner man bara ett stycke riktat mot västvärlden, där inget västland explicit utpekas. Konflikten mellan väst och Ryssland har ju på intet sätt mattas av under 2015, varpå det är anmärkningsvärt att så lite utrymme i talet upptas kring det.

Därtill upptar talet, mer utrymme kring inrikesfrågor kontra utrikesfrågor, det sistnämnda får ses som mer dominerande under 2014 års tal. Vad som är intressant att notera är att den längre delen av talet avhandlade den ekonomiska utvecklingen, detta får troligtvis ses som att symbiosen mellan det låga priset på fossila bränslen i samverkan med de ekonomiska sanktionerna, påverkar Ryssland markant.

Avsaknaden av en hårdare retorik gentemot de västliga länderna samt en högre grad av fokusering på inrikespolitiska frågor kan naturligtvis tolkas på ett flertal olika sätt. Fokuseringen på inrikespolitiska frågor kan dock ge en fingervisning om att den inrikespolitiska situationen i Ryssland just nu, är klart mer ansträngd, än vad många västliga bedömare vill göra gällande.

Have a good one! // Jägarchefen

Turkiet, Su-24 och ryska icke-kinetiska motåtgärder

av Lars Holmqvist

På förmiddagen tisdagen den 24 november sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt jaktplan, en Sukhoi Su-24, i luftrummet över den turk-syriska gränsen.

En allvarlig incident, men flera internationella bedömare drog ändå slutsatsen att vare sig Ryssland eller Turkiet ville att nedskjutningen skulle leda till en militär eskalering.

Samtidigt, ett land med Rysslands självbild skulle förvåna omvärlden om man inte reagerade kraftfullt på händelsen. Ett svar måste komma och vilket har då det ryska svaret blivit?

Den första reaktionen – som kom snabbt – var oväntat hårda ord från Vladimir Putins sida. Händelsen kallades ”…a stab in Russia’s back delivered by terrorist accomplices.” (Itar Tass).

Vid samma tillfälle nämnde Putin att Turkiet – som tidigare samma dag hade vänt sig till Nato för konsultationer – köpte olja från Daesh och därigenom stödde terroristerna. Dessa två omständigheter ledde till frågan: ”So, does this mean that they want NATO to serve the Islamic State?” (Itar Tass).

Jens Stoltenberg gjorde ett uttalande för Natos räkning: ”As we have repeatedly made clear, we stand in solidarity with Turkey and support the territorial integrity of our NATO ally, Turkey,” Sedan lade han till: ”I look forward to further contacts between Ankara and Moscow and call for calm and de-escalation. Diplomacy and de-escalation are important to resolve this situation.” Nato vill använda sitt inflytande för att kyla ner riskerna, men ser gärna att de närmast inblandade själva sköter förhandlingarna.

De följande dagarna kom även andra ryska reaktioner:

  • Ryska myndigheter uppmanade ryska medborgare att ej resa till Turkiet och att de som redan befann sig där borde resa hem
  • Turkiets president Erdogan försökte få till stånd ett personligt möte med sin ryske kollega i samband med klimatmötet i Paris, men möttes med tystnad. På frågan varför, svarade Kremls talesman Juri Ushakov: “We see a lack of readiness from the Turkish side to offer an elementary apology for the incident with the aircraft”
  • Från Krim, som bekant under rysk kontroll, kom nyheten att ett antal turkiska investeringsprojekt, värda cirka 500 miljoner USD, skulle frysas
  • Den turkiska ambassaden i Moskva rapporterade om att flera olika incidenter rapporterats där ryska myndigheter ska ha trakasserat turkiska medborgare, studenter och affärsmän, som befunnit sig i landet (aa.tr.com)

Lördagen den 28 november presenterade Ryssland ett paket av sanktioner med anledning av nedskjutningen:

  • Turkiska medborgares visumfrihet vid resa till Ryssland skall upphöra per 1 januari
  • Ryska arbetsgivare förbjuds att anställa turkiska medborgare från 1 januari. Befintliga arbetstillstånd påverkas inte men skall eventuellt ej kunna förlängas när de löper ut
  • Ett antal turkiska organisationer skall bannlysas från att verka i Ryssland
  • Importen av olika turkiska varor skall stoppas. Exakt vilka är i skrivande stund inte klart
  • Charterflyg mellan Turkiet och Ryssland förbjuds
  • Förstärkt säkerhetskontroll vid ryska hamnar i Svarta havet och Azovska sjön, i syfte att hejda vad ryssarna kallar illegal närvaro av turkiska fartyg.

Vad man bör känna till för att förstå kraften i detta sanktionspaket är att Ryssland är Turkiets näst största handelspartner efter Tyskland, landets sjätte största exportmarknad, beroendet av rysk gas är stort och ryssarna utgör, efter tyskarna, den näst största gruppen av utländska turister. Effekterna på den turkiska ekonomin kan bli betydande, beroende på hur omfattande sanktionerna slutligen blir.

Till detta kan nämnas att Ryssland har placerat ut S-400 luftvärnsrobotar vid den ryska flygbasen nära Latakia samt att kryssaren Moskva nu ligger vid Syriens kust och bidrar med ytterligare luftvärnsförmåga. I lördags skrev den ryska rt.com att inga amerikanska eller turkiska flyginsatser gjorts i Syrien efter det att de ryska luftvärnsmissilerna kommit på plats. Detta påstående må vara sant eller osant, hänga samman eller inte, men det ser onekligen ut som om Kreml vill använda sin luftvärnskapacitet för att peka på Natos svaghet och oförmåga i området. Den ryska kränkningen av Israels luftrum under söndagen och den israeliska viljan att tolka det som ett misstag kan vara värt att fundera över i sammanhanget.

Ryssland har dessutom initierat militärt stöd till kurderna, vilket är något som går stick i stäv med vad turkarna eftersträvar. Ändå finns det ytterligare några knappar som Ryssland skulle kunna trycka på:

  • Uppförandet av Turkiets första kärnkraftverk i Akkauyu, som nu bedrivs av det ryska företaget Rosatom, skulle kunna avbrytas
  • Inskränkningar i Rysslands gasleveranser till Turkiet

Den ryske ministern för ekonomisk utveckling Aleksej Ulyukaev har nämnt dessa två som möjliga åtgärder.

Därutöver skulle Moskva kunna initiera:

  • Fortsatta ryska angrepp mot Syrienturkmenerna, en etnisk grupp som står Turkiet och turkarna mycket nära. Turkiet har tidigare kritiserat Ryssland för att man bekämpat dessa, men i nuläget är det svårt att se vad landet skulle kunna göra om ryssarna fortsätter.

Det ryska tempot imponerar. Från tisdagens nedskjutning till lördagens sanktionspaket, inte mycket mer än hundra timmar, har man utan att avlossa ett enda skott ändå uppnått en hel del. Turkiets politiska ledning har hamnat i ett defensivt läge vilket kan leda till en svagare ställning inte bara utrikespolitiskt utan även inom landet. Ekonomin kommer att drabbas hårt inom en rad sektorer, inte minst de för landet så viktiga turismen och livsmedelsexporten. Turkiets politik i Syrien har i ett slag blivit mycket svårare att bedriva. Det turkiska beroendet av rysk gas ligger som ett latent hot. Natos möjligheter att agera i Syrien har försvårats och även om alliansen står bakom sin sydöstliga medlemsstat hade man nog föredragit att nedskjutningen aldrig hade ägt rum.

Efter lördagens sanktionspaket har Ryssland dessutom fortsatt sin verbala offensiv genom att hävda att det turkiska motivet bakom nedskjutningen var att skydda oljehandeln med Daesh. Ett sådant narrativ utgör genom sin blotta existens en ökad tröskel för Nato inför ett beslut att stödja Turkiet. Varje spricka som kan uppstå inom Nato kan leda till ökad relativ styrka för Ryssland.

Egentligen spelar det inte någon roll om turkarna på något sätt har gjort fel eller har handlat helt korrekt ifråga om själva nedskjutningen. En kvalificerad antagonist kan, om denne är tillräckligt väl förberedd och hänsynslös, provocera fram en konstlad konfliktorsak lika väl som man kan reagera på en legitim orsak.

Här finns det lärdomar även för vårt land. Det turkiska drama som nu utvecklar sig framför våra ögon visar hur snabbt ett land kan gå från relativ styrka och stabilitet till något mycket sämre.

Vi gör därför klokt i att noga studera det pågående skedet och reflektera över hur en liknande situation skulle kunna gestalta sig i Östersjöområdet. Några exempel:

  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är enklast för en annan stat att påverka? Hur?
  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är de mest centrala?
  • Vilka möjligheter har en motpart att skapa eller vidga klyftor mellan Sverige och våra vänner?
  • Föreligger hot eller provokationer riktade mot svenska medborgare?
  • Vilka andra icke-kinetiska hot skulle vi kunna ställas inför och hur kan vi bäst förbereda oss?
  • Hur går vi tillväga om motparten helt enkelt nekar att svara på tilltal?

Samma dag som nedskjutningen ägde rum höll vår regering en presskonferens med anledning av flyktingsituationen i Sverige. Utan att gå in på sakfrågan – rätt eller fel politik – vill jag mena att regeringen då visade att man ytterst är kapabel att ta svåra och obekväma beslut om man upplever att situationen kräver det. Detta är i sig ett positivt besked men även nödvändigt. Nästa kris kan bli långt värre än vad vi hittills har upplevt.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Försvarets Forum



Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum skördar segrar. Mycket välförtjänt. Tidningen har gått från att för ett antal år sedan mest kunnat liknats vid FM Pravda. Denna stämpel har successivt arbetats bort, och i dag är tidningen något helt annat. 

Tidningen har blivit mycket bra ur flera aspekter. Journalistiken, om man får kalla det så i en personaltidning, har lyfts ett flera nivåer. Artiklarna är både djuplodande och rättvisande och spänner över en stor bredd. Det finns också ett forum för medarbetarna att föra fram sina åsikter på ett sätt som inte fanns tidigare, vilket givetvis är bra.

Att tidningen form och layout dessutom har blivit mycket tilltalande är också bra. Den har en given plats bland samlade böcker numera.

Tidigare har Försvarets Forum segrat i tävlingen guldbladet som bästa personaltidning. Nu har man erhållit ytterligare bevis genom att tidningen igår vann silver i kategorin Best Public Sector/Government i den internationella tävlingen The International Content Marketing Awards 2015.

Redaktören för Försvarets Forum, Dag Enander har givetvis en stor del i dessa framgångar. Stor grattis!

”Tänk dig för”

av David Bergman

Fj Nicklas Gustafsson, Combat Camera, Försvarsmakten

Yttrandefriheten gäller alla, också militär personal.
Foto: Nicklas Gustafsson, Combat Camera, Försvarsmakten


Genom min tid i försvaret har jag haft, och har, många goda förbilder. De chefer jag sett upp till, idealiserat och vars professionalism jag strävat att efterlikna har ofta inte bara varit oerhört duktiga och kompetenta i sin tjänst utan även varit sådana som haft integriteten att våga uttrycka väl underbyggda åsikter i opposition, även när det varit tydligt att sådan kritik inte varit önskad.

På samma sätt har jag själv alltid strävat att uttrycka min raka och ärliga uppfattning i både det vardagliga arbetet likväl som i vad jag har publicerat på bloggar, ledarsidor och i böcker. Förhållningssättet har uppskattats av många, men den har i ärlighetens namn inte heller varit utan motgångar. Genom åren har det blivit mer än ett ”Tänk dig för”-samtal bakom stängda dörrar med högre chefer, oftast utanför eller ovanför den egna befälskedjan, som tämligen patriarkaliskt har förklarat att vissa ämnen inte önskas diskuteras och gett rådet att ”tänka till” hur agerandet kan påverka vitsord och framtida befordringar. Det tråkigaste i detta har inte varit antydan att vitsordet skulle avgöras av något annat än duglighet och prestation i befattning. Det tråkigaste har varit, och är fortfarande, att vissa verkligen tror att de gör en kollega en tjänst genom att i uppfattad hjälpsamhet råda denne att inordna sig i en tystnadskultur.

Debattklimatet och synen på försvarsbloggar och sociala medier har förändrats radikalt till det bättre under de senaste 10 åren. Men än idag ses stundtals exempel på att en föråldrad debattsyn lever kvar och man stöter ibland i organisationen fortfarande på inställningen att en medarbetare som uttalar sig skulle vara illojal mot chefen och organisationen eller brista i sin professionalism genom oförmågan att ställa in sig i ledet och lyda order.

En tro att man är lojal genom att hålla inne med åsikter eller tiga med kritik är att lura både sig själv och organisationen. Problem som göms i tystnad blir sällan lösta. Det är även olyckligt om någon lever i tron att en officer inte skulle kunna avgöra och hålla isär om denne befinner sig på en formell ordergivning eller inom ett forum för fri debatt. Förmågan till kritiskt tänkande och färdigheten att kunna formulera och framföra sina tankar och åsikter i ett fritt meningsutbyte är inget hinder för professionalism, utan tvärtom en förutsättning för det.

Vi har en grundlagstadgad yttrandefrihet som det är ytterligt angeläget att såväl bevara som bruka. Med undantag för detaljer som omfattas av sekretess understryker även bland annat Försvarsmaktens policy för sociala medier att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen.

Men varje medarbetares delaktighet i det offentliga samtalet är framförallt motiverat av ren logik. En organisation som hämmar medarbetare att uttrycka sin åsikt och kräver lojalitet mot den officiella uppfattningen föder Ja-sägare och bäddar för grupptänkande. ”Tyck som chefen, fast mer” eller ”Vi har högt till tak, uppifrån och ner” är två tragikomiska klyschor som ibland får karaktärisera detta fenomen. En organisations värsta beslut tenderar ofta att vara de som fattades för snabbt utan att alla aspekter beaktades, men även de där det fanns kloka röster i opposition vars argument ignorerades eller var oönskade och aldrig blev hörda.

En öppen debatt med initierade inlägg av personer som arbetar nära frågorna säkerställer inte bara att de beslut som fattas är de mest rationellt underbyggda där relevanta faktorer belysts, utan det föder även en vetskap om vilka negativa konsekvenser och risktagningar olika vägval kan innebära. Utmanande tankar och idéer öppnar även vägar och skapar möjligheter för utveckling som tidigare ej beaktats.

Men debatten om öppenhet är större än fredstida försvarspolitik. Den kommer i allra högsta grad att påverka vår framgång i skarpa insatser. Vad som oftast definierar en stark profession är en expertis och yrkesetik i utövandet, men även förmågan att utveckla det egna yrkeskunnandet. En hög delaktighet i debatt föder välgrundade beslut men det fostrar även officerskåren mot en högre grad av professionalism.

Hans von Seeckt som under mellankrigstiden reformerade den tyska officerskåren kan faktiskt sägas vara en av de första försvarsbloggarna. Via bland annat artiklar kallade tanke-skrifter (Denkschrift) inte bara tilläts utan uttryckligen uppmuntrades alla, även den mest juniora officeren, till kritiskt tänkande och att ifrågasätta även den högste generalens tankar och skrifter. Det sägs även att von Seeckts urval till den prestigefyllda generalstabskåren premierade officerare som vågat utmana normen och besatt både kunskapen och integriteten att kritisera den egna organisationen. Resultatet blev en stark officerskår med en hög grad av professionalism där taktik och teknik utvecklades snabbare än andra länders motsvarigheter.

Men frågan har fler aspekter. Som inom många andra områden kommer med rättigheter även skyldigheter. Med rätten att yttra sig följer en skyldighet att respektfullt ta del av en annan parts argument och att hålla god ton. Begreppet fri debatt får aldrig bli ett frikort för att nedlåta sig till okonstruktivt gnäll eller att uttrycka sig onyanserat, raljant eller respektlöst. Tvärtom är en förutsättning för all god kommunikation att argument är genomtänkta, underbyggda och välformulerade. Även om ingen medarbetare ska behöva tänka till om de vågar uttala sig bör man tänka till hur man gör det. Möjligen har brister i detta på sina håll varit en medveten eller omedveten anledning att chefer varit mindre benägna att uppmuntra öppenhet och diskussion.

Den enda vägen att bygga en stark profession samt en långsiktig försvarsförmåga är genom en livlig och obehindrad försvarsdebatt. Denna kan endast ske genom initierade personer som är kunniga och är hängivna sin sak. När man finner sig själv inte hålla med om något som skrivs finns oftast bara en rimlig åtgärd: Fatta pennan själv, ha belägg för din ståndpunkt och argumentera för din sak.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.

Rösta i #BBT15

Det åtråvärda priset: Den gyllene fågeln.. :-)

På fredag klockan 08.00 avslutas omröstningen, inte i melodifestivalen eller Idol, utan i Sveriges Radio P4 Blekinge tävling #BBT15. Vill du rösta fram försvarstwitter i egenskap av mig så bidra gärna med din röst.

Tävlingen och omröstningen hittar du här hos SR P4 Blekinge


Miraklet och konspirationsteorierna

Finska soldater under det krig som Stalin inledde den 30 november 1939.

Den 30 november 1939 angreps Finland av världens största stat. Denna stat, Sovjetunionen, hade även världens största krigsmakt - som var världens mest mekaniserade. Finland hade vid tillfället bara 45 stridsvagnar, varav de flesta var från första världskriget.

Stalin gjorde klart vad striden handlade om genom att sätta upp en egen "folkregering" för Finland under Otto Ville Kuusinen. "Folkregeringen" presenterades för världen dagen efter att Sovjet startat angreppet och för att inte de finska soldaterna skulle missa nyheten så släppte sovjetiska flygplan ner flygblad med budskapet över finska förband. Detta drag fick dock motsatt effekt, liksom den sovjetiska lögnen om att Finland skulle ha inlett kriget. Försvarsviljan i Finland nådde nya höjder.

Viss militär hjälp till Finland kom från Sverige, Frankrike och Storbritannien. Inte minst svenska frivilliga och en betydande del av det dåvarande svenska militära flygbeståndet. Men det var dock ett begränsat stöd. Väsentligt var att finländarna själva slöt upp fullständigt i försvaret av sitt land och bet ifrån sig mycket mer än väntat. Detta i kombination med sovjetisk hybris och flera i vinterstrid oövade sovjetförband resulterade i att Stalin såg sig tvungen att "glömma" sin finska "folkregering". Sovjet började åter förhandla med den verkliga finska regeringen. Resultatet blev att delar av Finland inlemmades i Sovjet men huvuddelen av landet förblev fritt. Var det ett mirakel att Finland överlevde Stalins vinterkrig? Kanske det, men i så fall ett mirakel som stod på en stenhård och folklig vilja.

Vinterkriget är välkänt i Sverige men inte i lika hög grad det som hände i Finland sommaren 1944, som ibland kallas "miraklet vid Ihantala". Det är om detta slag - som faktiskt är Nordens största fältslag - som den nya boken Tali-Ihantala handlar, just utgiven på svenska (den kom på finska ifjol) av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Det är en bok av en av Finlands mest framstående moderna militärhistoriker, Mika Kulju. Jag hade förmånen att härom veckan få hälsa på honom i hans hem i Torneå, bara några stenkast från Sverige. Passande nog åt vi lunch på den rustika restaurangen Kerho, som under 1944 hyste en finsk stab. Efter det fick jag se det nyligen totalrenoverade Tornedalens museum, som givetvis har några montrar om både första och andra världskriget eftersom Torneå blev särskilt påverkat av värlskrigen. Men där finns även mycket annat sevärt från långt, långt bakåt i tiden. Jag kommer inom kort att på min öppna Facebooksida att lägga ut en serie bilder från det museibesöket.

Förutom Tali-Ihantala finns det en till bok i nya numret av SMB:s Pennan & Svärdet som jag starkt vill rekommendera, Konspirationsteorierna och verkligheten av Erik Åsard. Detta är en synnerligen aktuell bok på grund av de många konspirationsteorier som populariserats på senare år, inte minst genom internet. Erik Åsards bok är en saklig men läsvänlig och högintressant genomgång av exempelvis mordet på John F. Kennedy och terrorattackerna 9/11.

Den nya globala säkerhetsstrategin

av Gunilla Herolf

En process pågår nu med mål att skapa en ny säkerhetsstrategi för EU. Processen leds av den höga representanten Federica Mogherini och den planeras att vara avslutad i juni 2016.

Detta är inte en ny ide. Den första säkerhetsstrategin presenterades 2003. Det var ett mycket hyllat dokument som i en situation när EU:s medlemsländer varit mycket splittrade, framför allt i Irakfrågan, nu kunde visa att enighet fanns om vilka hoten var mot Europa och även prioriteringen av hoten. Någon strategi var det däremot inte, eftersom den gav föga ledning om vilka vägval EU skulle ta i en kris.

2008 kom ett nytt försök att skapa en säkerhetsstrategi, men arbetet utmynnade enbart i vissa utvidgningar på detaljnivå av det tidigare dokumentet. Slutligen gjordes under 2012 – 2013 ett försök att skapa en ny strategi, initierat av Carl Bildt. Utöver Sverige deltog Spanien, Italien och Polen. Detta försök var emellertid dömt att misslyckas eftersom de större länderna, Tyskland, Storbritannien och Frankrike, inte gav det sitt stöd, troligen på grund av att de inte såg några möjligheter till framgång.

Vad är nytt den här gången?

En stor förändring är att initiativet nu har allmänt stöd inom EU, vilket också inkluderar EU:s högsta organ, Europeiska rådet. Vidare förklarade EU:s försvarsministrar vid sitt möte i februari 2015 att kriserna i Ukraina och Libyen hade gjort det ännu viktigare att få till stånd en säkerhetsstrategi. Sedan 2003, och till och med sedan 2013, hade den strategiska kontexten för EU förändrats betydligt. Bland annat hade hybridkrigföring uppstått som ett nytt hot och den ryska informationskrigföringen var en realitet som krävde ny strategisk kommunikation från EU:s sida.

Mogherinis syn på säkerhetsstrategin

Federica Mogherinis åsikt är att EU behöver en sammanhållen och samtidigt bred utrikespolitik. Den bör omfatta en gemensam försvars- och anti-terrorismpolitik men också en politik som innefattar energi, migration, ekonomi och klimatförändring och den bör dessutom nämna vilka instrument som ska användas.

Mogherinis förväntningar på en säkerhetsstrategi är stora. Den ska…”ge oss en känsla av vilken riktning som vi bör ta, hjälpa oss att navigera i oroliga vatten, vara proaktiva när det gäller skydd och främjande av våra intressen”.

Skillnaden mellan 2003 och 2015

Med de förväntningar som Federica Mogherini har på säkerhetsstrategin är utmaningarna inför detta arbete stora. De blir inte mindre när man betänker de stora skillnaderna mellan den situation som rådde 2003 och den som råder nu.

En stor skillnad ligger i den dominerande hotbilden: medan 2003 års strategi gällde hur man skulle bemöta externa hot låg ändå fokus vid denna tid på faran av den interna splittringen. Vi har fortfarande en intern splittring i Europa men vi är nu i en ännu värre situation eftersom de interna liksom också de externa hoten, för att inte tala om deras komplexitet, har vuxit till en betydligt högre nivå. Som försvarsministrarna säger har detta ökat behovet av en strategi, men det har också gjort det svårare att uppnå enighet kring en sådan.

För att nämna några av de interna problemen:

  • Storbritannien funderar på att lämna EU
  • Brist på sammanhållning och förtroende som en effekt av den finansiella krisen, inte minst krisen i Grekland
  • Brist på solidaritet bland medlemmarna inför flyktingkrisen
  • Tillväxten av inte bara euro-skeptiska utan också extremistiska partier

Av dessa problem existerade 2003 bara den sista punkten och även den i begränsad omfattning.

De externa problemen är minst lika svåra:

  • Krig i vårt närområde Syrien, som förutom flyktingproblemet som vi inte kan hantera också visar EU:s brist på inflytande, makt och idéer
  • Stora problem i Nordafrika, i vilka EU:s engagemang varit av föga eller inget värde
  • Ryssland är nu ett annorlunda land med fientligt uppträdande mot många EU-länder och militär aggression mot vissa andra länder
  • Terrorism och senast våldsbrotten i Paris, som visar att detta är ett såväl internt som externt problem

Igen, med undantag av den sista punkten fanns inte dessa problem år 2003.

Missförstånd om vad en strategi kan uträtta

Är det möjligt att en fullt utvecklad och omfattande strategi skulle kunna lösa alla dessa problem? Det är inte troligt: Även med en sådan strategi kommer överraskande händelser att inträffa och kräva konsultationer mellan EU-länder. Dessutom, även om EU försöker att förbereda sig för alla eventualiteter kommer sannolikt reella situationer att vara unika och oförutsägbara. Slutligen, skulle medlemsstater inte vilja binda sig till en strategi utan att den inkluderar möjligheten att själva bli involverade i konsultationer i akuta situationer.

Realistiska alternativ

Ett mer realistiskt alternativ är en strategi att användas som ledning för EU:s handlande på en lägre nivå. Den skulle gälla vissa regioner och vissa problem i vilka prioriteter kan fastställas efter en omfattande analys av alla de områden och faktorer som nämnts av Mogherini.

Även detta skulle emellertid bli svårt. Om vi tittar på de problem som finns i den östra delen av Europa och hur EU-länderna har reagerat inför dem, ser vi stora skillnader i syn och preferenser, vilka beror på olika historiska erfarenheter, geografiskt avstånd, sårbarhet gentemot Ryssland samt handels- och inte minst energifrågor. Kan sådana skillnader överbryggas?

Det verkar omöjligt och ändå har det gjorts – belägget för detta ligger i att vi i mer än ett år lyckats att bibehålla en gemensam sanktionspolitik gentemot Ryssland. Detta har vi klarat av tack vare den tyska kanslern, Angela Merkel. Kan vi klara av det med hjälp av en strategi – det är osäkert.

Kan dagens kritiska situation tjäna som hjälp?

Allvarliga situationer har ibland underlättat kompromisser bland EU:s medlemmar. Dagens  situation, med allvarliga externa kriser, kan emellertid lätt leda till fokus på den omedelbara framtiden snarare än långsiktiga lösningar. I värsta fall kan också en sådan situation leda till att länder agerar på egen hand och går i sin egen riktning.

De svåra valen

Attackerna i Paris i kombination med de sannolika bomberna på det ryska plan som störtade på Sinaihalvön skulle kunna leda till samarbete och en gemensam lösning för att besegra ISIL i Syrien. En sådan strategisk allians kan var nödvändig men är till sin natur realpolitik och inte till någon hjälp utan i stället en stor utmaning för det pågående arbetet med en säkerhetsstrategi.

Den springande punkten är vilket pris som måste betalas för att få Rysslands stöd. Måste vi begränsa eller till och med överge vår kritik mot ryskt agerande i Ukraina och andra östliga partnerskapsländer? Skulle en gemensam säkerhetsstrategi, om en sådan hade funnits idag, ha varit till hjälp i denna situation?

Det finns också andra liknande svåra val, t ex när det gäller Turkiet. Turkiet behöver tveklöst hjälp från EU för att kunna klara av sitt flyktingmottagande. Vilket pris är vi beredda att betala för detta? Kan det vara så att många länder inom EU är så ivriga att slippa ta emot fler flyktingar att de gärna ger Turkiet vad landet begär och därmed överger sin tidigare kritik mot turkiska tillkortakommanden när det gäller mänskliga rättigheter, situationen för media och korruptionen?

Värdegrunden

De val som nämns ovan är akuta för dagens situation men också relevanta för en kommande säkerhetsstrategi. De gäller de värden som vi som EU-medlemmar och européer säger oss omfatta: Hur allvarligt ska vi ta på våra värden i en säkerhetsstrategi? Vilka kompromisser kan göras? När sådana val träffas måste man också tänka på EU:s egna medlemsstater. Om man tar lätt på dessa värden, vilken effekt skulle det ha på de EU-länder som själva har stora brister när det gäller t ex korruption och brist på frihet för media?

Realism

Samtidigt måste en säkerhetsstrategi vara realistisk. EU av idag är i hög grad byggt på intressetänkande och skapandet av en strategi är därför också till stor del en fråga om att på ett skickligt sätt förena vad som tycks vara motsatta intressen.

Vad kan vi göra för att underlätta skapandet av en säkerhetsstrategi?

En stor hjälp för en framtida säkerhetsstrategi skulle vara att minska sårbarheten i Europa gentemot Ryssland, så som vi ser idag i arbetet med att skapa en energiunion. Detta är givetvis ett arbete på lång sikt.

Det som måste prioriteras på kort liksom på lång sikt är att bibehålla den enighet som vi har idag, t ex när det gäller sanktionerna.  Den europeiska enigheten är den enda motgång som stört president Putinsn planer under det senaste året. Vi bör inte heller laborera med idéer som ”core Europe” och liknande. Det betyder ett delat EU och det är det sista vi behöver.

Slutligen behöver vi ökad tillit till EU. De senaste åren har karakteriserats av ökande nationalisering. Framför allt de stora länderna har samlat egen information, gjort sin analys baserad på denna och inte delat med sig av sina resultat. EU understryker självt vikten av tillit i Ukraina, där man understödjer institutioner samtidigt som man försöker se till att befolkningen får tillit till dem. Men också organisationer behöver tillit för att fungera och EU-länderna måste därför i sin relation till EU själva tillämpa det som de predikar för andra.

 
Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.
 

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper
-------------------------------


Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 

Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?



Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.


Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser


Systemets undermåliga förmåga?

Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.

                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn





Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad - ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.


Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?

Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.



Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?

Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.



Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.



Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 

Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.


Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon

Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.


Avslutande ord

Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant



------------------------------

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:

”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”

Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland…

/ Skipper




KÖMS Ordförande: Fyra uppmaningar till ÖB, en för varje stjärna han bär





Den 16 november höll Kungliga Örlogsmannasällskapet sitt 244:e högtidssammanträde på Etnografiska muséet med avslutande middag på Sjöhistoriska muséet. Närvarande var HMK Carl XVI Gustaf samt ett antal inbjudna gäster. Akademiens ordförande Michael Zell höll ett anförande som jag önskar att fler än de närvarande får möjlighet ta del av. Anledningen är att det sätter fingret på flera viktiga och angelägna frågor för vår gemensamma säkerhet och försvaret av Sverige. Ordförande Zell riktade sig i sitt tal direkt till ÖB med fyra konkreta uppmaningar, en för varje stjärna han bär. 

Jag har valt att ta bort de inledande och avslutande delen i Michael Zells tal, och lyfter fram det som bedömer är av allmänt intresse. Läs och reflektera.

Läs även min senaste kolumn i SvD "Nedskjutet plan kan utlösa farlig dynamik"

/ Skipper

---------------------------

Anförande av Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell

...... Ers Majestät, mina damer och herrar, det är i nuet och framtiden vårt fokus ligger. Det är bara där vi kan förtjäna vår relevans. Det saknas inte ämnen. Den säkerhetspolitiska situationen är i grunden förändrad för Sverige och vår nära omvärld. Som kräver ett starkare försvar, inte minst avseende marinen.

Marinen har förvisso gått från att vara nedläggningshotad till att innehålla ett betydande hopp om ett fortsatt liv. Två ubåtar av typ A26 är beställda. Det är en bra början, men det finns ännu inga planer för övervattenssystemens fortsatta materialanskaffning bortom de Visby-korvetter som efter en besvärande lång tid just färdiglevererats. Det ska dock nämnas att inom det svensk-finska samarbetet, som har en stark politisk stöttning i bägge länderna, finns förutsättningar för en samordnad anskaffning av framtida ytstridsfartyg. Finland går i täten med sin beslutade anskaffning av fartyg av typen ”Flottilj 2020”. För Sveriges del är det givetvis inte en långsiktigt hållbar situation att avstå från motsvarande investeringar i vårt närområdes säkerhetspolitiska stabilitet.

Vår systerakademi Kungl. Krigsvetenskapsakademien la nyligen fram en uppmärksammad rapport om försvaret av Gotland. Där just försörjningen över havet blir den avgörande faktorn. Inte bara för civilbefolkningen utan även för att underhålla de militära förband som är grupperade på ön. Rapportens slutsats är att enbart skyddet av Gotland och dess försörjningsvägar skulle ianspråkta halva dagens flygvapen och hela marinen.

Vad mer har hänt i sen tid? Vi har just skiftat överbefälhavare. Gör det någon skillnad, kan man fråga sig? Är inte just Försvarsmakten med sina täta band till politikens hårda styrning och sina långa leveranstider av såväl personal som materiel, närmast opåverkbar av en enskild person i det korta 6-årsperspektiv som en nyutnämnd ÖB har att förhålla sig till? Inget kunde vara mer felaktigt. Det är individer som åstadkommer förändring och utveckling. Därtill, det viktiga är inte alltid ankomsten till vad vi redan nu vet är ett rörligt mål, det är att påbörja resan.

Förändringsarbete bygger på några enkla förutsättningar. Att kalla saker vid deras rätta namn, att vara tydlig om vad som krävs och inte underskatta mottagarnas fattningsförmåga. Jag har valt ut några sådana områden där jag uppmanar vår nye ÖB att skaffa sig en linje. De är bara fyra stycken, en för varje stjärna han bär, lätt att komma ihåg.

Det första man gör när man kommer till ett nytt uppdrag är att fråga sig var de akuta problemen ligger. Det spelar ingen roll vad man har för stolta framtidsplaner om man inte klarar uppgiften för dagen. Jag ser kränkningarna av våra gränser, eller försöken därtill, som sådana akuta utmaningar. De sker i luften och under vattnet.

Med all respekt för alla andra kompetenser vi kan behöva, det är där Sverige som nation måste hänga sitt lås. Låset utgörs av övervakning av vårt territorium med flygplan i luften och fartyg till sjöss.

När jag lyfter denna fråga inför de höga företrädare för Försvarsmaktens högkvarter jag stundtals träffar, får jag ofta höra att ”låt oss inte göra detta till en intern försvarsgrensstrid”. Jag förstår inte den reaktionen. Detta är inte ett problem jag, KÖMS eller ens marinen lyfter, det är en avdömning av våra behov som vår motståndare redan har gjort för oss.

Bland dessa omedelbara överväganden för en ny ÖB ingår också den i många scenarier lägst hängande frukten för vår motståndare, redan nämnda Gotland. Vars försvar dessutom har den påtagliga fördelen av att vara som för ett mini-Sverige. Gotland behöver alla delar av vår försvarsmakt, ja faktiskt ett totalförsvar.

Som punkt 2 på ÖB:s agenda, skulle jag vilja be honom lyfta blicken och formulera sin försvarsidé. Hur ska vårt försvar se ut för att kunna uppfattas, externt och internt, som en relevant storhet för att lösa sina uppgifter? Inte vad som är politiskt gångbart, eller ärvt sedan tidigare. Inte heller i enskilt framstående delmängder utan den helhet som faktiskt krävs för vår tid och som han som ÖB kan stå för. Jag tror på goda grunder många törstar efter den bilden. Vad är det vi ska åstadkomma, hur och med vilka resurser?

För det tredje, ta åtminstone på den egna kammaren höjd för att återskapandet av tillräcklig försvarsförmåga kan behöva ske mycket snabbare än vad någon av oss kan, eller vill, föreställa sig. Utvecklingen i Ryssland följer en hotfullt tydlig linje redan, men kan mycket hastigt bli direkt dramatisk. Det är svårt att veta hur kraftfullt oljeprisfallet och de ekonomiska sanktionerna biter på ett så slutet, centralstyrt och kontrollerat samhälle som Putins Ryssland. Eller hur den allt mer Nato-vänliga opinionen i Finland och Sverige kommer att uppfattas, tolkas och hanteras.

Det är inte uteslutet att det samlade läget av Kreml anses kräva för omvärlden ytterligare tidigare otänkbara åtgärder. Det har därtill i sen tid tillkommit en ny insikt om de förmågor som tillförts Rysslands militära styrkor. Inte minst i Syrien har visats att Rysslands militära förmåga ligger på en helt ny nivå.

Avslutningsvis, jag vill att ÖB bestämmer sig för vilka resurser den försvarsmakt han vill leda kräver. Och vara tydlig, och inte blyg, med det. Det ”bistånds-industriella komplexet” fick på mycket kort tid enprocent-målet att framstå som en självklar ambition. Att vi, för samhällets främsta gemensamma uppgift, över en tid ska söka oss tillbaka till 2% av BNP är inte orimligt. Det innebär snittet av var det legat de senaste 40 åren. Från de ca 3 procenten under slutfasen av det kalla kriget, till de snabbt fallande andelarna i sen tid. Som ledamoten Olof Holm mycket förtjänstfullt beskriver i senaste Tidskrift i Sjöväsendet visar FOI:s beräkningar att den redan nu lägsta nivån i Norden på 1,15% snart kommer att understiga 1%. När även svensk televisions ”Dokument inifrån” ifrågasatt tempot och riktningen i försvarets reduktion, har det gått långt. Det är därmed också ett uttryck för att vi i denna fråga har vänner i fler vikar än på mycket länge.

Utmaningen här är inte att bedöma vad han tror han kan få igenom. Utan vad han bedömer krävs.

Lycka till, Micael Bydén, min uppfattning är att du har ett stort stöd och förtroende inom KÖMS och hos dina kollegor i marinen!

Fjärilseffekten

Reflektion

Då har det passerat över 48 timmar sedan den Turkisk – Ryska krisen uppstod genom nedskjutningenav ett Ryskt attackflygplan, som enligt Turkiet kränkte dess luftrum, något som tillbakavisas av Ryssland, som hävdar att planet befann sig inomSyriskt luftrum. Fakta i målet är att Turkiet har skjutit ned ett ryskt attackflygplan, vem som har rätt i orsaken till nedskjutningen kommer troligtvis aldrig fastställas tillfyllest för endera av parterna. Att denna incident skede var dock inte oväntat då många av oss har påtalat risken för det, därtill så har det tidigareagerandetav Ryssland gentemot Turkiet ökat riskerna för det.

För att få en uppfattning hur allvarligt, de ryska ledarna ser på den Turkiska nedskjutningen, bör man studera deras uttalanden. Dock är det svårt att dra några långtgående slutsatser kring det, då ett uttalande enbart är ett uttalande, men det ger en viss form av inriktning d.v.s. en riktlinje man kan förhålla sig till. I detta fallet kommer några av den ryske Presidentens, VladimirPutin, och Premiärministerns, DmitrijMedvedev, uttalanden, utnyttjas för exemplifiering.

Rysslands President uttaladesig samma dag, 24NOV2015, som nedskjutningen skede, att Turkiets agerande var ett knivhugg i ryggen, genomfört av medbrottslingar till terrorister samt att handlingen kommer få allvarliga konsekvenser på relationerna mellan de båda staterna. Rysslands President menade även på, vid sitt mötemed Irans statschef, Ali Khamenei, att Ryssland till skillnad från andra stater ej hugger sina allierade i ryggen, troligtvis var kommentaren riktad mot Turkiet.

Rysslands President återkommer även vid sitt talför ny ackrediterad diplomatisk personal i Ryssland, den 26NOV2015, kring nedskjutningen av det ryska attackflygplanet. Där han menar på att Turkiets agerande är ett förrädiskt stick i ryggen, av någon Ryssland trodde var deras allierade i kampen mot terrorismen. Därtill säger han att Turkiets agerande är emot dels sunt förnuft dels internationell rätt, då flygplanet enligt honom sköts ned över Syriskt territorium.

Intressant att notera i sammanhanget, är att Rysslands President, ej utesluter att liknande incidenter kan ske, varpå Ryssland kan vara tvungen att respondera, vilket kan innebära att ryska medborgare kan utsättas för fara i Turkiet. Det ryska utrikesministeriet var snabba att dels varnaför att åka till Turkiet dels senare uppmana sina medborgare att lämnaTurkiet, vilket sätter en viss tyngd bakom Presidentens uttalande.

Rysslands Premiärminister, uttaladesig i Jekaterinburg kring nedskjutning, han påtalade att nedskjutningen har inneburit tre (3) konsekvenser. Den första (1) är att det har uppstått en mycket farlig försämring i relationerna mellan NATO och Ryssland, den andra (2) enligt honom är att Turkiet skyddar IS och den tredje (3) är att förbindelserna mellan Ryssland och Turkiet har underminerats och det kommer bli mycket svårt att reparera den skada som skett. Intressant att notera är att han inleder med att påtala att relationerna mellan NATO och Ryssland har försämrats.

Tre (3) militärt tydliga åtgärder beslutadesredan samma dag som nedskjutningen. Den första (1) är att de ryska attackflygplansföretagen hädanefter kommer eskorteras av jaktflygplan. Den andra (2) är att förstärka luftvärnsförmågan i området genom att dels förflytta kryssaren Moskva närmre den Syriska kusten dels förflytta landbaserat luftvärn till Syrien och avslutningsvis den tredje (3) åtgärden är att avbryta alla kontakter med Turkiet på den militära nivån.

På det ickemilitära planet, förefaller Ryssland i dagsläget inrikta sina åtgärder mot Turkiet på det ekonomiskaplanet, detta genom att påbörja olika former av ekonomiska sanktioner. Majoriteten av Turkisk export sker till Ryssland, varpå sanktionerna kan komma att slå mycket hårt mot dem, därtill förefaller man även överväga att agera mot olika former av Turkisk företagsverksamhet i Ryssland. Detta är även, en utåt sett, tydlig respons vilket troligtvis anses visahandlingskraft för den inhemska opinionen.

Detta är de konkreta åtgärderna man, hitintills,  har vidtagit sedan nedskjutningen från rysk sida. Men vad kan vi då förvänta oss på längre sikt? Framför allt vad det avser dels relationerna mellan Ryssland och Turkiet dels relationerna mellan NATO och Ryssland samt kan det bli någon form av militär motåtgärd av Ryssland gentemot Turkiet.

Inleder vi med den sista delen, så är det ejtroligt att Ryssland kommer genomföra något form av militärt angrepp, för att straffa Turkiet, då det i praktiken även innebär ett angrepp mot NATO. Däremot är det fullt möjligt att om en ytterligare nedskjutning av ett ryskt flygplan genomförs så kommer Ryssland svara proportionellt d.v.s. mest troligt samtidigt som Turkiet skulle öppna eld så kommer Ryssland öppna eld mot Turkiet. Ett sådant agerande kommer troligtvis destabilisera situationen ytterligare, men ej utlösa en konflikt, då Rysslands ledare i praktiken sagt det mellan raderna att det är vad som kommer ske vid en ytterligare nedskjutning, samt liknande incidenter skede under det kalla kriget utan att utlösa en konflikt.

Därefter hur detta kommer påverka relationerna mellan Turkiet och Ryssland är synligt redan nu, utifrån de ryska ledarnas uttalanden i olika sammanhang. Det kommer ta en väldigt lång tid att återigen etablera något form av förtroende mellan de båda parterna. Det är således inte en snabbt övergående skede, utan en långvarig försämrad situation mellan de båda staterna vi kommer få se. Framför allt då den troligtvis snabbaste chansen att deeskalera situationen, ställdesin, d.v.s. den Ryske Utrikesministerns sedan tidigare inplanerade, 25NOV2015, besök i Turkiet.

Slutligen detta kommer påverka relationerna mellan Ryssland och NATO. Som tidigare nämnts så belyste Rysslands Premiärminister detta i ett av sina uttalanden. Detta innebär även i förlängningen att det kommer påverka vår egen säkerhetssituation i Östersjö- och Barentsregionen en s.k. säkerhetspolitisk fjärilseffekt har uppstått. Marginalerna, som varit små sedan tidigare, i interaktionen mellan NATO länder och Ryssland i luftrummet kommer vara mycket små framgent. Vilket bedömt är den allvarligaste konsekvensen av detta, då det kan föranleda liknande incidenter fast inom andra geografiska områden.

För att sammanfatta situationen, relationerna mellan Ryssland och Turkiet kommer under en lång tid framöver vara väldigt ansträngda, det konkreta agerandet av Ryssland mot Turkiet kommer innefatta ekonomiska sanktioner, om inte ytterligare incidenter inträffar, då finns möjligheten att Ryssland kommer agera med vapenmakt mot Turkiet. Relationerna mellan NATO och Ryssland kommer påverkas negativt av detta, framförallt. kommer en ökad misstroi luftrummet råda, vilket ökar risken för liknande incidenter.

Have a good one! // Jägarchefen

Åland – en träknut

av René Nyberg

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade.

Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade?

Utan att gå in på den historiska utvecklingen från Ålandsservitutet, som ålades Ryssland i Paris 1856[2] , till våra dagar, vill jag återkomma till diskussionen som uppstod efter PAX-beslutet i september 1990. Såsom Mauno Koivisto i sina memoarer[3] ingående beskriver aktualiserades frågan om Ålands försvar och därmed även frågan om tolkningen av demilitariseringen hösten 1990.

I sin kolumn i Helsingin Sanomat, januari 2015 hänvisar ledarskribenten Matti Kalliokoski[4] till att Finland efter operation PAX även övervägde att lösgöra sig från Ålandsfördraget 1940, dock utan att angiva källan. Jag kan tillfoga att Försvarsministeriets dåvarande kanslichef generallöjtnant Aimo Pajunen kallade mig till sig i oktober 1990 och bad mig att studera frågan med tanke på att slippa försvarsberedskapens hinder gällande Åland. Uppdraget var inte konkret och jag han aldrig återkomma till saken förrän jag i januari förflyttades till ambassaden i Bonn som andre man.

I sina memoarer ger Koivisto utrymme för sina ”sentimentala känslor” för Åland men noterar även att när försvarsmaktens förberedelser att säkra försvaret av Åland tolkades som hot mot ögruppens speciella status, detta ”sårat” honom. Han hänvisar till åländska försök att skaffa sig garantier och gärna även nya garantimakter för särställningen ”mot ett inbillat finskt hot” (Suomen kuviteltua uhkaa vastaan).

Träknuten blir allt mera komplicerat. Grundproblematiken är känd men demilitariseringsbestämmelserna har en multilateral och bilateral dimension. Vaga tankar om att revidera bestämmelserna gällde med största sannolikhet enbart 1940 års Ålandsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen, inte Ålandskonventionen 1921[5]. Härifrån även Jukka Tarkkas haltande resonemang. Det bilaterala 1940 års fördrag nämner varken Ålandskonventionen 1921 eller andra länder vid namn, men innehåller ett förbud att upplåta öarna till tredje makt.[6]

Att Finland i Ålandsfrågan skulle kunnat agera ensidigt och överrumplat omvärlden, Finland och Ryssland konstaterade i april 1992 att Ålandsfördraget 1940 är fortfarande i kraft. Debatten om demilitariseringens hinder för normal militär beredskap dryftades dock i finsk press och naturligtvis på Åland i början av 1990-talet. Även den svenske ÖB general Bengt Gustafsson kommenterade dessa uttalanden. Det föranledde president Koivisto att ta upp frågan med statsminister Carl Bildt, och kanslichefen Jaakko Kalela fick uppdragen att kontakta Bildts säkerhetspolitiske rådgivare Krister Wahlbäck. När Wahlbäck i november 1992 besökte Koivisto uttryckte han rädslan för att Finland skulle föreslå en ändring av Ålands status, någonting som Koivisto förnekade. Koivisto återvände till frågan senare i andra sammanhang och uttryckte 1993 sitt missnöje till försvarsmaktens kommendör, amiral Jan Klenberg om den politiska debatten om Ålandsfrågan i Finsk Militär Tidskrift.

Det är lätt att uttala sig om Ålandsfördraget 1940, som Sovjetunionen påtvingade Finland. Utrikeskommissarien Molotov presenterade utkastet överraskande till sändebudet Paasikivi samma vecka i juni då de baltiska staterna ockuperades. Sovjetiska invasionsplaner för Åland med en skenoperation från Liepaja mot Gotland för att förvilla Sverige är kända från september 1940[7]. Även mot denna bakgrund kan tanken att säga upp fördraget efter Sovjetunionens fall förstås. Men träknutens paradox förblir den åländska inställningen som tvärt motsatte sig alla förändringar och, som Koivisto i sina memoarer uttrycker sig, även letade efter nya garantier, och den här gången mot Finland. Den viktigaste förklaringen varför Finland i Ålandsfrågan inte följde exemplet PAX förblir enligt min uppfattning Koivistos försiktighet och ovilja att överhuvudtaget öppna frågan.

På ett mycket intressant sätt upprepades samma inställning när Ryssland våren 1998 av ekonomiska skäl ville stänga sitt konsulat i Mariehamn och låta konsulatet i Åbo sköta uppgifterna härrörande från Ålandsfördraget 1940. Den finska regeringen undvek att kommentera utrikesminister Primakovs framstöt, men på Åland befarade man det ryska tillbakadragandet som ett hot mot särställningen. Konsulatet stängdes inte och därmed aktualiserades frågan aldrig.

Att frågan om Ålands demilitarisering nu aktualiseras som en del av Natodebatten ändrar knappast någonting. Hänvisningar till eventuella ryska planer att kuppartat besätta Åland och/eller Gotland påminner om det kalla krigets Hamburg grab eller Finnmarken grab -scenarier, där man fruktade att Röda armén lätt och utan motstånd skulle kunna ockupera gränsstaden Hamburg eller den svagt försvarade östra Finnmark. Det var groggprat då och även idag. Också då var frågan, vad skulle Röda Arméns nästa steg bli?

 
Författaren är ambassadör och kallad ledamot av KKrVA

 

Noter

[1] Jukka Tarkka Venäjän vieressä, Suomen turvallisuusilmasto 1990–2012, Otava 2015, ss.145–146, 149.

[2] Ålandsservitutet 1856 – ”… de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement.”

[3] Mauno Koivisto Historian tekijät, kaksi kautta, Kirjayhtymä 1995, ss. 492–495.

[4] Matti Kalliokoski Kassakaappiin jäi muutakin kuin Tiitisen lista, Helsingin Sanomat 16.1.2015.

[5] Ålandskonventionen 1921 – ”Finland bekräftar, i den mån sådant för dess del må vara erforderligt, den förklaring Ryssland avgivit uti konventionen av den 30 mars 1856 angående Ålandsöarna, fogad till Paristraktaten av samma datum, och förbinder sig alltså att icke befästa den del av den finska skärgården, som benämnes Ålandsöarna.”

[6] Ålandsfördraget 1940 – Artikel 1. Finland förbinder sig att demilitarisera Ålandsöarna, att icke befästa dem samt att icke ställa dem till främmande staters beväpnade styrkors förfogande. Detta innebär jämväl, att varken Finland eller övriga stater inom zonen Ålandsöarna får upprätthålla eller uppföra några som helst anläggningar eller operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar eller operationsbaser för militär luftkraft eller några som helst andra anordningar avsedda för militära ändamål, samt att de på öarna befintliga pjäsplattformerna skall demoleras.

[7] Kenneth Gustavsson Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 3 & 4/2014, s. 243.